En ny metod för teknisk harmonisering

Syftet med denna resolution är att omarbeta den tekniska harmoniseringen inom Europeiska unionen (EU) och ställa den på ny grund genom att begränsa sig till att enbart harmonisera de viktigaste produktkraven och genom att använda "hänvisning till standard" samt principen om ömsesidigt erkännande för att undanröja tekniska hinder för varors fria rörlighet på den inre marknaden.

RÄTTSAKT

Rådets resolution 85/C 136/01 av den 7 maj 1985 om en ny metod för teknisk harmonisering och standarder.

SAMMANFATTNING

Det huvudsakliga målet för denna resolution är att utveckla en metod genom att fastställa allmänna bestämmelser för olika sektorer eller produktgrupper och för olika slags risker.

Denna resolution fastställer en rad grundläggande principer för en EU-politik för standardisering:

medlemsstaterna ska fortlöpande granska gällande tekniska regler och sörja för att de upphävs om de bedöms vara förlegade eller överflödiga;
medlemsstaterna ska säkerställa ömsesidigt erkännande av provningsresultat och fastställa harmoniserade bestämmelser för hur certifieringsorganen ska fungera;
medlemsstaterna ska medverka till snabbt samråd om nationella lagförslag eller förfaranden äventyrar den inre marknadens smidiga funktion;
principen om "hänvisning till standard" bör utsträckas, främst till europeiska och vid behov även nationella standarder, och standardiseringsuppdraget bör begränsas till formulering av produkters tekniska egenskaper (särskilt när det gäller säkerhet och skyddet av hälsan);
standardiseringskapaciteten bör snarast förstärkas främst på EU-nivå;
innan europeiska standarder antas bör de godkännas av europeiska standardiseringsorgan.

Allmänna riktlinjer för den nya metoden

Rådet fastställer fyra grundläggande principer:

lagharmonisering begränsas till väsentliga säkerhetskrav (eller andra krav i allmänhetens intresse) som produkter som släpps ut på marknaden måste uppfylla varefter de är berättigade till fri rörlighet inom Europeiska unionen;
utarbetandet av tekniska specifikationer anförtros organ som är behöriga på området för industriell standardisering och som ska utföra detta arbete med hänsyn till den tekniska utvecklingen;
dessa tekniska specifikationer innebär inget tvång. De ska behålla sin ställning som frivilliga standarder;
produkter som tillverkats enligt harmoniserade standarder bör av myndigheterna betraktas som uppfyllande de väsentliga krav som fastställs i direktivet. Om en producent inte tillverkar sin produkt enligt gällande standarder, åligger det honom att visa att hans produkt uppfyller de väsentliga kraven.

För att detta system ska kunna fungera måste två villkor var uppfyllda:

standarderna ge en kvalitetsgaranti för de produkter som överensstämmer med dem;
myndigheterna måste kontrollera skyddet av säkerheten (eller de andra krav som avses) på sitt territorium. Detta är ett nödvändigt villkor för att upprätta ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna.

Kommissionen ger standardiseringsuppdrag till europeiska standardiseringsorgan. Avtal mellan kommissionen och dessa organ säkerställer att uppdragen utförs enligt allmänna riktlinjer. I brist på europeiska standarder kommer nationella standarder att kontrolleras genom ett förfarande på gemenskapsnivå som sköts av kommissionen biträdd av en ständig kommitté bestående av företrädare för nationella myndigheter. Förfaranden för skyddsåtgärder har antagits för att ge nationella myndigheter möjlighet att ifrågasätta om en produkt eller en produktkvalitet överensstämmer med en standard.

Ett direktivs tillämpningsområde avser de stora produktkategorier som berörs av direktivet eller den slags risk som direktivet är tänkt att avvärja.

Standardinslag i ett direktiv enligt den nya metoden

Medlemsstaterna ansvarar på sina territorier för människors, husdjurs och varors säkerhet. De bestämmelser som garanterar detta skydd måste harmoniseras för att säkerställa fri rörlighet för varor utan att det innebär att medlemsstaternas skyddsnivåer sänks.

Europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) och Europeiska standardiseringsorganisationen inom elområdet (CENELEC) är organ som är behöriga att anta harmoniserade europeiska standarder inom direktivets tillämpningsområde. Andra europeiska organ som är behöriga att utarbeta tekniska specifikationer kan utarbeta standarder för specifika industriverksamheter.

Definitionen av den produktgrupp som berörs av direktivet och det slags risker som bestämmelserna ska avvärja ska formuleras så att ett enhetligt tillvägagångssätt säkerställs. Olika direktiv som avser olika typer av risker för samma produktgrupp kan överlappa varandra.

Produkter som omfattas av ett direktiv får släppas ut på marknaden endast om de inte medför risker för människors, husdjurs eller varors säkerhet. I direktiven föreskrivs i allmänhet total harmonisering vilket innebär att enbart de produkter som uppfyller kraven får släppas ut på marknaden.

Direktivet måste innehålla en beskrivning av de väsentliga säkerhetskrav som de produkter som berörs av direktivet måste uppfylla. Beskrivningen ska vara tillräckligt exakt för att införlivandet i den nationella lagstiftningen ska leda till rättsligt bindande skyldigheter som kan införas.

En produkt som uppfyller direktivets krav garanteras fri rörlighet på den inre marknaden utan någon förhandskontroll av att de väsentliga kraven är uppfyllda.

Produkter som har försetts med ett av de i direktivet nämnda intygen om att de överensstämmer antingen med harmoniserade standarder eller, i brist på harmoniserade standarder, med nationella standarder ska av medlemsstaterna anses uppfylla de grundläggande kraven. Om en medlemsstat anser att en harmoniserad standard inte uppfyller de väsentliga kraven ska kommissionen hänskjuta frågan till kommittén för tekniska standarder och föreskrifter som utan dröjsmål avger ett yttrande. I detta yttrande anges om standarden ska behållas, dras tillbaka eller revideras.

Om en medlemsstat konstaterar att en produkt riskerar att äventyra människors, husdjurs eller varors säkerhet, ska den vidta alla lämpliga åtgärder för att dra tillbaka den från marknaden eller förbjuda att den släpps ut på marknaden. Den fria rörligheten för produkten kan begränsas även om produkten åtföljs av ett intyg om överensstämmelse. I detta fall ska medlemsstaten underrätta kommissionen om denna åtgärd och ange skälen för sitt beslut. Kommissionen ska inleda samråd med de berörda medlemsstaterna och rådfråga ständiga kommittén. Om åtgärden bedöms vara berättigad ska kommissionen informera medlemsstaterna som måste förbjuda utsläppandet på marknaden av den berörda produkten i fråga.

Något av följande sätt kan användas för att intyga överensstämmelse:

intyg eller märkning om överensstämmelse som har utfärdats av en tredje part;
resultat av prov som genomförts av en tredje part;
intyg om överensstämmelse som utfärdats av tillverkaren vilket kan åtföljas av ett övervakningssystem;
andra sätt att intyga överensstämmelse som kan anges i direktivet.

Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om de behöriga nationella organ som är ansvariga för att utfärda ett märke eller intyg om överensstämmelse. De ska utföra sina uppgifter enligt de principer och metoder som fastställts av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) (EN) (FR). Medlemsstaterna ska kontrollera att de anmälda organen fungerar väl. Om det råder tvivel om en produkt uppfyller säkerhetskraven har de nationella myndigheterna rätt att begära att tillverkaren sänder in resultaten av säkerhetsprov. Vid tvist eller rättsligt förfarande måste tillverkaren tillhandahålla bevis på produktens överensstämmelse.

Ständiga kommittén för sektorsdirektiven består av företrädare som utses av medlemsstaterna eventuellt biträdda av experter eller rådgivare. Kommitténs uppgifter rör direktivets genomförande. Kommittén är samtidigt ett forum där diskussioner kan föras om eventuella invändningar men tanken är inte att den ska genomföra detaljerande granskningar av hela innehållet i standarderna.

Urvalskriterier beträffande områden där "hänvisning till standarder" tillämpas:

eftersom harmoniseringen begränsas till väsentliga krav måste det vara möjligt att skilja mellan väsentliga krav och tekniska specifikationer för tillverkning;
området ska omfattas av standardisering (eller det ska finnas ett gemensamt behov på gemenskapsnivå av reglering);
de flesta direktiv som har antagits avser de tre områdena för motorfordon, metrologi och elektriska apparater. Den nya metoden bör därmed i första hand inriktas på övriga områden;
möjligheten att, genom antagande av ett enda direktiv, lösa rättsliga problem för ett stort antal produkter, samtidigt återkommande anpassningar eller ändringar av detta direktiv undviks (av praktiska och arbetsbesparande skäl). De områden som väljs bör ha en stor uppsättning produkter som är så likartade att det går att uppställa gemensamma väsentliga krav.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter [EUT L 204, 21.7.1998].

See also