BILAGA

1.   Förbränningsanläggningar som ska omfattas av den nationella övergångsplanen

Delar av förbränningsanläggningar (t.ex. en eller flera individuella förbränningsenheter som delar en gemensam skorsten med andra enheter, eller som är i en sådan situation som anges i artikel 29.2 i direktiv 2010/75/EU) ska inte omfattas av en nationell övergångsplan (1).

Vid tillämpningen av artikel 32.1 andra stycket b i direktiv 2010/75/EU hör även anläggningar som inte drivs av raffinaderiets verksamhetsutövare men som befinner sig inom raffinaderiet och använder de bränslen som avses i det ledet till de förbränningsanläggningar som omfattas av denna bestämmelse.

Förbränningsanläggningar som vid någon tidpunkt under genomförandet av den nationella övergångsplanen kommer att omfattas av bestämmelserna i kapitel IV i direktiv 2010/75/EU rörande avfallsförbränningsanläggningar och samförbränningsanläggningar ska inte ingå i den nationella övergångsplanen.

2.   Uppgifter om förbränningsanläggningar som ska ingå i den nationella övergångsplanen

Den nationella övergångsplanen ska innehålla en förteckning över alla förbränningsanläggningar som planen omfattar och alla uppgifter rörande dessa anläggningar som använts för att beräkna utsläppstaken.

De uppgifter som ska finnas med för varje anläggning är den sammanlagda installerade tillförda effekten, de bränslen som används och driftsegenskaperna för varje förbränningsanläggning under den tidsperiod då den nationella övergångsplanen genomförs.

Som ett minimikrav ska följande uppgifter finnas med i den nationella övergångsplanen för var och en av förbränningsanläggningarna som den omfattar:

1.	Namn och plats för förbränningsanläggningen (2).

2.	Datumet då förbränningsanläggningens första tillstånd utfärdades.

3.

Datumet då ansökan om förbränningsanläggningens första tillstånd skickades in, tillsammans med datumet då förbränningsanläggningen togs i drift för första gången. Observera: Denna information krävs bara om förbränningsanläggningen erhöll sitt första tillstånd efter den 27 november 2002 men togs i bruk senast den 27 november 2003.

4.	Alla utbyggnader av förbränningsanläggningens sammanlagda installerade tillförda effekt på minst 50 MW som ägde rum mellan den 27 november 2002 och den 31 december 2010 (med angivande av effektökningen i MW) (3).

5.	Den sammanlagda installerade tillförda effekten (MW) för varje förbränningsanläggning den 31 december 2010.

6.

Antalet drifttimmar per år (4) för varje förbränningsanläggning, räknat som ett genomsnitt för perioden 2001–2010. Anmärkning: Denna information krävs bara om särskilda utsläppsgränsvärden för förbränningsanläggningar som är i drift mindre än 1 500 timmar per år används för att beräkna förbränningsanläggningens bidrag till utsläppstaket (eller utsläppstaken).

7.	Föroreningar för vilka den berörda förbränningsanläggningen inte omfattas av den nationella övergångsplanen (om sådana finns) (5).

8.	Mängden bränsle som används per år (TJ/år), räknat som ett genomsnitt för perioden 2001–2010, uppdelat på följande sex bränsletyper: stenkol, brunkol, biomassa, andra fasta bränslen, flytande bränslen och gasformiga bränslen (6).

9.

Årligt rökgasflöde (Nm3/år), räknat som ett genomsnitt för perioden 2001–2010 (7). Anmärkning 1: För förbränningsanläggningar som förbränner flera olika bränsletyper och/eller består av flera olika typer av anläggningar, måste rökgasflödet anges separat för var och en av dessa bränsletyper och/eller typer av förbränningsanläggningar (8). Anmärkning 2: Om rökgasflödet beräknas utifrån mängden bränsle som används (och inte baseras på en faktisk övervakning av rökgasflödet) måste faktorn (eller faktorerna om det rör sig om flera olika bränsletyper eller typer av förbränningsanläggningar) som användes för beräkningen (Nm3/GJ) rapporteras.

10.

Mängden svavel från inhemska fasta bränslen (9) (ton S/år), räknat som ett genomsnitt för perioden 2001–2010. Anmärkning: Denna information krävs bara när förbränningsanläggningen använder inhemska fasta bränslen och när minimikravet på avsvavlingsgrad används för att beräkna förbränningsanläggningens bidrag till utsläppstaket för svaveldioxid (för 2016 och/eller 2019).

När förbränningsanläggningar som omfattas av den nationella övergångsplanen består av gasturbiner eller gasmotorer måste den nationella övergångsplanen ange detta.

3.   Fastställande av utsläppstak

3.1   Beräkningsmetod för de enskilda anläggningarnas bidrag till utsläppstaken för 2016 och 2019

3.1.1   Allmänt fall

För att fastställa de tillämpliga utsläppstaken för en förorening för åren 2016 och 2019 ska bidragen från varje enskild förbränningsanläggning uttryckt i ton per år (ton/år) beräknas med hjälp av följande ekvation:

Bidrag till utsläppstak (ton/år) = Rökgasflöde (Nm3/år) × ELV (mg/Nm3) × 1,0 × 10–9

där följande gäller:

—

Rökgasflödet är det volumetriska rökgasflödet uttryckt i kubikmeter per år (Nm3/år), räknat som ett genomsnitt för perioden 2001–2010. Det beräknas vid standardtemperatur (273 K) och standardtryck (101,3 kPa) och med gällande referensinnehåll av syre (dvs. samma innehåll som används för utsläppsgränsvärdet [ELV]) och efter korrigering för innehållet av vattenånga.

—

ELV (Emission Limit Value) är utsläppsgränsvärdet för den aktuella föroreningen uttryckt i mg/Nm3, under antagande av ett syreinnehåll i rökgasen på 6 volymprocent för fasta bränslen, 3 volymprocent för flytande eller gasformiga bränslen (för förbränningsanläggningar som inte består av gasturbiner eller gasmotorer) och 15 volymprocent för gasturbiner och gasmotorer.

Närmare information om hur man bestämmer utsläppsgränsvärden för beräkning av utsläppstaken för 2016 och 2019 finns i avsnitten 3.2 och 3.3.

3.1.2   Specifikt fall med anläggningar som förbränner flera olika bränsletyper och/eller består av flera olika typer av anläggningar

Ekvationen i avsnitt 3.1.1 kan inte användas för förbränningsanläggningar som förbrände flera olika bränsletyper under perioden 2001–2010 (oavsett om det skedde samtidigt eller ej) eller består av flera olika typer av anläggningar.

Dessa förbränningsanläggningar kräver användning av andra utsläppsgränsvärden och/eller referensbetingelser för beräkningen av deras bidrag till utsläppstaken. Därför ska följande metod användas:

Bidrag till utsläppstak (ton/år) = Σ [Rökgasflöde (Nm3/år) × ELV (mg/Nm3) × 1,0 × 10–9]

Denna ekvation anger att för varje bränsletyp som användes under perioden 2001–2010 ska den genomsnittliga rökgasvolymen per år (Nm3/år) multipliceras med det relevanta utsläppsgränsvärdet (motsvarande den sammanlagda installerade tillförda effekten för hela förbränningsanläggningen). Produkterna av dessa multiplikationer läggs sedan samman för alla bränsletyper som användes.

Det måste för varje bränsletyp säkerställas att rökgasvolymen och utsläppsgränsvärdet som multipliceras ihop anges vid samma referensinnehåll av syre.

Samma metod används i de fall då en förbränningsanläggning under perioden 2001–2010, med hänsyn tagen till artiklarna 29.1 och 29.2 i direktiv 2010/75/EU, bestod av en kombination av olika typer av anläggningar. Exempel på detta är

—	en eller flera gasturbiner i kombination med en eller flera andra typer av förbränningsanläggningar,

—	en eller flera gasmotorer i kombination med en eller flera andra typer av förbränningsanläggningar.

3.1.3   Minimikrav på avsvavlingsgrad (MDR)

Ekvationen i avsnitt 3.1.1 kan inte användas för förbränningsanläggningar som förbränner inhemska fasta bränslen (10) och inte klarar att uppfylla de relevanta utsläppsgränsvärdena för svaveldioxid som fastställs i direktiv 2010/75/EU på grund av bränslets egenskaper.

För sådana anläggningar får beräkningen av deras bidrag till utsläppstaket för svaveldioxid baseras på de relevanta minimikraven på avsvavlingsgrad (11) istället för på utsläppsgränsvärdena för svaveldioxid.

I detta fall ska förbränningsanläggningens bidrag till utsläppstaket för svaveldioxid uttryckt i ton per år (ton/år) beräknas med hjälp av följande ekvation:

Bidrag till utsläppstak för svaveldioxid = Tillfört svavel (ton/år) × (1 – (MDR/100)) × 2

där följande gäller:

—	Tillfört svavel är den årliga mängden svavel (S) i det inhemska fasta bränslet som användes i förbränningsanläggningen, uttryckt i ton per år (ton/år), räknat som ett genomsnitt för perioden 2001–2010.

—	MDR är det relevanta minimikravet på avsvavlingsgrad, uttryckt i procent.

Närmare information om hur man fastställer minimikravet på avsvavlingsgrad för beräkning av utsläppstaken för svaveldioxid för 2016 och 2019 finns i avsnitten 3.2 och 3.3.

3.2   Relevanta utsläppsgränsvärden och minimikrav på avsvavlingsgrad för beräkning av utsläppstaken för 2016

Enligt artikel 32.3 i direktiv 2010/75/EU ska utsläppstaket (eller utsläppstaken) för 2016 beräknas på grundval av de relevanta utsläppsgränsvärden som fastställs i bilagorna III–VII till direktiv 2001/80/EG eller, i tillämpliga fall, på grundval av det minimikrav på avsvavlingsgrad som fastställs i bilaga III till direktiv 2001/80/EG. Beräkningen av utsläppstaken för 2016 ska följaktligen baseras på de relevanta utsläppsgränsvärden och den relevanta MDR som beräknas gälla för den berörda förbränningsanläggningen den 1 januari 2016 enligt direktiv 2001/80/EG, med hänsyn till följande bestämmelser (12).

Utsläppsgränsvärden och MDR ska fastställas utifrån den sammanlagda installerade tillförda effekten för hela förbränningsanläggningen den 31 december 2010, bränsletypen (eller bränsletyperna) som används och det genomsnittliga antalet drifttimmar per år under perioden 2001–2010. I de fall då förbränningsanläggningar har byggts ut med minst 50 MW under perioden mellan den 27 november 2002 och den 31 december 2010 ska reglerna för beräkning av relevanta utsläppsgränsvärden som fastställs i artikel 10 i direktiv 2001/80/EG gälla.

För alla gasturbiner som ingår i den nationella övergångsplanen är det relevanta utsläppsgränsvärdet för kväveoxider det som fastställs i del B i bilaga VI till direktiv 2001/80/EG, utan hänsyn till artikel 2.7 j i direktiv 2001/80/EG.

Eftersom inga utsläppsgränsvärden har fastställts för gasmotorer i direktiv 2001/80/EG är det relevanta utsläppsgränsvärdet för kväveoxider det som fastställs i del 1 i bilaga V till direktiv 2010/75/EU.

För förbränningsanläggningar som har använt olika bränsletyper under perioden 2001–2010 ska de relevanta utsläppsgränsvärdena anges för varje enskilt bränsle. I avsnitt 3.1.2 finns närmare information om den metod som ska användas för att beräkna bidraget från var och en av dessa anläggningar till utsläppstaken.

I direktiv 2001/80/EG tillåts vissa förbränningsanläggningar som är i drift mindre än 1 500 timmar per år (som ett rullande genomsnitt över en femårsperiod) uppfylla mindre stränga utsläppsgränsvärden. Dessa utsläppsgränsvärden kan bara användas för att beräkna bidraget från en enskild anläggning till utsläppstaket för 2016 om det genomsnittliga antalet drifttimmar för anläggningen under åren 2001–2010 var lägre än 1 500 timmar per år.

En översikt över de relevanta utsläppsgränsvärden som fastställs i bilagorna III–VII till direktiv 2001/80/EG och relevant MDR som fastställs i bilaga III till direktiv 2001/80/EG finns i tabellerna C.1, C.2 och C.3 i tillägg C till denna bilaga (13).

3.3   Relevanta utsläppsgränsvärden och minimikrav på avsvavlingsgrad för beräkning av utsläppstaken för 2019

Enligt artikel 32.3 i direktiv 2010/75/EU ska utsläppstaken för 2019 beräknas på grundval av de relevanta utsläppsgränsvärden som fastställs i del 1 i bilaga V till direktiv 2010/75/EU eller, i tillämpliga fall, på grundval av de relevanta minimikraven på avsvavlingsgrad som fastställs i del 5 i bilaga V till direktiv 2010/75/EU. Därigenom baseras beräkningen av utsläppstaken för 2019 på de relevanta utsläppsgränsvärden och den relevanta MDR som beräknas gälla för den berörda förbränningsanläggningen den 1 januari 2019 enligt direktiv 2010/75/EU.

Utsläppsgränsvärden och MDR ska fastställas utifrån den sammanlagda installerade tillförda effekten för hela förbränningsanläggningen den 31 december 2010, bränsletypen (eller bränsletyperna) som används och det genomsnittliga antalet drifttimmar per år under perioden 2001–2010.

En översikt över de relevanta utsläppsgränsvärden som fastställs i del 1 i bilaga V till direktiv 2010/75/EU och relevant MDR som fastställs i del 5 i bilaga V till direktiv 2010/75/EU finns i tabellerna D.1, D.2 och D.3 i tillägg D till denna bilaga.

För förbränningsanläggningar som har använt olika bränsletyper under perioden 2001–2010 ska de relevanta utsläppsgränsvärdena anges för varje enskilt bränsle. I avsnitt 3.1.2 finns närmare information om den metod som ska användas för att beräkna bidraget från var och en av dessa anläggningar till utsläppstaken.

I direktiv 2010/75/EU tillåts vissa förbränningsanläggningar som är i drift mindre än 1 500 timmar per år (som ett rullande genomsnitt över en femårsperiod) uppfylla mindre stränga utsläppsgränsvärden. Dessa utsläppsgränsvärden kan bara användas för att beräkna bidraget från en enskild anläggning till utsläppstaket för 2019 om det genomsnittliga antalet drifttimmar för anläggningen under åren 2001–2010 var lägre än 1 500 timmar per år.

3.4   Beräkning av utsläppstaken

3.4.1   Beräkning av utsläppstaken för 2016 och 2019

För åren 2016 och 2019 ska de totala utsläppstaken per förorening fastställas genom att lägga samman bidragen från varje enskild anläggning till respektive utsläppstak.

tak2016 (ton/år) = Σ [den enskilda anläggningens bidrag till utsläppstaket för 2016]

tak2019 (ton/år) = Σ [den enskilda anläggningens bidrag till utsläppstaket för 2019]

3.4.2   Beräkning av utsläppstaken för 2017, 2018 och 2020

Utsläppstaken för 2017 (tak2017) ska beräknas med hjälp av följande ekvation:

Utsläppstaken för 2018 (tak2018) ska beräknas med hjälp av följande ekvation:

Utsläppstaken för den första planeringsterminen 2020 (tak2020) är hälften av utsläppstaken för 2019:

4.   Senare ändringar i de nationella övergångsplanerna

Medlemsstaterna ska som minimikrav informera kommissionen om följande:

a)

Förbränningsanläggningar som väljer att utnyttja möjligheten till undantag för anläggningar med begränsad livstid enligt artikel 33 i direktiv 2010/75/EU. Anmärkning: Samtidigt som medlemsstaterna ska meddela sina nationella övergångsplaner till kommissionen senast den 1 januari 2013, har verksamhetsutövarna till den 1 januari 2014 på sig att meddela den behöriga myndigheten om de önskar utnyttja möjligheten till undantag för anläggningar med begränsad livstid. Därigenom kan en förbränningsanläggning i startskedet ingå i den nationella övergångsplan som skickas in till kommissionen innan möjligheten till undantag för anläggningar med begränsad livstid utnyttjas för anläggningen. Så snart förbränningsanläggningens verksamhetsutövare har underrättat den behöriga myndigheten om beslutet att utnyttja möjligheten till undantag för anläggningar med begränsad livstid måste förbränningsanläggningen tas bort från den nationella övergångsplanen. Bidragen till det tillämpliga utsläppstaket (eller de tillämpliga utsläppstaken) från var och en av de förbränningsanläggningar som genom detta omfattas av artikel 33 i direktiv 2010/75/EU måste då dras av från utsläppstaket (eller utsläppstaken) enligt beräkningen i den senast godkända versionen av den nationella övergångsplanen (eller, om ingen sådan plan godkänts, enligt beräkningen i den senaste versionen av den nationella övergångsplan som lämnats in till kommissionen).

b)	Förbränningsanläggningar som har lagts ned (dvs. de anläggningar som har tagits ur bruk för gott) eller där den sammanlagda installerade tillförda effekten är minskad till mindre än 50 MW.

c)

Förbränningsanläggningar som börjar samförbränna avfall efter den 31 december 2015 och därigenom omfattas av kapitel IV i direktiv 2010/75/EU. Anmärkning: Som nämns i artikel 32.3 i direktiv 2010/75/EU ska, om en anläggning som omfattas av den nationella övergångsplanen läggs ned eller inte längre faller inom tillämpningsområdet för kapitel III i direktiv 2010/75/EU, detta inte leda till en höjning av de totala årliga utsläppen från de övriga anläggningarna som omfattas av den nationella övergångsplanen.

Vid tillämpningen av artikel 32.6 i direktiv 2010/75/EU är medlemsstaterna inte skyldiga att meddela kommissionen följande information, eftersom dessa förändringar inte bör påverka det tillämpliga utsläppstaket (eller de tillämpliga utsläppstaken):

—	Minskningar eller höjningar av den sammanlagda installerade tillförda effekten efter den 31 december 2010 (förutom en minskning till mindre än 50 MW).

—	Minskningar eller höjningar av antalet årliga drifttimmar efter 2010.

—	Förändringar i bränsleanvändningen (typ/kvantitet) som skett efter 2010 (förutom byte till avfallsförbränning som skulle göra anläggningen till en samförbränningsanläggning, vilket i sin tur skulle utesluta den ur den nationella övergångsplanen).

Ändringar som påverkar anläggningen namn (t.ex. på grund av byte av verksamhetsutövare) ska rapporteras via de utsläppsinventeringar som ska tillhandahållas av medlemsstaterna i enlighet med artikel 6.3 i detta beslut och artikel 72.3 i direktiv 2010/75/EU.

---

(1)  Samma regel gäller för artiklarna 33, 34 och 35 i direktiv 2010/75/EU. Som en följd av detta kan det hända att en del av en förbränningsanläggning inte omfattas av bestämmelserna i artiklarna 33, 34 eller 35, samtidigt som en annan del (eller flera delar) av samma anläggning omfattas av den nationella övergångsplanen.

(2)  Enligt rapporteringen i de utsläppsinventeringar som har tagits fram i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (EGT L 309, 27.11.2001, s. 1).

(3)  Denna information behövs för att fastställa de relevanta utsläppsgränsvärdena för den 1 januari 2016, i enlighet med artikel 10 i direktiv 2001/80/EG.

(4)  Med drifttimmar menas den tid uttryckt i timmar då hela anläggningen eller delar av den är i drift och orsakar utsläpp till luften, exklusive start- och stopperioder.

(5)  Gasturbiner kan till exempel bara omfattas av den nationella övergångsplanen när det gäller deras utsläpp av kväveoxider. Andra anläggningar kan omfattas av den nationella övergångsplanen för vissa föroreningar, samtidigt som de måste följa utsläppsgränsvärdena i bilaga V till direktiv 2010/75/EU för andra föroreningar.

(6)  För förbränningsanläggningar som vid någon tidpunkt under perioden 2001–2010 har haft samförbränning av avfall (förutom avfall som räknas som biomassa enligt definitionen i artikel 3.31 b i direktiv 2010/75/EU, och följaktligen omfattades av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (EGT L 332, 28.12.2000, s. 91)), ska den mängd avfall som förbrändes under denna period inte tas med under denna punkt.

(7)  Se avsnitt 3.1.1 i denna bilaga för tillämpliga referensförhållanden.

(8)  Se avsnitt 3.1.2 i denna bilaga.

(9)  Med ett inhemskt fast bränsle menas ett naturligt förekommande fast bränsle som utvinns lokalt och förbränns i en förbränningsanläggning som är speciellt framtagen för detta bränsle.

(10)  Detta gäller för förbränningsanläggningar som har förbränt inhemskt fast bränsle under perioden 2001–2010.

(11)  Med avsvavlingsgrad menas förhållandet under en bestämd tidsperiod mellan mängden svavel som inte släpps ut till luften vid en förbränningsanläggning och svavelmängden i det fasta bränsle som tillförs förbränningsanläggningen och förbrukas i förbränningsanläggningen under samma tidsperiod.

(12)  De relevanta utsläppsgränsvärdena för beräkning av utsläppstaken påverkas inte av att en anläggning omfattas av en nationell plan för utsläppsminskning enligt artikel 4.6 i direktiv 2001/80/EG.

(13)  Denna översikt är inte helt uttömmande. I synnerhet omfattar den inte situationer där en förbränningsanläggning har byggts ut med minst 50 MW mellan den 27 november 2002 och den 31 december 2010, då även utsläppsgränsvärdena som listas i B-delarna av bilagorna III till VII i direktiv 2001/80/EG är av relevans (genom tillämpning av artikel 10 i direktiv 2001/80/EG).