Ordlista till sammanfattningarna

Hjälp Öppna som pdf Skriv ut sidan 

Förenkling av lagstiftningen

EU-lagstiftningen ersätter 28 uppsättningar med nationella lagar eller sammanställer dem till en. På så sätt erbjuds en säkrare rättslig miljö som är mer inriktad på gemensamma mål, samtidigt som det skapar lika villkor för företag på den inre marknaden. Den befintliga lagstiftningen har varit grundläggande t.ex. när det gäller att inrätta EU:s inre marknad, utveckla EU:s miljöpolitik och fastställa skyddsnivåer för arbetstagare och konsumenter i hela EU. Förordningar måste vara lättillgängliga och enkla att förstå för att garantera att de efterföljs. EU strävar efter att minska regelbördan så mycket som möjligt för att kunna främja innovation, produktivitet och tillväxt.

Förenkling av lagstiftningen innebär att ständigt tillämpa principerna om nödvändighet och proportionalitet. Förenklingen görs i form av kodifiering, omarbetning och konsolidering av lagtexterna, samt genom att häva föråldrade bestämmelser. År 1996 inledde EU ett pilotprogram (Förenkla lagstiftningen om den inre marknaden - SLIM) vilket sedan har följts av fleråriga program för att förenkla och uppdatera EU-lagstiftningen. Ett exempel är kommissionens rullande program för förenkling, som inleddes år 2005. Fram till år 2012 hade man genom programmet identifierat mer än 640 program som skulle förenklas, kodifieras och omarbetas. Detta följdes av åtgärdsprogrammet för minskning av administrativa bördor i Europeiska unionen och uppföljningen på detta program i EU-länderna. Fram till år 2012 minskade detta EU-lagstiftningens administrativa börda på företag med ungefär 25 procent.

Det senaste programmet, Refit-programmet (program om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat) lanserades år 2012. I Refit-programmet identifieras möjligheter för att minska byråkratin, ta bort regelbördor, och förenkla och förbättra lagstiftningens kvalitet och utformning. Det ska leda till att de politiska målen uppnås på ett effektivare, billigt sätt med så liten administrativ börda som möjligt, samtidigt som man respekterar den subsidiaritetsprincip och den princip om proportionalitet som fastställs i EU-fördragen.