Nationella parlament och EU:s beslutsfattande

Lissabonfördraget innebar att de nationella parlamenten i EU-länderna fick flera nya rättigheter och befogenheter.

Artikel 12 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och protokoll nr 1 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ger de nationella parlamenten rätten till omedelbar information från EU:s institutioner när det gäller lagstiftningsprogram, samrådshandlingar, rådsprotokoll etc., utöver EU:s rättsakter.

Artikel 5 i EU-fördraget och protokoll nr 2 till EUF-fördraget ger dem rätt att invända mot EU-förslag på grundval av subsidiaritetsprincipen. Om de nationella parlamenten anser att de lagstiftningsakter som EU-kommissionen föreslagit inte är förenliga med subsidiaritetsprincipen har de rätt att lämna ett motiverat yttrande till kommissionen inom åtta veckor från det att ett utkast har översänts på alla officiella EU-språk.

Varje medlemslands nationella parlament har två röster. Om kommissionen får motiverade yttranden som representerar minst en tredjedel av de röster som tilldelats de nationella parlamenten (eller en fjärdedel när det gäller förslag som avser området med frihet, säkerhet och rättvisa) måste den se över sitt förslag och besluta om det ska vidhållas, ändras eller dras tillbaka. Kommissionen måste sedan motivera sitt beslut. Detta system är känt som förfarandet med gult kort.

Om kommissionen får motiverade yttranden som representerar en majoritet av de nationella parlamentens röster och förslaget omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet, måste kommissionen se över sitt förslag och besluta om det ska vidhållas, ändras eller dras tillbaka. Om kommissionen beslutar att vidhålla förslaget måste den motivera sitt beslut för Europaparlamentet och rådet och förklara varför förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Detta är känt som förfarandet med orange kort. Om en majoritet av Europaparlamentets ledamöter eller 55 % av rådsmedlemmarna anser att ett förslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen avvisas det.

Enligt artikel 70 i EUF-fördraget ska de nationella parlamenten hållas informerade om utvärderingssystemet för EU-ländernas genomförande av politiken på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt artiklarna 85 och 88 i EUF-fördraget får de nationella parlamenten kontrollera den verksamhet som utförs av Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete och Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning.

Fördragen tillåter användning av allmänna och särskilda övergångsklausuler som gör att man kan övergå från enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet i rådet, eller från ett särskilt lagstiftningsförfarande till det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Ett exempel är artikel 81 i EUF-fördraget. Förslag till sådana ändringar måste översändas till de nationella parlamenten, som kan invända mot dem inom sex månader.

SE ÄVEN

Top