52013DC0376

Rekommendation till

RÅDETS REKOMMENDATION

om Finlands nationella reformprogram för 2013 med angivande av rådets yttrande om Finland stabilitetsprogram för 2012-2017

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 121.2 och 148.4,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken[1], särskilt artikel 5.2,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1176/2011 av den 16 november 2011 om förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser[2], särskilt artikel 6.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens rekommendation[3],

med beaktande av Europaparlamentets yttrande[4],

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser,

med beaktande av sysselsättningskommitténs yttrande,

efter att ha hört ekonomiska och finansiella kommittén, och

av följande skäl:

(1)       Den 26 mars 2010 godkände Europeiska rådet Europeiska kommissionens förslag till en ny strategi för sysselsättning och tillväxt – Europa 2020. Strategin bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal nyckelområden där åtgärder behövs för att stärka förutsättningarna för hållbar tillväxt och konkurrenskraft i Europa.

(2)       Den 13 juli 2010 antog rådet, på grundval av kommissionens förslag, en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik[5], vilka tillsammans utgör de så kallade integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(3)       Den 29 juni 2012 beslöt rådet om en tillväxt- och sysselsättningspakt som är en enhetlig ram för insatser på nationell nivå, EU-nivå och euroområdesnivå. Den innehåller alla tillgängliga medel, instrument och politik. Europeiska rådet beslöt om insatser som ska utföras på medlemsstatsnivå och förband sig särskilt att uppnå målen i strategin Europa 2020 och genomföra de landsspecifika rekommendationerna.

(4)       Den 6 juli 2012 antog rådet en rekommendation om Finlands nationella reformprogram för 2012 och avgav sitt yttrande om Finlands uppdaterade stabilitetsprogram för 2011–2015.

(5)       Den 28 november 2012 antog kommissionen den årliga tillväxtöversikten[6] som markerar inledningen av 2013 års europeiska planeringstermin för samordning av den ekonomiska politiken. Den 28 november 2012 antog kommissionen rapporten om varningsmekanismen[7], på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011. I rapporten angavs att Finland var en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning.

(6)       Den 14 mars 2013 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för att säkerställa finansiell stabilitet, finanspolitisk konsolidering och tillväxtfrämjande åtgärder. Det betonade behovet av att eftersträva differentierad och tillväxtfrämjande konsolidering av de offentliga finanserna, återställa normala lånevillkor i ekonomin, främja tillväxt och konkurrenskraft, ta itu med arbetslösheten och krisens sociala följdverkningar samt modernisera den offentliga förvaltningen.

(7)       Den 10 april 2013 offentliggjorde kommissionen resultaten av sin fördjupade granskning[8] av Finland i enlighet med artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011. Av analysen drog kommissionen slutsatsen att Finland har makroekonomiska obalanser som kräver övervakning och beslutsamma politiska åtgärder. Det är särskilt viktigt att man fortsätter att uppmärksamma den betydande försämringen vad gäller underskottet i bytesbalansen och det svaga exportresultatet, vilka är faktorer som drivs på genom omstruktureringen av industrin, tillika med konkurrensfaktorer ur ett kostnads- och icke-kostnadsperspektiv.

(8)       Den 18 april 2013 lade Finland fram sitt stabilitetsprogram för 2013 som omfattar perioden 2012–2017 och även sitt nationella reformprogram för 2013. För beaktande av inbördes samband har de båda programmen bedömts samtidigt.

(9)       Baserat på en bedömning av 2013 års stabilitetsprogram enligt rådets förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att Finlands offentliga finanser på det hela taget varit sunda och att ansträngningar gjorts för att närma sig det medelfristiga budgetmålet. Det makroekonomiska scenariot för budgetprognoserna i programmet är trovärdigt. Tillväxtprognoserna för 2013 är liknande som i kommissionens vårprognos, medan prognosen för 2014 ligger 0,6 procentandelar över kommissionens prognos. Målet i den budgetstrategi som anges i programmet är att balansera de statliga finanserna och få den offentliga skuldkvoten att sjunka till 2015. I programmet ingår en ändring av det medelfristiga målet från 0,5 % till -0,5 %. Det nya medelfristiga målet är i linje med kraven i stabilitets- och tillväxtpakten. I programmet förutspås att målet kommer att uppnås till 2014 och hållas fram till 2017. Utgående från den (nyberäknade) strukturbalansen på grundval av uppgifterna i programmet har Finland under 2012 inte uppnått sina tidigare medelfristiga mål och kommer inte att uppnå det nya målet under 2013. I programmet prognostiseras att den (nyberäknade) strukturbalansen kommer att förbättras från -1 % av BNP 2012 till -0,9 % av BNP 2013. Mellan 2014 och 2017 kommer den att ligga stadigt mellan -0,6 % och -0,7 % av BNP. Under 2012 ökade Finlands nettoutgifter med 0,4 %, vilket är under det tillämpliga referensvärdet i utgiftsriktmärket. Till följd av den negativa reala BNP-tillväxten 2012 anses den låga strukturanpassningen vara tillräcklig. Under 2013 förbättras Finlands (nyberäknade) strukturbalans och dess nettoutgifter väntas endast avvika med 0,1 % av BNP från utgiftsriktmärket. Med tanke på Finlands stor negativa produktionsklyfta anses detta adekvat. Under 2014 väntas Finlands (nyberäknade) strukturbalans förbättras ytterligare, och nå -0,6 % av BNP, dvs. tillräcklig nära det medelfristiga målet (dessutom kommer Finland enligt kommissionens vårprognos att uppnå målet helt och hållet under 2014). På det hela taget innebär detta att den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten efterlevts. Den offentliga konsoliderade bruttoskulden var 53 % av BNP 2012 och kommer enligt programmet att ligga kvar under 60 % av BNP under hela programtiden. Programmet förutser minskningar av skuldnivån under 2016 och 2017. Långsiktig hållbarhet är fortfarande det viktigaste finanspolitiska målet. Hållbarhetsklyftan till följd av en åldrande befolkning, främst beroende på pensioner, hälso- och långvård, har noterats och kräver löpande övervakning.

(10)     Produktivitetstillväxten inom offentliga tjänster har inte följt med produktivitetsökningen i ekonomin som helhet, medan belastningen till följd av en åldrande befolkning ökar. Principerna för reformering av kommunerna har fastställts, men sammanslagningar förblir frivilliga, även om det kommer att finnas ekonomiska incitament från staten. Det väntas att den pågående reformen av social- och hälsosystemen inte kommer att medföra några avsevärda minskningar av det nuvarande antalet hälso- och sjukvårdsdistrikt.

(11)     Åtgärder har vidtagits för att minska ungdoms- och långtidsarbetslösheten, till exempel ungdomsgarantin, kompetensprogrammet för ungdomar samt pilotprogrammet för långtidsarbetslösa. Dessa kompletterades under 2013 med ytterligare ekonomiskt stöd till lärlingsprogram som del av ungdomsgarantin. Detta är välkommet med tanke på den väntade ökningen av arbetslösheten. Dessa åtgärder måste nu genomföras med tydligt fokus på att höja målgruppernas kompetensnivå och arbetsmarknadsställning. Det är viktigt att man lyckas öka sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare för att säkerställa hållbara offentliga finanser och kunna tillgodose framtida arbetskraftsbehov. Den arbetande befolkningsandelen i Finland krymper. Flera åtgärder har vidtagits för att komma åt möjligheterna till tidig pension, bland annat en höjning av åldersgränsen för deltidspensionering, upphävande av möjligheten till minskad pension och höjning av pensionsåldern efter arbetslöshet. Medellivslängden har emellertid ökat snabbare än vad som förutsågs under 2005 års pensionsreform, och med tiden kan det nuvarande intervallet för lagstadgad pensionsålder visa sig vara för lågt och pensionerna otillräckliga. I sitt program har Finland åtagit sig att öka den faktiska pensionsåldern till 62,4 år till 2025, vilket fortfarande är lågt med hänsyn till medellivslängden och de demografiska problemen. Genomförandet av dessa överenskomna åtgärder förblir en prioritering på kort sikt.

(12)     Regleringshindren inom Finlands tjänstesektor är fortfarande höga, och marknadskoncentrationerna är stora i viktiga sektorer som detaljhandeln. De planerade ändringarna av konkurrenslagen i fråga om livsmedelshandelsaktörers dominerande marknadsposition, målen i programmet om sund konkurrens genom större övervakning av sektorn samt upphävandet av onödiga hinder för konkurrens i befintlig lagstiftning (t.ex. om fysisk planering och byggverksamhet) bör bidra till att lösa dessa problem. Sammanslagningen av konkurrens- och konsumentmyndigheten, tillsammans med en ökning av deras budget och större befogenheter att ta itu med konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata aktörer bör också rent allmänt göra konkurrenspolitiken effektivare och öka dess fördelar. I Finland har de böter som utfärdats enligt konkurrenslagstiftningen av tradition varit låga, och den översikt som planeras för 2013 bör kunna ligga till grund för ytterligare reformer för att öka böternas avskräckande effekt.

(13)     Finlands produktionstillväxt fortsätter att hanka efter lönetillväxten, medan landets internationella konkurrenskraft har minskat, vilket visas genom de finska exporternas minskade marknadsandel. Investeringar i forskning, utveckling och innovation är fortfarande höga, men en kritisk punkt är hur effektivt forskningen omvandlas till innovation och nya företag med hög tillväxt, som kan ta sig in på snabbt växande exportmarknader och stärka Finlands internationella konkurrenskraft. På kort sikt bör Finland genomföra sina nyligen antagna strategier och åtgärder för att förbättra forsknings- och innovationssystemet, till exempel den nya handlingsplanen, och vid behov föreslå ytterligare reformer utgående från befintliga utvärderingar och den framtidsrapport som just förbereds. Energi- och arbetspriserna har identifierat bland de insatspriser som bidrar till att öka kostnaderna för finska producenter. Löneökningen under senare år har varit begränsad, till följd av det gällande treparts-löneavtalet som löper ut under 2013. Det är därför oroande att inget nytt avtal hittills slutits mellan arbetsmarknadens parter.

(14)     Inom ramen för den europeiska planeringsterminen har kommissionen genomfört en omfattande analys av Finlands ekonomiska politik. Den har bedömt stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet samt lagt fram en fördjupad granskning. Den har beaktat inte bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Finland utan även i vilken utsträckning som EU:s regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. Kommissionens rekommendationer inom ramen för den Europeiska planeringsterminen återspeglas i rekommendationer 1 till 5 nedan.

(15)     I ljuset av denna bedömning har rådet granskat Finlands stabilitetsprogram, och dess ståndpunkt[9] avspeglas bland annat i dess rekommendation 1 nedan

(16)     Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat Finlands nationella reformprogram och stabilitetsprogram. Rådets rekommendationer enligt artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 om förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser återspeglas i rekommendationerna 3, 4 och 5.

(17)         I samband med den europeiska planeringsterminen har kommissionen dessutom analyserat den ekonomiska politiken i euroområdet som helhet. På dessa grunder har rådet utfärdat särskilda rekommendationer till de medlemsstater vars valuta är euron. Även Finland bör se till att de genomför dessa rekommendationer snabbt och fullständigt.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS att Finland under perioden 2013-2014 vidtar följande åtgärder:

1.           Fortsätter en tillväxtfrämjande finanspolitik och upprätthåller en sund finanspolitisk position som planerat, och garanterar efterlevnad av det medelfristiga målet under hela programtiden. Fortsatt årlig utvärdering av omfattningen på det åldersrelaterade hållbarhetsgapet och justering av offentliga intäkter och utgifter i enlighet med de långsiktiga målen och behoven. Garanterar långvårdens kostnadseffektivitet och hållbarhet och i större utsträckning beaktar förebyggande, rehabilitering och självständigt boende.

2.           Ser till att de pågående administrativa reformerna kring kommunernas struktur genomförs i praktiken, i syfte att uppnå produktivitetsvinster och kostnadsbesparingar i de offentliga tjänsterna, bland annat social- och hälsovårdstjänster.

3.           Vidtar ytterligare åtgärder för att öka anställningen av äldre, bland annat genom att öka deras anställbarhet och minska möjligheterna till tidig pensionering, samt anpassa den lagstadgade minsta pensionsåldern till den ökande medellivslängden. Genomföra och noga övervaka effekterna av pågående åtgärder för att förbättra ungas och långtidsarbetslösas ställning på arbetsmarknaden, med särskilt fokus på yrkesrelevant kompetensutveckling.

4.           Fortsatta insatser för att öka konkurrensen inom produkt- och tjänstemarknaderna, särskilt detaljhandeln, genom att genomföra det nya programmet för att främja sund konkurrens.

5.           Öka Finlands förmåga att ta fram innovativa produkter, tjänster och högtillväxtföretag i en snabbt föränderlig miljö, och fortsätta diversifieringen av industrin, på väg mot mindre energiintensiva sektorer. I den nuvarande situationen med låg tillväxt stödja utvecklingen av reallönerna och produktiviteten, samtidigt som arbetsmarkandens parters roller måste respekteras fullt ut och nationella metoder följas.

Utfärdad i Bryssel den

                                                                       På rådets vägnar

                                                                       Ordförande

[1]               EGT L 209, 2.8.1997, s. 1.

[2]               EUT L 306, 23.11.2011, s. 25.

[3]               COM(2013) 376 final.

[4]               P7_TA(2013)0052 and P7_TA(2013)0053.

[5]               Rådets beslut 2013/208/EU av den 22 april 2013.

[6]               COM(2012) 750 final.

[7]               COM(2012) 751 final.

[8]               SWD(2013) 123 final.

[9]               Enligt artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 1466/97.