Ordlista till sammanfattningarna

Hjälp Öppna som pdf Skriv ut sidan 

Den öppna samordningsmetoden

Den öppna samordningsmetoden i Europeiska unionen (EU) kan beskrivas som ett slags ”mjuk” lagstiftning. Det är en typ av mellanstatligt beslutsfattande som inte leder till bindande EU-lagstiftningsåtgärder. Det kräver inte heller att EU-länderna för in eller ändrar sina lagar.

Den öppna samordningsmetoden, som skapades på 90-talet som en del av sysselsättningspolitiken och Luxemburgprocessen, fastställdes som ett redskap inom Lissabonstrategin (2000). Vid denna tidpunkt gick EU:s ekonomiska integration snabbt framåt, men EU-länderna var tveksamma till att ge de europeiska institutionerna större befogenheter.

Med den öppna samordningsmetoden finns det en ny ram för samarbete mellan EU-länderna, vilket gör att deras nationella politik kan riktas mot vissa gemensamma mål. Med hjälp av den här mellanstatliga metoden utvärderar EU-länderna varandra (grupptryck) och kommissionens roll begränsas till att omfatta kontroll. Europaparlamentet och EU-domstolen är praktiskt taget inte alls inblandade i processen med den öppna samordningsmetoden.

Den öppna samordningsmetoden används på områden där medlemsländerna är behöriga, t.ex. sysselsättning, social trygghet, allmän och yrkesinriktad utbildning samt ungdomsfrågor.

Den öppna samordningsmetoden byggs främst på

  • kartläggning och definition av gemensamma mål som ska uppnås (antagna av rådet),
  • gemensamma mätmetoder (statistik, indikatorer, riktlinjer),
  • riktmärkning, dvs. jämförelser av medlemsländernas resultat och utbyte av goda lösningar (kommissionen sköter övervakningen).