Krav på visering för medborgare från tredjeland

EU har upprättat en förteckning över de länder utanför unionen, s.k. tredjeländer, vars medborgare måste ha visering för att kunna resa in i unionens medlemsländer. Förteckningen har upprättats i syfte att harmonisera medlemsländernas viseringspolitik.

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 574/1999 av den 12 mars 1999 om fastställande av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser [Se ändringsrättsakter].

SAMMANFATTNING

Förordningen innehåller en förteckning över 101 länder vars medborgare måste ha visering (es de en fr)när de passerar medlemsländernas yttre gränser.

Med begreppet "visering" avses ett tillstånd som utfärdats eller ett beslut som fattats av ett medlemsland och som krävs för inresa på det medlemslandets territorium för följande ändamål:

• vistelse i det medlemslandet eller i flera medlemsländer under en tid som sammanlagt inte överstiger tre månader,
• transit genom det medlemslandets eller flera medlemsländers territorium med undantag för transit genom den internationella zonen på flygplatser och resor mellan flygplatserna i ett medlemsland (flygplatstransitering (es de en fr)).

Det är de enskilda medlemsländerna som avgör om visering ska krävas för medborgare i de tredjeländer som inte finns med i förteckningen och om statslösa och konventionsflyktingar ska omfattas av viseringstvång. De åtgärder av detta slag som medlemsländerna vidtar ska meddelas kommissionen och offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Ett medlemsland kan besluta om undantag från viseringstvånget för följande kategorier:

• civil besättning på fartyg och luftfartyg,
• hjälppersonal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och för annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor,
• innehavare av diplomatpass, tjänstepass och andra officiella pass.

Medlemsländerna kan välja att gå längre i harmoniseringen, utöver den gemensamma förteckningen.

Ändringsakter

Rådets förordning (EG) nr 574/1999 har ersatts av rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Enligt den förordningen ska medborgare i tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga I till förordningen ha visering när de passerar medlemsländernas yttre gränser. Colombia, Palestinska myndigheten och Östtimor har lagts till i förteckningen.

Medborgare i tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga II till förordningen behöver inte ha visering när de passerar medlemsländernas yttre gränser. Däribland ingår Folkrepubliken Kinas speciella administrativa regioner, dvs. Hongkong och Macao, samt Bulgarien och Rumänien.

På grundval av en rapport som lades fram av kommissionen den 29 juni 2000 antog rådet den 7 december 2001 förordning (EG) nr 2414/2001 av den 7 december 2001 om ändring av förordning (EG) nr 539/2001. Genom ändringsförordningen strök rådet de bestämmelser i förordning (EG) nr 539/2001 som innebar tillfälligt viseringstvång för rumänska medborgare. I enlighet med protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning, fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, deltar Förenade kungariket och Irland inte i antagandet av förordningen.

Genom rådets förordning (EG) nr 453/2003 av den 6 mars 2003 ändrades förordning (EG) nr 539/2001 ännu en gång och ändringen innebar att Ecuador togs upp i förteckningen över de tredjeländer vars medborgare omfattas av viseringstvånget.

Genom rådets förordning (EG) nr 851/2005 av den 2 juni 2005 ändrades förordning (EG) nr 539/2001 vad gäller ömsesidighetsmekanismen. Den mekanism som föreskrivs i förordning (EG) nr 539/2001 har visat sig vara olämplig för situationer där ömsesidighetsprincipen har frångåtts genom att ett tredjeland som anges i bilaga II till den förordningen, det vill säga ett tredjeland vars medborgare är undantagna från viseringskrav, upprätthåller eller inför viseringsskyldighet för medborgarna i ett eller flera medlemsländer. Solidariteten med de medlemsländer som utsätts för sådana avvikelser från ömsesidighetsprincipen kräver att den gällande mekanismen anpassas, så att den blir verkningsfull.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Kommissionens meddelande med anledning av rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav [Europeiska unionens officiella tidning L 116, 26.04.2001].

Rådets förordning (EG) nr 789/2001 av den 24 april 2001 om att förbehålla rådet genomförandebefogenheter avseende vissa detaljerade bestämmelser och praktiska förfaranden för behandlingen av ansökningar om visering [Europeiska unionens officiella tidning L 116, 26.04. 2001].

Rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhandlingar [Europeiska unionens officiella tidning L 164,14.07.1995].

Rådets beslut 2003/585/EG av den 28 juli 2003 om ändring av bilaga 2 förteckning A till de gemensamma konsulära anvisningarna och bilaga 5 förteckning A till den gemensamma handboken vad gäller viseringskrav för innehavare av pakistanska diplomatpass [Europeiska unionens officiella tidning L 198, 6.8.2003].

Rådets beslut 684/2006/EG av den 5 oktober 2006 om ändring av bilaga 2 förteckning A till de gemensamma konsulära anvisningarna vad gäller viseringskrav för innehavare av indonesiska diplomat- och tjänstepass [Europeiska unionens officiella tidning L 280, 12.10.2006].

Rådets förordning nr 1932/2006 av den 21 december 2006 om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav [Europeiska unionens officiella tidning, L 405, 30.12.2006].

Syftet med förordningen är att införa viseringskrav för bolivianska medborgare.

Denna förordning har till syfte att införa viseringsskyldighet för bolivianska medborgare.

Den undantar följande medborgare från viseringskravet :

• Medborgare från Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Mauritius, Saint Kitts och Nevis samt Seychellerna.
• Medborgare från ett tredjeland som innehar ett tillstånd för lokal gränstrafik som utfärdats av medlemsstaterna.
• Skolelever som är medborgare i tredjeländer vars medborgare omfattas av viseringskrav och som är bosatta i en medlemsstat.
• Brittiska medborgare som inte är medborgare i Förenade kungariket (British Nationals (Overseas));
• Medlemmar av väpnade styrkor som reser på uppdrag av Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO).

Senast ändrat den 01.08.2007