This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52011DC0885
COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE COUNCIL, THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS Energy Roadmap 2050
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Energifärdplan för 2050
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Energifärdplan för 2050
/* KOM/2011/0885 slutlig */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Energifärdplan för 2050 /* KOM/2011/0885 slutlig */
1.
Inledning
För befolkningens välfärd, industrins
konkurrenskraft och samhällets övergripande funktion behövs en säker,
tillförlitlig och hållbar energiförsörjning till ett rimligt pris. Den energiinfrastruktur som år 2050 ska se till att
el kan levereras till hushållen, till industrin och tjänstenäringen, samt de
byggnader som ska användas, utformas och byggs i dag.
Mönstren för energiproduktion och energiförbrukning 2050 har redan
fastställts. EU har åtagit sig
att senast 2050 ha minskat växthusgasutsläppen med 80–95 procent jämfört
med 1990 inom ramen för de utvecklade ländernas nödvändiga minskningar[1]. Kommissionen
analyserade följderna av detta i sin Färdplan för ett konkurrenskraftigt
utsläppssnålt samhälle 2050[2]. I vitboken Färdplan för ett gemensamt europeiskt
transportområde[3]
fokuserar kommissionen på lösningar för transportsektorn och inrättandet av ett
gemensamt europeiskt transportområde. I denna energifärdplan för 2050
utforskar kommissionen utmaningarna för EU:s mål om minskade koldioxidutsläpp
och en tryggad energiförsörjning och konkurrenskraft.
Detta gör kommissionen på begäran från Europeiska rådet[4]. EU:s politik och åtgärder för att vi ska uppnå
2020-målen för energi[5]
och följa Energi 2020-strategin[6]
är ambitiösa. Detta kommer fortsätta att ge
effekter även efter 2020 och bidra till att utsläppen minskas med omkring
40 procent till 2050. Det som gjorts
hittills för att uppnå EU:s mål om minskade koldioxidutsläpp till 2050 är dock
inte tillräckligt, eftersom mindre än hälften av koldioxidminskningsmålet
kommer att ha uppnåtts 2050. Detta ger en
fingervisning om hur stora insatser och förändringar, både strukturella och
sociala, som krävs för att göra de nödvändiga utsläppsminskningarna samtidigt
som energisektorn fortsätter att vara konkurrenskraftig och säker. I dagsläget finns det inga tydliga riktlinjer
för vad som kommer efter 2020-strategin. Detta
skapar en osäkerhet hos investerare, regeringar och medborgare. Olika scenarier i kommissionens Färdplan för ett
konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050 tyder på att investeringarna
blir dyrare och på sikt skapar större störningar om de skjuts upp. Därför måste vi ta fram strategier även för tiden
efter 2020. Det tar tid innan
energiinvesteringar ger resultat. Under detta
årtionde pågår en ny investeringscykel, eftersom infrastruktur som byggts för
30–40 år sedan behöver bytas ut. Genom att
agera nu kan vi undvika kostsamma byten under kommande årtionden och minska
inlåsningseffekterna. Internationella
energiorganet (IEA) har visat att regeringarna har en nyckelroll, och betonar
vikten av att handla omgående[7]. I denna färdplan finns mer djupgående analyser med
olika möjliga inriktningar för Europa. Det går inte att göra prognoser för en alltför
avlägsen framtid. I scenarierna i denna
energifärdplan undersöker man hur energisystemets koldioxidutsläpp kan
minskas. I alla scenarier krävs stora
förändringar av bland annat koldioxidpriserna, tekniken och energinäten. Man har undersökt ett antal scenarier för att nå
80 % minskning av växthusgasutsläppen, vilket innebär cirka 85 %
minskning av energirelaterade koldioxidutsläpp, inbegripet från transport[8]. Kommissionen
har också analyserat medlemsstaters och berörda parters scenarier och åsikter[9]. På
grund av den långa tidsaspekten finns en osäkerhet om dessa resultat, inte
minst eftersom de bygger på antaganden som inte är säkra[10]. Det är omöjligt att förutse
en eventuell oljeproduktionstopp (eftersom nya upptäckter har gjorts upprepade
gånger), i vilken utsträckning skiffergas i
Europa visar sig bärkraftig, om och när avskiljning och lagring av koldioxid
blir kommersiell, hur medlemsstaterna ser på kärnkraftens framtid samt hur
klimatåtgärder över hela världen utvecklas. Sociala
och tekniska förändringar samt ändrade beteenden påverkar också energisystemet
i betydande omfattning.[11] Scenarioanalysen är endast vägledande, och innefattar en granskning av effekterna, problemen och
möjligheterna med de potentiella sätten att modernisera energisystemet. De utesluter dock inte varandra. Analyserna lyfter
snarare fram gemensamma nämnare och ger stöd för långsiktiga investeringar. Osäkerhet är ett stort hinder för
investeringar. Den
prognosanalys som utförts av kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter
visar ett antal tydliga trender, problem, möjligheter och strukturella
förändringar för att utforma den politik som krävs för att skapa en lämplig ram
för investerarna. På grundval av denna analys
fastställs i denna energifärdplan centrala slutsatser om s.k. no
regrets-alternativ för det europeiska energisystemet.
Därför är det även viktigt med en europeisk strategi, där alla
medlemsstater har en samsyn om de centrala beståndsdelarna i omställningen till
ett energisystem med låga koldioxidutsläpp, och som ger den rättssäkerhet och
stabilitet som behövs. Färdplanen ersätter inte nationella, regionala
och lokala insatser för att modernisera energiförsörjningen, utan har som mål
att utarbeta en långsiktig europeisk teknikneutral ram som gör politiken effektivare. Där framförs att en europeisk strategi för
energisektorns utmaning ökar säkerheten och solidariteten. Dessutom minskar
kostnaderna i förhållande till parallella nationella åtgärdsprogram, eftersom
det ger en större och flexiblare marknad för nya produkter och tjänster. Vissa berörda parter indikerar till exempel
potentiella kostnadsbesparingar på upp till en fjärdedel med en mer europeisk
strategi för effektiv användning av förnybar energi.
2.
Ett tryggt, konkurrenskraftigt energisystem med
låga koldioxidutsläpp 2050 är möjligt
Energisektorn står för den största delen av de
växthusgasutsläpp som orsakas av människor. Därför
kommer målet att minska växthusgasutsläppen med över 80 procent till 2050
framför allt att öka trycket på energisystemen. Om de globala energimarknaderna blir mer
beroende av varandra, vilket är troligt, påverkas EU:s energisituation direkt
av situationen i grannländerna och av globala energitendenser. Resultaten av
dessa scenarier beror särskilt på om ett globalt klimatavtal ingås eller inte.
Ett sådant avtal skulle även leda till lägre global efterfrågan och lägre
priser på fossila bränslen. Översikt över scenarier[12] Scenarier med aktuella tendenser ·
Referensscenario. I
referensscenariot ingår aktuella tendenser och långsiktiga prognoser för den
ekonomiska utvecklingen (bruttonationalprodukten, BNP, ökar med
1,7 procent per år). I scenariot ingår även politik som antagits senast i
mars 2010, bland annat 2020-målen som avser andelen förnybara energikällor och
minskade växthusgasutsläpp och direktivet om utsläppshandel. Analyser har gjorts
med olika känslighet, med högre och lägre BNP-tillväxt samt högre och lägre
importpriser för energi. ·
Nuvarande politiska initiativ. I det här scenariot inkluderas
åtgärder som vidtagits, t.ex. efter olyckan i Fukushima, och som föreslagits,
såsom i Energi 2020-strategin, inbegripet
Handlingsplanen för energieffektivitet och det nya
energiskattedirektivet. Scenarier för minskade koldioxidutsläpp (se
diagram 1) ·
Hög energieffektivitet. Politiskt åtagande om mycket stora
energibesparingar som medför strängare minimikrav
för apparater och nya byggnader, hög renoveringstakt för befintliga byggnader,
införande av förpliktelser om energibesparing för allmännyttiga energibolag.
Detta leder till att efterfrågan på energi minskar med 41 procent till
2050 jämfört med topparna 2005–2006. ·
Diversifierad energiförsörjning. Ingen teknik föredras utan alla energikällor kan konkurrera på
marknaden utan några särskilda stödåtgärder. Koldioxidprissättningen är en
drivkraft för minskade koldioxidutsläpp, förutsatt att det finns en allmän
acceptans både för kärnkraft och för avskiljning och koldioxid av lagring. ·
Stor andel förnybara energikällor. Starka stödåtgärder till förmån för förnybara energikällor leder till
att de utgör en mycket stor andel i den slutliga bruttoenergianvändningen
(75 procent 2050) och 97 procent i elanvändningen. ·
Fördröjd avskiljning och lagring av koldioxid. Liknar scenariot med diversifierad energiförsörjning, men baseras på
antagandet att avskiljningen och lagringen av koldioxid fördröjs, vilket leder
till en högre andel kärnkraft. Koldioxidpriset snarare än tekniska framsteg är
en drivkraft för minskade koldioxidutsläpp. ·
Liten andel kärnkraft.
Liknar scenariot med diversifierad energiförsörjning, men baseras på antagandet
att inga nya anläggningar byggs för kärnkraft (förutom reaktorer som håller på
att byggas), vilket leder till ett större genomslag för avskiljning och lagring
av koldioxid (omkring 32 procent av elproduktionen). Tio strukturella förändringar för
omställning av energisystemet Tillsammans gör scenarierna det möjligt att
dra vissa slutsatser som kan bidra till att utforma strategier för minskade
koldioxidutsläpp i dag som kommer att ge full effekt 2020, 2030 och senare. (1) Minskade koldioxidutsläpp är möjliga,
och kan ge lägre kostnader jämfört med dagens politik De olika scenarierna visar att det går att
minska energisystemets koldioxidutsläpp. Dessutom är det inte så stor skillnad
mellan kostnaderna för att ställa om energisystemet och kostnaderna i scenariot
med nuvarande politiska initiativ. Den totala kostnaden för energisystemet
(inbegripet bränsle-, el- och kapitalkostnader, investering i utrustning,
energisnåla produkter m.m.) skulle 2050 kunna vara något lägre än
14,6 procent av Europas BNP i scenariot med nuvarande politiska initiativ,
vilket kan jämföras med 2005 års nivå på 10,5 procent. Detta speglar en
betydande ändring av energins roll i samhället. I scenarierna med minskade
koldioxidutsläpp minskar utsattheten för fossila bränslens prissvängningar
eftersom importberoendet minskar till 35–45 procent 2050, vilket kan
jämföras med 58 procent med nuvarande politik. (2) Högre kapitalkostnader och lägre
bränslekostnader Alla scenarier för minskade koldioxidutsläpp
innebär en omställning från dagens system, med höga bränsle- och driftskostnader,
till ett energisystem med högre kapitalkostnader och lägre bränslekostnader.
Detta beror också på att stora delar av den nuvarande
energiförsörjningskapaciteten är i slutet av sin livslängd. I alla scenarier
för minskade koldioxidutsläpp skulle EU:s kostnad för import av fossila
bränslen vara betydligt lägre 2050 än idag. Analysen
visar dessutom att enbart de totala investeringskostnaderna för energinäten kan
ligga på 1,5–2,2 biljoner euro mellan 2011 och 2050, där den högre
kostnaden motsvarar större investeringar till stöd för förnybar energi. Den genomsnittliga kapitalkostnaden för
energisystemet ökar markant till följd av investeringar i kraftverk och
energinät, industriell energiutrustning, värme- och kylsystem (inbegripet
fjärrvärme och -kyla), smarta mätare, isoleringsmaterial, effektivare fordon
med lägre koldioxidutsläpp, utrustning för att utnyttja lokala förnybara
energikällor (solvärme och solceller), energiförbrukande kapitalvaror m.m.
Detta har stora konsekvenser för ekonomin och antalet arbetstillfällen inom
tillverknings-, tjänste-, bygg-, transport- och jordbrukssektorn. Om Europas industri och tjänsteleverantörer kan
möta den ökande efterfrågan kan detta skapa stora möjligheter för dem. Därför
är det viktigt med forskning och innovation för att utveckla mer teknik med
konkurrenskraftiga kostnader. (3) Elen blir allt viktigare Alla scenarier tyder på att elen måste få
en mycket större betydelse än i dagsläget (nästan dubbla sin andel av det
slutgiltiga energibehovet till 36–39 procent 2050) och måste bidra till
minskade koldioxidutsläpp inom transport och värme/kyla (se diagram 2). Elen
skulle kunna uppfylla omkring 65 procent av personbilars och lätta
lastfordons energibehov, vilket framgår i alla scenarier för minskade koldioxidutsläpp.
Den slutgiltiga efterfrågan på el ökar till och med i scenariot med hög
energieffektivitet. För att detta ska vara möjligt måste
energiproduktionssystemet genomgå en strukturell förändring och
koldioxidutsläppen minska i betydande omfattning redan till 2030
(57–65 procent 2030 och 96–99 procent 2050). Detta visar hur viktigt
det är att omställningen börjar nu och att rätt signaler sänds för att minimera
investeringarna i koldioxidintensiva tillgångar under de kommande tjugo åren. (4) Elpriserna stiger till och med 2030 och
sjunker därefter De flesta scenarierna tyder på att elpriserna
kommer att stiga till och med 2030, men sjunka därefter. Den största delen av
dessa ökningar har redan inträffat i referensscenariot, och kan kopplas till
att gammal, redan helt avskriven produktionskapacitet ska bytas ut inom de
närmaste tjugo åren. I scenariot med stor andel förnybara energikällor, där
97 procent av elanvändningen kommer från förnybara energikällor,
fortsätter elpriserna att stiga, men långsammare, på grund av höga
kapitalkostnader och antaganden om stora behov av balanskapacitet, lagring och
nätinvesteringar i detta scenario med nästan 100 % energi från förnybara
källor. I det scenariot skulle t.ex. produktionskapaciteten för energi från
förnybara källor 2050 vara mer än dubbelt så hög som den totala
produktionskapaciteten för energi från alla källor i dagsläget. Ett stort
genomslag för energi från förnybara källor innebär dock inte nödvändigtvis höga
elpriser. I scenarierna med hög energieffektivitet respektive diversifierad
energiförsörjning är elpriserna lägst trots att 60–65 procent av
elanvändningen kommer från förnybara energikällor, vilket är en ökning jämfört
med dagens 20 procent. Man bör även notera att priset i vissa
medlemsstater för närvarande är artificiellt låga på grund av prisreglering och
subventioner. (5) Hushållens utgifter ökar I alla scenarier, även aktuella tendenser,
kommer utgifterna för energi och energirelaterade produkter (inbegripet
transporter) sannolikt att utgöra en större andel av hushållens utgifter,
med en ökning till cirka 16 % 2030 och därefter en minskning till drygt
15 % 2050[13].
Denna trend skulle även bli betydande för små och medelstora företag. På lång
sikt blir ökningen av investeringskostnader för effektiva apparater, fordon och
isolering mindre än utgiftsminskningen för el och bränsle. Kostnaderna
inbegriper bränslekostnader och kapitalkostnader, såsom kostnader för inköp av
effektivare fordon och apparater samt bostadsrenoveringar. Om lagstiftning,
standarder eller innovativa mekanismer används för att påskynda införandet av
energieffektiva produkter och tjänster skulle kostnaderna emellertid minska. (6) Energibesparingar krävs i hela systemet
Mycket omfattande energibesparingar (se
diagram 3) måste göras i alla scenarier för minskade koldioxidutsläpp.
Efterfrågan på primärenergi minskar med 16–20 procent till 2030 och
32–41 procent till 2050 jämfört med topparna 2005–2006. För att nå
betydande energibesparingar kommer det att krävas en större frikoppling av
ekonomisk tillväxt från energiförbrukning samt kraftfullare åtgärder i alla
medlemsstater och ekonomiska sektorer. (7) Förnybara energikällor ökar markant Andelen förnybara energikällor ökar markant i alla scenarier, och uppgår till minst 55 procent av den slutliga
bruttoenergianvändningen 2050, vilket är en ökning med 45 procentenheter
från dagens nivå på omkring 10 procent. Andelen förnybar energi i
elanvändningen uppgår till 64 procent i ett scenario med hög
energieffektivitet och 97 procent i ett scenario med en stor andel
förnybara energikällor och en betydande ellagring för att kunna hantera den
varierande energiförsörjningen från de förnybara källorna även vid låg
efterfrågan. (8) Avskiljning och lagring av koldioxid
måste inta en central roll vid energisystemets omställning Om avskiljning och lagring av koldioxid
kommersialiseras, kommer den att behöva bidra i betydande omfattning i de
flesta scenarier, med så mycket som 32 procent vid en begränsad
kärnkraftsproduktion och andelar på 19–24 procent i andra scenarier med
undantag av scenariot med stor andel förnybara energikällor. (9) Kärnkraften ger ett viktigt bidrag Kärnkraften kommer
att behöva bidra i stor utsträckning till energiomställningen i de
medlemsstater där denna process pågår. Den är en av de främsta källorna till
elproduktion med låga koldioxidutsläpp. Kärnkraften har störst genomslag i
scenarierna med fördröjd avskiljning och lagring av koldioxid och diversifierad
energiförsörjning (18 respektive 15 procent i primärenergi), där dessutom energikostnaderna
är lägst totalt sett. (10) Ökad samverkan mellan decentraliserade
och centraliserade system Decentraliseringen
av energisystemet och värmeproduktionen ökar till följd av en ökad förnybar
energiproduktion. Scenarierna tyder dock på att de centraliserade
storskaliga systemen, t.ex. kärn- och gaskraftverk, och de decentraliserade
systemen i allt större utsträckning måste samverka. I det nya energisystemet
behövs en ny sammansättning av decentraliserade och centraliserade, storskaliga
system som är ömsesidigt beroende av varandra, t.ex. om de lokala resurserna
inte är tillräckliga eller om de varierar över tiden. Koppling till globala klimatåtgärder Resultaten från scenarierna för minskade
koldioxidutsläpp bygger på antagandet att globala klimatåtgärder vidtas. För det första är det viktigt att vara medveten om
att EU:s energisystem kräver stora investeringar även om inga långtgående
åtgärder vidtas för att minska koldioxidutsläppen. För
det andra tyder scenarierna på att moderniseringen av energisystemet kommer att
medföra stora investeringar i Europas ekonomi.
För det tredje kan minskade koldioxidutsläpp vara en fördel för Europa
som en föregångare på den växande globala marknaden för energirelaterade varor
och tjänster. För det fjärde bidrar det till
att minska EU:s importberoende och utsatthet för de fossila bränslenas
prissvängningar. För det femte ger det även
betydande vinster i form av renare luft och bättre hälsa. När färdplanen tillämpas i praktiken måste EU
emellertid beakta andra länders framsteg och konkreta åtgärder. EU bör inte utarbeta sin politik isolerat utan bör
beakta den internationella utvecklingen, till exempel när det gäller
koldioxidläckage och negativa effekter på konkurrenskraften. En potential målkonflikt mellan klimatpolitik och
konkurrenskraft är en fortsatt risk i vissa sektorer, särskilt vid en
fullständigt minskade koldioxidutsläpp där Europa agerar ensamt. Europa kan inte åstadkomma minskade
koldioxidutsläpp globalt på egen hand. Den
totala investeringskostnaden beror till stor del på de politiska, rättsliga och
socioekonomiska ramarna samt det globala ekonomiska läget. Europa har en stark industribas och behöver stärka
den. Därför bör man vid energisystemsomställningar undvika snedvridningar och
förluster, särskilt eftersom energi fortfarande är en betydande kostnadsfaktor
för industrin[14]. Skyddsåtgärder mot koldioxidläckage kommer även
fortsättningsvis att behöva övervakas i förhållande till tredjeländers
insatser. I takt med att Europa minskar koldioxidutsläppen, ökar behovet av ett
närmare samarbete med grannländer och grannregioner och
utbyggnad av energisammanslutningar och komplementaritet. För att handel och samarbete ska vara möjligt måste
likvärdiga förutsättningar råda även utanför Europas gränser.
3.
Vägen från 2020 till 2050 – utmaningar och
möjligheter
3.1.
Ställa om energisystemet
a) Spara energi och hantera
efterfrågan: allas ansvar Det främsta målet bör även fortsättningsvis
vara energieffektivitet. Bättre
energieffektivitet är en prioritering i alla scenarier för minskade
koldioxidutsläpp. De aktuella initiativen
måste genomföras snabbt för att en förändring ska ske.
Om de genomförs i ett större sammanhang med övergripande
resurseffektivitet kommer det att ge kostnadseffektiva resultat ännu snabbare. Det är avgörande att öka energieffektiviteten
i nya och befintliga byggnader. Nära-nollenergibyggnader
bör bli standard. Byggnader, även bostadshus,
skulle kunna producera mer energi än de förbrukar. Produkter
och apparater måste uppfylla de högsta kraven på energieffektivitet. Inom transportsektorn krävs effektiva fordon och
incitament för beteendeförändringar. Konsumenterna
vinner på att ha påverkbara och förutsägbara elkostnader. Med smarta mätare och
smart teknik, t.ex. hemautomation, kan konsumenterna i högre grad påverka sina
förbrukningsmönster. En avsevärd effektivitet kan nås med åtgärder inom
energianvändning såsom återvinning, slimmad produktion och längre
produktlivslängd[15]. Hushållens och företagens investeringar kommer
att vara mycket viktiga vid omställningen av energisystemet. Bättre kapitaltillgång för konsumenterna och
innovativa affärsmodeller är avgörande. Det
behövs även incitament för beteendeförändringar, t.ex. skattelättnader, bidrag
eller expertrådgivning på plats, däribland ekonomiska incitament i form av
energipriser som återspeglar de externa kostnaderna. Energieffektivitet
måste i mycket större utsträckning ingå i ekonomisk verksamhet, som kan avse
allt från utveckling av IT-system till nya standarder för konsumentprodukter. Lokala organisationer och städer kommer att
spela en mycket större roll i framtidens energisystem.
Vi behöver mer långtgående energieffektivitetsåtgärder
och en kostnadsoptimal politik. Energieffektiviteten
måste gå hand i hand med den ekonomiska potentialen. Vi
måste bland annat fråga oss i vilken utsträckning stadsplaneringen och den
fysiska planeringen kan bidra till energibesparingar på medellång till lång
sikt. Vi måste också fundera på hur vi ska
göra ett kostnadsoptimalt val mellan att isolera byggnader så att de behöver
mindre uppvärmning och kylning och att systematiskt använda spillvärme från
elproduktionen i anläggningarna för kraftvärmeproduktion. För att vi ska få en stabil ram krävs det
troligtvis ytterligare energibesparingsåtgärder, särskilt fram till 2030. b) Ställa om till förnybara
energikällor Alla scenarioanalyser tyder på att förnybar
energi kommer att stå för den största andelen av energiförsörjningstekniken
2050. Den andra viktiga förutsättningen
för ett mer hållbart och tryggt energisystem är en större andel förnybara
energikällor efter 2020. Alla scenarier
för minskade koldioxidutsläpp tyder på en större andel förnybara energikällor
år 2030 – cirka 30 procent av den slutliga bruttoenergiförbrukningen. Utmaningen för Europa är att göra det möjligt för
marknadsaktörer att pressa kostnaderna för förnybar energiteknik genom
förbättrad forskning, industrialisering av försörjningskedjan och effektivare
politik och stödprogram. Detta kan kräva att
stödsystemen harmoniseras i större utsträckning och att även producenterna,
utöver de systemansvariga för överföringssystemet, tar större ansvar för
systemkostnaderna. Förnybara energikällor kommer att bli
tyngdpunkten i Europas energimix, från utveckling till massproduktion och
införande av teknik, från småskaligt till storskaligt, med samverkan mellan
lokala och mer avlägsna källor, från subventionerade till konkurrensutsatta.
Förnybara energikällor förändras, och detta kräver policyändringar parallellt
med utvecklingen. Med en allt större andel förnybara energikällor
måste incitamenten i framtiden bli effektivare, skapa stordriftsfördelar, leda
till mer marknadsintegrering och följaktligen till ett ökat europeiskt
samarbete. Detta måste bygga på ett utnyttjande av den befintliga
lagstiftningens fulla potential[16],
gemensamma principer om samarbete mellan medlemsstater och grannländer samt
möjligheten att vidta ytterligare åtgärder. I många fall måste teknik för förnybar energi
vidareutvecklas för att få ned kostnaderna. Det finns också ett behov av
investeringar i ny teknik för förnybar energi, t.ex. havsenergi och
koncentrerad solenergi samt andra och tredje generationens biobränslen. Även
befintlig teknik måste förbättras, t.ex. genom att öka storleken på de
havsbaserade vindturbinerna och dess blad så att de fångar mer vind eller genom
att förbättra solcellspaneler för att få ut mer solenergi. Lagringstekniken
förblir en avgörande fråga. Lagring är för närvarande ofta dyrare än
ytterligare överföringskapacitet, och kapaciteten för reservproduktion med
hjälp av gas och den konventionella lagringen baserad på vattenkraft är
begränsad. För en effektivare teknikanvändning
och konkurrenskraftiga kostnader behövs en bättre infrastruktur för integrering
i Europa. Med en tillräcklig
sammanlänkningskapacitet och ett smartare nät kan variationer i vindkraft och
solenergi i vissa områden även hanteras genom att förnybar energi anskaffas
från annat håll i Europa. Detta skulle kunna
minska behovet av lagring, reservkapacitet och grundförsörjning. Inom en nära framtid kan vindkraft från
Nordsjön och Atlantområdet leverera en betydande mängd el till allt lägre
kostnader. I scenariot med stor andel
förnybara energikällor ger vindkraften mer el än någon annan teknik år 2050. På medellång sikt kan havsenergin ge ett väsentligt
bidrag till elförsörjningen. På liknande sätt skulle vindkraft och solenergi
från Medelhavsländerna kunna leverera en betydande mängd el. Möjligheten att importera el från förnybara källor
från grannregionerna har redan kompletterats med strategier som utnyttjar medlemsstaternas
komparativa fördelar, som t.ex. i Grekland där storskaliga solenergiprojekt
utvecklas. EU kommer att fortsätta att
uppmuntra och underlätta utvecklingen av förnybara energikällor och
energikällor med låga utsläpp i södra Medelhavet och sammankopplingar med
europeiska distributionsnät. Ytterligare
sammankopplingar med Norge och Schweiz kommer även fortsättningsvis att vara
avgörande. På samma sätt kommer EU att se över
potentialen för förnybara energikällor i länder såsom Ryssland och Ukraina
(särskilt biomassa). Värme och kyla från förnybara energikällor är synnerligen viktigt för minskade koldioxidutsläpp. Energianvändningen måste gå mot energikällor med
lågt koldioxidinnehåll och lokalt producerad energi (t.ex. värmepumpar och
värmelager) och förnybar energi (t.ex. soluppvärmning, geotermisk energi,
biogas och biomassa), även genom fjärrvärmesystem. För minskade koldioxidutsläpp krävs en stor
mängd biomassa för värme, el och transporter. För
transporter kommer en mix av flera alternativa bränslen att behövas för att
ersätta olja, med specifika krav för olika transportslag. Biobränslen kommer troligen att bli ett
huvudalternativ för luftfart, långa vägtransporter och järnväg, där denna inte
kan elektrifieras. Arbetet för att garantera
hållbarheten (t.ex. vid indirekta ändringar i markanvändningen) pågår. Man bör
även fortsättningsvis främja marknadsupptaget av ny bioenergi som minskar
efterfrågan på mark för livsmedelsproduktion och som minskar nettoutsläppen av
växthusgaser (t.ex. biobränslen som framställs av avfall, alger och
restprodukter från skogsbruket). När teknik mognar sjunker kostnaderna och det
ekonomiska stödet kan minskas. Handel mellan
medlemsstaterna och import från länder utanför EU kan sänka kostnaderna på
medellång till lång sikt. De befintliga målen
för den förnybara energin har den fördelen att det ger investerarna
förutsägbarhet samtidigt som de främjar ett europeiskt tillvägagångssätt och en
marknadsintegrering av den förnybara energin. c) Gas spelar en viktig roll vid omställningen Gas blir avgörande vid omställningen av
energisystemet. Genom
att ersätta kol (och olja) med gas på kort till medellång sikt skulle man med
nuvarande teknik kunna minska utsläppen till senast 2030 eller 2035. Även om efterfrågan på gas kan komma att minska med
en fjärdedel inom t.ex. bostadssektorn till 2030[17], till följd av ett antal
energieffektivitetsåtgärder, så kommer den under en längre period även
fortsättningsvis vara hög inom andra sektorer, t.ex. energisektorn. I scenariot med diversifierad energiförsörjning
står exempelvis gaseldad energiproduktion för cirka 800 TWh 2050, vilket
är något högre än dagens nivåer. Teknikutvecklingen
kan leda till att gas får ökad betydelse i framtiden. Gasmarknaden måste bli mer integrerad, bli
likvidare, ha flera olika försörjningskällor och större lagringskapacitet om
gas ska kunna behålla sin konkurrensfördel som bränsle vid elproduktionen. Långsiktiga avtal om gasleveranser kan även
fortsättningsvis behövas för att säkra investeringar i infrastrukturer för
gasproduktion och överföring. Prissättningen
måste bli flexiblare, och gradvis upphöra att vara en ren oljeindexering, om
gas ska förbli ett konkurrenskraftigt bränsle vid elproduktionen. De globala gasmarknaderna förändras, bland
annat genom utvecklingen av skiffergas i Nordamerika.
Kondenserad naturgas har gjort marknaderna allt mer globala, eftersom
transporten i lägre grad är beroende av rörledningar.
Skiffergas och andra okonventionella gaskällor har blivit möjliga
nya försörjningskällor i och runt Europa. Tillsammans
med integreringen av den inre marknaden skulle dessa tendenser kunna stilla
oron för ett ökat gasimportberoende. Eftersom
prospekteringen är i ett sådant tidigt skede är det emellertid oklart när de
okonventionella resurserna kan bli betydande. När
den konventionella gasproduktionen minskar måste Europa, förutom den inhemska
naturgasproduktionen och en potentiell inhemsk utvinning av skiffergas, även
importera gas i en betydande omfattning. Scenarierna är relativt konservativa när det
gäller gasens betydelse. De ekonomiska
fördelarna med gas ger idag både en rimlig grad av säkerhet när det gäller
investerarnas avkastning och låga risker. Därför finns det incitament för
att investera i gaseldade kraftverk. Gaseldade
kraftverk har lägre initiala investeringskostnader, byggs relativt snabbt och
har relativt flexibel användning. Investerarna kan också minska prisriskerna
genom prissäkring, eftersom gaseldad produktion ofta styr
grossistmarknadspriset för el. I framtiden kan dock driftskostnaderna bli högre
än för koldioxidfria alternativ, och gaseldade kraftverk kan dessutom komma att
vara i drift färre timmar. Om det finns avskiljning och lagring av
koldioxid och det tillämpas i stor skala kan gas bli en teknik med låga
koldioxidutsläpp, men utan avskiljning och lagring av koldioxid kan gasen på
lång sikt begränsas till att ses som en flexibel reserv- och balanskapacitet
där energiförsörjningen från förnybara källor varierar.
För alla fossila bränslen kommer avskiljning och lagring av koldioxid
att behöva tillämpas från och med 2030 i energisektorn för att nå målen om
minskade koldioxidutsläpp. Avskiljning och lagring av koldioxid är också ett
viktigt alternativ för flera tunga industrier som i kombination med biomassa
skulle kunna ge negativa koldioxidvärden. Framtiden för avskiljning och lagring
av koldioxid är framför allt beroende av allmänhetens acceptans och adekvata
koldioxidpriser. Tekniken behöver demonstreras i stor skala och investeringar
måste säkras under detta decennium och därefter införas från och med 2020 för
att kunna användas i stor omfattning 2030. d) Ställa om andra fossila bränslen Kol bidrar till en
diversifierad energiportfölj och till försörjningstryggheten i EU. I och med att avskiljning och lagring av koldioxid
utvecklas, skulle kol mycket väl kunna fortsätta att vara en betydande källa
till en hållbar och trygg försörjning även i framtiden. Olja kommer
troligtvis att finnas kvar i energimixen även 2050, främst som bränsle för en
del av de långväga passagerar- och godstransporterna. Men oljesektorns utmaning
är att anpassa sig till den förändrade oljeefterfrågan som beror på
omställningen till förnybara och alternativa bränslen, samt osäkerheten om
framtida tillgång och priser. Det är viktigt för EU:s ekonomi, för sektorer som
är beroende av raffinerade produkter som råvara, exempelvis den petrokemiska
industrin, samt för försörjningstryggheten att finnas kvar på den globala
oljemarknaden och behålla en inhemsk europeisk raffinering, som kan
anpassa kapacitetsnivåerna till den ekonomiska verkligheten på en mogen
marknad. e) Kärnkraft som en viktig källa Kärnkraft är det alternativ för minskade
koldioxidutsläpp som producerar det mesta av den el
med låga koldioxidutsläpp som förbrukas i EU. Vissa
medlemsstater anser att riskerna med kärnkraften är oacceptabla. Efter olyckan i Fukushima har den offentliga
kärnkraftspolitiken i vissa medlemsstater ändrats, medan andra medlemsstater
fortsätter att se kärnkraften som en säker, pålitlig och kostnadseffektiv källa
för elproduktion med låga koldioxidutsläpp. Kostnaderna för säkerhet[18], avveckling av befintliga
anläggningar och avfallshantering kommer troligen att öka. Ny kärnkraftsteknik skulle kunna bidra till att
lösa avfalls- och säkerhetsproblemen. Scenarioanalysen visar att kärnkraften
bidrar till lägre systemkostnader och elpriser. Kärnkraften
kommer att finnas kvar i EU:s energiproduktionsmix som ett storskaligt
alternativ med låga koldioxidutsläpp. Kommissionen
kommer att fortsätta att stärka kärnsäkerhetsramen och därmed bidra till
likvärdiga villkor för investeringar i medlemsstater som är villiga att behålla
kärnkraften som ett alternativ i sin energimix.
De högsta säkerhetsstandarderna behöver säkras ytterligare i EU
och globalt, och detta kan ske endast om kompetens och teknologiskt ledarskap
upprätthålls inom EU. I ett 2050-perspektiv
kommer dessutom fusionsenergins roll att bli klarare. f) Smart teknik, lagring och
alternativa bränslen Oavsett vilken strategi som övervägs visar
scenarierna att bränslemixen kan förändras betydligt över tiden. Mycket beror
på den tekniska utvecklingstakten. Det är osäkert vilka tekniska alternativ som
kommer att utvecklas, i vilken takt och med vilka följder och kompromisser. Ny
teknik kommer dock att frambringa nya alternativ i framtiden. Teknik är en avgörande del av lösningen när det
gäller att minska koldioxidutsläppen. Tekniska framsteg kan ge betydande
kostnadsminskningar och ekonomiska vinster. För att inrätta ändamålsenliga
energimarknader kommer det att krävas ny nätteknik. Forskning och demonstration
i industriell skala bör ges stöd. På europeisk nivå bör EU ge direkta bidrag
till vetenskapliga projekt samt forsknings- och demonstrationsprogram, enligt
den strategiska EU-planen för energiteknik (nedan kallad SET-planen) och
den föreslagna fleråriga budgetramen, i synnerhet Horisont 2020, för att
investera i partnerskap med industrin och medlemsstaterna för att demonstrera
och införa ny, högeffektiv energiteknik i stor skala. En stärkt SET-plan skulle
kunna leda till kostnadsoptimala europeiska forskningskluster när
medlemsstaternas budgetar är begränsade. Samarbete ger betydande fördelar, som
går bortom enbart ekonomiskt stöd och en bättre samordning inom Europa. En allt viktigare
egenskap i det nödvändiga teknikskiftet är användningen av informations- och
kommunikationsteknik (nedan kallad IKT) inom energi och transport och
för smarta tillämpningar i städer. Detta leder
till konvergens av industriella förädlingskedjor för smart urban infrastruktur
och tillämpningar som behöver främjas för att säkra en ledande position inom
industrin. Den digitala infrastruktur som
kommer att göra nätet smart kommer även att kräva stöd på EU-nivå genom
standardisering och forskning och utveckling inom IKT. Ett särskilt
viktigt område är omställningen i riktning mot alternativa bränslen,
inbegripet eldrivna fordon. Detta behöver stödjas på europeisk nivå genom
lagstiftning, standardisering, infrastrukturpolitik och mer satsning på
forskning och demonstration, särskilt när det gäller batterier, bränsleceller och
väte. Tillsammans med smarta nät kan detta mångfaldiga fördelarna med eldrivna
transporter, både för minskade koldioxidutsläpp inom transporter och för
utvecklingen av förnybar energi. De andra huvudsakliga alternativa bränslena är
are biobränslen, syntetiska bränslen, metan och LPG (gasol).
3.2.
Nytänkande om energimarknaderna
a) Nya ellösningar Det finns nationella begränsningar när den
nationella energimixen väljs. Det är ett delat
ansvar att säkerställa att nationella beslut har ömsesidiga fördelar och att
negativa spridningseffekter undviks. Den
gränsöverskridande effekten på den inre marknaden förtjänar förnyad
uppmärksamhet. I omställningen till ett system
med låga koldioxidutsläpp uppstår nya utmaningar när det gäller att
skapa en hög försörjningstrygghet på marknaderna till ett överkomligt pris. Den inre marknaden bör utnyttjas fullt ut. Den är den bästa möjligheten för minskade
koldioxidutsläpp. En utmaning är behovet av flexibla resurser
i energisystemet (t.ex. flexibel produktion, lagring och efterfrågestyrning)
eftersom andelen intermittent, förnybar produktion ökar. En annan är produktionens effekt på grossistmarknadspriserna. El från vindkraft och solenergi har låga eller inga
marginalkostnader, och när dess andel i systemet ökar kan spotpriserna komma
att gå ned och även fortsättningsvis ligga lågt under längre perioder[19]. Detta
minskar inkomsterna för alla producenter, även inkomster som är nödvändiga för
att se till att det finns tillräcklig kapacitet för att möta efterfrågan när
vind- eller solenergi inte finns att tillgå. Om
inte priserna ligger relativt högt vid sådana tillfällen kanske inte
anläggningarna blir ekonomiskt lönsamma. Detta
skapar en oro för volatila priser och för investerarnas möjligheter att få
tillbaka kapitalkostnader och fasta driftskostnader. Det blir allt viktigare att se till att
marknadsåtgärderna leder till kostnadseffektiva lösningar på dessa utmaningar. Marknadstillträde måste säkerställas för
flexibla försörjningslösningar av alla slag, efterfrågestyrning och lagring
såväl som produktion, och flexibilitet måste belönas på marknaden. All slags kapacitet (varierande, baslast och
flexibel) måste kunna ge en rimlig avkastning på investeringen. Det är emellertid viktigt att se till att den
politiska utvecklingen i medlemsstaterna inte skapar nya hinder för integreringen
av el- eller gasmarknaden[20]. Oavsett det gäller energimix, marknadsåtgärder,
långsiktiga kontrakt, stöd för produktion med låga koldioxidutsläpp,
lägstapriser på koldioxid eller dylikt, måste man beakta effekterna på den inre
marknaden, som samtliga faktorer blir allt mer beroende av. Behovet av samordning är nu större än någonsin. I den energipolitiska utvecklingen måste man fullt
ut beakta hur varje nationellt elsystem påverkas av beslut i grannländerna. Samarbete håller kostnaderna nere och säkrar
försörjningstryggheten. Med utgångspunkt från det tredje paketet om
den inre energimarknaden kommer kommissionen, med hjälp av Byrån för samarbete
mellan energitillsynsmyndigheter (nedan kallad Acer), att fortsätta att
se till att regelverket driver på marknadsintegreringen, att det finns
incitament för tillräcklig kapacitet och flexibilitet och att marknaden
är redo för de utmaningar som minskade koldioxidutsläpp för med sig. Kommissionen undersöker olika marknadsmodellers
effektivitet för att belöna kapacitet och flexibilitet, samt hur de samverkar
med de allt mer integrerade grossist- och balansmarknaderna. b) Integrering av lokala resurser och
centraliserade system Utbyggnad av ny flexibel infrastruktur är
ett no regrets-alternativ och skulle kunna omfatta
olika inriktningar. Eftersom elhandeln och andelen förnybar energi
i nästan alla scenarier ökar till och med 2050, särskilt i scenariot med en
stor andel förnybar energi, är det av högsta vikt att bygga upp en adekvat
infrastruktur för distribution, sammanlänkning och fjärröverföring. Sammanlänkningskapaciteten måste senast 2020 ha
utökats åtminstone enligt de nuvarande utvecklingsplanerna. Sammanlänkningskapaciteten måste ökas med totalt
40 procent till 2020, och därefter integreras ytterligare. För en lyckad ytterligare integrering efter 2020
behöver EU helt eliminera energiöar i EU till 2015. Dessutom måste näten byggas
ut och med tiden bilda synkroniserade sammankopplingar mellan den europeiska
kontinenten och Baltikum. Om man genomför de befintliga strategierna för
den inre energimarknaden och nya strategier, såsom
energiinfrastrukturförordningen[21],
kan detta bidra till att EU klarar denna utmaning. Europas
tioåriga planering av infrastrukturbehoven, utförd av Entso[22] och Acer, ger redan nu en
långsiktig vision för investerarna och bidrar till ett större regionalt
samarbete. De nuvarande planeringsmetoderna
behöver utvidgas till att även omfatta en helt integrerad nätplanering för
överföring (på land och till havs), distribution, lagring och s.k. motorvägar
för elektricitet, och eventuellt omfatta en längre period. I dagsläget finns det inte heller någon
infrastruktur för koldioxid. Det kommer att behövas, och planeringsarbetet bör
påbörjas snart. För att distributionsnätet även ska
kunna klara av en varierande produktion från förnybara källor lokalt, måste det
bli smartare, så att det kan hantera en varierande produktion från många
distribuerade källor, särskilt solceller, och även tillgodose en ökad efterfrågan. Mer decentraliserad produktion, smarta nät, nya
nätanvändare (t.ex. eldrivna fordon) och tillgodosedd efterfrågan leder till
ett större behov av ett mer samlat grepp om överföring, distribution och
lagring. För att förnybar el från
Nordsjön och Medelhavet ska kunna utnyttjas behöver man bygga ut
infrastrukturen betydligt, särskilt undervattensinfrastrukturen. Entso-E genomför redan nätstudier för nordvästra
Europa för perioden fram till 2030 inom ramen för initiativet för energinät i
länderna kring Nordsjön (NSCOGI). Studierna
ska bidra till Entso-E:s arbete med en modulär utvecklingsplan för ett
alleuropeiskt system av motorvägar för elektricitet fram till 2050. För att kunna minska koldioxidutsläppen vid
energiproduktion och integrera förnybara energikällor behövs flexibel
gaskapacitet till konkurrenskraftiga priser. För
att underlätta bildandet av välfungerande grossistmarknader för gas i hela
Europa behövs en ny gasinfrastruktur som sammanlänkar den interna marknaden
längs den nord-sydliga axeln och kopplar samman EU med ny diversifierad
försörjning genom den södra korridoren.
3.3.
Mobilisering av investerare – en enhetlig och
effektiv satsning på incitament för energisektorn
Fram till 2050 måste infrastruktur och
kapitalvaror bytas ut i stor skala i hela samhället, inbegripet konsumentvaror
i hushållen. Detta är betydande investeringar,
som betalas i förskott och ofta ger avkastning först på lång sikt. Tidiga insatser inom forskning
och innovation är nödvändiga. En
enhetlig politisk ram som synkroniserar alla instrument, från forsknings- och
innovationspolitik till utvecklingspolitik, skulle vara till stöd för sådana
insatser. Det krävs massiva investeringar i
infrastrukturer. Eftersom de slutliga
investeringsbesluten påverkas av det övergripande ekonomiska och finansiella
klimatet[23]
är det viktigt att betona att uppskjutna åtgärder leder till ökade kostnader,
särskilt under den senare delen av perioden. Den
offentliga sektorn kan verka för att underlätta investeringar i
energirevolutionen. Den nuvarande osäkerheten
på marknaden ökar kapitalkostnaden för koldioxidfattiga investeringar. EU måste agera nu och börja förbättra
finansieringsvillkoren inom energisektorn. Koldioxidprissättning kan skapa incitament för att införa effektiv teknik med låga koldioxidutsläpp
i Europa. Systemet för handel med
utsläppsrätter är en grundpelare i den europeiska klimatpolitiken. Det är utformat för att vara teknikneutralt,
kostnadseffektivt och helt förenligt med den inre energimarknaden, och det kommer att behöva spela en viktigare roll. Scenarierna visar att koldioxidprissättning kan
samexistera med instrument som utformats för att uppnå specifika
energipolitiska mål, särskilt forskning och innovation och att främja
energieffektivitet och utveckling av förnybara energikällor[24]. Det
behövs emellertid ökad samstämmighet och stabilitet mellan EU-politik och
nationell politik för att prissignalen ska fungera. En högre koldioxidpris skapar starkare
incitament för investeringar i teknik med låga koldioxidutsläpp, men kan öka
risken för koldioxidläckage. Koldioxidläckage
är en källa till oro särskilt för industrisektorer med internationell
konkurrens och globala prismönster. Beroende
på insatser i tredjeländer bör ett välfungerande system för
koldioxidprissättning även fortsättningsvis innefatta mekanismer såsom
incitament för kostnadseffektiva utsläppsminskningar utanför Europa och fria
utsläppsrätter baserat på referensvärden för att förebygga betydande risker för
koldioxidläckage. Investeringsriskerna måste bäras av privata
investerare, om det inte finns skäl som tydligt talar emot detta. Vissa investeringar i energisystemet är av sådan
natur att de kan ses som kollektiva nyttigheter.
Följaktligen kan det vara berättigat med ett visst stöd till pionjärer
(t.ex. elbilar, ren teknik). En mer omfattande
och skräddarsydd finansiering via offentliga finansinstitut, t.ex.
Europeiska investeringsbanken (EIB) eller Europeiska banken för återuppbyggnad
och utveckling (EBRD), och en mobilisering av affärsbanksektorn i
medlemsstaterna skulle också kunna bidra till omställningen. Privata investerare är fortfarande de
viktigaste vid en marknadsbaserad strategi för energipolitiken. De allmännyttiga företagens roll kan komma att
ändras markant i framtiden, särskilt när det gäller investeringar. Tidigare kunde många produktionsinvesteringar göras
enbart av allmännyttiga företag, men vissa anser att detta är mindre troligt i
framtiden, med tanke på investerings- och innovationsbehovens storlek. Nya långsiktiga investerare behövs. Institutionella investerare skulle kunna bli större
aktörer när det gäller finansiering av energiinvesteringar. Konsumenterna kommer också att spela en större
roll, men för detta krävs kapitaltillgång till rimliga kostnader. Stöd (t.ex.
energisubventioner) kan komma att behövas även efter 2020 för att utveckling
och införande av ny teknik ska uppmuntras på marknaden. Stödet måste fasas ut
allt eftersom tekniken och försörjningskedjorna mognar och
marknadsmisslyckanden har lösts. Offentliga stödsystem
i medlemsstaterna bör ha tydlig inriktning och begränsad omfattning, vara
förutsebara, proportionerliga och ha utfasningsbestämmelser. Alla stödåtgärder ska tillämpas i enlighet med den
inre marknaden och tillämpliga EU-bestämmelser om statligt stöd. Reformprocessen måste fortsätta i ett snabbt tempo
för att garantera effektivare stödsystem. På
längre sikt kommer teknik med låga koldioxidutsläpp och ett högt mervärde, där
Europa är ledande, att påverka tillväxt och sysselsättning positivt. 3.4 Allmänhetens deltagande är
avgörande Den sociala dimensionen är oerhört
viktig i energifärdplanen. Omställningen kommer att påverka sysselsättning och
arbetstillfällen, och det kommer att krävas utbildning och en fortlöpande
social dialog. För en effektiv förvaltning av förändringarna kommer deltagande
av arbetsmarknadens parter på alla nivåer att krävas i enlighet med principerna
om en rättvis omställning och arbete under anständiga villkor. Det behövs
mekanismer som hjälper arbetstagare att utveckla sin anställbarhet vid
övergångar på arbetsmarknaden. Det måste byggas nya kraftverk och väsentligt
fler anläggningar för produktion av förnybar energi. Det behövs också nya
lagringsanläggningar, bland annat för avskiljning och lagring av koldioxid,
fler stolpar och fler kraftledningar. För infrastrukturen är det särskilt
viktigt med effektiva tillståndsförfaranden eftersom detta är en förutsättning
för att ändra försörjningssystemen och minska koldioxidutsläppen i tid. I dag
ifrågasätts nästan all energiteknik och dess användning eller införande
fördröjs. Detta innebär allvarliga problem för investerare och en risk för
energisystemförändringarna. Energi kan inte levereras utan teknik och
infrastruktur. Dessutom har renare energi ett pris. Nya prissättningsmekanismer
och incitament kan behövas, men åtgärder bör vidtas för att säkerställa att
prissättningssystemen förblir tydliga och lättbegripliga för slutkonsumenter.
Medborgarna måste informeras och medverka i beslutsprocessen, och vad gäller de
tekniska alternativen måste hänsyn tas till den lokala miljön. Oavsett vilka strategier som tillämpas måste
det finnas verktyg som gör det möjligt att reagera på prisökningar genom att
öka energieffektiviteten och minska förbrukningen, särskilt på medellång sikt,
då priserna sannolikt kommer att stiga. Även om större kontroll över
energikostnaderna och lägre energikostnader kan vara ett incitament så kommer
det avgörande trots allt att vara tillgången på kapital och nya energitjänster. I synnerhet utsatta konsumenter kan behöva
särskilt stöd om de ska kunna finansiera nödvändiga investeringar för att
minska energiförbrukningen. Denna uppgift
kommer att bli allt viktigare allt eftersom energiomställningen tar form. En väl fungerande inre marknad och
energieffektivitetsåtgärder är särskilt viktiga för konsumenterna. Exempelvis
skyddas utsatta konsumenter bäst från energifattigdom genom att medlemsstaterna
fullständigt införlivar EU:s befintliga energilagstiftning och inför innovativa
energieffektivitetslösningar. Eftersom energifattigdom är en av källorna till
fattigdom i Europa bör energiprissättningens sociala aspekter finnas med i
medlemsstaternas energipolitik. 3.5 Internationella förändringar Under omställningsperioden fram till 2050
måste Europa säkra och diversifiera sin försörjning av fossila bränslen samtidigt
som man utvecklar samarbetet för att bygga internationella partnerskap på
bredare front. Allt eftersom Europas
efterfrågan på fossila bränslen minskar och energiproducenterna blir mer
diversifierade, måste man i de integrerade strategierna med nuvarande
leverantörer ta vara på fördelarna med att samarbeta även inom andra områden,
såsom förnybar energi, energieffektivitet och annan teknik med låga
koldioxidutsläpp. EU bör ta vara på den här
möjligheten att stärka samarbetet med sina internationella samarbetsparter i
linje med den nya dagordningen från september 2011[25]. Det
är också viktigt att hantera omställningen i nära samarbete med EU:s
energipartner, särskilt grannländerna, exempelvis Norge, och Ryssland, Ukraina,
Azerbajdzjan, Turkmenistan och Maghreb- och Gulfländerna, samtidigt som EU allt
eftersom ingår nya energi- och industripartnerskap. Detta
är exempelvis syftet med energifärdplanen EU–Ryssland 2050. Energi bidrar också i stor utsträckning till
utvecklingspolitiken på grund av sin multiplikatoreffekt för
utvecklingsländernas ekonomier. Ett fortsatt arbete för universell tillgång
till energi behövs världen över[26]. EU måste utöka och diversifiera länkarna
mellan EU:s nät och grannländerna med särskilt fokus på Nordafrika (i syfte att
på bästa sätt utnyttja potentialen för solenergi i Sahara). EU behöver även ta itu med importen av
koldioxidintensiv energi, i synnerhet el. Ökat
samarbete i syfte att skapa likvärdiga villkor för marknads- och
koldioxidreglering krävs, särskilt för energisektorn, eftersom handeln ökar och
frågan om koldioxidläckage kommer upp.
4.
Vägen framåt
Energifärdplanen för 2050 visar att minskade
koldioxidutsläpp är möjliga. Oavsett vilket scenario som väljs
uppkommer ett antal no regrets-alternativ som kan minska utsläppen på ett
effektivt och ekonomiskt bärkraftigt sätt. Det är avgörande att ställa om Europas
energisystem av skäl som rör klimatet, energitryggheten och ekonomin. Beslut som fattas idag formar redan 2050 års
energisystem. För att den nödvändiga
omställningen av energisystemet ska kunna göras i tid behöver EU en mycket
större politisk ambition och en insikt om frågans brådskande natur. Kommissionen kommer att diskuteras med andra
EU-institutioner, medlemsstater och berörda parter på grundval av denna
färdplan. Kommissionen kommer att uppdatera
den regelbundet och ompröva behoven mot bakgrund av framsteg och
förändringar, och förutser en iterativ process mellan medlemsstaterna, genom
deras nationella politik, och EU, som resulterar i rättidiga åtgärder för att
uppnå en energisystemsomställning som bidrar till minskade koldioxidutsläpp,
större försörjningstrygghet och en ökad konkurrenskraft för allas bästa. De totala systemkostnaderna för att ställa
om energisystemet är likvärdiga i alla scenarier. En
gemensam EU-strategi kan bidra till att hålla kostnaderna nere. Energipriserna stiger världen över. Färdplanen visar att priserna kommer att stiga fram
till 2030 eller däromkring, men att nya energisystem därefter kan leda till
lägre priser. Snedvridningar av den inre energimarknaden,
även genom artificiellt låga reglerade priser, bör undvikas, eftersom de
skulle skicka fel signaler till marknaderna och ta bort incitamenten för
energibesparingar och andra investeringar som ger minskade koldioxidutsläpp.
Detta skulle hålla tillbaka omställningarna som i slutändan sänker priserna på
lång sikt. Samhället behöver vara förberett på och anpassat till högre
energipriser under kommande år. Utsatta konsumenter och energiintensiva
industrier kan behöva stöd under en övergångsperiod. Det tydliga budskapet är
att investeringar kommer att löna sig vad gäller tillväxt,
sysselsättning, större energitrygghet och lägre bränslekostnader. Omställningen
skapar ett nya förutsättningar för europeiskt industri och kan öka
konkurrenskraften. Om detta nya energisystem ska kunna
förverkligas måste tio villkor uppfyllas: (1)
En omedelbar prioritering är att fullt ut genomföra
EU:s Energi 2020-strategi. All
nuvarande lagstiftning måste tillämpas, och de förslag som för närvarande
diskuteras, särskilt om energieffektivitet, infrastruktur, säkerhet och
internationellt samarbete, måste antas inom kort. Vägen
till ett nytt energisystem har även en social dimension. Kommissionen
kommer att fortsätta att uppmuntra till social dialog och arbetsmarknadens
parters medverkan så att omställning blir rättvis och förändringshanteringen
effektiv. (2)
Energisystemet och samhället som helhet behöver bli
avsevärt energieffektivare. Fördelarna med energieffektivitet i ett
bredare resurseffektivitetssammanhang bör bidra till att nå målen på ett
snabbare och kostnadseffektivt sätt. (3)
Särskild uppmärksamhet bör även fortsättningsvis
ägnas utvecklingen av förnybar energi, vars utvecklingstakt,
marknadseffekt och snabbväxande andel av energiefterfrågan påkallar en
modernisering av den politiska ramen. EU:s mål om 20 % förnybar energi har
hittills på ett effektivt sätt drivit på utvecklingen av förnybar energi i EU,
och man bör utan dröjsmål beakta alternativen till milstolpar för 2030. (4)
Större offentliga och privata investeringar i FoU
och teknisk innovation är avgörande för att påskynda kommersialiseringen av
alla lösningar med låga koldioxidutsläpp. (5)
EU:s åtagande är en fullt ut integrerad marknad
senast 2014. Utöver de tekniska åtgärder som redan identifierats finns rättsliga
och strukturella brister som behöver åtgärdas. Väl utformade
marknadsstrukturinstrument och nya samarbetssätt krävs för att den inre
energimarknaden ska kunna nå sin fulla potential allt eftersom nya
investeringar görs på energimarknaden och energimixen förändras. (6)
Energipriserna behöver återspegla kostnaderna på
ett bättre sätt, särskilt de nya investeringar som
behövs i hela energisystemet. Ju tidigare priserna återspeglar kostnaderna,
desto lättare blir omställningen på lång sikt. Särskilt uppmärksamhet bör
ägnas de mest utsatta grupperna, som kan komma att få svårt att klara av
energisystemets omställning. Specifika åtgärder bör fastställas på nationell
och lokal nivå för att undvika energifattigdom. (7)
En ny insikt om frågans akuta natur och ett
kollektivt ansvar måste påverka utvecklingen av ny energiinfrastruktur och
lagringskapacitet i Europa och tillsammans med grannarna. (8)
Det kommer inte att kompromissas om säkerhet och
trygghet, varken för traditionella eller nya energikällor. EU måste fortsätta
att stärka ramen för säkerhet och trygghet och leda de internationella
insatserna på området. (9)
En bredare och mer samordnad EU-strategi för internationella
energiförbindelser måste bli normen, inbegripet att öka arbetet för att
stärka internationella klimatåtgärder. (10)
Medlemsstater och investerare behöver konkreta
milstolpar. I färdplanen för ett
utsläppssnålt samhälle anges redan milstolpar för växthusgasutsläpp. Nästa steg är att fastställa en rimligen förutsebar
politisk ram fram till 2030, vilket står i fokus för de flesta nuvarande
investerare. På grundval av detta kommer kommissionen att
fortsätta arbetet med initiativ, med början i omfattande förslag om den inre
marknaden, förnybar energi och kärnsäkerhet nästa år. [1] Europeiska rådet, oktober 2009. [2] KOM(2011) 112, 8.3.2011. [3] KOM(2011) 144, 28.3.2011. [4] Europeiska rådets extra möte den 4 februari 2011. [5] Se även Energi 2020 – En strategi för hållbar och trygg
energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad, KOM(2010) 639,
10.11.2010. [6] Europeiska rådet den 8–9 mars 2007:
Växthusgasutsläppen ska minska med minst 20 procent till 2020 jämfört med
1990 (30 procent om de internationella förhållandena är de rätta,
Europeiska rådet den 10–11 december 2009), EU:s energiförbrukning ska
minska med 20 procent jämfört med beräkningarna för 2020 och förnybar
energi stå för 20 procent av EU:s energiförbrukning respektive
10 procent för transporter. [7] IEA (2011), World Energy Outlook 2011. [8] Den modell som används för detta syfte är
energisystemmodellen Primes. [9] Se bilagan med scenarier för utvalda berörda parter, som
innehåller scenarier från Internationella energiorganet, Greenpeace/EREC,
European Climate Foundation och Eurelectric. Flera studier och rapporter har
analyserats noggrant, bland annat en oberoende rapport från den rådgivande ad
hoc-gruppen för en färdplan för energipolitiken fram till 2050. [10] Dessa osäkerhetsmoment är bland annat den ekonomiska
tillväxthastigheten, omfattningen av globala insatser för att begränsa
klimatförändringarna, geopolitisk utveckling, världsmarknadspriserna för
energi, marknadsdynamiken, framtida teknik, tillgången till naturresurser,
sociala förändringar och allmänhetens uppfattning. [11] Man kan behöva se över energiförbrukningen i Europas
samhällen, t.ex. genom att ändra stadsplaneringen och förbrukningsmönstren. Se Färdplan för ett resurseffektivt Europa,
KOM(2011) 571. [12] De olika scenarierna beskrivs mer ingående i
konsekvensbedömningen. [13] Kostnaderna för energisystemet i dag och 2050 är inte
direkt jämförbara. Renoveringskostnader ingår i kostnadsberäkningen, men husens
värdestegringar är kopplade till tillgångar och aktiekapital, och beaktas
därför inte i energianalysen. Eftersom de fordonskostnader som ingår inte kan
delas upp i energirelaterade kostnader och övriga kostnader ligger de i överkant. [14] Det uppskattas till exempel att elpriserna i Europa är
21 % högre än i USA och 197 % högre än i Kina. [15] Exempelvis skulle över 50 00 petajoule energi kunna
sparas i EU (mer än tre årsförbrukningar av energi i Finland (SEK(2011) 1067). [16] Direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi
från förnybara energikällor. [17] Gasuppvärmning kan dock vara mer energieffektiv än
eluppvärmning eller uppvärmning med andra typer av fossila bränslen, vilket
tyder på att gas kan ha en tillväxtpotential inom värmesektorn i vissa
medlemsländer. [18] Inklusive kostnader för kravet på en ökad motståndskraft
mot naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor. [19] Denna situation tas inte upp i scenarierna: I
modelleringen är prissättningsmekanismen utformad så att investerarna får full
ersättning (full kostnadstäckning genom elpriserna), vilket på lång sikt leder
till höjda elpriser. [20] En total marknadsintegrering 2014, enligt Europeiska
rådets beslut av den 4 februari 2011, som stöds av en utvidgad infrastruktur
och tekniskt arbete för att ta fram ramriktlinjer och nätföreskrifter. [21] Förslag till en förordning om riktlinjer för
transeuropeiska energiinfrastrukturer (KOM(2011) 658) och förslag till en
förordning om inrättande av Fonden för ett sammanlänkat Europa (KOM(2011) 665). [22] Europeiskt nätverk av systemansvariga för
överföringssystemen. [23] Scenarier i färdplanen för ett utsläppssnålt samhälle från
mars 2011 visar ytterligare kostnader om åtgärder skjuts upp. Även i IEA:s
World Energy Outlook 2011 anges det att man för varje US-dollar som inte
investeras i energisektorn före 2020 måste spendera ytterligare 4,3 US-dollar
efter 2020 för att kompensera för de ökade utsläppen. [24] Scenariot med nuvarande politiska initiativ resulterar i
ett koldioxidpris på runt 50 euro 2050, och i scenarierna med minskade
koldioxidutsläpp ligger det avsevärt högre. [25] Meddelande om trygg energiförsörjning och internationellt
samarbete (KOM(2011) 539). [26] Att göra EU:s utvecklingspolitik effektivare: en agenda
för förändring, KOM(2011) 637, 13.11.2011.