Inre marknaden

Den inre marknaden avser den gemensamma marknaden inom EU:s territorium.

Syftet är att ha ett område utan inre gränser eller rättsliga hinder, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital garanteras i enlighet med artiklarna i fördragen.

Fri rörlighet för varor (artiklarna 26 och 28–37 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget))

• I och med inrättandet av den inre marknaden avskaffades tullar och kvantitativa begränsningar (begränsningar av mängden eller värdet av importerade eller exporterade varor).
• Den fria rörligheten för varor bygger på principerna om ömsesidigt erkännande av nationella tekniska regler, avlägsnande av fysiska och tekniska hinder samt standardisering.
• År 2008 antogs en ny rättslig ram för att öka den fria rörligheten för varor genom EU:s marknadsövervakningssystem och CE-märket.

Fri rörlighet för kapital (artiklarna 63–66 i EUF-fördraget)

• Begränsningar av kapitalrörelser och betalningar mellan EU-länder samt mellan EU-länder och länder utanför EU har varit förbjudna sedan 2004 till följd av Maastrichtfördraget. Det finns dock vissa undantag som främst har att göra med beskattning och hänsyn till allmän ordning.
• Den fria rörligheten för kapital bidrar till ekonomisk tillväxt genom att göra det möjligt att investera kapital på ett effektivt sätt. Den främjar också användning av euron som internationell valuta.

Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster (artiklarna 26 och 49–62 i EUF-fördraget)

Etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster garanterar rörlighet för företag och yrkesverksamma inom EU. Egenföretagare och yrkesutövare eller juridiska personer i den mening som avses i artikel 54 i EUF-fördraget som är lagligen verksamma i ett EU-land får

• bedriva näringsverksamhet på ett stabilt och kontinuerligt sätt i ett annat EU-land (etableringsfrihet: artikel 49 i EUF-fördraget)
• tillfälligt erbjuda och tillhandahålla sina tjänster i andra EU-länder samtidigt som de förblir i ursprungslandet (frihet att tillhandahålla tjänster: artikel 56 i EUF-fördraget).

Fri rörlighet för arbetstagare (artiklarna 26 och 45–48 i EUF-fördraget)

• Detta omfattar aspekter som arbetstagares rätt till rörlighet och bosättning och rätt till inresa och vistelse för familjemedlemmar. All diskriminering på grund av nationalitet måste avskaffas när det gäller anställning, lön och andra arbets- och anställningsvillkor. Begränsningar kan gälla för offentliga tjänster.
• Europeiska arbetsmyndigheten fungerar som en särskild byrå för fri rörlighet för arbetstagare, inbegripet utstationerade arbetstagare.

Att inte ha några rättsliga hinder för den fria rörligheten medför flera fördelar:

• Fördelar för företag i EU:
  • En stor marknad med över 400 miljoner konsumenter.
  • Tillgång till många leverantörer av varor och tjänster på den inre marknaden.
  • Lägre kostnader på grund av stordriftsfördelar samt harmoniserade regler, standarder och krav i hela territoriet.
• Fördelar för EU-medborgare:
  • Fler arbetstillfällen.
  • Lägre priser och ett bredare urval av produkter och tjänster.
  • Kvalitet och säkerhet, som garanteras genom harmoniserade regler och standarder.
  • Mer innovation, forskning och utveckling.
  • Möjlighet att bo, arbeta, studera och göra affärer i hela EU.
  • Möjlighet att sälja varor och överföra pengar utan begränsningar.

Vissa länder utanför EU anpassar sina regler till reglerna på den inre marknaden. Därmed når effekterna av den inre marknaden även utanför EU. Bland dessa länder finns medlemmar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) som inte är medlemmar i EU: Norge, Island och Liechtenstein. Dessutom handlar Schweiz med den inre marknaden genom bilaterala avtal med EU. Kandidatländer och potentiella kandidatländer strävar också efter att anpassa sin lagstiftning till EU:s regelverk som ett av villkoren för framtida medlemskap i EU.