52014DC0071

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om tillämpningen av rådets förordning (EU) nr 904/2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri

1.           Inledning

Enligt artikel 59 i rådets förordning nr 904/2010 om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt måste kommissionen senast den 1 november 2013 och därefter vart femte år avge en rapport till Europaparlamentet och rådet om förordningens tillämpning. Detta är den första rapporten sedan rådets förordning nr 904/2010 antogs och trädde i kraft. Förordningen är en omarbetning av rådets tidigare förordning 1798/2003 och erbjuder medlemsstaterna ytterligare verktyg för förbättrat administrativt samarbete som stöd till kampen mot mervärdesskattebedrägeri.

Den omarbetade förordningen ska väsentligt förbättra de rättsliga ramar som reglerar det administrativa samarbetet och fungera som ett viktigt verktyg i kampen mot mervärdesskattebedrägeri. Förordningen inför i synnerhet några nya åtgärder vad gäller

· kvaliteten på informationen i databaserna,

· upprättandet av Eurofisc-nätverket som möjliggör ett multilateralt, snabbt och riktat informationsutbyte om mervärdesskattebedrägerier,

· införandet av en återkopplingsmekanism,

· automatiserad åtkomst till andra medlemsstaters databaser.

Kommissionen vill understryka att rapporten ska ses som en möjlighet att sammanställa medlemsstaternas erfarenheter i syfte att förbättra dessa system, både när det gäller hur de fungerar och hur de används (artikel 49, stycke 1).

Den här rapporten utvärderar hur det administrativa samarbetet fungerar inom de aktuella rättsliga ramarna. Fokus ligger på att analysera i vilken utsträckning de tidigare rekommendationerna har använts för att förbättra det administrativa samarbetet samt, i syfte att bedöma huruvida ändringarna har varit effektiva, hur de nyligen införda systemen har använts. Rapporten berör även nya idéer inom ramen för det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt, exempelvis gemensamma revisioner.

Rapporten ska heller inte bara ses som en översikt av förordningens tillämpning som sådan, utan framför allt som en grund till en varaktig och strukturerad dialog mellan kommissionen, Europaparlamentet, rådet och medlemsstaterna i syfte att förbättra det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt och med det specifika målet att bekämpa mervärdesskattebedrägerier på ett effektivare sätt.

Det bör också noteras att den aktuella rapporten utgör en del av ett större paket dokument på området.

Den 19 september 2013 publicerade kommissionen en studie som kvantifierar och analyserar mervärdesskattegapet. Mervärdesskattegapet för de 26 medlemsstaterna bedömdes ligga närmare 193 miljarder euro under 2011 vilket motsvarar omkring 18 procent av medlemsstaternas teoretiska mervärdesskatteskyldighet eller 1,5 procent av BNP. Mervärdesskattegapets storlek ska, så som påpekas i den rapporten, inte förknippas direkt med bedrägeri och undandragande, eftersom siffran även inkluderar effekten av enkla (statistiska eller rapporteringsmässiga) fel (t.ex. nationalräkenskapsstatistiken) samt ekonomiskt obestånd och betalningsproblem. Mervärdesskattebedrägerier utgör dock fortsättningsvis ett stort problem för medlemsstaterna, något som även visats tydligt i andra studier.

Den här rapporten kommer därför vid en lämplig tidpunkt eftersom den ger en översikt av medlemsstaternas användning av de verktyg för administrativt samarbete och bekämpning av mervärdesskattebedrägeri som förordningen erbjuder.

Utöver denna rapport lägger kommissionen även fram en annan rapport om uppbörd och övervakning av mervärdesskatt i enlighet med artikel 12.3 i rådets förordning 1553/89 (en så kallad artikel 12-rapport).

Tillsammans med kommissionens båda rapporter ger studien av mervärdesskattegapet en översikt av storleken på problemet som mervärdesskattebedrägerier fortfarande utgör inom EU. Den granskar även både hur medlemsstaterna hanterar detta gränsöverskridande problem med hjälp av de verktyg som erbjuds via EU-lagstiftningen om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt samt de uppbörds- och kontrollmekanismer för mervärdesskatt som används i medlemsstaterna och därmed gör det möjligt för dem att bedöma risker och identifiera möjligheter att förbättra de inhemska kontroll- och uppbördssystemen för mervärdesskatt.

Slutligen ska påpekas att den aktuella rapporten inte kan skiljas från den bredare ram som den ingår i, nämligen den samordnade strategin med avsikt att förbättra kampen mot mervärdesskattebedrägerier som fastställs i kommissionens tidigare meddelanden på detta område[1] samt kommissionens meddelande om mervärdesskattens framtid Mot ett enklare, robustare och effektivare mervärdesskattesystem som anpassats till den inre marknaden[2]. I det senare meddelandet anges i åtgärd nr 14 att kommissionen kommer att garantera och övervaka att åtgärderna för att bekämpa skattebedrägerier genomförs till fullo och rapportera om resultaten och behovet av ytterligare åtgärder under 2014. På ett liknande sätt hänvisar åtgärd nr 16 till möjligheten att inrätta ett gränsöverskridande revisionsteam inom EU för att underlätta och förbättra de multilaterala kontrollerna, medan det i åtgärd nr 19 anges att kommissionen kommer att fortsätta följa arbetet i Eurofisc och uppmuntra medlemsstaterna att ytterligare utveckla detta verktyg för att försöka upptäcka nya bedrägerimetoder eller förhindra att de utvecklas.

2.           Informationskällor som använts för utvärdering av tillämpningen av förordning nr 904/2010

Eftersom denna rapport ska återspegla hur de nationella myndigheterna i praktiken använder de olika instrumenten för administrativt samarbete och bekämpning av mervärdesskattebedrägerier kan man endast göra en utvärdering om medlemsstaterna lämnar ett betydande bidrag.

Därför ansåg kommissionen det lämpligt att samla in nödvändig information för en utförlig bedömning av det administrativa samarbetet under den nya förordningen genom en enkät riktad till medlemsstaterna innan rapporten utarbetades. Det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport ger en detaljerad översikt över och analys av medlemsstaternas enkätsvar[3].

Medlemsstaterna fick även möjlighet att vidareutveckla vissa enkätsvar samt att allmänt dela sina åsikter om hur det administrativa samarbetet om mervärdesskatten fungerar och eventuella ytterligare förbättringar. Endast en medlemsstat visade dock intresse för att utveckla diskussionen med kommissionen i denna fråga.

Kommissionen har även samlat in information från diskussioner om det administrativa samarbetet och kampen mot skattebedrägerier under olika möten som hållits av expertgruppen för en strategi för bekämpning av skattebedrägerier (ATFS) och ständiga kommittén för administrativt samarbete (SCAC) samt årsrapporterna i Eurofisc-nätverket.

En annan intressant informationskälla har varit den årliga statistik som skickats av medlemsstaterna enligt artikel 49.3 i förordning (EU) nr 904/2010. Särskilt informationen i statistiken för 2011 och 2012 har använts som underlag till vissa slutsatser.

3.           De viktigaste slutsatserna

3.1.        Utbyte av information på begäran (artiklarna 7 till 12)

3.1.1.     Problem som identifierats i föregående rapport

Föregående rapport om det administrativa samarbetet[4] identifierade en rad olika problem som gäller informationsutbytet. Dessa rörde problem som fanns i den tillfrågade medlemsstaten men som uppmärksammats av den begärande medlemsstaten, och gällde identifiering av det centrala kontaktkontoret, försenade svar och avsaknad av meddelande om förseningar i tidsfristen för svar på begäran om utbyte av information.

Den viktigaste faktorn för effektivt informationsutbyte är närvaron av ett effektivt internt hanterings- och förfaringssystem i alla medlemsstater som säkerställer korrekt behandling i tid av varje sådan begäran om information.

Det verkar inte längre finnas några problem avseende identifiering av kontaktpunkter på det centrala kontaktkontoret eller beskrivningen av ansvaret hos varje kontaktorgan. Däremot kvarstår problemet att relevant information som finns tillgänglig på CIRCABC (en webbplats som utgör en kommunikations- och informationsresurs för förvaltningar, företag och privatpersoner) måste uppdateras kontinuerligt.

Vad gäller svarens tidsramar och meddelandeförfarandet verkar många medlemsstater fortsättningsvis oförmögna att besvara varje begäran inom tidsfristen, och den begärande medlemsstaten får sällan veta orsaken till dröjsmålet. Statistiken visar att det samlade antalet sena svar har nått en oacceptabel nivå (omkring 43 procent). Problemets svårighet skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, men den sammantagna situationen måste förbättras i synnerhet med beaktande av de förslag som ges av medlemsstaterna själva (detta ämne behandlas närmare i avsnitt 3.1.3).

Kommissionen anser att det är upp till medlemsstaterna att vidta åtgärder i denna fråga. I vissa medlemsstater kan försenade svar orsaka svåra problem om det finns en lagenlig tidsfrist för revisioner eller om informationen behövs akut, t.ex. vid bedrägerier, eller om det finns en tidsgräns för skattebedömningar.

Nya e-formulär har utarbetats för att hjälpa medlemsstaterna att förbättra informationsutbytet. De nya e-formulären har nu införts och kommissionen väntar sig att de ska hjälpa skatteförvaltningarna att behandla förfrågningar snabbare.

Dessutom bör den nyligen införda möjligheten för medlemsstaternas behöriga myndigheter att få automatisk tillgång till vissa typer av information i andra medlemsstaters databaser väsentligt minska antalet förfrågningar om ”standardinformation” samt underlätta det administrativa samarbetet och göra det snabbare, och därigenom frigöra tid och resurser för djupgående utredningar som behövs vid mer komplicerade förfrågningar.

3.1.2.     Begäran om information och om administrativa utredningar (artikel 7)

Artikel 7 i rådets förordning (EU) nr 904/2010 ger medlemsstaterna möjlighet att skicka begäran om information och om administrativa utredningar till varandra.

I majoriteten av medlemsstaterna utlöste nästan varje begäran om information en administrativ utredning. Bästa praxis[5]som godkänts av SCAC för att undvika onödig administrativ börda i samband med detta verkar användas. Endast ett fåtal förfrågningar om administrativa utredningar avvisades.

Det finns vissa specifika och giltiga orsaker till att det ibland kan vara svårare för en skattemyndighet att utföra en administrativ utredning enligt artikel 7 i förordningen än en inhemsk administrativ utredning, t.ex. på grund av att relevant och tydlig information i en artikel 7-begäran saknas eller att begäran behöver översättas. Sådana faktorer kan orsaka betydande förseningar i svaret på en begäran.

Kommissionen är dock övertygad om att översättningsproblemet i alla fall till stora delar kommer att lösas genom införandet av de nya e-formulären som har gällt sedan juli 2013, där den största delen av informationen kan göras tillgänglig i fasta fält.

3.1.3.     Tidsfrist för att lämna information (artiklarna 10 till 12)

Tidsfristen för att lämna information anges i artiklarna 10–12 i förordning 904/2010. Tidsperioden är antingen 3 månader eller 1 månad. Det är viktigt för medlemsstaterna att utbyta informationen så snart som möjligt för att på ett effektivt sätt bekämpa mervärdesskattebedrägerier och säkerställa korrekt mervärdesskatteuppbörd.

I föregående rapport uppgav alla medlemsstater att de använde sig av ett övervakningssystem på sitt intranät eller andra specifika program för uppföljning av sådana förfrågningar. Det är vanligen det centrala kontaktkontoret som övervakar processen.

Oaktat detta visar de senaste statistikuppgifterna som erhållits av medlemsstaterna att den övervägande delen av medlemsstaterna fortfarande har problem att klara tidsfristen för alla förfrågningar och att de har god kännedom om bristerna i interna förvaltningar och förfaranden. Vissa medlemsstater har vidtagit eller avser att vidta konkreta åtgärder för att förbättra punktligheten i sina svar.

Slutsatsen, att underlåtelsen att uppfylla tidsfristerna för att besvara begäran om information beror på interna faktorer (såsom brist på resurser), noterades redan i föregående rapport om det administrativa samarbetet. Den omarbetade förordningen inkluderar några nya funktioner som baseras på förslag om hur bristerna kunde åtgärdas, exempelvis genom att ge direkt tillgång till vissa uppgifter i de nationella databaserna, men problemet kvarstår att frågan måste hanteras av medlemsstaternas förvaltningar. Detta kunde exempelvis göras genom att öka medvetenheten hos lokala tjänstemän om behovet att prioritera dessa förfrågningar i planeringen, kontakta kontaktpunkterna i andra medlemsstater direkt för att lösa problemen eller uppmärksamma lokala tjänstemäns ansträngningar vid utvärderingen av deras arbete.

Stora särdrag i karusellbedrägerier är de snabba transaktionerna och sättet på vilket saknade handlare försvinner när ett gemenskapsinternt förvärv har gjorts. Till följd av detta är ett snabbt och smidigt informationsutbyte mycket viktigt för att stoppa bedrägerierna.

Kommissionen anser att tidsfristerna som anges i förordningen utgör en grundläggande punkt som skatteförvaltningarna måste följa. Vissa medlemsstater ligger tydligt efter i detta sammanhang. Framgången hos det administrativa samarbetet beror oundvikligen av att denna trend vänds och av att medlemsstaterna ökar sina ansträngningar att tillhandahålla korrekta svar inom tidsfristen vid begäran om information från kollegor i andra medlemsstater. I syfte att hjälpa dem att uppnå detta mål kommer kommissionen att undersöka frågan ytterligare tillsammans med medlemsstaterna och vid behov bilateralt med enskilda skatteförvaltningar.

Kommissionen anser att medlemsstaterna måste vidta brådskande åtgärder för att säkerställa att deras inhemska förfaranden garanterar att begäran om information besvaras i tid.

3.2.        Informationsutbyte utan föregående begäran (artiklarna 13 till 15)

Förteckningen över kategorier som omfattas av utbyte av information utan föregående begäran har reducerats i kommissionens nya genomförandeförordning nr 79/2012[6]. Resultatet är att artikel 2 i denna förordning för närvarande endast innehåller 2 kategorier där information ska utbytas automatiskt, men tillåter ändå att medlemsstaterna avstår från att delta i det automatiska informationsutbytet. Det faktum att förteckningen har reducerats innebär även att alla medlemsstater anser att kvarvarande kategorier utgör viktig information för vilken automatiskt utbyte av information är lämpligt eller nödvändigt för att säkerställa korrekt uppbörd och kontroll av mervärdesskatt. Det är därför självklart att medlemsstaterna endast bör avstå från att utbyta viss information i ovanliga och vederbörligen motiverade fall.

I enlighet med de ”artikel 4-meddelanden” som erhålls från medlemsstater avstår en minoritet från att delta i det automatiska utbytet av information om icke etablerade beskattningsbara personer eftersom de antingen har tekniska problem att hämta informationen eller för att de anser att insamlandet av den orsakar en oproportionerlig administrativ börda.

Informationen anses vara till nytta eftersom den kompletterar uppgifter som ska utbytas inom ramen för direktivet för återbäring av mervärdesskatt. Information om icke etablerade beskattningsbara personer är dessutom även relevant i direkt skattesyfte.

Baserat på samma ”artikel 4-meddelanden” avstår tio medlemsstater från att delta i det automatiska utbytet av information om nya transportmedel (i synnerhet bilar) eftersom de anser att informationen varken är tillgänglig eller insamlad eller att insamling av sådan information skulle leda till införandet av nya skyldigheter för skattebetalare eller leda till en oacceptabel ökning av den administrativa eller ekonomiska bördan.

Oaktat detta, som ovan nämns, är utbytet av båda typerna av information till stor nytta och nödvändigt för att medlemsstaterna ska kunna säkerställa korrekt beskattning och bekämpa bedrägliga transaktioner, särskilt avseende nya transportmedel. Sådan information kan inte inhämtas inom landet, och information från andra medlemsstater där leverantörerna är etablerade är av största vikt. Även om artikel 14 medger att medlemsstaterna avstår från det automatiska utbytet av information i vederbörligen motiverade fall har vissa medlemsstater inte motiverat sitt avstående.

Med tanke på att majoriteten av medlemsstaterna anser att informationen som erhålls är användbar och till praktisk nytta vid både riskanalys och kontroller är kommissionens åsikt att medlemsstaterna bör införa effektiva förfaranden för insamling av uppgifter i de olika kategorierna och inte avstå från det automatiska utbytet av information. Denna punkt nämndes redan i revisionsrättens rapport från 2008 om det administrativa samarbetet[7]. De medlemsstater som inte kan samla in information om nya transportmedel rekommenderas att skaffa kännedom om god praxis i andra medlemsstater som är aktiva på området, exempelvis Belgien, som har erbjudit att dela med sig till andra medlemsstater av sina erfarenheter av insamling av information om sådana transaktioner.

Kommissionen beklagar att vissa medlemsstater fortsätter att avstå från att utbyta sådan information, särskilt som förteckningen över uppgifter detta utbyte av information gäller har reducerats väsentligt.

3.3.        Återkoppling (enligt beskrivningen i artikel 16)

Återkoppling är en ny åtgärd som infördes 2012 via förordningen på flera medlemsstaters uttryckliga begäran. De anser att återkoppling kommer att hjälpa förvaltningarna att hantera brister i förfaranden och motivera skatterevisorer att öka kvaliteten informationen som utbyts.

En majoritet av medlemsstaterna använde dock inte återkopplingsmekanismen under 2012, det första året den genomförts.

Alla medlemsstater är överens om att återkoppling inte ska begäras systematiskt utan endast från fall till fall för att hålla tilläggsarbetet som skapas av återkopplingsverktyget inom godtagbara gränser.

Majoriteten av medlemsstaterna anser det dock för tidigt för att dra några säkra slutsatser om återkopplingens effektivitet och kvalitet. Vissa medlemsstater upplevde en positiv inverkan på personalens motivation och ett ökat spontant informationsflöde. Detta konstaterades även av den expertgrupp[8] som höll ett brainstormingtillfälle om fördelarna med inrättandet av en återkopplingsmekanism och som ansåg att återkoppling kan ha en värdefull roll för att motivera revisionstjänstemän och uppmuntra till ett större spontant informationsutbyte.

De medlemsstater som använder återkopplingsverktyget indikerar att den erhållna informationen kan påverkas deras mervärdesskatterevisioner och skatteintäkter positivt.

Återkoppling bör uppmuntras inom ramen för ett gott administrativt samarbete och bästa praxis, eftersom det utgör det bästa sättet att informera skattetjänstemän i den andra medlemsstaten om att informationen de vidarebefordrade var till nytta och att deras extraansträngning har lett till ett positivt resultat eller åtminstone varit till nytta för medlemsstaten som begärde den.

Kommissionen är också nöjd över att notera att vissa medlemsstater ger återkoppling spontant, inte bara på begäran, men även när informationen som erhölls av de andra medlemsstaterna visade sig vara till inhemsk nytta. Detta visar på en positiv attityd i dessa medlemsstater till hur det gränsöverskridande samarbetet bör fungera.

Eftersom återkoppling är viktig för att öka effektiviteten i informationsutbytet bör medlemsstaterna öka användningen av denna mekanism och säkerställa att sådan återkoppling ges varje gång den begärs och även ge sådan återkoppling i fall då det inte begärs men kan vara till nytta för andra medlemsstater.

I syfte att uppnå detta bör förvaltningarna förbättra utbildningen hos skatterevisorerna så att de blir medvetna om vikten av att ge återkoppling och av spontant informationsutbyte om ansträngningarna att uppbära skatt i andra medlemsstater.

3.4.        Lagring och utbyte av särskild information för gemenskapsinterna transaktioner (artiklarna 17 till 24)

3.4.1.     VIES-databasen

Bestämmelserna som gäller VIES-databasen ändrades i syfte att öka mängden och kvaliteten på informationen som lagras och utbyts. En ny förteckning över information som ska lagras och bearbetas har utarbetats. En del av informationen behöver dock bara göras tillgänglig från 2015 och framåt.

Majoriteten av medlemsstaterna är allmänt nöjda med ändringarna, med hänvisning till det minskade antalet retroaktiva korrigeringar och diskrepanser, snabbare uppdateringar och pålitligare uppgifter om omsättning. De kortare tidsramarna för inlämning och överföring av sammanställningar har gjort informationsutbytet snabbare vilket därmed har gett skatteförvaltningarna en viktig fördel.

Tidigare uppgavs det att ogiltiga mervärdesskattenummer och fördröjningar vid korrigering av uppgifter ofta skapade problem med kvaliteten på informationen i databasen.

I kommissionens föregående rapport konstaterades att ”frekventa uppdateringar, vilka bör göras dagligen, ökar kvaliteten på informationen i databasen”. Den övervägande majoriteten av medlemsstaterna använder nu ett system med dagliga uppdateringar.

Även om majoriteten av de medlemsstater som utvärderar kvalitet och tillförlitlighet allmänt är nöjd med ändringarna som infördes genom den omarbetade förordningen verkar det dock fortfarande finnas diskrepanser, och retroaktiva korrigeringar görs fortsättningsvis i VIES-uppgifterna.

Kommissionen noterar att skatteförvaltningarna i allmänhet inte har relevanta eller exakta uppgifter om mängden felaktiga uppgifter. Frågan kavarstår huruvida medlemsstaternas kvalitetskontroller är lämpliga för att förbättra tillförlitligheten i VIES-databasen.

Vad gäller retroaktiv annullering av registreringsnummer för mervärdesskatt vill kommissionen åter lyfta fram vad som vid flera tillfällen redan har påpekats, dvs. att sådana förfaranden äventyrar aktörernas rättssäkerhet och bör undvikas. I förordningen anges tydligt att medlemsstaterna ska hålla sina databaser uppdaterade eftersom tillförlitlig information är grundläggande för VIES-systemets trovärdighet.

Kommissionen rekommenderar därför att alla medlemsstater inför åtgärder för att hålla VIES-databasen uppdaterad. I kombination med de kortare tidsramarna kommer detta att leda till ett tillförlitligt och uppdaterat VIES-system som gör uppgifter om gemenskapsinterna transaktioner tillgängliga så snabbt som möjligt.

3.4.2.     Automatiserad åtkomst till databaser

Förordningen innehåller nu bestämmelser som ger behöriga myndigheter automatiserad tillgång till viss information i andra medlemsstaters databaser. Syftet med den automatiserade åtkomsten är att minsta antalet förfrågningar som ska hanteras av medlemsstaten som tar emot begäran och ge snabbare tillgång till nödvändiga uppgifter.

Medlemsstaterna har genomfört detta på olika sätt – vissa extraherar nödvändiga uppgifter ur befintliga databaser medan andra har skapat en separat databas i detta syfte. Förhållandet dem emellan är ungefär lika. Det går dock inte att dra några slutsatser om huruvida en majoritet av medlemsstaterna tydligt skulle föredra att använda befintliga databaser eller inte. Man bör även ha i åtanke att kostnadseffektivitet eller andra tekniska begränsningar kan vara av vikt vid en enskild medlemsstats beslut att använda befintliga databaser.

Oaktat detta är det viktigt att notera att alla medlemsstater kommer att ge behöriga myndigheter i alla andra medlemsstater automatiserad åtkomst till uppgifterna som anges i artikel 21.2 i förordning 904/2010 enligt villkoren i artikeln. Det är inte ännu möjligt att ge en tillförlitlig bild av användningen av detta verktyg eftersom genomförandet skedde den 1 januari 2013.

Kommissionen kommer att övervaka att den automatiserade åtkomsten tillämpas korrekt och ge närmare uppgifter om verktygets nytta och effektivitet i en framtida rapport.

3.5.        Tjänstemäns närvaro vid myndigheters kontor och deltagande i administrativa utredningar i andra medlemsstater (artikel 28)

Föregående rapport identifierade en rad problem vid användningen av detta instrument.

Årligen inlämnad statistik visar att användningen av detta instrument i praktiken är begränsad, även om det fortsättningsvis särskilt i gränsområden anses vara ett användbart verktyg. Hindren, som i huvudsak utgörs av problem som måste hanteras nationellt (exempelvis språkkunskaper, personalresurser och interna förfaranden), är desamma som redan nämndes i den föregående rapporten.

De största och vanligast återkommande orsakerna för den begränsade användningen var bristen på nationell rättslig grund som medger deltagande i en nationell utredning, specifika nationella omständigheter som begränsar användningen av instrumentet och språkproblem.

Den övervägande majoriteten av medlemsstaterna tillåter att tjänstemän från andra medlemsstater närvarar vid skatteförvaltningens kontor och deltar i administrativa utredningar när villkoren som nämns i artikel 28 följs.

Det nya Fiscalis 2020-programmet riktas mot de budgetproblem som skapas av begränsade finansiella resurser genom att erbjuda finansiering till sådana besök i andra medlemsstater. Vidare är det nödvändigt att öka tjänstemännens kännedom om att detta verktyg kan användas. Medlemsstaterna bör främja användningen av verktyget i hemlandet och därigenom skapa kännedom om fördelarna. Genom att använda detta verktyg kan de även dra nytta av positiva erfarenheter i andra medlemsstater.

Om svårigheter uppstår att arrangera ett förfarande enligt artikel 28 bör medlemsstaterna försöka lösa dem bilateralt.

Användningen av detta verktyg kan dock fortfarande öka eftersom ett stort antal medlemsstater fortsättningsvis använder det sällan. Samarbete inom ramen för multilateral kontroll, inklusive närvaro vid skattekontor, kan spara mycket tid (inklusive skattebetalarnas) tack vare att problem löses genom ömsesidig samverkan.

Kommissionen hoppas att detta verktyg kommer att användas oftare framöver.

3.6.        Samtidiga kontroller – multilaterala kontroller (artiklarna 29 till 30)

3.6.1.     Organisation av de multilaterala kontrollerna

Medlemsstaterna bekräftar mervärdet i detta instrument. De är nöjda med funktionerna i kontrollplattformen liksom guiden för dem. Antalet årligen initierade multilaterala kontroller förblir samma. Orsaker som medlemsstaterna anger till det relativt låga antalet initierade kontroller omfattar åsikten att det är svårt att infoga initiativ till kontrollerna i etablerade planeringsprogram för årliga revisioner, att det medför en extra arbetsbörda för lokala tjänstemän som saknar erfarenhet samt att det är svårt att övertyga ledningen om att det lönar sig att investera i revisioner som kanske bara är till nytta för de andra inblandade medlemsstaterna.

3.6.2.     Kommunikationen mellan kontrollavdelningarna och andra avdelningar

I föregående rapport nämndes att det fanns utrymme för förbättringar i kommunikationen mellan de multilaterala kontrollernas koordinatorer och andra avdelningar (exempelvis centrala kontaktkontor och skattebedrägeribekämpningsenheter), möjligen genom att anpassa befintliga kontrollprocedurer för att möjliggöra snabbare och mindre byråkratiska åtgärder i specifika bedrägerirelaterade fall.

Medlemsstaterna har i allmänhet etablerat lämpliga kommunikationskanaler mellan enheter eller personer som arbetar med bedrägeribekämpning och de enheter eller koordinatorer som koordinerar de multilaterala kontrollerna. Hur denna kommunikation är organiserad beror i stort på skatteförvaltningens administrativa organisation inom den berörda medlemsstaten. Detta kan variera från direktkontakt inom samma avdelning till kontakter mellan separata avdelningar i en decentraliserad struktur.

Medlemsstaterna förstår att ett etablerat system av direktkommunikation mellan de multilaterala kontrollernas koordinerande enhet och den enhet som hanterar kontroll och bedrägeribekämpning har ett mervärde som ger snabba åtgärder i bedrägerifall.

Vad gäller interaktion med Eurofisc kan riktad information från Eurofisc-nätverket vara till hjälp vid initiering av multilaterala kontroller. Ansvaret för tillgången till Eurofisc-nätverket vilar på Eurofisc-sambandstjänstemannen, men information som han eller hon anser vara användbar för multilaterala kontroller kan överföras till koordinatorn. Samarbetet mellan Eurofisc och koordinatorfunktionen för de multilaterala kontrollerna kan definieras i ett protokoll.

Nyligen lade en projektgrupp[9]fram rekommendationer för att förbättra användningen av detta verktyg, inklusive i fråga om punktskatter. Även vissa av dessa rekommendationer pekar mot ett närmare samarbete mellan tull och skatteförvaltning i de medlemsstater där skatterna hanteras av olika inhemska avdelningar.

Belgien har startat ett pilotprojekt för att skapa ett snabbt analysteam på europeisk nivå i syfte att reagera på tidiga varningar och återskapa den globala kedjan av bedrägeritransaktioner. Detta kan utgöra en användbar informationskälla för de multilaterala kontrollerna. Det belgiska pilotprojektet är utformat för att intensifiera bekämpningen av mervärdesskattebedrägerier och kommer att diskuteras närmare i Eurofisc-plattformen.

Multilaterala kontroller och närvaron av tjänstemän i förvaltningsapparaten i andra medlemsstater är verktyg som medlemsstaterna bör använda oftare, särskilt eftersom kostnaderna i samband med användning av dem framöver kommer att (fortsätta att) finansieras av Fiscalis-programmet. Det är svårt att förstå varför användningen av det multilaterala kontrollverktyget fortfarande är förhållandevis begränsad och till och med har minskat under de senaste åren, även om verktyget perfekt kan visa fördelarna som skapas för alla berörda medlemsstater.

Medlemsstaterna bör fördela större resurser till användningen av detta verktyg, och alla medlemsstater bör säkerställa att de antingen inleder eller aktivt deltar i sådana multilaterala kontroller. En ökning till cirka 75 multilaterala kontroller under 2014 bör vara genomförbar, särskilt som detta endast skulle innebära ett genomsnitt på 3 multilaterala kontroller per medlemsstat.

3.6.3.     En möjlig framtida metod: gemensamma revisioner

OECD beskriver en gemensam revision enligt följande: två eller flera länder som går samman och skapar ett enskilt revisionsteam som granskar problem eller transaktioner hos en eller flera sammankopplade beskattningsbara personer (både juridiska och fysiska personer) med gränsöverskridande affärsverksamhet, som eventuellt inkluderar gränsöverskridande transaktioner som berör relaterade närstående företag grundade i de deltagande länderna, där länderna har ett gemensamt intresse eller kompletterande intressen och skattebetalaren gör inlagor och delar information med länderna och teamet omfattar representanter från behöriga myndigheter i båda länderna[10].

Endast tre medlemsstater har erfarenhet av gemensamma revisioner enligt ovanstående definition. En medlemsstat har utfört gemensamma revisioner med ett tredjeland medan Nederländerna och Storbritannien har inlett ett pilotprojekt på området. Utifrån dessa relativt begränsade erfarenheter bör det noteras att det gemensamma revisionsteamets ansvar, koordination, befogenheter och restriktioner anges i (bilaterala) avtal om ömsesidig administrativ hjälp och utbyte av information i skattefrågor.

Medlemsstaternas svar på frågan huruvida gemensamma revisioner under vissa omständigheter skulle vara ett användbart verktyg jämfört med exempelvis multilaterala kontroller skiljer sig åt. Majoriteten av medlemsstaterna är av åsikten att för många rättsliga och organisatoriska frågor är obesvarade (exempelvis brist på rättslig grund, att nationella förfaranden inte lämpar sig för detta, separata jurisdiktioner eller den beskattningsbara personens samtycke) för att kunna säga huruvida gemensamma revisionsteam i vissa fall kan vara mer effektiva än multilaterala kontroller.

Vissa medlemsstater har dock uppgett att gemensam revision kan vara effektiv i fall när ett snabbt informationsutbyte behövs, särskilt i fall av direktbeskattning där stora företag med dotterbolag kan vara inblandade (internprissättning).

De medlemsstater som inlett ett pilotprojekt måste fortfarande verifiera huruvida ett enskilt revisionsteam snabbare kan ge en allmän förståelse av de berörda frågorna (exempelvis förtydligande av oklarheter i interna skattefrågor, bättre bedömning av internationella skatterisker eller effektivare hantering av gränsöverskridande risker) och minska kostnaderna för såväl förvaltning som skattebetalare med tanke på att det endast behövs en revision som ger ett resultat.

Även om den övervägande majoriteten av medlemsstaterna saknar erfarenhet av gemensamma revisioner verkar de inte vara principiellt negativa till tanken (särskilt inom direktbeskattning).

De många obesvarade rättliga och organisatoriska frågorna kan diskuteras vidare i en Fiscalis-projektgrupp utifrån befintliga erfarenheter och pilotprojektet som för närvarande pågår i två medlemsstater. Utifrån resultatet kan kommissionen utarbeta ett förslag för att skapa en rättslig grund för användning av detta verktyg på EU-nivå.

3.7.        Information om beskattningsbara personer (artiklarna 31 till 32)

Aktörer kan, i syfte att öka rättsäkerheten, få information om giltigheten hos registreringsnummer för mervärdesskatt (mervärdesskattenummer) i vissa medlemsstater under förutsättning att de uppger sitt eget mervärdesskattenummer.

Systemet för utbyte av information om mervärdesskatt (VIES) skapades för många år sedan av medlemsstaterna med kommissionens hjälp i syfte att ge information till beskattningsbara personer. I dagens läge använder alla medlemsstater utom en VIES för att bekräfta giltigheten hos mervärdesskattenumret samt aktörens namn och adress.

Vad gäller tillämpningen av dessa bestämmelser finns det bara en medlemsstat som fortsättningsvis inte tillhandahåller bekräftelser av inhemska aktörers mervärdesskattenummer till beskattningsbara personer i EU som begär information i VIES-webbsystemet. Medlemsstaten kräver istället att beskattningsbara personer som behöver informationen går via det nationella centrala kontaktkontoret för att få bekräftelsen. En annan medlemsstat uppgav att detta, som följd, var den enda orsaken till att ett inhemskt system fortsättningsvis upprätthölls.

Sammanfattningsvis kan sägas att alla medlemsstater har ett system för att tillhandahålla uppgifter till beskattningsbara personer i syfte att validera mervärdesskattenumret hos deras kunder.

Medlemsstaterna bör säkerställa att VIES-webbsystemet uppdateras systematiskt.

3.8.        Eurofisc (artiklarna 33 till 37)

Eurofisc-nätverket utgör en nyligen införd snabb samarbetsmekanism som skapats för att hantera storskaliga eller nya bedrägerimönster. Nätverket har etablerat fyra verksamhetsområden och publicerade sina första rapporter i mars 2012 och april 2013. Bestämmelserna som upprättar nätverket trädde i kraft i november 2010.

Det finns för närvarande fyra verksamhetsområden som omfattar olika sektorer som berörs av mervärdesskattebedrägerierna. För närvarande upplevs inget behov av att skapa ytterligare verksamhetsområden såvida inte nya bedrägerier i ett betydande antal fall skulle dyka upp i en specifik sektor.

Flera medlemsstater anser att gemensam riskanalys via Eurofisc kan användas för att korsanalysera uppgifter inom alla verksamhetsområden. De vill inleda ett pilotprojekt för utförandet av gemensamma riskanalyser. Resultatet av analysen skulle ge riktad information som kan vidarebefordras till alla berörda medlemsstater och så småningom ge upphov till nya multilaterala kontroller. Sådana gemensamma riskanalyser kunde inrättas som ett separat verksamhetsområde. Diskussioner om denna fråga pågår fortsättningsvis mellan medlemsstaterna i Eurofisc. Tyvärr har de senaste diskussionerna om denna idé i strategigruppen för bekämpning av skattebedrägerier visat att en del medlemsstater inte är övertygade om att Eurofisc i detta skede bör fullfölja alternativet med gemensamma riskanalyser, och anser att verksamheten bör begränsas till förbättringar i aktuella arbetsförfaranden.

Kommissionen vill öka effektiviteten i nätverket och anser att riskanalyser och återkoppling är viktiga områden att förbättra:

– Informationen som erhålls bör vara mer specifik. Den stora mängden information som ibland skickas är svår att bedöma. Flera medlemsstater har därför föreslagit att alla medlemsstater bör ha ett effektivt nationellt riskanalysverktyg som möjliggör bättre filtrering av mängden uppgifter och säkerställer att endast misstänkta fall överförs.

– Även VIES-databasen kan användas för riskanalyser. Detta kan vara ett mycket snabbt sätt att samla in information som gäller ett potentiellt karusellnätverk eftersom uppgifterna kan göras tillgängliga före mervärdesskattedeklarationer och sammanställningar lämnas in. De medlemsstater som utvecklar ett sökverktyg för att analysera denna typ av information kan utbyta bästa praxis.

– En snabb och tydlig återkopplingsmekanism inom nätverket är nödvändig. Återkoppling bör användas för att förbättra riskanalyserna, vilket skulle leda till mer riktade uppgifter. Den återkopplingsmekanism som för närvarande används inom Eurofisc hjälper medlemsstaterna att verifiera kvaliteten på de varningar som utfärdas avseende vissa företag eftersom medlemsstaten som får varningen kan rapportera resultatet tillbaka till medlemsstaten som utfärdade varningen.

Utifrån informationen som erhålls från Eurofisc kan skatteförvaltningarna dessutom initiera revisioner som kan leda till att mervärdesskattenummer ogiltigförklaras.

Bättre kvalitet på informationen som överförs och ett effektivare nätverk kan uppnås genom förbättrade interna funktioner som kan avtalas på Eurofisc-möten. Snabb och korrekt återkoppling är av största vikt för nätverkets effektivitet. En medlemsstat gjorde gällande att skapandet av ett gemensamt riskanalysteam i ett separat verksamhetsområde skulle motiveras av faktumet att det skulle utgöra en viktig politisk signal om att medlemsstaterna menar allvar i kampen mot mervärdesskattebedrägerier.

Kommissionen noterar att flera medlemsstater skulle vilja öka det administrativa samarbetet ytterligare och låta Eurofisc-sambandstjänstemännen använda informationen som finns tillgänglig i nätverket på ett bättre sätt. Detta skulle vara till ytterligare hjälp i medlemsstaternas ansträngningar att bekämpa mervärdesskattebedrägerier redan innan det skett. Trots detta föredrar vissa medlemsstater att behålla riskanalysen på nationell nivå.

Kommissionen anser att de medlemsstater som är beredda att fullfölja frågan om bättre användning av den tillgängliga informationen ska göra detta.

Kommissionen anser att utvecklingen av gemensamma riskanalyser inom Eurofisc kan vara ett viktigt steg mot utbyte av mer specifik information. Nätverket bör därför utforska fördelarna med sådana gemensamma riskanalyser.

3.9.        Förbindelser med kommissionen (artikel 49)

Enligt artikel 49 i förordningen ska medlemsstaterna undersöka och utvärdera hur ordningen för administrativt samarbete fungerar. I föregående rapport noterades att den övervägande delen av medlemsstaterna inte verkar utföra någon systematisk intern utvärdering av ordningen utan snarare verkar basera sin självutvärdering endast på årsstatistiken de måste ge kommissionen i samband med detta. Situationen har inte ändrats sedan dess.

Under diskussionerna som ledde till antagandet av den nya förordningen var rådets åsikt att det inte var nödvändigt att i den omarbetade versionen specificera att medlemsstaterna regelbundet ska revidera verksamheten inom ramen för det administrativa samarbetet.

Kommissionen anser ändå att sådana inhemska analyser skulle vara till stor nytta för medlemsstaterna själva i syfte att utvärdera vikten, nyttan och effektiviteten hos verktygen för administrativt samarbete. Särskilt med avseende på Eurofisc-nätverket, som skapades specifikt för effektivare bedrägeribekämpning, har medlemsstaterna ett stort intresse av att utvärdera i vilken omfattning nätverket har bidragit till att minska de förlorade intäkterna på grund av mervärdesskattebedrägerier. Eftersom kommissionen endast kan ha en stödjande roll vid det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt är kan medlemsstaterna själva bäst utvärdera de olika verktygens effektivitet.

Kommissionen rekommenderar därför att medlemsstaterna antar sådana förfaranden för att utföra verkliga lönsamhetsanalyser av de olika verktygen.

3.10.      Förbindelser med tredjeland (artikel 36)

Medlemsstaterna anser att information från tredjeländer kan användas för att underlätta inhämtandet av skatteunderlag eller upptäcka bedrägerier. Alla medlemsstater har dock inte slutit beskattningsavtal som omfattar mervärdesskattefrågor, och det är därmed inte möjligt för dem att vidarebefordra information som erhållits av tredjeländer till andra medlemsstater.

Medlemsstaterna saknar enhetliga metoder för utbyte av information med tredjeländer. Vissa medlemsstater har undertecknat eller ratificerat OECD:s konvention, som huvudsakligen formulerades med direkta skatter i åtanke. En del medlemsstater har dessutom en rad olika avtal om utbyte av skatteinformation, medan andra har undertecknat eller ratificerat avtal om dubbelbeskattning.

Utifrån de siffror som tillhandahållits av medlemsstaterna är slutsatsen att den övergripande erfarenheten av utbyte av information om mervärdesskatt med tredjeländer är liten.

Kommissionen är därför övertygad om vägen framåt för att få till stånd ett administrativt samarbete med tredjeländer i fråga om mervärdesskatt utgörs av en satsning som koordineras på EU-nivå. Ett multilateralt avtal inom EU kan ses som ett långsiktigt projekt. De nya arrangemang som används för att skapa det förenklade system för redovisning av mervärdesskatt (”mini-one-stop-shop-ordningen”) som träder i kraft 2015 kommer att ge ytterligare argument som stöder ett europeiskt multilateralt avtal.

Kommissionen avser lämna ett förslag för att få rådets godkännande att inleda förhandlingar med vissa tredjeländer om ett bilateralt avtal om administrativt samarbete i böljan av 2014.

4.           Ett särskilt avsnitt: mini-one-stop-shop (MOSS)

Från och med den 1 januari 2015 kommer ett valfritt förenklat system för redovisning av mervärdesskatt (mini-one-stop-shop eller MOSS) att införas som en förenklingsåtgärd för vissa aktörer. Detta möjliggör för en leverantör att, istället för att registrera sig för mervärdesskatt i varje medlemsstat där det finns kunder, registrera sig, deklarera och betala den mervärdesskatt som ska betalas för levererade telekommunikationstjänster, radio- och televisionssändningar samt elektroniska tjänster i andra medlemsstater via en enda webbportal i en enskild medlemsstat, identifieringsmedlemsstaten.

MOSS kommer även att påverka det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna i fråga om revision och kontroll av beskattningsbara personer.

Det förberedande rättsliga och praktiska arbetet är nästan färdigt. Kommissionen har även inrättat en Fiscalis-projektgrupp (FPG 86) som ska granska revisions- och kontrollproblem i samband med MOSS. Medlemmarna i denna grupp har skapat en förteckning över rekommendationer om hur informationen kan begäras in från aktörerna med hjälp av en standardiserad revisionsfil för MOSS-systemet och hur dessa företag bäst kontaktas om ytterligare information eller utredningar är nödvändiga. Eftersom medlemsstaterna inte enhälligt behöver godkänna dessa riktlinjer hoppas kommissionen att de kommer att samtycka till att tillämpa riktlinjerna i form av ett gentlemannaavtal genom vilket man minskar företagens börda och underlättar användningen av förenklingsmekanismen.

5.           Allmän bedömning av det administrativa samarbetet

I allmänhet verkar den övergripande bedömningen av det administrativa samarbetet vara positiv. Många medlemsstater uppger att det är viktigt att säkerställa god kvalitet i SCAC-formulären och följa tidsfristerna för att besvara förfrågningar. Vissa medlemsstater hänvisar dock fortsättningsvis till nationella problem (exempelvis resursbrist) och långvariga problem med informationsutbytet (ofullständiga bakgrundsuppgifter i begäran om information, diskrepanser i den statistiska informationen, retroaktiva ändringar i VIES-databasen och olika regler för svarsfristen).

En del medlemsstater har gett olika förslag på hur det administrativa samarbetet i fråga om mervärdesskatt kan förbättras.

En första uppsättning förslag faller under medlemsstaternas ansvar och kräver inhemska åtgärder (exempelvis ökad medvetenhet hos ledningen, begäran om information ska göras först efter att alla tänkbara resurser har uttömts i medlemsstaten som begär information).

Andra förslag skulle kräva lagändringar, exempelvis att göra återkoppling obligatoriskt, införandet av vite om tidsfrister inte uppfylls eller en höjning av gränserna för när en begäran får göras. Utöver svårigheten att anta sådana lagstiftningsåtgärder skulle kommissionen dock även vänta sig vissa praktiska problem, såsom avseende hur eventuella viten skulle påföras och av vem samt hur de skulle beräknas.

Förslag skulle dessutom kräva förändringar i överföringen av uppgifter till kommissionen, exempelvis insamling av statistik för att upprätta en skala över missade tidsfrister (3, 6 eller 9 månader för sent). Kommissionen anser att det borde vara möjligt att nå en gemensam överenskommelse på denna punkt i SCAC.

Ett annat förslag var att kommissionen skulle vidta åtgärder i relation till de medlemsstater som systematiskt underlåter att uppfylla sina åtaganden enligt förordning 904/2010. I denna fråga kan kommissionen föreslå åtgärder genom att tillhandhålla teknisk assistens eller genom kontinuerlig övervakning enligt artikel 12.3 i förordning 1553/89. Information om bästa praxis och seminarier hos centrala Fiscalis-kontaktkontor nämndes som bra verktyg för att förbättra det administrativa samarbetet.

Vissa av dessa förslag har diskuterats tidigare utan framgångar. Kommissionen avser dock att driva dessa förslag närmare på lämplig nivå för att förbättra det administrativa samarbetet under förutsättning att tillräckligt stöd från medlemsstaterna kan garanteras.

6.           Slutsatser

Så som nämnts vid flera tillfällen och senast i den koordinerade strategin för att stärka kampen mot mervärdesskattebedrägeri som anges i kommissionens nyligen publicerade meddelande som presenterar en handlingsplan för att stärka kampen mot skattebedrägeri och skatteundandragande (COM(2012) 722 final av den 6.12.2012), kan medlemsstaterna endast hantera skattebedrägeri och skatteundandragande effektivt om de samarbetar. Att förbättra det administrativa samarbetet mellan medlemsstaternas skatteförvaltningar är därför ett nyckelmål i kommissionens strategi på området.

Rapporten har lyft fram områden där det administrativa samarbetet fortsättningsvis kan intensifieras genom större användning av de möjligheter som erbjuds enligt förordning 904/2010:

· Överlag måste begäran om information besvaras snabbare, eftersom de sena svaren utgör ett betydande problem.

· Vissa medlemsstater avstår fortfarande från att delta i det automatiserade utbytet av information om icke etablerade beskattningsbara personer och nya transportmedel även om de anser att informationen är till stor nytta. Detta är ett stort problem och kommissionen avser därför att stärka den noggranna övervakningen av utvecklingen på området.

· Återkoppling, som ges spontant eller på begäran, är en metod som måste uppmuntras i samband med gott samarbete och bästa praxis, eftersom det är bästa sättet att informera skattetjänstemän om att deras arbete (i viss utsträckning) varit till nytta.

· Medlemsstaterna ska främja deltagandet i administrativa utredningar genom att använda förordningens befintliga bestämmelser. Detta är ett användbart verktyg som behölls i den omarbetade förordningen och det är därför tråkigt att se att verktyget används så lite av medlemsstaterna.

· Multilaterala kontroller har visat sin nytta. Det verkar dock som om medlemsstaterna har använt dem mindre under senare tid. Medlemsstaterna behöver förnya sitt engagemang för multilaterala kontroller, och de hinder för multilaterala kontroller som identifieras i denna rapport måste undanröjas.

· Gemensamma revisioner är ett instrument som bör utvecklas ytterligare genom en Fiscalis-projektgrupp, baserat på erfarenheterna från pilotprojektet som genomförts av Nederländerna och Storbritannien. Om så behövs kommer kommissionen att ta initiativet till en rättslig grund för att använda verktyget på EU-nivå.

· Inom Eurofisc skulle gemensam riskanalys och effektiva återkopplingsmekanismer vara ett lämpligt sätt att möta behovet av mer specifik information och bättre användning av informationen som redan finns i nätverket. Detta skulle möjliggöra för nätverket att ytterligare öka sin roll i form av snabba åtgärder från skatteförvaltningar mot gränsöverskridande mervärdesskattebedrägerier.

· En metod som koordineras på EU-nivå för att etablera ett administrativt samarbete med tredjeländer i fråga om mervärdesskatt skulle vara ett sätt att åtgärda de varierande sätt som medlemsstaterna för närvarande sköter sina kontakter med tredjeländer. På kort sikt avser kommissionen att lämna ett förslag för att få rådets godkännande att inleda förhandlingar med vissa tredjeländer om ett bilateralt avtal om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt.

Kommissionen kan hjälpa till att minska hindren för ett effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstaterna för att bekämpa mervärdesskattebedrägerier. Kommissionen är villig att stödja alla initiativ som förbättrar samarbetet och att vidta rättsliga åtgärder om detta visar sig bli nödvändigt.

Medlemsstaterna måste dock visa sin politiska vilja att slå in på denna väg. De måste göra nödvändiga ansträngningar inom det egna landet för att förbättra de praktiska aspekterna av det administrativa samarbetet för att dra fullständig nytta av dessa verktyg.

Gränsöverskridande samarbete utgör den enda lämpliga åtgärden vid gränsöverskridande mervärdesskattebedrägerier och medlemsstaterna måste prioritera vid fördelningen av resurser i det aktuella svåra ekonomiska läget. Kommissionen är övertygad om att en reduktion av de nationella statskassornas förluster på grund av mervärdesskattebedrägerier endast kan åstadkommas genom att dessa verktyg utnyttjas fullt ut och tillräckliga resurser görs tillgängliga inom landet.

Kommissionen kommer att rapportera på nytt om de framsteg som görs av medlemsstaterna på de områden som identifierats i denna rapport. Med tanke på de svåra problemen med mervärdesskattebedrägerier kommer kommissionen inte att vänta tills nästa rapport ska avges i slutet av 2018 utan avser att i slutet av 2015 till SCAC avge en utvärdering av läget, som fokuserar på de ansträngningar som gjorts av medlemsstaterna för att rätta till de brister som anges i denna rapport och ytterligare förbättra det gränsöverskridande samarbetet i fråga om mervärdesskatt.

[1]               Meddelande från kommissionen om en samordnad strategi för att förbättra bekämpningen av mervärdesskattebedrägeri i EU (KOM(2008) 807 slutlig, 1.12.2008).

[2]               KOM(2011) 851 slutlig, 6.12.2011.

[3]               27 medlemsstater besvarade enkäten, som skickades ut i skrivelse 1763918 av den 19.12.2012.

[4]               RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1798/2003 om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt (KOM(2009) 428 slutlig av den 18.8.2009).

[5]               Se arbetsdokument nr 562 från SCAC.

[6]               EUT L 29, 1.2.2012, s. 13.

[7]               Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 8/2007(EUT C 20, 25.1.2008), avsnitt 51.

[8]               Fiscalis-projektgrupp 43 ”Utbyte av information och behovet av återkoppling”.

[9]               Fiscalis-projektgrupp 84 ”Multilaterala kontroller i fråga om punktskatter”

[10]             Joint Audit Report, OECD, FTA september 2010.