Europeiska unionens rättskällor

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

VILKET SYFTE HAR ARTIKLARNA 216 OCH 288 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONENS FUNKTIONSSÄTT OCH ARTIKEL 6 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN?

I artikel 216 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) fastställs på vilka villkor Europeiska unionen (EU) får ingå avtal med länder utanför EU och med internationella organisationer.
I artikel 288 i EUF-fördraget fastställs vilka olika typer av rättsakter som EU kan anta.
I artikel 6.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) fastslås att de grundläggande rättigheterna utgör allmänna principer för EU-rätten.

VIKTIGA PUNKTER

EU-rätten har tre källor: primärrätten, allmänna rättsprinciper och sekundärrätten. De olika källorna och deras inbördes ordning beskrivs mer i detalj i normhierarkin.

Primärrätten

Primärrättens huvudsakliga källor är de fördrag som ligger till grund för EU: EU-fördraget, EUF-fördraget och fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). I fördragen beskrivs befogenhetsfördelningen mellan EU och medlemsstaterna (EU-länderna) och de olika EU-institutionernas befogenheter. Därmed fastställs den rättsliga ramen för EU-institutionernas arbete med att genomföra EU:s politik.
I primärrätten ingår även
- EU:s ändringsfördrag,
- de protokoll som bifogas grundfördragen och ändringsfördragen,
- fördragen om anslutning av nya medlemsstater till EU,
- EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna (sedan Lissabonfördraget började gälla i december 2009).

Allmänna rättsprinciper

Till de allmänna rättsprinciperna hör oskrivna rättskällor som exempelvis kan ha vuxit fram genom rättspraxis från Europeiska unionens domstol (EU-domstolen).
Allmänna principer för EU-rätten kan också bygga på konstitutionella traditioner som är gemensamma för medlemsstaterna. Dessutom står det uttryckligen i fördragen att de grundläggande rättigheterna, som garanteras i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), ska ingå i EU-rätten som allmänna principer.

Sekundärrätten

Sekundärrätten består av rättsakter, som kan delas in i två kategorier:

Rättsakter som räknas upp i artikel 288 i EUF-fördraget: förordningar, direktiv, beslut, yttranden och rekommendationer.
Rättsakter som inte räknas upp i artikel 288 i EUF-fördraget: atypiska akter, såsom institutionernas arbetsordningar och interinstitutionella avtal.

Internationella avtal med länder utanför EU eller med internationella organisationer utgör också en del av EU-rätten. De räknas till en egen kategori som är åtskild från primärrätten och sekundärrätten. Enligt EU-domstolens dom i målet Meryem Demirel mot Stadt Schwäbisch Gmünd (mål 12/86) kan sådana avtal ha direkt effekt och högre rättslig valör än sekundärrätten, som därför måste följa dem. Regler i internationella avtal har direkt effekt om de innebär en klar och precis skyldighet som inte är beroende av att ytterligare rättsakter antas.

Andra EU-rättskällor

Till EU:s rättskällor hör även

EU-domstolens rättspraxis,
internationell rätt, som ofta utgör en inspirationskälla för EU-domstolens rättspraxis. EU-domstolen citerar såväl skriftlig lagstiftning som sedvanerätt.

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Femte delen – Unionens yttre åtgärder – Avdelning V – Internationella avtal – Artikel 216 (EUT C 202, 7.6.2016, s. 144).

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Sjätte delen – Institutionella och finansiella bestämmelser – Avdelning I – Institutionella bestämmelser – Kapitel 2 – Unionens rättsakter, förfaranden för antagande och andra bestämmelser – Avsnitt 1 – Unionens rättsakter – Artikel 288 (f.d. artikel 249 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 171).

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionen – Avdelning I – Gemensamma bestämmelser – Artikel 6 (f.d. artikel 6 FEU) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 19).

Senast ändrat 21.04.2022