Ordlista till sammanfattningarna

Hjälp Öppna som pdf Skriv ut sidan 

Gemensamt försvar

Efter andra världskriget blev Västeuropeiska unionen (VEU) och Nato de huvudsakliga garanterna för säkerheten i Europa. Båda dessa organisationers fördrag innehåller en klausul om kollektivt självförsvar (artikel V i Brysselfördraget, som instiftade VEU, och artikel 5 i Nordatlantiska fördraget), enligt vilka de undertecknande staterna måste hjälpa varandra vid ett väpnat angrepp, och på så sätt återställa säkerheten.

År 2000 enades VEU om att gradvis överföra sin kapacitet och verksamhet till EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (GSFP), och i juni 2011 upphörde organisationen slutligen.

I Lissabonfördraget innehåller de bestämmelser som är tillämpliga för GSFP en klausul om kollektivt självförsvar (artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen). Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium är de övriga EU-länderna skyldiga att bistå det landet med alla till buds stående medel. Sådana åtaganden måste vara förenliga med de åtaganden som EU-länderna har i egenskap av Nato-medlemmar.