(1)

I kommissionens meddelande av den 29 november 2017 med titeln Framtiden för livsmedel och jordbruk fastställs utmaningar, mål och inriktning för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020. Bland målen ingår bland annat att göra den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) mer resultatinriktad och marknadsorienterad, förstärka modernisering och hållbarhet, även den ekonomiska, sociala, miljömässiga och klimatrelaterade hållbarheten inom jord- och skogsbruket och i landsbygdsområden, samt bidra till att minska den administrativa börda för stödmottagare som följer av unionslagstiftningen.

(2)

För att hantera den gemensamma jordbrukspolitikens globala dimension och konsekvenser bör kommissionen säkerställa konsekvens i förhållande till unionens övriga externa politikområden och instrument, särskilt på områdena för utvecklingssamarbete och handel. Unionens engagemang för en konsekvent politik för utveckling innebär att utvecklingsmål och utvecklingsprinciper måste beaktas vid utformning av politiken.

(3)

Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken måste kunna reagera bättre på de utmaningar och möjligheter som uppkommer på internationell nivå, unionsnivå, nationell, regional och lokal nivå, och på gårdsnivå, måste förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken förenklas och i sina resultat bättre anpassas till unionens mål, samtidigt som den administrativa bördan minskas avsevärt. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör baseras på prestation (nedan kallad genomförandemodellen). Därför bör unionen ställa upp de grundläggande politiska parametrarna, t.ex. den gemensamma jordbrukspolitikens mål och grundläggande krav, samtidigt som medlemsstaterna bör ha större ansvar för hur de uppfyller målen. Genom stärkt subsidiaritet är det möjligt att ta större hänsyn till lokala villkor och behov och jordbruksverksamhetens särskilda karaktär, som är ett resultat av jordbrukets sociala struktur och av strukturella och naturliga skillnader mellan de olika jordbruksregionerna, och skräddarsy stöden så att de så mycket som möjligt bidrar till att unionens mål uppnås.

(4)

Övergripande finansiella regler som antas av Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 322 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är tillämpliga på denna förordning. Dessa regler fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (5) (nedan kallad budgetförordningen) och anger särskilt bestämmelser om budgetens uppställning och genomförande genom bidrag, upphandling, priser och indirekt genomförande samt föreskriver kontroller av ansvaret hos aktörer i budgetförvaltningen. Regler som antas på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget innefattar även en generell villkorlighetsordning för att skydda unionsbudgeten.

(5)

Regler för åtgärder som kopplar unionsfondernas ändamålsenlighet till sund ekonomisk styrning, för territoriell utveckling och för synlighet för stödet från unionsfonderna som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1060 (6) bör också gälla för stöd till landsbygdsutveckling enligt den här förordningen för säkerställande av överensstämmelse med unionsfonderna vad gäller dessa aspekter.

(6)

Synergier mellan Ejflu och Horisont Europa, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/695 (7), bör uppmuntra Ejflu till att utnyttja forsknings- och innovationsresultaten optimalt, särskilt sådana som härrör från projekt som finansieras genom Horisont Europa och det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket (EIP), i syfte att främja innovationer inom jordbruket och på landsbygden.

(7)

Med tanke på vikten av att den dramatiska förlusten av biologisk mångfald bekämpas bör stöd inom ramen för denna förordning bidra till integreringen av åtgärder för biologisk mångfald i unionens politik och till uppnåendet av det övergripande målet att anslå 7,5 % av de årliga utgifterna inom ramen för den fleråriga budgetramen till målen för biologisk mångfald 2024 och 10 % av de årliga utgifterna inom ramen för den fleråriga budgetramen 2026 och 2027.

(8)

Medlemsstaterna bör ges möjlighet att precisera vissa definitioner och villkor i sina strategiska GJP-planer. För att säkerställa gemensamma likvärdiga förutsättningar måste vissa ramar dock fastställas på unionsnivå och utgöra nödvändiga gemensamma delar som ska ingå i dessa definitioner och villkor (nedan kallade ramdefinitioner).

(9)

I syfte att förstärka jordbrukets roll när det gäller att tillhandahålla kollektiva nyttigheter, är det nödvändigt att fastställa en lämplig ramdefinition av jordbruksverksamhet. I syfte att säkerställa att unionen kan uppfylla sina internationella förpliktelser i fråga om internt stöd som anges i WTO-avtalet om jordbruk, och i synnerhet att det grundläggande inkomststödet för hållbarhet och därtill hörande interventionstyper fortsätter att anmälas som gröna boxen, dvs. stöd som inte har några, eller endast minimala, handelsstörande effekter eller effekter på produktionen, måste ramdefinitionen av jordbruksverksamhet dessutom omfatta både produktion av jordbruksprodukter och underhåll av jordbruksarealer, samtidigt som jordbrukare ges möjlighet att välja mellan dessa båda typer av aktivitet. För att anpassa detta till lokala förhållanden bör medlemsstaterna fastställa själva definitionen av jordbruksverksamhet och de relevanta villkoren i sina strategiska GJP-planer.

(10)

För att bevara väsentliga unionsomfattande element som säkerställer jämförbarhet mellan medlemsstaterna, dock utan att begränsa medlemsstaterna i deras strävan att uppnå unionens mål, bör en ramdefinition av jordbruksareal fastställas. De relaterade ramdefinitionerna av åkermark, permanenta grödor och permanent gräsmark bör anges i allmänna ordalag så att medlemsstaterna får möjlighet att ytterligare specificera definitionerna i enlighet med lokala villkor.

(11)

Ramdefinitionen av åkermark bör fastställas på ett sätt som gör det möjligt för medlemsstaterna att täcka olika produktionsformer och som omfattar mark i träda för att säkerställa interventionernas frikopplade karaktär.

(12)

Ramdefinitionen av permanenta grödor bör omfatta både areal som faktiskt används för produktion och sådan som inte används, samt plantskolor och skottskog med kort omloppstid, enligt medlemsstaternas egna definitioner.

(13)

Ramdefinitionen av permanent gräsmark bör fastställas så att den, i de fall där gräs och annat örtartat foder fortfarande utgör den dominerande växtligheten, inte utesluter andra arter som kan betas. Den bör också ge medlemsstaterna möjlighet att ange ytterligare kriterier och ta med andra arter än gräs eller annat örtartat foder som kan producera foder, oavsett om de används för faktisk produktion eller inte. Detta kan omfatta arter för vilka delar av växten, såsom blad, blommor, stammar eller frukter, kan betas direkt eller när de faller till marken. Medlemsstaterna bör också kunna besluta om de ska begränsa den mark där gräs och annat örtartat foder inte utgör den dominerande växtligheten eller inte förekommer på betesmarken, inbegripet att begränsa det till sådan mark som används enligt etablerade lokala sedvänjor.

(14)

Ramdefinitionerna av jordbruksareal bör säkerställa att medlemsstaterna inbegriper system för trädjordbruk, där träd odlas på jordbruksskiften där jordbruksverksamhet bedrivs för att förbättra ett hållbart utnyttjande av marken.

(15)

För att säkerställa rättslig säkerhet om att stöd betalas ut för en jordbruksareal som jordbrukaren förfogar över och där en jordbruksverksamhet bedrivs, bör det fastställas en ramdefinition av stödberättigande hektar med alla väsentliga drag. Medlemsstaterna bör särskilt fastställa villkor för hur man avgör huruvida jordbrukaren förfogar över marken. Med hänsyn till sannolikheten för sporadiskt och tillfälligt bruk av jordbruksmark för en verksamhet som strängt taget inte är jordbruksverksamhet, och med tanke på vilken potential vissa former av annan verksamhet än jordbruksverksamhet har för att bidra till en diversifiering av jordbruksföretags inkomster, bör medlemsstaterna fastställa lämpliga villkor som gör att områden som även används för annan verksamhet än jordbruksverksamhet också kan räknas som stödberättigande hektar.

(16)

Med tanke på den gemensamma jordbrukspolitikens höga ambitionsnivå när det gäller miljön bör den stödberättigande arealen inte minskas till följd av genomförandet av vissa regler om grundvillkor eller av systemen för klimatet, miljön och djurskydd (nedan kallade miljösystem) inom ramen för direktstöd. Jordbruksarealer bör inte vara stödberättigande för direktstöd när de används för odling med andra produkter än jordbruksprodukter genom paludikultur inom ramen för antingen unionsprogram eller nationella program som bidrar till uppnåendet av ett eller flera av unionens miljö- eller klimatrelaterade mål. Vidare bör jordbruksarealer förbli stödberättigande för direktstöd när de är föremål för vissa unionskrav som avser miljöskydd, eller beskogade inom ramen för åtgärder för landsbygdsutveckling, inbegripet sådana arealer som är beskogade inom ramen för nationella program som uppfyller kraven, och arealer som omfattas av vissa uttagna åtaganden.

(17)

Med tanke på behovet av förenkling bör medlemsstaterna dessutom kunna besluta att landskapselement som inte i betydande grad hämmar jordbruksverksamhetens prestation på ett skifte fortsatt ska ingå i den stödberättigande arealen. Vid beräkningen av den stödberättigande arealen för permanent gräsmark bör medlemsstaterna, samtidigt som de drar av arealer som upptas av icke stödberättigande element, kunna tillämpa en förenklad metod.

(18)

När det gäller arealer som används för produktion av hampa bör krav på användning av hampfrösorter med en tetrahydrokannabinolhalt som är lägre än 0,3 % ingå i definitionen av stödberättigande hektar, i syfte att skydda folkhälsan och säkerställa samstämmighet med annan lagstiftning.

(19)

I syfte att ytterligare förbättra den gemensamma jordbrukspolitikens prestation bör inkomststöd riktas till aktiva jordbrukare. För att säkerställa en gemensam strategi på unionsnivå, bör en ramdefinition av aktiv jordbrukare med de väsentliga dragen fastställas. Medlemsstaterna bör i sina strategiska GJP-planer, på grundval av objektiva villkor, fastställa vilka jordbrukare som ska anses vara aktiva jordbrukare. För att minska den administrativa bördan bör medlemsstaterna kunna bevilja direktstöd till mindre jordbrukare som också bidrar till landsbygdsområdenas livskraft och fastställa en negativ förteckning över annan verksamhet än jordbruksverksamhet i jämförelse med vilken jordbruksverksamheten typiskt sett är marginell. Den negativa förteckningen bör inte vara det enda sättet att fastställa definitionen utan bör användas som ett kompletterande verktyg som bidrar till att identifiera sådan annan verksamhet än jordbruksverksamhet, utan att det påverkar de berörda personernas möjlighet att bevisa att de uppfyller kriterierna för definitionen av aktiv jordbrukare. För att säkerställa en bättre inkomst, stärka den socio-ekonomiska strukturen i landsbygdsområdena och uppnå närliggande mål bör definitionen av aktiv jordbrukare inte leda till att jordbrukare med flera sysslor eller deltidsarbetande jordbrukare, som vid sidan av jordbruket också ägnar sig åt annan verksamhet, utestängs från stöd.

(20)

I syfte att säkerställa samstämmighet mellan interventionstyperna för direktstöd och interventionstyperna för landsbygdsutveckling när det gäller målet att bidra till generationsskifte bör en ramdefinition av unga jordbrukare med de väsentliga dragen fastställas på unionsnivå.

(21)

I syfte att säkerställa att interventionstyperna för direktstöd och interventionstyperna för landsbygdsutveckling bidrar till uppnåendet av målet att underlätta affärsutveckling i landsbygdsområden på ett samstämt sätt, bör en ramdefinition av nya jordbrukare med gemensamma drag fastställas på unionsnivå.

(22)

För att förverkliga den gemensamma jordbrukspolitikens mål enligt artikel 39 i EUF-fördraget, samt för att se till att unionen på lämpligt sätt hanterar nya utmaningar, är det lämpligt att föreskriva ett antal allmänna mål som återspeglar de riktlinjer som ges i meddelandet Framtiden för livsmedel och jordbruk. Ett antal specifika mål bör definieras ytterligare på unionsnivå och tillämpas av medlemsstaterna i deras strategiska GJP-planer, med beaktande av det faktum att jordbruket i medlemsstaterna utgör en sektor som är nära kopplad till ekonomin i dess helhet. Samtidigt som man uppnår balans mellan olika aspekter av hållbar utveckling, i enlighet med konsekvensbedömningen, bör dessa specifika mål omsätta de allmänna målen för den gemensamma jordbrukspolitiken till mer konkreta prioriteringar och ta hänsyn till relevant unionslagstiftning, särskilt när det gäller klimat, energi och miljö.

(23)

En smartare, moderniserad och mer hållbar gemensam jordbrukspolitik måste omfatta forskning och innovation, i syfte att se till att unionens jordbruk, skogsbruk och livsmedelssystem behåller sin multifunktionalitet, investera i teknisk utveckling och digitalisering, samt förbättra spridningen och den kostnadseffektiva utbyggnaden av teknik, framför allt digital teknik, och tillgången till, och det ökade utbytet av, objektiv, tillförlitlig, relevant och ny kunskap.

(24)

Unionen måste främja en modern, konkurrenskraftig, motståndskraftig och diversifierad jordbrukssektor som drar nytta av högkvalitativ produktion och resurseffektivitet och säkerställer långsiktig livsmedelstrygghet som en del av en konkurrenskraftig och produktiv jordbruksbaserad livsmedelssektor och samtidigt skyddar modellen med familjejordbruk.

(25)

För att stödja jordbruksinkomster som det går att leva på och stärka jordbrukssektorns motståndskraft i hela unionen i syfte att förbättra den långsiktiga livsmedelstryggheten behöver jordbrukarnas ställning i värdekedjan förbättras, särskilt genom att uppmuntra samarbetsformer som involverar och gynnar jordbrukare, och genom att främja korta leveranskedjor och förbättra insynen på marknaden.

(26)

Unionen behöver bättre tillmötesgå samhällets krav när det gäller livsmedel och hälsa, däribland säkra och näringsrika livsmedel av hög kvalitet som produceras på ett hållbart sätt. För att göra framsteg i denna riktning måste särskilda hållbara jordbruksmetoder, såsom ekologiskt jordbruk, integrerat växtskydd, agroekologi, trädjordbruk och precisionsjordbruk främjas. På samma sätt bör åtgärder för att främja högre djurskyddsnivåer och initiativ för att bekämpa antimikrobiell resistens också stimuleras.

(27)

Genomförandemodellen bör inte leda till en situation där det finns 27 olika nationella typer av jordbrukspolitik som riskerar att skada den gemensamma jordbrukspolitikens och den inre marknadens gemensamma karaktär. Medlemsstaterna bör dock ges viss flexibilitet inom ramen för ett starkt gemensamt regelverk. Denna förordning bör därför fastställa unionens mål och fastställa såväl interventionstyperna som de gemensamma unionskrav som är tillämpliga på medlemsstaterna, för att på så sätt säkerställa den gemensamma jordbrukspolitikens gemensamma karaktär. Medlemsstaterna bör ansvara för att med utnyttjande av en högre grad av flexibilitet omsätta unionens regelverk i konkreta stödarrangemang för stödmottagarna. Därvid bör medlemsstaterna följa Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och de allmänna principerna i unionsrätten, och säkerställa att den rättsliga ramen för beviljandet av unionens stöd till stödmottagare grundar sig på deras strategiska GJP-planer och är förenlig med principerna och kraven i denna förordning och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116 (8). De bör också genomföra sina strategiska GJP-planer i den form de godkänts av kommissionen.

(28)

I syfte att främja en smart och motståndskraftig jordbrukssektor kommer direktstöd även fortsättningsvis att ha en viktig roll i att garantera ett rimligt inkomststöd till jordbrukare. Även investeringar i omstrukturering av jordbruket, modernisering, diversifiering, innovation och införande av nya metoder och ny teknik är nödvändiga för att förbättra jordbrukarnas ersättning på marknaden.

(29)

Inom ramen för den ökade marknadsorientering för den gemensamma jordbrukspolitiken som nämns i kommissionens meddelande Framtiden för livsmedel och jordbruk, kan marknadsexponeringen, klimatförändringarna och de allt vanligare och allt kraftigare extrema väderhändelser som dessa medför, samt sanitära och fytosanitära kriser, leda till risk för prisvolatilitet och ökat tryck på inkomsterna, framför allt för primärproducenter. Även om jordbrukarna ytterst är ansvariga för att utforma sina företagsstrategier och för att förbättra motståndskraften i sina jordbruksföretag, bör en stabil ram inrättas för att säkerställa lämplig riskhantering.

(30)

Att stödja och förbättra miljöskyddet och klimatåtgärderna och bidra till uppnåendet av unionens miljö- och klimatrelaterade mål har framöver en mycket hög prioritet inom unionens jordbruk och skogsbruk. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör ha en uppgift när det gäller att minska den negativa inverkan på miljön och klimatet, inbegripet den biologiska mångfalden, samt när det gäller att öka tillhandahållandet av miljömässiga kollektiva nyttigheter – på alla typer av jordbruksmark och skogsbruksmark (inbegripet områden med högt naturvärde) och i landsbygdsområden i allmänhet. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör därför avspegla en högre ambitionsnivå när det gäller de målen. Den bör innehålla delar som stöder eller på annat sätt leder till en stor uppsättning åtgärder till stöd för målen, inom jordbruk, livsmedelsproduktion, skogsbruk och landsbygdsområden i allmänhet.

(31)

Den bästa kombinationen av olika typer av åtgärder som ska bidra till uppnåendet av de målen kommer att variera mellan medlemsstaterna. Vid sidan av behovet av att öka ansträngningarna för anpassningen till klimatförändringarna, är minskadeväxthusgasutsläpp och ökad koldioxidbindning två viktiga åtgärder när det gäller att begränsa klimatförändringarna. Energiproduktion och energianvändning som stöds genom den gemensamma jordbrukspolitiken bör avse energi som visar tydliga hållbarhetsegenskaper, bland annat när det gäller växthusgaser. Med tanke på förvaltningen av naturresurser kan det vara särskilt betydelsefullt att minska beroendet av kemikalier som konstgödsel och bekämpningsmedel, bland annat för att skydda den biologiska mångfalden; i många delar av unionen krävs det att man snabbt minskar beroendet av bekämpningsmedel och vidtar åtgärder för att stoppa och vända minskningen av populationer av pollinatörer.

(32)

Eftersom många landsbygdsområden i unionen lider av strukturella problem, t.ex. brist på attraktiva arbetstillfällen, kompetensbrist, brist på investeringar i bredband och konnektivitet, digital och annan infrastruktur och grundläggande tjänster, liksom ungdomsflykt, är det viktigt att förstärka den socioekonomiska strukturen i dessa områden, i linje med Cork 2.0-deklarationen Ett bättre liv i landsbygdsområden, framför allt genom sysselsättningsskapande åtgärder och generationsförnyelse, genom att bringa kommissionens tillväxt- och sysselsättningspakt till landsbygden, och genom främjande av social integration, stöd till unga, generationsförnyelse och upprättande av smarta byar över hela Europas landsbygd, och genom att bidra till att minska avfolkningen.

(33)

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundprincip för unionen, och jämställdhetsintegrering är ett viktigt verktyg för att integrera den principen i den gemensamma jordbrukspolitiken. Man bör därför särskilt fokusera på att främja kvinnors deltagande i den socioekonomiska utvecklingen i landsbygdsområden, med särskild uppmärksamhet på jordbruket, och stödja kvinnorna i deras viktiga roll. Medlemsstaterna bör vara skyldiga att i sina strategiska GJP-planer bedöma kvinnornas situation i jordbruket och ta itu med utmaningar härvidlag. Jämställdhet bör ingå som en grundläggande del i utformningen, genomförandet och utvärderingen av interventionerna inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Medlemsstaterna bör även stärka sin kapacitet när det gäller jämställdhetsintegrering och insamling av data uppdelad efter kön.

(34)

För att stabilisera och diversifiera ekonomin på landsbygden bör stöd ges till företagsutveckling, grundande av nya företag och företags fortlevnad även när det gäller andra företag än jordbruksföretag. Som framgår av meddelandet Framtiden för livsmedel och jordbruk kan nya värdekedjor på landsbygden, till exempel förnybar energi, den nya bioekonomin, den cirkulära ekonomin och ekoturism ge tillväxt- och sysselsättningspotential i landsbygdsområden, samtidigt som naturresurserna bevaras. I detta sammanhang kan finansieringsinstrument och användningen av EU-garantin inom ramen för InvestEU, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/523 (9), spela en avgörande roll för att garantera tillgången till finansiering och stärka odlingsanläggningars och andra företags tillväxtpotential. Det finns potential för sysselsättningsmöjligheter i landsbygdsområden för tredjelandsmedborgare som vistas lagligt i medlemsstaterna, vilket främjar deras sociala och ekonomiska integration, särskilt inom ramen för lokalt ledda utvecklingsstrategier.

(35)

Den gemensamma jordbrukspolitiken bör även fortsättningsvis säkerställa tryggad livsmedelsförsörjning, vilket innebär tillräcklig tillgång till säker och näringsrik mat vid alla tidpunkter. Dessutom bör den bidra till att förbättra unionsjordbrukets förmåga att reagera på nya samhällskrav på livsmedel och hälsa, inbegripet hållbar jordbruksproduktion, hälsosammare näringsintag, djurskydd och minskning av livsmedelsavfall. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör fortsätta att stödja produktion med specifika och värdefulla egenskaper, och samtidigt hjälpa jordbrukare att anpassa sin produktion efter marknadens signaler och konsumenternas efterfrågan.

(36)

Med tanke på omfattningen av de reformer som krävs för att uppnå målen och hantera problem är det lämpligt att föreskriva en ny rättslig ram i en enda förordning som omfattar unionsstöd som finansieras genom Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), och som ersätter de arrangemang som för närvarande fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 (10) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1307/2013 (11).

(37)

Denna förordning bör fastställa reglerna för unionsstöd som finansieras genom EGFJ och Ejflu och som tillhandahålls i form av de interventionstyper som anges i strategiska GJP-planer som upprättas av medlemsstaterna och godkänns av kommissionen.

(38)

I syfte att säkerställa att unionen kan uppfylla sina internationella förpliktelser i fråga om internt stöd som anges i WTO-avtalet om jordbruk, bör vissa interventionstyper som omfattas av denna förordning fortsätta att anmälas som gröna boxen, dvs. stöd som inte har några, eller endast minimala, handelsstörande effekter eller effekter på produktionen, eller att anmälas som stöd enligt blå boxen inom ramen för produktionsbegränsande program, och därför undantas från minskningsåtaganden. Även om bestämmelserna i denna förordning för sådana interventionstyper redan är i överensstämmelse med de gröna boxen-krav som fastställs i bilaga 2 till WTO-avtalet om jordbruk eller de blå boxen-krav som fastställs i artikel 6.5, bör det säkerställas att de interventioner som medlemsstaterna planerar i sina strategiska GJP-planer även fortsättningsvis uppfyller dessa krav. I synnerhet bör det grödspecifika stödet för bomull enligt denna förordning även i fortsättningen utformas så att det är förenligt med bestämmelserna i blå boxen.

(39)

Det bör säkerställas att interventioner, inklusive kopplat inkomststöd, är förenliga med unionens internationella åtaganden. Detta omfattar kraven i samförståndsförklaringen mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Förenta staterna inom ramen för GATT om vissa oljeväxtfrön (12), beroende på vad som är tillämpligt efter ändringar av unionens separata basareal för oljeväxter till följd av ändringar av unionens sammansättning.

(40)

Den information om och bedömning av den gemensamma jordbrukspolitikens prestation som är grundad på genomförandet av de strategiska GJP-planerna kommer att beaktas i kommissionens regelbundna bedömningar av konsekvensen i politiken för hållbar utveckling, som fastställs på grundval av Agenda 2030 för hållbar utveckling.

(41)

Det nya systemet med grundvillkor, som bygger på det tidigare systemet med tvärvillkor som tillämpats till år 2022, innebär att en förutsättning för att jordbrukare och andra stödmottagare ska kunna få hela GJP-stödet är att de lever upp till grundläggande normer i fråga om miljö, klimatförändringar, folkhälsa, växtskydd och djurskydd. De grundläggande normerna omfattar, i förenklad form, en förteckning över föreskrivna verksamhetskrav (SMR) och normer för god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden (GAEC-normerna). Dessa grundläggande normer bör ta större hänsyn till miljö- och klimatpolitiska utmaningar och den gemensamma jordbrukspolitikens nya miljörelaterade struktur, för att tillhandahålla en högre ambitionsnivå i fråga om miljö och klimat enligt vad som anges i kommissionens meddelande om Framtiden för livsmedel och jordbruk och den fleråriga budgetramen 2021–2027, fastställd genom rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 (13).

(42)

Grundvillkoren har som syfte att bidra till utvecklingen av ett hållbart jordbruk genom att göra stödmottagarna mer medvetna om behovet av att följa dessa grundläggande normer. De har också som syfte att bättre harmonisera den gemensamma jordbrukspolitiken med samhällets förväntningar genom att förbättra överensstämmelsen mellan den gemensamma jordbrukspolitiken och målen för miljö, folkhälsa, växtskydd och djurskydd. Grundvillkor bör utgöra en integrerad del av den gemensamma jordbrukspolitikens miljörelaterade struktur, som en del av utgångspunkten för mer ambitiösa miljö- och klimatrelaterade åtaganden, och grundvillkoren bör tillämpas i hela unionen. Medlemsstaterna bör införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för de jordbrukare och andra stödmottagare som inte uppfyller dessa krav, i enlighet med förordning (EU) 2021/2116.

(43)

Ramverket med GAEC-normer syftar till att bidra till begränsning av och anpassning till klimatförändringar, hantering av vattenproblem, skydd och förbättring av mark samt skydd för och kvalitet i fråga om den biologiska mångfalden. Ramen måste anpassas för att särskilt beakta de metoder som fastställts fram till år 2022 inom ramen för miljöanpassning av direktstöden, begränsning av klimatförändringar och behovet av att öka jordbrukens hållbarhet och deras bidrag till den biologiska mångfalden. Det noteras att varje GAEC-norm bidrar till uppnåendet av flera mål. För att genomföra denna ram bör medlemsstaterna fastställa en nationell norm för var och en av de normer som fastställts på unionsnivå, och därvid beakta de särskilda förhållandena i det berörda området, däribland jordmån och klimatförhållanden, befintliga jordbrukssystem, jordbruksmetoder, jordbrukets storlek och jordbrukets struktur, markanvändning samt de yttersta randområdenas särdrag. Medlemsstaterna bör även kunna fastställa andra nationella normer avseende de huvudsakliga målen för GAEC-normerna i syfte att förbättra miljö- och klimatresultaten för ramen för GAEC-normerna. Med tanke på befintliga metoder inom ramen för system för ekologiskt jordbruk bör inga ytterligare krav införas för ekologiska jordbrukare vad gäller växelbruk. När det gäller normerna för växelbruk och minimiandel åkermark för biologisk mångfald bör medlemsstaterna dessutom kunna överväga vissa undantag för att undvika en alltför stor börda för mindre jordbruk eller för att utesluta vissa gårdar som redan uppfyller GAEC-normernas mål eftersom de i betydande omfattning täcks av gräsmark, mark i träda eller baljväxter. Ett undantag bör även göras för kravet på minimiandel åkermark för biologisk mångfald för medlemsstater som huvudsakligen är täckta av skog.

(44)

Föreskrivna verksamhetskrav måste genomföras fullt ut av medlemsstaterna så att de kan integreras på gårdsnivå och säkerställa likabehandling av jordbrukarna. För att säkerställa en konsekvent tillämpning av reglerna om grundvillkor när det gäller att förbättra politikens hållbarhet bör föreskrivna verksamhetskrav omfatta den viktigaste unionslagstiftningen om miljö, folkhälsa, växtskydd och djurskydd vars genomförande på nationell nivå förutsätter konkreta skyldigheter för enskilda jordbrukare och andra stödmottagare, inklusive skyldigheter enligt rådets direktiv 92/43/EEG (14) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (15) eller rådets direktiv 91/676/EEG (16). I syfte att följa upp det gemensamma uttalandet från Europaparlamentet och rådet som bifogats Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 (17) bör de relevanta bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (18) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG (19) ingå som föreskrivna verksamhetskrav i grundvillkoren, och förteckningen över GAEC-normer bör anpassas i enlighet med detta.

(45)

Som bidrag till utvecklingen av ett socialt hållbart jordbruk genom ökad medvetenhet om normer för sysselsättning och sociala villkor hos mottagarna av stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken, bör en ny mekanism för integrering av sociala frågor införas.

(46)

Genom en sådan mekanism bör fullt mottagande av direktstöd och stöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken för miljöåtaganden, klimatåtaganden och andra förvaltningsåtaganden, stöd för naturliga eller andra områdesspecifika begränsningar och stöd för områdesspecifika nackdelar på grund av vissa obligatoriska krav kopplas till jordbrukares och andra stödmottagares efterlevnad av grundläggande normer avseende arbets- och sysselsättningsvillkor för jordbruksarbetare samt hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, i synnerhet vissa normer enligt rådets direktiv 89/391/EEG (20) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/104/EG (21) och (EU) 2019/1152 (22). Senast 2025 bör kommissionen bedöma om det är möjligt att inkludera artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 (23) och bör, om så är lämpligt, lägga fram ett lagstiftningsförslag om detta.

(47)

Medlemsstaterna bör införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för de jordbrukare och andra stödmottagare som inte uppfyller dessa normer, i enlighet med förordning (EU) 2021/2116. På grund av principen om rättsväsendets oberoende är det inte möjligt att ålägga rättssystemen specifika krav på hur beslut fattas och domar utfärdas utöver vad som föreskrivs i den lagstiftning som beslut och domar grundar sig på.

(48)

Vid fastställandet av mekanismen för sociala grundvillkor bör vederbörlig hänsyn tas till de olika nationella ramarna, så att medlemsstaternas rätt att fastställa de grundläggande principerna för sina sociala system och arbetsmarknadssystem respekteras. Därför bör medlemsstaternas val av verkställighetsmetoder, kollektivförhandling och arbetsmarknadsparternas roll beaktas, i förekommande fall även vid genomförandet av direktiv på det sociala området och sysselsättningsområdet. Nationella arbetsmarknadsmodeller och arbetsmarknadsparternas autonomi bör respekteras. Denna förordning bör inte medföra några skyldigheter för arbetsmarknadens parter eller medlemsstaterna vad gäller verkställighet eller kontroller på områden som enligt de nationella arbetsmarknadsmodellerna omfattas av arbetsmarknadsparternas ansvar.

(49)

På grund av komplexiteten i inrättandet av system på nationell nivå med bibehållen respekt för de nationella systemens autonomi och särdrag bör medlemsstaterna kunna välja att införa sociala villkor vid en senare tidpunkt, dock senast från och med den 1 januari 2025.

(50)

Medlemsstaterna bör säkerställa att det finns jordbruksrådgivningstjänster som är särskilt utformade efter de olika produktionstyperna för att förbättra jordbruks- och landsbygdsföretagens hållbara förvaltning och övergripande prestation. Dessa tjänster ska omfatta de ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensionerna och kartlägga nödvändiga förbättringar av alla åtgärder på gårdsnivå som anges i de strategiska GJP-planerna, inbegripet digitalisering. Rådgivningstjänsterna bör göra jordbrukarna och andra GJP-stödmottagare mer medvetna om förhållandet mellan jordbruksdrift och markanvändning, å ena sidan, och vissa normer, krav och uppgifter (bland annat i fråga om miljö och klimat), å andra sidan. Förteckningen över dessa senare omfattar normer som gäller för eller är nödvändiga för jordbrukare och andra GJP-stödmottagare, även kooperativ, och som fastställs i den strategiska GJP-planen, liksom sådana som härrör från lagstiftningen om vatten, hållbar användning av bekämpningsmedel och hantering av näringsämnen, liksom initiativ för att bekämpa antimikrobiell resistens. Rådgivning bör också vara tillgänglig avseende hanteringen av risker och innovationsstöd för utarbetande och genomförande av nya projekt i de operativa grupperna inom EIP, samtidigt som innovativa gräsrotsidéer fångas upp och används. För att främja rådgivningens kvalitet och ändamålsenlighet bör medlemsstaterna integrera alla privata och offentliga rådgivare och rådgivande nätverk i kunskaps- och innovationssystemen inom jordbruket (Akis) så att de kan tillhandahålla aktuell teknisk och vetenskaplig information som tagits fram genom forskning och innovation.

(51)

I syfte att stödja jordbruksföretagens odlingsutfall och miljöprestationer bör information om hantering av näringsämnen med fokus på kväve och fosfat, som är de näringsämnen som ur ett miljöperspektiv kan innebära särskilda utmaningar och därför förtjänar särskild uppmärksamhet, tillhandahållas med hjälp av ett särskilt elektroniskt verktyg för hantering av näringsämnen för ett hållbart jordbruk som medlemsstaterna tillhandahåller enskilda jordbrukare. Verktyget för hantering av näringsämnen för ett hållbart jordbruk bör tillhandahålla beslutsstöd för jordbruksföretaget. I syfte att säkerställa likvärdiga förutsättningar mellan jordbrukare och över hela unionen bör kommissionen kunna ge stöd till medlemsstaterna vid utformningen av det verktyget.

(52)

För att bättre informera och ge råd till jordbrukarna om vilka skyldigheter de har gentemot sina arbetstagare vad gäller den gemensamma jordbrukspolitikens sociala dimension, bör jordbruksrådgivningstjänsterna ge skriftlig information om kraven när det gäller tillhandahållandet av den information som avses i artikel 4 i direktiv (EU) 2019/1152, och om de normer för hälsa och säkerhet som är tillämpliga på jordbruk.

(53)

För att säkerställa en rättvisare fördelning av inkomststöd bör medlemsstaterna kunna fastställa tak för eller minska direktstödsbeloppen över ett visst tak och produkten av denna minskning antingen användas för frikopplat direktstöd, främst för kompletterande omfördelande inkomststöd för hållbarhet, eller överföras till Ejflu. För att undvika negativa effekter på sysselsättningen bör medlemsstaterna ha möjlighet att beakta arbetskraften vid tillämpningen av denna mekanism.

(54)

För att undvika alltför stora administrativa bördor till följd av förvaltningen av många betalningar av små belopp och säkerställa att stödet på ett ändamålsenligt sätt bidrar till att uppnå de mål för den gemensamma jordbrukspolitiken som direktstödet bidrar till, bör medlemsstaterna fastställa krav i fråga om minsta areal eller stödrelaterat minimibelopp för direktstöd i sina strategiska GJP-planer. När medlemsstaterna beviljar djurrelaterat inkomststöd som ska betalas per djur, bör de alltid fastställa en tröskel för minimibelopp, så att jordbrukare som är berättigade till detta stöd men vilkas areal ligger under tröskeln inte missgynnas. På grund av den mycket speciella jordbruksstrukturen på de mindre Egeiska öarna bör Grekland kunna besluta om huruvida en tröskel ska tillämpas inom det området eller inte.

(55)

Med tanke på betydelsen av jordbrukarnas deltagande i riskhanteringsverktyg bör medlemsstaterna tillåtas att avsätta en viss procentandel av direktstödet för att stödja jordbrukarnas bidrag till sådana verktyg.

(56)

I syfte att garantera en miniminivå av inkomststöd inom jordbruket för alla aktiva jordbrukare, samt att efterleva målet att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard för jordbruksbefolkningen som fastställs i artikel 39.1 b i EUF-fördraget, bör ett årligt arealbaserat frikopplat stöd inrättas som interventionstypen grundläggande inkomststöd för hållbarhet. För att bättre rikta detta stöd bör det vara möjligt att differentiera stödbeloppen efter grupper av territorier, utgående från socioekonomiska förhållanden eller odlingsförhållanden, eller att minska dem med beaktande av övriga interventioner. I syfte att undvika störande effekter på jordbrukarnas inkomster bör medlemsstaterna kunna välja att införa grundläggande inkomststöd för hållbarhet på grundval av stödrätter. I sådana fall bör stödrätternas värde före ytterligare konvergens stå i proportion till deras värde så som det fastställts inom ramen för grundstödordningar enligt förordning (EU) nr 1307/2013, med beaktande av stöd för jordbruksmetoder med gynnsam inverkan på klimatet och miljön. Medlemsstaterna bör också uppnå ytterligare konvergens i syfte att fortsätta att gradvis fjärma sig från historiska värden.

(57)

När frikopplat direktstöd tillhandahålls på grundval av systemet med stödrätter bör medlemsstaterna fortsätta att förvalta en nationell reserv eller reserver per grupp av territorier. Sådana reserver bör i första hand användas för unga jordbrukare och nya jordbrukare. Det behövs också regler om användning och överföring av stödrätter för att säkerställa ett välfungerande system.

(58)

Små jordbruk förblir en hörnsten i det europeiska jordbruket eftersom de spelar en avgörande roll för att stödja sysselsättningen på landsbygden och bidra till territoriell utveckling. För att främja en jämnare fördelning av stödet och för att minska den administrativa bördan för mottagare av små stödbelopp bör medlemsstaterna ha möjlighet att utforma en särskild intervention för små jordbrukare som ersätter de andra direktstödsinterventionerna. För att säkerställa att det stödet riktas bättre bör en differentiering av stödet vara möjlig. För att små jordbrukare ska kunna välja det system som bäst passar deras behov bör jordbrukarnas deltagande i interventionen vara frivilligt.

(59)

Med tanke på det erkända behovet att främja en mer balanserad fördelning av stödet för små och medelstora jordbruksföretag på ett synligt och mätbart sätt bör medlemsstaterna genomföra ett kompletterande omfördelningsinriktat inkomststöd för hållbar utveckling och avsätta minst 10 % av anslaget för direktstöd till sådant stöd. För att göra det enklare att rikta detta kompletterande stöd och ta hänsyn till skillnaderna i fråga om jordbrukens struktur i unionen, bör medlemsstaterna ha möjlighet att föreskriva olika stort kompletterande stöd till olika intervall av hektar och att differentiera stödet efter regional nivå eller efter de grupper av territorier som anges i deras strategiska GJP-planer för det grundläggande inkomststödet för hållbarhet.

(60)

Det ligger inom medlemsstaternas ansvarsområde att sörja för en riktad fördelning av direktstödet och att stärka inkomststödet till dem som behöver det mest. Olika instrument som är tillgängliga för medlemsstaterna kan på ett effektivt sätt bidra till att det målet uppnås, inbegripet tak och nedtrappning, samt interventioner såsom kompletterande omfördelningsinriktat inkomststöd för hållbar utveckling och stöd till små jordbrukare. En översikt över medlemsstaternas insatser i detta avseende bör finnas med i deras strategiska GJP-planer. På grundval av behoven när det gäller en rättvisare fördelning av direktstöd, inbegripet behov som grundar sig på en särskild jordbruksstruktur, bör medlemsstaterna ha möjlighet att välja att antingen tillämpa ett obligatoriskt omfördelningsstöd och motsvarande minimiprocentsats eller vidta andra lämpliga åtgärder, inbegripet omfördelningsstödet till en lägre procentsats.

(61)

Unga jordbrukares etablering och utveckling av ny ekonomisk verksamhet inom jordbrukssektorn innebär en ekonomisk utmaning och är en aspekt som bör beaktas vid utformningen av interventionsstrategin vad avser fördelning och riktande av direktstöd. Denna utveckling är väsentlig för unionens jordbrukssektors konkurrenskraft, och därför bör medlemsstaterna kunna fastställa ett kompletterande inkomststöd till unga jordbrukare. Denna interventionstyp bör ge unga jordbrukare extra inkomststöd efter den inledande etableringsperioden. På grundval av behovsbedömningen bör medlemsstaterna kunna besluta om en beräkningsmetod för stödet, antingen per hektar eller som en klumpsumma, och eventuellt begränsat till ett högsta antal hektar. Eftersom det endast bör omfatta den inledande perioden av företagets livstid bör sådant stöd beviljas endast under en viss period efter det att ansökan om stöd har lämnats in, och kort efter den inledande etableringsperioden. Om stödets varaktighet fortsätter efter år 2027 bör medlemsstaterna säkerställa att inga rättsligt grundade förväntningar skapas hos stödmottagare för perioden efter det året.

(62)

Den gemensamma jordbrukspolitiken bör säkerställa att medlemsstaterna ökar sina miljömässiga resultat genom att respektera de lokala behoven och jordbrukarnas faktiska villkor. Medlemsstaterna bör inom ramen för direktstöd i den strategiska GJP-planen inrätta frivilliga miljösystem för jordbrukare, som bör vara helt samordnade med de andra berörda interventionerna. Medlemsstaterna bör fastställa dem antingen som en utbetalning för att uppmuntra och ge ersättning för tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter genom jordbruksmetoder som gynnar miljön och klimatet, eller som en kompensation för genomförandet av sådana metoder. I båda fallen bör systemen syfta till att förbättra den gemensamma jordbrukspolitikens miljö- och klimatprestationer och bör följaktligen gå utöver de obligatoriska krav som redan föreskrivs enligt systemet med grundvillkor.

(63)

För att säkerställa effektivitet bör varje miljösystem i allmänhet täcka minst två åtgärdsområden för klimatet, miljön, djurskyddet och för att bekämpa antimikrobiell resistens. I samma syfte, och även om ersättningen bör baseras på kostnader, inkomstbortfall och transaktionskostnader som härrör från de jordbruksmetoder för vilka åtaganden har gjorts, med beaktande av de mål som fastställts inom ramen för miljösystem, måste stödet utöver det grundläggande inkomststödet återspegla ambitionsnivån för de metoder för vilka åtaganden har gjorts, Medlemsstaterna bör kunna besluta att inrätta miljösystem för jordbruksmetoder som jordbrukare genomför på jordbruksarealer, i synnerhet jordbruksverksamhet men även viss verksamhet som går utöver jordbruksverksamhet. Denna verksamhet kan inbegripa förbättrad förvaltning av permanent betesmark och landskapselement, restaurering av torvmarker, paludikultur samt ekologisk odling.

(64)

Ekologisk odling, reglerad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/848 (24), är ett jordbrukssystem som har potential att i väsentlig omfattning bidra till uppnåendet av ett flertal av de specifika målen inom den gemensamma jordbrukspolitiken, och i synnerhet till dess specifika miljö- och klimatmål. Med tanke på det ekologiska jordbrukets positiva effekter på miljön och klimatet bör medlemsstaterna särskilt kunna överväga ekologiskt jordbruk när de inrättar miljösystem för jordbruksmetoder, och i detta sammanhang bedöma den stödnivå som krävs för jordbruksmark som förvaltas inom ramen för systemet för ekologiskt jordbruk.

(65)

Det bör vara möjligt för medlemsstater att inrätta miljösystem som stödordningar på basnivå, som ett villkor för jordbrukare som inleder mer ambitiösa åtaganden för miljön, klimatet och djurskyddet inom ramen för landsbygdsutveckling. För att säkerställa förenkling bör medlemsstaterna kunna inrätta förstärkta miljösystem. Medlemsstaterna bör också kunna planera miljösystem till stöd för metoder för djurskydd och för att bekämpa antimikrobiell resistens.

(66)

För att säkerställa likvärdiga förutsättningar mellan jordbrukare bör ett maximalt anslag fastställas för kopplat inkomststöd inom ramen för direktstöd som medlemsstaterna har rätt att bevilja för att förbättra konkurrenskraften, hållbarheten eller kvaliteten i vissa sektorer och produktionsgrenar som är särskilt viktiga av samhälleliga, ekonomiska, sociala eller miljömässiga skäl och som möter vissa svårigheter. Vid utformningen av dessa interventioner bör medlemsstaterna beakta deras potentiella konsekvenser för den inre marknaden.

(67)

Eftersom det är allmänt erkänt att produktionen av proteingrödor i unionen är förenad med stora svårigheter, finns det inget behov av att påvisa dessa svårigheter när det gäller interventioner för kopplat inkomststöd som är inriktat på dessa grödor. Medlemsstaterna bör tillåtas att använda en ytterligare del av sina tak för direktstöd till att bevilja kopplat inkomststöd specifikt till att stödja produktion av proteingrödor, för att minska unionens underskott på detta område. Vidare bör medlemsstaterna kunna stödja en blandning av baljväxter och gräs inom ramen för kopplat inkomststöd så länge som baljväxterna fortfarande utgör den dominerande grödan i blandningen.

(68)

I enlighet med målen i protokoll nr 4 om bomull, som är fogat till 1979 års anslutningsakt, är det nödvändigt att fortsätta ett grödspecifikt stöd per stödberättigande hektar i samband med odling av bomull, liksom stöd till branschorganisationer i de bomullsproducerande regionerna. Eftersom budgetmedlen för bomull är fasta och inte kan användas för andra ändamål, och eftersom genomförandet av det grödspecifika stödet har en rättslig grund i fördragen, bör stöd för bomull emellertid inte ingå i de interventioner som godkänns i den strategiska GJP-planen, och bör inte vara föremål för prestationsavslut eller prestationsöversyn. Särskilda regler samt undantag från denna förordning och förordning (EU) 2021/2116 bör därför fastställas. För konsekvensens skull är det lämpligt att de anges i den här förordningen.

(69)

I vissa sektorer behövs interventionstyper som bidrar till att uppnå målen för den gemensamma jordbrukspolitiken och stärker synergierna med andra instrument inom den gemensamma jordbrukspolitiken. I enlighet med genomförandemodellen bör det på unionsnivå fastställas minimikrav för innehållet i och målen för sådana interventioner inom vissa sektorer för att säkerställa likvärdiga förutsättningar på den inre marknaden och undvika ojämlik och illojal konkurrens. Medlemsstaterna bör motivera minimikravens införande i sina strategiska GJP-planer och säkerställa samstämmighet med andra interventioner på sektorsnivå. De interventionstyper som ska inrättas på unionsnivå bör fastställas för sektorerna för frukt och grönsaker, vin, biodlingsprodukter, olivolja och bordsoliver och humle, liksom för andra sektorer bland dem som avses i artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (25) och produkter som förtecknas i en bilaga till den här förordningen, för vilka inrättandet av specifika interventioner anses ha gynnsamma effekter på uppnåendet av vissa eller alla de allmänna och specifika mål för den gemensamma jordbrukspolitiken som eftersträvas genom den här förordningen. Framför allt bör baljväxter, med tanke på unionens underskott på vegetabiliskt protein och de miljömässiga fördelar som produktionen av sådana ger, ingå bland de produkter som är förtecknade i den bilagan, samtidigt som EU:s bindningslista för oljeväxter inom ramen för WTO respekteras, och dessa fördelar bör framhållas för jordbrukarna bland annat genom jordbruksrådgivningstjänsten.

(70)

Nationella finansieringsramar eller andra begränsningar i form av tak är nödvändiga för att upprätthålla åtgärdernas specifika inriktning och underlätta programplaneringen för interventioner för biodlingsprodukter, vin, olivolja och bordsoliver, humle och andra sektorer som definieras i denna förordning. För att inte undergräva uppnåendet av de mål som gäller för interventionstyperna inom sektorn för frukt och grönsaker bör inga finansiella begränsningar tillämpas i linje med den nuvarande strategin. Om medlemsstaterna skulle införa stöd för interventionstyper i andra sektorer i sina strategiska GJP-planer bör motsvarande finansiella anslag dras av från tilldelningarna för direktstöd i den berörda medlemsstaten, så att ekonomisk neutralitet bibehålls. Om en medlemsstat väljer att inte införa specifika interventioner för sektorerna för humle eller olivolja och bordsoliver bör denna medlemsstats berörda anslag göras tillgängliga som ytterligare anslag för interventionstyper i form av direktstöd.

(71)

När det gäller interventioner för landsbygdsutveckling fastställs principerna på unionsnivå, särskilt vad avser de grundläggande kraven på medlemsstaterna att tillämpa urvalskriterier. Medlemsstaterna bör emellertid ha stort utrymme för skönsmässig bedömning så att de kan fastställa specifika villkor i enlighet med sina behov. Interventionstyperna för landsbygdsutveckling inbegriper stöd för miljöåtaganden, klimatåtaganden och andra förvaltningsåtaganden som medlemsstaterna bör främja inom sina respektive territorier, i enlighet med deras specifika nationella, regionala eller lokala behov. Medlemsstaterna bör bevilja stöd till jordbrukare och andra markförvaltare som på frivillig basis gör förvaltningsåtaganden som bidrar till begränsning av och anpassning till klimatförändringar samt till skydd och förbättring av miljön, inklusive vattenkvalitet och vattenkvantitet, luftkvalitet, mark, biologisk mångfald och ekosystemtjänster, inklusive frivilliga åtaganden i Natura 2000 och stöd för den genetiska mångfalden. Stöd i form av utbetalningar för förvaltningsåtaganden får också beviljas när det gäller lokala eller integrerade strategier, samarbetsstrategier och resultatbaserade interventioner.

(72)

Stöd för förvaltningsåtaganden kan särskilt inbegripa premier för ekologiskt jordbruk för underhåll av och omställning till ekologisk mark. Medlemsstaterna bör på grundval av sina ingående analyser av den ekologiska sektorn och med beaktande av de mål som de avser att uppnå med avseende på ekologisk produktion överväga ekologiskt jordbruk för förvaltningsåtaganden i enlighet med det egna landets specifika territoriella behov, tilldela stöd i syfte att öka andelen jordbruksmark som förvaltas inom ramen för systemet för ekologiskt jordbruk och säkerställa att budgetanslagen motsvarar den förväntade tillväxten i ekologisk produktion. Stöd för förvaltningsåtaganden kan också inbegripa betalningar för andra interventionstyper som främjar miljövänliga produktionssystem, såsom agroekologi, bevarande jordbruk och integrerad produktion, tjänster för miljö- och klimatvänligt skogsbruk samt skogsskydd, premier för skogar och inrättande av system för trädjordbruk, djurskydd, bevarande, hållbar användning och utveckling av genetiska resurser, särskilt genom traditionella förädlingsmetoder. Medlemsstaterna bör kunna utarbeta andra system enligt denna interventionstyp, på grundval av de egna behoven. Denna typ av stöd bör endast täcka extra kostnader och inkomstbortfall som följer av åtaganden som går utöver de grundläggande obligatoriska normer och krav som fastställs i unionsrätten och nationell rätt samt den villkorlighet som fastställs i den strategiska GJP-planen. Åtaganden relaterade till denna interventionstyp bör kunna ingås för en i förväg fastställd årlig eller flerårig tidsfrist och löpa längre än i sju år i vederbörligen motiverade fall.

(73)

Skogsbruksinterventioner bör bidra till genomförandet av kommissionens meddelande av den 16 juli 2021 med titeln En ny EU-skogsstrategi för 2030 och, när så är lämpligt, till en ökad tillämpning av system för trädjordbruk. De bör baseras på medlemsstaternas nationella eller subnationella skogsprogram eller jämförbara instrument, som bör bygga på de åtaganden som härrör från Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (26) och på dem som gjorts av ministerkonferenserna om skydd av skogarna i Europa. Interventionerna bör grunda sig på hållbara skogsbruksplaner eller motsvarande instrument som vederbörligen beaktar verklig lagring och bindning av koldioxid från atmosfären och samtidigt stimulerar skyddet av den biologiska mångfalden och kan omfatta utveckling av skogsområden och hållbart skogsbruk, inbegripet beskogning av mark, förebyggande av bränder och inrättande och regenerering av system för trädjordbruk, skydd, återställande och förbättring av skogens resurser, med beaktande av anpassningsbehov, investeringar för att förbättra och stärka skogsskyddet och skogens motståndskraft, och tillhandahållande av tjänster som har att göra med skogens ekosystem och klimatrelaterade tjänster samt åtgärder och investeringar till stöd för förnybar energi och bioekonomin.

(74)

I syfte att säkerställa en rättvis inkomst och en motståndskraftig jordbrukssektor inom hela unionens territorium bör medlemsstaterna tillåtas att bevilja stöd till jordbrukare i områden med naturliga och andra områdesspecifika begränsningar, inklusive bergsområden och öregioner. När det gäller stöd till områden med naturliga begränsningar och andra specifika begränsningar bör angivandet i enlighet med artikel 32 i förordning (EU) nr 1305/2013 fortsätta att gälla.

(75)

För att den gemensamma jordbrukspolitiken ska ge ökat unionsmervärde i fråga om miljön och stärka dess synergier med finansiering av investeringar i natur och biologisk mångfald är det nödvändigt att behålla en separat åtgärd som syftar till att kompensera bidragsmottagare för nackdelar i samband med genomförandet av Natura 2000, som upprättades genom direktiv 92/43/EEG och direktiv 2000/60/EG. Därför bör det även i fortsättningen beviljas stöd för att hjälpa jordbrukarna och skogsägarna att komma till rätta med särskilda nackdelar till följd av genomförandet av direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG och för att bidra till att Natura 2000-områdena förvaltas på ett effektivt sätt. Stöd bör också göras tillgängligt för jordbrukare för att hjälpa dem att komma till rätta med nackdelar i avrinningsområden till följd av genomförandet av direktiv 2000/60/EG. Stödet bör kopplas till särskilda krav som anges i de strategiska GJP-planerna och som går utöver tillämpliga obligatoriska normer och krav. Medlemsstaterna bör också säkerställa att stöden till jordbrukarna inte leder till dubbelfinansiering från miljösystem, samtidigt som tillräcklig flexibilitet medges i de strategiska GJP-planerna i syfte att underlätta komplementaritet mellan olika interventioner. Medlemsstaterna bör dessutom beakta de specifika behoven inom Natura 2000-områdena vid den övergripande utformningen av de strategiska GJP-planerna.

(76)

Den gemensamma jordbrukspolitikens mål bör även eftersträvas genom stöd för såväl produktiva som icke-produktiva investeringar på eller utanför gårdarna. Sådana investeringar kan bland annat avse infrastruktur för utveckling, modernisering eller anpassning till klimatförändringar av jordbruk och skogsbruk, inbegripet tillgång till jord- eller skogsbruksmark, arrondering och markförbättring, trädjordbruk och försörjning med och besparing av energi och vatten. Detta kan även omfatta investeringar i återställning av jordbruks- eller skogsbrukspotential efter naturkatastrofer, allvarliga klimathändelser eller andra katastrofer, inbegripet bränder, stormar, översvämningar, skadegörare och sjukdomar. För att säkerställa bättre överensstämmelse mellan de strategiska GJP-planerna och unionens mål, samt för att skapa likvärdiga förutsättningar mellan medlemsstaterna, bör en negativ förteckning över investeringsområden ingå i denna förordning. Medlemsstaterna bör på bästa sätt utnyttja de tillgängliga medlen för investeringar genom att anpassa investeringsstödet till de relevanta unionsreglerna på områdena miljö och djurskydd.

(77)

I synnerhet unga jordbrukare måste modernisera sina jordbruk för att göra dem livskraftiga på lång sikt. Samtidigt har de dock ofta en låg omsättning under de första verksamhetsåren. Det är därför viktigt att medlemsstaterna underlättar och prioriterar investeringsinterventioner som genomförs av unga jordbrukare. I detta syfte bör medlemsstaterna i sina strategiska GJP-planer tillåtas att fastställa högre stödnivåer och andra förmånliga villkor för investeringar i unga jordbrukares jordbruksföretag. Medlemsstaterna bör också tillåtas att ge ökat investeringsstöd till småbruk.

(78)

När medlemsstaterna tillhandahåller stöd för investeringar bör de särskilt beakta det övergripande målet att modernisera jordbruket och landsbygdsområden genom att främja och utbyta kunskap, innovation och digitalisering inom jordbruket och i landsbygdsområden, samt uppmuntra sektorn att värdesätta dessa aspekter. Stöd för investeringar i installation av digital teknik inom jord- och skogsbruket och i landsbygdsområden, t.ex. investeringar i precisionsjordbruk, smarta byar, landsbygdsföretag och -infrastruktur för informations- och kommunikationsteknik, bör ingå i beskrivningen i de strategiska GJP-planerna av hur dessa planer bidrar till det övergripande målet.

(79)

Med beaktande av unionens mål om god status i vattenförekomster, och mot bakgrund av att investeringarna måste ligga i linje med detta mål, är det viktigt att fastställa regler om stöd för modernisering och utveckling av bevattningsinfrastruktur så att vattenanvändningen inom jordbruket inte äventyrar detta mål.

(80)

Mot bakgrund av behovet att åtgärda investeringsgap i unionens jordbrukssektor och öka tillgången till finansiering för prioriterade grupper, särskilt unga jordbrukare och nya jordbrukare med högre riskprofil, bör användning av EU-garantin inom ramen för InvestEU och en kombination av bidrag och finansieringsinstrument uppmuntras. Eftersom användningen av finansieringsinstrument i medlemsstaterna varierar betydligt till följd av skillnader i fråga om såväl tillgång till finansiering som banksektorns utveckling, förekomsten av riskkapital och de offentliga myndigheternas och de potentiella bidragsmottagarnas kunskap om sådana instrument, bör medlemsstaterna i sina strategiska GJP-planer fastställa lämpliga målsättningar, bidragsmottagare och förmånliga villkor, och andra möjliga regler för stödberättigande.

(81)

Unga jordbrukare, nya jordbrukare och andra nya aktörer möter fortfarande avsevärda hinder när det gäller tillgång till mark, höga priser eller tillgång till krediter. Deras företag är mer utsatta för prisvolatiliteten för både insatsvaror och produkter, och de har stora behov i fråga om utbildning i entreprenörskap, riskförebyggande och riskhanteringskompetens. Det är därför viktigt att fortsätta att stödja inrättandet av nya företag och nya jordbruk. Medlemsstaterna bör också i sina strategiska GJP-planer tillåtas att fastställa förmånliga villkor för finansieringsinstrument för unga jordbrukare, nya jordbrukare och andra nya aktörer. Det maximala beloppet för stöd för etablering av unga jordbrukare och nyetablerade jordbruksföretag bör därför ökas upp till 100 000 EUR, som kan utnyttjas även genom eller i kombination med stöd i form av finansieringsinstrument.

(82)

Med hänsyn till behovet av att säkerställa lämpliga riskhanteringsverktyg bör stöd för att hjälpa jordbrukare att hantera sina produktions- och inkomstrisker bibehållas och utvidgas inom ramen för Ejflu. I synnerhet bör försäkringspremier och gemensamma fonder, inbegripet inkomststabiliseringsverktyg, vara möjliga även i fortsättningen, men stöd bör också göras tillgängligt för andra riskhanteringsverktyg. Dessutom bör alla typer av riskhanteringsverktyg ge möjlighet att täcka produktions- eller inkomstrisker samt vid behov kunna inriktas på jordbrukssektorer eller territoriella områden. Medlemsstaterna bör ha rätt att utnyttja förenklade förfaranden, till exempel använda index för att beräkna jordbrukarens produktion och inkomst, samtidigt som det säkerställs att verktygen på ett lämpligt sätt reagerar på jordbrukarens individuella prestation och att överkompensation av förluster undviks.

(83)

Stödet bör möjliggöra inrättande och genomförande av samarbete mellan minst två enheter för att uppnå målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Stödet bör kunna omfatta alla aspekter av ett sådant samarbete, till exempel inrättande av kvalitetssystem samt informationsåtgärder och främjande åtgärder för dessa, kollektiva miljö- och klimatåtgärder, främjande av korta leveranskedjor och lokala marknader, pilotprojekt, projekt i de operativa grupperna inom EIP, lokala utvecklingsprojekt, smarta byar, köparklubbar och maskinringar, gårdspartnerskap, skogsbruksplaner, nätverk och kluster, socialt jordbruk, andelsjordbruk, åtgärder inom ramen för Leader, och inrättandet av producentgrupper och producentorganisationer samt andra former av samarbete som anses vara nödvändiga för att uppnå de specifika GJP-målen.

(84)

Det är viktigt att stödja utformningen av vissa typer av samarbete, särskilt för operativa grupper inom EIP, Leader-grupper och strategier för smarta byar.

(85)

I meddelandet Framtiden för livsmedel och jordbruk hänvisas till kunskapsdelning och inriktning på innovation som övergripande mål för den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör även fortsättningsvis främja den interaktiva innovationsmodellen, som stärker det samarbete mellan aktörerna som syftar till ett optimerat utnyttjande av kompletterande kunskap och därmed till en spridning av lösningar som kan omsättas i praktiken. Rådgivningstjänsterna bör stärkas inom Akis. Den strategiska GJP-planen bör innehålla information om hur rådgivare, forskare och det nationella GJP-nätverket ska fungera tillsammans. Beroende på vad som är lämpligt bör varje medlemsstat eller region, för att stärka Akis och i linje med sin strategi för Akis, kunna finansiera ett antal åtgärder som syftar till utbyte av kunskap och innovation samt till att göra det lättare för jordbrukare att utarbeta strategier på gårdsnivå med målet att öka motståndskraften i de egna jordbruksföretagen, med hjälp av de interventionstyper som anges i denna förordning. Varje medlemsstat bör dessutom utarbeta en strategi för utveckling av digital teknik och för användning av denna teknik i syfte att visa hur digitaliseringen inom jordbruket och i landsbygdsområden kommer att främjas.

(86)

EGFJ bör fortsätta att finansiera interventionstyper i form av direktstöd och interventionstyper inom vissa sektorer, medan Ejflu bör fortsätta att finansiera åtgärder för landsbygdsutveckling. Reglerna för den ekonomiska förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör fastställas separat för de båda fonderna och för den verksamhet som stöds genom var och en av dem, med beaktande av att den nya genomförandemodellen ger medlemsstaterna mer flexibilitet och subsidiaritet för att uppnå sina mål. Interventionstyperna enligt denna förordning bör omfatta perioden från och med den 1 januari 2023 till och med den 31 december 2027.

(87)

Stöd för direktstöd inom ramen för de strategiska GJP-planerna bör beviljas inom nationella anslag som fastställs genom denna förordning. Dessa nationella anslag bör återspegla en fortsättning på de ändringar som innebär att anslagen till de medlemsstater som har den lägsta stödnivån per hektar gradvis ökas, så att gapet i förhållande till 90 % av genomsnittet för unionen minskas med 50 %. För att beakta den reducerade betalningsmekanismen och användningen av dessa belopp i den berörda medlemsstaten, bör de sammanlagda vägledande finansiella anslagen per år i medlemsstatens strategiska GJP-plan tillåtas att överskrida det nationella anslaget.

(88)

För att underlätta förvaltningen av Ejflu-medel bör det fastställas en enda bidragsnivå för stöd från Ejflu i förhållande till de offentliga utgifterna i medlemsstaterna. För att ta hänsyn till deras särskilda betydelse eller art bör särskilda bidragsnivåer anges i förhållande till vissa typer av insatser. När det gäller mindre utvecklade regioner, de yttersta randområdena och de mindre Egeiska öarna, samt övergångsregioner, bör en lämplig Ejflu-bidragsnivå fastställas i syfte att mildra effekterna av de särskilda hinder som uppstår till följd av utvecklingsnivån, den avlägsna belägenheten eller ökaraktären.

(89)

Objektiva kriterier bör fastställas för att klassificera regioner och områden på unionsnivå för stöd från Ejflu. I detta syfte bör fastställandet av regioner och områden på unionsnivå bygga på det gemensamma klassificeringssystem för regioner som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 (27). De senaste klassificeringarna och uppgifterna bör användas för att säkerställa lämpligt stöd, särskilt för att åtgärda eftersläpande regioner och skillnader mellan regioner inom en medlemsstat.

(90)

Ejflu bör inte ge stöd till investeringar som kan skada miljön. Det är därför nödvändigt att i denna förordning föreskriva ett antal regler för uteslutning. Ejflu bör framför allt inte finansiera investeringar i bevattning som inte bidrar till att uppnå eller bevara en god status för det eller de berörda vattenförekomsterna, och bör inte finansiera investeringar i beskogning som inte är förenliga med miljö- och klimatmålen enligt principerna om hållbar skogsförvaltning.

(91)

För att säkerställa tillräcklig finansiering för vissa prioriteringar bör det fastställas regler om lägsta och högsta nivå på finansiella anslag för dessa prioriteringar. Medlemsstaterna bör avsätta ett belopp motsvarande minst 3 % av sina årliga anslag för direktstöd innan någon överföring görs för interventioner som syftar till generationsskifte. Sådana interventioner får inbegripa förbättrat inkomststöd och etableringsstöd. Med tanke på vikten av investeringsstöd för unga jordbrukare som syftar till att göra sina jordbruk livskraftiga på lång sikt och stärka sektorns dragningskraft, bör en andel av utgifterna för investeringsinterventioner med högre stödnivåer för unga jordbrukare också räknas in i det minimibelopp som ska avsättas som bidrag till uppnåendet av det specifika målet att locka och understödja unga jordbrukare och nya jordbrukare och underlätta hållbar affärsutveckling i landsbygdsområden.

(92)

I syfte att säkerställa att tillräcklig finansiering tillhandahålls inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att uppnå de miljö- och klimatrelaterade målen och djurskyddsmålen i enlighet med unionens prioriteringar, bör en viss andel av både Ejflu-stödet, inklusive investeringar, och direktstödet avsättas för dessa ändamål. Eftersom system för klimatet, miljön och djurskydd införs för första gången inom ramen för direktstöd bör viss flexibilitet medges i fråga om planering och genomförande, särskilt under de två första åren, så att medlemsstaterna och jordbrukarna kan vinna erfarenheter och säkerställa ett smidigt och framgångsrikt genomförande, samtidigt som ambitionsnivån i fråga om miljö och klimat inom ramen för Ejflu även beaktas. Med tanke på iakttagandet av de övergripande ambitionerna för miljö och klimat bör denna flexibilitet vara villkorad och omfattas av ersättning inom vissa gränser.

(93)

Leader-modellen för lokal utveckling har visat sig vara ändamålsenlig när det gäller att främja utvecklingen på landsbygden, eftersom den genom sin bottom-up-strategi fullt ut tar hänsyn till det sektorsövergripande behovet av en lokalt förankrad landsbygdsutveckling. Framöver bör Leader-modellen därför fortsätta att tillämpas, och dess användning bör förbli obligatorisk med ett minimianslag inom ramen för Ejflu.

(94)

För att ge uttryck för vikten av att bekämpa klimatförändringar i överensstämmelse med unionens åtaganden att genomföra Parisavtalet och uppfylla Förenta nationernas mål för hållbar utveckling, bör den gemensamma jordbrukspolitiken bidra till integreringen av klimatåtgärder i unionens politik och uppnåendet av det övergripande målet att 30 % av utgifterna i unionens budget ska stödja klimatmål. Åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken förväntas bidra med 40 % av den gemensamma jordbrukspolitikens totala finansieringsram till uppnåendet av klimatmål. Relevanta åtgärder bör identifieras under de strategiska GJP-planernas utarbetande och genomförande och omprövas i samband med relevanta utvärderingar och översyner.

(95)

Om enhetsbeloppen inte grundar sig på faktiska kostnader eller inkomstbortfall, bör medlemsstaterna fastställa en lämplig nivå på stödet på grundval av en behovsbedömning. Det lämpliga enhetsbeloppet kan vara ett intervall av lämpliga enhetsbelopp snarare än ett enda enhetligt enhetsbelopp eller ett genomsnittligt enhetsbelopp. Medlemsstaterna bör därför också tillåtas att i sina strategiska GJP-planer fastställa ett motiverat maximienhetsbelopp eller minimienhetsbelopp för vissa interventioner utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om stödnivån för de relevanta interventionerna.

(96)

Överföring av ansvar till medlemsstaterna för att bedöma behov och uppnå målsättningar går hand i hand med ökad flexibilitet när det gäller att inrätta en kombination av interventionstyper i form av direktstöd, interventionstyper inom vissa sektorer och interventionstyper för landsbygdsutveckling. Detta bör underbyggas av en viss flexibilitet för att anpassa de relevanta nationella anslagen. När medlemsstaterna anser att det redan avsatta beloppet är alltför lågt för att rymma alla planerade åtgärder, är en viss grad av flexibilitet motiverad, samtidigt som stora fluktuationer i nivåerna för det årliga direkta inkomststödet i förhållande till de tillgängliga beloppen för fleråriga interventioner inom Ejflu måste undvikas.

(97)

För att öka unionsmervärdet och bevara en fungerande inre marknad för jordbruksprodukter samt för att uppnå allmänna och specifika mål för den gemensamma jordbrukspolitiken, bör medlemsstaterna inte fatta beslut enbart utifrån denna förordning, utan inom ramen för en strukturerad process som bör återspeglas i en strategisk GJP-plan. Bestämmelserna på unionsnivå bör fastställa specifika unionsomfattande mål för den gemensamma jordbrukspolitiken, de viktigaste interventionstyperna, prestationsramen och förvaltningsstrukturen. En sådan fördelning av uppgifter syftar till att säkerställa full överensstämmelse mellan de ekonomiska resurser som investerats och de resultat som uppnås.

(98)

För att säkerställa att dessa strategiska GJP-planer får en tydlig strategisk karaktär, och för att underlätta kopplingarna till unionens övriga politik, och i synnerhet till etablerade långsiktiga nationella målsättningar som följer av unionslagstiftningen eller internationella avtal, t.ex. de som gäller klimatförändringar, skog, biologisk mångfald och vatten, är det lämpligt att varje medlemsstat har endast en strategisk GJP-plan, med beaktande av dess konstitutionella och institutionella bestämmelser. Vid behov får den strategiska GJP-planen inkludera regionaliserade interventioner.

(99)

Medlemsstaterna bör, när de utarbetar sina strategiska GJP-planer, analysera sin specifika situation och sina behov, ange målsättningar som är kopplade till uppnåendet av GJP-målen och utforma interventioner som gör det möjligt att uppnå dessa målsättningar, samtidigt som de anpassas till nationella och regionala sammanhang, bland annat i de yttersta randområdena. En sådan process bör stödja ökad subsidiaritet inom en gemensam unionsram, samtidigt som efterlevnaden av de allmänna unionsrättsliga principerna och GJP-målen säkerställs. Det är därför lämpligt att fastställa regler om de strategiska GJP-planernas struktur och innehåll.

(100)

För att säkerställa att medlemsstaternas målsättningar och deras utformning av interventioner är ändamålsenliga och optimerar bidraget till uppnåendet av GJP-målen, är det nödvändigt att basera strategin i de strategiska GJP-planerna på en förhandsanalys av de lokala förhållandena och att göra en bedömning av behoven i samband med GJP-målen. Det är också viktigt att säkerställa att de strategiska GJP-planerna på ett tillfredsställande kan återspegla förändringar i medlemsstaternas förhållanden, strukturer (både interna och externa) och marknadssituationer, och att de därför fortlöpande kan justeras för att avspegla dessa förändringar.

(101)

De strategiska GJP-planerna bör syfta till att säkerställa en ökad enhetlighet mellan de olika GJP-verktygen, eftersom de bör omfatta interventionstyper i form av direktstöd, interventionstyper inom vissa sektorer och interventionstyper för landsbygdsutveckling. De bör också säkerställa och visa att de val som medlemsstaterna gör är ändamålsenliga och överensstämmer med unionens prioriteringar och mål. Mot denna bakgrund bör de strategiska GJP-planerna omfatta en översikt av och en redogörelse för de verktyg som säkerställer en rättvisare fördelning och en mer ändamålsenlig och effektiv målinriktning av inkomststödet. Det är därför lämpligt att de innehåller en resultatinriktad interventionsstrategi som byggs upp kring de specifika GJP-målen, inklusive kvantifierade målsättningar i förhållande till dessa mål. För att göra det möjligt att övervaka målsättningarna på årsbasis är det lämpligt att de grundas på resultatindikatorer.

(102)

Interventionsstrategin bör också lyfta fram komplementariteten både mellan GJP-verktyg och med unionens övriga politik. I synnerhet bör varje enskild strategisk GJP-plan beakta den relevanta miljö- och klimatlagstiftningen, och nationella planer som härrör från denna lagstiftning bör beskrivas inom ramen för analysen av den nuvarande situationen (swot-analysen). Det är lämpligt att upprätta en förteckning över de lagstiftningsinstrument som uttryckligen bör beaktas i den strategiska GJP-planen.

(103)

Det är lämpligt att de strategiska GJP-planerna innehåller en beskrivning av samspelet mellan nationella och regionala interventioner, med tanke på att medlemsstaterna bör ha flexibilitet att välja att delegera en del av utformningen och genomförandet av sina strategiska GJP-planer på regional nivå, på grundval av en nationell ram, för att underlätta samordningen mellan regionerna när det gäller att hantera landsomfattande utmaningar.

(104)

Eftersom de strategiska GJP-planerna bör ge kommissionen möjlighet att axla sitt ansvar för förvaltningen av unionens budget, och medlemsstaterna rättslig säkerhet om vissa delar av den strategiska GJP-planen, bör de strategiska GJP-planerna innehålla en specifik beskrivning av enskilda interventioner, inbegripet villkoren för stödberättigande, budgetanslag, förväntad output och kostnader per enhet. Det krävs en finansieringsplan som ger en överblick över alla budgetära aspekter för varje intervention, samt en målplan.

(105)

För att säkerställa att de strategiska GJP-planerna startar omgående och genomförs på ett effektivt sätt, bör stöd från EGFJ och Ejflu endast beviljas om det finns en sund administrativ infrastruktur. Varje strategisk GJP-plan bör därför omfatta uppgifter om den strategiska GJP-planens samtliga förvaltnings- och samordningsstrukturer, inbegripet kontrollsystem, sanktioner och övervaknings- och rapporteringssystem.

(106)

Med tanke på vikten av det specifika målet att modernisera jordbruket och landsbygdsområden, och med tanke på dess övergripande karaktär är det lämpligt att medlemsstaterna i sina strategiska GJP-planer tar med en särskild beskrivning som visar hur dessa strategiska GJP-planer kommer att bidra till att uppnå detta mål liksom till den digitala omställningen.

(107)

Med tanke på de problem som beror på den administrativa bördan vid delad förvaltning bör förenkling också vara något som särskilt eftersträvas i den strategiska GJP-planen.

(108)

Eftersom det inte är lämpligt att kommissionen godkänner uppgifter som kan betraktas som bakgrund, eller som historisk information, eller som omfattas av medlemsstaternas ansvar, bör viss information tillhandahållas som bilagor till den strategiska GJP-planen.

(109)

I enlighet med punkterna 22 och 23 i det inter institutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (28) bör unionsfonderna utvärderas på grundval av den information som samlats in till följd av specifika krav på övervakning och samtidigt undvika överreglering och administrativa bördor, särskilt för medlemsstaterna. Dessa krav kan när så är lämpligt innefatta mätbara indikatorer som utgångspunkt för en utvärdering av fondernas faktiska konsekvenser.

(110)

Kommissionens godkännande av den strategiska GJP-planen är ett viktigt steg för att säkerställa att strategin genomförs i enlighet med de gemensamma målen. I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör kommissionen förse medlemsstaterna med lämplig vägledning för att lägga fram sammanhängande och ambitiösa interventionsplaner.

(111)

Det är nödvändigt att införa möjligheter för programplanering och för revideringar av de strategiska GJP-planerna, i enlighet med de villkor som fastställs i denna förordning.

(112)

En nationell förvaltande myndighet bör ansvara för förvaltningen och genomförandet av varje enskild strategisk GJP-plan och bör fungera som första kontaktpunkt för kommissionen. Om delar som rör landsbygdsutvecklingspolitiken hanteras på regional nivå bör medlemsstaterna emellertid kunna inrätta regionala förvaltande myndigheter. De förvaltande myndigheterna bör ha möjlighet att delegera delar av sina uppgifter, samtidigt som de har kvar ansvaret för att förvaltningen utförs på ett effektivt och korrekt sätt och säkerställer samstämmigheten och konsekvensen i den strategiska GJP-planen samt samordningen mellan den nationella förvaltande myndigheten och de regionala förvaltande myndigheterna. Medlemsstaterna bör säkerställa att unionens ekonomiska intressen skyddas vid förvaltning och genomförande av sina strategiska GJP-planer, i enlighet med budgetförordningen och förordning (EU) 2021/2116.

(113)

Ansvaret för att övervaka de strategiska GJP-planerna bör delas mellan den nationella förvaltande myndigheten och en nationell övervakningskommitté som inrättats för detta ändamål. Den nationella övervakningskommittén bör ansvara för att övervaka att den strategiska GJP-planen genomförs på ett ändamålsenligt sätt. I detta syfte bör kommitténs ansvar fastställas. Om den strategiska GJP-planen innehåller delar som inrättas av regionerna bör medlemsstaterna och de berörda regionerna kunna inrätta och sätta samman regionala övervakningskommittéer. I detta fall bör bestämmelserna om samordning med den nationella övervakningskommittén klargöras.

(114)

Ejflu bör via tekniskt bistånd, på kommissionens initiativ, främja åtgärder knutna till fullgörandet av de uppgifter som avses i artikel 7 i förordning (EU) 2021/2116. Tekniskt bistånd kan också, på medlemsstaternas initiativ, ges för fullgörandet av de uppgifter som är nödvändiga för en effektiv förvaltning och ett effektivt genomförande av stöd i förhållande till den strategiska GJP-planen. En ökning av det tekniska biståndet på initiativ av medlemsstaterna kan endast göras i de medlemsstater vars Ejflu-anslag inte är högre än 1,1 miljarder EUR. Ejflu-stödet för tekniskt bistånd bör beakta den ökade uppbyggnaden av administrativ kapacitet vad gäller de nya förvaltnings- och kontrollsystemen i medlemsstaterna.

(115)

I ett sammanhang där medlemsstaterna kommer att få mycket större flexibilitet och subsidiaritet vid utformningen av interventioner i syfte att uppnå gemensamma mål, är nätverk ett viktigt verktyg när det gäller att driva och styra politiken samt främja involvering av berörda parter, kunskapsdelning och kapacitetsuppbyggnad för medlemsstaterna och andra aktörer. Nätverksinsatsernas räckvidd kommer att utvidgas så att de inte bara omfattar landsbygdsutveckling utan båda pelarna i den gemensamma jordbrukspolitiken. Ett enda gemensamt GJP-nätverk på unionsnivå bör säkerställa en bättre samordning mellan nätverksinsatser på unionsnivå och på nationell och regional nivå. De europeiska och nationella GJP-nätverken bör ersätta det nuvarande europeiska nätverket för landsbygdsutveckling och EIP-Agri-nätverket på unionsnivå respektive de nationella landsbygdsnätverken. Det europeiska GJP-nätverket bör i möjligaste mån bidra till den verksamhet som bedrivs i de nationella GJP-nätverken. Nätverken kommer att tillhandahålla en plattform för främjande av ökat utbyte av kunskap i syfte att förbättra de strategiska GJP-planernas genomförande och fånga upp resultaten och mervärdet av politiken på unionsnivå, inbegripet av Horisont Europa och dess projekt med flera aktörer. I syfte att uppnå ett förbättrat utbyte av kunskap och innovation bör EIP med bistånd av europeiska och nationella GJP-nätverk stödja genomförandet av den interaktiva innovationsmodellen i enlighet med den metod som beskrivs i denna förordning.

(116)

Varje strategisk GJP-plan bör vara föremål för regelbunden övervakning av genomförandet och framstegen mot de fastställda målen. En sådan ram för den gemensamma jordbrukspolitikens prestationer, övervakning och utvärdering bör inrättas i syfte att påvisa framsteg och bedöma effekter och ändamålsenlighet av politikens genomförande.

(117)

Genomförandemodellens resultatinriktning förutsätter en stabil prestationsram, särskilt eftersom de strategiska GJP-planerna skulle bidra till uppnåendet av allmänna mål för andra strategier med delad förvaltning. En prestationsbaserad politik förutsätter årliga och fleråriga bedömningar på grundval av utvald output, samt resultat- och effektindikatorer, så som fastställs i prestations-, övervaknings- och utvärderingsramen. För detta ändamål bör en begränsad och riktad uppsättning indikatorer väljas på ett sätt som så exakt som möjligt visar huruvida den intervention som får stöd bidrar till att uppnå de uppställda målen. De indikatorer som rör specifika miljö- och klimatmål bör kunna omfatta interventioner som bidrar till att fullgöra de åtaganden som härrör ur relevanta unionslagstiftningsakter.

(118)

Som en del av prestations-, övervaknings- och utvärderingsramen bör medlemsstaterna övervaka de framsteg som gjorts, och årligen rapportera till kommissionen om detta. Informationen från medlemsstaterna utgör grunden för kommissionens rapportering om framstegen mot att uppnå de specifika målen under hela perioden för den strategiska GJP-planen med användning av en uppsättning centrala indikatorer.

(119)

Mekanismer bör inrättas i syfte att vidta åtgärder för att skydda unionens ekonomiska intressen om genomförandet av den strategiska GJP-planen avviker väsentligt från de mål som satts upp. Det bör därför vara möjligt för kommissionen att uppmana medlemsstaterna att lämna in handlingsplaner i händelse av betydande och omotiverade underprestationer. Detta skulle kunna leda till frysningar och, i sista hand, minskningar av unionens medel om de planerade resultaten inte uppnås.

(120)

I enlighet med principen om delad förvaltning bör medlemsstaterna, samtidigt som de i förekommande fall säkerställer att regionerna är involverade i utformningen av utvärderingsplanen och i övervakningen och utvärderingen av den strategiska GJP-planens regionala interventioner, ansvara för utvärderingen av de strategiska GJP-planerna, medan kommissionen bör ansvara för sammanfattningar på unionsnivå av medlemsstaternas förhandsutvärderingar och för de interimsutvärderingar och efterhandsutvärderingar som görs på unionsnivå.

(121)

I syfte att säkerställa en heltäckande och meningsfull utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitiken på unionsnivå bör kommissionen använda sig av kontext- och effektindikatorer. Dessa indikatorer bör främst grundas på etablerade informationskällor. Kommissionen och medlemsstaterna bör samarbeta för att säkerställa och ytterligare förbättra robustheten hos de data som behövs för kontext- och effektindikatorerna.

(122)

Vid bedömningen av förslagen till strategiska GJP-planer bör kommissionen bedöma i vilken utsträckning förslagen till strategiska GJP-planer är konsekventa med och bidrar till unionens miljö- och klimatlagstiftning och miljö- och klimatåtaganden och, i synnerhet, till unionens mål för 2030 som anges i kommissionens meddelande av den 20 maj 2020 med titeln Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem (från jord till bord-strategin) och kommissionens meddelande av den 20 maj 2020 med titeln EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030: Ge naturen större plats i våra liv (EU:s strategi för biologisk mångfald).

(123)

Medlemsstaterna bör vara skyldiga att genom sina strategiska GJP-planer lägga sig på en generellt högre ambitionsnivå jämfört med tidigare vad gäller den gemensamma jordbrukspolitikens specifika miljö- och klimatmål. En sådan ambitionsnivå bör anses bestå i ett antal delar som bland annat rör effektindikatorer, målsättningar i relation till resultatindikatorer, utformning av interventioner, planerat genomförande av systemet med grundvillkor samt finansiell planering. Medlemsstaterna bör åläggas att i sina strategiska GJP-planer förklara på vilket sätt de ger prov på den generellt högre ambitionsnivå som krävs med avseende på de olika relevanta delarna. Denna förklaring bör inbegripa uppgifter om nationella bidrag till att uppnå unionens mål för 2030 enligt från jord till bord-strategin och EU:s strategi för biologisk mångfald.

(124)

Kommissionen bör utarbeta en sammanfattande rapport om medlemsstaternas strategiska GJP-planer i syfte att bedöma medlemsstaternas gemensamma insatser och gemensamma ambition när det gäller att uppnå de specifika målen för den gemensamma jordbrukspolitiken i början av genomförandeperioden, med beaktande av unionens mål för 2030 enligt från jord till bord-strategin och EU:s strategi för biologisk mångfald.

(125)

Kommissionen bör lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet i syfte att göra en bedömning dels av medlemsstaternas tillämpning av den nya genomförandemodellen, dels av interventionerna i medlemsstaternas strategiska GJP-planer, med avseende på interventionernas samlade bidrag till uppnåendet av unionens miljö- och klimatåtaganden, i synnerhet de som härrör från den europeiska gröna given.

(126)

Artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget bör vara tillämpliga på stöd till de interventionstyper som omfattas av denna förordning. Dock bör, med tanke på de särdrag som kännetecknar jordbrukssektorn, dessa bestämmelser i EUF-fördraget inte tillämpas på interventionstyper i form av direktstöd eller interventionstyper för landsbygdsutveckling som avser verksamhet som omfattas av artikel 42 i EUF-fördraget och som genomförs inom ramen för och i överensstämmelse med denna förordning eller de utbetalningar som görs av medlemsstaterna i syfte att tillhandahålla ytterligare nationell finansiering till interventionstyper för landsbygdsutveckling som får unionsstöd och som omfattas av artikel 42 i EUF-fördraget.

(127)

För att undvika en plötslig och avsevärd minskning av stödet i vissa sektorer i medlemsstater som under perioden 2015–2022 har beviljat nationellt övergångsstöd bör de medlemsstaterna få fortsätta att bevilja sådant stöd enligt vissa villkor och med vissa begränsningar. Med beaktande av att det rör sig om stöd av övergående karaktär bör dess utfasning lämpligen fortsätta genom en årlig gradvis minskning av de sektorsspecifika finansieringsramar som fastställts för stödet.

(128)

Personuppgifter som samlas in för tillämpningen av någon bestämmelse i denna förordning bör behandlas på ett sätt som är förenligt med dessa ändamål. De bör även avidentifieras när de används i övervaknings- eller utvärderingssyfte, och skyddas i överensstämmelse med unionsrätten rörande skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (29) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (30). De registrerade bör underrättas om sådan behandling och om sina rättigheter vad gäller dataskydd.

(129)

För tillämpning av denna förordning samt för övervakning, analys och förvaltning av ekonomiska rättigheter krävs anmälningar från medlemsstaterna.

(130)

I syfte att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar i denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(131)

I syfte att säkerställa rättslig säkerhet, skydda jordbrukarnas rättigheter och garantera likvärdiga förutsättningar mellan medlemsstaterna vad gäller gemensamma krav och indikatorer bör befogenheten att anta vissa akter delegeras till kommissionen i syfte att ändra gemensamma indikatorer gällande output, resultat, effekt och kontext för att åtgärda tekniska problem, och regler vad gäller andelen för GAEC-norm 1.

(132)

I syfte att säkerställa rättslig säkerhet, skydda jordbrukarnas rättigheter och garantera att interventionstyperna i form av direktstöd fungerar smidigt, samstämmigt och effektivt, bör befogenheten att anta vissa akter delegeras till kommissionen för att fastställa regler om att stöd endast kan beviljas på villkor att certifierat utsäde av vissa hampsorter används, och att förfarandet för fastställande av hampsorter och verifiering av deras tetrahydrokannabinolhalt används, regler som fastställer en enhetlig grund för beräkningen av minskning av betalningar inom ramen för tak och nedtrappningar, åtgärder för att undvika att de som mottar kopplat inkomststöd drabbas av strukturella marknadsobalanser inom någon sektor, inbegripet beslutet att sådant stöd kan fortsätta att betalas ut fram till 2027 på grundval av de produktionsenheter för vilka det beviljats i en tidigare referensperiod, regler och villkor för godkännande av mark och sorter för det grödspecifika stödet för bomull och regler om villkoren för beviljandet av detta stöd, och om behörighetskrav och jordbruksmetoder i detta sammanhang, regler om kriterier för godkännande av branschorganisationer och regler för konsekvenserna av att godkända branschorganisationer inte lever upp till de kriterier och skyldigheter som gäller för producenter.

(133)

I syfte att säkerställa att interventionstyperna i vissa sektorer bidrar till att uppnå målen för den gemensamma jordbrukspolitiken och stärker synergierna med andra instrument inom den gemensamma jordbrukspolitiken, och för att säkerställa likvärdiga förutsättningar på den inre marknaden och undvika ojämlik eller illojal konkurrens, bör befogenheten att anta vissa akter delegeras till kommissionen med avseende på regler för välfungerande interventionstyper inom vissa sektorer, vilka typer av utgifter som bör omfattas och framför allt kostnader som rör administration och personal, grunderna för hur det ekonomiska stödet från unionen beräknas, inbegripet referensperioder och beräkningen av värdet på saluförd produktion och av andelen organiserade producenter i vissa regioner, samt maximinivån för unionens ekonomiska stöd till vissa interventioner som syftar till att förebygga marknadskriser och hantera risker i vissa sektorer, regler för fastställande av utgiftstak för återplantering av fruktträdgårdar, olivlundar eller vinodlingar, regler för producenters återtag av biprodukter från vintillverkning och för undantag från den skyldigheten i syfte att undvika extra administrativa bördor samt regler för frivillig certifiering av destillatörer, och regler om olika former av stöd och minsta hållbarhet för understödda investeringar i vissa sektorer samt om kombinationer av finansiering för vissa interventioner i vinsektorn. För att säkerställa ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av unionens medel för interventioner inom biodlingssektorn bör befogenheten att anta vissa akter delegeras till kommissionen med avseende på ytterligare krav avseende anmälningsskyldigheten och inrättandet av ett minsta bidrag från unionen för utgifter för genomförandet dessa interventionstyper.

(134)

I syfte att säkerställa rättssäkerheten och garantera att interventioner för landsbygdsutveckling uppnår sina mål bör befogenheten att anta vissa akter delegeras till kommissionen med avseende på stöd för förvaltningsåtaganden rörande genetiska resurser och djurskydd samt för kvalitetssystem.

(135)

I syfte att beakta framtida ändringar av medlemsstaternas finansiella anslag eller att åtgärda problem som medlemsstaterna stöter på vid genomförandet av sina strategiska GJP-planer bör befogenheten att anta vissa akter delegeras till kommissionen med avseende på medlemsstaternas anslag för interventionstyper i form av direktstöd, ändring av viktningar som tillämpas på stöd på grundval av hur det bidrar till uppnåendet av klimatförändringsmålen och regler om innehållet i den strategiska GJP-planen.

(136)

I syfte att underlätta övergången från de system som föreskrivs i förordningarna (EU) nr 1305/2013 och (EU) nr 1307/2013 till dem som fastställs i den här förordningen bör befogenheten att anta vissa akter delegeras till kommissionen med avseende på åtgärder för att skydda stödmottagarnas förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar.

(137)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning och undvika illojal konkurrens eller diskriminering mellan jordbrukare bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller fastställande av referensarealer för oljeväxter, regler för godkännande av mark och sorter för det grödspecifika stödet för bomull och underrättelser i samband därmed, beräkningen av minskningen när den stödberättigande bomullsarealen överskrider basarealen, unionens ekonomiska stöd för destillation av biprodukter från vinframställning, regler om presentationen av de delar som ska ingå i den strategiska GJP-planen, enhetliga villkor för tillämpningen av informations- och offentlighetskraven när det gäller de möjligheter som erbjuds genom de strategiska GJP-planerna, fastställande av den organisatoriska strukturen och driften av det europeiska GJP-nätverket, regler för prestation, övervakning och utvärdering, regler för presentationen av innehållet i den årliga prestationsrapporten, regler om de uppgifter som medlemsstaterna ska överlämna till kommissionen för prestationsbedömningen, regler om databehoven och synergier mellan potentiella datakällor samt regler för driften av ett system för ett säkert utbyte av data av gemensamt intresse mellan kommissionen och medlemsstater. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (31).

(138)

Med tanke på att indikatorer redan fastställs i bilaga I för övervakning, utvärdering och årlig prestationsrapportering, bör antagandet av ytterligare indikatorer för övervakning och utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitiken underkastas ytterligare kontroll av medlemsstaterna. På motsvarande sätt bör den ytterligare information som medlemsstaterna ska lämna till kommissionen för övervakning och utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitiken vara föremål för ett positivt yttrande från kommittén för den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen bör därför inte ha möjlighet att fastställa någon skyldighet för medlemsstaterna att tillhandahålla ytterligare indikatorer eller information om genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken för övervakning och utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitiken om kommittén för den gemensamma jordbrukspolitiken inte uppnår kvalificerad majoritet för eller emot kommissionens förslag och därför inte kan avge något yttrande.

(139)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att anta genomförandeakter utan att tillämpa förordning (EU) nr 182/2011 för att godkänna de strategiska GJP-planerna och ändringar av dessa.

(140)

I vederbörligen motiverade fall med avseende på lösning av särskilda problem och samtidigt säkerställande av kontinuitet i systemet för direktstöd under extraordinära omständigheter bör kommissionen anta genomförandeakter med omedelbar verkan om det är nödvändigt på grund av tvingande skäl till skyndsamhet. I syfte att lösa akuta problem i en eller flera medlemsstater och samtidigt säkerställa kontinuitet i systemet för direktstöd, bör kommissionen dessutom anta genomförandeakter med omedelbar verkan om det, i vederbörligen motiverade fall, föreligger extraordinära omständigheter som påverkar beviljandet av stöd och äventyrar det effektiva genomförandet av utbetalningarna inom ramen för de stödordningar som förtecknas i denna förordning.

(141)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 228/2013 (32) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 229/2013 (33) bör inte omfattas av den här förordningens tillämpningsområde, såvida inte en uttrycklig hänvisning görs till någon av bestämmelserna i dem.

(142)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av skillnaderna mellan de olika landsbygdsområdena och medlemsstaternas begränsade ekonomiska resurser, kan uppnås bättre på unionsnivå genom en flerårig garanterad unionsfinansiering och genom en fokusering på tydligt identifierade prioriteringar, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(143)

Förordningarna (EU) nr 1305/2013 och (EU) nr 1307/2013 bör därför upphöra att gälla.

(144)

För att säkerställa ett smidigt genomförande av de planerade åtgärderna och av skyndsamhetsskäl bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.