Internationella avtal

Internationella avtal är Europeiska unionens (EU) huvudsakliga form av extern lagstiftning. Enligt artikel 216 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) får EU ingå avtal med ett eller flera länder utanför EU eller internationella organisationer, förutsatt att något av följande villkor är uppfyllt:

• Avtalet är nödvändigt för att uppnå något av målen i fördragen, inom ramen för EU:s politik.
• Avtalet föreskrivs i en bindande EU-rättsakt.
• Avtalet kommer sannolikt att påverka gemensamma regler eller ändra deras räckvidd.

När EU förhandlar fram och undertecknar internationella avtal måste det göras inom gränserna för EU:s befogenheter och enligt de allmänna principerna för EU:s yttre åtgärder, som fastställs i artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

Artikel 218 i EUF-fördraget innehåller allmänna regler för hur det ska gå till när EU ingår avtal.

EU är en juridisk person som kan förhandla om och ingå internationella avtal. EU:s befogenheter beror dock på vilket område avtalet gäller.

• På vissa områden har EU exklusiv befogenhet och kan därmed förhandla om och ingå avtal på egen hand. Dessa områden anges i artikel 3 i EUF-fördraget och omfattar exempelvis handelsavtal.
• På andra områden har EU delad befogenhet med sina medlemsstater (EU-länderna) och kan ingå avtal tillsammans med dem. Dessa områden anges i artikel 4 i EUF-fördraget och omfattar exempelvis konsumentskydd och miljö. Avtal som rör områden där EU och medlemsstaterna har delad befogenhet kallas blandade avtal.

De internationella avtal som ingås av EU är bindande för EU-institutionerna och medlemsstaterna, som alltså måste följa bestämmelserna i avtalen. Internationella avtal är en integrerad del av EU-rätten och utgör en egen kategori, som är skild från primär- och sekundärrätten. De kan ha direkt effekt och har högre rättslig valör än sekundärrätten, som därmed måste följa dem.

När ett avtal gäller ett område där EU har exklusiv befogenhet utarbetar Europeiska unionens råd (rådet) ett förhandlingsmandat för Europeiska kommissionen, som sedan förhandlar om avtalet. Undantag gäller för avtal på utrikes- och säkerhetspolitikens område, då det i stället är den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik som företräder EU. När förhandlingarna har slutförts ska Europaparlamentet antingen höras eller ge sitt godkännande, beroende på avtalets art. Därefter undertecknar och ingår rådet avtalet på EU:s vägnar.

När ett avtal gäller ett område där EU delar befogenhet med medlemsstaterna måste förhandlingsmandat även ges av företrädare för medlemsstaterna för att förhandlingar ska kunna inledas.

De vanligaste typerna av internationella avtal är associeringsavtal, frihandelsavtal, avtal om ekonomiskt partnerskap och partnerskaps- och samarbetsavtal.