EU:s skattepolitik

EU har inga befogenheter att ta ut eller driva in skatter – det kan bara EU-länderna göra. Det främsta målet för EU:s skattepolitik är en välfungerande inre marknad. Detta innebär att gränsöverskridande ekonomisk verksamhet inte ska försvåras på grund av skattehinder och att snedvridning av konkurrensen ska undvikas. Skattepolitiken syftar till att medborgare och företag inte ska stöta på svårigheter i form av dubbelbeskattning eller snedvriden konkurrens. Det ska inte heller vara besvärligt att begära skatteåterbetalning eller att få information om skatteregler i förhållande till andra EU-länder.

Harmoniseringsåtgärderna på EU-nivå har främst varit inriktade på lagstiftning om skatter på varor och tjänster (indirekta skatter, exempelvis mervärdesskatt (moms) samt punktskatter på energiprodukter, el, alkohol och tobaksvaror) snarare än skatter på inkomster och vinster (direkta skatter). Vissa framsteg har dock gjorts på två områden: åtgärder för att stävja skattefusk i samband med sparande, och ömsesidigt bistånd mellan skattemyndigheter.

Bestämmelser om skatter finns i artiklarna 110–113 i fördraget om EU:s funktionssätt. En harmoniserad skattelagstiftning kan bara införas om alla EU-länder är enhälligt överens om detta i rådet. Detta är en faktor som har tenderat att fungera som en bromskloss för att anta gemensamma regler. Till följd av detta godkändes nyligen att en grupp på elva EU-länder inleder ett fördjupat samarbete med varandra om skatt på finansiella transaktioner. Dessutom använder EU nu i större utsträckning icke-bindande metoder, exempelvis rekommendationer, för att uppnå samordning på skatteområdet.