Schengenavtalet och Schengenkonventionen

Genom att underteckna Schengenavtalet den 14 juni 1985 enades Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland om att gradvis avlägsna kontrollerna vid sina inre gränser. Schengenkonventionen kompletterar avtalet och fastställer tillämpningsvillkor och garantier för att upprätta ett område utan inre gränskontroller. Konventionen undertecknades av samma fem EU-medlemsstater den 19 juni 1990 och trädde i kraft 1995. Schengenavtalet och Schengenkonventionen, samt tillhörande avtal och regler, utgör tillsammans Schengenregelverket, som införlivades i EU:s regelverk 1999 och därmed blev en del av EU:s lagstiftning. Lissabonfördraget skapade ett ”område ... utan inre gränser där fri rörlighet för personer säkerställs” som ett EU-mål.

Idag är 30 europeiska länder, däribland 26 av de 27 medlemsstaterna och de fyra länderna i Europeiska frihandelssammanslutningen – Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz – en del av Schengen.

Cypern accepterar Schengenregelverket som en del av EU-anslutningsprocessen och är en Schengenstat. Detta innebär att landet deltar i ett närmare samarbete inom ramen för Schengen. Europeiska unionens råd har dock ännu inte avskaffat gränskontrollerna med Cypern, och dess fullständiga integration pågår för närvarande.

Irland har, å andra sidan, enligt Schengenprotokollet undantagsvis tillåtelse att inte tillämpa Schengenreglerna. Landet upprätthåller därför sin egen viserings- och gränspolitik. Med tanke på fördelarna med Schengensamarbetet har Irland dock begärt att få delta i vissa Schengenområden, däribland Schengens informationssystem och det rättsliga och polisiära samarbetet.

Som en del av EU:s utvidgningsprocess måste EU:s kandidatländer anta ett förvaltningssystem för Schengen. Detta kräver att de nationella reglerna anpassas till alla Schengenkrav och att starka nationella system byggs upp för att de ska kunna tillämpas effektivt.

När ett land går med i EU blir det en Schengenstat. Alla Schengenregler är bindande vid anslutningen, även om vissa gäller senare. Dessa omfattar full tillgång till alla informationssystem, rätten att utfärda Schengenviseringar och avskaffandet av kontroller vid de inre gränserna. För att implementera hela regeluppsättningen, där upphävandet av kontroller vid inre gränser är den sista milstolpen, måste de nya Schengenstaterna gå igenom en utvärderingsprocess. Processen samordnas av Europeiska kommissionen i nära samarbete med medlemsstaterna i enlighet med utvärderingsmekanismen för Schengen.

När utvärderingen har bekräftat att Schengenstaten är redo att fullt ut ansluta sig till Schengenområdet och avskaffa kontrollerna vid de inre gränserna måste rådet fatta ett beslut om att tillåta detta sista steg.