Förordning 2371/2002 innehåller grunden för den gemensamma fiskeripolitiken, vars syfte är att säkerställa ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser ekonomiskt, miljömässigt och socialt. De åtgärder som vidtas inom ramen för denna förordning grundar sig på tillämpningen av försiktighetsprincipen och välgrundade vetenskapliga rön. Det rör bevarande och skydd av fiskbestånden och de marina ekosystemen, tillgång till vatten och resurser, flottan, kontroll av aktiviteter, beslutsfattande och deltagande av intressenter i alla stadier av politiken.

Förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken [Se ändringsrättsakt(er)].

Den gemensamma fiskeripolitiken omfattar bevarande, förvaltning och utnyttjande av de marina resurserna och beredning och saluföring av produkter från fiske och vattenbruk. Den innehåller samordnade åtgärder avseende:

Europeiska unionen antar bestämmelser om tillträde till vatten och resurser samt om hållbar fiskeverksamhet. Åtgärderna ska tillämpas för varje bestånd eller grupper av bestånd. Syftet är att begränsa fiskedödligheten och fiskeriverksamhetens miljöpåverkan genom att

Vid allvarliga hot mot bevarandet av resurserna eller ekosystemet kan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna vidta nödåtgärder under 3 till 6 månader. Medlemsstaterna har endast rätt att fatta beslut om vatten som omfattas av deras överhöghet. De har också möjlighet att inom en gräns på 12 sjömil vidta icke-diskriminerande bevarandeåtgärder för att skydda ekosystemet. Om dessa åtgärder berör fartyg från andra medlemsstater, bör samråd först ske med kommissionen samt berörda stater och regionala rådgivande nämnder. När det gäller fartyg som bär medlemsstaternas flagg har länderna möjlighet att anta andra bevarande- och förvaltningsåtgärder, under förutsättning att målen för den gemensamma fiskeripolitiken följs.

Medlemsstaterna ska anpassa fiskekapaciteten för att skapa balans mellan kapaciteten och fiskemöjligheterna. Med hänsyn till den kritiska situation som råder för många bestånd i EU:s fiskevatten beslutade man att frysa gemenskapsflottans kapacitet från och med den 31 december 2002. På så vis är det endast möjligt för ett nytt fiskefartyg att få tillträde till marknaden om ett gammalt av samma kapacitet (mätt i tonnage ”GT” eller i motoreffekt ”kW”) först har tagits ur bruk. Sedan den 1 januari 2003 får tonnageökning endast förekomma, utan att ett annat fartyg först skrotas, om man har vidtagit åtgärder för att förbättra säkerheten och hygienen ombord.

De nödvändiga kapacitetsminskningarna utgör en del av förvaltnings- och återhämtningsplanerna. All indragning av fiskefartyg som sker med offentligt stöd (från medlemsstaten eller gemenskapen) är definitiv och sålunda kan inte det indragna fartyget ersättas med ett annat. Varje år översänder kommissionen en sammanfattning till Europaparlamentet och rådet över de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för att uppnå en hållbar balans mellan fiskekapacitet och fiskemöjligheter. Denna sammanfattning baseras på medlemsstaternas årliga rapporter. Kommissionen för även ett register över gemenskapens fiskeflotta och detta register innehåller all information som rör fartygens egenskaper och verksamhet, vilket behövs för en korrekt tillämpning av den gemensamma fiskeripolitiken.

Frånsett det område på 12 sjömil som ligger närmast kusten har alla gemenskapsfartyg samma tillträdesrätt till vatten och resurser, vilket är en bestämmelse som faller under medlemsstaternas överhöghet (bilaga I). Särskilda regler gäller för området kring Shetlandsöarna, Shetlandsboxen (bilaga II). Totala tillåtna fångstmängder (TAC) fastställs årligen av rådet och fiskemöjligheterna distribueras mellan medlemsstaterna på ett sådant sätt att varje medlemsstat garanteras relativ stabilitet i fiskeverksamheten för varje bestånd eller fiske. Medlemsstaterna kan därefter fördela möjligheterna fritt mellan fartygen och de får även byta sina fiskemöjligheter. Rådet fattar även beslut om fiskemöjligheterna för de tredjeländer som har tillträde till gemenskapens vatten.

Ett europeiskt kontrollsystem för fiske upprättas för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken från början till slutet av produktionskedjan, det vill säga från båt till återförsäljare. Kontrollerna genomförs alltid ute till havs, men de är förstärkta i hamnar, under transporten, i bearbetningsanläggningar, på marknader etc. för att kontrollera att fisken har fångats lagligt.

Kontrollsystemet gäller all fiskeverksamhet i gemenskapens vatten, den verksamhet som bedrivs av gemenskapens fiskefartyg och medborgare i EU, på gemenskapsvatten och vatten som inte tillhör gemenskapen. Det gäller även beredning och saluföring av fiskeriprodukter, fritidsfiske av känsliga bestånd och vattenbruk.

Beslut gällande fiske fattas normalt av Europaparlamentet och rådet, sedan kommissionen lämnat förslag och samråd ägt rum med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén. I vissa fall fattas beslutet efter överenskommelse i rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk, enligt det förfarande som fastställs i beslut 1999/468/EG om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter.

Kommissionen skall biträdas av den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk som inrättades 1971. Den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk är ett forum för fortlöpande dialog med näringslivet. Dess 21 medlemmar representerar de större grenarna inom fiske och vattenbruk (produktion, beredning och avsättning) samt grupper och konsumentorganisationer som ägnar sig åt miljöskydd och utveckling. Den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk består av fyra arbetsgrupper som är ansvariga för att ta fram yttranden:

För att öka fiskerisektorns och andra berörda parters engagemang i den gemensamma fiskeripolitiken inrättas regionala rådgivande nämnder för havsområden som hör till minst två medlemsstaters jurisdiktion. De regionala rådgivande nämnderna består av representanter för fiskerisektorn samt andra grupper som berörs av den gemensamma fiskeripolitiken, så som miljöskydds- och konsumentskyddsföreningar. Forskare i form av experter ombeds att ta del i de regionala rådgivande nämndernas arbete. Nämnderna kan rådfrågas av kommissionen när det gäller genomförande och utarbetning av förvaltnings- och återhämtningsplaner. På eget initiativ kan de också lägga fram rekommendationer och informera kommissionen eller medlemsstaterna om problem i samband med genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken.

Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) består av högt kvalificerade vetenskapliga experter och rådfrågas med jämna mellanrum i frågor som gäller bevarande och förvaltning av levande akvatiska resurser. Kommissionen ska ta hänsyn till dess yttranden när förslag om fiskeriförvaltning utarbetas.

Före 2012 års utgång ska kommissionen lämna en rapport om bevarande och hållbarhet samt anpassning av fiskerikapaciteten till parlamentet och rådet.

Hänvisningar

Rättsakt	Dag för ikraftträdande	Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna	Europeiska unionens officiella tidning
Förordning (EG) nr 2371/2002	1.1.2003	-	EGT L 358, 31.12.2002

UNDANTAG

Förvaltning av fiskeflottor som är registrerade i gemenskapens yttersta randområden:Förordning (EG) nr 639/2004 [EUT L 102, 7.4.2004].Ändrad genom förordning (EG) nr 1646/2006 [EUT L 309, 9.11.2006],Förordning (EG) nr 1207/2008 [EUT L 327, 5.12.2008]. Med tanke på hur viktig fiskerinäringen är i gemenskapens yttersta randområden tar förordningen hänsyn till den strukturella, sociala och ekonomiska situationen och förvaltningen av fiskeflottorna i dessa områden.

Undantag för de nya medlemsstaterna från vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 2371/2002 avseende referensnivåer för fiskeflottor:Förordning (EG) nr 1242/2004 [EUT L 236, 7.7.2004],Förordning (EG) nr 783/2007 [EUT L 175, 5.7.2007]. Genom denna förordning föreskrivs undantag för de nya medlemsstaterna när det gäller referensnivåerna och beviljande av stöd för förnyelse av flottan.

Ändringsrättsakt)	Dag för ikraftträdande	Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna	Europeiska unionens officiella tidning
Förordning (EG) nr 865/2007	27.7.2007	-	EUT L 192, 24.7.2007
Förordning (EG) nr 1224/2009	23.12.2009	-	EUT L 343, 22.12.2009
Förordning (EG) nr 1152/2012	21.12.2012	-	EUT L 343, 14.12.2012

Efterföljande ändringar och rättelser av förordning (EG) nr 2371/2002 har inarbetats i grundtexten.

Rådets förordning (EU) nr 40/2013 av den 21 januari 2013 om fastställande för 2013 av fiskemöjligheter tillgängliga i EU-vatten och, för EU-fartyg, i vissa icke-EU-vatten när det gäller vissa fiskbestånd som omfattas av internationella förhandlingar eller överenskommelser [EUT L 23, 25.1.2013].

Rådets förordning (EU) nr 39/2013 av den 21 januari 2013 om fastställande för år 2013 av fiskemöjligheter tillgängliga för EU-fartyg när det gäller vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd som inte omfattas av internationella förhandlingar eller överenskommelser [EUT L 23, 25.1.2013].

Rådets förordning (EU) nr 1262/2012 av den 20 december 2012 om fastställande av fiskemöjligheterna för EU-fartyg med avseende på vissa djuphavsbestånd för 2013 och 2014 [EUT L 356, 22.12.2012].

Kommissionens förordning (EU) nr 1013/2010 av den 10 november 2010 om genomförandebestämmelser för unionens flottpolitik enligt definitionen i kapitel III i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 [EUT L 293, 11.11.2010]. Denna förordning gäller alla gemenskapsfartyg utom de som uteslutande används inom vattenbruk och de som är registrerade i de yttersta franska, spanska och portugisiska randområdena. Den fastställer formler för referensnivåer avseende bruttotonnage och maskinstyrka för varje medlemsstat den 1 januari 2003. Den fastställer också villkor som berättigar till en ökning av tonnaget. Varje medlemsstat skall samla in information om genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken och borttagning (eller utbyte) av ett fartyg ur Europeiska unionens flotta. Varje modernisering av ett fartyg som leder till en förändring av dess fiskekapacitet måste också rapporteras.

Kommissionens förordning (EG) nr 26/2004 av den 30 december 2003 om registret över gemenskapens fiskeflotta [EUT L 5, 9.1.2004]. I denna förordning fastställs de uppgifter som varje medlemsstat måste föra in i det nationella registret över de fiskefartyg som för deras flagg. Här fastställs även medlemsstaternas skyldigheter när det gäller att samla in, kontrollera och meddela dessa uppgifter till kommissionen liksom fastställandet av kommissionens skyldigheter för förvaltningen av registret över gemenskapens fiskeflotta. Fartygen identifieras genom ett CFR-nummer (Community Fleet Register) som fartyget tilldelas en gång och som det behåller för all framtid och som inte kan tilldelas ett annat fartyg.

See also