52011DC0782

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Utarbetande av en marin strategi för Atlantområdet

(Text av betydelse för EES)

1. Räckvidd

Atlanten utgör EU:s västra gräns och är världens näst största hav. I detta meddelande, som har utarbetats som svar på en begäran från Europeiska unionens råd[1] och Europaparlamentet[2], föreslås en sammanhängande och balanserad strategi som är förenlig med Europa 2020-agendan[3] och dess flaggskeppsinitiativ, som främjar den territoriella sammanhållningen och som tar hänsyn till den internationella dimensionen.

Den föreslagna strategin kommer till stor del att vara inriktad på att hjälpa de samhällsgrupper som lever och arbetar på Atlantkusten att möta nya ekonomiska förhållanden, men tar också hänsyn till EU:s delade ansvar för förvaltningen av världshaven. Strategin kommer i stora drag att omfatta de fem EU-medlemsstaterna vid Atlantkusten[4] – Frankrike, Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien[5] – och deras kuster, territorialvatten och vattnen under deras jurisdiktion, samt de internationella vattnen västerut mot Nord-, Mellan- och Sydamerika, österut mot Afrika och Indiska oceanen, söderut mot Antarktiska oceanen och norrut mot Norra ishavet[6]. Utöver åtgärderna för dessa fem EU-medlemsstater på såväl nationell som lokal nivå, bör även de övriga EU-stater som utnyttjar detta område och de internationella partner vars vatten gränsar till Atlantområdet omfattas av strategin. Konsekvenserna av ett EU-medlemskap för Island bör också beaktas.

Samtliga de föreslagna åtgärderna ska finansieras genom befintliga program och kommer inte att inverka på EU:s budget.

2. Utmaningar och möjligheter

Utmaningarna och möjligheterna för Atlantområdet kan samlas under fem ämnesområden. Dessa ämnesområden är dock inte helt fristående, och åtgärder inom ett ämnesområde kan också bidra till att nå målen inom ett annat område. Samtliga åtgärder kommer att bidra till att nå det överordnade målet att skapa hållbar sysselsättning och tillväxt.

2.1. Att genomföra ekosystemansatsen

Människans verksamhet i Atlanten ska bedrivas på ett sätt som ger ett friskt och produktivt ekosystem, vilket bäst nås genom samförvaltning av all verksamhet med inverkan på havet. Denna ekosystemansats utgör grunden för havsförvaltningen inom ramen för såväl den gemensamma fiskeripolitiken som ramdirektivet om en marin strategi[7], vilka båda syftar till ökad samordning[8]. Genomförandeprocesserna för att garantera ett hållbart fiske och nå en god miljöstatus är i praktiken dock fortfarande till stor del åtskilda och kommer att kräva ytterligare insatser i Atlantområdet.

Strategin för Atlanten måste därför inriktas på att utveckla följande aspekter:

– Fisket har varit en hörnsten för ekonomierna på båda sidorna av Atlanten, och står fortfarande för omkring en tredjedel[9] av volymen av landningarna från EU:s fiskeflotta. En fjärdedel av EU:s fiskimport i värde kommer från Norge och Island. Inom ramen för den föreslagna reformen av den gemensamma fiskeripolitiken[10] föreslås att dessa bestånd ska förvaltas på ett sådant sätt att man når ett maximalt hållbart uttag samtidigt som man ser till att varor och tjänster från levande akvatiska resurser bevaras för nuvarande och kommande generationer, och stora framsteg har gjorts i detta avseende. I enlighet med FN-resolutionerna 61/105 och 64/72 har de båda regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna för Nordatlanten – Nordostatlantiska fiskerikommissionen och Fiskeriorganisationen för Nordatlantens västra del – stängt fiskeområden för bottentrålning, inte bara för att garantera en långsiktig hållbarhet för djuphavsfiskbestånden, utan också för att bevara känsliga marina ekosystem med svampdjur och koraller. Detta arbete bör dock fördjupas. Förvaltning baserad på en enda art bör ersättas av långsiktiga planer för flera arter som beaktar ekosystemet i sin helhet. Medlemsstaterna vid Atlanten måste utnyttja de regionaliseringsmöjligheter som skapas genom reformen av den gemensamma fiskeripolitiken för att anta tekniska åtgärder för Atlanten. Kommissionen avser att lägga fram en lämplig ram för detta så snart som reformen av den gemensamma fiskeripolitiken har genomförts.

– Vattenbruket kan tillgodose EU:s behov av hälsosamma och hållbart producerade fiskeriprodukter utöver den nivå som kan nås genom konventionellt fiske. Atlantens rena kustvatten med starkt tidvatten kan bidra till att möta denna efterfrågan och samtidigt bevara konkurrenskraften på en global marknad med respekt för miljön. Platsbristen vid Atlantkusten förhindrar för närvarande dock en utvidgning av vattenbruket. Samtidigt som fortsatt forskning och ny och innovativ teknik kommer att tillåta industrin att flytta allt längre ut till havs, är möjligheten att dela plats med annan infrastruktur som exempelvis vindturbinplattformar något som bör beaktas från början av alla tillståndsförfaranden. Strategin måste därför främja fysisk planering som ett verktyg för att genomföra ekosystemansatsen i Atlantområdet. En sådan process torde göra de marina skyddsområdena i Atlanten mer konsekventa, sammanhängande och motståndskraftiga i enlighet med EU:s handlingsplan för biologisk mångfald.

EU-instrumenten för en integrerad havsstrategi och territoriellt samarbete stöder redan pilotprojekt för fysisk planering och förvaltning av kustområdena i Atlanten. Europeiska kommissionen undersöker för närvarande olika sätt att utarbeta en mer strukturerad strategi för dessa mekanismer med vilken medlemsstaterna och aktörerna vid Atlanten kan genomföra ekosystemansatsen.

– Havscirkulationen i Atlanten påverkar EU:s ekosystem på land och till havs. För att kunna förutse och anpassa sig till de framtida klimatförändringarna i Europa krävs bättre kunskaper om Atlanten, vilket förutsätter hållbara system för observation av centrala marina variabler, från rymden och till havs. Partner i Europa och Nordamerika deltar i Argo‑programmet, inom vilket en samling med 900 flöten redan har placerats ut som kontinuerligt övervakar temperaturen och salthalten i övre Atlanten. Kommissionen har för avsikt att undersöka olika sätt att stödja detta havsobservationssystem och tillsammans med sina partner vidareutveckla systemet till att även omfatta större djup och såväl biogeokemiska som fysikaliska parametrar.

2.2. Att minska EU:s koldioxidavtryck

Eftersom åtgärder för att begränsa klimatförändringarna är en väsentlig del i all EU‑politik, måste strategin inriktas på följande faktorer:

– Atlanten har starkare vindar än de andra hav som Europa gränsar till. Detta är inte bara en källa till ren energi utan kan också bidra till att minska beroendet av avlägsna fossila bränslekällor. EU:s strategiska energiplan omfattar vindturbiner och sådana börjar redan installeras till havs[11] för att man ska kunna utnyttja de starkare vindarna och minska inverkan på landskapet. Utbyggnaden av vindkraftparker till havs i Atlanten kommer att erbjuda viktiga industrimöjligheter för de hamnar som sköter deras tillsyn. År 2020 kan omkring 20 procent av den vindkapacitet som installerats till havs finnas i Atlanten.

– Potentialen hos Atlantens kraftiga vågor och starka tidvatten måste också tas tillvara. Den förutsägbara karaktären hos energi från tidvatten kan komplettera den varierande vindenergin. Öar kan få en stor andel av sin energi från havet. En lyckad och storskalig användning av förnybar energi till havs kommer dock endast att vara möjlig om nätanslutningar säkerställs så att de viktigaste produktionscentren kan kopplas till förbrukningen. Tio europeiska länder enades i december 2010 om att utveckla ett elnät till havs i den angränsande Nordsjön. I sina nya riktlinjer för genomförande av EU:s energiinfrastruktur kommer kommissionen att föreslå att Irländska sjön, tillsammans med Nordsjön och Östersjön, ska införlivas i ett ”havsbaserat nät i Nordsjön” som ska betraktas som en ”prioriterad energiinfrastruktur”, vilket kommer att leda till en snabbare tillståndsgivning.

Kommissionen avser att tillmötesgå rådets begäran[12] om att undersöka möjliga samverkansvinster mellan EU:s energipolitik och den integrerade havspolitiken för att främja ökad energialstring från havet, framför allt vågenergi, tidvattenenergi, strömenergi och energi från geotermiska gradienter, däribland från Atlanten.

– Förändrade sjötransporter kommer också att bidra till att minska koldioxidavtrycket i Atlanten.

Förhandlingar har inletts under överinseende av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) i syfte att minska växthusgasutsläppen från internationell sjöfart. Antagandet av energieffektivitetsindexet (EEDI) kommer att minska utsläppen från fartyg som byggs efter 2013. Förutom att främja mer bränsleeffektiva fartyg kan antagandet av utsläppsmål påverka sjötransportlederna i Atlanten. Strategin för Atlanten bör ta hänsyn till hur ökade sjöfartsvolymer och lägre koldioxidutsläpp skulle påverka sjöfarten i Atlanten.

Att ställa om godstransporter från vägtransport till sjötransport kommer också att minska utsläppen. I enlighet med EU:s aktuella vitbok om transporter håller åtgärder för att integrera sjötransporter i EU:s transportnät på att utarbetas. Inga av EU:s största hamnar ligger vid Atlanten, men dock ett antal viktiga mindre hamnar. EU-projekten för ”sjömotorvägar” bidrar redan till transportomställningen genom de befintliga lederna mellan Bilbao och Zeebrugge, mellan Sines och La Spezia och genom en ny transportled mellan Gijón och Saint‑Nazaire, som snart kommer att uppgraderas för att kunna trafikeras mer. En transportled planeras mellan Nantes-Saint-Nazaire och Vigo, som ska utökas i ett senare skede till att även omfatta Le Havre och Algeciras. En transportled mellan Brest och Leixões bör tas i bruk under 2014. De atlantiska regionala myndigheterna överväger en vidare utveckling av de multimodala transportkorridorerna, som en del av de europeiska transportnäten (TEN-T). Andra EU‑åtgärder för att öka effektiviteten hos närsjöfarten i Atlanten omfattar genomförandet av det ”europeiska området för sjötransporter utan hinder”[13] samt pilotprojektet ”Blue Belt”, som syftar till att minska administrativa bördor som exempelvis tullförfaranden för frakttrafik inom EU. Kommissionen kommer att göra en bedömning av framstegen senast 2012. En dialog om sjötransporter med USA:s sjöfartsadministration har mynnat ut i ett samarbetsavtal om närsjöfart som undertecknades 2011. Resultatet av de regionala myndigheternas diskussioner, kommissionens framstegsrapport och lärdomarna av samarbetet med andra sjöfartsmyndigheter kommer att införlivas i insatserna för en ökad närsjöfart inom strategin för Atlanten.

2.3. Hållbart utnyttjande av naturresurserna på Atlantens havsbotten

Denna strategi bör främst inriktas på följande aspekter för att utveckla det hållbara utnyttjandet av naturresurserna på Atlantens havsbotten:

– I kommissionens aktuella meddelande om att möta utmaningarna i fråga om råvaror och råvarumarknader[14] betonas behovet av att öka investeringarna i EU:s naturtillgångar och samtidigt se till att mineraler utvinns under säkra förhållanden med respekt för miljön och arbetstagarna. Internationella havsbottenmyndigheten antog 2010 bestämmelser om prospektering och undersökning av flermetalliska noduler[15] och utfärdade i juli 2011 ett prospekteringstillstånd för ett område i norra delen av den mittatlantiska ryggen. De entreprenörer som för närvarande är engagerade av myndigheten utför främst långsiktiga geologiska och miljörelaterade studier som finansieras med statliga medel snarare än kommersiell prospektering. Det europeiska partnerskapet om råvaror som kommissionen planerar inom ramen för flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen” i Europa 2020-strategin[16] kommer att omfatta främjande av forskning om och innovation för hållbar tillgång till marina råvaror.

– Havsforskningsinstituten på båda sidorna av Atlanten har goda förutsättningar att fördjupa kunskaperna om hur havets rika biologiska mångfald kan bidra ytterligare på området för livsmedel, bränsle och läkemedel med bevarande av havets ekosystemfunktioner, och samarbetet mellan dessa institut fördjupas allt mer. EU:s fem Atlantstater och de övriga EU-medlemsstaterna samarbetar redan med Norge och Island inom ramen för det sjunde ramprogrammets[17] samordnade åtgärder inom Seas-Era[18] och utarbetar för närvarande den nya gemensamma programplaneringen av forskning om friska och produktiva hav och oceaner[19] i syfte att fördela arbetet på de nationella marina forskningsprogrammen. Samtidigt som det har varit svårt att inrätta transatlantiska partnerskap på grund av behovet av att samordna tidsplanen för finansieringsmöjligheterna, kommer kommissionen att eftersträva att utarbeta system som gör att organisationer på båda sidorna av Atlanten kan delta i de gemensamma projekten.

– Tillgången till uppgifter från forskningsinstitut och andra offentliga myndigheter har tidigare ibland varit begränsad. EU:s initiativ om kunskap i havsfrågor 2020[20] kommer att stödja företag och naturvårdsmyndigheter genom att utgöra en unik kontaktpunkt för harmoniserade marina data om havsområden, så att kostnaden för att sammanställa de nödvändiga uppgifterna för att utforma, bygga och driva kust- eller havsinfrastruktur minskas. Att underlätta tillgången till marina data kommer inte bara att öka de befintliga affärsprocessernas konkurrenskraft, utan kommer även att främja innovation genom att ge tidigare uteslutna forskare och små företag tillgång till dessa data. EU:s åtgärder ska också bidra till globala initiativ för allmän åtkomst, som exempelvis GEBCO[21] och OneGeology[22]. Strategin bör även omfatta de möjligheter som denna utveckling innebär för Atlanten.

2.4. Att bemöta hot och katastrofer

EU måste ha beredskap för hot och katastrofer i Atlanten, oavsett om de orsakas genom olyckor, naturkatastrofer eller brottslig verksamhet. Följande aspekter prioriteras i Atlantområdet:

– Antagandet av viktiga lagstiftningsåtgärder för sjösäkerhet, varav den senaste är det tredje sjösäkerhetspaketet 2009[23], har minskat risken för sjöfartsolyckor. Bonn- och Lissabonavtalen[24] har främjat samordningen mellan medlemsstaterna i fråga om beredskap och insatser vid sjökatastrofer. Samförståndsavtalet om hamnstatskontroll har lett till över 24 000 fartygsinspektioner per år. Olyckor kan dock fortfarande inträffa och Atlantens kustområden är fortfarande sårbara för naturfenomen som exempelvis stormarna i Vendée 2010. Klimatförändringarna tillsammans med annan mänsklig inverkan på havet innebär att det tidigare beteendet kanske inte kan vara vägledande inför framtiden eftersom det oväntade alltid kan inträffa.

De första timmarna av en kris är avgörande och vid händelser med lokala konsekvenser behövs hjälp från närområdet. Mekanismer måste utarbetas före stormar, jordbävningar, tsunamier, kärnkraftsolyckor, invasioner av främmande arter eller oljeutsläpp. Tidiga varningar förutsätter kontinuerlig havsövervakning, snabb informationsöverföring, samordning av insatsgrupper och användning av sakkunnigutlåtanden. Kommissionen leder arbetet med förebyggande och beredskap och har utarbetat en riskhanteringspolitik[25] som sammankopplar hot- och riskbedömningen med beslutsprocessen och med utarbetandet av planeringsscenarion för gränsöverskridande katastrofer. Vid en allvarlig katastrof underlättar EU:s civilskyddsmekanism samordningen och transporten av stöd från medlemsstaterna och Europeiska sjösäkerhetsbyrån. Korrekta havsprognoser som bygger på GMES-programmets (global övervakning för miljö och säkerhet) tjänst ”Marine core service” kan bidra till detta. Denna tjänst tillhandahåller särskilda prognoser för den nordvästra kontinentalsockeln, Iberiska kusten och Biscayabukten. De nationella och regionala myndigheter som ansvarar för att skydda Atlantkusten och dess invånare bör överväga att genomföra projekt för att testa beredskapen inom ramen för EU:s program för territoriellt samarbete och aktivt bidra till EU:s civilskyddsmekanism.

– Atlanten är en mycket viktig förbindelse för Europas handel. Europas försörjningstrygghet måste säkras fullt ut, och vapen-, människo- och narkotikahandeln måste stoppas. EU:s och USA:s ekonomier står för ungefär hälften av världens BNP och för nära en tredjedel av världens handelsflöden. I juni 2011 enades EU och USA om ömsesidigt erkännande av standarder för att minska de regleringsmässiga flaskhalsarna inom handeln och samtidigt garantera säkerheten hos den mycket viktiga transatlantiska förbindelsen. Strategin för andra mycket viktiga sjöfartsleder går ut på att bygga kapacitet i kuststaterna. En behovsbedömning har inletts för att fastställa vilka åtgärder som kan vidtas inom ramen för stabilitetsinstrumentet för att minska sjöröveri, väpnade rån till havs och gisslantagande i Guineabukten.

Europeiska sjösäkerhetsbyråns SafeSeaNet möjliggör redan införlivande av obligatoriska fartygsdeklarationer och vidarebefordrar signalerna från fartygens automatiska identifieringssystem till kuststationerna. Fiskefartyg spåras genom fartygsövervakningssystemet, och genom systemet med långdistansidentifiering och ‑spårning kan alla passagerar- och fraktfartyg på över 300 ton inom tusen sjömil från EU:s kuster övervakas. Också fartyg på ännu längre avstånd kan spåras med annan teknik[26]. De instanser som bekämpar hot som exempelvis smuggling, olagligt fiske eller människohandel har dock ännu inte tillgång hela bilden, eftersom fullständiga avtal om utbyte av uppgifter mellan de olika myndigheterna ännu inte har ingåtts. Atlantregionerna kommer därför att gynnas av de pågående EU-åtgärderna för att främja utvecklingen av den gemensamma miljön för informationsutbyte, som kommer att koppla samman system som exempelvis det europeiska gränsövervakningssystemet (Eurosur), som syftar till att utbyta information om olaglig migration och gränsöverskridande brottslighet, och SafeSeaNet‑systemet. Utbyte av uppgifter är inte enbart en intern EU-angelägenhet. I september 2011 enades USA och EU till exempel om att utbyta uppgifter om olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Strategin för Atlanten måste inriktas på att maximera fördelarna med detta utbyte.

2.5. Socialt integrerande tillväxt

Förutsättningarna vid Atlantkusten varierar avsevärt och många samhällen tvingas bemöta en minskande sysselsättning inom sektorerna för fiske och fartygskonstruktion, massturismens förflyttning till varmare resmål och trenden att äldre personer flyttar till kusten efter pensionen. Utmaningen är att se till att nya arbetstillfällen med högt mervärde skapas på kusten och samtidigt att de som söker arbete i den nya ekonomin har rätt kvalifikationer.

– Ett ökat ömsesidigt erkännande av utbildning, även för nästa generations havsforskare[27], omskolning och yrkeskvalifikationer krävs för att bevara kunskapen om havsfrågor och återupprätta sjöfartsyrkets attraktionskraft. Erfarenheterna hos sjöfolk som gått i pension måste utnyttjas bättre och ungdomar måste lockas till en karriär inom sjöfarten. Dialogen med arbetsmarknadens parter om arbetsvillkoren för fiskare och sjömän bör fortsätta. Kommissionen har inlett en utvärdering av direktivet om yrkeskvalifikationer från 2005 som ska ligga till grund för en grönbok 2011 och en översyn av direktivet 2012. Strategin bör syfta till att införliva synpunkterna från sjöfartsindustrierna vid Atlanten i detta arbete.

Inrättande av regionala kluster med sjöfartsindustrier och utbildningsinrättningar kan garantera en välutbildad arbetskraft och främja arbetskraftens rörlighet inom olika sektorer. Offshore-industrin i Brest gynnas exempelvis av de närliggande institutionerna för havsutbildning och ‑forskning. Inom ramen för det irländska sjöfartsinstitutets initiativ SmartOcean bidrar dessutom multinationella informationsteknikföretag och små företag till utvecklingen av produkter med högt värde för sjöfartsindustrin. Uppkomsten av ny kommunikationsteknik innebär att virtuella kluster kan inrättas genom en kritisk massa med industrier och forskare på olika geografiska platser. Strategin bör inriktas på att främja utvecklingen av dessa kluster genom projekt för territoriellt samarbete.

– En balanserad turism[28] kan bidra till att gjuta nytt liv i vissa kustområden vid Atlanten, men den måste generera handel året om och inte bara under sommaren för att skapa kvalificerade arbeten. Atlantens karga naturliga skönhet, dess rika biologiska mångfald, det traditionella fisk- och skaldjursköket och den keltiska kulturen är tillgångar som är lätta att dra nytta av. Aktiviteter till sjöss är en viktig källa till inkomster och skapar kvalificerade arbeten, men det råder stor brist på kajplatser vid Atlantkusten, särskilt för stora fritidsbåtar. Kryssningsindustrin har ökat dramatiskt i andra havsområden men ännu inte i Atlanten, och strategin för Atlanten bör omfatta utvecklingsmöjligheter på detta område.

3. EU-verktyg

EU har just påbörjat arbetet med att utarbeta lagstiftningsinstrument med stor betydelse för havet som kommer att möjliggöra en omfattande lokal autonomi, och de finansiella instrumenten för EU:s programplaneringsperiod 2014–2020 håller på att utarbetas. De beslut som fattas nu och inom den närmaste framtiden kommer att påverka hela denna period. Det är därför av grundläggande vikt att aktörerna i Atlantområdet är redo att använda dessa instrument för att möta de utmaningar som anges här. De viktigaste verktygen är följande:

– En gemensam strategisk ram för strukturfondsstöd som kommer att omvandla Europa 2020-strategins mål och syften till nyckelåtgärder med fokus på områden som exempelvis energi och miljö. Inom denna ram kommer de nyckelåtgärder som krävs för att nå de överordnade målen och genomföra flaggskeppsinitiativen att fastställas. Den gemensamma strategiska ramen kommer att omfatta de åtgärder som i dag får stöd från Sammanhållningsfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Europeiska havs- och fiskerifonden samt Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. Ramen ska också möjliggöra samband och mekanismer för samordning med andra EU-instrument som exempelvis program för forskning, innovation, livslångt lärande och nätverk.

– Horisont 2020 – en gemensam strategisk ram för forskning, innovation och teknisk utveckling med nära koppling till nationella forskningsprogram som syftar till att främja särskild kompetens, möta samhällsutmaningar och främja konkurrenskraften. Forskning, teknisk utveckling och innovation kan skapa hållbara tillväxtmöjligheter som kompenserar för den relativa nedgången inom de traditionella sjöfartsindustrierna. Det pågående Seas-Era-projektet kommer att omfatta specifika prioriteringar för Atlantområdet som kan införlivas i arbetsprogrammen i den nya strategiska ramen.

– En reformerad gemensam fiskeripolitik. Kommissionen har antagit[29] en samling långtgående regionaliserings- och förenklingsmål. Samtidigt som de viktigaste besluten om syften, mål, lägsta gemensamma standarder, resultat och tidsfrister för genomförandet fortfarande ska fattas på EU-nivå, bör medlemsstaterna själva få besluta om andra fiskeriförvaltningsåtgärder, under överinseende av kommissionen och i fullständig förenlighet med EU‑lagstiftningen. Medlemsstaterna vid Atlanten har välkomnat denna handlingsfrihet som de förväntar sig ska leda till en fiskeriförvaltning som tillåter snabbare och effektivare insatser vid ändrade miljörelaterade eller ekonomiska förhållanden.

– Ramdirektivet om en marin strategi[30], där ramar fastställs för att nå eller bevara en god miljöstatus i den marina miljön senast 2020. Arbetet för att nå en god miljöstatus sker på havsregionnivå[31], och därför måste kuststaterna samarbeta när det gäller att fastställa, övervaka och utvärdera miljöstatusen.

– Flaggskeppsinitiativen inom havspolitiken på områdena för havsövervakning, kunskap om havsfrågor och fysisk planering till havs. Inom ramen för dessa initiativ kommer standarder att fastställas på EU-nivå och specifika åtgärder för Atlanten kommer att antas. Processen med att öka kunskaperna om havsfrågor omfattar exempelvis separata ”kontrollpunkter” för att upptäcka brister och duplicering och anta prioriteringar med avseende på de marina övervakningsprogrammen för Biscayabukten, Keltiska havet, Iberiska kusten och Makaronesien.

– Utrikespolitiska instrument som Europeiska utvecklingsfonden och EU:s program för känsliga sjöfartsleder, som syftar till att göra tredjeländer delaktiga i att skydda sjöfarten på Atlanten, men också internationell dialog (inom ramen för IMO) och bilateral dialog med partnerna i Atlantområdet.

– Forskning, pilotprojekt, dialoger, partnerskap och investeringar i strategiska förslag och programförslag måste prioriteras inom denna ram för att genomföra det mest effektiva paketet för Atlanten.

4. Strategins genomförande

För att strategin för Atlanten ska vara effektiv är det inte tillräckligt med åtgärder på enbart EU-nivå, utan även medlemsstaterna, regionerna, de lokala myndigheterna och den privata industrin samt tankesmedjor måste göras delaktiga. Strategin för Atlanten utarbetas därför enligt följande metodologi:

– Medlemsstaterna vid Atlanten, regionerna och andra aktörer, bland annat lokala aktionsgrupper, måste delta aktivt och ta aktiva initiativ i fråga om åtgärdernas utformning och genomförande. Dessa aktionsgrupper består av offentliga och privata partner som får särskilt stöd från Europeiska fiskerifonden och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling för att fastställa möjliga EU-investeringar. Denna självhjälpsbetonade nedifrån och upp-metod har gjort det möjligt för de lokala samhällena att utveckla nya ekonomiska verksamheter på områden där den traditionella sysselsättningen minskar, och bör fortsätta att tillämpas för det nya stödet från strukturfonderna efter 2013.

– Främjande av internationellt samarbete i frågor som övervakning, uppgiftsutbyte, marina bedömningar, forskning, minskning av utsläpp och föroreningar från fartyg, säker navigering, hamnsäkerhet, bekämpning av sjöröveri och av olagligt, oreglerat och orapporterat fiske.

– Antagande av en handlingsplan för strategin i slutet av 2013, där de specifika projekt och åtgärder som rekommenderas få stöd ska anges.

– ”Smarta styrelseformer” för strategins genomförande, med utgångspunkt i aktuella strukturer.

Följande verktyg ska användas för strategins genomförande:

– Förstärkt samarbete – möten, konferenser, workshops, Internetdiskussioner och informationswebbplatser.

– Riktade åtgärder inom ramen för befintliga avtal och strukturer, som exempelvis Ospar-konventionen, de regionala fiskeriorganisationerna och Internationella sjöfartsorganisationen.

– En strategisk kombination av de finansierings- och lagstiftningsinstrument på EU-nivå som anges i avsnitt 3 i syfte att nå målen för Atlanten.

Som ett första steg kommer ett atlantiskt forum att inrättas för att göra medlemsstaterna, parlamentet, de regionala myndigheterna, det civila samhället och företrädarna för befintliga och nya industrier delaktiga. Detta forum kommer att omfatta en rad workshops med fokus på de utmaningar och möjligheter som anges ovan, samt en tankesmedja som utarbetar förslag om hur målen kan nås. Forumet väntas påbörja sitt arbete under 2012 och upplösas 2013.

[1]               Rådets slutsatser om en integrerad havspolitik av den 14 juni 2010.

[2]               Resolution om EU-strategin för Atlantområdet av den 9 mars 2011 (ref. B7‑0165/2011).

[3]               KOM(2010) 2020.

[4]               De något annorlunda utmaningarna vid Nordsjöns kust och vatten beaktas inte här. Inget beslut har ännu fattats om huruvida en särskild strategi för Nordsjön ska utarbetas.

[5]               Inklusive de yttersta randområdena Azorerna, Kanarieöarna, Franska Guyana, Guadeloupe, Madeira, Martinique, Saint-Barthélemy och Saint-Martin.

[6]               En särskild EU-strategi för Arktis har utarbetats, se KOM(2008) 763.

[7]               Se särskilt EUT L 164, 25.6.2008, s. 19, artikel 1.3: ”I dessa marina strategier ska en ekosystembaserad metod för förvaltning av mänskliga aktiviteter tillämpas”.

[8]               Se t.ex. skälen 39 och 40 i ramdirektivet om en marin strategi, och skäl 8 och artikel 2.4 i förslaget till förordning om den gemensamma fiskeripolitiken.

[9]               Med undantag för Nordsjön.

[10]             KOM(2011) 417, Reformen av den gemensamma fiskeripolitiken.

[11]             KOM(2008) 768 av den 13 november 2008.

[12]             Rådet (allmänna frågor), den 16 november 2009.

[13]             KOM(2009) 10, januari 2009.

[14]             KOM (2011) 25, februari 2011.

[15]             ISBA/6/A/18, bilaga.

[16]             KOM(2010) 546 slutlig.

[17]             EU:s främsta instrument för finansiering av forskning och teknisk utveckling.

[18]             SEAS-Era: Towards Integrated Marine Research Strategy and Programmes – http://www.seas-era.eu

[19]             http://www.jpi-oceans.eu

[20]             Kommissionens meddelande Kunskap i havsfrågor 2020: marina data och marin övervakning för smart och hållbar tillväxt (KOM(2010) 461 av den 8 september 2010).

[21]             General bathymetric chart of the Oceans.

[22]             Ett internationellt initiativ för geologiska världsundersökningar som lanserades 2007 inom ramen för FN:s internationella år för planeten Jorden.

[23]             Förordningar av den 23 april 2009 (EUT L 131, 28.5.2009) och därpå följande relaterade direktiv.

[24]             I Lissabonavtalet fastställs inrättandet av ett internationellt beredskapscenter för insatser vid föroreningsolyckor i Nordostatlanten (International Action Centre for Pollution Incidents Response in the north-east Atlantic, CILPAN).

[25]             Risk assessment and mapping guidelines for disaster management, SEK(2010) 1626.

[26]             Till exempel användning av satelliter för att ta emot signaler från fartygens automatiska identifieringssystem.

[27]             Workshop vid Europeiska sjöfartsdagen 2010: ”Towards a European Young Marine Scientists and Technologist Forum”, www.eurocean.org/euymast/

[28]             KOM(2010) 352 av den 30 juni 2010.

[29]             KOM(2011) 417.

[30]             Direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008.

[31]             Enligt artikel 4 i direktiv 2008/56/EG är nordöstra Atlanten indelad i följande delregioner: i) Nordsjön, inklusive Kattegatt och Engelska kanalen; ii) Keltiska havet; iii) Biscayabukten och Iberiska kusten; iv) Atlanten, den makaronesiska biogeografiska regionen som utgörs av de vatten som omger Azorerna och Madeira respektive Kanarieöarna.