Strategi för klimatförändringarna fram till 2020 och senare

Kommissionen erinrar om kostnaderna för och fördelarna med att ta itu med klimatförändringen och förordar ett antal åtgärder för att begränsa uppvärmningen av jorden till 2°C. Vissa av åtgärderna gäller Europeiska unionen (bindande mål för att minska utsläppen av växthusgaser och åtgärder på energiområdet osv.) medan andra har internationell räckvidd (till exempel förhandlingarna om ett internationellt avtal).

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen av den 10 januari 2007: Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius - Vägen framåt mot 2020 och därefter [KOM(2007) 2 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

SAMMANFATTNING

Obestridliga vetenskapliga uppgifter visar att det krävs omedelbara åtgärder för att kunna motverka klimatförändringen. Nya forskningsresultat bekräftar att klimatförändringen är ett faktum och att det finns tecken på att utvecklingen håller på att accelerera. Analyser av klimatförändringens effekter börjar tydligt visa vad det skulle kosta att inte göra något eller enbart driva den nuvarande politiken.

Under 2005 lade kommissionen grunden till Europeiska unionens strategi för att bekämpa klimatförändringen. I detta meddelande föreslår kommissionen mer konkreta åtgärder för att begränsa effekterna av klimatförändringen och minska sannolikheten för större och oåterkalleliga störningar på jorden. Dessa åtgärder på kort och medellång sikt rör både de utvecklade länderna (EU och övriga industriländer) och utvecklingsländerna.

EU och dess medlemsstater har bekräftat EU:s mål att begränsa den genomsnittliga temperaturökningen på jorden till 2° Celsius över de förindustriella nivåerna. Över denna gräns ökar effekterna av klimatförändringen dramatiskt. Forskning har visat att en stabilisering av koncentrationen av växthusgaser till 450 ppmv (miljondelar per volymenhet - CO2-ekvivalenter) innebär att sannolikheten för att nå målet om 2° Celsius är 50 procent (jämfört med en sannolikhet på en på sex om koncentrationen ligger på 550 ppmv, och en på 16 vid en koncentration på 650 ppmv).

Kostnader och fördelar med den kommande politiken

Den forskning som nyligen gjorts, bland annat studien Peseta som för närvarande genomförs på uppdrag av det gemensamma forskningscentret och Sternrapporten, visar att de ekonomiska och sociala kostnaderna blir mycket höga om inte tillräckligt mycket görs för att bekämpa klimatförändringen. I Sternrapporten uppskattas kostnaden till mellan 5 och 20 procent av världens samlade BNP.

Ökad dödlighet och fler sjukdomar på grund av temperaturväxlingar, skador orsakade av fler översvämningar och höjda havsvattennivåer, ökad ökenspridning på jordens södra halvklot och minskade dricksvattenreserver visar vidden av klimatförändringens förödande konsekvenser för såväl befolkningar, ekosystem och resurser som infrastruktur och livskvalitet. Pesetastudien behandlar framför allt konsekvenserna i Europa för jordbruk, folkhälsa, turism, flodbäcken och kustområden.

Enligt kommissionens konsekvensanalys uppgår de investeringar som krävs för att behålla nivåerna av växthusgas på 450 ppmv till ungefär 0,5 procent av världens BNP åren 2013-2030. Jordens ökande BNP skulle bara minska med 0,19 procent per år fram till 2030, vilket är en bråkdel av den förväntade BNP-tillväxten (2,8 procent). Kommissionen betonar också att totalkostnaden är högt räknad, eftersom man i den inte tar hänsyn till de positiva effekterna av att klimatförändringen kunnat stävjas.

Lämpliga insatser mot klimatförändringen skulle till och med ge avsevärda fördelar, bland annat förhindra skador. Minskad användning av fossila bränslen (framför allt bensin och gas) skulle bidra till att sänka importkostnaderna för sådana resurser och avsevärt öka energisäkerheten. En minskning av koldioxidutsläppen skulle dessutom bidra till bättre luftkvalitet, vilket i sin tur ger enorma fördelar för folkhälsan. Huvuddelen av studierna visar dessutom att åtgärder mot klimatförändringen skulle få positiva återverkningar på sysselsättningen, till exempel inom förnybar energi och spetsteknologi.

De positiva konsekvenserna av att bekämpa klimatförändringen skulle inte stanna inom Europas gränser. Liknande fördelar kan väntas i andra länder som vidtar åtgärder motsvarande dem i Europa, särskilt i fråga om energiförsörjning och luftkvalitet.

Åtgärder på EU-nivå

EU har genom sina interna åtgärder redan visat att det går att minska utsläppen av växthusgaser utan att detta inverkar negativt på den ekonomiska tillväxten. Kommissionen betonar att stora minskningar av utsläppen fortfarande är möjliga och påminner om EU:s löfte att fullfölja och fördjupa de åtgärder som redan antagits och även vidta nya.

Kommissionen föreslår att EU sätter upp mål för att minska utsläppen av växthusgaser. Den begär att EU i internationella förhandlingar sätter upp målet att minska utsläppen av växthusgaser i utvecklingsländerna med 30 procent (jämfört med 1990 års nivå) fram till 2020. Fram till dess ett internationellt avtal har ingåtts och utan att föregripa EU:s ställningstagande i internationella förhandlingar bör EU ändå redan i dag hålla en fast och oberoende linje för att minska sina egna utsläpp med minst 20 procent fram till 2020. Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 åtog sig medlemsstaterna också att följa dessa mål.

I enlighet med den strategiska analysen för EU:s energipolitik (se nedan, under "Anknytande rättsakter") förespråkar kommissionen följande åtgärder på energiområdet:

• att fram till 2020 förbättra EU:s energieffektivitet med 20 procent;
• att öka andelen förnybar energi till 20 procent senast 2020;
• att anta en strategi för miljövänlig geologisk lagring av kol.

Kommissionen anser att gemenskapens system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) bör stärkas genom bland annat följande åtgärder:

• ge tilldelning för längre perioder än fem år som gäller i dag;
• utvidga systemet till att även omfatta andra gaser och sektorer;
• harmonisera tilldelningsförfarandena mellan medlemsstaterna;
• koppla EU ETS till jämförbara obligatoriska system i andra länder (till exempel Kalifornien och Australien).

För att minska utsläppen från transporter uppmanar kommissionen rådet och parlamentet att anta dess förslag om att infoga luftfarten i EU ETS och införa beskattning av turistfordon i förhållande till deras koldioxidutsläpp. Koldioxidutsläpp från bilar bör också minskas, framför allt om målet med utsläpp av 120 gram koldioxid per kilometer skall kunna uppnås (g CO2/km). Kommissionen betonar dessutom att åtgärder på konsumentsidan bör stärkas och att utsläpp från godstransporter på väg och från sjöfarten bör minskas, liksom att användningen av biobränslen bör öka.

Kommissionen förespråkar även minskade koldioxidutsläpp inom övriga områden, till exempel från bostadshus och kommersiella fastigheter genom effektivare energianvändning i byggnader. Den rekommenderar också en minskning av andra gaser, framför allt genom förstärkta åtgärder inom jordbruk och skogsbruk, gränser för utsläpp av metan från industrier och gasmotorer eller genom att dessa utsläpp ingår i EU ETS, strängare åtgärder beträffande fluorerade växthusgaser samt åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider vid förbränning och från stora anläggningar.

Det är också viktigt att snabbt ta fram finansiella resurser till forskning om miljö, energi och transporter inom gemenskapens sjunde ramprogram och att utöka budgeten för forskning efter 2013 för att främja utvecklingen av ren teknik och fördjupa kunskapen om klimatförändringen. Handlingsplanen för energiteknik och miljöteknik () bör genomföras fullt ut.

De strategiska riktlinjerna för sammanhållningen som bidrar till utveckling av hållbar transport och energi samt främjar miljövänlig teknik skall tillämpas.

Internationella åtgärder

Kampen mot klimatförändringar kan endast vinnas genom globala åtgärder. De internationella förhandlingarna måste lämna det retoriska stadiet och övergå till konkret handling.

Kommissionen anser därför att de utvecklade länderna måste åta sig att fram till 2020 minska sina växthusgaser med 30 procent jämfört med 1990 inom ramen för ett internationellt system för utvecklingen efter 2012. De utvecklade länderna har också teknisk och ekonomisk möjlighet att minska sina utsläpp. Därför måste de ta huvuddelen av ansvaret för de insatser som krävs de närmste tio åren. Systemet med handel med utsläppsrätter kan bli ett av de viktigaste verktygen för att de utvecklade länderna på ett kostnadseffektivt sätt skall kunna uppnå målen.

Den ekonomiska tillväxten och utsläppen i utvecklingsländerna innebär att de så snart som möjligt måste börja dämpa ökningen av sina utsläpp och minska sina utsläpp i absoluta tal efter 2020. Fram till 2020 kommer dessa länder att ansvara för över hälften av alla utsläpp av växthusgaser.

Många utvecklingsländer har redan gjort insatser som avsevärt dämpar ökningen av utsläppen av växthusgaser; detta i form av politiska åtgärder för att lösa ekonomiska problem, säkerhetsproblem eller lokala miljöproblem. Det finns många strategiska alternativ för utvecklingsländerna där fördelarna uppväger kostnaderna, till exempel ökad energieffektivitet, främjandet av förnybar energi, åtgärder för att förbättra luftkvaliteten och återvinning av metan från bland annat avfall.

Följande aspekter bör styra de stärkta åtgärderna i dessa länder:

• kyotoprotokollets mekanism för ren utveckling bör rationaliseras och utvidgas till att omfatta hela nationella sektorer;
• bättre tillgång till finansiering genom en kombination av olika tillgängliga instrument så att utvecklingsländerna kan bygga så rena elkraftsanläggningar som möjligt;
• införandet av system med handel med utsläppsrätter för vissa industrisektorer där det finns kapacitet att övervaka utsläppen;
• kvantifierade minskningsåtaganden från de länder som nått en utvecklingsnivå som är jämförbar med de utvecklade ländernas;
• inga åtaganden för de minst utvecklade länderna.

Det internationella avtal som bör förhandlas fram bör omfatta aspekter såsom stärkt samarbete inom forskning och teknisk utveckling, stopp för avskogning och ändrade skogförhållanden, anpassningar till klimatförändringens oundvikliga konsekvenser och internationellt avtal om energieffektivitetsstandarder.

Bakgrund

Meddelandet är en fortsättning på 2005 års meddelande där grunden läggs för en framtida strategi i kampen mot klimatförändringen. De åtgärder som föreslås inom denna strategi är knutna till det "energipaket" som offentliggjordes av kommissionen i januari 2007 och där en ny europisk energipolitik med kvantitativa mål fastställs.

Enligt forskningen är de nuvarande halterna av koldioxid och metan i atmosfären de högsta på 650 000 år, vilket avsevärt påskyndar växthuseffekten. För att stabilisera jordens uppvärmning till i genomsnitt 2° Celsius krävs det att samtliga utsläpp i världen fram till 2050 minskar med närmare 50 procent jämfört med 1990 års nivåer. Det betyder en minskning på mellan 60 och 80 procent fram till 2050 från de utvecklade länderna och gradvis allt intensivare insatser från utvecklingsländerna.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén - Internationell klimatpolitik efter Köpenhamn: Agera nu för kraftfullare globala åtgärder mot klimatförändringen [KOM(2010) 86 slutlig – ej offentliggjort i EUT].

Meddelande från kommissionen av den 10 januari 2007 om en energipolitik för Europa [KOM(2007) 1 slutlig - ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning]. Detta meddelande är grunden i det åtgärdspaket som kommissionen lade fram i januari 2007 ("energipaket"). I meddelandet redogör kommissionen för de utmaningar som Europa står inför på energiområdet, framför allt när det gäller klimatförändringen och försörjningstryggheten, och redogör för ett antal åtgärder som bland annat rör den inre marknaden för energi, försörjningstryggheten, energieffektivitet, förnybara energikällor, energiteknik och den internationella energipolitiken.

Senast ändrat den 31.08.2011