Handelspolitik EU

Den gemensamma handelspolitiken är en av grundbultarna i EU:s relationer med resten av världen (artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget), och dessutom en fråga där EU har exklusiv behörighet (artikel 3 i EUF-fördraget). Genom Lissabonfördraget utökades denna behörighet till att omfatta direktinvesteringar, och Europaparlamentet blev medlagstiftare i handelsfrågor vid sidan av rådet.

Europeiska kommissionen behandlar å alla EU-ländernas vägnar handelsfrågor som till exempel att förhandla fram handelsavtal med länder utanför EU. Sådana avtal sluts med kvalificerad majoritet, utom när det gäller tjänstehandelsavtal, immateriell äganderätt, internationella direktinvesteringar, kulturella och audiovisuella tjänster, utbildningstjänster, sociala tjänster och tjänster som rör människors hälsa. Där måste rådets antagande vara enhälligt.

EU är aktivt i Världshandelsorganisationen och arbetar för att avskaffa handelshinder och tullbarriärer. För att försvara sin marknad har EU ett antal verktyg, som antidumpnings- och antisubventionsåtgärder, handelshindersförordningen samt skyddsåtgärder.