1. Dokumenttyper

Detta fördrag förtjänar att nämnas separat. Det godkändes av stats- och regeringscheferna den 18 juni 2004 och undertecknades den 29 oktober och skall först ratificeras av EU:s 25 medlemsstater innan det kan träda i kraft.

De viktigaste punkterna i det konstitutionella fördraget är följande:

• Stadgan om de grundläggande rättigheterna har infogats i fördragets text.
• Begreppet ”Europeiska unionen” har fått en ny definition som ersätter de båda begrepp som används för närvarande, ”Europeiska gemenskapen” och ”Europeiska unionen”.
• Uppdelningen av unionens och medlemsstaternas befogenheter har gjorts tydligare.
• Ramen för institutionerna har förnyats och Europaparlamentets, rådets och kommissionens respektive roller har klargjorts.
• Effektivare beslutsförfaranden har införts.
• Systemet har gjorts mer demokratiskt och öppet.

Europeiska unionen har utvidgats i sex omgångar. Till de sex ursprungliga länderna, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland, anslöt sig 1973 Danmark, Förenade kungariket och Irland, 1981 Grekland, 1986 Spanien och Portugal, 1995 Finland, Sverige och Österrike, 2004 Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern samt 2007 Bulgarien och Rumänien.

Anslutningsfördragen innehåller villkoren för de nya ländernas anslutning till unionen och nödvändiga anpassningar av de fördrag unionen grundar sig på.

Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget) är det äldsta av de tre fördrag som ligger till grund för Europeiska gemenskapen.

Det undertecknades i Paris den 18 april 1951, trädde i kraft den 23 juli 1952 och löpte ut den 23 juli 2002, eftersom det ingåtts för en period av 50 år.

Syftet med fördraget var att åstadkomma en gemensam marknad för kol och stål, för att så småningom utvidga den till andra ekonomiska områden. Kol- och stålsektorn ingår nu i EG-fördragets allmänna lagstiftning.

Europeiska enhetsakten undertecknades den 28 februari 1986 och trädde i kraft den 1 juli 1987.

Syftet var att senast den 31 december 1992 fullborda den inre marknaden, dvs. ett område där personer, kapital, varor och tjänster kan röra sig fritt. Särskilda förfaranden infördes i EG-fördraget för att uppnå detta mål.

Amsterdamfördraget undertecknades den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999.

Två ändringar bör nämnas:

Nicefördraget undertecknades den 26 februari 2001 och trädde i kraft den 1 februari 2003.

Syftet med fördraget var att anpassa Europeiska unionens arbetssätt till utvidgningen den 1 maj 2004. Följande ändringar kan nämnas:

• Beslutsprocessen har ändrats.
• Antalet fall där rådet måste fatta enhälliga beslut har minskats drastiskt. Rådet kan nu fatta beslut med kvalificerad majoritet i ett stort antal frågor: medborgarnas fria rörlighet, civilrättsligt samarbete, industripolitik m.m.
• Viktningen av rösterna i rådet har ändrats.
• Institutionernas struktur har ändrats.
• Platserna i Europaparlamentet har omfördelats.
• Frankrike, Förenade kungariket, Italien, Spanien och Tyskland har avstått från att ha en andra kommissionsledamot.
• Europeiska kommissionens ordförande har getts ökade befogenheter.

• Grönlandsfördraget (1985), som ingicks för att tillåta Grönland att lämna EEG 1983 och ge landet ställning som utomeuropeiskt land och territorium.
• Fusionsfördraget (1965), som innebar att en kommission och ett gemensamt råd inrättades för de tre europeiska gemenskaperna (Kol- och stålgemenskapen, Ekonomiska gemenskapen och Euratom). Genom artikel 9 i Amsterdamfördraget upphävdes fusionsfördraget och de viktigaste delarna införlivades i EG-fördraget.
• Fördraget om ändring av vissa finansiella bestämmelser (1975), som innebar en ändring av vissa artiklar i EKSG-, EEG- och Euratomfördragen. Dessa ändringar har till största delen ändrats i sin tur i senare fördrag.
• Protokollet om Nederländska Antillerna (1962), som närmare fastställer reglerna för import till Europeiska unionen av oljeprodukter som raffinerats i Nederländska Antillerna.

Denna typ av avtal kan ingås antingen av unionen eller av unionen tillsammans med medlemsstaterna (blandade avtal). Avtalen är bindande både för unionen och för medlemsstaterna och gör dem alltså ansvariga på internationell nivå. Det finns tre kategorier av sådana avtal:

• Associeringsavtal

En associering innebär ett nära ekonomiskt samarbete och kombineras med ett omfattande ekonomiskt stöd som unionen beviljar den andra avtalsparten. Till denna kategori räknas avtal med utomeuropeiska länder och territorier, avtal inför anslutning och för att införa en tullunion samt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

• Samarbetsavtal

Samarbetsavtalen är inte lika långtgående som associeringsavtalen eftersom de enbart syftar till ett intensivt ekonomiskt samarbete. Gemenskapen har ingått denna typ av avtal med bl.a. länderna i Maghreb (Algeriet, Marocko och Tunisien), länderna i Mashrek (Egypten, Jordanien, Libanon och Syrien) samt Israel.

• Handelsavtal

Dessa tull- och handelspolitiska avtal ingås med tredjeland, grupper av tredjeländer eller inom internationella handelsorganisationer. Avtalet om upprättandet av Världshandelsorganisationen (WTO) ingår i denna kategori.

Dessa är bindande rättsakter som ingås mellan medlemsstaterna antingen i frågor som står i nära samband med unionens verksamhet men där EU institutionerna inte är behöriga, eller för att utvidga de geografiska gränserna för nationella bestämmelser för att skapa en enhetlig rätt på EU nivå (avtalet om gemenskapspatent t.ex.).

Sekundärrätten är den tredje viktiga källan för EU rätten efter fördragen (primärrätt) och de internationella avtalen. Den består av de rättsakter de europeiska institutionerna antagit i enlighet med bestämmelserna i fördragen. Till sekundärrätten räknas bindande rättsakter (förordningar, direktiv och beslut) och icke bindande rättsakter (resolutioner och yttranden) som omnämns i EG fördraget, men också en mängd andra akter, som interna föreskrifter för institutionerna, gemenskapens åtgärdsprogram osv.

Av arkivariska skäl har de rättsliga instrumenten inom andra och tredje pelaren tagits med i denna kategori, trots att de egentligen inte ingår i sekundärrätten eftersom de fortfarande hör till de mellanstatliga förbindelserna.

Ett direktiv antas av rådet och parlamentet eller endast av kommissionen och riktar sig till medlemsstaterna. Dess huvudsyfte är tillnärmning av de nationella lagstiftningarna.

Direktivet är bindande för medlemsstaterna endast när det gäller det mål som skall uppnås, men de kan välja i vilken form och på vilket sätt de skall uppnå detta mål inom ramen för den egna rättsordningen.

Om medlemsstaterna inte överför direktivet i sin nationella lagstiftningen, eller om de gör det ofullständigt eller för sent, kan medborgarna direkt åberopa direktivet i de nationella domstolarna.

Ett beslut antas antingen av rådet, av rådet och parlamentet tillsammans eller av kommissionen, och är den akt med vilken EU-institutionerna beslutar i enskilda fall. Genom ett beslut kan institutionerna kräva att en medlemsstat eller en unionsmedborgare gör något eller avstår från att göra något och de kan också besluta om dennas/dennes rättigheter och skyldigheter.

Ett beslut är

En rekommendation gör det möjligt för institutionerna att föreslå riktlinjer som inte är rättsligt bindande för adressaterna (medlemsstaterna, andra institutioner eller i vissa fall unionsmedborgarna).

Ett yttrande gör det möjligt för institutionerna att uttala sig utan att det är rättsligt bindande för adressaterna, dvs. utan att detta innebär några rättsliga skyldigheter för dem. Syftet är att föra fram institutionens åsikt i en fråga.

En gemensam åtgärd är ett rättsligt instrument enligt avdelning V i EU-fördraget. Det är alltså ett mellanstatligt instrument. Den gemensamma åtgärden kan antas av Europeiska unionens råd enhälligt eller i vissa fall med kvalificerad majoritet, och den är bindande för medlemsstaterna som måste uppnå de mål som ställts upp, utom då det möter mycket stora svårigheter.

Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft ersätter beslut och rambeslut den gemensamma åtgärden på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Det rör sig om rättsliga instrument på mellanstatlig nivå enligt avdelning VI i EU-fördraget. Beslut och rambeslut antas enhälligt av Europeiska unionens råd på initiativ från kommissionen eller från en medlemsstat.

En gemensam ståndpunkt används inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete och är ett rättsligt instrument på mellanstatlig nivå enligt avdelningarna V och VI i EU-fördraget. En gemensam ståndpunkt antas enhälligt av Europeiska unionens råd och visar unionens inställning i en viss bestämd fråga inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Den ger riktlinjer för verkställandet av medlemsstaternas politik på dessa områden.

Det rör sig om ett rättsligt instrument enligt avdelningarna V och VI i EU-fördraget, som inte fanns med i Maastrichtfördraget. För andra och tredje pelaren fanns det alltså ingen rättslig grund för att ingå internationella avtal. För att undvika att varje avtal som undertecknas av rådet också måste ingås formellt av samtliga medlemsstater har man i Amsterdamfördraget infört en möjlighet att låta rådet ge ordförandeskapet bemyndigande att leda förhandlingen när detta är nödvändigt.

Avtalen är bindande för institutionerna, men inte för de medlemsstater vars konstitutioner har särskilda bestämmelser för hur avtal skall ingås. I sådana fall kan de övriga medlemsstaterna i rådet ändå komma överens om att tillämpa avtalet provisoriskt.

Konsolidering innebär att en grundakt (ett fördrag eller annan rättsakt) sammanställs med senare ändringar och rättelser till en text som inte har officiell status. Det finns en konsoliderad version av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen i EUR-Lex.

All gällande sekundärrätt har konsoliderats och finns i EUR-Lex. Texterna har dock enbart ett dokumentärt syfte och institutionerna ansvarar inte för deras innehåll.

Utifrån de konsoliderade texterna kan kommissionen besluta att genomföra en kodifiering eller en omarbetning. En kodifiering innebär att den konsoliderade texten struktureras om något och antas inom ett lagstiftningsförfarande. Den nya texten offentliggörs som en rättsakt i Europeiska unionens officiella tidning och får status som ett officiellt dokument.

Kommissionen kan också ta initiativ till en omarbetning av texten, om den anser det nödvändigt att göra en mer omfattande översyn av lagstiftningen på ett visst område. I så fall inleds ett nytt lagstiftningsförfarande.

De förberedande rättsakterna omfattar samtliga akter som institutionerna utfärdar inom ett lagstiftningsförfarande. I kategorin ingår också mer allmänna dokument. De viktigaste typerna av förberedande rättsakter förklaras nedan.

I Amsterdamfördraget gavs medlemsstaterna initiativrätt i asyl- och invandringsfrågor. Under en femårsperiod var initiativrätten därför delad mellan kommission och medlemsstaterna, som oberoende av varandra kunde lägga fram förslag. Denna femåriga övergångsperiod löpte ut den 1 maj 2004 och medlemsstaterna har nu endast initiativrätt inom andra och tredje pelarna, dvs. på områdena utrikes- och säkerhetspolitik samt polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

Domstolens och förstainstansrättens domar är avgöranden som avslutar ett domstolsförfarande.

Domstolens domar kan inte överklagas.

Förstainstansrättens domar kan överklagas till domstolen.

Europaparlamentet, rådet, kommissionen eller en medlemsstat kan begära att domstolen yttrar sig om ett avtal mellan gemenskapen och tredjeland eller en internationell organisation är förenliga med bestämmelserna i EG fördraget. Om domstolen anser att ett avtal inte är förenligt med EG fördraget kan det träda i kraft enbart på de villkor som fastställs i artikel 48 i EU-fördraget (förfarandet för att ändra fördragen).

Domstolen och förstainstansrätten kan fatta beslut i en mängd olika fall som föreskrivs i rättegångsreglerna, men som kan delas in i tre grupper:

• Bevisupptagning i målet (t.ex. handlingar med beslut om att säkra bevis eller om skiljande, förening eller nedläggande av målet).
• Fall där man avgör målet utan att pröva målet i sak (t.ex. i fall där talan uppenbarligen inte kan prövas eller där domstolen inte är behörig).
• Fall där man prövar målet i sak. Det rör sig om förenklade domar och används när målet är identiskt med ett annat där dom redan meddelats.

Beslut kan i princip ändras och återkallas.

Generaladvokaternas uppgift är att bistå domstolen. De skall vara oberoende och opartiska och offentligen lägga fram förslag till avgöranden i domstolens mål. I sitt förslag till avgörande föreslår generaladvokaten en lösning på tvisten. Domarna är inte bundna av detta förslag, som ingår i det muntliga förfarandet och som publiceras tillsammans med domen i rättsfallssamlingen.

Dessa frågor är ett sätt för parlamentsledamöterna att kontrollera kommissionens och rådets verksamhet. Alla parlamentsledamöter kan ställa följande typ av frågor till rådet och kommissionen:

• Skriftliga frågor (som skall besvaras skriftligen).
• Muntliga frågor (ställs under sessionen).
• Frågor vid frågestunden (frågestund hålls under varje sammanträdesperiod).

Frågorna är ett flitigt använt kontrollmedel. De skriftliga frågorna och svaren på dem offentliggörs i EUT, C-serien. De finns också i EUR-Lex.

2. Lagstiftningsförfaranden

Till skillnad från de nationella systemen där beslutsfattandet sker i parlamenten, är det i EU företrädarna för medlemsstaternas regeringar i ministerrådet som spelar en viktig roll i lagstiftningsarbetet. Utvecklingen har gått mot en starkare ställning för Europaparlamentet: rådet och parlamentet deltar nu båda i lagstiftningsprocessen för att anta bindande rättsakter (förordningar och direktiv). Beslutsförfarandena är samrådsförfarandet, samarbetsförfarandet, medbeslutandeförfarandet och samtyckesförfarandet.

3. Aktörerna i EU lagstiftningen

Europaparlamentet består av 732 företrädare för medlemsstaternas medborgare, och de väljs på fem år i allmänna direkta val. Antalet valda företrädare för en medlemsstat beror på befolkningens storlek. Ledamöterna placeras inte efter nationell tillhörighet, utan efter politisk tillhörighet.

Parlamentsledamöterna ingår i olika specialiserade utskott och delegationer. De betänkanden som parlamentsutskotten utarbetar kan antas i plenum. Plenarsammanträdena ägnas även åt frågor till kommissionen och till rådet, brådskande debatter och till ordförandeskapets uttalanden. Plenarsammanträdena är öppna för allmänheten.

Parlamentet delar budgetbefogenheterna med rådet och har sista ordet när det gäller de icke-obligatoriska utgifterna. Det antar budgeten, kontrollerar dess genomförande och beviljar ansvarsfrihet för genomförandet.

Kommission ansvarar politiskt inför parlamentet. Parlamentet måste godkänna utnämningarna av kommissionens ordförande och ledamöter. Om parlamentet antar en misstroendeförklaring måste samtliga ledamöter avgå.

Mer allmänt utövar parlamentet sin kontroll genom att regelbundet granska de rapporter det får från kommissionen. Dessutom ställer parlamentsledamöterna ofta skriftliga och muntliga frågor till kommissionen och rådet.

Parlamentet kan också tillsätta tillfälliga undersökningskommittéer för att undersöka överträdelser av eller felaktig tillämpning av EU rätten.

I fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt polissamarbete och straffrättsligt samarbete har parlamentet rätt att få regelbunden information och att ställa frågor och avge rekommendationer till rådet. Förutom om de grundläggande aspekterna av och valmöjligheterna inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och om planerade åtgärder, tillfrågas parlamentet också om gemensamma ståndpunkter inom politiskt och rättsligt samarbete.

Parlamentet granskar de framställningar som unionsmedborgarna gör om frågor inom EU:s verksamhetsområde.

Europaparlamentet utser Europeiska ombudsmannen, som har befogenhet att ta emot klagomål om missförhållanden i EU institutionernas och EU organens verksamhet.

Europeiska unionens råd består av företrädare för medlemsstaternas regeringar. Sammansättningen växlar beroende på vilka frågor som står på dagordningen. Varje medlemsstat företräds nämligen av den regeringsmedlem som ansvarar för området i fråga (utrikespolitik, ekonomi, sociala frågor, transporter, jordbruk osv.).

Rådets arbete förbereds av en kommitté som består av permanenta företrädare för medlemsstaterna (Coreper). Kommittén bistås i sin tur av flera arbetsgrupper bestående av tjänstemän från de nationella myndigheterna.

Ordförandeskapet i rådet växlar mellan medlemsstaterna i sexmånadersperioder i en ordning som beslutas av rådet. Ordförandeskapet bistås av rådets generalsekretariat, som förbereder arbetet och ser till att allt löper smidigt. Rådets generalsekreterare är även den höge företrädaren för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vanligtvis fattar rådet majoritetsbeslut vid sina överläggningar. Enligt fördraget krävs enhällighet i några få fall. I de flesta fall fattas besluten med kvalificerad majoritet, vilket innebär att det krävs ett visst antal röster för att ett förslag skall antas. En medlemsstats röstantal beror på dess folkmängd.

Rådet har sex grundläggande ansvarsområden:

• Utifrån de förslag som kommissionen lägger fram antar rådet lagstiftning. På många områden delar rådet den lagstiftande makten med Europaparlamentet.
• Rådet samordnar medlemsstaternas allmänna ekonomiska politik.
• På Europeiska gemenskapens vägnar ingår rådet internationella avtal mellan gemenskapen och en eller flera stater eller internationella organisationer.
• Rådet fastställer EU:s budget tillsammans med Euroaparlamentet.
• Rådet fastställer EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, utifrån de riktlinjer som Europeiska rådet dragit upp.
• Rådet samordnar samarbetet mellan olika rättsliga instanser och de nationella poliskårerna i straffrättsliga frågor.

Kommissionen består av 27 ledamöter (en per medlemsstat) som väljs på grundval av sin allmänna kompetens och vars oberoende är ställt utom allt tvivel. När kommissionsledamöterna godkänts av Europaparlamentet utnämns de av rådet på fem år.

Kommissionens ordförande utnämns av rådet bestående av stats- och regeringschefer och utnämningen godkänns därefter av Europaparlamentet.

Kommissionen är indelad i generaldirektorat som har ansvar för var sitt verksamhetsområde.

Europeiska kommissionen har fyra viktiga funktioner.

Domstolen består av 27 domare och 8 generaladvokater, som utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd. De utses för sex år och kan därefter utnämnas på nytt.

Dessa utses bland personer vilkas oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av de högsta domarämbetena i hemlandet eller är jurister med allmänt erkända kvalifikationer.

Generaladvokaterna bistår domstolen i dess uppdrag. De skall offentligen, opartiskt och oavhängigt, lägga fram förslag till avgörande i de mål de tilldelats. Deras uppgift skall inte förväxlas med en åklagares eller annan liknande instans.

Förstainstansrätten består av minst en domare från varje medlemsstat. Domarna utses på sex år av medlemsstaternas regeringar bland personer vilkas oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av de högsta domarämbetena i hemlandet.

I Nicefördraget föreskrivs möjligheten att bilda särskilda rättsinstanser i anslutning till förstainstansrätten, med uppgift att pröva och avgöra vissa grupper av ärenden på särskilda områden.

Domstolen och förstainstansrätten har till uppgift att säkerställa en rättsenlig tolkning och tillämpning av Europeiska gemenskapernas grundfördrag samt av behöriga EU institutionernas bestämmelser.

Domstolen och förstainstansrätten utövar sin behörighet i samband med olika typer av talan:

• Fördragsbrottstalan (mot medlemsstaterna, om de underlåter att fullgöra de skyldigheter som fördragen ålägger dem).
• Ogiltighetstalan (mot EU institutionernas rättsakter).
• Passivitetstalan (mot en EU institution som underlåtit att vidta en åtgärd).
• Skadeståndstalan (för att kräva ersättning för en skada som orsakats av en EU institution genom en handling eller en olaglig underlåtelse att vidta åtgärder).
• Talan i fråga om avtalsrättsligt ansvar (tvister om offentligrättsliga eller privaträttsliga avtal som gemenskapen ingått).
• Talan i personalmål (tvister mellan gemenskapen och dess tjänstemän och andra anställda).
• Förhandsavgöranden (på begäran av medlemsstaternas domstolar beslutar domstolen eller förstainstansrätten i frågor som rör tolkningen av EU rätten och giltigheten i de rättsakter som beslutats av institutionerna och Europeiska centralbanken).

EU institutionerna och medlemsstaterna kan vända sig till domstolen för att väcka talan gentemot institutionernas rättsakter eller medlemsstaterna då de begår fel. Domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden utom i vissa frågor där behörighet givits åt förstainstansrätten. Denna behandlar talan mot EU institutionernas beslut som väckts av fysiska och juridiska personer. Förstainstansrättens avgöranden kan överklagas till domstolen vad avser rättsliga frågor.

Revisionsrätten består av en ledamot från varje medlemsstat. Dessa har valts bland personer som i sina hemländer arbetat vid institutioner för extern revision eller som är särskilt kvalificerade och vars oavhängighet inte kan infrågasättas. Efter samråd med Europaparlamentet utnämns revisionsrättens ledamöter av rådet med kvalificerad majoritet, för en period om sex år.

Revisionsrätten har till uppgift att granska EU:s och alla EU organens inkomster och utgifter, och den skall se till att unionens budget genomförs i enlighet med budgetbestämmelserna, samtidigt som förvaltnings- och räkenskapsprinciperna följs. Den skall även se till att den ekonomiska förvaltningen har varit sund.

Revisionsrätten kontrollerar såväl EU institutionerna och medlemsstaterna, som alla organ som har utgifter och inkomster på unionens vägnar samt fysiska och juridiska personer som tagit emot betalningar ur EU budgeten. Kontroller i medlemsstaterna utförs i samarbete med behöriga nationella institutioner och myndigheter. Dessa är skyldiga att till revisionsrätten överlämna alla dokument och uppgifter den begär att få in.

Revisionsrätten lägger varje år fram en revisionsförklaring inför rådet och Europaparlament om räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. I sin årsrapport framför rätten sina kommentarer om gemenskapens ekonomiska förvaltning. Denna rapport överlämnas till EU institutionerna och offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning. I rapporten framhävs de punkter som kan eller bör förbättras. Institutionerna svar på revisionsrättens kommentarer offentliggörs också i EUT.

Revisionsrätten har också en rådgivande uppgift. De övriga EU institutionerna kan, och är i viss fall tvungna, att begära ett yttrande från revisionsrätten.

Slutligen kan revisionsrätten kommentera särskilda frågor i specialrapporter, som också offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) består av företrädare för olika ekonomiska och sociala grupper inom det organiserade civila samhället, bl.a. för producenter, jordbrukarna, transportsektorn, arbetstagare, handelsidkare och hantverkare, de fria yrkena, konsumenterna och allmänintresset.

Medlemsstaterna lämnar förslag på ledamöter till EESK. Rådet utnämner sedan ledamöterna med kvalificerad majoritet för en period om fyra år. Ledamöterna är indelade i tre grupper, arbetsgivare, arbetstagare och företrädare för olika ekonomiska och sociala intressen.

Regionkommittén består av företrädare för regionala och lokala myndigheter. På förslag av medlemsstaterna utser rådet med kvalificerad majoritet kommitténs ledamöter på en period om fyra år. En ersättare för varje ledamot utses också.

Europeiska centralbanken består av två organ:

• Ett råd, bestående av medlemmarna i direktionen och av cheferna för de nationella centralbankerna i euroländerna, och
• en direktion, bestående av ordförande, vice ordförande och fyra andra ledamöter som utses gemensamt av medlemsstaterna, på rekommendation från rådet och efter samråd med Europaparlamentet. Deras mandatperiod är åtta år och kan inte förlängas.

De båda organen fattar beslut med enkel majoritet. Varje medlem har en röst och vid lika röstetal är ordförandens röst utslagsgivande.

Europeiska centralbanken (ECB) utgör navet i Europeiska ekonomiska och monetära unionen (EMU).

Den ansvarar för att hålla euron stabil, den styr penningmängden och tillsammans med de nationella centralbankerna skall den fastställa och genomföra unionens monetära politik.

För att kunna utföra dessa uppgifter har banken en hel rad särskilda befogenheter:

• Banken kontrollerar likvideten genom att köpa och sälja värdepapper, genom kredittransaktioner med bankerna och aktörerna på penningmarknaden, samt genom att fastställa den obligatoriska reserv som kreditinstituten måste ha i de nationella centralbankerna eller i ECB.
• Den utövar tillsyn över kreditinstituten.

ECB har även rådgivande och lagstiftande uppgifter:

EU institutionerna och medlemsstaternas myndigheter måste rådgöra med banken i lagstiftningsarbete som gäller frågor som faller inom dess behörighetsområde. Banken kan också avge yttranden till institutionerna i sådana frågor.

ECB har initiativrätt i lagstiftningsfrågor som rör penningpolitik och utfärdar förordningar i den omfattning som krävs för att den skall kunna utföra det uppdrag den tilldelats.

För att banken skall kunna fullgöra sina uppgifter garanteras dess oavhängighet genom en rad bestämmelser. ECB får inte be om eller ta emot instruktioner från EU institutionerna, medlemsstaterna eller andra organismer.