(1)

För att fastställa om medlemsstater bör låta institut inom deras jurisdiktioner omfattas förenklade skyldigheter krävs enligt artikel 4.1 i direktiv 2014/59/EU att medlemsstaterna säkerställer att behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bedömer de effekter ett instituts fallissemang kan få till följd av ett antal faktorer som anges i artikeln.

(2)

Denna bedömning ska vara skild från, och inte föregripa, andra bedömningar som resolutionsmyndigheter gör, framför allt eventuella bedömningar av möjligheterna till resolution av ett institut eller en koncern, eller av om villkoren före resolution som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014 (2) är uppfyllda.

(3)

Specificeringen av de kriterier som avses i artikel 4.1 i direktiv 2014/59/EU bör vara praktisk, effektiv och ändamålsenlig. Vilka effekter ett instituts fallissemang kan få bör därför först bedömas på grundval av kvantitativa kriterier och därefter på grundval av kvalitativa kriterier. Allmänt bör bedömningen på grundval av kvalitativa kriterier endast genomföras om bedömningen på grundval av kvantitativa kriterier inte leder till slutsatsen att, mot bakgrund av de effekter som institutets fallissemang skulle kunna orsaka, fullständiga skyldigheter snarare än förenklade skyldigheter krävs.

(4)

För att säkerställa en enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av denna förordning bör behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bedöma de kvantitativa kriterierna utifrån en gemensam tröskel för unionen i form av ett samlat kvantitativt betyg. Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör beräkna detta samlade kvantitativa betyg utifrån ett antal indikatorer och värden från den ram för tillsynsrapportering som fastställs i genomförandeförordning nr 680/2014 (3).

(5)

För att säkerställa en önskvärd balans mellan den förväntade andelen institut som inte är berättigade till förenklade skyldigheter i medlemsstaterna och fördelningen av ej berättigade institut mellan olika medlemsstater bör EU-gränsvärdet för det samlade kvantitativa betyget för kreditinstitut i princip fastställas till 25 punkter. Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör kunna höja eller sänka gränsvärdet med 25 punkter och fastställa det inom en skala på 0 till 105 punkter, beroende på de specifika egenskaperna i medlemsstatens banksektor. En starkt koncentrerad banksektor kan motivera ett högre gränsvärde, medan ett stort antal små institut i kombination med ett litet antal stora institut kan medföra ett lägre gränsvärde. Gränsvärdet bör nå den rätta balansen mellan det samlade värdet av tillgångar hos kreditinstitut som kan vara berättigade till förenklade skyldigheter i en viss medlemsstat, och kreditinstitut som inte är berättigade, på grundval av den kvantitativa bedömningen.

(6)

Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör använda lämpliga närmevärden baserade på de nationella principerna för god redovisningssed i de fall där de inte mottagit värdeindikatorer från instituten som ett led i tillsynsrapporteringen. Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör kunna fastställa värdet på relevanta indikatorer till noll om det visar sig för betungande att identifiera närmevärden. Den möjligheten bör dock begränsas till institut som inte fyller i mall 20 på grundval av artikel 5 a 4 i genomförandeförordning (EU) nr 680/2014, med hänvisning till att de inte överskrider det gränsvärde som avses i den artikeln.

(7)

För att säkerställa att den metod som tillämpas i denna förordning till fullo följer proportionalitetsprincipen och för att undanröja oproportionerliga bördor, bör det vara möjligt för små kreditinstitut att bedömas kvantitativt enbart på grundval av deras storlek. Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör därför kunna dra slutsatsen att ett litet kreditinstituts fallissemang sannolikt inte har någon betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor, utan att tillämpa det samlade kvantitativa betyget, förutsatt att deras kvalitativa bedömning stöder den slutsatsen. För dessa små kreditinstitut bör bedömningen av de kvalitativa kriterierna också genomföras på ett proportionerligt sätt.

(8)

För att säkerställa att bedömningen av inverkan på finansmarknaderna av instituts fallissemang är ändamålsenlig och effektiv, bör andra institut eller finansieringsvillkor, specifikationen av kvantitativa och kvalitativa kriterier grunda sig på de termer och kategorier som redan fastställts i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (4).

(9)

I enlighet med artikel 131.2 i direktiv 2013/36/EU identifieras särskilt globala systemviktiga institut som sådana på grundval av bland annat deras storlek, graden av sammanlänkning med det finansiella systemet, deras komplexitet och gränsöverskridande verksamhet. Eftersom dessa kriterier i stor utsträckning överlappar kriterierna i artikel 4.1 i direktiv 2014/59/EU bör behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter kunna besluta att fallissemang i ett globalt systemviktigt institut sannolikt kommer att få en betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor, utan att genomföra en kvantitativ bedömning.

(10)

Dessutom, i enlighet med artikel 131.3 i direktiv 2013/36/EU identifieras andra systemviktiga institut som sådana på grundval av bland annat deras storlek, betydelsen för unionens eller den relevanta medlemsstatens ekonomi, betydelsen av deras gränsöverskridande verksamhet samt deras sammanlänkning med det finansiella systemet. Eftersom dessa kriterier är snarlika kriterierna i artikel 4.1 i direktiv 2014/59/EU bör behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter kunna besluta att fallissemang i ett annat systemviktigt institut sannolikt kommer att få en betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor, utan att genomföra en kvantitativ bedömning.

(11)

I artikel 107.3 i direktiv 2013/36/EU föreskrivs dessutom att Europeiska bankmyndigheten (EBA) ska utfärda riktlinjer för gemensamma förfaranden och metoder för översyns- och utvärderingsprocessen i enlighet med artikel 16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (5). Behöriga myndigheter och finansinstitut till vilka dessa riktlinjer riktar sig ska göra sitt bästa för att följa dem. Kategoriseringen som genomförs av behöriga myndigheter enligt EBA:s riktlinjer för gemensamma förfaranden och översyns- och utvärderingsprocessen bör därför beaktas i samband med den bedömning som avses i artikel 4.1 i direktiv 2014/59/EU. Behöriga myndigheter klassificerar institut i fyra kategorier. Den första kategorin (kategori 1) består av globala systemviktiga institut och andra systemviktiga institut och, där tillämpligt, andra institut som kategoriseras som sådana av behörig myndighet på grundval av deras storlek, interna organisation och arten, räckvidden och komplexiteten i deras verksamhet. Om den behöriga myndigheten har fastställt att ett institut hör till kategori 1, bör därför behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter kunna besluta att fallissemang i det institutet sannolikt kommer att få en betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor, utan att genomföra en kvantitativ bedömning.

(12)

För att säkerställa en konsekvent bedömning av institut är det nödvändigt att ange ett minimum av överväganden från vilka behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör utgå för att genomföra sina kvalitativa bedömningar, utan att hindra dessa myndigheter från att beakta andra relevanta överväganden. Förteckningen över kvalitativa överväganden bör hänvisa till omständigheter som visar att ett instituts fallissemang skulle få en betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor.

(13)

Mot bakgrund av det stora antal värdepappersföretag som omfattas av direktiv 2014/59/EU och behovet av att inte föregripa arbetet på unionsnivå med översyn av tillsynskraven för dessa företag, bör denna förordning endast ange de indikatorer som behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör beakta för att bedöma storlekskriteriet. De myndigheterna bör fastställa vilken vikt som dessa kriterier bör tillmätas samt relevanta gränsvärden.

(14)

Ett institut som tillhör en grupp som är föremål för konsoliderad tillsyn i enlighet med artiklarna 111 och 112 i direktiv 2013/36/EU (gränsöverskridande grupp) är starkt sammanlänkad och dess verksamhet är mycket mer komplex än verksamheten i ett fristående institut. Effekten av fallissemang i ett institut som ingår i en gränsöverskridande grupp kommer därför sannolikt att bli mer betydande. Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör därför dra slutsatsen att fallissemang i ett institut som ingår i en gränsöverskridande grupp sannolikt kommer att få en betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor, om någon av bedömningarna på medlemsstatsnivå där gruppen är verksam anger detta. I detta syfte bör behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter samordna sina bedömningar och utbyta all nödvändig information, inom bankunionens struktur och inom ramen för tillsyns- och resolutionskollegier.

(15)

Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter bör kunna besluta att fallissemang i vissa institut sannolikt inte skulle få en betydande negativ effekt som avses i artikel 4.1 i direktiv 2014/59/EU, även om deras samlade kvantitativa betyg når det på förhand fastställda gränsvärdet. En sådan annorlunda behandling av de instituten bör motiveras med hänvisning till deras ovanliga egenskaper. Den första gruppen av denna typ består av utvecklingsbanker vars syfte är att främja allmänpolitiska mål för den centrala eller regionala regeringen i medlemsstaten eller de lokala myndigheterna, främst genom tillhandahållande av subventionerade lån på icke-konkurrensutsatt och icke-vinstdrivande grund. De lån som sådana institut tillhandahåller är direkt eller indirekt delvis garanterade av den nationella eller regionala regeringen eller den lokala myndigheten. Utvecklingsbanker kan därför betraktas som institut vars fallissemang sannolikt inte skulle ha någon betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor, förutsatt att den slutsatsen överensstämmer med den kvalitativa bedömning som genomförts för dessa utvecklingsbanker. Den andra gruppen består av kreditinstitut som har varit föremål för ett ordnat avvecklingsförfarande. Eftersom ett ordnat avvecklingsförfarande i allmänhet förhindrar ny affärsverksamhet kan kreditinstitut som har varit föremål för ett sådant förfarande även betraktas som institut vars fallissemang sannolikt inte skulle ha någon betydande negativ effekt på finansmarknaderna, andra institut eller finansieringsvillkor, förutsatt att den slutsatsen överensstämmer med den kvalitativa bedömning som genomförts för dessa kreditinstitut.

(16)

Med hänsyn till återhämtnings- och resolutionsplaneringens olika syften bör behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter från samma medlemsstat kunna dra olika slutsatser i sina bedömningar i enlighet med denna förordning. De kan i synnerhet fatta olika beslut när de fastställer gränsvärden för det samlade kvantitativa betyget, tillämpa särbehandling för utvecklingsbanker och institut som är föremål för ett ordnat avvecklingsförfarande, samt dra olika slutsatser om möjligheten att bevilja förenklade skyldigheter. I dessa fall bör de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna regelbundet bedöma huruvida skillnaden förblir motiverad.

(17)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som EBA har överlämnat till kommissionen

(18)

EBA har genomfört öppna offentliga samråd om det förslag till tekniska tillsynsstandarder som denna förordning grundar sig på, gjort en analys av möjliga kostnader och fördelar och begärt ett yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010.