This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) antogs den . Avtalet trädde i kraft 2005.
Under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod (2008–2012) åtog sig de deltagande länderna att minska sina utsläpp av växthusgaser med i genomsnitt 5 % jämfört med 1990 års nivåer. EU och medlemsstaterna – just då 15 till antalet – åtog sig att åstadkomma en total minskning i EU på 8 %.
För att överbrygga klyftan mellan slutet av den första Kyotoperioden 2012 och början av den nya globala överenskommelsen (Parisavtalet) 2020, antogs en ändring av Kyotoprotokollet under klimatkonferensen i Doha i december 2012.
Under den andra åtagandeperioden (2013–2020) enades de deltagande länderna om att minska sina växthusgasutsläpp med minst 18 % i förhållande till 1990 års nivåer. EU, dess medlemsstater och Island har enats om att möta det minskningsmål på 20 % som ska uppfyllas gemensamt.
Enligt protokollet måste parterna nå sina mål i första hand genom nationella åtgärder. Protokollet erbjöd dem dock också tre marknadsbaserade mekanismer som ytterligare medel för att möta sina mål.
Kyotomekanismerna är
Enligt protokollet ska parternas verkliga utsläpp övervakas, och den genomförda handeln registreras på ett precist sätt.
Kommissionen offentliggör en årlig lägesrapport som innehåller information om de framsteg som EU och dess medlemsstater har gjort för att uppnå sina mål för växthusgasutsläpp.