Beslut om avvisning eller utvisning – ömsesidigt erkännande från EU-länderna

VIKTIGA PUNKTER

• Utvisningsbesluten gäller för medborgare i länder utanför EU som
  • utgör ett allvarligt och föreliggande hot mot den allmänna ordningen eller mot den nationella säkerheten,
  • har dömts för ett brott som medför fängelsestraff på minst ett år,
  • tros ha begått eller ha för avsikt att begå sådana brott, grundat på konkreta indicier eller klar bevisning,
  • inte följer nationella regler för inresa eller vistelse.
• Om den berörda personen har ett giltigt uppehållstillstånd, måste det land som ålägger avvisningen rådgöra med landet som utfärdade uppehållstillståndet.
• EU-länder som tillämpar lagstiftningen måste
  • respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter,
  • säkerställa att den berörda personen kan överklaga utvisningsbeslutet,
  • skydda personuppgifter och säkerheten för uppgifter,
  • använda alla lämpliga former av samarbete och informationsutbyte för att genomföra lagstiftningen,
  • ersätta varandra för de finansiella kostnader som uppkommer. Arrangemangen fastställs i rådets beslut 2004/191/EG
• Landet som utfärdar avvisningsbeslutet måste så snabbt som möjligt förse landet som verkställer det med alla de dokument som behövs.
• Landet som verkställer beslutet måste säkerställa att det inte strider mot relevanta internationella eller nationella regler.
• Lagstiftningen gäller inte för EU-medborgares familjemedlemmar.
• I rådets direktiv 2003/110/EG fastställs transiteringsåtgärder för medborgare i länder utanför EU som vistas olagligt i EU och ska förflyttas med flyg via ett annat EU-land.
• I direktiv 2008/115/EG fastställs gemensamma normer och förfaranden för att återlämna medborgare i länder utanför EU som uppehåller sig olagligt.
• I förordning (EU) nr 604/2013 (Dublin III-förordningen) fastställs kriterierna och förfarandena för att avgöra vilket EU-land som ansvarar för att pröva en asylansökan.
• I september 2005 utfärdade Europarådet 20 riktlinjer för påtvingat återvändande.