Dessa riktlinjer är avsedda att hjälpa företagen att från fall till fall avgöra om deras samarbetsavtal är förenliga med konkurrensreglerna genom att tillhandahålla en bedömningsram enligt artiklarna 101.1 och 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) (se sammanfattningen).
Ett samarbete är av ”horisontell natur” om ett avtal eller samordnat förfarande inleds mellan verkliga eller potentiella konkurrenter. Riktlinjerna täcker också horisontella samarbetsavtal mellan icke-konkurrenter, till exempel mellan två företag som rör sig på samma produktmarknad men på olika geografiska marknader utan att vara potentiella konkurrenter.
Horisontella samarbeten kan ofta leda till väsentliga ekonomiska fördelar eftersom det är ett sätt att dela risk, spara kostnader, öka investeringar, samla know-how, öka produkternas kvalitet och mångfald och snabbare lansera innovationer på marknaden. Samtidigt kan samarbetet leda till konkurrensproblem, eftersom det får negativa effekter på priserna, produktionen, innovation eller produkternas mångfald och kvalitet.
I dessa riktlinjer beskrivs de bedömningsprinciper för de vanligaste typerna av horisontella samarbetsavtal som avgör om de är förenliga med artikel 101 i EUF-fördraget.
De gäller endast för de vanligaste typerna av samarbete:
Avtal som ingås mellan företag på olika nivåer i produktions- eller distributionskedjan (vertikala avtal) behandlas i princip i förordning (EU) nr 330/2010, ”gruppundantagsförordningen” om vertikala begränsningar (se sammanfattningen) och riktlinjerna för vertikala begränsningar (se sammanfattningen). Om vertikala avtal ingås mellan konkurrenter måste de emellertid bedömas enligt de principer som tillämpas på horisontella avtal. Om horisontella avtal leder till en koncentration gäller förordning (EG) nr 139/2004, ”koncentrationsförordningen” (se sammanfattningen).
I dessa riktlinjer redovisas principerna för bedömning vid tillämpning av konkurrensreglerna, enligt artikel 101 i EUF-fördraget.
Bedömningskriterier under artikel 101.1 i EUF-fördraget
Artikel 101.1 i EUF-fördraget förbjuder avtal som har till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen. I dessa riktlinjer, innefattar ”begränsning av konkurrens” hindrande och snedvridning av konkurrens. Om syftet med ett avtal är att begränsa konkurrens, det vill säga att redan dess art innebär att det skulle kunna begränsa konkurrens enligt artikel 101.1 i EUF-fördraget, så är det inte nödvändigt att undersöka verkliga eller potentiella effekter av avtalet.
Om ett horisontellt samarbetsavtal däremot inte syftar till att begränsa konkurrensen måste de verkliga och potentiella effekterna undersökas för att se om det föreligger konkurrensbegränsande effekter.
För att det ska föreligga konkurrensbegränsande effekter enligt artikel 101.1 i EUF-fördraget måste avtalet ha, eller sannolikt ha, en märkbart negativ effekt på minst en av konkurrensparametrarna på marknaden, såsom pris, produktion, innovation eller varors mångfald eller kvalitet. En sådan bedömning av begränsande effekter måste göras i förhållande till det aktuella rättsliga och ekonomiska sammanhang i vilket konkurrens skulle föreligga i avsaknad av avtalet.
Ett avtals art bestäms av faktorer såsom området och syftet för samarbetet, konkurrensförhållandet mellan parterna och i vilken mån de slår samman sina verksamheter. Dessa faktorer avgör vilka möjliga konkurrensangelägenheter som kan uppkomma.
Horisontella samarbetsavtal kan begränsa konkurrens på flera sätt. Till exempel kan produktionsavtal ge upphov till en direkt begränsning av konkurrensen ifall parterna minskar produktionen. Den viktigaste angelägenheten som rör saluföringsavtal är prissättning.
Marknadsinflytande är att under en viss tidsperiod på ett lönsamt sätt kunna hålla priserna över den prisnivå som råder vid normala konkurrensförhållanden eller att under en viss tidsperiod på ett lönsamt sätt kunna hålla produktionen under de nivåer som råder vid normala konkurrensförhållanden i fråga om produktionsmängder, produktkvalitet, produktutbud och innovation. Marknadsinflytande kan ibland uppstå av minskad konkurrens mellan parterna.
Utgångspunkten för analysen av marknadsinflytande är parternas ställning på de marknader som berörs av samarbetet. För att analysera parternas ställning måste man definiera den eller de berörda marknaderna, genom att använda kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad (se sammanfattningen), och beräkna parternas sammanlagda marknadsandel. Om den sammanlagda marknadsandelen är liten är det föga troligt att det horisontella samarbetet får någon konkurrensbegränsande effekt. Med tanke på mångfalden av samarbetsavtal och de olika effekter de kan ha i olika marknadssituationer, är det omöjligt att fastställa ett generellt tröskelvärde för marknadsandelar över vilket marknadsinflytandet troligtvis är tillräckligt stort för att samarbetet ska ha konkurrensbegränsande effekter.
Beroende på parternas ställning på marknaden och koncentrationen på marknaden bör andra faktorer beaktas, såsom
Bedömningskriterier enligt artikel 101.3 i EUF-fördraget
Då en begränsning av konkurrens enligt artikel 101.1 har bevisats, kan artikel 101.3 användas som försvar. Förordning (EG) nr 1/2003 (se sammanfattningen) lägger bevisbördan på det företag som använder sig av denna möjlighet. Det finns fyra ackumulerande villkor som måste uppfyllas för att samarbetsavtal ska kunna undantas:
När dessa fyra kriterier uppnåtts, kan de effektivitetsvinster som uppnåtts genom ett avtal anses motsvara de konkurrensbegränsningar som skapats av det.
Informationsutbyte
Riktlinjerna ger allmänna principer om konkurrensrättslig bedömning av informationsutbyte, inklusive bedömning enligt artiklarna 101.1 och 101.3 i EUF-fördraget, som gäller alla typer av horisontella samarbetsavtal som inbegriper informationsutbyte.
Informationsutbyte kan ske i olika former, som uppgifter som delas direkt mellan konkurrenter, uppgifter som delas indirekt genom en gemensam agent eller tredje part, eller uppgifter som delas genom företagens leverantörer eller återförsäljare. Informationsutbyte kan vara fördelaktigt för företagen, till exempel genom att ge lägre kostnader genom minskad lagerhållning, och för konsumenterna, till exempel genom att minska deras sökkostnader och öka valmöjligheten. Det kan dock, i vissa fall, även leda till begränsningar av konkurrensen när det gör företag medvetna om deras konkurrenters marknadsstrategier. Spridning av information mellan konkurrenter kan utgöra ett avtal, ett samordnat förfarande eller ett beslut med målet att fastställa priser eller mängder. Sådana informationsutbyten anses normalt vara karteller och bötfälls som sådana.
Utom när det gäller karteller, anses informationsutbyte endast begränsa konkurrens i de fall då konkurrenterna utbyter individualiserad information om framtida priser eller mängder. Utbyte av all annan typ av information, inklusive aktuella priser, kommer inte att anses vara direkt begränsande och kommer att bedömas utifrån dess konkurrensbegränsande effekter.
Typer av samarbetsavtal
I riktlinjerna beskrivs också egenskaperna för vissa typer av samarbetsavtal och de bedömningsprinciper enligt artiklarna 101.1 och 101.3 i EUF-fördraget som beskrivs ovan tillämpas på respektive avtal av följande avtalstyp:
De har gällt sedan den 14 januari 2011.
Mer information finns här:
Meddelande från kommissionen – Riktlinjer för tillämpningen av artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på horisontella samarbetsavtal (EUT C 11, 14.1.2011, s. 1).
Rättelse till Meddelande från kommissionen – Riktlinjer för tillämpningen av artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på horisontella samarbetsavtal (EUT C 33, 2.2.2011, s. 20).
Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, tredje delen, Unionens politik och inre åtgärder, avdelning VII, Gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning, kapitel 1, Konkurrensregler, avsnitt 1, Regler tillämpliga på företag, artikel 101 (f.d. artikel 81 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 88).
Tillkännagivande från kommissionen – Riktlinjer om vertikala begränsningar (SEK(2010) 411 slutlig, 10.5.2010).
Kommissionens förordning (EU) nr 330/2010 av den 20 april 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden (EUT L 102, 23.4.2010, s. 1).
Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”) (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1).
Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 4.1.2003, s. 1).
Fortlöpande ändringar av förordning (EG) nr 1/2003 har införlivats i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.
Kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning (EGT C 372, 9.12.1997, s. 5).
Senast ändrat 03.12.2020