Inre vattenvägar: tillträde till marknaden

VIKTIGA PUNKTER

I den rättsliga ramen för transporter på inre vattenvägar i EU ingår lagstiftning med olika mål som tillsammans syftar till att liberalisera transportmarknaden på inre vattenvägar genom att

• säkerställa att aktörer som utför transporter på inre vattenvägar har fri tillgång till alla europeiska inre vattenvägar,
• avskaffa diskriminerande och otillbörlig marknadspraxis, särskilt när det gäller skattesatser och tariffer, och
• skapa rättvisa konkurrensvillkor genom gemensamma regler, inbegripet när det gäller tillstånd att utföra varutransporter på de inre vattenvägarna.

Förordning (EG) nr 169/2009 syftar till att harmonisera EU:s konkurrensregler för transporter på väg, järnväg och inre vattenvägar genom att fastställa undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande avtal, beslut eller samordnade förfaranden som syftar till att uppnå tekniska förbättringar eller tekniskt samarbete genom

• standardisering av utrustning,
• utbyte eller gemensam användning av personal, utrustning, fordon eller fasta installationer,
• fastställande och tillämpning av totalpriser för successiva, kompletterings-, ersättnings- eller kombinerade transporter, inklusive särskilda priserbjudanden,
• användning av de sträckor som är mest rationella,
• samordning av tidtabeller för anslutande förbindelser,
• sammanslagning av enstaka försändelser,
• uppställande av enhetliga tariffstrukturer, förutsatt att dessa regler inte omfattar transportpriser och transportvillkor.

I förordningen fastställs också undantag för vissa små och medelstora företag.

Förordning (EG) nr 718/1999 syftar till att fastställa en politik för EU:s flottkapacitet för transporter på de inre vattenvägarna.

• Den omfattar fartyg som transporterar varor kommersiellt med vissa undantag, bland annat för fartyg som enbart trafikerar Donau eller för fartyg som används för lagring av gods eller muddring.
• EU-länder som har en flotta på mer än 100 000 ton och inre vattenvägar som är förbundna med de inre vattenvägarna i andra EU-länder är skyldiga att inrätta en fond för inlandssjöfarten. Varje fond ska ha en reservfond med skilda konton för torrlastfartyg¹, tankfartyg² och skjutbogserare³. Medlen ska förvaltas av nationella myndigheter.
• Reservfonden kan användas
  • vid ”allvarliga störningar på marknaden” för transporter på inre vattenvägar (i den mening som avses i direktiv 96/75/EG, se nedan) på begäran av ett EU-land, eller
  • om de organisationer som företräder inlandssjöfarten enhälligt begär detta.

I förordning (EG) nr 181/2008 fastställs de praktiska arrangemangen för genomförandet av EU:s politik för flottkapacitet, inklusive nivån på bidragen till fonden.

Genom ändringsförordning (EU) nr 546/2014 utökades omfattningen av åtgärderna i förordning (EG) nr 718/1999.

Direktiv 96/75/EG innehåller följande två uppsättningar av policyåtgärder för att

• uppnå fritt framförhandlade avtal om befraktning och prissättning i EU genom en övergång från det tidigare systemet med ”befraktning i turordning” för transporter (till fastställda priser i den ordning som fartygen blir tillgängliga efter lossning).
• göra det möjligt för Europeiska kommissionen att vidta åtgärder vid allvarlig störning på marknaden för transporter på inre vattenvägar, bland annat åtgärder som syftar till att förhindra alla nya ökningar av transportkapaciteten.

Förordning (EG) nr 1356/96 syftar till att säkerställa att transportföretag som transporterar gods eller passagerare på inre vattenvägar har rätt att utföra transporter mellan EU-länder och transitera genom dem utan diskriminering på grund av nationalitet eller etableringsort, förutsatt att de

• är lagligen etablerade i ett EU-land och i det EU-landet har rätt att utföra internationell transport av gods eller passagerare på inre vattenvägar och använda fartyg som är registrerade i ett EU-land,
• uppfyller kraven i förordning (EEG) nr 3921/91.

Särskilda regler för transportföretag från länder utanför EU fastställs i den reviderade konventionen om sjöfarten på Rhen (Mannheimkonventionen) och konventionen om regelverket för sjöfarten på Donau (Belgradkonventionen) eller kan uppkomma genom internationella avtal eller fördrag som EU deltar i.

Förordning (EEG) nr 3921/91 bygger på de allmänna principerna om likabehandling och frihet att tillhandahålla tjänster, enligt vilka transportföretag ska få utföra inrikes transporter av gods eller passagerare (”cabotage”) på inre vattenvägar i andra EU-länder än det där de är hemmahörande. I förordningen fastställs följande villkor:

• Transportföretag får tillfälligt tillhandahålla cabotagetjänster, utan att behöva inrätta ett säte, förutsatt att de är etablerade i ett EU-land i enlighet med dess lagstiftning och har rätt att transportera varor eller personer internationellt på inre vattenvägar.
• Transportföretag får endast använda fartyg som ägs av
  • personer som är bosatta eller medborgare i EU, eller
  • juridiska personer som har sitt säte i ett EU-land och där EU-medborgare har ett majoritetsintresse.

Direktiv 87/540/EEG kräver att enskilda personer och företag har kompetens som erkänts av myndigheterna eller ett organ som utses av varje EU-land på följande områden:

• Juridik.
• Företagsledning, kommersiella och tekniska aspekter.
• Tillträde till marknaden.
• Tekniska normer och tekniska aspekter på driften.
• Säkerhet.
• Operativa frågor i samband med internationella transporter.

Myndigheten utfärdar ett intyg på grundval av ett intyg om examen, deltagande i kurser eller bevisad praktisk erfarenhet. Om transportföretaget inte längre uppfyller villkoren kan intyget återkallas.

Förordning (EEG) nr 2919/85. I den reviderade konventionen om sjöfarten på Rhen (ändrad genom tilläggsprotokoll nr 2) föreskrivs att endast fartyg som tillhör sjöfarten på Rhen får navigera på Rhen.

Ett fartyg tillhör Rhen om det har ett dokument utfärdat av en behörig myndighet i ett Rhenland (dvs. Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Schweiz). Genom förordningen utvidgas tillämpningen av konventionen till att omfatta alla EU-länder, och därigenom säkerställs likabehandling av fartyg från hela EU.

Förordning nr 11/1960 syftar till att genomföra artikel 79.3 i Romfördraget (nu artikel 95 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Förordningen

• förbjuder alla former av diskriminering som består i att transportörer tillämpar olika fraktsatser och befordringsvillkor på grund av godsets ursprungs- eller bestämmelseland för att frakta samma slag av gods samma väg,
• omfattar alla godstransporter med flera transportsätt, inklusive järnväg, väg och inre vattenvägar,
• fastställer regler för dokumentationskrav för transporthandlingar,
• kräver att EU-länderna ska kontrollera att skyldigheterna efterlevs.