Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (1998)

1) SYFTE

Att garantera en bättre samordning av den ekonomiska politiken och en varaktig ekonomisk konvergens mellan medlemsstaterna och EU.

2) RÄTTSAKT

Rådets rekommendation av den 6 juli 1998 rörande allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 200 av den 16.7.1998].

3) SAMMANFATTNING

Medlemsstaternas arbete med att uppnå en hög grad av ekonomisk konvergens har gett påtagliga resultat. Den 3 maj 1998 kunde Europeiska unionens råd därför besluta att elva medlemsstater uppfyllde villkoren för att införa euron. Många medlemsstater hade dock inte i tillräcklig utsträckning lyckats i sina försök att minska arbetslösheten.

Sedan 1997 har den ekonomiska återhämtningen gått allt snabbare samtidigt som inflationen befinner sig på en historiskt låg nivå. De ekonomiska förutsättningarna är dessutom goda och förbättras ständigt, vilket innebär att en stadig tillväxt är att vänta. En snabbare ekonomisk återhämtning kan leda till att arbetslösheten minskar något fram till 1999.

På det makroekonomiska planet bekräftas i de allmänna riktlinjerna att den gemensamma strategin även i fortsättningen bör utvecklas kring följande tre faktorer:

• En penningpolitik inriktad på prisstabilitet.
• Fortsatta ansträngningar att uppnå och upprätthålla sunda offentliga finanser i linje med stabilitets- och tillväxtpakten.
• En utveckling av de nominella lönerna som samstämmer med prisstabilitetsmålet. Samtidigt bör reallöneutvecklingen motsvaras av produktivitetsökningar för att öka lönsamheten för investeringar.

Ju mer penningpolitikens uppgift att hålla prisstabiliteten stöds av rätt budgetåtgärder och rätt löneutveckling, desto troligare är det att de monetära förhållandena - inklusive växelkurs och långa räntor - kommer att främja tillväxt och sysselsättning.

Den övergripande makroekonomiska politikens sammansättning inom euroområdet kommer huvudsakligen att bero på samspelet mellan den gemensamma penningpolitiken å ena sidan och utvecklingen av offentliga finanser och löner i euroländerna å den andra. Rätt sammansättning nås med hjälp av mer ingående övervakning och samordning av den ekonomiska politiken.

Behovet av en makroekonomisk politik inriktad på stabilitet kommer att vara lika stort i de länder som inte inför den gemensamma valutan i första omgången (Danmark (es de en fr), Storbritannien (es de en fr) och Sverige (es de en fr)).

Den genomsnittliga inflationstakten har sjunkit till under 2 procent i det framtida euroområdet samt i Danmark, Sverige och Storbritannien. De här länderna måste nu inrikta sin ekonomiska politik på att bevara prisstabiliteten för att upprätthålla de monetära förhållanden som gynnar tillväxt. De måste även undvika alltför stora inflationssvängningar.

Grekland (es de en fr) måste öka sina ansträngningar för att hålla tillbaka den inflation som devalveringen av drakman i samband med inträdet i ERM i mars 1998 ledde till.

Det krävs ytterligare framsteg i flertalet länder för att uppfylla stabilitets- och tillväxtpaktens mål, nämligen en budget nära balans eller med överskott. En sådan konsolidering krävs av följande skäl:

• Den underlättar den gemensamma valutapolitiken och penningpolitiken för de medlemsstater som inte inför euron.
• Den bidrar till att de långa räntorna hålls på en låg nivå, vilket främjar privata investeringar.
• Den återskapar det finanspolitiska manöverutrymme som krävs för att hantera en ogynnsam ekonomisk utveckling.
• Den innebär att de länder som har en offentlig skuldkvot på över 60 procent av BNP kan närma sig gränsen i en acceptabel hastighet.

Medlemsstaterna måste också visa att anpassningen av de offentliga finanserna fortsätter.

I detta syfte upprepar rådet principerna i de allmänna riktlinjerna från tidigare år. De är följande:

• De offentliga underskotten i flertalet medlemsstater bör minskas genom minskade utgifter snarare än höjda skatter.
• Det totala skattetrycket bör minskas i flera medlemsstater så att den ekonomiska effektiviteten ökar och den ekonomiska dynamiken förbättras.
• I de fall där underskotten i de offentliga finanserna eller underskottets kvot i förhållande till BNP fortfarande var höga får skattesänkningar inte bromsa takten i minskningen av underskottet.
• Offentliga utgifter bör inriktas på investeringar i infrastruktur och humankapital samt på aktiva arbetsmarknadsåtgärder.

Liksom medlemsstaterna uppmanas även kommissionen att upprätthålla en strikt budgetdisciplin.

För de enskilda länderna gavs följande riktlinjer.

Belgien måste genomföra sitt åtagande att upprätthålla ett primärt överskott på 6 procent av BNP på medellång sikt för att snabbt minska sin fortfarande mycket höga skuldkvot.

Tyskland behöver öka takten i anpassningen av de offentliga finanserna för att uppnå en stabil trend i minskningen av skuldkvoten och snabbt få ner kvoten under referensvärdet 60 procent av BNP igen.

Spanien bör utnyttja de gynnsamma ekonomiska förutsättningarna för att snabbare nå det medelfristiga målet med en budget som är nära balans eller i överskott.

Frankrike måste fortsätta anpassa de offentliga finanserna så att förpliktelserna i stabilitets- och tillväxtpakten efter 1999 uppfylls och skuldkvoten stabiliseras.

Irland måste föra en stram skattepolitik för att minska risken för ekonomisk överhettning. Tack vare det ökande offentliga överskottet förväntas skuldkvoten under 1998 att sjunka under referensvärdet 60 procent av BNP och därefter fortsätta att minska.

Italien måste öka sina ansträngningar att konsolidera de offentliga finanserna för att på så sätt respektera sina förpliktelser enligt stabilitets- och tillväxtpakten och för att se till att den fortfarande mycket höga skuldkvoten minskar.

Luxemburg förväntas fortsätta att uppvisa överskott i de offentliga finanserna under de kommande åren och dess skuldkvot kommer att ligga kvar på en mycket låg nivå.

Nederländerna bör bedriva en stram finanspolitik så att en fortsatt kontinuerlig minskning av skuldkvoten kan garanteras.

Österrike bör fortsätta sina konsolideringsansträngningar för att uppnå målet om en budget nära balans eller med överskott och för att skuldkvoten ska fortsätta att minska.

Portugal bör fortsätta sina anpassningar av de offentliga finanserna för att respektera förpliktelserna enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Skuldkvoten förväntas sjunka till 60 procent av BNP 1998 och fortsätta att minska under de kommande åren.

I Finland förväntas budgeten börja visa överskott år 1998 och för de kommande åren eftersträvas ökande överskott. Den planerade sänkningen av inkomstskatterna 1999 bör genomföras på ett sådant sätt att anpassningen av de offentliga finanserna inte äventyras.

Danmark bör öka sitt budgetöverskott ytterligare under de kommande åren. Skuldkvoten förväntas sjunka till 60 procent av BNP 1998 och fortsätta att minska under de kommande åren.

Grekland bör fortsätta sina ansträngningar att konsolidera de offentliga finanserna om man vill nå sitt mål att ansluta sig till euroområdet år 2001. Landets budgetunderskott sjönk till 4,0 procent av BNP 1997 och förväntas minska till under referensvärdet under 1998. Den offentliga skuldkvoten sjönk för första gången under 1997.

Sveriges stränga kontroll av de offentliga utgifterna bör fortsätta om man vill behålla sina budgetöverskott.

Storbritannien räknar med att budgeten når balans i slutet av decenniet. De aviserade budgetåtgärderna bör fortsätta, särskilt med tanke att man behöver uppnå en övergripande ekonomisk stabilitet.

I lönebildningen måste arbetsmarknadens parter följa följande allmänna regler:

• De aggregerade nominella löneökningarna måste vara förenliga med prisstabiliteten.
• Reallöneökningar som beror på ökad produktivitet hos arbetskraften bör ta hänsyn till behovet av att, när det behövs, stärka och därefter bibehålla lönsamheten för kapacitetshöjande och sysselsättningsskapande investeringar.
• Löneavtalen bör på ett bättre sätt beakta skillnader i produktivitetsnivå beroende på kvalifikationer, yrkeskunskaper och geografiska områden.
• Skillnaderna i arbetskraftskostnader mellan medlemsstaterna bör fortsätta att avspegla skillnaderna i arbetskraftens produktivitet.

Inom EMU måste lönebildningen bli flexiblare eftersom den blir viktig vid landsspecifika ekonomiska störningar. Det är därför viktigt att dialogen med arbetsmarknadens parter stärks på alla nivåer.

Det krävs fortfarande strukturreformer på varu-, tjänste- och kapitalmarknaderna och framför allt på arbetsmarknaderna för att medlemsstaterna ska kunna bemöta specifika ekonomiska störningar och för att förbättra EU:s konkurrenskraft.

När det gäller effektiviseringen av varu-, tjänste- och kapitalmarknaderna bör ansträngningarna inriktas på följande fyra huvudområden:

• Reformer för få den inre marknaden att fungera bättre. I synnerhet måste handlingsplanen för den inre marknaden som ska minska andelen direktiv som inte genomförts sättas i verket snabbt.
• Reformer för att öka konkurrensen genom att rationalisera och decentralisera tillämpningen av kartellagstiftningen för att öka lagstiftningens effektivitet och minska företagens kostnader.
• Utarbetande av föreskrifter och skatteregler som är gynnsammare för företagen.
• Avskaffande av rättsliga och finansiella hinder för de integration av Europas kapitalmarknader.

Arbetsmarknadsområdet måste moderniseras så att tillväxtens sysselsättningsinnehåll ökar och arbetskraftens anställbarhet kan garanteras. Samma mål gäller för sysselsättningsriktlinjerna. Medlemsstaterna bör fokusera på följande:

• En aktiv arbetsmarknadspolitik så att arbetsförmedlingarna på ett effektivt sätt kan leta fram och förmedla lediga arbeten. Detta bör kombineras med exempelvis utbildningsåtgärder.
• Åtgärder som gör medlemsstaternas skattesystem (skatter och sociala avgifter) mer gynnsamma för sysselsättningen, i synnerhet för att minska den växande klyftan mellan vad arbetstagarna får och vad företagen betalar.
• Reformer av trygghetssystem med målet att bygga om system med passivt inkomststöd till system med understöd genom arbete. Nettolöner måste bli attraktivare än bidrag och ersättningsvillkor måste anpassas så att högre krav ställs på bidragstagare att söka arbete eller delta i utbildning.
• Utbyte av erfarenheter och god praxis för att fastställa arbetstid. Arbetstidsförkortningar får inte försämra flexibiliteten och leda till ett minskat utbud på arbetskraft och en minskad produktion.

Senast ändrat den 25.10.2006