52001PC0386

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare

I enlighet med mandatet från Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 och "Resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen" [1] kommer kommissionen under 2001 att anta ett förslag till direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare.

[1] KOM(2000) 167 slutlig, 24.3.2000, uppdaterat genom KOM(2001) 278, 23.5.2001.

I sitt meddelande om en invandringspolitik för gemenskapen (KOM(2000) 757, 22.11.2000) föreslog kommissionen en strategi i två steg: att fastställa gemensamma rättsliga regler för mottagandet av ekonomiska migranter och att inrätta en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik. I meddelandet har kommissionen redan angivit de huvudmål och principer som den gemensamma rättsliga ramen bör bygga på:

Tydlighet och ändamålsenlighet: De villkor som gäller för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse i EU i samband med betald anställning eller egen ekonomisk verksamhet skall anges tydligt, liksom deras rättigheter och skyldigheter. Det skall säkerställas att de får tillgång till denna information och att mekanismer finns på plats för att se till att reglerna tillämpas rättvist.

Skillnader i rättigheter beroende på vistelsens längd: Målet bör vara att ge tillfällig arbetskraft som tänker återvända till ursprungslandet en tydlig rättslig ställning, medan det samtidigt finns en väg som så småningom leder till permanent status för personer som önskar stanna och som uppfyller vissa kriterier.

Tydliga och enkla förfaranden: Ansökningsförfarandena måste vara tydliga och enkla.

Arbetsmarknadssituationen skall respekteras i varje land: Samtliga medlemsstater tillämpar principen om att en tjänst endast kan besättas med arbetskraft från tredje land efter en noggrann bedömning av situationen på arbetsmarknaden i landet i fråga (om inte annat föreskrivs i internationella förpliktelser och åtaganden av EU och dess medlemsstater) och kommissionen har inte för avsikt att rucka på denna princip.

Lättillgänglig information: Man bör i högre utsträckning utnyttja ny informationsteknik för att informera om lediga tjänster, arbetsvillkor etc.

Stöd till företag: För att det europeiska näringslivet, särskilt små och medelstora företag, skall kunna rekrytera (i de fall då det bevisligen finns ett ekonomiskt behov av arbetskraft inom en specifik sektor eller för ett specifikt arbete som inte kan besättas med arbetstagare från EU) framgångsrikt och snabbt från tredje länder behöver arbetsgivarna praktiska möjligheter att visa att verklig arbetskraftsbrist råder på EU:s arbetsmarknad.

Såsom anges i meddelandet behöver de frågor som tas upp i detta lagförslag också bli föremål för vidare politiska överväganden och kompletterande åtgärder inom ramen för en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik. Metoden kommer att införas i ett särskilt meddelande från kommissionen om en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik, ett meddelande som läggs fram samtidigt som detta förslag.

2. Bakgrund och förhållande till andra initiativ

I juni 2000 överlämnades till kommissionen en jämförande studie om tredjelandsmedborgares rätt till inresa i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare. Av den framgår att medlemsstaternas regler för tredjelandsmedborgares inresa i syfte att arbeta i EU skiljer sig åt. Både de tredjelandsmedborgare som vill få tillstånd att arbeta i EU och de arbetsgivare i unionen som behöver arbetskraft från tredje land stöter på administrativa regler och förfaranden i medlemsstaterna som ibland är mycket komplicerade. Endast ett fåtal regler och principer är gemensamma för samtliga medlemsstater.

I november 2000 lade kommissionen fram sitt meddelande om en invandringspolitik för gemenskapen. Redan där angavs de politiska riktlinjer som följs i det här förslaget.

Förhållandet till andra initiativ:

Detta förslag är utformat för att vara helt förenligt med och utgöra ett komplement till det nyligen framlagda förslaget till rådets direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare [2]. Medan arbetstagare och egenföretagare som nyligen anlänt till EU kommer att omfattas av den särskilda rättsliga ordningen i det här förslaget kommer de övergripande bestämmelserna i direktivförslaget att tillämpas om dessa tredjelandsmedborgare har uppfyllt villkoren och ansökt om ställning som varaktigt bosatt i enlighet med det föreslagna direktivet.

[2] Förslag till rådets direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning (KOM(2001) 127 slutlig, 13.3.2001).

Förslaget är också utformat för att vara helt förenligt med de åtaganden som gjorts av gemenskapen och dess medlemsstater inom ramen för WTO:s allmänna tjänstehandelsavtal (GATS) och för att ytterligare underlätta handeln med tjänster.

I enlighet med Resultattavlan för framstegen i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, kommer kommissionen inom kort att utarbeta och anta fler lagstiftningsinitiativ om villkoren för inresa och vistelse i samband med studier, yrkesutbildning eller oavlönad verksamhet.

3. Förslagets syften

Med detta förslag till direktiv försöker kommissionen uppnå följande mål:

1. Att fastställa gemensamma definitioner, kriterier och förfaranden angående villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare, baserade på principer som redan tillämpats med framgång i medlemsstaterna.

2. Att fastställa gemensamma kriterier för tredjelandsmedborgares rätt att bedriva verksamhet som anställd och egenföretagare (prövning av det ekonomiska behovet och av samhällsnyttan) och erbjuda olika möjligheter för att visa att kriterierna uppfyllts.

3. Att införa garantier i fråga om förfaranden och insyn för att säkra en hög nivå av rättssäkerhet och information för alla inblandade när det gäller medlemsstaternas regler och administrativa praxis vid tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd och egenföretagare.

4. Att införa ett enda nationellt ansökningsförfarande som leder fram till ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd i en administrativ handling. Detta för att se till att de skiftande reglerna i medlemsstaterna blir enklare och mer enhetliga.

5. Att bevilja tredjelandsmedborgarna rättigheter och samtidigt respektera medlemsstaternas rätt att begränsa den ekonomiska migrationen. Om arbetstagare och egenföretagare från tredje land uppfyller alla villkor i kapitel II och III skall de få tillstånd, om inte medlemsstaterna inför begränsningar i enlighet med kapitel IV (till exempel nationella tak eller begränsningar med hänvisning till allmän ordning, säkerhet eller hälsa).

6. Att införa flexibla bestämmelser så att alla berörda parter, inklusive medlemsstaterna, snabbt kan reagera på ekonomiska och demografiska förändringar och ge medlemsstaterna möjlighet att utbyta åsikter och erfarenheter från tillämpningen av detta direktiv inom en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik.

7. Att ge konkret verkan åt åtagandena som gemenskapen och dess medlemsstater gjort inom ramen för WTO:s allmänna tjänstehandelsavtal (GATS).

8. Att erkänna medlemsstaternas rätt att begränsa tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse på de villkor som anges i detta förslag om de anser det nödvändigt att tillämpa övergripande åtgärder (till exempel tak eller kvoter) för att uppnå en sådan begränsning.

4. Val av rättslig grund

Valet av rättslig grund överensstämmer med de ändringar som införts i EG-fördraget genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. I artikel 63.3 i EG-fördraget föreskrivs att rådet skall besluta om "åtgärder som avser invandringspolitiken inom följande områden: (a) villkor för inresa och bosättning, normer för medlemsstaternas förfaranden för att utfärda visering för längre tid och uppehållstillstånd."

Bestämmelser om invandring i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare är en viktig del av invandringspolitiken. Det är inte möjligt att utforma en sammanhängande invandringspolitik för gemenskapen utan att lägga fram ett förslag om "villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare". Artikel 63.3 a är följaktligen den korrekta rättsliga grunden för detta förslag.

Detta förslag till direktiv måste antas genom förfarandet i artikel 67 i fördraget: rådet beslutar enhälligt på förslag av rådet eller på initiativ av en medlemsstat och efter att ha hört Europaparlamentet. Detta förslag bygger på avdelning IV i EG-fördraget, som inte är tillämplig på Förenade kungariket och Irland, såvida inte dessa medlemsstater beslutar annorlunda i enlighet med förfarandet i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till fördragen. Avdelning IV är inte heller tillämplig på Danmark enligt protokollet om Danmarks ställning som fogats till fördragen.

5. Subsidiaritet och proportionalitet: motivering och konkret tillskott

Den nya avdelning IV om visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer, som införts i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, ger gemenskapen befogenheter i dessa frågor. Dessa befogenheter måste utövas i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget, dvs. endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Det föreslagna direktivet uppfyller dessa villkor.

Subsidiaritet

Det huvudsakliga syftet med detta initiativ är att införa enhetliga rättsliga regler för EU om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare och förfarandena i samband med medlemsstaternas utfärdande av relevanta tillstånd. Medlemsstaternas administrativa regler och förfaranden skiljer sig kraftigt åt. Med tanke på de betydande skillnaderna i de nationella bestämmelserna och synen på hur detta område skall regleras kan en enhetlig rättslig ram endast utformas på gemenskapsnivå.

Proportionalitet

Den typ av gemenskapsåtgärd som väljs måste vara den enklast tänkbara för att nå målet och genomföra det i praktiken. I det rättsliga instrument som valts, direktivet, fastställs allmänna principer men de medlemsstater som det riktas till kan själva välja lämpliga former och metoder för att genomföra dessa principer enligt sina nationella rättsliga system och allmänna förutsättningar. I direktivförslaget fastställs gemensamma definitioner, kriterier och förfaranden i samband med villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare, men medlemsstaterna ges stora möjligheter att fatta egna beslut.

Förslagets finansiella och administrativa konsekvenser för medlemsstaternas regeringar, lokala myndigheter, ekonomiska aktörer och medborgare

Enligt den ovannämnda jämförande studien om tredjelandsmedborgares rätt till inresa i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare varierar reglerna mellan medlemsstaterna. Både de tredjelandsmedborgare som vill få tillstånd att arbeta i EU och de arbetsgivare i unionen som behöver arbetskraft från tredje land stöter på administrativa regler och förfaranden i medlemsstaterna som ibland är mycket komplicerade. Endast ett fåtal regler och principer är gemensamma för samtliga medlemsstater.

Ett enda nationellt ansökningsförfarande som leder fram till ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd i en enda administrativ handling skulle göra att de skiftande reglerna i medlemsstaterna skulle bli enklare och mer enhetliga. Införandet av ett gemensamt förfarande skulle kunna sporra medlemsstaterna att rationalisera den interna administrationen och att undvika dubbelarbete. De tredjelandsmedborgare som önskar bedriva ekonomisk verksamhet i EU och deras framtida arbetsgivare skulle dessutom kunna dra direkt nytta av ett förenklat förfarande.

Både de föreslagna gemensamma kriterierna för tredjelandsmedborgares rätt att bedriva verksamhet som anställd och egenföretagare (prövning av det ekonomiska behovet och av samhällsnyttan) och de föreslagna garantierna i fråga om förfarande och insyn kommer att leda till stor rättssäkerhet, öppenhet och information för alla inblandade. Detta är särskilt värdefullt för ekonomiska aktörer och arbetstagare från tredje land.

Medlemsstaternas behöriga myndigheter kommer att få rätt att ta ut rimliga avgifter för sin verksamhet. Avgifterna kan baseras på den tjänst som faktiskt utförs, så att de nya förfarandena varken innebär ökade utgifter för de nationella myndigheterna eller för stora kostnader för dem som får tillstånden

KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

Kapitel I: Allmänna bestämmelser

Artikel 1

I artikeln anges förslagets syfte: att fastställa gemensamma villkor och förfaranden för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare.

För att uppnå klarhet och rättssäkerhet är förslaget heltäckande. Därför det både verksamhet som anställd och verksamhet som egenföretagare i medlemsstaterna. Detta breda övergripande tillvägagångssätt är den allmänna utgångspunkten. Situationen för särskilda grupper beaktas genom särskilda regler och undantag i direktivets grundläggande bestämmelser. Hänsyn tas också till mer förmånliga bestämmelser i gemenskapslagstiftningen och folkrätten.

Artikel 2

I artikeln definieras de viktigaste begreppen i förslaget.

a) Begreppet tredjelandsmedborgare har en vid definition och omfattar alla personer som inte är unionsmedborgare enligt EG-fördraget. Begreppet omfattar personer som är medborgare i ett tredje land och statslösa personer enligt definitionen i New York-konventionen av den 28 september 1954.

b)-c) Det viktigaste inslaget i definitionen av en verksamhet som anställd eller egenföretagare är utövandet av "avlönad ekonomisk verksamhet". Begreppet "ekonomisk verksamhet" täcker all verksamhet som en person bedriver mot vederlag (pengar, bostad, varor osv.), oavsett om arbetsgivaren är en fysisk eller juridisk person, ett privat eller offentligt organ, oavsett om verksamheten drivs i vinstsyfte eller ej, och oavsett vilken typ av verksamhet som bedrivs. Nyckeln till distinktionen mellan en anställd och en egenföretagare är om personen i fråga har en underordnad ställning gentemot en arbetsgivare eller inte.

d) I de flesta medlemsstater regleras tredjelandsmedborgarnas rätt att bedriva verksamhet som anställd för närvarande av ett dubbelt system av uppehålls- och arbetstillstånd. Eftersom detta förslag syftar till att förenkla förfarandena bör man ersätta systemet med en handling som både ger rätt att uppehålla sig och arbeta, ett uppehållstillstånd för arbetstagare. Det skall understrykas att detta förslag syftar till ett enhetligt slutresultat (den kombinerade handlingen) och förenklade förfaranden för de tredjelandsmedborgare som önskar bedriva ekonomisk verksamhet inom EU. Detta har emellertid inga direkta följder för hur de nationella myndigheterna handlägger ansökningar innan de fattar ett slutgiltigt beslut. De olika myndigheterna kan även i fortsättningen dela på ansvaret för handläggningen av ett ärende i enlighet med den interna ansvarsfördelningen, förutsatt att det inte äventyrar slutresultatet (en kombinerad handling som utfärdas på grundval av en enda ansökan).

I förslaget ges inga uttryckliga anvisningar för hur de olika uppehållstillstånden skall utformas. Det skall dock understrykas att de uppehållstillstånd som omfattas av detta förslag faller under tillämpningsområdet för förslaget till rådets förordning om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare (KOM(2001) 157 slutlig, 23.2.2001).

e) De nuvarande nationella reglerna om tredjelandsmedborgares rätt att bedriva verksamhet som egenföretagare är mer skiftande än de som gäller verksamhet som anställd. I vissa medlemsstater krävs arbetstillstånd för verksamhet som egenföretagare, medan det i andra länder räcker med ett uppehållstillstånd för att bedriva sådan verksamhet. För att EU:s regler skall bli mer konsekventa och enhetliga föreslås införandet av en kombinerad handling som både ger tillstånd till vistelse och verksamhet som egenföretagare, uppehållstillstånd för egenföretagare.

f)-i) Se kommentarerna till artiklarna 12-15 nedan.

Artikel 3

1. Detta direktiv omfattar villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare i en medlemsstat. Det finns emellertid en rad internationella instrument på detta område. Avsikten med direktivförslaget är inte att åsidosätta dessa instrument eller att ändra deras innehåll. När de innehåller mer fördelaktiga bestämmelser skall de tillämpas även i fortsättningen.

(a) Denna punkt omfattar internationella avtal som gemenskapen slutit med andra parter. Det gäller dels avtal som slutits mellan gemenskapen (på egen hand) och en eller flera tredjeländer, dels så kallade blandade avtal. De viktigaste instrumenten i detta sammanhang är EES-avtalet, Europaavtalen och andra associeringsavtal (till exempel EG-Turkiet). Världshandelsorganisationens allmänna tjänstehandelsavtal (GATS) innehåller åtaganden om fysiska personers rörlighet, vilka är nödvändiga för handeln med tjänster.

(b) Denna punkt omfattar multilaterala och bilaterala avtal som slutits utan gemenskapens medverkan. Rättsakter värda att nämna i detta sammanhang är FN:s konvention och protokoll angående flyktingars rättsliga ställning samt Wienkonventionerna om diplomatiska respektive konsulära förbindelser.

2. Detta förslag syftar till att harmonisera de nationella bestämmelserna om tredjelandsmedborgares rätt att arbeta i EU som en invandringspolitisk åtgärd baserad på artikel 63.3 i fördraget. Direktivet omfattar de fall då tredjelandsmedborgare när en verklig önskan om att träda in på EU:s arbetsmarknad. Detta är inte fallet om tredjelandsmedborgaren reser in i EU för en kort period för att bedriva verksamhet i samband med leverans av varor eller tjänster till EU från tredje land. Det finns otaliga exempel på sådana kortvariga förflyttningar, till exempel flygplans- och fartygsbesättningar från tredje land som endast vistas en kort tid, lastbilschaufförer som levererar varor, artister som uppträder i EU och affärsmän på tjänsteresa. Om vistelsen för en tredjelandsmedborgare vars verksamhet är direkt kopplad till leverans av varor eller tjänster (inklusive arbetstagare som är utsända från tredje land) överskrider tre månader skall direktivet tillämpas. Direktivet gäller också om tredjelandsmedborgarens vistelse understiger tre månader och inte är direkt kopplad till leverans av varor eller tjänster till EU från tredje land (till exempel säsongsarbetare som stannar i två månader). Artiklarna 12-18 innehåller dock särskilda bestämmelser som gör det möjligt att finna olika pragmatiska lösningar i dessa speciella fall.

3. I denna punkt undantas följande grupper från direktivets tillämpningsområde:

(i) Tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen och som utstationerats i syfte att tillhandahålla tjänster över gränserna eller som redan tillhandahåller sådana tjänster omfattas redan av förslaget till rådets direktiv om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till att även omfatta tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen (EGT C 67, 10.3.1999, s. 17) och förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om utstationering av arbetstagare från tredje land i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna (EGT C 67, 10.3.1999, s. 12).

(ii) Dessa grupper omfattas eller kommer att omfattas av direktivet om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer (antaget av rådet den 27 juni 2001), förslaget till ett direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (KOM(2001) 181 slutlig, 3.4.2001) och ett planerat förslag till direktiv om personer som av andra skäl behöver internationellt skydd.

(iv) Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt att resa fritt inom EU omfattas redan av avdelning III i den första delen av förordning (EEG) nr 1612/68, som ger denna grupp oinskränkt rätt till vistelse och tillträde till arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten.

(v) Denna grupp kommer att omfattas av det förslag till direktiv om rätt till familjeåterförening som diskuteras för närvarande (KOM(1999) 638 slutlig, 1.12.1999, ändrat genom KOM(2000) 624 slutlig, 10.10.2000).

4. I stort sett alla medlemsstater har detaljerad lagstiftning och administrativ praxis där den speciella situationen för de personkategorier som anges i denna punkt beaktas. Detta förslag syftar till - som ett första steg mot en ny gemenskapspolitik - att införa enhetliga gemenskapsrättsliga regler, dock inte alltför detaljerade. I nuläget anses det därför lämpligare att ge medlemsstaterna möjlighet att behålla eller införa mer förmånliga nationella bestämmelser om tillträde till arbete för de tredjelandsmedborgare som ingår i någon av de personkategorier som anges i denna punkt. Så fort som gemenskapens rättsliga instrument för att reglera dessa gruppers rättigheter och skyldigheter har trätt i kraft kommer de dock att ha företräde framför de nationella bestämmelserna.

Kapitel II: Inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd

Avsnitt 1: Allmänna bestämmelser

Artikel 4

1. Tredjelandsmedborgare får endast resa in och vistas i syfte att bedriva verksamhet som anställd (hel- eller deltid) i en medlemsstat om ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" har utfärdats i enlighet med detta direktiv (med de undantag som anges i direktivet). Detta ligger i linje med gällande nationella bestämmelser i de flesta medlemsstater.

2. Ett tillstånd skall utfärdas om det efter kontroll av uppgifter och handlingar, kan bevisas att den sökande uppfyller kraven för att erhålla "uppehållstillstånd för arbetstagare". Om den sökande inte uppfyller kraven eller om en medlemsstat använder sig av möjligheten att införa begränsningar i enlighet med artiklarna 26, 27 och 28, skall tillståndet inte utfärdas. I artikeln ges rättigheter till sökande som uppfyller alla villkor i kapitel II, samtidigt som medlemsstaternas rätt att begränsa ekonomisk migration respekteras. Om det inte finns några begränsningar i enlighet med artiklarna 26, 27 och 28, är medlemsstaterna skyldiga att utfärda ett "uppehållstillstånd för arbetstagare".

Artikel 5

1. Ansökan om "uppehållstillstånd för arbetstagare" måste lämnas in av tredjelandsmedborgaren. Dennes framtida arbetsgivare skall dock kunna lämna in en ansökan på tredjelandsmedborgarens vägnar.

2. Enligt denna punkt skall en ansökan normalt lämnas in via beskickningen för den medlemsstat som företräder den stat där den sökande är lagligen bosatt. Om den sökande redan är lagligen bosatt (innehavare av ett uppehållstillstånd, till exempel som student) eller lagligen vistas (till exempel innehavare av en turistvisering, visering för arbetssökande eller visering för att ansöka om arbetstillstånd) i den berörda medlemsstaten, får ansökan lämnas in direkt på denna medlemsstats territorium. Det bör dock understrykas att ansökan om ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" i enlighet med detta direktiv inte ger den sökande rätt att stanna i en medlemsstat.

3. Denna punkt innehåller en uppräkning av uppgifter och handlingar som skall lämnas in till den behöriga myndigheten vid ansökan om "uppehållstillstånd för arbetstagare". För att erhålla vissa av dessa uppgifter och handlingar (till exempel kopia av gällande anställningsavtal eller bevis på godkänd prövning av det ekonomiska behovet) måste de sökande ha ett nära samarbete med sin framtida arbetsgivare.

b) Den sökande måste lämna in ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande erbjudande om arbete (ett erbjudande om ett konkret anställningsavtal som inte ensidigt kan dras tillbaka av den framtida arbetsgivaren). Om en medlemsstat så önskar kan den göra en systematisk förhandskontroll i samband med bedömningen av ansökan för att kontrollera att anställningsavtalet eller det bindande erbjudandet om arbete överensstämmer med den nationella lagstiftningen om arbetsvillkor, inklusive lönevillkoren.

d) Den sökande måste tillhandahålla relevanta bevis på att de krav som anges i artikel 6 (prövning av det ekonomiska behovet) har uppfyllts. I praktiken innebär detta nära samarbete mellan den sökande och den framtida arbetsgivaren, som måste ge den sökande de nödvändiga handlingarna som visar att

- tjänsten varit utlyst och att inga godtagbara platsansökningar inkommit från arbetstagare inom EU (artikel 6.2), eller

- de särskilda nationella kraven är uppfyllda (artikel 6.3), eller

- den inkomsttröskel som fastställts i nationella bestämmelser har överskridits (artikel 6.4), eller

- det belopp ("arbetsgivarens bidrag") som krävs i nationella bestämmelser i enlighet med artikel 6.5 har betalats.

g) I denna punkt föreskrivs - i enlighet med proportionalitetsprincipen - att den sökande måste kunna styrka att han eller hon har de kunskaper som krävs för att utföra den tänkta verksamheten. Detta kan, men måste inte, omfatta kunskaper i medlemsstatens officiella språk.

h) Behöriga myndigheter måste göra en bedömning av den sökandes förmåga att täcka sina levnadsomkostnader, med hänsyn till den sökandes framtida inkomst som framgår av anställningsavtalet.

4. Denna punkt är ett komplement till artikel 6.1 f (se nedan).

Artikel 6

1. I artikeln fastställs på gemenskapsnivå den allmänna princip som återspeglar de gällande bestämmelserna i medlemsstaterna där tillstånd till en arbetstagare från tredje land bara kan ges efter en noggrann bedömning av situationen på den nationella arbetsmarknaden. Det innebär i praktiken att tredjelandsmedborgare endast kan få tillträde till arbetsmarknaden i EU om en tjänst inte kan besättas av en arbetstagare som ingår i någon av följande kategorier:

a) Unionsmedborgare. Medborgare i ansökarländerna kommer automatiskt ingå i denna kategori från anslutningsdagen och kommer därför att automatiskt få förmånsbehandlingen jämfört med tredjelandsmedborgare. De exakta villkoren för en eventuell begränsning av de nya EU-medborgarnas tillträde till EU:s arbetsmarknad kommer att fastställas i anslutningsfördragen. Bestämmelserna i anslutningsfördragen kommer att ha företräde framför bestämmelserna i detta direktiv. I EU:s gemensamma ståndpunkt om kapitel 2 (arbetstagarnas fria rörlighet) fastslås att de nuvarande medlemsstaterna skall ge medborgarna i de nya medlemsstaterna företräde framför arbetskraft från länder utanför EU.

b) Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet inom EU. Dessa personer omfattas redan av avdelning III i den första delen av förordning (EEG) nr 1612/68, som ger denna grupp oinskränkt rätt till vistelse och tillträde till arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten.

c) Tredjelandsmedborgare som redan har fullt tillträde till den aktuella nationella arbetsmarknaden enligt de instrument som anges i artikel 3.1 (till exempel EES-medborgare eller personer som omfattas av befintliga bilaterala avtal mellan vissa medlemsstater och vissa tredje länder).

d) Tredjelandsmedborgare som redan har tillträde till den aktuella nationella arbetsmarknaden enligt befintlig nationell lagstiftning (till exempel personer som omfattas av nationella bestämmelser om familjeåterförening) eller gemenskapsrätten (flera av de lagstiftningsförslag som nämns ovan i förklaringarna till artikel 3.3 kommer att ge vissa grupper av tredjelandsmedborgare tillträde till arbetsmarknaden).

e) Arbetstagare från tredje land som redan är arbetstagare i en medlemsstat (personer som lagligen vistats och arbetat i medlemsstaten i minst tre år).

f) Tredjelandsmedborgare som funnits på medlemsstatens arbetsmarknad och som vill återvända till samma stat efter en begränsad bortovaro (personer som lagligen vistats och arbetat i den medlemsstaten under mer än tre av de närmast föregående fem åren). Tanken är att arbetstagare från tredje land som redan finns på arbetsmarknaden i en medlemsstat och som lämnat denna stat för en relativt kort period skall ha möjlighet att återvända på förmånliga villkor.

I punkterna 2-5 i denna artikel ges flera möjligheter att påvisa förenligheten med kravet i punkt 1 i konkreta fall. Punkt 2 måste genomföras av medlemsstaterna, men punkterna 3-5 innehåller möjligheter som medlemsstaterna kan, men inte behöver, använda i enlighet med den nationella politiken på området. Det främsta argumentet för denna flexibla metod är att olika modeller på så sätt kan prövas mot varandra i syfte att få fram den bästa lösningen. Det innebär att medlemsstaterna kan prova olika metoder inom ramarna för detta direktiv för att därefter kunna diskutera resultatet inom samordningsmetoden för invandringspolitiken.

2. Den individuella bedömningen av om kravet i punkt 1 uppfyllts skall fungera som ett praktiskt verktyg för arbetsgivare som inte lyckas besätta en viss tjänst inom en given period. Om en arbetsgivare har utlyst en tjänst via arbetsförmedlingen i flera medlemsstater, det vill säga via det europeiska arbetsförmedlingsnätet EURES, under minst fyra veckor och inga godtagbara platsansökningar har inkommit från arbetssökande inom EU (de personkategorier som anges ovan), får arbetsgivaren rekrytera från utlandet. Den utvalda tredjelandsmedborgaren har då i allmänhet (om alla andra villkor för uppehållstillstånd enligt detta direktiv är uppfyllda) rätt till ett "uppehållstillstånd för arbetstagare". För att förhindra fusk måste platsannonserna innehålla realistiska, skäliga och proportionerliga krav med avseende på den tjänst som utlyses. Att så är fallet skall kontrolleras av de behöriga myndigheterna vid handläggningen av ansökningar i enlighet med detta kapitel. Bestämmelsen om medborgare från länder som för anslutningsförhandlingar med EU syftar till att uppnå överensstämmelse med det politiska åtagandet under förhandlingarna om att medborgarna i kandidatländerna i praktiken skall behandlas mer förmånligt än arbetstagare från tredje land under tiden fram till anslutningen. Denna punkt avser därför behovet av att se till att lediga tjänster i första hand erbjuds arbetstagare från kandidatländerna före anslutningen, om det inte går att hitta lämpliga personer som ingår i de kategorier som anges i punkt 1.

3. Möjligheten att göra en övergripande bedömning ger medlemsstaterna ett flexibelt verktyg för att reagera på arbetskraftsbrist inom en specifik sektor, till exempel genom att införa "green card-system" för att rekrytera vissa specialister. Bestämmelsen är mycket allmänt formulerad för att möjliggöra "green card" eller liknande åtgärder inom alla sektorer som saknar arbetskraft. Detta innebär emellertid inte att medlemsstaterna helt fritt kan anta sådana åtgärder. För det första måste de alltid kunna bevisa att det råder en kvantifierbar brist inom sektorn i fråga och för det andra gäller "öppenhetsbestämmelserna" i kapitel V i direktivet (skyldighet att motivera åtgärden på grundval av objektiva och kontrollerbara kriterier, regelbunden översyn av åtgärden, offentliggörande innan den träder i kraft osv.). För att se till att medborgare i de länder som för anslutningsförhandlingar med EU behandlas mer förmånligt än andra tredjelandsmedborgare har en bestämmelse om detta införts i slutet av denna punkt.

4. Medlemsstaterna skall ha möjlighet att på nationell nivå fastställa lämpliga inkomsttrösklar. Om den årsinkomst som erbjuds tredjelandsmedborgaren överstiger tröskeln, anses kravet på ekonomiskt behov vara uppfyllt. Tanken bakom denna modell - som redan är praxis i minst två medlemsstater - är att höginkomstsektorn på den europeiska arbetsmarknaden behöver mindre skydd och kan tillåta sig att vara mer öppen för internationell konkurrens.

5. Medlemsstaterna skall kunna anta nationella bestämmelser enligt vilka kravet på att påvisa ett ekonomiskt behov kan anses vara uppfyllt för en tredjelandsmedborgare om dennes framtida arbetsgivare har betalat ett visst belopp till de behöriga myndigheterna. Pengarna som erhålls från arbetsgivaren skall användas till åtgärder för att främja integreringen av tredjelandsmedborgare eller för yrkesutbildning. Tanken bakom denna modell - som för närvarande debatteras i flera medlemsstater -är att en arbetsgivares villighet att betala ett extra belopp för att anställa en tredjelandsmedborgare kan ses som ett indirekt bevis på att det råder brist på arbetskraft inom EU. Beloppets storlek kommer att behöva bestämmas i varje medlemsstat och kan vara antingen fast eller rörlig (till exempel baseras på den anställdes månatliga/årliga inkomst). Det främsta argumentet för detta "bidrag från arbetsgivarna" är att olika modeller på så sätt kan prövas mot varandra i syfte att få fram den bästa lösningen. Det innebär att medlemsstaterna kan pröva olika metoder inom ramarna för detta direktiv för att därefter kunna diskutera resultatet inom ramen för samordningen av invandringspolitiken.

Artikel 7

I artikeln föreskrivs att giltighetstiden för "uppehållstillstånd för arbetstagare" skall fastställas av medlemsstaterna i enlighet med den tidsram som anges i denna artikel ( upp till tre år för det första tillståndet och upp till tre år för ett förnyat tillstånd). I enlighet med principen att tredjelandsmedborgarnas rättigheter skall öka i takt med vistelsens längd kommer personer som har haft ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" i den aktuella medlemsstaten i mer än tre år att lättare kunna förnya tillståndet (de behöver inte styrka att kravet i artikel 6.1 är uppfyllt). Ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" kan förnyas flera gånger. Man bör dock komma ihåg att de övergripande bestämmelserna i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning (KOM(2001) 127 slutlig, 13.3.2001) - när det väl antagits - kommer att börja gälla efter fem år och att arbetstagare som har uppfyllt villkoren för "ställning som varaktigt bosatt" kan ansöka om denna ställning i stället för att ansöka om en förnyelse av sitt "uppehållstillstånd för arbetstagare".

Artikel 8

Det första tillståndet för arbetstagare från tredje land bygger på en prövning av om det råder brist på EU:s arbetsmarknad. Denna princip skulle undergrävas om arbetstagare från tredje land som fått tillstånd att fylla luckor inom särskilda arbetsmarknadssektorer direkt efter inresan skulle kunna byta arbete och börja arbeta inom en bransch eller i en region där det inte råder brist på arbetskraft. Å andra sidan äventyras inte principen om tredjelandsmedborgaren byter arbetsgivare inom samma bransch eller region. Därför föreskrivs att "uppehållstillståndet för arbetstagare" i inledningsskedet skall begränsas till utövandet av bestämda ekonomiska verksamheter som gör det möjligt att byta arbetsgivare, men inte typ av verksamhet. I enlighet med principen om att tredjelandsmedborgarnas rättigheter skall öka i takt med vistelsens längd upphör begränsningarna som är knutna till "uppehållstillståndet för arbetstagare" efter tre år. Under den första treårsperioden skall emellertid innehavare av "uppehållstillstånd för arbetstagare" ha rätt att begära tillstånd till förändringar i enlighet med artikel 9. I det fallet skall en omprövning av det ekonomiska behovet göras.

Artikel 9

I artikeln föreskrivs att innehavarna av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" skall anmäla alla relevanta förändringar till de behöriga myndigheterna. Viktiga förändringar (byte av arbetsgivare eller verksamhet) kräver tillstånd. Kravet på förutsebarhet gör dock att behöriga myndigheter inte får använda förändringar på arbetsmarknaden (förändringar som gör att kravet i artikel 6.1 inte längre är uppfyllt) som förevändning för att dra tillbaka ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" under dess giltighetstid.

Artikel 10

1-2. Medlemsstaterna måste under alla omständigheter återkalla tillstånd som förvärvats på otillåten väg. Om tillståndsinnehavaren bara varit försumlig, till exempel lämnat in ofullständiga handlingar eller underlåtit att anmäla relevanta förändringar, har myndigheterna däremot omfattande befogenheter (möjlighet att tillfälligt upphäva eller återkalla tillståndet). Detsamma gäller i fall då artikel 27 kan tillämpas (av hänsyn till allmän ordning och säkerhet).

3. Innehavarna av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" skall å ena sidan inte bli en ekonomisk belastning för värdlandet, men de bidrar å andra sidan till det sociala trygghetssystemet där och har därför också rätt att dra nytta av systemet (se artikel 11 nedan). Det är alltså nödvändigt att hitta en rimlig balans mellan dessa hänsyn. I linje med gällande bestämmelser i vissa medlemsstater föreslås att arbetslöshet i sig själv inte skall utgöra ett tillräckligt skäl för att dra in ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" om inte arbetslöshetsperioden överskrider en viss tid (tre månader per år under vistelsens två första år och sex månader per år efter vistelse i två år).

Artikel 11

1. I denna punkt finns en förteckning över de rättigheter som följer av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare". Den viktigaste är rätten att bo och arbeta i medlemsstaten. Innehavare av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" har rätt att bli behandlade på samma sätt som unionsmedborgarna, åtminstone när det gäller vissa grundläggande rättigheter (arbetsvillkor, tillgång till yrkesutbildning, erkännande av examensbevis, social trygghet inklusive hälsovård, tillgång till varor och tjänster som allmänheten har tillgång till, inklusive bostad och fackliga rättigheter). Rättighetskatalogen liknar den föreslagna förteckningen över rättigheter i artikel 12 i kommissionens förslag till direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, men den är mindre uttömmande som en följd av principen om att tredjelandsmedborgarnas rättigheter skall öka i takt med vistelsens längd.

f) ii) Rätten till yrkesutbildning är subsidiär till de tillstånd som utfärdas till "ekonomiska migranter" i enlighet med detta direktiv. Som anges ovan kommer ett mer specifikt övergripande lagstiftningsinitiativ om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i samband med utbildning eller yrkesutbildning att utarbetas och antas av kommissionen inom kort.

f) iii) Innehavare av tillstånd som utfärdats i enlighet med detta direktiv måste få samma rätt till erkännande av sina kvalifikationer som unionsmedborgare. Detta innebär att värdlandet är skyldigt att beakta alla examensbevis, intyg och andra bevis på formell kompetens (inklusive kompetens som uppnåtts utanför EU) hos personen i fråga samt dennes relevanta erfarenhet. Detta genom att jämföra de specialkunskaper och färdigheter som intygas av examensbevis och dokumenterad erfarenhet med de kunskaper och kvalifikationer som krävs i de nationella bestämmelserna (mål C-238/98, Hocsman). Det är dock endast en liten grupp personer som omfattas av denna rättighet. Deras situation skiljer sig från varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, eftersom chansen är större att dessa har ett examensbevis från en medlemsstat eller att deras examensbevis från tredje land har erkänts av en medlemsstat.

2. Uppehållstillståndsinnehavarnas automatiska tillgång till vissa rättigheter (särskilt tillgång till allmännyttiga bostäder) kan skapa problem i vissa fall. På grund av detta och i linje med ovannämnda princip ger denna punkt medlemsstaterna möjlighet att kräva att innehavarna av ett "uppehållstillstånd för arbetstagare" stannar en viss tid (eller bara har rätt att stanna en viss tid) för att få utöva vissa av rättigheterna.

3. Såsom betonades i det nyligen antagna meddelandet om en invandringspolitik för gemenskapen skall man genom detta direktiv se till att migranterna inte blir avskurna från sitt ursprungsland och att de har möjlighet att återvända allt eftersom situationen där ändras. Det skulle vara till skada för denna process om tredjelandsmedborgare "förlorade" de avgifter de betalat till det allmänna pensionssystemet i en medlemsstat när de återvänder till tredje land. På vissa villkor har de rätt att få sin pension utbetald vid tidpunkten för avresan eller vid en senare tidpunkt i det tredje land där de bor, i enlighet med nationell lagstiftning, bilaterala avtal som slutits av medlemsstaten i fråga eller internationella avtal som slutits av gemenskapen. Ibland ger dessa rättsakter även möjlighet att överföra intjänade pensionsrättigheter till ett pensionssystem i tredje land. I dessa fall "förlorar" inte tredjelandsmedborgaren de pengar som betalats in till det allmänna pensionssystemet i en medlemsstat. I denna punkt införs ett kompletterande skydd för de tredjelandsmedborgare som varken har förvärvat rätten till EU-pension som betalas nu eller senare i ett tredje land eller möjligheten att överföra pensionsrättigheterna i EU till ett system i det tredje land han eller hon är bosatt i. I dessa specifika fall skall den berörde tredjelandsmedborgaren ha möjlighet, i enlighet med denna punkt, att begära och erhålla utbetalning av de avgifter som betalats in till allmänna pensionssystem av tredjelandsmedborgaren eller dennes arbetsgivare.

Avsnitt 2: Regler om särskilda kategorier

Vissa personkategorier särbehandlas idag av medlemsstaterna. Även om den allmänna principen är att bestämmelserna i detta förslag skall tillämpas på alla situationer, innehåller detta avsnitt mer specifika bestämmelser för särskilda personkategorier, baserade på tillvägagångssätt i medlemsstaterna. Dessa särskilda bestämmelser är utformade för att lätt passa in i direktivets allmänna ramar. I de flesta fall ger de möjlighet att frångå kravet på en prövning av det ekonomiska behovet kopplat till särskilda villkor.

Artikel 12

Det har redan nåtts en överenskommelse inom gemenskapen av definitionen av "säsongsarbetare" (artikel 2 f). Den bygger på bilagan till rådets resolution av den 20 juni 1994 om begränsning av rätten till inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare till medlemsländerna för anställning ("anställningsresolutionen") och artikel 9 i kommissionens förslag till en konvention med bestämmelser för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse i medlemsstaterna från 1997 ("konventionen").

Artikel 13

Definitionen av "gränsarbetare" (artikel 2 g) bygger både på bilagan till anställningsresolutionen och artikel 10 i konventionen. För att ge flexibla bestämmelser som täcker alla tänkbara situationer, omfattar artikeln också tredjelandsmedborgare som pendlar mellan medlemsstaterna. Denna bestämmelse ger - undantagsvis - medlemsstaterna rätt att utfärda arbetstillstånd utan att utfärda uppehållstillstånd. Denna möjlighet skall göra migrationspolitiken mer flexibel och den avspeglar den aktuella rättsliga situationen i flera medlemsstater.

Artikel 14

Definitionen av "en person som tillfälligt överförts av sitt företag" (artikel 2 h) motsvarar och förtydligar den detaljerade definitionen i listan över medlemsstaternas särskilda åtaganden inom ramen för GATS. Medlemsstaternas GATS-åtagande att inte kräva en prövning av det ekonomiska behovet för att låta personer som överförts av sitt företag tillfälligt vistas i landet, begränsas inte till någon bestämd vistelsetid och vistelsen kan därför - i speciella fall - uppgå till flera år. Syftet med denna artikel är att utvidga detta regelverk till att även omfatta personer som tillfälligt överförs av tillverkningsföretag, tjänsteleverantörer och företag med huvudsaklig verksamhet i EU (de nuvarande GATS-åtagandena gäller bara anställda vid företag med huvudsaklig verksamhet i ett tredje land).

Enligt en fotnot till listan över EU-åtaganden definieras den tillfälliga vistelsens längd av medlemsstaten och, om sådana förekommer, gemenskapslagstiftning om inresa, vistelse och arbete. Punkt 3 syftar till en gemensam övre tröskel för "tillfällig vistelse" på fem år. Efter denna period kan förlängning beviljas i enlighet med artikel 7. Enligt artikel 3.2 i detta förslag är "uppehållstillstånd för arbetstagare" inte nödvändigt för personer som överförts av sitt företag och som stannar i mindre än tre månader.

Artikel 15

Definitionen av "praktikant" (artikel 2 i) och de bestämmelser som gäller för denna personkategori har redan fastställts på gemenskapsnivå. Definitionen bygger på definitionen i anställningsresolutionen.

Artikel 16

Anställningsresolutionen innehåller redan bestämmelser om särbehandling av personer som bedriver verksamhet som anställda inom ramen för ungdomsutbyte eller ungdomsmobilitetsprogram, inklusive au pairer. En noggrann definition av "au pair" finns i artikel 1 i Europarådets avtal om au pair-anställning.

Kapitel III: Inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som egenföretagare

Artiklarna 17 och 18

Förfarandena och villkoren i samband med beviljandet av "uppehållstillstånd för egenföretagare" har i stort sett utformats på samma sätt som reglerna för beviljande av "uppehållstillstånd för arbetstagare". Följande särdrag bör dock understrykas:

Särskild vikt läggs vid kravet på att de sökande måste styrka att deras finansiella tillgångar inkluderar egna medel (artikel 18.3 c).

En detaljerad affärsplan måste lämnas in för att myndigheterna skall kunna bedöma den potentiella nyttoeffekten av den planerade verksamheten som egenföretagare i enskilda fall. För att bistå de behöriga myndigheterna vid granskningen av affärsplanen kan medlemsstaterna naturligtvis anlita externa experter och begära att de sökande - om det anses nödvändigt - lämnar in en bedömning av affärsplanen, som gjorts av en ansedd och internationellt verksam revisionsbyrå. Medlemsstaterna skulle kunna publicera listor med namn på revisionsbyråer som de sökande kan välja mellan.

Artikel 19

Tillstånd att bedriva verksamhet som egenföretagare ("uppehållstillstånd för egenföretagare") skall i princip endast utfärdas om tredjelandsmedborgarens verksamhet som egenföretagare kommer att påverka sysselsättningen eller den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaten positivt. Denna princip återspeglar de nationella bestämmelserna i de flesta medlemsstater.

För att denna princip skall kunna fungera i praktiken kan medlemsstaterna anta nationella bestämmelser enligt vilka särskilda former av verksamhet som egenföretagare automatiskt kan anses ha denna gynnsamma effekt, utan att det behövs en enskild bedömning (positiv generell bedömning, till exempel etablering av vissa typer av innovativa företag). Medlemsstaterna får också föreskriva att särskilda former av verksamhet som egenföretagare automatiskt kan anses oacceptabla utan att det behövs en enskild bedömning (negativ generell bedömning). Medlemsstaterna får också föreskriva att särskilda former av verksamhet som egenföretagare automatiskt skall accepteras, om den sökande investerar ett fastställt minimibelopp (finansiell tröskel).

Artiklarna 20-24

Förfarandena och villkoren i samband med beviljandet av "uppehållstillstånd för egenföretagare" har i stort sett utformats på samma sätt som reglerna för beviljande av "uppehållstillstånd för arbetstagare".

Kapitel IV: Gemensamma bestämmelser

Artikel 25

I denna artikel klargörs att medlemsstaterna behåller rätten avgöra vilka avgifter som de sökande skall betala. Avgiftsnivån föreslås vara kopplad till de faktiska kostnader som belastar den nationella administrationen. Därmed kan medlemsstaterna förhålla sig flexibla i frågan om avgifter och även tillämpa avgiftsbefrielse för vissa grupper av personer och vissa avgifter för särskilda tjänster (t.ex. en särskild avgift för påskyndad handläggning av ansökningar), om de skulle finna det lämpligt.

Artikel 26

Förslaget syftar till att fastställa ett harmoniserat ansökningsförfarande som ger tredjelandsmedborgare möjlighet att bedriva ekonomisk verksamhet i EU:s medlemsstater om det finns ett samhällsekonomiskt behov av detta eller om deras ekonomiska verksamhet kan förväntas ge samhällsnyttiga effekter. Det finns dock ingen avsikt att införa en ovillkorlig rätt för tredjelandsmedborgare att invandra bara för att nämnda villkor och alla andra krav som föreskrivs i kapitel II och III är uppfyllda. För närvarande använder sig flera medlemsstater av kvoter eller olika tak för att reglera tredjelandsmedborgares tillträde till ekonomisk verksamhet. Dessa restriktioner kompletterar prövningen av eventuella samhällsekonomiska behov och samhällsnyttiga effekter och är utformade för att ta hänsyn till den samlade förmågan att ta emot och integrera tredjelandsmedborgare inom det egna territoriet (hela territoriet eller vissa delar). Denna artikel bekräftar detta och ger medlemsstaterna en möjlighet att anta övergripande åtgärder (t.ex. nationella tak, tillfälliga stopp i utfärdandet av uppehållstillstånd) för att begränsa mottagandet av arbetstagare från tredje land, om medlemsstaterna skulle anse det nödvändigt av ovan angivna skäl. Enligt artikel 30 måste dessa nationella åtgärder meddelas Europeiska kommissionen, som enligt artikel 211 i fördraget kommer att kunna lämna rekommendationer eller yttranden om dem om den anser det nödvändigt. Bestämmelserna kommer även att bli föremål för övervägande inom ramen för den öppna samordningsmetoden för gemenskapens invandringspolitik.

Artikel 27

Medlemsstaterna får begränsa tredjelandsmedborgares inresa och vistelse av hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa. De överväganden rörande allmän ordning och säkerhet som kan komma i fråga för att vägra inresa måste grundas på tredjelandsmedborgarens personliga uppträdande. Detta betyder att beslut om begränsningar i tredjelandsmedborgares möjligheter till inresa och vistelse måste fattas individuellt mot bakgrund av intresset att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, med hänsyn till den berörda personens särskilda situation och proportionalitetsprincipen. Även om medlemsstaterna har självbestämmanderätt när det gäller frågor rörande folkhälsa, är det inte rimligt att bestraffa en person för att denne lider av en sjukdom som manifesterat sig efter inresan. Folkhälsa kan således inte åberopas som skäl efter det att ett uppehållstillstånd har utfärdats.

Artikel 28

EG-fördraget tillåter att medlemsstaterna reserverar vissa tjänster eller uppgifter för egna medborgare och utesluter medborgare i andra medlemsstater. I artikel 39.4 i EG-fördraget föreskrivs att arbetstagares rätt till fri rörlighet inte skall omfatta "anställning i offentlig tjänst". I artikel 45 första stycket föreskrivs vidare att bestämmelserna om etableringsrätt inte skall omfatta verksamhet "som hos medlemsstaten, om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt". Båda situationerna har prövats av EG-domstolen som, i princip, begränsade möjligheten att använda undantaget till de verksamheter som innebär offentlig myndighetsutövning och ansvar för att bevaka statens eller andra offentliga organs allmänna intresse. Denna artikel använder formuleringar från artikel 39.4 och artikel 45.1 i fördraget och gör ovan nämnda princip tillämplig med avseende på detta direktiv.

Kapitel V: Förfarande och insyn

Ekonomiska aktörer, särskilt de som (i framtiden) anställer tredjelandsmedborgare, har ett berättigat intresse av att informeras och uppdateras om när och under vilka förhållanden de får anställa tredjelandsmedborgare. De borde också kunna förvänta sig att de administrativa förfaranden som leder till utfärdande av uppehållstillstånd för arbetstagare handläggs någorlunda snabbt. Detsamma gäller tredjelandsmedborgare som vill ha tillträde till EU:s arbetsmarknad. Om EU-medlemsstaterna anser att det finns behov eller ekonomiskt intresse av att tredjelandsmedborgare får bedriva ekonomisk verksamhet i EU, bör man inte skrämma iväg eventuellt kvalificerade kandidater på grund av administrativt krångel. Dessutom har de europeiska institutionerna, medlemsstaterna och allmänheten ett legitimt intresse av att informeras och uppdateras om vad andra medlemsstater gör på detta område. Av dessa skäl, och i enlighet med europeiska rättssäkerhetstraditioner, bör EG-rättsliga regler om utövandet av verksamhet som anställd eller egenföretagare vara tydliga, rättsligt otvetydiga och dessutom ge vissa förfarandegarantier.

Artikel 29

Denna artikel ålägger medlemsstaterna att se till att enskilda beslut i ärenden om uppehållstillstånd i detta direktiv fattas och delges den sökande inom högst 180 dagar, att beslut som går de sökande emot innehåller en motivering grundad på objektiva och kontrollerbara uppgifter, att de sökande har möjlighet att överklaga beslut som gått dem emot samt att de informeras om vilka tidsfrister som gäller för att använda sig av dessa möjligheter. Med tanke på de speciella förhållandena, har denna tidsfrist begränsats till 45 dagar vid en ansökan om att resa in i en medlemsstat inom ramen för en tillfällig företagsintern överflyttning. En 45-dagarsfrist föreskrivs även för praktikanter och personer som deltar i program för ungdomsutbyte.

Utöver den fasta tidsfristen på 180 eller 45 dagar, skall medlemsstaterna offentliggöra den genomsnittliga handläggningstiden för tillståndsansökningar enligt detta direktiv och informera de sökande om detta. Denna bestämmelse är avsedd att göra det möjligt för sökande och framtida arbetsgivare att skapa sig en realistisk uppfattning om hur lång tid det tar att utfärda ett tillstånd och att stimulera "konkurrens" mellan medlemsstaternas respektive myndigheter.

Artikel 30

Genom denna artikel åläggs medlemsstaterna att, närhelst de vidtar övergripande nationella åtgärder i enlighet med detta direktiv (t.ex. nationella "green card-system", generella bedömningar av egenföretagarverksamhet, nationella tak enligt artikel 26), basera dessa åtgärder på de kriterier som anges i relevanta bestämmelser i direktivet och inkludera en motivering grundad på objektiva och kontrollerbara uppgifter. Vidare är medlemsstaterna skyldiga att se över dessa åtgärder regelbundet för att klargöra om den ekonomiska och sociala situationen fortfarande motiverar att de finns. De nationella åtgärderna skall offentliggöras innan de träder i kraft. Medlemsstaterna skall rapportera varje år till Europeiska kommissionen. Dessa regelbundna rapporter kommer att vara en viktig informationskälla som kommissionen och medlemsstaterna kommer att kunna använda sig av inom ramen för den öppna metoden för samordning av gemenskapens invandringspolitik

Artikel 31

Denna artikel bidrar till större öppenhet genom att underlätta tillgången till information. Varje medlemsstat skall se till att uttömmande och regelbundet uppdaterad information om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på dess territorium för att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare görs tillgänglig för allmänheten (t.ex. på en webbplats).

Kapitel VI: Slutbestämmelser

Artikel 32

En standardbestämmelse om förbud mot diskriminering införs. Lydelsen grundar sig på artikel 13 i EG-fördraget och artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna bestämmelse påverkar inte de skyldigheter som följer av internationella instrument, t.ex. Europakonventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Artikel 33

Denna gemenskapsrättsliga standardbestämmelse föreskriver effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder. Därmed kan medlemsstaterna själva välja lämpliga påföljder för överträdelser av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv.

Artikel 34

Kommissionen skall, i enlighet med sin uppgift att övervaka tillämpningen av de bestämmelser som institutionerna utfärdat enligt fördraget, rapportera om medlemsstaternas tillämpning av direktivet. Med hänsyn till att detta direktiv ger medlemsstaterna utrymme att pröva och tillämpa olika valmöjligheter och modeller och vidare överväga alternativen inom ramen för den öppna samordningsmetoden för invandringspolitiken, kommer det att krävas en övervakningsperiod på fyra år innan en rapport läggs fram.

Artikel 35

Medlemsstaterna skall ha införlivat direktivet senast den 1 januari 2004. De skall underrätta kommissionen om ändringar i deras lagar och andra författningar och hänvisa till detta direktiv när de antar sina bestämmelser.

Artikel 36

I denna artikel fastställs dagen för ikraftträdandet.

Artikel 37

Direktivet riktar sig till medlemsstaterna.

2001/0154 (CNS)

Förslag till RÅDETS DIREKTIV om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 63.3 a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [3],

[3] EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [4],

[4] EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [5],

[5] EGT C

med beaktande av Regionkommitténs yttrande [6], och

[6] EGT C

av följande skäl:

(1) För att gradvis inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa föreskrivs i artikel 63.3 a i fördraget att rådet skall besluta om åtgärder som avser invandringspolitiken, bl.a. villkoren för vistelse och normer för medlemsstaternas förfaranden för att utfärda uppehållstillstånd.

(2) Europeiska rådet erkände vid det särskilda mötet i Tammerfors den 15-16 oktober 1999 behovet av tillnärmning av nationell lagstiftning om villkoren för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse och krävde därför att rådet, på grundval av förslag från kommissionen, snabbt skulle fatta beslut om detta.

(3) Reglering av invandring av personer som avser att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare är en av invandringspolitikens hörnstenar, och en enhetlig invandringspolitik för gemenskapen kan inte utarbetas utan att frågan tas upp på gemenskapsnivå.

(4) Alla medlemsstater har reglerat tredjelandsmedborgares tillträde till arbetsmarknaden genom detaljerade nationella administrativa bestämmelserOm gemenskapens politik på detta område skall fungera väl bör den inrättas gradvis. Som ett första steg bör man inrikta sig på att fastställa gemensamma definitioner, kriterier och förfaranden för att skapa en gemensam rättslig ram som medlemsstaterna kan utgå ifrån.

(5) De nya gemenskapsbestämmelserna bör vara baserade på principer som redan har tillämpats med framgång i medlemsstaterna.

(6) På en alltmer global arbetsmarknad och med hänsyn till bristen på utbildad arbetskraft inom vissa sektorer av arbetsmarknaden, bör gemenskapen stärka sin konkurrenskraft när det gäller att vid behov rekrytera och attrahera arbetstagare från tredje land. Detta bör underlättas genom förenklade administrativa förfaranden och ökad tillgång till relevant information. Det bör föreskrivas klara och harmoniserade regler för när tredjelandsmedborgare får resa in och vistas i gemenskapen för att bedriva ekonomisk verksamhet och vilka rättigheter de skall ha.

(7) Genom att införa ett enda nationellt ansökningsförfarande för utfärdande av en gemensam handling för uppehålls- och arbetstillstånd, bör det vara möjligt att förenkla och jämka samman de olika regler som för närvarande gäller i medlemsstaterna.

(8) Huvudkriteriet för att bevilja tredjelandsmedborgare rätt att bedriva verksamhet som anställd bör vara att det går att visa att tjänsten inte kan besättas inom ramen för den inhemska arbetsmarknaden. Huvudkriteriet för att bevilja tredjelandsmedborgare rätt att bedriva verksamhet som egenföretagare bör vara att det går att visa att åtgärden tillför ett mervärde till arbetsmarknaden eller till den ekonomiska utvecklingen i värdmedlemsstaten.

(9) Flera vägar och alternativ för att kontrollera att kriterierna är uppfyllda efter individuella eller övergripande bedömningar bör ge en flexibel ram som gör det möjligt för alla inblandade, inklusive medlemsstaterna, att anpassa sig till förändrade ekonomiska och demografiska förhållanden.

(10) Medlemsstaterna bör ha rätt att tillgripa övergripande åtgärder (till exempel tak eller kvoter) för att begränsa tredjelandsmedborgares rätt till inresa.

(11) När medlemsstaterna antar nationella bestämmelser enligt detta direktiv bör de uppfylla vissa förfarande- och öppenhetskrav, särskilt skyldigheten att anmäla nationella bestämmelser till kommissionen, och därmed ge utrymme för utbyte av synpunkter, vidare överväganden och kompletterande åtgärder inom ramen för en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik.

(12) Medlemsstaterna bör fastställa påföljder för överträdelse av bestämmelserna i detta direktiv och se till att påföljdsbestämmelserna genomförs. Påföljderna skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

(13) Denna rättsakt respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(14) Eftersom målen med den planerade åtgärden, nämligen att fastställa enhetliga gemenskapsrättsliga regler för villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller som egenföretagare och för de förfaranden som skall tillämpas när medlemsstaterna utfärdar relevanta tillstånd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen som anges i denna artikel, går direktivet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

Syftet med detta direktiv är att

(a) fastställa villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställda eller egenföretagare, och

(b) fastställa normer om vilka förfaranden som skall tillämpas när en medlemsstat utfärdar tillstånd för tredjelandsmedborgare att resa in på och bosätta sig inom sitt territorium och bedriva verksamhet som anställda eller egenföretagare.

Artikel 2

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

(a) tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget, inklusive statslösa personer.

(b) verksamhet som anställd: all betald ekonomisk verksamhet för och under ledning av en annan person.

(c) verksamhet som egenföretagare: all betald ekonomisk verksamhet som inte bedrivs för och under ledning av en annan person.

(d) uppehållstillstånd för arbetstagare: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstats myndigheter som berättigar en tredjelandsmedborgare att resa in och vistas i medlemsstaten för att bedriva verksamhet som anställd.

(e) uppehållstillstånd för egenföretagare: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstats myndigheter som berättigar en tredjelandsmedborgare att resa in och vistas i medlemsstaten för att bedriva verksamhet som egenföretagare.

(f) säsongarbetare: tredjelandsmedborgare som fortfarande är lagligen bosatt i ett tredje land, men är anställd i en medlemsstat inom ett verksamhetsområde som är beroende av årstidernas växlingar och har ett tidsbegränsat anställningsavtal för utförande av specifika arbetsuppgifter.

(g) gränsarbetare: tredjelandsmedborgare som är bosatta i närheten av gränsen i ett land som gränsar till en medlemsstat och som har en anställning i närheten av gränsen i den angränsande medlemsstaten och som återvänder till sin bostadsort i det angränsande landet dagligen eller åtminstone en gång per vecka.

(h) person som tillfälligt förflyttas av sitt företag: tredjelandsmedborgare som arbetar inom ett rättssubjekt och som tillfälligt förflyttas till en medlemsstat, antingen till det huvudsakliga driftsstället eller till en av rättssubjektets anläggningar, under förutsättning att personen i fråga har varit anställd vid företaget i åtminstone 12 månader omedelbart före förflyttningen.

(i) praktikant: tredjelandsmedborgare som befinner sig i en medlemsstat under en klart avgränsad tid i syfte att höja sin kompetens inom det valda yrkesområdet innan de återvänder till det egna landet för att utöva sitt yrke.

Artikel 3

1. Bestämmelserna i detta direktiv skall vara tillämpliga på tredjelandsmedborgare, utom när mer förmånliga bestämmelser är tillämpliga enligt

(a) bilaterala eller multilaterala avtal mellan gemenskapen eller gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan, och tredje land å den andra,

(b) bilaterala eller multilaterala avtal mellan en eller flera medlemsstater å ena sidan, och tredje land å den andra.

2. Bestämmelserna i detta direktiv skall inte vara tillämpliga på sådan verksamhet som är direkt kopplad till leveranser av varor eller tjänster från tredje länder till gemenskapen, om tredjelandsmedborgare som bedriver sådan verksamhet stannar i högst tre månader inom gemenskapen.

3. Bestämmelserna i detta direktiv skall inte vara tillämpliga på:

(a) Tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen och som sänds till en annan medlemsstat för att tillhandahålla tjänster över gränserna eller som redan tillhandahåller sådana tjänster.

(b) Tredjelandsmedborgare som befinner sig i en medlemsstat i egenskap av asylsökande eller omfattas av subsidiära skyddsformer eller ordningar för tillfälligt skydd där.

(c) Tredjelandsmedborgare som vistas illegalt i en medlemsstat, och vars avvisning har skjutits upp på saklig eller rättslig grund.

(d) Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet inom gemenskapen.

(e) Tredjelandsmedborgare som vistas i en medlemsstat i enlighet med reglerna om familjeåterförening.

4. Om mer detaljerade bestämmelser saknas i gemenskapsrätten får medlemsstaterna behålla eller införa förmånligare bestämmelser för följande personkategorier:

(a) forskare och akademiker med specialistkompetens,

(b) präster och medlemmar av religiösa ordnar,

(c) professionella idrottsutövare,

(d) konstnärer,

(e) journalister, och

(f) företrädare för ideella organisationer.

Kapitel II

Inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd

Avsnitt 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 4

1. Medlemsstater skall bevilja tredjelandsmedborgare rätt att resa in och vistas på deras territorier i syfte att bedriva verksamhet som anställd endast om ett uppehållstillstånd för arbetstagare har utfärdats av myndigheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med detta direktiv.

2. Ett uppehållstillstånd för arbetstagare skall utfärdas endast om det efter kontroll av uppgifter och handlingar framgår att den sökande uppfyller kraven för att erhålla ett sådant tillstånd i enlighet med artiklarna 5 och 6, såvida medlemsstaten inte inför de begränsningar som följer av artiklarna 26, 27 och 28.

3. Vid handläggning av en ansökan skall de behöriga myndigheterna rätta sig efter de förfarandegarantier som föreskrivs i artikel 29.

Artikel 5

1. En tredjelandsmedborgare som avser att bedriva verksamhet som anställd i en medlemsstat skall, för att kunna erhålla ett uppehållstillstånd för arbetstagare, lämna in en ansökan till behörig myndighet i den medlemsstaten. Tredjelandsmedborgares framtida arbetsgivare skall ha rätt att ansöka på tredjelandsmedborgarens vägnar.

2. Ansökningar om uppehållstillstånd för arbetstagare skall lämnas in via en medlemsstats diplomatiska beskickning i eller med behörighet för det land där den sökande är lagligt bosatt, eller direkt i den berörda medlemsstaten, om den sökande redan är bosatt eller lovligen vistas där.

3. Ansökan skall omfatta följande uppgifter och handlingar:

(a) Den sökandes och arbetsgivarens namn och adress.

(b) Ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande anställningserbjudande i den berörda medlemsstaten som täcker giltighetstiden för det sökta uppehållstillståndet.

(c) En beskrivning av de planerade arbetsuppgifterna i den berörda medlemsstaten.

(d) Godtagbara bevis på att de krav som anges i artikel 6.1 har fullgjorts i enlighet med artikel 6.2-6.5.

(e) Om medlemsstaten kräver det, ett intyg eller annat lämpligt bevis på god vandel samt ett hälsointyg.

(f) Giltigt pass eller liknande resehandlingar och, när så är lämpligt, bevis på giltigt uppehållstillstånd.

(g) Handlingar som styrker de kunskaper som krävs för att kunna utföra den planerade verksamheten och bevis på att alla villkor som ställs för att medborgare i den berörda medlemsstaten skall få bedriva den ifrågavarande verksamheten som anställd har uppfyllts.

(h) Bevis på att den sökande har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig och sina familjemedlemmar utan att belasta värdmedlemsstatens sociala trygghetssystem under vistelsen och på att sökanden har en heltäckande sjukförsäkring i värdmedlemsstaten. Tillgångarna skall anses tillräckliga om de ligger på eller överstiger socialbidragströskeln i värdmedlemsstaten. Om detta kriterium inte är tillämpligt, skall den sökandes tillgångar anses tillräckliga när de motsvarar den lägsta pensionsnivån i värdmedlemsstaten.

(i) Bevis på att handläggningsavgiften för ansökan har betalats.

4. Tredjelandsmedborgare som har vistats lovligen i en medlemsstat och lagligen bedrivit verksamhet som anställda där under mer än tre av de närmast föregående fem åren behöver inte styrka att kraven i artikel 6.1 har uppfyllts när de lämnar in en ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare i den medlemsstaten.

Artikel 6

1. I samband med en ansökan i enlighet med artikel 5 måste det visas att ett ledigt arbete i den medlemsstaten inte på kort sikt kan tillsättas med någon av följande kategorier:

(a) unionsmedborgare,

(b) tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet inom gemenskapen,

(c) tredjelandsmedborgare som redan har fullt tillträde till den aktuella nationella arbetsmarknaden enligt de avtal som anges i artikel 3.1,

(d) tredjelandsmedborgare som redan har tillträde till den aktuella nationella arbetsmarknaden enligt befintlig nationell lagstiftning eller gemenskapsrätten,

(e) tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i en medlemsstat och som lagligen har bedrivit verksamhet som anställda i den medlemsstaten under mer än tre års tid, eller

(f) tredjelandsmedborgare som varit lagligt bosatta i den medlemsstaten och som lagligen har bedrivit verksamhet som anställda i den medlemsstaten under mer än tre av de närmast föregående fem åren.

2. Det krav som anges i punkt 1 skall anses uppfyllt om en specifik ledig tjänst har offentliggjorts via arbetsförmedlingarna i flera medlemsstater under en period på minst fyra veckor, i förekommande fall via det europeiska arbetsförmedlingsnätet, Eures, som inrättades genom kommissionens beslut 93/569/EEG [7] och inga godtagbara platsansökningar har inkommit från de personkategorier som anges i punkt 1 eller från tredjelandsmedborgare från länder med vilka anslutningsförhandlingar har inletts. Den offentliggjorda platsannonsen måste innehålla krav som är realistiska, skäliga och proportionerliga med avseende på den tjänst som utlyses. Att så är fallet skall kontrolleras och övervakas av de behöriga myndigheterna vid utvärderingen av en ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare som lämnats in i enlighet med artikel 5.

[7] EGT L 274, 6.11.1993, s. 32.

3. Medlemsstaterna får anta nationella bestämmelser om att kravet enligt punkt 1 skall anses uppfyllt för ett visst antal tjänster, inom en viss sektor, för en begränsad tidsperiod och, i förekommande fall, i en viss region, även utan en individuell bedömning. Dessa nationella bestämmelser skall innehålla detaljerade föreskrifter om hur ansökningarna om arbetstillstånd skall rangordnas om antalet ansökningar är fler än antalet lediga tjänster. Medlemsstaterna skall i första hand beakta ansökningar från medborgare i länder med vilka anslutningsförhandlingar har inletts.

4. Medlemsstaterna får anta nationella bestämmelser enligt vilka kravet i punkt 1 skall anses uppfyllt om den årsinkomst som erbjuds tredjelandsmedborgaren överstiger en fastställd tröskel.

5. Medlemsstaterna får anta nationella bestämmelser enligt vilka kravet i punkt 1 skall anses uppfyllt för en viss tredjelandsmedborgare, om dennes framtida arbetsgivare har betalat ett fastställt belopp till de behöriga myndigheterna. Pengarna som erhålls från arbetsgivaren skall användas till åtgärder för att främja integreringen av tredjelandsmedborgare eller för yrkesutbildning.

Artikel 7

1. Uppehållstillstånd för arbetstagare skall utfärdas för en i förväg fastställd period. Det första uppehållstillståndet för arbetstagare skall gälla för en period på upp till tre år, att fastställas närmare i enlighet med nationell lagstiftning. Tillståndet skall kunna förnyas för perioder på upp till tre år, att fastställas närmare i enlighet med nationell lagstiftning, efter ansökan av innehavaren som skall inlämnas minst tre månader före utgångsdatum och efter det att behörig myndighet bedömt aktuella uppgifter av det slag som avses i artikel 5.3, särskilt detaljerade uppgifter om den verksamhet som utövats i samband med anställningen.

2. De som ansöker om förnyelse och har haft ett uppehållstillstånd för arbetstagare i den berörda medlemsstaten i mer än tre år skall inte behöva styrka att kravet i artikel 6.1 är uppfyllt.

Artikel 8

Uppehållstillståndet för arbetstagare skall inledningsvis vara begränsat till vissa särskilda yrkes- eller verksamhetsområden. Det får även begränsas till verksamhet som anställd inom ett särskilt geografiskt område. Dessa begränsningar skall upphöra efter tre år.

Artikel 9

1. Efter det att ett uppehållstillstånd för arbetstagare har utfärdats är innehavaren skyldig att meddela de behöriga myndigheterna eventuella ändringar i de uppgifter som tillhandahållits enligt artikel 5.3. Om ändringarna gäller förhållanden som avses i artikel 5.3 b eller 5.3 c, krävs ett godkännande från behörig myndighet i den aktuella medlemsstaten.

2. Så länge ett uppehållstillstånd för arbetstagare är giltigt skall de behöriga myndigheterna inte beakta ändringar av sådana uppgifter som avses i artikel 5.3 d.

Artikel 10

1. De behöriga myndigheterna skall återkalla uppehållstillstånd för arbetstagare som förvärvats på otillbörligt sätt.

2. De behöriga myndigheterna får tillfälligt upphäva eller återkalla ett uppehållstillstånd för arbetstagare om de uppgifter som ligger till grund för ansökan i enlighet med artikel 5 är oriktiga eller inte har ändrats i enlighet med artikel 9. De behöriga myndigheterna får även tillfälligt upphäva eller återkalla ett uppehållstillstånd för arbetstagare om den berörda medlemsstaten anser det nödvändigt med hänsyn till allmän ordning och säkerhet i enlighet med artikel 27.

3. Arbetslöshet skall inte i sig utgöra tillräckligt skäl för att återkalla ett uppehållstillstånd för arbetstagare, om inte arbetslöshetsperioden överstiger

(a) tre månader inom en tolvmånadersperiod: för innehavare av ett uppehållstillstånd för arbetstagare vilka lagligen bedrivit verksamhet som anställda eller egenföretagare i den berörda medlemsstaten under kortare tid än två år,

(b) sex månader inom en tolvmånadersperiod: för innehavare av ett uppehållstillstånd för arbetstagare som lagligen bedrivit verksamhet som anställda eller egenföretagare i den berörda medlemsstaten under mer än två år.

Artikel 11

1. Ett uppehållstillstånd för arbetstagare skall under giltighetsperioden berättiga innehavaren åtminstone till att

(a) resa in i den medlemsstat som utfärdar uppehållstillståndet för arbetstagare,

(b) resa in på nytt i den medlemsstat som utfärdar uppehållstillståndet för arbetstagare efter tillfällig bortovaro,

(c) resa genom andra medlemsstater i syfte att utöva de rättigheter som anges under a och b,

(d) bosätta sig i den medlemsstat som utfärdar uppehållstillståndet för arbetstagare,

(e) bedriva den verksamhet som medges enligt uppehållstillståndet för arbetstagare,

(f) åtnjuta samma behandling som unionsmedborgare, åtminstone med avseende på

(i) arbetsvillkor, inklusive uppsägnings- och lönevillkor,

(ii) tillträde till den yrkesutbildning som eventuellt behövs för att bedriva den verksamhet som medges enligt uppehållstillståndet,

(iii) erkännande av utbildningsbevis, intyg och andra kvalifikationer som utfärdats av en behörig myndighet,

(iv) social trygghet, inklusive hälsovård,

(v) tillgång till varor och tjänster som är allmänt tillgängliga, inklusive allmännyttiga bostäder,

(vi) föreningsfrihet och rätt att delta i fackföreningar eller andra organisationer som företräder arbetstagare eller arbetsgivare, eller varje annan organisation vars medlemmar har ett visst yrke, inklusive förmåner som tillhandahålls genom dessa organisationer.

2. Medlemsstaterna får begränsa de rättigheter som följer av punkt 1 f ii) till tredjelandsmedborgare som vistats eller har rätt att vistas inom deras territorier i minst ett år.

De får begränsa de rättigheter som följer av punkt 1 f v) i fråga om allmännyttiga bostäder till tredjelandsmedborgare som vistats eller har rätt att vistas inom deras territorier i minst tre år.

3. Efter det att ett uppehållstillstånd för arbetstagare har löpt ut och efter återvändandet till ett tredje land, skall de tidigare innehavarna av sådana tillstånd ha rätt att begära och få utbetalning av de avgifter som de och deras arbetsgivare har betalat in till allmänna pensionssystem under den period som uppehållstillståndet gällde, förutsatt att

(a) den sökande inte kan eller kommer att få statlig pension från en medlemsstat enligt nationell lagstiftning eller enligt de avtal som anges i artikel 3.1, när denne är bosatt i ett tredje land,

(b) den sökande enligt nationell lagstiftning eller de avtal som anges i artikel 3.1 saknar möjlighet att överföra pensionsrättigheter till ett system i det tredje land där den sökande är bosatt,

(c) den sökande avstår formellt från alla rättigheter eller anspråk som förvärvats enligt det aktuella nationella pensionssystemet,

(d) ansökan har lämnats in via ett tredje land.

Avsnitt 2

Regler om särskilda kategorier

Artikel 12

1. Säsongarbetare får beviljas ett uppehållstillstånd för säsongarbetare för upp till sex månader under ett kalenderår, varefter de måste återvända till ett tredje land.

Bestämmelserna i avsnitt 1 skall också tillämpas på sådana tillstånd.

Ett uppehållstillstånd för säsongarbetare får inte förlängas så att det täcker en tid som sammanlagt överstiger sex månader. Medlemsstaterna får utfärda upp till fem uppehållstillstånd för säsongarbetare, med en sammanlagd giltighetstid på upp till fem efterföljande år, inom ramen för ett och samma administrativa beslut (flerårigt uppehållstillstånd för säsongarbetare).

2. Medlemsstaterna får kräva att de sökande eller deras framtida arbetsgivare ställer säkerhet, som skall återbetalas när säsongarbetaren återvänder till ett tredje land.

Artikel 13

Gränsarbetare får beviljas ett uppehållstillstånd för gränsarbetare.

Bestämmelserna i avsnitt 1 skall, med undantag för artikel 11.1 d, också tillämpas på sådana tillstånd.

Artikel 14

1. Personer som tillfälligt förflyttas internt av sitt företag får beviljas ett uppehållstillstånd för tillfälligt förflyttade.

Bestämmelserna i avsnitt 1 skall också tillämpas på sådana tillstånd. De som ansöker om uppehållstillstånd för tillfälligt förflyttade skall inte behöva styrka att de uppfyller kravet enligt artikel 6.1. Istället skall de sökande visa att de uppfyller kriterierna i punkt 2 i denna artikel.

2. Personer som tillfälligt förflyttas internt skall ha någon av följande funktioner:

a) Nyckelpersoner, det vill säga anställda som befinner sig i hög chefsställning eller i verkställande ställning inom ett rättssubjekt, och som står under allmänt överinseende av och får sina instruktioner huvudsakligen av styrelsen eller företagets aktieägare eller motsvarande. Nyckelpersonernas funktioner kan innefatta att leda organisationen eller en avdelning eller underavdelning inom denna, överinseende och kontroll av annan tillsyns-, yrkes- eller ledningspersonal eller behörighet att personligen anställa och avskeda eller föreslå anställning, avskedande eller andra personalåtgärder.

b) Specialister, det vill säga anställda med specialkunskaper som är av väsentlig betydelse för företagets service, forskningsutrustning, teknik eller administration. Vid bedömningen av sådana kunskaper kan, förutom kunskaper som är speciella för företaget, även beaktas en hög kvalifikationsnivå, som hänför sig till ett slags arbete eller yrke som kräver särskilda tekniska kunskaper.

3. Den första giltighetstiden för uppehållstillståndet för personer som tillfälligt förflyttas internt skall motsvara den period som angavs i ansökan, dock högst fem år.

Artikel 15

1. Praktikanter får beviljas ett uppehållstillstånd för praktikanter.

Bestämmelserna i avsnitt 1 skall också tillämpas på sådana tillstånd. De som söker ett uppehållstillstånd för praktikanter skall dock inte behöva styrka att de uppfyller kravet i artikel 6.1. Däremot skall de sökande visa att den planerade verksamheten är klart tidsbegränsad och är avsedd att öka deras yrkeskunskaper och kvalifikationer.

2. Uppehållstillståndet för praktikanter får ha en giltighetstid på högst ett år. Denna period får förlängas endast med den tid som behövs för att erhålla en yrkesutbildning som erkänns av den aktuella medlemsstaten inom praktikantens verksamhetsområde.

Artikel 16

1. Tredjelandsmedborgare som bedriver verksamhet som anställda inom ramen för ungdomsutbyte eller program för rörlighet avsedda för ungdomar, inklusive au pair-anställda, får beviljas uppehållstillstånd för ungdomsutbyte eller au pair-tjänst.

Bestämmelserna i avsnitt 1 skall också tillämpas på sådana tillstånd. De som söker uppehållstillstånd för ungdomsutbyte eller au pair-tjänst skall dock inte behöva styrka att de uppfyller kravet i artikel 6.1. Däremot skall de sökande visa att den planerade verksamheten är klart tidsbegränsad och har samband med ett program för ungdomsutbyte eller program för rörlighet avsedda för ungdomar som är officiellt erkända i den aktuella medlemsstaten.

2. Uppehållstillståndet för ungdomsutbyte eller au pair-tjänst får ha en total giltighetstid på högst ett år. Denna period får i undantagsfall förlängas om ett godkänt program för ungdomsutbyte eller för rörlighet avsedda för ungdomar i en medlemsstat ger utrymme för detta.

3. Medlemsstaterna får kräva att de sökande eller deras framtida arbetsgivare ställer en säkerhet, som skall återbetalas i samband med att de som erhöll uppehållstillstånd återvänder till tredje land.

Kapitel III

Inresa och vistelse i syfte att bedriva ekonomisk verksamhet som egenföretagare

Artikel 17

1. Medlemsstater skall bevilja tredjelandsmedborgare rätt att resa in och vistas på deras territorier i syfte att bedriva verksamhet som egenföretagare endast om ett uppehållstillstånd för egenföretagare har utfärdats av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med detta direktiv.

2. Ett uppehållstillstånd för egenföretagare skall utfärdas endast om det efter kontroll av uppgifter och handlingar framgår att den sökande uppfyller kraven för att erhålla ett sådant tillstånd enligt artiklarna 18 och 19, såvida medlemsstaten inte inför de begränsningar som följer av artiklarna 26, 27 och 28.

3. Vid handläggning av en ansökan skall de behöriga myndigheterna rätta sig efter de förfarandegarantier som föreskrivs i artikel 29.

Artikel 18

1. En tredjelandsmedborgare som avser att bedriva verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat skall, för att kunna erhålla ett uppehållstillstånd för egenföretagare, lämna in en ansökan till behörig myndighet i den medlemsstaten.

2. Ansökningar om uppehållstillstånd för egenföretagare skall lämnas in via en medlemsstats diplomatiska beskickning i eller med behörighet för det land där den sökande är lagligt bosatt, eller direkt i den berörda medlemsstaten, om den sökande redan är bosatt eller lovligen vistas där.

3. Ansökan skall omfatta följande uppgifter och handlingar:

(a) Den sökandes namn och adress och motsvarande uppgifter om den plats där den planerade verksamheten som egenföretagare skall bedrivas.

(b) En detaljerad affärsplan som täcker den tidsperiod för vilken uppehållstillståndet som egenföretagare söks.

(c) Bevis på att den sökande har tillräckliga medel, inklusive egna tillgångar, för att genomföra affärsplanen och, i förekommande fall, bevis för genomförandet av den minimiinvestering som krävs, inklusive finansiella säkerheter.

(d) Godtagbara bevis på att kravet i artikel 19.1 har uppfyllts.

(e) Om medlemsstaten kräver det, ett intyg eller annat lämpligt bevis på god vandel samt ett hälsointyg.

(f) Giltigt pass och liknande resehandlingar och, när så är lämpligt, bevis på giltigt uppehållstillstånd.

(g) Handlingar som styrker de kunskaper som krävs för att kunna utföra den planerade verksamheten och bevis på att alla villkor som ställs för att medborgare i den berörda medlemsstaten skall få bedriva den ifrågavarande verksamheten som egenföretagare har uppfyllts.

(h) Bevis på att den sökande har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig och sina familjemedlemmar utan att belasta värdmedlemsstatens sociala trygghetssystem under vistelsen och en heltäckande sjukförsäkring i värdmedlemsstaten. Tillgångarna skall anses tillräckliga om de ligger på eller överstiger socialbidragströskeln i värdmedlemsstaten. Om detta kriterium inte är tillämpligt, skall den sökandes tillgångar anses tillräckliga när de motsvarar den lägsta pensionsnivån i värdmedlemsstaten.

(i) Bevis på att handläggningsavgiften för ansökan har betalats.

4. Tredjelandsmedborgare som har varit lagligen bosatta i en medlemsstat och lagligen bedrivit verksamhet som egenföretagare där under mer än tre av de närmast föregående fem åren behöver inte styrka att kraven i artikel 19.1 har uppfyllts när de lämnar in en ansökan om uppehållstillstånd för egenföretagare i den medlemsstaten.

Artikel 19

1. När en ansökan inlämnas i enlighet med artikel 18 måste det visas att verksamheten som egenföretagare kommer att skapa ett arbetstillfälle för den sökande och kommer att ha en fördelaktig inverkan på sysselsättningen i den berörda medlemsstaten eller på den ekonomiska utvecklingen där.

2. Medlemsstaterna får anta nationella bestämmelser enligt vilka kravet i punkt 1 anses vara uppfyllt eller inte uppfyllt för särskilda verksamheter som egenföretagare inom vissa sektorer och, i förekommande fall, inom ett visst geografiskt område, utan att det behövs en individuell bedömning.

3. Medlemsstaterna får anta nationella bestämmelser enligt vilka kravet i punkt 1 anses vara uppfyllt för särskilda verksamheter som egenföretagare inom vissa sektorer och, i förekommande fall, inom ett visst geografiskt område, om den sökande investerar ett fastställt minimibelopp av sina egna tillgångar.

Artikel 20

1. Uppehållstillstånd för egenföretagare skall utfärdas för en i förväg fastställd giltighetsperiod. Det första uppehållstillståndet för egenföretagare skall gälla för en period på upp till tre år, att fastställas närmare i enlighet med nationell lagstiftning. Tillståndet skall kunna förnyas för perioder på upp till tre år, att fastställas närmare i enlighet med nationell lagstiftning, efter ansökan av innehavaren, som skall inlämnas minst tre månader före utgångsdatum och efter det att behörig myndighet bedömt aktuella uppgifter av det slag som avses i artikel 18.3, särskilt aktuell information om den verksamhet som egenföretagaren bedriver.

2. De som ansöker om förnyelse och har haft ett uppehållstillstånd för egenföretagare i den berörda medlemsstaten i mer än tre år skall inte behöva styrka att kravet i artikel 19.1 är uppfyllt.

Artikel 21

Uppehållstillståndet för egenföretagare skall inledningsvis vara begränsat till vissa särskilda ekonomiska verksamheter eller särskilda verksamhetsområden för egenföretagare. Det får även begränsas till verksamhet som egenföretagare inom ett särskilt geografiskt område. Dessa begränsningar skall upphöra efter tre år.

Artikel 22

1. Efter det att ett uppehållstillstånd för egenföretagare har utfärdats är innehavaren skyldig att meddela de behöriga myndigheterna eventuella ändringar av de uppgifter som tillhandahållits enligt artikel 18.3. Om ändringarna gäller de förhållanden som avses i artikel 18.3 b eller 18.3 c, krävs ett godkännande från behörig myndighet i den aktuella medlemsstaten.

2. Så länge ett uppehållstillstånd för arbetstagare är giltigt skall de behöriga myndigheterna inte beakta ändringar av sådana uppgifter som avses i 18.3 d.

Artikel 23

1. De behöriga myndigheterna skall återkalla uppehållstillstånd för egenföretagare som förvärvats på otillbörligt sätt.

2. De behöriga myndigheterna får tillfälligt upphäva eller återkalla ett uppehållstillstånd för egenföretagare om de uppgifter som ligger till grund för ansökan i enlighet med artikel 18 är oriktiga eller inte har ändrats i enlighet med artikel 22. De behöriga myndigheterna får även tillsvidare upphäva alternativt återkalla ett uppehållstillstånd för egenföretagare om den berörda medlemsstaten anser det nödvändigt av hänsyn till allmän ordning och säkerhet i enlighet med artikel 27.

3. Affärssvårigheter skall inte i sig utgöra tillräckligt skäl för att återkalla ett uppehållstillstånd för egenföretagare, om inte den period under vilken innehavaren inte kan täcka sina levnadsomkostnader enligt artikel 18.3 h överstiger

(a) tre månader inom en tolvmånadersperiod: för innehavare av ett uppehållstillstånd för egenföretagare vilka lagligen bedrivit verksamhet som anställda eller egenföretagare i den berörda medlemsstaten under kortare tid än två år, eller

(b) sex månader inom en tolvmånadersperiod: för innehavare av ett uppehållstillstånd för egenföretagare som lagligen bedrivit verksamhet som anställda eller egenföretagare i den berörda medlemsstaten under två år eller mer.

Artikel 24

Bestämmelserna i artikel 11 skall även vara tillämpliga på innehavare av uppehållstillstånd för egenföretagare.

Kapitel IV

Gemensamma bestämmelser

Artikel 25

Medlemsstaterna får begära att sökande betalar avgift för handläggningen av ansökningarna i enlighet med detta direktiv. Avgiftsnivåerna skall vara skäliga och får bygga på att avgiften skall motsvara den tjänst som faktiskt tillhandahålls.

Artikel 26

Medlemsstaterna får anta bestämmelser om att utfärdandet av uppehållstillstånd enligt detta direktiv inte skall överstiga ett fastställt tak eller om att avbryta utfärdandet av dessa tillstånd under en viss fastställd period med hänsyn till den samlade kapaciteten att ta emot och integrera tredjelandsmedborgare inom deras territorium eller inom en viss region inom detta territorium. Dessa nationella bestämmelser skall i detalj ange vilka grupper av personer som omfattas av eller är undantagna från åtgärden. Om dessa nationella bestämmelser föreskriver vissa tak, skall de i detalj ange kriterier för hur ansökningar om uppehållstillstånd enligt detta direktiv skall rangordnas när antalet ansökningar överstiger de fastställda taken.

Artikel 27

Medlemsstaterna får vägra att bevilja eller förnya samt får återkalla uppehållstillstånd enligt detta direktiv av hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa. Skälen rörande allmän ordning och säkerhet skall grundas enbart på den berörda tredjelandsmedborgarens personliga uppträdande. Medlemsstaterna får inte åberopa folkhälsa som skäl för att återkalla eller vägra att förnya ett uppehållstillstånd efter det att ett sådant har utfärdats enbart på grund av att personen i fråga drabbats av en sjukdom eller ett funktionshinder efter utfärdandet.

Artikel 28

Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av nationell lagstiftning om tredjelandsmedborgares tillträde till anställning inom den offentliga sektorn eller till verksamhet som i den aktuella medlemsstaten har samband, även tillfälligt, med myndighetsutövning.

Kapitel V

Förfarande och insyn

Artikel 29

1. Medlemsstaterna skall se till att beslut om att bevilja, ändra eller förnya ett tillstånd enligt detta direktiv antas och delges den sökande inom högst 180 dagar från det att ansökan mottogs. Beslut om en ansökan som lämnats i enlighet med artiklarna 14-16 skall antas och delges den sökande inom 45 dagar från det att ansökan mottogs.

2. Varje medlemsstat skall offentliggöra den genomsnittliga tid som dess myndigheter behöver för att utfärda, ändra eller förnya tillstånd enligt detta direktiv och upplysa den sökande om detta i anslutning till att ansökan mottas.

3. Om de uppgifter som ligger till grund för ansökan är otillräckliga, skall de behöriga myndigheterna underrätta den sökande om vilka ytterligare detaljerade uppgifter som krävs. Den frist som anges i punkt 1 skall avbrytas för att börja löpa på nytt först när myndigheterna erhållit de ytterligare uppgifter som krävs.

4. Beslut om att inte bevilja, ändra eller förnya ett tillstånd i enlighet med ansökan och beslut om att tillfälligt upphäva eller dra in ett tillstånd skall innehålla de skäl, baserade på objektiva och kontrollerbara kriterier, som beslutet grundar sig på. Den berörda personen skall ha rätt att överklaga till den aktuella medlemsstatens domstolar och skall upplysas om de tidsfrister som gäller för att utnyttja möjligheterna till omprövning.

Artikel 30

I de fall medlemsstaterna väljer att anta nationella bestämmelser på det sätt som anges i artikel 6.3-6.5, artikel 19.2 och 19.3 eller artikel 26, skall följande bestämmelser tillämpas:

(a) Medlemsstaten skall grunda sina nationella bestämmelser på de kriterier som anges i relevanta bestämmelser i detta direktiv.

(b) De nationella bestämmelserna skall innefatta en motivering grundad på objektiva och kontrollerbara kriterier.

(c) De nationella bestämmelserna skall regelbundet ses över på nationell nivå för att fastställa om det enligt detta direktiv finns skäl att bibehålla de nationella bestämmelserna oförändrade.

(d) De nationella bestämmelserna skall offentliggöras innan de träder i kraft.

(e) Medlemsstaten skall anmäla de nationella bestämmelserna till kommissionen och varje år rapportera om tillämpningen av dessa nationella bestämmelser till kommissionen.

Artikel 31

Varje medlemsstat skall se till att uttömmande och regelbundet uppdaterad information om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på dess territorium i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare görs tillgänglig för allmänheten.

Kapitel VI

Slutbestämmelser

Artikel 32

Medlemsstaterna skall genomföra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Artikel 33

Medlemsstaterna skall föreskriva påföljder för överträdelser av nationella bestämmelser som har utfärdats med tillämpning av detta direktiv och skall vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder tillämpas. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den dag som anges i artikel 35, och alla senare ändringar som gäller dem så snart som möjligt.

Artikel 34

Senast den 31 december 2007 skall kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna samt föreslå de ändringar som förefaller nödvändiga.

Artikel 35

Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1 januari 2004 och skall genast underrätta kommissionen om detta.

De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2004.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 36

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 37

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande