30.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 370/35

(1)

Förordning (EU) nr 1380/2013 syftar till att successivt stoppa bruket att kasta fångst överbord inom alla unionens fisken genom att det införs en landningsskyldighet för fångster av arter som omfattas av fångstbegränsningar.

(2)

Genom artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 ges kommissionen befogenhet att anta utkastplaner genom en delegerad akt för en period om högst tre år, på grundval av gemensamma rekommendationer som tagits fram av medlemsstaterna tillsammans med de berörda rådgivande nämnderna.

(3)

Belgien, Danmark, Frankrike, Förenade kungariket, Nederländerna, Sverige och Tyskland har ett direkt fiskeriförvaltningsintresse i Nordsjön. De medlemsstaterna har lämnat in gemensamma rekommendationer till kommissionen efter samråd med den rådgivande nämnden för pelagiska arter och den rådgivande nämnden för Nordsjön. Vetenskapliga bidrag har erhållits från relevanta vetenskapliga organ. De åtgärder som ingår i den gemensamma rekommendationen är förenliga med bestämmelserna i artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 och därför bör de, i enlighet med artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1380/2013, ingå i denna förordning.

(4)

När det gäller Nordsjön bör, enligt artikel 15.1 a i förordning (EU) nr 1380/2013, landningsskyldigheten gälla alla fartyg som deltar i fisket efter små pelagiska arter och industriellt fiske och som i dessa fisken fångar arter som omfattas av fångstbegränsningar senast från och med den 1 januari 2015.

(5)

I enlighet med den gemensamma rekommendationen bör utkastplanen omfatta vissa fisken efter makrill, sill, taggmakrill, blåvitling, guldlax och skarpsill samt industriellt fiske efter vitlinglyra, skarpsill och tobisfiskar i Nordsjön från och med den 1 januari 2015.

(6)

Den gemensamma rekommendationen innehåller ett undantag från landningsskyldigheten för makrill och sill som fångas med snörpvad/ringnot på vissa villkor baserade på vetenskapliga belägg för hög överlevnadsgrad i enlighet med artikel 15.4 b i förordning (EU) nr 1380/2013. De vetenskapliga beläggen för hög överlevnadsgrad lämnades av Scheveningengruppen i den gemensamma rekommendationen, som hänvisade till ett antal vetenskapliga studier om fiskens överlevnad efter att utan att ha tagits ombord släppts tillbaka i havet från ringnotsfisket. Enligt dessa studier beror överlevnadsnivåerna på den tid som fisken är samlad i nätredskapet och fiskens densitet i nätredskapet, och både samlingstiden och densiteten tenderar att vara begränsade inom dessa fisken. Denna information har granskats vid STECF:s plenarsammanträde 14-02. STECF drog slutsatsen att förutsatt att resultaten av överlevnadstudierna är representativa för överlevnadsnivåerna inom det kommersiella fisket, borde andelen makrill som släpps tillbaka i vattnet och som överlever sannolikt vara cirka 70 % och skulle innebära mycket lägre densiteter än den densitet vid vilken dödligheten för sill konstaterades öka. Ett förbud mot att släppa makrill och sill innan nätredskapet helt har tagits ombord på ett fiskefartyg, vilket leder till förlust av död eller döende fisk, fastställs i artikel 19b.2 i rådets förordning (EG) nr 850/98 (2). Undantaget grundat på överlevnadsgrad påverkar inte det gällande förbudet eftersom fisken kommer att släppas i ett skede av fiskeinsatsen där överlevnadsnivån bör vara hög efter att fisken släppts. Därför bör ett sådant undantag ingå i denna förordning.

(7)

Den gemensamma rekommendationen omfattar också ett undantag av mindre betydelse från landningsskyldigheten i syfte att undvika oproportionella kostnader för hantering av oönskade fångster, t.ex. lagring, arbetskraft och iskylning, och med beaktande av svårigheterna att öka selektiviteten vid pelagiskt fiske efter makrill, taggmakrill och sill i Ices-områdena IVb och IVc söder om 54 grader nord. Detta undantag grundar sig på vetenskapliga bevis som lagts fram av de medlemsstater som deltar i den gemensamma rekommendationen, och har granskats av vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF). STECF fann att den gemensamma rekommendationen innehåller motiverade kvalitativa argument till stöd för ett undantag av mindre betydelse som grundar sig på oproportionella kostnader för hantering av oönskad fångst. Mot bakgrund av ovanstående och då andra vetenskapliga rön saknas, är det lämpligt att fastställa undantaget av mindre betydelse i enlighet med de procentsatser som föreslås i de gemensamma rekommendationerna och till nivåer som inte överskrider vad som är tillåtet enligt artikel 15.1 c i förordning (EU) nr 1380/2013. Därför bör detta undantag ingå i denna förordning.

(8)

För att garantera lämplig kontroll bör särskilda krav på dokumentation om fångster som omfattas av de undantag som anges i denna förordning fastställas.

(9)

Eftersom åtgärderna i denna förordning direkt påverkar den ekonomiska verksamhet som är knuten till och planeringen av unionsfartygens fiskeår bör denna förordning träda i kraft omedelbart efter dess offentliggörande.

(10)

Denna förordning bör tillämpas från och med den 1 januari 2015 för att vara förenlig med den tidsram som anges i artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013. I enlighet med artikel 15.6 i den förordningen bör denna förordning gälla i högst tre år.

—

Fångsten släpps innan en viss procent (som fastställs i punkterna 2 och 3 nedan) av snörpvaden/ringnoten har stängts (nedan kallad upptagningspunkt).

—

Snörpvaden/ringnoten är försedd med synliga bojar som tydligt markerar gränsen för upptagningspunkten.

—

Fartyget och snörpvaden/ringnoten är utrustade med ett elektroniskt system för registrering och dokumentering av när, var och i vilken omfattning snörpvaden/ringnoten har tagits upp för samtliga fiskeinsatser.