Ioannina-kompromissen

Ioannina-kompromissen har fått sitt namn från ett informellt möte mellan EU:s utrikesministrar som hölls i den grekiska staden Ioannina i slutet av mars 1994. Vid detta möte fattade rådet ett beslut om röstning med kvalificerad majoritet i ett utvidgat EU med 16 medlemsländer. Beslutet anpassades senare på grund av Norges beslut att inte ansluta sig till EU.

Tidigare krävdes minst 23 röster för att blockera ett beslut som krävde kvalificerad majoritet i rådet för att godkännas. Detta hade ändrats till 26 röster. I den kompromiss som blev resultatet av mötet i Ioannina fastställs att om medlemmar av rådet som företräder mellan 23 och 26 röster motsätter sig ett beslut som kräver kvalificerad majoritet, ska rådet göra sitt bästa för att inom rimlig tid finna en tillfredsställande lösning som kan antas med minst 68 röster av 87.

Genom artikel 16 i fördraget om Europeiska unionen infördes en ny definition för kvalificerad majoritet som gäller från och med den 1 november 2014.

Mellan detta datum och den 31 mars 2017 var det möjligt för ett EU-land att begära att de tidigare reglerna för vägning av rösterna skulle tillämpas. Det var också möjligt att tillämpa ”Ioannina-kompromissen”. Detta innebar att länder som företrädde minst tre fjärdedelar av EU:s befolkning eller minst tre fjärdedelar av det antal EU-länder som krävs för att bilda en blockerande minoritet kunde blockera en omröstning med kvalificerad majoritet i rådet för att försöka finna en lösning inom rimlig tid.

Från den 1 april 2017 blev den nya regeln om kvalificerad majoritet obligatorisk. Samtidigt sänktes kraven för att aktivera Ioannina-kompromissen. Numera krävs att länder som företräder minst 55 % av EU:s befolkning eller minst 55 % av det antal EU-länder som krävs för att bilda en blockerande minoritet motsätter sig ett beslut för att Ioannina-kompromissen ska kunna tillämpas.