Europeisk klimatlag

VIKTIGA PUNKTER

EU:s institutioner och EU:s medlemsstater måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppfylla förordningens mål, samtidigt som rättvisa, solidaritet och kostnadseffektivitet beaktas.

Genom förordningen inrättas ett oberoende europeiskt vetenskapligt rådgivande organ för klimatförändringar. I organets uppgifter ingår att, till exempel, beakta de senaste vetenskapliga rönen i rapporter och vetenskapliga klimatdata från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC), särskilt när det gäller information av relevans för EU, tillhandahålla vetenskaplig rådgivning och utfärda rapporter.

Medlemsstaterna uppmanas att inrätta ett klimatrådgivningsorgan för att ge vetenskaplig expertrådgivning till relevanta nationella myndigheter.

I förordningen fastställs följande mellanliggande EU-åtgärder som syftar till att hjälpa EU att uppnå sitt klimatneutralitetsmål för 2050.

• Att minska EU:s nettoutsläpp av växthusgaser med minst 55 procent (jämfört med 1990 års nivåer) senast 2030. År 2023 antog EU 55-procentspaketet som uppgraderar befintlig EU-lagstiftning och inbegriper nya initiativ för att genomföra detta nya mål.
• Att begränsa nettoupptagens bidrag till högst 225 miljoner ton koldioxidekvivalenter (CO₂), för att säkerställa att tillräckliga begränsningsinsatser görs fram till och med 2030. I syfte att förbättra EU:s kolsänka² i överensstämmelse med målet att uppnå klimatneutralitet senast 2050 föreskriver förordningen även att EU ska sträva efter att uppnå en större volym på sin nettokolsänka 2030.
• Fastställa ett bindande klimatmål för 2040 om en minskning med 90 % av nettoutsläppen av växthusgaser (utsläpp efter avdrag för upptag) jämfört med 1990 års nivåer.
• Kräver att Europeiska kommissionen, med avseende på perioden efter 2030, ser över relevant EU-lagstiftning på grundval av detaljerade konsekvensbedömningar för att göra det möjligt att uppnå målet för 2040 och klimatneutralitetsmålet, och fortsätter att stärka den möjliggörande ramen för att stödja berörda juridiska och fysiska personer under hela omställningen.
• Att kräva att kommissionen säkerställer att lagstiftningsförslagen för perioden efter 2030 på lämpligt sätt återspeglar ett antal specificerade aspekter, bland annat följande:
  • ett tillräckligt bidrag av högkvalitativa internationella krediter enligt artikel 6 i Parisavtalet (upp till 5 % av EU:s nettoutsläpp 1990, från och med 2036),
  • den roll som inhemska permanenta upptag spelar i EU:s utsläppshandelssystem (ETS),
  • ökad flexibilitet inom och mellan sektorer och instrument,
  • behovet av en rättvis, skälig, pragmatisk, kostnadseffektiv och socialt balanserad omställning,
  • teknikneutralitet och kostnadseffektivitet,
  • energitillgång, ekonomisk överkomlighet, energisäkerhet och energieffektivitet, och
  • investeringsbehov och -möjligheter.
• Att kräva att kommissionen vartannat år bedömer och rapporterar om genomförandet av delmålen och utfasningsbanorna för koldioxidminskning, med beaktande av de senaste vetenskapliga rönen, den tekniska utvecklingen och föränderliga utmaningar och möjligheter för EU:s globala konkurrenskraft. Bedömningen får vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.

• Att ålägga kommissionen att inom sex månader efter varje global översyn enligt Parisavtalet rapportera till Europaparlamentet och Europeiska unionens råd om de framsteg som EU och medlemsstaterna gör för att uppnå förordningens mål. I denna rapport ska kommissionen ta hänsyn till faktorer som de europeiska industriernas konkurrenskraft, energiprisernas utveckling, socioekonomiska effekter, tekniska framsteg, den uppskattade nivån på nettoupptag på EU-nivå, framstegen mot delmålen och medlemsstaternas flexibilitet att använda internationella krediter av hög kvalitet för upp till 5 % av sina mål och insatser efter 2030.

• Uppskjutande till 2028 av tillämpningen av systemet för handel med utsläppsrätter för byggnader, vägtransit och ytterligare sektorer (ETS2) enligt kapitel IVa i direktiv 2003/87/EG (se konsoliderad version). Reglerna i artikel 30k.2 a–e i direktiv 2003/87/EG (se sammanfattning) gäller. Bestämmelserna i artikel 10a.8b i direktiv 2003/87/EG ska också tillämpas 2026.

Anpassning till klimatförändringarna kräver att

• EU-institutionerna och medlemsstaterna ökar anpassningsförmågan, stärker motståndskraften och minskar sårbarheten gentemot klimatförändringarna, samt säkerställer att anpassningspolitiken är enhetlig och ömsesidigt stödjande, ger vinster för sektorspolitiken och bidrar till att dessa åtgärder integreras inom alla politikområden, med särskild inriktning på de mest sårbara befolkningsgrupperna och sektorerna,
• kommissionen antar en EU-anpassningsstrategi, och riktlinjer om gemensamma principer och metoder för att identifiera, klassificera och hantera klimatrisker vid planering, utveckling, genomförande och övervakning av projekt och program, senast den 30 juli 2022,
• medlemsstaterna antar och genomför nationella anpassningsstrategier och anpassningsplaner, med beaktande av särskilt sårbara sektorer såsom jordbrukssektorn, vatten- och livsmedelssystem liksom livsmedelstrygghet, samt behovet av att främja natur- och ekosystembaserade lösningar.

Bedömning av EU:s och medlemsstaternas framsteg kräver att kommissionen

• senast den 30 september 2023 och därefter vart femte år bedömer de framsteg som EU och medlemsstaterna har gjort i riktning mot målet för 2050 och anpassningsmålen, och huruvida EU:s och medlemsstaternas åtgärder för att uppnå dessa mål är konsekventa,
• utvärderar huruvida utkast till EU-åtgärder och EU-lagstiftning, inbegripet budgetförslag, är förenliga med målen för 2030 och 2040 samt med målet om klimatneutralitet för 2050,
• regelbundet utvärderar relevanta nationella åtgärder och utfärdar rekommendationer till en medlemsstat där den finner inkonsekvenser när det gäller att säkerställa klimatneutralitetsmålet eller otillräckliga framsteg för att förbättra anpassningsförmågan, stärka motståndskraften och minska sårbarheten gentemot klimatförändringar.

Genom förordningen ändras

• förordning (EG) nr 401/2009 om Europeiska miljöbyrån och Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (se sammanfattning) och förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen (se sammanfattning).