201807130122003822018/C 268/231282018CJC26820180730SV01SVINFO_JUDICIAL20180216171822

Mål C-128/18: Begäran om förhandsavgörande framställd av Hanseatischen Oberlandesgericht Hamburg (Tyskland) den 16 februari 2018 – brottsmål mot Dumitru-Tudor Dorobantu


C2682018SV1720120180216SV0023172182

Begäran om förhandsavgörande framställd av Hanseatischen Oberlandesgericht Hamburg (Tyskland) den 16 februari 2018 – brottsmål mot Dumitru-Tudor Dorobantu

(Mål C-128/18)

2018/C 268/23Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Hanseatisches Oberlandesgericht Hamburg

Parter i det nationella målet

Tilltalad: Dumitru-Tudor Dorobantu

Övrig part i målet: Generalstaatsanwaltschaft Hamburg

Tolkningsfrågor

1.

Vilka minimikrav ska ställas på förhållandena under frihetsberövande inom ramen för rambeslut 2002/584/RIF ( 1 ) med stöd av artikel 4 i stadgan?

a.

Finns det framför allt ur unionsrättsligt perspektiv en ”absolut” minimigräns avseende cellers storlek, under vilken det alltid är fråga om ett åsidosättande av artikel 4 i stadgan?

i.

Är det för fastställande av den individuella andelen av en cell avgörande huruvida det är fråga om en enskild cell eller en gemensam cell?

ii.

Ska yta som upptas av möbler (säng, skåp etc.) dras av vid beräkningen av den totala cellstorleken?

iii.

Vilka byggnadsvillkor är relevanta för att besvara frågan om förhållandena under frihetsberövande är förenliga med unionsrätten? Vilken betydelse har i förekommande fall den direkta (eller endast indirekta) tillgången från cellen till exempelvis sanitära eller andra utrymmen, liksom cellernas försörjning med kallt och varmt vatten, värme, belysning, etc.?

b.

I vilken utsträckning spelar olika system på anstalterna, särskilt olika inlåsningstider och olika grader av rörelsefrihet inom kriminalvårdsanstalten, en roll för bedömningen?

c.

Får även – vilket den ansvariga avdelningen vid den hänskjutande domstolen har gjort i sina beslut om huruvida överlämnande är tillåtet – rättsliga och [Orig. s. 4] organisatoriska förbättringar i den utfärdande medlemsstaten (införande av ett ombudsmannasystem, upprättande av domstolar för verkställighet av straff, etc.) tas i beaktande?

2.

Vilka kriterier ska på grundval av unionens grundläggande rättigheter tillämpas vid bedömningen av förhållandena under frihetsberövande? I vilken utsträckning påverkar dessa kriterier tolkningen av begreppet verklig risk i den mening som avses i EU-domstolens dom i de förenade målen Aranyosi och Căldăraru?

a.

Har de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten befogenhet att i detta avseende genomföra omfattande kontroller av förhållandena under frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten eller är de begränsade till en rent formell kontroll, t.ex. av att eventuella yttranden är formellt riktiga?

b.

Såvitt domstolen inom ramen för svaret på den första tolkningsfrågan kommer fram till att det finns ”absoluta” unionsrättsliga föreskrifter avseende förhållandena under frihetsberövande: Är ett underskridande av dessa minimivillkor ”avvägningsresistent” i den meningen att en verklig risk i dessa fall omedelbart och alltid anses föreligga, vilket följaktligen skulle utgöra hinder för överlämnande, eller ska den verkställande medlemsstaten likväl genomföra en avvägning? Får synpunkter som upprätthållande av det europeiska systemet för ömsesidig rättshjälp, funktionsdugligheten hos den europeiska straffrättskipningen eller principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande beaktas?


( 1 ) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1)