Den första och den andra etappen i EMU

Den första etappen i processen inleddes den 1 juli 1990 med en fullständig liberalisering av kapitalrörelser mellan alla medlemsstater. Men det verkliga startskottet för förberedelserna inför Ekonomiska och monetära unionen (EMU) gick den 1 november 1993 då Fördraget om Europeiska unionen antogs.

I enlighet med fördraget inleddes den andra etappen den 1 januari 1994, särskilt genom inrättandet av Europeiska monetära institutet (EMI) med säte i Frankfurt am Main. EMI:s två huvuduppgifter var att

• stärka samarbetet mellan centralbankerna och samordningen av den monetära politiken (som i det här skedet fortfarande var en del av de nationella myndigheternas behörighet), samt att
• göra de förberedelser som behövdes för att upprätta Europeiska centralbankssystemet (ECBS), som ska föra en gemensam monetär politik från och med att den tredje etappen inleds, och införa en gemensam valuta.

Under den andra etappen ska medlemsstaterna se till att deras nationella lagstiftning stämmer överens med fördraget och ECBS:s stadgar, särskilt i fråga om centralbankens oberoende. De måste också göra betydande framsteg när det gäller de nationella ekonomiernas konvergens, eftersom övergången till den tredje etappen förutsätter att de fyra kriterierna i fördraget är uppfyllda. Kommissionen sätter varje år samman rapporter om konvergensnivån mellan medlemsstaterna.

Valutaoron under 1995, som till stor del berodde på den sjunkande dollarkursen, har endast stärkt medlemsstaternas politiska beslutsamhet att genomföra EMU. Denna beslutsamhet tog sig konkreta uttryck vid Europeiska rådet i Madrid den 15-16 december 1995, då man bekräftade att EMU:s tredje etapp skulle inledas den 1 januari 1999 i enlighet med konvergenskriterierna, tidsplanen, protokollen och förfarandena i fördraget. På grundval av de diskussioner som inleddes genom kommissionens grönbok fastställde de femton stats- och regeringscheferna ett scenario och en tidsplan för införandet av en gemensam valuta, som de beslutade att kalla "euro".

Efter två års arbete inom Europeiska unionens samtliga institutioner nådde man vid Europeiska rådet i Dublin den 13-14 december 1996 en politisk överenskommelse om vad som krävdes för att den gemensamma valutan skulle kunna införas:

• De rättsliga ramarna för eurons användning.
• Stabilitets- och tillväxtpakten för att garantera budgetdisciplin.
• Strukturen för den nya växelkursmekanismen för de länder som inte ingår i euroområdet.

Vid detta tillfälle presenterade EMI också modeller av de nya sedlar som skulle införas den 1 januari 2002. Euron blev därmed en konkret verklighet för medborgarna.

Den ekonomiska återhämtningen under 1996-1997, som var en period som utmärktes av förstärkt nominell konvergens, osedvanligt låga ränte- och inflationsnivåer och stabila växelkurser (den finska marken anslöts till växelkursmekanismen inom EMS i oktober 1996, den italienska liran anslöts på nytt i november), medförde en allmän förbättring av de offentliga finanserna vilket pekade på att flertalet medlemsstater skulle kunna övergå till euron från och med 1999.

Senast ändrat den 30.04.2007