(1)

I kommissionens förordning (EU) nr 10/2011 (2) fastställs särskilda bestämmelser om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. I kapitel II i den förordningen fastställs krav för sammansättning av material och produkter av plast som ska säkerställa att slutmaterial av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel är tillräckligt säkra för att uppfylla kraven i artikel 3 i förordning (EG) nr 1935/2004.

(2)

I kapitel II hänvisar kraven för sammansättning av ämnen som kan användas vid tillverkning av material och produkter av plast uttryckligen till ”plastskikt” i material och produkter av plast. I många fall har material och produkter av plast dock ingen skiktstruktur utan består av ett enda homogent material med en komplex form, vilket leder till tvetydighet. Kapitel II i förordning (EU) nr 10/2011 bör därför hänvisa till material och produkter av plast i stället för plastskikt. Eftersom den nya ordalydelsen kan ge upphov till tvivel om huruvida de krav för sammansättning som fastställs i förordning (EU) nr 10/2011 är tillämpliga på icke-plastskikt i material och produkter av plast, såsom bindemedel, tryckfärg, lacker och beläggningar, bör det klargöras att kraven för sammansättning inte gäller för dessa skikt. Hänvisningen till ”plastskikt” i kapitel III i förordning (EU) nr 10/2011 bör dock bibehållas eftersom den, när det gäller flerskiktsmaterial och flerskiktsprodukter, gör det möjligt att tillämpa vissa bestämmelser i det kapitlet på vissa skikt men inte på alla. I synnerhet får ett plastskikt som separerats från ett livsmedel genom en funktionell barriär i flerskiktsmaterial tillverkas med ämnen som inte är upptagna i unionsförteckningen. Det bör även fortsättningsvis vara möjligt att kontrollera överenstämmelsen med gränsvärdena för migration i enlighet med förordning (EU) nr 10/2011 för material och produkter som omfattas av den förordningen och som hålls samman med bindemedel eller som är försedda med tryck och/eller täckta med en beläggning.

(3)

I förordning (EU) nr 10/2011 definieras plast som en polymer som kan ha tillförts tillsatser eller andra ämnen för att uppnå en fysikalisk eller kemisk effekt i plasten. I den förordningen godkänns tillsatser och utgångsämnen som två olika kategorier. Därför kan en tillsats inte användas som utgångsämne om den inte är godkänd som sådan, och vice versa. Tillsatser är vanligtvis inte kemiskt bundna till polymerer. Vissa partiklar, fibrer eller andra fasta material som används i plast för att uppnå en fysikalisk effekt är dock bundna till polymeren med eller utan ett bindemedel för att säkerställa materialets övergripande integritet. Med tanke på definitionerna av plast, tillsatser, polymerer och utgångsämnen i förordning (EU) nr 10/2011 kan det vara oklart, när det gäller en kemisk bindning, om ett sådant fast material bör betraktas som en tillsats eller som ett utgångämne. Det är därför otydligt om detta fasta material bör godkännas som tillsats eller som utgångsämne. Definitionen av tillsats bör följaktligen förtydligas. Eftersom utgångsämnen till sin natur är lämpliga för polymerisation, en process som medför betydande kemisk förändring, medan fasta material som används som tillsatser huvudsakligen förblir i den form i vilken de tillförs, bör ett fast material som är kemiskt bundet till den polymer till vilken det har tillförts betraktas som en tillsats och inte som ett utgångsämne, även om dess yta fortfarande kan reagera med polymererna i plasten.

(4)

Vissa godkända ämnen som förtecknas i bilaga I till förordning (EU) nr 10/2011 härrör från material av naturligt ursprung, såsom mineraler och levande organismer, som också används som tillsatser i plast, eller som fibrer eller små partiklar. Dessa material har traditionellt sett betraktats som ämnen som används vid plasttillverkning och omfattas därför av den förordningen. Sammansättningen av dessa ämnen är dock komplex, varierande och inte nödvändigtvis helt känd. Det är därför svårt att definiera dessa ämnens identitet, vilket skapar svårigheter eftersom en tydlig definition av dessa ämnen är viktig för att skilja dem från andra ämnen. Dessa ämnen benämns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (3) som ämnen med okänd eller varierande sammansättning, komplexa reaktionsprodukter eller biologiskt material (UVCB-ämnen). För att säkerställa en bättre överensstämmelse mellan förordning (EU) nr 10/2011 och förordning (EG) nr 1907/2006, och i synnerhet för att underlätta den framtida harmoniseringen av riskbedömning och godkännande av sådana ämnen, är det därför lämpligt att tillämpa begreppet UVCB-ämnen även i förordning (EU) nr 10/2011.

(5)

Enligt artikel 5 i förordning (EU) nr 10/2011 innehåller unionsförteckningen över ämnen i bilaga I till den förordningen godkända ämnen som får användas avsiktligt vid tillverkning av material och produkter av plast. I vissa fall innehåller bilaga I även specifikationer av föroreningar som kan förekomma i ett ämne, förutsatt att de är relevanta för riskbedömningen och kan påverka människors hälsa. Detsamma gäller för alla ämnesrelaterade reaktions- och nedbrytningsprodukter som kan bildas under tillverkningen av material eller produkter av plast. Dessa föroreningar och reaktions- och nedbrytningsprodukter förekommer dock inte avsiktligt i material eller produkter av plast. Det är därför lämpligt att stryka ordet ”avsiktligt” i artikel 5 i förordning (EU) nr 10/2011.

(6)

De ämnen som förtecknas i tabell 1 i bilaga I till förordning (EU) nr 10/2011 betecknas med FCM-ämnesnummer, referensnummer och kemiskt namn och, i förekommande fall, med ämnets registreringsnummer i CAS (Chemical Abstracts Service). Erfarenheten har dock visat att det kan finnas tvivel om de godkända ämnenas exakta identitet. Eftersom ansökan om godkännande av ett ämne måste innehålla uppgifter om ämnets identitet, såsom kemiskt namn, kemisk sammansättning, renhetsgrad, molekylvikt och spektroskopiska data, och eftersom dessa uppgifter verifieras av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (livsmedelsmyndigheten), bör den angivna identiteten för de ämnen som förtecknas i tabell 1 i bilaga I till förordning (EU) nr 10/2011 beaktas i förhållande till den identitet för ämnet som beskrivs i livsmedelsmyndighetens yttrande. Om det fortfarande råder tvivel om ett ämnes identitet bör därför livsmedelsmyndigheten rådfrågas.

(7)

Biocidprodukter som innehåller verksamma ämnen får ingå i olika material, inklusive plast, som kan komma i kontakt med livsmedel. I förordning (EU) nr 10/2011 föreskrivs att ämnen som är avsedda att ingå i slutmaterial eller slutprodukter av plast och som har en biocidfunktion måste ha godkänts av kommissionen för att få användas vid tillverkning av material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel eller, i avvaktan på ett sådant godkännande, vara ett av de ämnen som ingår i den temporära förteckning som avses i artikel 7 i den förordningen. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 (4) fastställs dock regler om godkännande av de typer av biocidprodukter som förtecknas i bilaga V till den förordningen, inbegripet sådana som är avsedda att ingå i material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel, och regler om utsläppande på marknaden av behandlade varor som innehåller sådana biocidprodukter, såsom material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. I enlighet med den förordningen får en biocidprodukt som innehåller ett verksamt ämne ingå i material som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, förutsatt att både ämnet och den produkt som innehåller ämnet är godkända enligt förordning (EU) nr 528/2012 för den användningen. Förordning (EU) nr 10/2011 bör därför hänvisa till förordning (EU) nr 528/2012 när det gäller verksamma ämnen i biocidprodukter och biocidprodukter som får användas vid tillverkning av och avsiktligt förekomma i material av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel.

(8)

I förordning (EU) nr 10/2011 föreskrivs för närvarande att ämnen som används vid tillverkning av plastskikt i material och produkter av plast ska ha en lämplig renhet för den avsedda och förutsebara användningen av materialen eller produkterna. Erfarenheten har visat att begreppet renhet bör definieras för ämnen som används vid tillverkning av material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel för att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för att hjälpa företagare att bedöma om material och produkter överensstämmer med förordning (EU) nr 10/2011. Med beaktande av aktuella vetenskapliga rön och bestämmelser om godkännande av ämnen som används vid tillverkning av material och produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, är det lämpligt att fastställa en hög renhetsgrad för ämnen som används vid tillverkning av material eller produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel i förhållande till deras identitet och, i förekommande fall, till de specifikationer eller begränsningar som anges i bilaga I till förordning (EU) nr 10/2011, till en riskbedömning i enlighet med artikel 19 eller till relevant vägledning från livsmedelsmyndigheten. I sin vägledning för utarbetande av en ansökan när det gäller säkerhetsbedömningen av ett ämne som ska användas i material av plast avsedda att komma i kontakt med livsmedel (5) fastställde livsmedelsmyndigheten principen att ju högre exponering konsumenterna utsätts för genom migration av ämnen till livsmedel från material eller produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, desto fler toxikologiska uppgifter kommer att behövas. Livsmedelsmyndigheten anser särskilt att om migrationen av ett ämne som används vid tillverkning av material eller produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel är lägre än 0,00015 mg ämne/kg livsmedel (0,15 μg/kg) så är risken för genotoxicitet osannolik och ingen toxicitetstestning av det migrerande ämnet behövs (6), och om migrationen är högre än 0,15 μg/kg men lägre än 0,05 mg/kg behövs endast uppgifter från genotoxicitetstester (7). I de tidiga leden i tillverkningsprocessen för material och produkter av plast kan det dock hända att nästa tillverkningssteg och/eller den slutliga användningen av materialen och produkterna inte är tillräckligt kända för att beräkna ett ämnes migration till livsmedel. För att bedöma om ett ämne som används vid tillverkning av material eller produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel uppfyller dessa gränsvärden är det därför lämpligt att ta hänsyn till faktorer som påverkar ämnets koncentration i slutmaterialen och slutprodukterna och dess migration till livsmedel. Om det krävs en bedömning av ett enskilt ämnes genotoxicitet bör det dessutom vara möjligt att ersätta den med en bedömning av genotoxiciteten hos en grupp av ämnen, men endast om särskilda krav är uppfyllda (8).

(9)

Förordning (EU) nr 10/2011 innehåller inga begränsningar för källan till ämnen som kan användas vid tillverkning av material och produkter av plast, och därför får sådana ämnen framställas av avfall. Ämnen som framställs av avfall kan dock innehålla ämnen från användningsrelaterad kontaminering. För att skydda människors hälsa och med beaktande av att vissa ämnens framställningsprocesser kan avlägsna eller minska förekomsten av ämnen från användningsrelaterad kontaminering så att kontaminering av slutmaterialet av plast inte utgör en risk för människors hälsa, bör det krävas att ämnen som framställs av avfall också har en hög renhetsgrad.

(10)

Särskilda regler för renheten hos ämnen av naturligt ursprung, så kallade UVCB-ämnen, behöver fastställas. I vissa fall härrör ett ämne från en del av en organism från vilken ingen av dess beståndsdelar har avlägsnats, eller så härrör det från ett naturligt material som endast delvis har renats och därför kan dess fullständiga sammansättning vara okänd eller varierande. I andra fall, där ett naturligt ämne kan extraheras från ett naturligt material och renas ytterligare, kan dock ett ämne med känd kemisk sammansättning erhållas. När det gäller ämnen av naturligt ursprung är det därför lämpligt att ange hur deras identitet ska fastställas för att kunna tillämpa kravet på hög renhetsgrad. På grundval av de senaste rönen beskriver livsmedelsmyndigheten dessa ämnens identitet så detaljerat som möjligt, inklusive deras sammansättning, ursprung och den process som använts för att erhålla dem, och specificerar så långt det är möjligt den okarakteriserade delen. Om ingen sådan detaljerad beskrivning har tillhandahållits tidigare bör dock ämnets namn vara den avgörande faktorn för dess identifiering.

(11)

Vid tillverkning av material och produkter av plast är det inte möjligt att helt undvika produktion av spill, skrot och andra biprodukter. Att tillåta upparbetning av dessa biprodukter för tillverkning av material och produkter av plast kan bidra till att minska mängden oanvändbara tillverkningsmaterial. Om biprodukter kan användas direkt vid tillverkning av plast utan att några ytterligare åtgärder krävs utöver normal industriell praxis, såsom fragmentering och återgranulering, betraktas de inte som avfall. Eftersom kommissionens förordning (EU) 2022/1616 (9) inte är tillämplig på dessa biprodukter och det finns ett behov av klarhet om vilka biprodukter som kan anses vara säkra för upparbetning, bör det fastställas regler för att säkerställa att de används på ett säkert sätt. Det är därför lämpligt att inkludera en definition av upparbetning för att ha en tydlig avgränsning mellan de produkter som omfattas av förordning (EU) nr 10/2011 och de produkter som omfattas av förordning (EU) 2022/1616, och att fastställa regler för säker upparbetning av dessa biprodukter.

(12)

Eftersom syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 (10) är att motverka användningen av plastmaterial för engångsbruk som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel på grund av deras miljöpåverkan, är allt fler material och produkter av plast som kommer i kontakt med livsmedel utformade för upprepad användning. Upprepad användning kan dock leda till försämring av plastmaterialet eller plastprodukten, vilket leder till ökad migration av beståndsdelar till livsmedel och vilket i sin tur kan utgöra en fara för människors hälsa. Sådan försämring av material och produkter av plast framgår av olika tecken, till exempel ytsprickor och krackelering, blåsor, delaminering, krympning eller annan deformation samt gulning eller annan permanent missfärgning eller glansförlust eller minskning av genomskinlighet. Användningsrelaterade förändringar, såsom färgning från färgämnen i livsmedel, inklusive lykopen och kurkumin, är dock i princip inte en försämring av materialet eller produkten. För att förhindra användning av försämrade plastprodukter bör tillverkaren av eller den aktör som ansvarar för utsläppandet på marknaden av slutprodukter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel informera användare av produkter av plast avsedda att komma i kontakt med livsmedel om hur man förebygger eller fördröjer försämring och om förändringar som tyder på försämring vid upprepad användning.

(13)

Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 1935/2004 ska material och produkter som ännu inte kommit i kontakt med livsmedel när de släpps ut på marknaden vid behov åtföljas av särskilda anvisningar som ska iakttas för att användningen ska ske på ett säkert och lämpligt sätt. Även om det i förordning (EG) nr 10/2011 fastställs begränsningar för användningen av plastprodukter är det dock alltid nödvändigt att sådana särskilda anvisningar tillhandahålls konsumenterna.

(14)

I artikel 14.4 i förordning (EU) nr 10/2011 föreskrivs att bestämmelserna om gränsvärden för migration i artiklarna 11 och 12 inte ska tillämpas på plastskikt i material och produkter av multimaterial i flera skikt. Eftersom slutmaterial och slutprodukter av multimaterial i flera skikt i vilka det skikt som kommer i direkt kontakt med livsmedel är ett plastskikt kan utgöra samma potentiella hälsorisker som material eller produkter av plast, bör det skiktet uppfylla bestämmelserna om migration i förordning (EU) nr 10/2011. Artiklarna 11 och 12 i förordning (EU) nr 10/2011 bör dock fortfarande inte tillämpas på icke-plastskikt i material av multimaterial i flera skikt. Annan unionslagstiftning eller nationella regler kan vara tillämpliga. De gränsvärden för migration som fastställs i förordning (EU) nr 10/2011 fortsätter dock att gälla för plastskikt i material och produkter som är försedda med tryck, täckta med en beläggning eller hålls samman med bindemedel.

(15)

För att ytterligare specificera företagarnas skyldigheter när det gäller den information de ska lämna till behöriga myndigheter bör det krävas att företagarna ger behöriga myndigheter tillgång till information om utgångsämnenas sammansättning och styrkande handlingar i varje led i tillverkningsprocessen. Dessa handlingar bör också visa att de regler om hög renhetsgrad som införs genom den här förordningen är uppfyllda.

(16)

För att säkerställa efterlevnad av förordning (EU) nr 10/2011 bör medlemsstaterna ha infört effektiva kontrollåtgärder, inbegripet provtagning av material och produkter av plast samt av produkter från mellanleden i tillverkningen av material och produkter av plast. Erfarenheten visar dock att inspektörerna kan stöta på praktiska utmaningar på tillverkningsanläggningarna när de ska ta prover i vissa led i tillverkningen. Det är därför lämpligt att kräva att tillverkarna underlättar inspektioner och ser till att inspektörerna kan ta prover i relevanta led i tillverkningsprocessen och ta prover av ämnen och material (från mellanleden) som används för tillverkningen och som finns på tillverkningsanläggningen.

(17)

Förhållandet mellan den verkliga ytan och volymen hos den slutprodukt av plast som är avsedd att komma i kontakt med livsmedel ligger till grund för de regler för undersökning av migration som fastställs i förordning (EU) nr 10/2011. I den förordningen föreskrivs dock också att ett fast förhållande mellan yta och volym ska tillämpas på vissa material och produkter för att underlätta fastställandet av migrationsnivån, särskilt vid undersökning av produkter som ännu inte kommit i kontakt med livsmedel, för vilka det inte är möjligt att fastställa den yta som kommer i kontakt med livsmedel eller att kompensera för en förväntad över- eller underskattning av konsumenternas exponering för beståndsdelarna i dessa material och produkter. I vissa fall kan dock tillämpningen av ett fast förhållande mellan yta och volym leda till en underskattning av konsumenternas exponering för beståndsdelar i dessa material och produkter, vilket kan utgöra en fara för människors hälsa. Därför bör företagarna ha möjlighet att välja att använda förhållandet mellan den verkliga ytan och volymen i stället för att tvingas använda det fasta förhållandet mellan yta och volym som fastställts för dessa undantag.

(18)

I punkt 07.04 i tabell 2 i bilaga III till förordning (EU) nr 10/2011 föreskrivs livsmedelssimulatorer för ostkategorier. De nuvarande beskrivningarna, särskilt för kategorierna 07.04.B och 07.04.C, motsvarar dock inte den allmänna tolkningen och användningen av begreppen ”obearbetad ost” och ”bearbetad ost”. Smältost betraktas i allmänhet som bearbetad ost, medan ostar som liknar keso ofta betraktas som obearbetade ostar. De nuvarande beskrivningarna följer inte heller den terminologi som används i livsmedelsmyndighetens klassificeringssystem ”FoodEx2” (11), särskilt inte för icke mognadslagrad (färsk) och mognadslagrad ost. Det är därför lämpligt att ändra de berörda kategorierna för att bättre klassificera obearbetade och bearbetade ostar samt mognadslagrade och icke mognadslagrade ostar, samtidigt som simulatorer som lämpar sig för dessa nya ostkategorier föreskrivs på grundval av de befintliga beskrivningarna.

(19)

Företagarna måste få all information som är relevant för säkerheten hos de material och produkter av plast som de tillverkar eller använder för att säkerställa en säker användning. Enligt förordning (EU) nr 10/2011 krävs dock endast att den skriftliga förklaringen om överensstämmelse innehåller information om de använda ämnen eller nedbrytningsprodukter därav för vilka begränsningar och/eller specifikationer anges i bilagorna I och II till den förordningen. För att öka säkerheten ytterligare är det lämpligt att kräva att förklaringen om överensstämmelse också innehåller information om oavsiktligt tillförda ämnen, såsom föroreningar och reaktionsintermediärer, nedbrytningsprodukter eller reaktionsprodukter som bildas vid tillverkning av material eller produkter av plast och som kan förekomma i slutmaterial eller slutprodukter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel.

(20)

Även om ämnen som framställs av avfall kan innehålla föroreningar som härrör från avfall och kan utgöra en fara för människors hälsa, kräver de nuvarande bestämmelserna avseende den skriftliga förklaringen om överensstämmelse inte att det anges om plastmaterialet har tillverkats med ämnen som framställts av avfall. Det är därför nödvändigt att ändra bestämmelserna avseende förklaringen om överensstämmelse så att tillverkaren av slutprodukten av plast får tillräcklig information för att säkerställa överensstämmelse med kravet i artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1935/2004 om att material och produkter av plast inte ska utgöra en fara för människors hälsa.

(21)

För att uppnå jämförbara resultat måste laboratorier utföra kontroller av överensstämmelse enligt standardiserade undersökningsbetingelser. Dessutom måste resultaten av kontrollerna analyseras konsekvent. Det är därför lämpligt att ytterligare specificera reglerna för kontroll av överensstämmelse i bilaga V till förordning (EU) nr 10/2011.

(22)

Enligt förordning (EU) 2022/1616 ska återvunna plastmaterial och plastprodukter uppfylla kraven i kapitlen II, III och V i förordning (EU) nr 10/2011. Det krav på hög renhet som genom den här förordningen fastställs i kapitel II i förordning (EU) nr 10/2011 gäller för ämnen som används vid tillverkning av material och produkter av plast. Kravet på hög renhet behöver dock inte tillämpas på ämnen som ingår i insatsvaran och som finns kvar i produkten från dekontamineringsprocessen för plastavfall, eftersom förordning (EU) 2022/1616 säkerställer att användningsrelaterad kontaminering avlägsnas från materialet i en sådan utsträckning att kraven i artikel 3 i förordning (EG) nr 1935/2004 uppfylls vid tillverkning av återvunna plastmaterial som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. För tillverkning av återvunna plastmaterial och plastprodukter bör kravet på hög renhet därför endast tillämpas på ämnen som tillförts under materialåtervinningsprocessen och på reaktionsintermediärer, nedbrytningsprodukter eller reaktionsprodukter som härrör från det ämnet. Det är därför lämpligt att i den här förordningen ytterligare specificera vilka bestämmelser i förordning (EU) nr 10/2011 som är tillämpliga på återvunna plastmaterial och plastprodukter.

(23)

I förordning (EU) 2022/1616 fastställs regler om kvalitetssäkringssystem för insamling, förbehandling, dekontaminering och materialåtervinning av plastavfall. Genom den här förordningen införs regler för upparbetning av biprodukter av plast från plasttillverkning. För att öka livsmedelssäkerheten ytterligare bör närmare regler om god tillverkningssed vid upparbetning och materialåtervinning fastställas i kommissionens förordning (EG) nr 2023/2006 (12).

(24)

Biprodukter av plast som är avsedda för upparbetning kan upparbetas på en annan tillverkningsanläggning än den från vilken de ursprungligen kom. Om det inte är klart för vilket ändamål dessa biprodukter skulle vara lämpliga, eller om de kontamineras under lagring eller transport från ursprungsanläggningen, kan upparbetning av dem innebära risker. Därför bör det i förordning (EG) nr 2023/2006 fastställas regler för att förhindra olämplig användning av biprodukter av plast och kontaminering av biprodukter av plast mellan tillverkningen och upparbetningen. Om sådana biprodukter släpps ut på marknaden bör den förklaring om överensstämmelse som avses i artikel 15 i förordning (EU) nr 10/2011 dessutom innehålla den information som krävs för upparbetning av dem, i synnerhet när det gäller deras lämplighet för särskilda användningsområden.

(25)

För att göra det möjligt för företagare att anpassa sig till de ändringar som fastställs i den här förordningen är det lämpligt att föreskriva att material och produkter av plast som uppfyller kraven i förordning (EU) nr 10/2011, i den lydelse som var tillämplig före den dag då den här förordningen träder i kraft, och kraven i annan relevant unionslagstiftning får släppas ut på marknaden för första gången under en period på 18 månader efter att den här förordningen har trätt i kraft och fortsätta att saluföras till dess att lagren har tömts. Tillverkningen av slutmaterial och slutprodukter av plast innebär dock vanligtvis att andra företagare levererar flera produkter och ämnen från mellanleden i tillverkningen. Av konsumentsäkerhetsskäl bör övergången till full överensstämmelse med den här förordningen uppnås så effektivt som möjligt och med minsta möjliga dröjsmål. Aktörer som från och med nio månader före utgången av övergångsperioden på 18 månader släpper ut på marknaden produkter och ämnen från mellanleden som ännu inte uppfyller kraven i den här förordningen bör därför vara skyldiga att informera användarna av dessa produkter om att de inte kan användas för att tillverka material och produkter av plast som ska släppas ut på marknaden efter övergångsperiodens utgång.

(26)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.