Kravet på medlemsstaterna att bygga upp och underhålla minimireserver av petroleumprodukter ger Europeiska unionen en tryggad försörjning av petroleumresurser. På grund av den betydelse olja spelar i EU:s energimix, EU:s starka externa beroende av försörjning av petroleumprodukter och den geopolitiska osäkerheten i många producerande regioner, är det oerhört viktigt att garantera att konsumenterna har ständig åtkomst till petroleumprodukter.

Rådets direktiv 2006/67/EG av den 24 juli 2006 om en skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter.

I ett instabilt geopolitiskt läge där balansen mellan tillgång och efterfrågan är ostadig, vilket i första hand beror på ökande efterfrågan från nya storkonsumenter som Kina, är Europas importberoende av petroleumprodukter en källa till allt större oro i fråga om Europas ekonomiska utsikter.

Om vår försörjning av petroleumprodukter från tredjeländer plötsligt skulle avbrytas, skulle det förmodligen få allvarliga konsekvenser för vår ekonomi. Försörjningsstörningar kan också uppträda inom EU.

För att garantera tillgång på olja har det införts EU-krav på medlemsstaterna att dessa ska ha minimireserver av petroleumprodukter som ska kunna användas för att vid störningar i tillgången ersätta delar av eller hela förlusten.

Enligt kraven ska medlemsstaterna bygga upp och upprätthålla minimilager av petroleumprodukter som minst motsvarar 90 dagars genomsnittlig inhemsk daglig förbrukning uppmätt under föregående kalenderår.

Beräkningen av intern daglig förbrukning är baserad på bil- och flygbränsle, tunn eldningsolja, dieselolja, fotogen, jetbränsle av fotogentyp samt eldningsoljor.

Bland de petroleumresurser som får räknas med i statistiken över strategiska lager finns lager i lossningshamnar, eller ombord på oljetankers som ligger i hamn i väntan på lossning när hamnformaliteterna är avklarade, lager i tankar vid utgångspunkten för pipelines samt lager i raffinaderier. Å andra sidan finns det vissa lager som inte får räknas med i statistiken, exempelvis råolja som ännu inte utvunnits, bunkerlager som är avsedda för havsgående fartyg, lager i pipeline, i tankbilar eller järnvägsvagnar, försäljningsställens lager, lager hos mindre konsumenter samt lager för de väpnade styrkorna.

Medlemsstater med egen petroleumproduktion kan dra av den proportionerligt från kravet på lagerhållning. Avdraget får dock inte överstiga 25 % av landets egen förbrukning.

I sin statistik över strategiska reserver får medlemsstaterna bara räkna med reserver som är fullt tillgängliga i händelse av kris i oljeförsörjningen.

Lagren måste administreras så att medlemsstaterna kan få omedelbar tillgång till lagren vid kris i försörjningssystemet. Medlemsstaterna måste kunna styra tilldelningen av lagren och snabbt göra dem tillgängliga för de sektorer som har störst behov av dem.

Administrationen av lagren ska helt eller delvis kunna delegeras till ett organ eller en byrå. Medlemsstaterna ansvarar för öppenhet och insyn i administrationen och för att rättvisa och icke-diskriminerande regler tillämpas.

Lagren kan förläggas till en annan medlemsstat. Den medlemsstat där lagren befinner sig ska kontrollera dem och ansvarar för att de är tillgängliga. Den ska inte räkna med dem i sitt reservlager.

Medlemsstaterna ska garantera kontroll och övervakning av lagren. Denna kontrollmekanism regleras av ett påföljdssystem.

I slutet av varje månad ska medlemsstaterna informera kommissionen om reserverna, med en angivelse om hur många dagar genomsnittlig förbrukning för föregående kalenderår de motsvarar.

I händelse av försörjningskris vidtas samordnade åtgärder och kommissionen organiserar ett samråd mellan medlemsstaterna, antingen på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat.

Före ett sådant samråd utnyttjar en medlemsstat inte lagret så att det hamnar under den föreskrivna miniminivån, förutom i akut läge.

Medlemsstaterna måste därför informera kommissionen om eventuellt utnyttjande av lagret, t.ex. datum när lagret utnyttjades, skäl till utnyttjandet, åtgärder som vidtagits för att återställa lagret samt förväntade lagernivåer under den period lagret ligger under minimigränsen.

Sedan slutet av 60-talet har Europeiska unionen varit medveten om behovet av att förhindra potentiella brister i oljeförsörjningen. I rådets direktiv 68/414/EEG fastställdes därför krav på medlemsstaterna att bygga upp och underhålla strategiska oljelager. I rådets direktiv 72/425/EEG skärptes kravet på lagerhållning av olja för inhemsk daglig förbrukning från 65 dagar till minst 90 dagar. I rådets direktiv 98/93/EG utvecklades och förstärktes bestämmelserna i direktiv 68/414/EEG. För att förbättra tydligheten och effektiviteten konsoliderades dessa direktiv i rådets direktiv 2006/67/EG och följaktligen upphävdes de.

För att förebygga och reagera på försörjningskriser kan brister i försörjningen, genom att man utnyttjar de lager som medlemsstaterna byggt upp, bara fungera i samverkan med vissa andra åtgärder (åtgärder för att främja energieffektiviteten, vilket minskar koldioxidförbrukningen, för att förbättra dialogen med producentländer, för förbättrade marknadsanalyser för säkrare prognoser, diversifiering av energikällorna, framförallt genom att gynna förnybara källor, etc.).

Detta direktiv upphävs genom direktiv 2009/119/EG från och med den 31 december 2012.

Hänvisningar

Rättsakt	Dag för ikraftträdande	Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna	Europeiska unionens officiella tidning
Direktiv 2006/67/EG	28.8.2006	-	EUT L 217, 8.8.2006

Rådets beslut 77/706/EEG av den 7 november 1977 om ett gemenskapsmål för minskning av förbrukningen av primära energikällor i händelse av svårigheter med försörjning av råolja och petroleumprodukter [EGT L 292, 16.11.1977].

Ändrat genom beslut 79/639/EEG [EGT L 183, 19.7.1979]. Medlemsstaterna kan bli tvungna att minska sin förbrukning av olja. I beslutet fastställs därför att kommissionen kan ange ett mål för att minska förbrukningen av petroleumprodukter med upp till 10 % jämfört med normal förbrukning.

See also