This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52012PC0710
Proposal for a DECISION OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL on a General Union Environment Action Programme to 2020 "Living well, within the limits of our planet"
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS BESLUT om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 Att leva gott inom planetens gränser
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS BESLUT om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 Att leva gott inom planetens gränser
/* COM/2012/0710 final - 2012/0337 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS BESLUT om ett allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 Att leva gott inom planetens gränser /* COM/2012/0710 final - 2012/0337 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET Miljöhandlingsprogram har varit vägledande för
EU:s miljöpolitik sedan början av 1970-talet. I linje med fördraget antas
miljöhandlingsprogram i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
Det sjätte miljöhandlingsprogrammet upphörde att gälla i juli 2012. På begäran
från berörda parter, däribland rådet och Europaparlamentet, föreslår Europeiska
kommissionen ett efterföljande program. Det finns fyra anledningar till
förslaget. För det första kvarstår stora miljöutmaningar, trots framsteg inom
vissa områden, och det finns också möjligheter att göra miljön mer
motståndskraftig mot risker och förändringar i systemet. För det andra har EU antagit strategin Europa 2020 – En
strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, som innehåller politiska
riktlinjer för perioden fram till 2020. För det tredje, samtidigt som många
medlemsstater kämpar för att klara den ekonomiska krisen, ger behovet av
strukturreformer nya möjligheter för EU att gå mot en grön ekonomi. Vid Rio+20-toppmötet
underströks slutligen vikten av den globala dimensionen. Syftet med detta miljöhandlingsprogram är att öka
miljöpolitikens bidrag till övergången till en resurseffektiv, utsläppssnål
ekonomi, där de naturliga råvarorna skyddas och stärks, och invånarnas hälsa
och välbefinnande tas till vara. Programmet utgör en övergripande ram för
miljöpolitiken till 2020, med nio prioriterade mål som EU och dess
medlemsstater ska uppnå. Ansvaret för att miljö- och klimatmålen nås delas
mellan EU och dess medlemsstater. Programmet bör genomföras på lämplig nivå, i
enlighet med subsidiaritetsprincipen. 2. RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER
OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR Under arbetet med förslaget gjorde kommissionen en
konsekvensbedömning där hänsyn togs till de åsikter som uttryckts av andra
EU-institutioner samt en rad berörda parter. Den byggde även på ett antal
studier och utvärderingar. I bedömningen konstaterades att förslaget skulle
vara värdefullt på flera sätt: genom att vara en strategisk ram för EU:s
miljöpolitik; genom att säkerställa komplementaritet och sammanhang; genom att
säkerställa förutsägbarhet och lika villkor; och genom att främja handling på
alla politiska nivåer. De allra flesta berörda parter uttryckte sitt stöd för
dessa slutsatser och programmets föreslagna fokus. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER Detta förslag till Europaparlamentets och rådets
beslut om ett nytt allmänt miljöhandlingsprogram för unionen till 2020 bygger
på artikel 192.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
(EUF-fördraget). 4. BUDGETKONSEKVENSER Programmet i detta förslag till beslut har tagits
fram i linje med kommissionens förslag till EU:s fleråriga budgetram 2014–2020. 2012/0337 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS BESLUT om ett allmänt miljöhandlingsprogram för
unionen till 2020 Att leva gott inom planetens gränser (Text av betydelse för EES) EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 192.3, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[1], med beaktande av Regionkommitténs yttrande[2], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) Unionen har satt som mål att
bli en smart och hållbar ekonomi för alla till 2020 genom olika politiska
strategier och åtgärder för en utsläppssnål och resurseffektiv ekonomi[3]. (2) En rad miljöhandlingsprogram
har utgjort ramen för unionens åtgärder på miljöområdet sedan 1973. (3) Europeiska gemenskapens
sjätte miljöhandlingsprogram upphörde att gälla i juli 2012, men många åtgärder
som inleddes under programmet håller fortfarande på att genomföras. (4) I slutbedömningen av det
sjätte miljöhandlingsprogrammet drogs slutsatsen att programmet gjorde nytta
för miljön och fungerade som en övergripande strategisk vägledning för
miljöpolitiken. Trots framstegen kvarstår ohållbara trender inom alla de fyra
prioriterade områdena i det sjätte miljöhandlingsprogrammet:
klimatförändringar, biologisk mångfald, miljö och hälsa, hållbar användning av
naturresurser och avfallshantering. (5) I slutbedömningen underströks
några brister i det sjätte miljöhandlingsprogrammet som bör åtgärdas i det nya
programmet. (6) Globala systemtrender och
utmaningar knutna till befolkningsutveckling, urbanisering, sjukdomar och
epidemier, allt snabbare tekniska förändringar och ohållbar ekonomisk tillväxt
gör det komplicerat att hantera miljöproblem och uppnå en långsiktigt hållbar
utveckling. Att säkerställa unionens långsiktiga välstånd kräver att
ytterligare åtgärder vidtas för att komma till rätta med dessa utmaningar. (7) Det är nödvändigt att fastställa
prioriterade mål för unionen till 2020, med siktet inställt på en långsiktig
vision för 2050. Det nya programmet bör bygga på de politiska initiativen i
Europa 2020-strategin[4],
däribland EU:s energi- och klimatpaket[5],
färdplanen för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050[6], EU:s
strategi för biologisk mångfald fram till 2020[7], färdplanen för ett resurseffektivt Europa[8] och
flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen[9]. (8) Programmet bör bidra till att
unionens redan fastställda miljömål uppnås. (9) Unionen har enats om att
minska EU:s utsläpp av växthusgaser med minst 20 % till 2020 (30 % på
villkor att andra utvecklade länder åtar sig att genomföra motsvarande
minskningar och att utvecklingsländerna bidrar i motsvarande grad efter sitt
ansvar och sin förmåga); säkerställa att 20 % av energiförbrukningen kommer
från förnybar energi till 2020, och att användningen av primärenergi minskar
med 20 % jämfört med de beräknade nivåerna, vilket ska uppnås genom
förbättrad energieffektivitet[10]. (10) Unionen har enats om att stoppa
förlusten av biologisk mångfald och förstöringen av ekosystemtjänster i EU till
2020, återställa dem i den mån det går, och stärka EU:s roll i att varna för
förlust av global biologisk mångfald[11]. (11) Unionen har enats om att uppnå
god status för allt vatten inom unionen till 2015, inbegripet sötvatten (sjöar,
vattendrag och grundvatten), vatten i övergångszoner (estuarier/deltan) och
kustvatten inom en nautisk mil från kusten[12]. (12) Unionen har enats om att uppnå
goda miljöförhållanden i alla havsvatten inom unionen till 2020[13]. (13) Unionen har enats om att uppnå
luftkvalitetsnivåer som inte medför betydande negativa effekter på och risker
för människors hälsa och miljön[14]. (14) Unionen har enats om att till
2020 minimera betydande negativa effekter av kemikalier på människors hälsa och
miljön[15]. (15) Unionen har enats om att skydda
miljön och människors hälsa genom att de negativa effekterna av generering och
hantering av avfall förhindras eller minskas, den allmänna inverkan från resursanvändning
minskas och resurserna tas till vara effektivare genom att följande
avfallshierarki tillämpas: förebyggande, bearbetning för återanvändning,
materialåtervinning, annan återvinning, deponering[16]. (16) Unionen har enats om att eftersträva
en absolut frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring[17]. (17) Unionen har enats om att
eftersträva en värld utan nettoförstöring av mark inom ramen för en hållbar
utveckling[18]. (18) Unionens miljöpolitik grundas
särskilt på principen om att förorenaren ska betala, försiktighetsprincipen och
principen om förebyggande åtgärder samt principen om åtgärdande av föroreningar
vid källan. (19) Åtgärder för att de
prioriterade målen ska nås bör vidtas på olika politiska nivåer, i enlighet med
subsidiaritetsprincipen. (20) Det är viktigt att samarbete
sker med icke-statliga aktörer för att programmet ska lyckas och de
prioriterade målen nås. (21) Förlust av biologisk mångfald
och förstöring av ekosystem i unionen har stora effekter på miljön och är dyra
för samhället som helhet, särskilt för ekonomiska aktörer i sektorer som är
direkt beroende av ekosystemtjänster. (22) Det finns betydande utrymme
för att minska utsläppen av växthusgaser och förbättra resurseffektiviteten
inom unionen. Det kommer att minska belastningarna på miljön och ge ökad
konkurrenskraft och nya källor för tillväxt och arbetstillfällen genom
kostnadsbesparingar från förbättrad effektivitet, försäljning av uppfinningar
och bättre resursförvaltning under hela livscykeln. (23) Miljöproblem och miljöpåverkan
fortsätter att innebära stora risker för människors hälsa och välbefinnande, men
åtgärder som förbättrar miljön kan ge fördelar. (24) Att unionens miljölagstiftning
genomförs fullt ut i hela unionen är en bra investering för miljön och människors
hälsa, och även för ekonomin. (25) Unionens miljöpolitik bör även
fortsättningsvis bygga på ett bra faktaunderlag. (26) Miljömålen bör stödjas med
lämpliga investeringar. (27) Miljöintegrering är nödvändigt
för att belastningarna på miljön ska minska från politik och åtgärder inom
andra sektorer, och för att miljö- och klimatmål ska uppfyllas. (28) Unionen är tättbefolkad, och
över 70 % av invånarna lever i städer eller stadsnära områden och står
inför särskilda miljö- och klimatrelaterade utmaningar. (29) Många miljöutmaningar är
globala och kan endast lösas fullt ut genom ett övergripande globalt samarbete,
medan andra miljöutmaningar har en starkt regional karaktär och kräver
samarbete med grannländer. (30) Som en del av uppföljningen av
Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling 2012 (Rio+20) bör det nya
allmänna handlingsprogrammet innehålla stöd till internationella och regionala
processer som syftar till att omvandla den globala ekonomin till en
inkluderande grön ekonomi, inom ramen för hållbar utveckling och
fattigdomsbekämpning. (31) En lämplig blandning av
politiska styrmedel kan ge företag och konsumenter bättre förståelse för hur
deras handlingar påverkar miljön och styra denna påverkan. Sådana politiska
styrmedel kan vara ekonomiska incitament, marknadsbaserade styrmedel,
informationskrav och frivilliga verktyg och åtgärder som kompletterar
lagstiftningen och engagerar berörda parter på olika nivåer. (32) Alla åtgärder och mål som
ingår i det nya allmänna miljöhandlingsprogrammet bör väljas enligt principerna
om smart lagstiftning[19]
och vid behov omfattas av en utförlig konsekvensbedömning. (33) Det bör kontrolleras, bedömas
och analyseras utifrån överenskomna indikatorer hur målen i det nya allmänna
miljöhandlingsprogrammet uppfylls. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 1. Ett allmänt handlingsprogram för unionen på
miljöområdet för perioden fram till den 31 december 2020 (nedan kallat programmet)
antas i enlighet med bilagan. Artikel 2 1. Vid programmets genomförande ska unionen ha
följande mål: (a)
Att skydda, bevara och stärka unionens naturkapital. (b)
Att omvandla unionen till en resurseffektiv, grön,
konkurrenskraftig och koldioxidsnål ekonomi. (c)
Att skydda unionens invånare mot miljöbelastningar
och risker för hälsa och välbefinnande. (d)
Att få största möjliga fördelar av unionens miljölagstiftning. (e)
Att förbättra faktaunderlaget för miljöpolitiken. (f)
Att säkerställa investeringar för miljö- och
klimatpolitik och få en korrekt prissättning. (g)
Att förbättra miljöintegrering och politiskt
sammanhang. (h)
Att förbättra hållbarheten i unionens städer. (i)
Att öka unionens effektivitet i att möta regionala
och globala miljöutmaningar. 2. Programmet ska grundas på principen att
förorenaren betalar, försiktighetsprincipen och förebyggande åtgärder, och
principen om åtgärdande av föroreningar vid källan. 3. Alla åtgärder och mål som ingår i
programmet ska genomföras enligt principerna om smart lagstiftning[20] och vid
behov omfattas av en utförlig konsekvensbedömning. Artikel 3 1. Unionen och dess medlemsstater ansvarar för
att se till att de prioriterade målen i programmet genomförs. De ska bedriva en
sammanhållen politik för att ta itu med de identifierade utmaningarna. Åtgärder
ska vidtas med beaktande av subsidiaritetsprincipen och på den nivå som är bäst
lämpad för att nå de prioriterade mål och tillhörande resultat som anges i
programmet. 2. Offentliga myndigheter på alla nivåer ska
arbeta tillsammans med företag och arbetsmarknadens parter, civilsamhället och
enskilda invånare vid genomförandet av detta program. Artikel 4 Detta beslut träder i kraft den tjugonde dagen
efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Utfärdad/t i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande BILAGA Att leva
gott inom planetens gränser ETT
HANDLINGSPROGRAM TILL 2020 1. Under de senaste 40 åren har
ett brett spektrum av miljölagar införts, vilket sammantaget har lett fram till
de mest omfattande moderna normerna i världen. Detta har bidragit till att lösa
några av de allvarligaste miljöfrågorna för invånare och företag inom unionen. 2. Utsläppen av föroreningar
till luft, vatten och mark har minskat betydligt under de senaste årtiondena,
liksom växthusgaserna de senaste åren. EU:s kemikalielagstiftning har
moderniserats och användningen av många giftiga och farliga ämnen som bly,
kadmium och kvicksilver har begränsats i de produkter som finns i de flesta
hushåll. EU:s invånare kan glädjas åt en vattenkvalitet som är bland de bästa i
världen, och över 18 % av EU:s yta och 4 % av dess hav har avsatts
som skyddade naturområden. 3. Unionens miljöpolitik har
stimulerat uppfinningar och investeringar i miljövänliga varor och tjänster,
vilket gett arbetstillfällen och exportmöjligheter[21].
Successiva utvidgningar har lett till bättre normer för miljöskydd i en stor
del av den europeiska kontinenten, och unionens ansträngningar har bidragit
till ökade internationella åtaganden för att bekämpa klimatförändringar och
förlust av biologisk mångfald, och till lyckade globala ansträngningar att få
bort ozonförstörande ämnen och blybensin. 4. Stora framsteg har också
gjorts för att integrera miljömålen i andra politikområden och verksamheter
inom unionen. I den ändrade gemensamma jordbrukspolitiken är sedan 2003
direktstödet kopplade till krav för jordbrukarna att upprätthålla god
jordbrukshävd och goda miljöförhållanden och att uppfylla tillämpliga
miljölagar. Att bekämpa klimatförändringar har blivit en del av
energipolitiken, och det har gjorts framsteg med att integrera frågor som rör
resurseffektivitet, klimatförändringar och energieffektivitet i andra viktiga
sektorer som transporter och byggnader. 5. Det finns dock många
miljötrender inom EU som ger anledning till oro, inte minst på grund av att
EU:s befintliga miljölagstiftning inte genomförs i tillräckligt hög grad.
Endast 17 % av de arter och livsmiljöer som bedöms enligt
habitatdirektivet[22]
har en god status, och försämringen och förlusten av naturkapital äventyrar
försöken att nå målen för EU:s biologiska mångfald och klimatförändringar.
Detta har höga följdkostnader som ännu inte har värderats korrekt i vårt
ekonomiska och sociala system. 30 procent av EU:s yta är mycket fragmenterad,
vilket påverkar den ekologiska konnektiviteten och därmed ekosystemens hälsa
och deras förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster och lämpliga livsmiljöer
för arter. Det har visserligen gjorts framsteg inom EU för att frikoppla
tillväxten från utsläpp av växthusgaser och miljöpåverkan, men
resursanvändningen i stort är fortfarande ohållbar och ineffektiv, och avfallet
hanteras ännu inte på rätt sätt. Till följd av detta går EU:s företag miste om de
betydande möjligheter som resurseffektivitet kan innebära i fråga om
konkurrenskraft, kostnadsminskningar, förbättrad produktivitet och leveranstrygghet.
Vattenkvaliteten och luftföroreningarna är fortfarande problematiska i många
delar av Europa, och EU:s invånare utsätts fortfarande för farliga ämnen som
kan skada deras hälsa och välbefinnande. Ohållbar markanvändning förstör
bördiga jordar, vilket får följder för livsmedelstrygghet och målen om
biologisk mångfald. Markförstöringen fortgår i hög grad okontrollerat. 6. Miljöförändringar inom EU
orsakas i allt högre grad av globala utvecklingstrender, exempelvis i fråga om
befolkning, konsumtion, handel och snabba tekniska framsteg. De kan visserligen
erbjuda stora möjligheter till ekonomisk tillväxt och samhälleligt välstånd,
men de innebär även utmaningar och osäkerhet för EU:s ekonomi och samhälle och
orsakar miljöförstöring i hela världen[23]. 7. Priserna på nödvändiga
råvaror, metaller och energi tvingas upp genom de nuvarande slösaktiga systemen
för produktion och konsumtion i världsekonomin, i kombination med en växande
global efterfrågan på varor och tjänster och utarmningen av resurser, vilket
skapar mer föroreningar och avfall, ökar utsläppen av växthusgaser och driver
på markförstöring, avskogning och förlust av biologisk mångfald. Nära två
tredjedelar av världens ekosystem håller på att försämras[24] och det
finns uppgifter som tyder på att planetens gränser för förlust av biologisk
mångfald, klimatförändringar och kvävets kretslopp redan har överskridits[25]. År 2030
väntas ett globalt vattenunderskott på 40 % om inte betydande framsteg görs
för att förbättra resurseffektiviteten. Det finns också en risk för att
klimatförändringarna ytterligare kommer att förvärra problemen, med höga
kostnader som följd. År 2011 uppgick kostnaderna i världen för katastrofer som
delvis berodde på klimatförändringar till över 300 miljarder euro. OECD har
varnat för att fortsatt förstöring och utarmning av naturkapitalet riskerar att
leda till oåterkalleliga förändringar, som kan hota två sekler av ökad
levnadsstandard och medföra stora kostnader[26]. 8. Att hantera vissa av dessa
komplexa frågor kommer att kräva att all befintlig miljöteknik tas i anspråk
och att industrin ständigt utvecklas och tar till sig bästa tillgängliga teknik
och nya uppfinningar. Det krävs också snabba framsteg inom lovande områden av
vetenskap och teknik. Detta bör göras möjligt genom stöd till forskning och
genom att skapa villkor som stimulerar privata investeringar i forskning.
Samtidigt behöver vi få bättre förståelse för den nya teknikens eventuella
risker för miljön och människors hälsa, och vi behöver kunna bedöma och hantera
dessa risker bättre. Detta är en förutsättning för att allmänheten ska
acceptera ny teknik, och för att EU effektivt och i rätt tid ska kunna identifiera
och reagera på potentiella risker som är förknippade med tekniska utvecklingar. 9. För att vi ska kunna leva väl
i framtiden bör omedelbara, samlade åtgärder vidtas nu för att förbättra ekologisk
resiliens och maximera de fördelar som miljöpolitiken kan ge ekonomi och
samhälle inom planetens ekologiska gränser. Programmet speglar EU:s åtaganden
att omvandlas till en inkluderande grön ekonomi som säkrar tillväxt och
utveckling, bevarar människors hälsa och välbefinnande, ger anständiga
arbetstillfällen, minskar ojämlikheterna och investerar i och bevarar naturkapitalet. 10. Följande vision för 2050 är
avsedd att vara en vägledning för åtgärder fram till 2020 och därefter: År 2050
lever vi gott inom planetens ekologiska gränser. Vårt välstånd och vår goda
miljö bygger på en innovativ kretsloppsekonomi där ingenting slösas bort och
där naturresurser förvaltas på sätt som stärker vårt samhälles motståndskraft.
Vår koldioxidsnåla tillväxt är sedan länge frikopplad från resursanvändningen
och anger takten för en global hållbar ekonomi. 11. Denna omvandling förutsätter
att miljöfrågorna integreras helt i andra politikområden, som energi, transporter,
jordbruk, fiske, ekonomi och industri, forskning och innovation, sysselsättning
och socialpolitik, för att få ett sammanhängande synsätt. Åtgärder inom EU bör
också kompletteras med utökade globala åtgärder och samarbete med grannländer
för att ta itu med gemensamma utmaningar. 12. EU har inlett omvandlingen med
långsiktiga, integrerade strategier för att stoppa förlusten av biologisk
mångfald[27],
förbättra resurseffektiviteten[28]
och genomföra övergången till ett utsläppssnålt samhälle[29].
Kommissionen har även lagt in miljöhänsyn och miljömål i nya initiativ inom
andra politiska huvudområden, exempelvis energi[30] och
transporter[31],
och strävat efter att öka nyttan för miljön genom att reformera EU:s jordbruks-
och landsbygdsutvecklingspolitik, fiskeripolitik och sammanhållningspolitik,
och vidareutveckla de resultat som uppnåtts hittills. 13. EU har undertecknat många
internationella miljöåtaganden, bland annat i samband med FN:s konferens om
hållbar utveckling (Rio+20)[32]
där unionen markerade sitt stöd för en inkluderande grön ekonomi som en viktig del
av en bredare strategi för hållbar utveckling. 14. Programmet är ett komplement
till dessa ansträngningar genom att det anger prioriterade mål som EU ska uppnå
under perioden fram till 2020. 15. I många fall kommer åtgärder
för att målen ska nås krävas främst på nationell, regional eller lokal nivå, i
enlighet med subsidiaritetsprincipen. I andra fall kommer det att krävas
ytterligare åtgärder på EU-nivå. Eftersom miljöpolitiken är ett område med
delad befogenhet inom EU är ett av syftena med programmet att upprätta
gemensamma mål och skapa lika villkor för företag och offentliga myndigheter.
Tydliga mål ger också opinionsbildare och andra berörda parter som regioner och
städer, företag och arbetsmarknadens parter samt enskilda invånare vägledning och
förutsägbara villkor för åtgärder. TEMATISKA
PRIORITERINGAR Prioriterat mål 1: Att skydda,
bevara och stärka EU:s naturkapital 16. EU:s ekonomiska välstånd och
välbefinnande vilar på dess naturkapital, vilket innefattar ekosystemen som tillhandahåller
viktiga varor och tjänster såsom bördig jord och mångfunktionella skogar,
produktiva marker och hav, sötvatten, ren luft, pollinering,
översvämningsskydd, klimatreglering och skydd mot naturkatastrofer. En
betydande del av EU:s lagstiftning syftar till att skydda, bevara och stärka
naturkapitalet, till exempel ramdirektivet för vatten[33],
ramdirektivet om en marin strategi[34],
ramdirektivet för luftkvalitet och relaterade direktiv[35] samt
habitat- och fågeldirektiven[36].
Lagstiftningen för hantering av klimatförändringar, kemikalier, industriutsläpp
och avfall bidrar också till att minska påfrestningarna på den biologiska
mångfalden, inbegripet ekosystemen, arterna och livsmiljöerna. 17. Färska bedömningar visar dock
att den biologiska mångfalden inom EU fortfarande utarmas och att de flesta
ekosystem har försämrats allvarligt[37].
I EU:s strategi för biologisk mångfald till 2020[38]
fastställs mål och åtgärder som krävs för att vända denna negativa utveckling
och stärka ekosystemtjänsterna. Strategin måste genomföras fullt ut för att EU
ska kunna uppfylla sitt överordnade mål för biologisk mångfald till 2020. I
strategin finns särskilda bestämmelser för att underlätta genomförandet av
habitat- och fågeldirektiven samt Natura 2000, men för att det överordnade
målet ska nås krävs det att all befintlig lagstiftning om skydd av naturkapitalet
genomförs fullt ut. 18. Trots att det redan har gjorts
stora ansträngningar verkar det som om kravet i ramdirektivet för vatten att
uppnå ”god ekologisk status” till 2015 endast kommer att uppfyllas för omkring
53 % av EU:s ytvatten[39].
Det finns också risk för att målet i ramdirektivet om en marin strategi att
uppnå ”god miljöstatus” till 2020 inte kan klaras, bland annat på grund av fortsatt
överfiske och marint avfall i Europas hav. EU:s politik mot luftföroreningar och
industriutsläpp har visserligen bidragit till att minska många typer av
föroreningar, men ekosystemen lider fortsatt av alltför stor kvävedeposition
och ozonförorening i kombination med utsläpp från transporter, intensivt jordbruk
och kraftproduktion. 19. Att skydda, bevara och stärka
EU:s naturkapital förutsätter därför också att problemen åtgärdas vid källan,
bland annat genom att målen för naturkapitalet bättre integreras i andra
politikområden, och genom att man ser till att politikområdena hänger ihop och
ger fördelar som stöder varandra. Miljökomponenterna i kommissionens
reformförslag, särskilt i fråga om jordbruks-, fiskeri- och
sammanhållningspolitiken, med stöd av miljöanpassningsförslagen för EU:s budget
enligt den fleråriga budgetramen för 2014–2020 är utformade för att stödja
dessa mål. Akvatiska ekosystem i landsbygd bör till exempel få nytta av att
jordbruksstöden kopplas till överensstämmelse med relevanta krav i
ramdirektivet för vatten på det sätt som anges i kommissionens förslag till
reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken[40]. En miljöanpassning av den gemensamma
jordbrukspolitiken främjar också miljövänliga jordbruksmetoder som
diversifiering av grödor, skydd av permanent gräsmark, och inrättande och
skötsel av ekologiskt värdefulla jordbruks- och skogsområden. 20. Den marina sektorn erbjuder
ekonomiska möjligheter inom fiske, sjöfart, vattenbruk och råvaruutvinning, men
man måste se till att havsmiljön nyttjas på ett sätt som är förenligt med
bevarande och hållbar förvaltning av marina och kustnära ekosystem. 21. Ekosystembaserade synsätt som
syftar till begränsning av och anpassning till klimatförändringar och som också
gynnar den biologiska mångfalden och andra ekosystemtjänster bör tillämpas i
större omfattning, som en del av EU:s klimatpolitik, medan andra miljömål som
att bevara den biologiska mångfalden och skydda vattnet bör beaktas fullt ut i
beslut som rör förnybar energi. Slutligen måste det genomföras åtgärder för att
komma till rätta med transportrelaterade luftföroreningar och koldioxidutsläpp[41]. 22. Markförstöring, landskapsfragmentering
och ohållbar markanvändning inom EU äventyrar flera viktiga ekosystemtjänster,
hotar den biologiska mångfalden och ökar Europas sårbarhet för
klimatförändringar och naturkatastrofer. Det driver också på jordförsämringen.
Över 25 % av EU:s yta påverkas av vattenerosion som försämrar markens
funktion och påverkar sötvattnets kvalitet. Markförorening och hårdgörning av mark
är också kvarstående problem. Över en halv miljon platser runt om i EU tros
vara förorenade och tills de har kartlagts och bedömts fortsätter de att utgöra
allvarliga miljö- och hälsorisker. Varje år tas över 1 000 km² mark i
anspråk för bostäder, industrier, transporter eller rekreationssyften. Dessa
långsiktiga förändringar är svåra eller dyra att vända och innebär nästan
alltid kompromisser mellan sociala, ekonomiska och miljömässiga behov.
Medlemsstaternas planeringsbeslut om markanvändning bör fattas på ett mer
hållbart sätt. 23. För att minska de största
mänskliga belastningarna på mark, jord och andra ekosystem i Europa kommer det
att vidtas åtgärder för att garantera att tillräcklig hänsyn tas till miljön
samt till sociala och ekonomiska effekter i besluten om markanvändning på alla
relevanta nivåer. I rapporten från Rio+20 efterlystes en värld utan nettoförstöring
av mark. EU och medlemsstaterna bör reflektera över hur ett sådant åtagande
bäst drivs igenom inom deras respektive kompetensområden och hur frågor om markkvalitet
ska hanteras inom ramen för bindande lagstiftning[42]. Det
kommer också att fastslås mål för hållbar markanvändning och jordar. 24. Utsläpp av kväve och fosfor i
EU:s miljö har visserligen minskat avsevärt de senaste 20 åren, men utsläppen
av näringsämnen fortsätter att påverka luft- och vattenkvalitet, har negativa
effekter på ekosystem och orsakar betydande problem för människors hälsa.
Särskilt utsläpp av ammoniak från ineffektiv gödselhantering och otillräcklig avloppsvattenrening
måste åtgärdas snarast för att kraftigt minska utsläppen av näringsämnen. Det
krävs också ytterligare ansträngningar för att hantera näringsämnenas kretslopp
på ett mer kostnadseffektivt och resurseffektivt sätt och förbättra gödselanvändningens
effektivitet. Att åtgärda dessa utmaningar kräver att EU:s miljölagstiftning
genomförs bättre, att normer skärps om så behövs och att näringsämnenas kretslopp
förvaltas som en del av en helhetssyn som integrerar och knyter an till
befintlig EU-politik som syftar till att bekämpa för höga utsläpp av
näringsämnen och övergödning. 25. Åtgärder som vidtas enligt
strategin för biologisk mångfald för att återställa 15 % av de förstörda
ekosystemen inom EU och öka användningen av grön infrastruktur kommer att
minska landskapsfragmenteringen. Det kommer att stärka naturkapitalet och öka
ekosystemens resiliens och kan ge kostnadseffektiva alternativ för begränsning
av och anpassning till klimatförändringar och för katastrofriskhantering.
Medlemsstaternas ansträngningar att kartlägga och bedöma ekosystem och deras
tjänster, och initiativet för att ”undvika nettoförluster” som planeras till
2015, kommer att bidra till att bevara naturkapitalet på många olika nivåer.
Till 2020 ska ekosystemtjänsternas ekonomiska värde tas med i redovisnings- och
rapporteringssystem i EU och på nationell nivå, vilket kommer att leda till att
EU:s naturkapital förvaltas bättre. 26. För att skydda, bevara och
stärka EU:s naturkapital ska programmet garantera att följande uppnås till
2020: (a)
Förlusten av biologisk mångfald och förstöringen av
ekosystemtjänsterna har stoppats och ekosystemen och deras tjänster bevaras och
stärks. (b)
Effekterna av belastningar på sötvatten, vatten i
övergångszoner och kustvatten har minskat betydligt så att en god status enligt
definitionen i ramdirektivet för vatten uppnås, bevaras eller förbättras. (c)
Effekterna av belastningar på havsvatten har
minskat så att en god miljöstatus enligt kraven i ramdirektivet om en marin
strategi uppnås eller bevaras. (d)
Effekterna av luftföroreningar på ekosystem och
biologisk mångfald har minskat ytterligare. (e)
Marken förvaltas hållbart inom EU, jordarna har ett
tillfredsställande skydd och saneringen av förorenade platser är på god väg. (f)
Näringsämnenas kretslopp (kväve och fosfor) förvaltas
på ett mer hållbart och resurseffektivt sätt. (g)
Skogar och de tjänster de ger är skyddade och deras
motståndskraft mot klimatförändringar och bränder är förbättrad. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Fullt genomförande av EU:s strategi för biologisk mångfald. (b)
Fullt genomförande av strategin för att skydda EU:s
vattenresurser. (c)
Ökade ansträngningar bland annat för att säkra livskraftiga
fiskbestånd senast 2020, genom att fångstnivåerna motsvarar eller ligger under maximalt
hållbart uttag inom allt fiske från och med 2015, och för att fastställa ett
kvantitativt minskningsmål för marint avfall i EU. (d)
Ökade ansträngningar för att nå full efterlevnad av
EU:s lagstiftning om luftkvalitet och fastställande av strategiska mål och
åtgärder för tiden efter 2020. (e)
Ökade ansträngningar för att minska jorderosionen
och öka markens innehåll av organiskt material, sanera förorenade platser och
bättre integrera olika aspekter av markanvändning i samordnade beslutsprocesser
som omfattar alla politiska nivåer, med stöd av fastställda mål för jord och mark
som en resurs samt planeringsmål för mark. (f)
Ytterligare åtgärder för att minska utsläppen av
kväve och fosfor, inklusive utsläpp från tätbebyggelsers och industriers
avloppsvatten och från gödselmedelanvändning. (g)
Utarbetande och genomförande av en ny
skogsbruksstrategi för EU för att hantera de många behov och fördelar som är
knutna till skog och bidra till ett mer strategiskt tillvägagångssätt för att
skydda och stärka skog. Prioriterat mål 2: Att omvandla EU
till en resurseffektiv, grön, konkurrenskraftig och koldioxidsnål ekonomi 27. Flaggskeppsinitiativet Ett
resurseffektivt Europa i Europa 2020-strategin ska vara ett stöd vid
övergången till en ekonomi som är effektiv i sin resursanvändning, där
ekonomisk tillväxt är helt frikopplad från resurs- och energianvändning och
deras miljöpåverkan, som minskar utsläppen av växthusgaser, stärker
konkurrenskraften genom effektivitet och innovationer och främjar energitrygghet.
Färdplanen för ett resurseffektivt Europa[43] och färdplanen för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt
samhälle[44]
är de främsta byggstenarna i initiativet, som stakar ut vägen för framtida
åtgärder för att nå dessa mål. 28. Det krävs innovationer för att
förbättra resurseffektiviteten i hela ekonomin, för att kunna stärka
konkurrenskraften vid stigande råvarupriser, resursknapphet och
leveransbegränsningar. Näringslivet är den främsta drivkraften bakom
innovationer, även inom miljöområdet. Marknaden kommer dock inte att leverera
dessa innovationer av egen kraft. Det krävs politisk handling på unionsnivå och
medlemsstatsnivå för att ge de rätta förutsättningarna för miljöinnovation och
stimulera framväxten av hållbara företag och tekniska lösningar på miljöproblem[45]. 29. Detta huvudkrav för att klara
miljöutmaningen ger också viktiga socioekonomiska fördelar. En potentiellt ökad
sysselsättning genom övergången till en utsläppssnål, resurseffektiv ekonomi är
en nyckelfaktor för att nå sysselsättningsmålen i Europa 2020[46].
Sysselsättningen inom sektorerna för miljöteknik och miljötjänster inom EU har
ökat med omkring 3 % årligen de senaste åren[47].
Världsmarknaden för miljöteknik beräknas vara värd minst en biljon euro och förutses
växa till nästan det dubbla under de kommande tio åren. Europeiska företag är
redan världsledande på återvinning och energieffektivitet och bör uppmuntras
att dra nytta av den stigande globala efterfrågan, med utgångspunkt i
handlingsplanen för miljöinnovation[48].
Enbart den europeiska sektorn för förnybara energikällor väntas exempelvis ge
över 400 000 nya arbetstillfällen till 2020[49]. 30. Det är nödvändigt att EU:s
energi- och klimatpaket genomförs fullt ut för att nå de milstolpar som satts upp
för 2020 och för att skapa ett konkurrenskraftigt, utsläppssnålt samhälle till
2050. EU är visserligen på god väg att minska sina utsläpp av växthusgaser med
20 % under 1990 års nivåer till 2020, men för att nå energieffektivitetsmålet
på 20 % kommer att det krävas att effektiviseringen går i betydligt
snabbare takt. Detta är också viktigt mot bakgrund av att efterfrågan på energi
fortsätter att öka och att det finns en konflikt mellan användningen av mark
till livsmedel och till bioenergi. Det nya energieffektivitetsdirektivet väntas
ge ett viktigt bidrag i detta avseende. 31. Alla sektorer i ekonomin
kommer att behöva bidra för att minska utsläppen av växthusgaser, för att EU
ska kunna ta sin del av det globala ansvaret. EU måste komma överens om nästa
steg för sin klimat- och energiram efter 2020 för att förbereda sig inför
internationella förhandlingar om ett nytt rättsligt bindande avtal, men även för
att ge medlemsstaterna och industrin tydliga spelregler så att de kan göra de
investeringar som krävs på medellång sikt. EU behöver därför se över politiska
alternativ för att klara de utsläppsminskningar som anges i färdplanen för ett
utsläppssnålt samhälle för perioden efter 2020. Energifärdplanen för 2050 och
vitboken om transporter måste bygga på starka politiska grunder.
Medlemsstaterna behöver dessutom ta fram och genomföra långsiktiga,
kostnadseffektiva strategier för lägre utsläpp i syfte att nå EU-målet att
minska utsläppen av växthusgaser med 80–95 % till århundradets mitt,
jämfört med 1990, som en del av det globala åtagandet att hålla ökningen av
medeltemperaturen under 2 °C. EU:s system för handel med utsläppsrätter
kommer att fortsätta att vara en central del i EU:s klimatpolitik efter 2020. 32. Om industrin börjar använda
bästa tillgängliga teknik enligt direktivet om industriutsläpp kommer det att
ge bättre användningsmönster för resurser och minskade utsläpp för över
50 000 stora industrianläggningar inom EU, och därmed utgöra ett viktigt
bidrag för att stimulera utvecklingen av ny teknik, göra ekonomin grönare och
minska industrins kostnader på lång sikt. 33. Det kommer också att vidtas
åtgärder för att förbättra miljöegenskaperna ytterligare hos varor och tjänster
på EU-marknaden under hela deras livscykel, genom åtgärder för att öka
tillgången miljömässigt hållbara produkter och stimulera en kraftigt ökad
konsumentefterfrågan på dessa produkter. Detta ska uppnås genom en avvägd
blandning av stimulansåtgärder för konsumenter och företag, inklusive små och
medelstora företag, marknadsbaserade styrmedel och regler för att minska
miljöeffekterna från deras verksamhet och produkter. Befintlig produktlagstiftning
som direktiven om ekodesign och energideklaration kommer att ses över i syfte
att förbättra produkters miljöprestanda och resurseffektivitet under hela
livscykeln och därigenom säkerställa en mer sammanhållen ram för hållbar
produktion och konsumtion inom EU[50]. 34. Eftersom 80 % av alla
produktrelaterade miljöeffekter byggs in under designskedet bör EU-politiken
säkerställa att prioriterade produkter på EU-marknaden får en ekodesign för att
optimera resurs- och materialeffektiviteten, bland annat vad gäller återvinningsbarhet,
återvunnet material och livslängd. Kraven måste kunna genomföras och verkställas.
Ansträngningarna kommer att ökas på EU-nivå och nationell nivå för att få bort
hinder för miljöinnovationer[51]
och frigöra den fulla potentialen hos EU:s miljöindustrier, vilket kommer att
ge fördelar för gröna jobb och grön tillväxt. 35. I syfte att upprätta en
handlingsram för att förbättra andra resurseffektivitetsaspekter än växthusgasutsläpp
och energi, kommer det att fastställas mål för att minska konsumtionens totala
miljöpåverkan, särskilt inom för livsmedels-, bostads- och transportsektorerna[52]. Sammantaget
svarar de för nära 80 % av konsumtionens miljöpåverkan. I rapporten från
Rio+20 erkändes att det fanns ett behov av att kraftigt minska svinn och
slöseri efter skörd och under hela leveranskedjan för livsmedel. 36. Utöver de obligatoriska kraven
på miljöanpassad offentlig upphandling för vissa produktkategorier[53] har de
flesta medlemsstater antagit frivilliga handlingsplaner och många har satt upp
mål för specifika produktgrupper. Det finns dock betydande utrymme för alla
förvaltningsnivåer att genom sina inköpsbeslut ytterligare minska
miljöpåverkan. Medlemsstaterna och regionerna bör vidta ytterligare åtgärder
för att nå målet att tillämpa miljöanpassad offentlig upphandling i minst
50 % av de offentliga upphandlingarna. Kommissionen kommer att överväga
möjligheten att införa ytterligare sektorsspecifik lagstiftning med
obligatoriska regler för miljöanpassad offentlig upphandling för fler produktkategorier.
37. Det finns också ett stort
utrymme för att förbättra avfallshanteringen inom EU för att bättre ta till
vara resurser, öppna nya marknader, skapa nya arbetstillfällen och minska
beroendet av importerade råvaror, samtidigt som man minskar miljöpåverkan[54]. Varje
år produceras 2,7 miljarder ton avfall inom EU, varav 98 miljoner ton är
farligt avfall. I genomsnitt återanvänds eller återvinns bara 40 % av det
fasta avfallet. Resten går till deponi eller förbränning. I vissa medlemsstater
återvinns över 70 % av avfallet, vilket visar hur avfall skulle kunna vara
en av EU:s viktigaste resurser. Trots det deponeras över 75 % av det
kommunala avfallet i många medlemsstater. 38. Att omvandla avfall till en
resurs, enligt uppmaningen i färdplanen för resurseffektivitet, förutsätter att
EU:s avfallslagstiftning genomförs fullt ut i hela EU, och att avfallshierarkin
tillämpas strikt och omfattar olika typer av avfall[55]. Det
krävs ytterligare ansträngningar för att minska avfallsproduktionen per person
i absoluta tal, begränsa energiåtervinning till material som inte kan materialåtervinnas,
gradvis fasa ut deponering, se till att återvinningen håller hög kvalitet och
utveckla marknader för återvunna råvaror. Farligt avfall måste hanteras så att
de negativa effekterna på människors hälsa och miljön minimeras, enligt
överenskommelsen vid Rio+20. För att uppnå detta bör marknadsbaserade styrmedel
inriktade på att förebygga, återvinna och återanvända tillämpas mycket mer
systematiskt i hela EU. Hinder för återvinning på EU:s inre marknad bör tas
bort och befintliga mål för förebyggande, återanvändning, återvinning och bortstyrning
från deponering ses över för att skapa ett kretsloppssamhälle, där resurser
används i flera steg och restavfallet minskas till nära noll. 39. Resurseffektiviteten inom
vattensektorn kommer också att åtgärdas, eftersom den är en prioritet för att
bidra till god vattenkvalitet. Trots att torka och vattenbrist drabbar allt
fler delar av Europa beräknas 20–40 % av Europas tillgängliga vatten
fortfarande slösas bort, till exempel genom läckor i vattenledningar. Enligt
tillgängliga modeller finns det fortfarande stort utrymme för att förbättra
vattenhushållningen inom EU. Stigande efterfrågan och klimatförändringarnas effekter
väntas dessutom öka belastningen på Europas vattenresurser betydligt. Mot
bakgrund av detta bör unionen och medlemsstaterna vidta åtgärder för att se
till att vattenförbrukningen inte överstiger gränserna för tillgängliga
förnybara vattenresurser till 2020, bland annat genom att förbättra
vattenhushållningen med hjälp av marknadsmekanismer, exempelvis vattenpriser
som motsvarar vattnets verkliga värde[56].
Framstegen kommer att underlättas av en växande demonstration och användning av
innovativ teknik, innovativa system och affärsmodeller som bygger på den
strategiska genomförandeplanen för det europeiska innovationspartnerskapet om
vatten. 40. En långsiktig och förutsägbar
politik på alla dessa områden kommer att bidra till att stimulera nödvändiga
investeringar och åtgärder för att utveckla marknaderna för miljövänligare
teknik fullt ut och främja hållbara företagslösningar. Det behövs indikatorer
och mål för resurseffektivitet för att ge den vägledning som offentliga och
privata beslutsfattare behöver vid omvandlingen av ekonomin. Indikatorerna och
målen kommer att bli en integrerad del av detta program när de väl har
beslutats på unionsnivå. 41. För att EU ska bli en
resurseffektiv, grön, konkurrenskraftig och utsläppssnål ekonomi ska programmet
till 2020 leda till följande: (a)
EU har uppfyllt sina klimat- och energimål för 2020
och arbetar för att minska utsläppen av växthusgaser med 80–95 % till 2050
jämfört med 1990, som en del av det globala åtagandet att hålla ökningen av
medeltemperaturen under 2 °C. (b)
EU-industrins sammanlagda miljöpåverkan från alla
större industrisektorer har minskat betydligt och resurseffektiviteten är förbättrad. (c)
Produktionens och konsumtionens sammanlagda
miljöpåverkan har minskat, särskilt inom livsmedels-, bostads- och transportsektorerna. (d)
Avfall hanteras på ett säkert sätt och som en
resurs, mängden avfall som produceras per person sjunker i absoluta tal,
energiåtervinning begränsas till material som inte kan materialåtervinnas, och
återvinningsbara och komposterbara material deponeras inte alls. (e)
Vattenstressen inom EU har upphört eller minskat
betydligt. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Fullt genomförande av EU:s energi- och klimatpaket samt
överenskommelser om EU:s klimat- och energipolitik för perioden efter 2020. (b)
Allmän användning av bästa tillgängliga teknik och ökade
ansträngningar för att främja användningen av nya innovativa tekniker, processer
och tjänster. (c)
Främjande av offentliga och privata forsknings- och
innovationsinsatser som krävs för att ta i bruk innovativ teknik, innovativa
system och affärsmodeller som snabbar på och sänker kostnaderna för övergången
till en utsläppssnål, resurseffektiv ekonomi. (d)
Inrättande av en mer sammanhållen ram för hållbar
produktion och konsumtion. Översyn av produktlagstiftning i syfte att förbättra
produkters miljöprestanda och resurseffektivitet under hela livscykeln.
Fastställande av mål för att minska konsumtionens totala miljöpåverkan. (e)
Fullt genomförande av EU:s avfallslagstiftning. Detta
innebär att avfallshierarkin tillämpas och att marknadsbaserade styrmedel och
åtgärder tillämpas på ett effektivt sätt för att fasa ut deponering,
energiåtervinning begränsas till material som inte kan materialåtervinnas,
återvunnet avfall används som en stor, pålitlig råvarukälla för EU, farligt
avfall hanteras på ett säkert sätt och uppkomsten av det begränsas, olagliga
avfallstransporter förekommer inte och hinder på den inre marknaden för
miljövänlig återvinning inom EU är borttagna. (f)
Vattenhushållningen har förbättrats genom att det
har satts upp mål för avrinningsområden, och marknadsmekanismer som
vattenpriser tillämpas. Prioriterat mål 3: Att skydda EU:s invånare
mot miljöbelastningar och risker för hälsa och välbefinnande 42. EU:s miljölagstiftning har
gett betydande fördelar för allmänhetens hälsa och välbefinnande. Miljöfrågor
som rör vatten, luftföroreningar och kemikalier är dock fortfarande de som
oroar allmänheten mest inom EU[57].
Världshälsoorganisationen (WHO) bedömer att miljörelaterade stressfaktorer orsakar
15–20 % av alla dödsfall i 53 europeiska länder[58]. Enligt
OECD kommer luftföroreningar i städerna att vara den främsta miljörelaterade
dödsorsaken i världen år 2050. 43. En betydande andel av EU:s
befolkning utsätts för luftföroreningsnivåer som överskrider de normer som WHO
rekommenderar[59].
Det krävs framför allt åtgärder i områden där människor – särskilt extra
känsliga eller sårbara samhällsgrupper – och ekosystem utsätts för höga nivåer
av föroreningar, som i städer och byggnader. 44. Tillgång till vatten av
tillfredsställande kvalitet är fortfarande ett problem i många
landsbygdsområden inom EU, och genom att säkerställa god kvalitet på Europas
badvatten kan man främja både människors hälsa och EU:s turistindustri. Översvämningars
negativa effekter på människors hälsa och näringslivet blir allt vanligare,
delvis på grund av förändringar i vattnets kretslopp och markanvändningen. 45. Misslyckandet att fullt ut
genomföra befintlig lagstiftning hindrar EU från att nå tillfredsställande
kvalitet på luft och vatten. EU kommer att uppdatera målen i överensstämmelse
med den senaste forskningen och aktivare sträva efter synergieffekter med andra
politiska mål inom områden som klimatförändringar, biologisk mångfald och
landmiljön. Att minska vissa luftföroreningar kan exempelvis vara
betydelsefullt för att begränsa klimatförändringarna. Det fortsatta arbetet i
denna riktning kommer att bygga på en omfattande översyn av EU:s lagstiftning
om luftkvalitet och strategin för att skydda EU:s vattentillgångar. 46. Att åtgärda föroreningar vid
källan är fortfarande prioriterat, och genomförandet av direktivet om
industriutsläpp kommer att leda till ytterligare minskningar av utsläppen från stora
industrisektorer. Förverkligande av målen i färdplanen för ett gemensamt
europeiskt transportområde kommer också att leda till hållbarare transporter
inom EU, och minska problemen med bullerkällor och lokala luftföroreningar. 47. Uppskattningsvis 40 % av
EU:s befolkning lever i tätbebyggda områden med bullernivåer nattetid som
överskrider de nivåer som WHO rekommenderar. 48. Den övergripande
kemikalielagstiftningen (Reach och förordningarna om klassificering, märkning
och förpackning) ger ett grundläggande skydd för människors hälsa och miljön
och främjar användning av metoder utan djurförsök. Det råder dock fortfarande
osäkerhet om påverkan på människors hälsa och miljön från
kombinationseffekterna från olika kemikalier (blandningar), nanomaterial,
kemikalier som påverkar hormonsystemet (hormonstörande ämnen) och kemikalier i
produkter. De senaste åren har det kommit fram mer information om behovet av
åtgärder för att hantera dessa utmaningar, särskilt om EU ska nå det mål som
fastställdes vid världstoppmötet om hållbar utveckling 2002, och som
bekräftades vid Rio+20-toppmötet, nämligen att till 2020 minimera betydande
negativa effekter av kemikalier på människors hälsa och miljön och möta nya
problem och utmaningar på ett effektivt, ändamålsenligt, sammanhängande och
samordnat vis. EU kommer att fortsätta utveckla och genomföra strategier för
att ta itu med kombinationseffekter av kemikalier och säkerhetsfrågor som rör
hormonstörande ämnen och införa en övergripande strategi för att minimera de
negativa effekterna av farliga ämnen, inklusive kemikalier i produkter, med stöd
av en omfattande kunskapsbas om kemisk exponering och giftighet. Säker och
hållbar hantering av nanomaterial ska ingå i en övergripande strategi som
omfattar bedömning, hantering, information och övervakning av risker.
Tillsammans kommer dessa strategier att öka kunskaperna om kemikalier och ge en
förutsägbar lagstiftning som driver på utvecklingen av hållbarare lösningar. 49. Den växande marknaden för
biobaserade produkter, kemikalier och material kan erbjuda fördelar som lägre
utsläpp av växthusgaser och nya marknadsmöjligheter, men man måste se till att dessa
produkters hela livscykel är hållbar och inte förvärrar konkurrensen om marken
eller ökar utsläppsnivåerna. 50. Klimatförändringarna kommer
ytterligare att förvärra miljöproblemen genom att orsaka långvariga
torrperioder och värmeböljor, stormar och skogsbränder, och nya eller mer
elakartade former av sjukdomar på människor, djur eller växter. Särskilda
åtgärder bör vidtas för att garantera att EU har tillräcklig beredskap för att
möta de påfrestningar och förändringar som blir följden av klimatförändringarna,
och stärker sin miljömässiga, ekonomiska och samhälleliga motståndskraft.
Eftersom många sektorer är och kommer att vara allt mer utsatta för effekterna
av klimatförändringar måste klimatanpassning och katastrofriskhantering
integreras ytterligare i EU:s politikområden. 51. Åtgärder för att stärka ekologisk
resiliens och klimattålighet, som att återställa ekosystem och anlägga grön
infrastruktur, kan dessutom få stora socioekonomiska fördelar, exempelvis för
folkhälsan. Synergieffekter och potentiella konflikter mellan klimatmål och
andra miljömål, som luftkvalitet, måste hanteras på ett lämpligt sätt. Att byta
bränsle som svar på problem som rör klimat eller leveranstrygghet kan
exempelvis leda till stora ökningar av partiklar och farliga utsläpp. 52. För att skydda EU:s invånare
mot miljöbelastningar och risker för hälsa och välbefinnande ska programmet
garantera följande fram till 2020: (a)
Luftkvaliteten i EU har förbättrats betydligt. (b)
Bullernivåerna i EU har minskat betydligt. (c)
Invånarna i hela EU har tillgång till dricksvatten
och badvatten som håller hög standard vad gäller säkerhet. (d)
Kombinationseffekterna från kemikalier och
säkerhetsfrågor som rör hormonstörande ämnen åtgärdas effektivt, och risker för
miljö och hälsa knutna till farliga ämnen, som kemikalier i produkter, bedöms
och minimeras. (e)
Säkerhetsfrågor som rör nanomaterial hanteras effektivt
som en del av en sammanhängande strategi som omfattar olika slags lagstiftning.
(f)
Avgörande framsteg har gjorts vad gäller anpassning
till klimatförändringarna. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Genomförande av EU:s uppdaterade politik om
luftkvalitet, anpassad till senaste vetenskapliga rön, och åtgärder för att
bekämpa luftföroreningar vid källan. (b)
Genomförande av EU:s uppdaterade politik om buller,
anpassad till senaste vetenskapliga rön, och åtgärder för att minska buller vid
källan. (c)
Ökade ansträngningar för att genomföra
dricksvattendirektivet, särskilt för små dricksvattenleverantörer, och
badvattendirektivet. (d)
Framtagande av en EU-strategi för en giftfri miljö,
med stöd av en omfattande kunskapsbas om kemisk exponering och giftighet som
bidrar till utveckling av hållbara ersättningsprodukter. (e)
Antagande och genomförande av en klimatanpassningsstrategi
för EU, som innebär att klimatanpassning och katastrofriskhantering integreras
i EU:s grundläggande politiska initiativ och sektorer. STÖDJANDE REGELVERK 53. För att nå dessa prioriterade
tematiska mål krävs ett stödjande regelverk som utgör en grund för effektiva
åtgärder. Åtgärder kommer att vidtas för att förbättra de fyra huvudpelarna i detta
regelverk: att förbättra det sätt på vilket EU:s miljölagar genomförs generellt;
att stärka det vetenskapliga faktaunderlaget för miljöpolitiken; att
säkerställa investeringar och skapa de rätta incitamenten för att skydda
miljön; och slutligen, att öka integreringen av miljöhänsyn och det politiska
sammanhanget inom såväl miljöpolitiken som annan politik. Dessa horisontella
åtgärder kommer att gynna EU:s miljöpolitik även utöver detta programs räckvidd
och giltighetstid. Prioriterat mål 4: Att få största
möjliga fördelar av EU:s miljölagstiftning 54. Nyttan med att se till att
EU:s miljölagstiftning verkligen genomförs är tredubbel: det ger lika villkor
för ekonomiska aktörer som verkar på den inre marknaden, det stimulerar
innovationer och det ger pionjärfördelar för europeiska företag inom många
branscher. Kostnaderna om lagstiftningen inte genomförs är däremot höga, grovt
räknat omkring 50 miljarder euro per år, inklusive kostnader för överträdelser[60]. Enbart
under 2009 behandlades 451 mål om överträdelser av EU:s miljölagstiftning.
Kommissionen tar också emot många klagomål direkt från EU-invånare, som ofta
skulle kunna hanteras bättre på nationell eller lokal nivå. 55. Att förbättra genomförandet av
EU:s miljölagstiftning på medlemsstatsnivå kommer därför att ha högsta
prioritet de kommande åren. Det finns stora skillnader i genomförandet mellan
och inom medlemsstater. Det finns ett behov av att förse de som genomför
miljölagstiftningen på nationell, regional och lokal nivå med kunskaper och
kapacitet för att öka de positiva effekterna av lagstiftningen. 56. Det stora antalet
överträdelser, klagomål och inlagor på miljöområdet visar att det behövs ett effektivt,
lättarbetat kontrollsystem på nationell nivå för att hjälpa till att kartlägga
och lösa problem med genomförandet, i kombination med åtgärder för att hindra
att de över huvud taget uppstår. Ansträngningarna under perioden fram till 2020
kommer därför att inriktas på förbättringar inom fyra huvudområden. 57. För det första ska sättet att
samla in och sprida kunskap om genomförandet förbättras för att hjälpa
allmänheten och miljöexperter att till fullo förstå hur nationella och lokala
förvaltningar verkställer unionens åtaganden[61]. Om en enskild medlemsstat har specifika
svårigheter med genomförandet kommer den att få stöd, på liknande sätt som i
den anpassade strategi som tillämpades för den europeiska planeringsterminen. Exempelvis
kommer partnerskapsavtal om genomförande som omfattar kommissionen och enskilda
medlemsstater att upprättas för att hantera frågor som hur man kan få
ekonomiskt stöd för genomförande och bättre informationssystem för att
registrera framsteg. 58. För det andra kommer EU att
utöka kraven på kontroller och övervakning till att omfatta EU:s miljölagstiftning
i dess helhet och komplettera dessa med en kapacitet på EU-nivå för att hantera
situationer som ger anledning till oro. 59. För det tredje ska metoden
förbättras för hur klagomål på genomförandet av EU:s miljölagstiftning hanteras
och åtgärdas på nationell nivå. 60. För det fjärde kommer EU:s
invånare att få bättre tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor och effektivt
rättsligt skydd, i överensstämmelse med internationella fördrag och förändringar
som har sin grund i Lissabonfördragets ikraftträdande och domstolens senaste
rättspraxis. Konfliktlösning i godo kommer också att uppmuntras som ett
alternativ till tvist. 61. Den allmänna nivån på
miljöpolitiken runt om i EU kommer att höjas genom att samarbetet stärks på
EU-nivå mellan dem som yrkesmässigt arbetar med miljöskydd (offentligt
anställda jurister, inspektörer, åklagare, ombudsmän och domare) och genom att
de uppmuntras att dela med sig av god praxis. 62. För att hjälpa medlemsstaterna
att stärka efterlevnaden[62]
kommer kommissionen att fortsätta ta sitt ansvar, genom att se till att
lagstiftningen är ändamålsenlig och speglar de senaste vetenskapliga rönen. I
allmänhet kommer rättsliga bestämmelser som är tillräckligt klara och tydliga
att utfärdas i form av förordningar som har direkta, mätbara effekter och leder
till färre inkonsekvenser vid genomförandet. Kommissionen kommer att öka sin
användning av resultattavlor och andra metoder för att offentligt registrera
medlemsstaternas framsteg med att genomföra specifika rättsakter. 63. För att maximera nyttan med
EU:s miljölagstiftning ska programmet säkerställa följande till 2020: (a)
EU:s invånare har tillgång till tydlig information
som visar hur EU:s miljölagar genomförs. (b)
Genomförandet av specifik miljölagstiftning har förbättrats. (c)
Efterlevnaden av EU:s miljölagstiftning har stärkts
på alla förvaltningsnivåer och lika villkor garanteras på den inre marknaden. (d)
Allmänheten har större förtroende för EU:s
miljölagstiftning. (e)
Principen om effektivt rättsligt skydd för invånarna
och deras organisationer främjas. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Inrättande av system på nationell nivå för att
sprida information om hur EU:s miljölagstiftning genomförs, i kombination med
en översikt på EU-nivå över enskilda medlemsstaters resultat. (b)
Upprättande av partnerskapsavtal om genomförande
mellan kommissionen och medlemsstaterna. (c)
Bindande kriterier för hur medlemsstaterna ska
utföra effektiva kontroller och effektiv övervakning utvidgas till större delar
av EU:s miljölagstiftning, och en kompletterande kapacitet inrättas på EU-nivå
för att hantera situationer som ger anledning till oro, uppbackat med stöd till
nätverk av yrkesverksamma. (d)
Införande av konsekventa och effektiva förfaranden
på nationell nivå för att hantera klagomål om genomförandet av EU:s miljölagstiftning. (e)
Säkerställande av att de nationella bestämmelserna
om tillgång till rättslig prövning motsvarar Europeiska unionens domstols
rättspraxis och främjar konfliktlösning i godo utanför domstol för
miljörelaterade konflikter. Prioriterat mål 5: Att förbättra faktaunderlaget
för miljöpolitiken 64. Underlaget för EU:s miljöpolitik
består av miljöövervakning, data, indikatorer och bedömningar knutna till
genomförandet av EU:s lagstiftning samt formell vetenskaplig forskning och forskningsprojekt
som drivs med deltagande av allmänheten (citizen science). Det har gjorts
betydande framsteg för att stärka detta underlag, öka medvetenheten och
förbättra opinionsbildarnas och allmänhetens förtroende för en evidensbaserad
syn på politik, vilket underlättar deras förståelse för komplexa miljö- och
samhällsproblem. 65. Åtgärder bör vidtas på EU-nivå
och internationell nivå för att ytterligare stärka och förbättra samverkan
mellan vetenskap och politik i miljöfrågor, exempelvis genom att det utses
ansvariga vetenskapliga rådgivare, något som kommissionen och vissa
medlemsstater redan har gjort. 66. Den nuvarande utvecklingstakten
och osäkerheten kring framtida trender gör dock att det krävs ytterligare åtgärder
för att bevara och stärka faktaunderlaget, så att det säkerställs att EU:s
politik även fortsättningsvis bygger på en god kunskap om miljöns tillstånd,
möjliga handlingsalternativ och deras konsekvenser. 67. Under de senaste årtiondena
har det skett förbättringar av hur miljörelaterad information och statistik
samlas in och används, såväl på EU-nivå och i medlemsstaterna som globalt.
Insamlingen av data och deras kvalitet varierar dock och de många olika
källorna kan göra det svårt att få tillgång till data. Det krävs därför
kontinuerliga insatser för att se till att tillförlitliga, jämförbara och
kvalitetssäkrade data och indikatorer är tillgängliga för dem som arbetar med
att utforma och genomföra politiken. Det behöver tas fram miljörelaterade
informationssystem som lätt kan integrera information om nya ämnesområden. 68. Att i större utsträckning
tillämpa principen bakom det gemensamma miljöinformationssystemet[63], att ”rapportera
en gång, använda uppgifterna flera gånger”, och tillämpa gemensamma synsätt och
normer för insamling och jämförelse av rumslig information enligt systemen Inspire[64] och GMES[65] kommer
att bidra till att undvika dubbelarbete och onödiga administrativa bördor för
offentliga myndigheter, liksom arbetet för att synkronisera rapporteringskraven
i olika lagstiftningsakter. Medlemsstaterna bör se till att information som
samlats in för att bedöma miljökonsekvenser av planer, program och projekt
(t.ex. i form av miljökonsekvensbedömningar eller strategiska miljöbedömningar)
blir lättare tillgänglig för allmänheten. 69. Det finns fortfarande stora
kunskapsluckor och vissa av dem rör detta programs prioriterade mål. Det är
därför nödvändigt att satsa ytterligare på att fylla dessa luckor för att se
till att offentliga myndigheter och företag har ett bra beslutsunderlag som
verkligen speglar de faktiska sociala, ekonomiska och miljömässiga fördelarna
och kostnaderna. Inom fyra områden finns särskilt tydliga brister: –
Det krävs avancerad forskning för att fylla
uppgifts- och kunskapsluckor och lämpliga modellverktyg för att bättre förstå
komplexa frågor som rör miljöförändringar, exempelvis klimatförändringar och
effekter av katastrofer, artförlusters betydelse för ekosystemtjänster, miljömässiga
trösklar och ekologiska brytpunkter. De befintliga underlagen motiverar redan
fullt ut att försiktighetsåtgärder vidtas inom dessa områden, men för att få
reda på vilka åtgärder som är lämpligast krävs ytterligare forskning om
planetens gränser, om systemrisker och om hur vårt samhälle kan hantera dem.
Detta bör omfatta insatser för att fylla uppgifts- och kunskapsluckor,
kartlägga och bedöma ekosystemtjänster, förstå den biologiska mångfaldens
grundläggande roll för dessa och hur de anpassar sig till klimatförändringar. –
Övergången till en inkluderande grön ekonomi kräver
att tillräcklig hänsyn tas till samspelet mellan socioekonomiska faktorer och
miljöfaktorer. Att öka vår förståelse för hållbara konsumtions- och
produktionsmönster, hur kostnaderna för att agera eller inte agera kan vägas in
på ett bättre sätt, hur förändringar i individens och samhällets beteende
påverkar miljön och hur Europas miljö påverkas av globala megatrender kan bidra
till att de politiska initiativen kan riktas mot bättre resurseffektivitet och
att minska miljöbelastningarna. –
Det råder fortfarande osäkerhet kring vilka
effekter hormonstörande ämnen, blandningar, kemikalier i produkter och
nanomaterial har på människors hälsa och miljön. Genom att dessa luckor fylls
kan beslutsfattandet gå snabbare och framtida utveckling av EU:s
kemikalielagstiftning inriktas mot problemområden, samtidigt som hållbarare
kemikalieanvändning främjas. En bättre kunskap om de miljöfaktorer som påverkar
människors hälsa skulle göra det möjligt att vidta förebyggande politiska
åtgärder. –
För att alla sektorer ska bidra till att bekämpa
klimatförändringarna krävs en tydlig översikt över mätningar, övervakningar och
insamling av uppgifter som rör utsläpp av växthusgaser, vilka för närvarande är
ofullständiga för vissa nyckelsektorer, exempelvis jordbruket. Horisont 2020 kommer att ge möjlighet att fokusera
forskningen och ta till vara Europas innovationspotential genom att resurser
och kunskaper samlas ihop från olika områden och ämnen inom EU och
internationellt. 70. Nya frågor uppstår genom att
politiken inte håller jämna steg med den snabba tekniska utvecklingen, t.ex.
vad gäller nanomaterial, okonventionella energikällor, koldioxiduppsamling och
förvaring och elektromagnetiska vågor. Detta innebär utmaningar för
riskhantering och kan ge upphov till konflikter mellan olika intressen, behov
och förväntningar, vilket i sin tur kan leda till ökad allmän oro och
eventuellt fientlighet mot ny teknik. Det behövs därför en bredare, tydligare
samhällsdebatt om miljörisker och vilka eventuella kompromisser som vi är
villiga att godta mot bakgrund av ibland ofullständig eller oviss information
om nya risker och hur de bör hanteras. Ett systematiskt tillvägagångssätt för
hantering av miljörisker kommer att förbättra EU:s kapacitet att kartlägga och
reagera på teknisk utveckling i rätt tid och skapar därmed förtroende hos allmänheten. 71. För att förbättra faktaunderlaget
för miljöpolitiken ska programmet säkerställa följande till 2020: (a)
Opinionsbildare och företag har bättre underlag för
att utarbeta och genomföra miljö- och klimatåtgärder samt mäta kostnader och
fördelar. (b)
Vår kunskap om nya miljö- och klimatrisker och vår
förmåga att bedöma och klara av dem är avsevärt förbättrad. (c)
Samspelet mellan politik och vetenskap på
miljöområdet har stärkts. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Forskningen i EU och medlemsstaterna måste samordnas
och fokuseras för att avhjälpa viktiga kunskapsluckor på miljöområdet, inklusive
riskerna för miljömässiga brytpunkter. (b)
Införande av ett systematiskt tillvägagångssätt för
hantering av miljörisker. (c)
Insamling, hantering och spridande av miljö- och klimatdata
och information måste förenklas, synkroniseras och uppdateras. Prioriterat mål 6: Att säkerställa
investeringar för miljö- och klimatpolitik och få en korrekt prissättning 72. För att nå de mål som anges
ovan kommer det att krävas rätt sorts insatser från offentligt och privat håll.
Samtidigt som många medlemsstater kämpar för att klara den ekonomiska krisen ger
behovet av ekonomiska reformer och minskade statsskulderna nya möjligheter att
snabbt gå mot en resurseffektivare, utsläppssnålare ekonomi. 73. Vissa branscher har för
närvarande svårt att locka till sig investeringar på grund av bristande
prissignaler från marknaden, eller snedvridna prissignaler som beror på att
miljökostnader inte redovisas korrekt eller på statliga bidrag till miljöskadlig
verksamhet. 74. Unionen och medlemsstaterna
måste skapa rätt villkor för att se till att externa kostnader för miljöeffekter
hanteras korrekt och att rätt marknadssignaler sänds ut till den privata
sektorn, med beaktande av eventuella negativa sociala effekter. Det innebär att
principen om att förorenaren betalar tillämpas mer systematiskt, genom att
miljöfarliga ämnen fasas ut och föroreningar som beskattas i stället för
arbete. När naturresurserna blir allt knappare kan avkastning och vinster kopplade
till ägande eller ensamrätt till resurserna stiga. Om det offentliga ingriper
för att se till att avkastningen inte är orimlig och att externa kostnader tas
med i beräkningen, kommer det att leda till att resurserna används effektivare,
bidra till att undvika snedvridningar av marknaden samtidigt som det ger
offentliga intäkter. Miljö- och klimatprioriteringar kommer att fullföljas inom
ramen för den europeiska planeringsterminen om de har betydelse för möjligheten
att uppnå hållbar tillväxt i enskilda medlemsstater som omfattas av landsspecifika
rekommendationer. Andra marknadsbaserade styrmedel, som betalning för
ekosystemtjänster, bör användas i större omfattning inom EU och på nationell
nivå för att stimulera deltagande från den privata sektorn och en hållbar
förvaltning av naturkapitalet. 75. Den privata sektorn bör också
uppmuntras att ta till vara de möjligheter som EU:s nya budgetram ger att öka
engagemanget för att nå miljö- och klimatmål, särskilt i fråga om
miljöinnovationer och införande av ny teknik, med särskild inriktning på små
och medelstora företag. Offentlig-privata initiativ för miljöinnovation bör
främjas inom ramen för europeiska innovationspartnerskap, som det europeiska
innovationspartnerskapet om vatten[66].
Genom den nya lagstiftningen för innovativa finansieringsinstrument bör det bli
lättare för den privata sektorn att få tillgång till finansiering för miljöinvesteringar,
främst vad gäller biologisk mångfald och klimat. Företag inom EU bör uppmuntras
ytterligare att redovisa miljöinformation som en del av sin ekonomiska
redovisning, utöver vad som krävs i EU:s befintliga lagstiftning[67]. 76. I förslagen för EU:s fleråriga
budgetram 2014–2020 har kommissionen förbättrat integreringen av miljö- och
klimatmål i alla EU:s finansieringsinstrument för att ge medlemsstaterna möjlighet
att nå sådana mål. Kommissionen har också föreslagit att klimatrelaterade
utgifter ska ökas till minst 20 % av hela budgeten. Inom viktiga politiska
områden som jordbruk har kommissionen föreslagit en stärkning av incitamenten
för jordbrukare att producera kollektiva miljönyttigheter och ‑tjänster
på miljörelaterade villkor. Om förslagen antas kommer EU:s politik att backas
upp med sammanhållna finansiella resurser för genomförandet, och ytterligare
medel kommer att finnas för miljö- och klimatinsatser, vilket kommer att ge
konkreta och sammanhängande fördelar på lokal och regional nivå. 77. Utöver denna integrering
kommer införandet av ”integrerade projekt” i Life-programmet att göra det
möjligt att kombinera medel och anpassa dem bättre till politiska prioriteringar
på ett mer strategiskt och kostnadseffektivt sätt för att stödja miljö- och
klimatrelaterade åtgärder. 78. Det kapitaltillskott som
kommer från Europeiska investeringsbanken som en del av 2012 års pakt för
tillväxt och sysselsättning utgör en extra investeringskälla[68]. 79. Trots att betydande medel
avsätts för miljön visar erfarenheterna från programperioden 2007–2013 att
utnyttjandegraden på nationell och regional nivå under de inledande åren har varit
mycket ojämn, vilket kan äventyra uppnåendet av överenskomna mål. För att
undvika att detta upprepas bör medlemsstaterna integrera miljö- och klimatmål i
sina finansieringsstrategier och program för ekonomisk, social och territoriell
sammanhållning, landsbygdsutveckling och havspolitik, prioritera ett tidigt
utnyttjande av finansieringen för miljö- och klimatinsatser och stärka
genomförandeorganens förmåga att tillhandahålla kostnadseffektiva och hållbara
investeringar, för att säkerställa det finansiella stöd som krävs för
investeringar inom dessa områden. 80. Det har även varit svårt att
spåra utgifter som använts för biologisk mångfald och klimat. För att bedöma
framstegen mot målen bör det inrättas ett system för spårning och rapportering
enligt OECD:s metoder (Riomarkörerna). Detta är viktigt för EU:s samlade
insatser inom ramen för multilaterala avtal om klimatförändringar och biologisk
mångfald. EU kommer att bidra till den mellanstatliga process som lanserades
vid Rio+20 för att bedöma behoven av finansiering och föreslå en effektiv och
hållbar finansieringsstrategi för utveckling. 81. Arbetet med att ta fram
indikatorer för att övervaka ekonomiska framsteg, som kompletterar och går
utöver BNP, bör fortsätta. För att kunna säkerställa öppna, hållbara investeringar
krävs att miljönyttigheter kan värderas korrekt. Ytterligare insatser för att
mäta ekosystemens värde och kostnaden för deras utarmning, och för att utveckla
lämpliga incitament, behövs för att få underlag för politiska beslut och
investeringsbeslut. Arbetet med att utveckla ett system för miljöredovisning,
som omfattar fysisk och ekonomisk redovisning av naturkapital och
ekosystemtjänster, måste snabbas på. Detta stöder resultatet från Rio+20 där
det erkändes att det behövs bredare mått på framsteg för att mäta välbefinnande
och hållbarhet, som ett komplement till bruttonationalprodukten. 82. För att säkra investeringar
för miljö- och klimatpolitik och få rätt prissättning ska programmet
säkerställa följande till 2020: (a)
Miljö- och klimatmål nås på ett kostnadseffektivt
sätt och stöds genom lämplig finansiering. (b)
Den privata sektorns finansiering av miljö- och
klimatrelaterade utgifter har ökat. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Gradvis utfasning av stöd som skadar miljön, ökad
användning av marknadsbaserade styrmedel, däribland beskattning, prissättning
och avgiftsbeläggning, och växande marknader för miljövänliga varor och tjänster,
med beaktande av eventuella negativa sociala effekter. (b)
Ökad tillgång till innovativa finansiella
instrument och finansiering av miljöinnovationer. (c)
Miljö- och klimatprioriteringar avspeglas korrekt i
politiska åtgärder för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. (d)
Riktade insatser för att säkerställa en fullständig
och effektiv användning av tillgängliga unionsmedel för miljöåtgärder, bland
annat genom att avsevärt öka ett tidigt utnyttjande under unionens fleråriga
budgetram 2014–2020 och genom att 20 % av budgeten avsätts för begränsning
av och anpassning till klimatförändringar genom integrering av klimatåtgärder och
tydliga riktmärken, mål, övervakning och rapportering. (e)
Utveckling och tillämpning av ett system för
rapportering och spårning av miljörelaterade utgifter i EU:s budget senast 2014,
särskilt i fråga om klimatförändring och biologisk mångfald. (f)
Integrering av miljö- och klimathänsyn i den
europeiska planeringsterminen, om detta har betydelse för möjligheten att uppnå
hållbar tillväxt i enskilda medlemsstater som omfattas av landsspecifika
rekommendationer. (g)
Framtagande och tillämpning av alternativa indikatorer
som kompletterar och går utöver BNP för att övervaka hur hållbara våra framsteg
är, och fortsatt arbete med att integrera de ekonomiska indikatorerna med de
miljömässiga och sociala indikatorerna, däribland redovisning av naturkapital. Prioriterat mål 7: Att förbättra
miljöintegrering och politiskt sammanhang 83. Trots att fördraget ända sedan
1997 har krävt att miljöskyddsfrågor ska integreras i EU:s övriga politiska
åtgärder tyder det allmänna tillståndet för EU:s miljö på att framstegen
hittills inte har varit tillräckliga för att vända alla negativa trender, även
om goda framsteg har gjorts på vissa områden. För att många av de prioriterade
målen i programmet ska nås krävs en effektivare integrering av miljö- och
klimathänsyn i övriga politikområden samt mer sammanhållna helhetsstrategier
som ger fördelar på flera områden. Detta bör innebära att svåra kompromisser
hanteras i ett tidigt skede snarare än under genomförandefasen, och att
oundviklig påverkan kan mildras på ett effektivare sätt. Direktivet om
strategisk miljöbedömning[69]
och direktivet om miljökonsekvensbedömning[70] är, när de tillämpas korrekt, effektiva
verktyg för att säkra att miljöskyddskraven integreras i planer, program och
projekt. Lokala och regionala myndigheter, som i allmänhet ansvarar för beslut
om användning av land- och havsområden, har en särskilt viktig roll i att
bedöma miljökonsekvenser och skydda, bevara och stärka naturkapitalet, också
för att öka motståndskraften mot klimatförändringar och naturkatastrofer. 84. Den förutsedda ökningen av
energi- och transportnät, däribland infrastruktur till havs, måste vara
förenlig med behov och åtaganden inom naturvård och klimatanpassning. Att
införliva grön infrastruktur i relevanta planer och program kan bidra till att minska
fragmenteringen av livsmiljöer och bevara eller återskapa ekologisk
konnektivitet, stärka ekosystemens resiliens och därmed säkra den fortsatta
tillgången på ekosystemtjänster, däribland koldioxidbindning och
klimatanpassning, och ge hälsosammare miljöer och rekreationsområden till
glädje för människor. 85. Programmet innehåller flera prioriterade
mål som syftar till att stärka integreringen. I förslagen till reform av den
gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskeripolitiken, det
transeuropeiska nätet och sammanhållningspolitiken har kommissionen inkluderat
åtgärder till stöd för miljöintegrering och hållbarhet. För att programmet ska
lyckas bör dessa politiska åtgärder bidra till att miljömålen nås. På samma
sätt bör åtgärder som främst syftar till miljöförbättringar utformas för att ge
sekundära fördelar till andra politiska åtgärder där så är möjligt. Åtgärder
för att återställa ekosystem kan till exempel utformas för att gynna
livsmiljöer och arter och för att binda koldioxid, samtidigt som de främjar
andra ekosystemtjänster som är nödvändiga för många ekonomiska sektorer, exempelvis
pollinering eller vattenrening för jordbruket, och skapar gröna jobb. 86. För att förbättra
miljöintegreringen och det politiska sammanhanget ska programmet säkerställa följande
till 2020: (a)
De olika politikområdena i EU och i
medlemsstaterna utvecklas och genomförs på ett sätt som stöder relevanta miljö-
och klimatmål. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Integrering av miljö- och klimatrelaterade villkor
och incitament i politiska initiativ, såväl i översyner och reformer av
befintlig politik som i nya initiativ, i EU och i medlemsstaterna. (b)
Systematiska förhandsbedömningar av miljömässiga,
sociala och ekonomiska effekter av EU:s och medlemsstaternas politiska
initiativ för att garantera att de är sammanhängande och effektiva. ATT MÖTA LOKALA,
REGIONALA OCH GLOBALA UTMANINGAR Prioriterat mål 8: Att förbättra
hållbarheten i EU:s städer 87. EU är tättbefolkat, och år
2020 beräknas 80 % av invånarna leva i städer eller stadsnära områden.
Livskvaliteten påverkas direkt av stadsmiljöns tillstånd. Städernas
miljöpåverkan sträcker sig också långt utanför deras fysiska gränser, eftersom
de är starkt beroende av stadsnära områden och landsbygdsområden för att tillgodose
efterfrågan på livsmedel, energi, utrymme och resurser och för att ta emot
avfall. 88. De flesta städer har vissa
gemensamma miljöproblem, som dålig luft, höga bullernivåer, utsläpp av
växthusgaser, vattenbrist, översvämningar och stormar, förorenade platser,
övergiven industrimark och avfall. Samtidigt är städerna i EU normgivande i
fråga om hållbar stadsutveckling och är ofta först med innovativa lösningar på
miljöproblem[71].
Allt fler europeiska städer tar med miljömässig hållbarhet som en av sina
viktigaste strategier för stadsutveckling. 89. EU:s invånare drar nytta av en
rad politiska åtgärder och initiativ från EU till stöd för hållbar
stadsutveckling, oavsett om de lever i staden eller på landsbygden. Detta
kräver dock en effektiv och ändamålsenlig samordning mellan olika
förvaltningsnivåer och över förvaltningsgränserna, och kräver att regionala och
lokala myndigheter systematiskt involveras i planering, utformning och
utveckling av politiska åtgärder som påverkar stadsmiljön. De utökade
samordningsmekanismer på nationell och regional nivå som föreslås i den
gemensamma strategiska ramen för nästa finansieringsperiod och inrättandet av
en plattform för hållbar stadsutveckling[72] skulle bidra till att detta
uppnås och även till att fler berörda parter och allmänheten involveras i
beslut som påverkar dem. Lokala och regionala myndigheter kommer också att få
nytta av fortsatt utveckling av verktyg för att förenkla insamlingen och
bearbetningen av miljödata och underlätta informationsutbyte och bästa praxis, liksom
av åtgärder för att förbättra genomförandet av miljölagstiftningen på unionsnivå
och på nationell och lokal nivå[73].
Detta överensstämmer med det åtagande som gjordes vid Rio+20 om att främja en
integrerad syn på planering, byggande och förvaltning av hållbara städer och tätorter.
En integrerad syn på fysisk stadsplanering, där långsiktiga miljöhänsyn beaktas
fullt ut vid sidan av ekonomiska och sociala utmaningar, är nödvändig för att
se till att städerna är hållbara, ändamålsenliga och hälsosamma att bo och
arbeta i. 90. EU bör ytterligare främja och
vid behov utöka befintliga initiativ som stöder innovation och bästa praxis i
städer, nätverkande och utbyten mellan dem, och städerna bör uppmuntras att
visa ledarskap inom hållbar stadsutveckling[74]. EU-institutionerna och medlemsstaterna bör
underlätta och uppmuntra utnyttjandet av tillgängliga EU-medel inom
sammanhållningspolitiken och andra fonder som stöder städer i deras strävan
efter mer hållbar stadsutveckling, öka medvetenheten och uppmuntra lokala
aktörer att engagera sig[75].
Att ta fram och enas om en rad hållbarhetskriterier för städer skulle ge en
gemensam referensram för sådana initiativ och främja en sammanhållen,
integrerad syn på hållbar stadsutveckling. 91. För att öka hållbarheten i
EU:s städer ska programmet garantera att följande uppnås till 2020: (a)
De flesta städer i EU genomför politiska åtgärder
för hållbar stadsplanering och utformning av städerna. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Definition och fastställande av ett antal kriterier
för att bedöma städers miljösituation, med beaktande av ekonomiska och sociala
effekter. (b)
Säkerställande av att städer har information om och
tillgång till finansiering av åtgärder för att förbättra städernas hållbarhet. Prioriterat mål 9: Att öka EU:s effektivitet
i att möta regionala och globala miljö- och klimatutmaningar 92. Miljömässig hållbarhet är
nyckeln till att minska fattigdom och skapa livskvalitet och ekonomisk tillväxt[76]. Vid
Rio+20 förnyade världens ledare sitt åtagande om hållbar utveckling och medgav
att en inkluderande grön ekonomi är ett viktigt verktyg för hållbar utveckling,
och att en frisk miljö spelar en nyckelroll för att säkra livsmedelstryggheten
och minska fattigdomen. Med tanke på den växande befolkningen i en alltmer
urbaniserad värld kommer dessa utmaningar att kräva åtgärder för vatten, hav,
hållbar mark och ekosystem, resurseffektivitet (särskilt avfall), hållbar
energi och klimatförändringar samt att subventioner av fossila bränslen fasas
ut. Dessa frågor kommer att behöva hanteras från fall till fall på lokal,
nationell eller unionsnivå samt genom engagemang i internationella åtgärder för
att ta fram de lösningar som krävs för en global hållbar utveckling. 93. Resultaten från Rio+20 måste
avspeglas i unionens och medlemsstaternas interna och externa politiska
prioriteringar. Unionen bör också stödja inrättandet av ett politiskt forum på
hög nivå som gradvis ersätter FN:s kommission för hållbar utveckling och
övervakar genomförandet av resultaten från Rio+20. 94. Många av de prioriterade målen
i programmet kan nås till fullo endast som en del av ett globalt åtagande och i
samarbete med partnerländer. Det är därför som unionen och medlemsstaterna bör
engagera sig i relevanta internationella, regionala och bilaterala processer på
ett kraftfullt, fokuserat, enat och sammanhållet vis. De bör fortsätta att
främja en effektiv regelbaserad ram för en global miljöpolitik som kompletteras
av en effektivare strategisk hållning där bilaterala och regionala politiska
dialoger och samarbeten anpassas till unionens strategiska partner[77],
kandidatländer, grannländer och utvecklingsländer, som vart och ett får stöd
genom lämplig finansiering. 95. Den tidsperiod som programmet
omfattar motsvarar viktiga faser i den internationella politiken för klimat,
biologisk mångfald och kemikalier. För att klara 2-gradersmålet måste utsläppen
av växthusgaser minskas med minst 50 % under 1990 års nivåer till 2050. Dock
har endast hälften av de utsläppsminskningar som krävs till 2020 utlovats av
parterna till FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC)[78]. Om det
inte vidtas mer resoluta globala åtgärder är det osannolikt att
klimatförändringarna kan bromsas. Även med det mest optimistiska scenariot
kommer länder i allt större utsträckning att stå inför oundvikliga konsekvenser
av klimatförändringar på grund av tidigare utsläpp av växthusgaser, och kommer
att behöva utveckla strategier för att anpassa sig till klimatförändringar. I
enlighet med Durbanplattformen för förstärkta insatser ska en omfattande och
kraftfull överenskommelse som gäller för alla antas till 2015 och vara
genomförd till 2020. EU kommer att arbeta aktivt i denna process och delta i
diskussioner om hur gapet ska överbryggas mellan de utsläppsminskningar som industri-
och utvecklingsländer har utlovat, och de insatser som krävs för att hålla sig
på en utsläppsnivå som är förenlig med 2-gradersmålet. Uppföljningen av Rio+20
bör också bidra till att minska utsläppen av växthusgaser och därmed bekämpa klimatförändringarna.
EU bör samtidigt bedriva och fördjupa klimatpartnerskap med strategiska partner
och vidta ytterligare åtgärder för att integrera miljö- och klimathänsyn i
utvecklingspolitiken. 96. De globala målen om biologisk
mångfald[79]
i konventionen om biologisk mångfald (CBD) måste nås till 2020 som utgångspunkt
för att stoppa och på sikt vända förlusten av biologisk mångfald i världen. EU
kommer att göra sin del av dessa ansträngningar, bland annat genom att nå målet
att dubblera finansieringen till biologisk mångfald i utvecklingsländer till
2015 och bibehålla denna nivå till 2020[80]. Det finns redan ett globalt mål till 2020
om riskhantering i samband med kemikalier. EU kommer att fortsätta att ha en
aktiv och konstruktiv roll för att bidra till att nå målen i dessa processer. 97. EU har goda meriter när det
gäller medlemskap i multilaterala miljööverenskommelser, men ett antal
medlemsstater har ännu inte ratificerat viktiga överenskommelser. Detta minskar
EU:s trovärdighet i förhandlingar. Medlemsstaterna och EU bör se till att i
rätt tid ratificera alla miljööverenskommelser som de har undertecknat. 98. EU bör också utnyttja sin
ställning som en av de största marknaderna i världen för att främja politiska
åtgärder och tillvägagångssätt som minskar belastningen på de globala
naturresurserna. Det kan ske genom att ändra konsumtions- och
produktionsmönster och se till att politiken för handeln och den inre marknaden
stöder miljö- och klimatmålen och ger incitament för andra länder att
uppgradera och stärka sina regelverk och normer på miljöområdet. EU kommer att
fortsätta främja hållbar utveckling genom att förhandla fram och genomföra
ambitiösa bestämmelser i sina internationella handelsavtal och bör beakta andra
politiska alternativ för att konsumtionen inom EU ska få mindre effekter på
miljön i länder utanför EU. Ett exempel på ett sådant politiskt alternativ är
de bilaterala partnerskapen om skogslagstiftningens efterlevnad samt
förvaltning av och handel med skog (Flegt), som utgör en ram som ska garantera
att endast virke som avverkats lagligt kommer in på EU-marknaden från
partnerländer. 99. EU bör fortsätta att främja miljömässigt
ansvarsfulla affärsmetoder. Nya krav i enlighet med EU:s initiativ om
ansvarsfullt företagande[81]
för börsnoterade och stora icke börsnoterade bolag som sysslar med råvaruutvinning
och primärskogsavverkning att rapportera in betalningar de gör till
regeringarna kommer att leda till ökad insyn och ansvarighet inom exploateringen
av naturresurser. Som en ledande leverantör av miljöanpassade varor och tjänster
bör EU främja globala miljönormer, frihandel med miljöanpassade varor och
tjänster, ytterligare utveckling av miljö- och klimatanpassad teknik, skydd för
investeringar och immateriella rättigheter och internationellt utbyte av bästa
praxis. 100. För att öka EU:s effektivitet i
att hantera regionala och globala miljö- och klimatproblem ska
programmet garantera att följande uppnås till 2020: (a)
Resultaten från Rio+20 är helt integrerade i EU:s
utrikespolitik och EU bidrar på ett effektivt sätt till de globala insatserna
för att genomföra beslutade åtaganden, bland annat de som gjorts inom
Riokonventionerna. (b)
EU ger effektivt stöd till nationella, regionala
och internationella insatser för att hantera miljö- och klimatproblem och
säkerställa en hållbar utveckling. (c)
Påverkan av konsumtionen inom EU på miljön utanför
dess gränser har minskat. Detta kräver i synnerhet följande: (a)
Arbete för att anta mål för hållbar utveckling som
a) behandlar prioriterade områden i en inkluderande grön ekonomi och mer
allmänna mål för en hållbar utveckling, exempelvis energi, vatten, livsmedelstrygghet,
hav, hållbar konsumtion och produktion samt gränsöverskridande frågor som
jämlikhet, social inkludering, rättssäkerhet och god förvaltning; b) kan
tillämpas universellt och omfattar alla tre områdena inom hållbar utveckling; c)
bedöms och åtföljs av mål och indikatorer, och d) är sammanhängande och
integrerade med ramen för utvecklingen efter 2015 och utgör ett stöd för
klimatinsatser. (b)
Arbete för att ge FN en effektivare struktur för
hållbar utveckling, genom att FN:s miljöprogram (Unep) stärks i enlighet med
resultaten från Rio+20, samtidigt med fortsatta ansträngningar för att ge Unep
status som FN-organ och stöd till det pågående arbetet med att stärka
synergieffekterna mellan olika multilaterala miljööverenskommelser. (c)
Stärkta effekter av olika finansieringskällor,
däribland beskattning och nationell resursmobilisering, privata investeringar
och innovativa källor, och möjligheter skapas att använda utvecklingsbistånd
för att förstärka övriga finansieringskällor som en del av den strategi för
finansiering av hållbar utveckling som fastslagits både i Rio och i EU:s egen
politik, däribland internationella åtaganden om finansiering som rör klimat och
biologisk mångfald. (d)
Samarbetet med partnerländer måste utformas mer
strategiskt. Detta bör omfatta ett mer fokuserat samarbete 1) med strategiska
partner om att främja bästa praxis för nationell miljöpolitik och
miljölagstiftning, och enighet i multilaterala miljöförhandlingar; 2) med
länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken om gradvis
tillnärmning med EU:s grundläggande miljö- och klimatpolitik och förstärkning
av samarbetet för att avhjälpa regionala miljö- och klimatproblem; 3) med
utvecklingsländer för att stödja deras arbete med att skydda miljön, bekämpa
klimatförändringar och minska naturkatastrofer och genomföra internationella
miljöåtaganden för att minska fattigdomen och stärka den hållbara utvecklingen. (e)
Ett mer konsekvent, aktivt och effektivt engagemang
i multilaterala miljöprocesser som FN:s ramkonvention om klimatförändringar
(UNFCCC), CBD och kemikaliekonventionerna samt övriga relevanta forum, som
Internationella civila luftfartsorganisationen och Internationella
sjöfartsorganisationen, i syfte att se till att åtagandena för 2020 uppfylls,
både på EU-nivå och globalt, och för att enas om vilka internationella åtgärder
som ska vidtas efter 2020. (f)
Ratificering av alla viktiga multilaterala
miljööverenskommelser i god tid före 2020. (g)
Bedömning av den globala miljöpåverkan av EU:s konsumtion
av livsmedel och andra varor samt möjliga åtgärder i detta sammanhang. ÖVERVAKNING AV
FRAMSTEGEN 101. Kommissionen ska se till att
genomförandet av programmet övervakas i enlighet med den regelbundna
övervakningsprocessen i Europa 2020-strategin. Programmet ska utvärderas före
2020, i synnerhet mot bakgrund av miljöbyråns rapport om miljöns tillstånd. 102. De indikatorer som används för
att övervaka hur de prioriterade målen uppfylls innefattar dem som miljöbyrån
använder för att övervaka miljöns tillstånd och genomförandet av befintliga
miljö- och klimatrelaterade mål och lagar, däribland mål för klimat och energi,
biologisk mångfald och milstolpar för resurseffektivitet. Ytterligare
indikatorer för att mäta de övergripande framstegen mot ett resurseffektivt
europeiskt samhälle och dess bidrag till välstånd och välbefinnande kommer att
tas fram i samarbete med berörda parter inom ramen för färdplanen för ett
resurseffektivt Europa. [1] EUT C , ,
s. . [2] EUT C , ,
s. . [3] KOM(2010)
2020 (EUT C 88, 19.3.2011) och EUCO 13/10. [4] KOM(2010)
2020 (EUT C 88, 19.3.2011). [5] Förordning
(EG) nr 443/2009, direktiv 2009/28/EG, direktiv 2009/29/EG, direktiv
2009/30/EG, direktiv 2009/31/EG, beslut nr 406/2009/EG, samtliga i EUT L 140,
5.6.2009. [6] KOM(2011)
112, EUT C 140,11.5.2011. [7] KOM(2011)
244, EUT C 264,
8.9.2011. [8] KOM(2011)
571, EUT C 37,
10.2.2012. [9] KOM(2010)
546, EUT C 121,
19.4.2011. [10] Europeiska
rådet 8–9 mars 2007. [11] EUCO 7/10;
rådets slutsatser 7536/10; KOM(2011) 244. [12] Direktiv
2000/60/EG, EGT L 327, 22.12.2000. [13] Direktiv
2008/56/EG, EUT L 164, 25.6.2008. [14] Europaparlamentets
och rådets beslut nr 1600/2002/EG, EGT L 242,10.8.2002; direktiv 2008/50/EG, EUT L 152, 11.6.2008. [15] Europaparlamentets
och rådets beslut nr 1600/2002/EG, EGT L 242, 10.8.2002; genomförandeplanen från Johannesburg (WSSD 2002). [16] Direktiv
2008/98/EG, EUT L 312, 22.11.2008. [17] Rådets
slutsatser, 11 juni 2012; KOM(2011)571. [18] FN:s
generalförsamling A/Res/66/288. [19] KOM(2010)
543, EUT C 121, 19.4.2011. [20] KOM(2010)
543, EUT C 121, 19.4.2011. [21] The
economic benefits of environmental policy (IES, Vrije Universiteit
Amsterdam, 2009); COM(2012) 173 final; Implementing EU Waste Legislation for
Green Growth (BIO Intelligence Service 2011). [22] Direktiv
92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992. [23] SEK(2011)
1067; The European Environment – State and Outlook 2010: Assessment of
Global Megatrends (EEA, 2010). [24] Rapport
från FN:s generalsekreterares högnivåpanel om global hållbarhet, Resilient
People, Resilient Planet: A future worth choosing, 2012. [25] Det har
fastställts trösklar för nio ”planetära gränser” som när de en gång har
passerats kan leda till oåterkalleliga förändringar som kan få katastrofala
följder för människan, exempelvis: klimatförändringar, förlust av biologisk
mångfald, global användning av sötvatten, försurning av haven, kretsloppen för
kväve och fosfor och förändrad markanvändning (Ecology and Society, vol.
14, nr 2, 2009). [26] Environmental
Outlook to 2050 (OECD 2012). [27] KOM(2011)
244, EUT C 264, 8.9.2011. [28] KOM(2011)
571, EUT C 37, 10.2.2012. [29] KOM(2011)
112, EUT C 140, 11.5.2011. [30] KOM(2011)
885, EUT C 102, 5.4.2012. [31] KOM(2011)
144, EUT C 140, 11.5.2011. [32] FN:s
generalförsamlings resolution 66/288. [33] Direktiv
2000/60/EG, EGT L 327, 22.12.2000. [34] Direktiv
2008/56/EG, EUT L 164, 25.6.2008. [35] Direktiv
2008/50/EG, EUT L 152, 11.6.2008 och direktiv 2004/107/EG,
EUT L 23, 26.1.2005. [36] Direktiv 2009/147/EG, EUT L 20, 26.1.2010 och direktiv 92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992. [37] Miljöbyråns
tekniska rapport nr 12/2010. [38] KOM(2011)
244, EUT C 264, 8.9.2011. [39] COM(2012) 673. [40] KOM(2011)
625, EUT C 37, 10.2.2012. [41] KOM(2011)
144, EUT C 140, 11.5.2011. [42] KOM(2006)
232 (EUT C 332, 30.12.2006) innehåller
förslag till ett direktiv om inrättande av rambestämmelser för markskydd samt
ändring av direktiv 2004/35/EG. [43] KOM(2011)
571, EUT C 37, 10.2.2012. [44] KOM(2011)
112, EUT C 140, 11.5.2011. [45] Fostering
Innovation for Green Growth (OECD 2011) och The Eco-Innovation Gap: An
economic opportunity for business, Eco-Innovation Observatory (EIO 2012). [46] COM(2012)
173, ännu inte offentliggjord i EUT. [47] EU:s
miljöindustri sysselsatte omkring 2,8 miljoner personer 2008 och för 2012 kan
denna siffra ligga runt 3,4 miljoner. (Ecorys, 2012) [48] KOM(2011)
899, EUT C 102, 5.4.2012. [49] The impact of renewable energy policy on economic
growth and employment in the EU (Employ-RES 2009). [50] Lagstiftningen om ekodesign, energimärkning, miljömärkning,
miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas) och otillbörliga affärsmetoder
ska ses över senast 2015. [51] KOM(2011)
899, EUT C 102, 5.4.2012. [52] Den årliga
mängden livsmedel som slängs uppgår till omkring 89 miljoner ton, motsvarande
179 kg per person. Den sammanlagda påverkan från bostäder och infrastruktur
svarar för omkring 15–30 % av alla konsumtionsrelaterade miljöbelastningar
i Europa och bidrar med cirka 2,5 ton koldioxidekvivalenter per person årligen (SEK(2011) 1067). [53] Förordning
(EG) nr 106/2008, EUT L 39, 13.2.2008; direktiv 2009/33/EG, EUT L 120, 15.5.2009 och det nya energieffektivitetsdirektivet 2012/27/EU,
EUT L 315, 14.11.2012. [54] Om EU:s
avfallslagstiftning genomfördes fullt ut skulle man till exempel spara 72
miljarder euro per år, öka den årliga omsättningen på EU:s avfallshanterings-
och återvinningssektor med 42 miljarder euro och skapa över 400 000
arbetstillfällen till 2020. [55] Direktiv
2008/98/EG, EUT L 312, 22.11.2008. [56] COM(2012) 673. [57] Särskild
Eurobarometer 365 (2011). [58] Europeiska
miljöbyrån, The European Environment – State and Outlook 2010 (SOER
2010). [59] SOER 2010. [60] The
costs of not implementing the environmental acquis, COWI, 2011). [61] COM(2012)
95, EUT C 171, 16.6.2012. [62] KOM(2008)
773, EUT C 76, 25.3.2010. [63] KOM (2008)
46, EUT C 118, 15.5.2008. [64] Direktiv
2007/2/EG om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i
Europeiska gemenskapen (Inspire)), EUT L 108, 25.4.2007. [65] Förordning
(EU) nr 911/2010 om det europeiska jordövervakningsprogrammet (GMES), EUT L 276, 20.10.2010. [66] KOM(2012) 216. [67] KOM(2011) 681, EUT C 37, 10.2.2012. [68] EUCO 76/12. [69] Direktiv
2001/42/EG, EGT L 197, 21.7.2001. [70] Direktiv
85/337/EEG, EGT L 175, 5.7.1985. [71] Se till exempel
rapporten Morgondagens städer (Europeiska kommissionen, 2011) och
arbetsdokument (2012) 101/2. [72] KOM(2011)
615, EUT C 37, 10.2.2012. [73] Se till
exempel vatteninformationssystemet för Europa (WISE), Europeiskt
informationssystem för biologisk mångfald (BISE) och
klimatanpassningsplattformen (CLIMATE-ADAPT). [74] Bland
exemplen finns Smarta städer och samhällen – ett europeiskt
innovationspartnerskap C(2012) 470, utmärkelsen Europas miljöhuvudstad och forskningsinitiativet
till gemensam programplanering Ett urbant Europa. [75] Kommissionen
har föreslagit att minst 5 % av Europeiska regionala utvecklingsfonden i
varje medlemsstat ska öronmärkas för att finansiera integrerad hållbar
stadsutveckling. [76] Human
Development Report, UNDP, 2011. [77] Brasilien,
Kanada, Kina, Indien, Japan, Mexiko, Ryssland, Sydafrika, Sydkorea och Förenta
Staterna och övriga G20-länder (dvs. Argentina, Australien, Indonesien,
Saudiarabien och Turkiet.) [78] Bridging
the emissions gap, UNEP, 2011. [79] CBD, Strategic
Plan for Biodiversity 2011–2020. [80] CBD,
beslut XI/4. [81] Förslag
till översyn av insynsdirektivet KOM(2011) 683 och redovisningsdirektiven KOM(2011) 684.