Gemensam försvarsklausul

Genom Lissabonfördraget införs en klausul om gemensamt försvar (artikel 42.7) i EU-fördraget. På detta sätt stärks solidariteten mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen (EU) när det gäller att hantera yttre hot. I klausulen föreskrivs att om en medlemsstat (ett EU-land) skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de andra medlemsstaterna skyldiga att stödja och bistå den angripna medlemsstaten med alla medel som står till buds, i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan.

Denna skyldighet till ömsesidigt försvar är bindande för alla medlemsstater. Den påverkar emellertid inte vissa medlemsstaters neutralitet, och ska också vara förenlig med andra medlemsstaters åtaganden som medlemmar i Nato.

Klausulen om gemensamt försvar kompletteras av solidaritetsklausulen (artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att agera gemensamt om en medlemsstat utsätts för ett terrordåd eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor.

SE ÄVEN

• Kollektivt försvar
• Gemensam säkerhets- och försvarspolitik (GSFP)
• Europeiska unionen
• Medlemsstaterna
• Nato (Nordatlantiska fördragsorganisationen)
• Solidaritetsklausul
• Lissabonfördraget (sammanfattning)
• Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (Europeiska utrikestjänsten).