ESDP

1) SYFTE

Att på EU-nivå utforma de politiska målen och de allmänna principerna för regional utvecklingsplanering för att säkra en hållbar och balanserad utveckling av det europeiska landskapet med hänsyn tagen till dess mångfald.

2) RÄTTSAKT

ESDP - Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv. Mot en hållbar och balanserad regional utveckling av EU-landskapet.

3) SAMMANFATTNING

Politiken för regional utvecklingsplanering syftar till en balanserad och hållbar regional utveckling av EU-landskapet i samklang med de grundläggande målen för EU-politiken, i synnerhet ekonomisk och social sammanhållning, en konkurrenskraftig ekonomi baserad på kunskap om och i överensstämmelse med principerna för en hållbar utveckling och bevarande av mångfalden av natur- och kulturresurser.

Utan att göra anspråk på att gemenskapens samhällsplanering skulle falla under gemenskapens behörighet utgör ESDP (European Spatial Development Perspective, Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv) en politisk referensram för att förbättra samarbetet inom sektorspolitik som har påtagliga effekter på landskapet. ESDP tar sin utgångspunkt i det faktum att medlemsländernas verksamheter bättre kompletterar varandra om de baseras på gemensamt överenskomna mål för den regionala utvecklingsplaneringen. Det är fråga om ett mellanstatligt indikativt, icke bindande dokument. I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen tillämpas ESDP på den verksamhetsnivå som är lämpligast och på det sätt som de olika aktörerna som är verksamma inom regional utvecklingsplanering själva vill. ESDP är resultatet av en intensiv diskussionsprocess. De första förslagen med inriktning på regional utvecklingsplanering härrör från decenniet 1960-1970 då bl.a. Europaparlamentets "En europeisk plan för fysisk planering" (European Parliament's European Regional Planning Scheme) såg dagens ljus. Dokumenten "Europa 2000" (KOM(90)544, inte offentliggjort i EGT) och "Europa 2000+" (kom(94)354, inte offentliggjort i EGT) gav avgörande impulser mot en politik i samverkan. Rådsmötet i Liège 1993 blev utgångspunkten för ansträngningarna att utarbeta det egentliga ESDP. Sedan arbetade på varandra följande ordförandeskap med stöd av Kommittén för regional utvecklingsplanering sammansatt av nationella experter och företrädare för kommissionen med ett antal projekt fram till dess att ESDP slutligen antogs i Potsdam i maj 1999, vid det informella rådsmötet med ministrarna med ansvar för fysisk planering.

ESDP består av två delar: I) bidrag från verksamhetsområdet regional utvecklingsplanering som en ny dimension av EU:s politik och II) utvecklingstendenser, perspektiv och utmaningar för landskapet i EU. Det här dokumentet gäller bara den första delen. Andra dokument (t.ex. den andra rapporten om ekonomisk och social sammanhållning (esdeenfr) och första lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen (esdeenfr)) innehåller redan de senaste uppgifterna om de stora utvecklingstendenserna i EU:s landskap.

PLANERINGSANSATSEN PÅ EUROPEISK NIVÅ

ESDP baserar sig på idén att ekonomisk tillväxt och tillnärmning av vissa ekonomiska indikatorer inte räcker för att EU ska nå målet ekonomisk och social sammanhållning. Det är alltså önskvärt med en insats i samverkan inom området regional utvecklingsplanering för att rätta till de observerade avvikelserna. En sådan samverkan bör innehålla följande komponenter: ekonomisk integration i ständig utveckling (EMU, förverkligande av den inre marknaden), de lokala och regionala myndigheternas allt viktigare roll, EU:s snara utvidgning i Central- och Östeuropa och utveckling av förbindelserna mellan de 15 och deras grannar.

Med mer än 370 miljoner invånare på en yta av 3,2 miljoner km2 och en BNP på 6,8 biljoner euro (1996) utgör EU en del av de viktigaste och starkaste ekonomiska zonerna i världen. Icke desto mindre hotar avsevärda ekonomiska obalanser att äventyra en balanserad och hållbar utveckling. Europas kärnområde, avgränsat av storstäderna London, Paris, Milano, München och Hamburg utgör bara 20 % av ytan och har 40 % av gemenskapens befolkning men medverkar med i storleksordningen 50 % av den europeiska BNP:n. Även om skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan "rika" och "fattiga" regioner minskar en aning, så ökar de regionala skillnaderna inom större delen av medlemsländerna. Vid slutet av 1998 motsvarade arbetslösheten ungefär 10 % av den aktiva befolkningen (hälften är långtidsarbetslösa och mer än 20 % består av unga) med avsevärda variationer beroende på region och medlemsland.

ESDP arbetar med fyra viktiga områden som interagerar och utövar avsevärt tryck på den regionala utvecklingsplaneringen i EU:

• De urbana zonernas utveckling: Närmare 80 % av den europeiska befolkningen är i dag stadsbor. Urbana centra omstruktureras och nya uppstår; det skapas nätverk av städer som samarbetar över gränserna. Dessutom behövs det en ny relation stad-landsbygd för att svara upp emot de nya utmaningar som landskapet möter.
• Landsbygdszonernas utveckling: Landsbygdszonerna i EU befinner sig ofta i ett tillstånd av marginalisering som beror på en kombination av olika faktorer, t.ex. stora avstånd till storstäderna, ogynnsamma klimatfaktorer, liten befolkning och begränsad infrastruktur eller brist på ekonomisk diversifiering på grund av jordbrukets dominans. Miljöproblem och miljövärden står emot varandra och demonstrerar behovet av skydd för naturresurser och ekosystem och att det finns möjligheter att på annat sätt exploatera den ekonomiska potentialen (kulturturism och grön turism, diversifiering av jordbruket).
• Kommunikationer: Inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden medför den ständiga ökningen av väg- och flygtrafik stockningar och påfrestningar på miljön. EU hör till de mest ansvariga i världen när det gäller utsläppen av koldioxid. Dessutom kan den ojämna fördelningen av infrastruktur i det europeiska landskapet medföra betydande obalanser när det gäller investeringar och ifrågasätta principerna om territoriell sammanhållning.
• Natur- och kulturarv: Mångfalden i natur- och kulturarvet är en stor tillgång för Europa. Men vissa ekonomiska och sociala moderniseringsprocesser hotar detta arv. Faunan, floran, vattnet, marken och det traditionella landskapet konfronteras med obalanser som föds ur människans överexploatering av miljön. Inom ramen för en hållbar utveckling syftar den fysiska planeringen i Europa till att bromsa sådan verksamhet och till att främja en rimlig användning av resurserna.

EU-POLITIKENS INVERKAN PÅ EU:S LANDSKAP

Trots att det finns en särskild avdelning för ekonomisk och social sammanhållning i Amsterdamfördraget har EU:s olika politikområden inga tydligt definierade mål när det gäller den fysiska planeringen. Likväl har EU:s politik regionala effekter eftersom insatserna ofta genomförs på regional nivå. Inverkan på landskapet beror på typen av intervention som kan vara ekonomisk (den gemensamma jordbrukspolitiken, regionalpolitik genom strukturfonderna, särskilt stöd till forskning och innovation), juridisk (konkurrenspolitiken, miljöpolitiken) eller planeringsinriktad (energipolitik och transportpolitik). Den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna utgjorde 83 % av gemenskapens budget under 1997. Låt oss titta närmare på sektorspolitik som har en inverkan på landskapet:

• StrukturfondernaDe olika rapporterna över sammanhållningen visar att skillnaderna dämpas på ländernivå men att de växer mellan regionerna.Strukturfonderna verkar för målet ekonomisk och social sammanhållning. De används huvudsakligen för insatser i områden som blir berättigade enligt vissa kriterier (mål 1 för regioner som släpar efter i utveckling, mål 2 för områden som genomgår omstrukturering) och i mindre utsträckning enligt en typologi för fysisk planering (Interreg III för gränsregioner, Urban II för urbana områden, Leader+ för landsbygdsområden).Programplaneringen för strukturfonderna ger möjlighet att utarbeta integrerade utvecklingsplaner som involverar alla lokala aktörer i deras respektive roller i öppet och representativt partnerskap.
• Den gemensamma jordbrukspolitikenInledningsvis var den gemensamma jordbrukspolitiken inriktad på produktivitetsmål. Fortgående reformering bekräftar en växande roll för de starka sambanden mellan jordbruket och landskapet. I fortsättningen blir andra mål som livsmedelssäkerhet och miljöhänsyn mera dominerande. En bättre samordning av de olika politikområdena som berör landsbygdsutvecklingen blir så mycket mera nödvändig när utvidgningen av EU och världshandelns utveckling ställer landsbygdsområdena inför stora utmaningar: omstrukturering av jordbrukssektorn framför allt i kandidatländerna, diversifiering av landsbygdens näringsliv, upprättande av en ny relation stad-landsbygd.
• Konkurrenspolitiken:Konkurrenspolitiken verkar för att integrera de nationella marknaderna i den inre marknaden och förhindra karteller mellan företag och missbruk av dominerande ställning. Den reglerar fusioner och uppköp och sätter ramar för statliga stöd. Dessa åtgärder ger effekter på ekonomins geografiska utbredning.Kommissionen godtar bland annat att det kan bli nödvändigt att ingripa med offentliga stöd för att säkra balans mellan konkurrens och förverkligandet av mål av allmänt intresse och för att upprätthålla en miniminivå av service över ett lands hela territorium. Om kommissionen anser att statliga stöd för regionala syften är oförenligt med den gemensamma marknaden kan den trots detta acceptera insatserna i särskilt välmotiverade fall, t.ex. särskilt stöd till regioner som släpar efter i utveckling, är i omstrukturering eller som har speciella naturbetingade svårigheter (klimatfaktorer eller långa avstånd).
• Transeuropeiska nät :EG deltar i arbetet med att upprätta transeuropeiska nät inom transporter, telekommunikationer och energiförsörjning. Denna politik har direkt inverkan på markanvändningen och bidrar till att förverkliga den inre marknaden och till att förstärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen genom att förbättra förbindelserna mellan centrum och perifieri, isolerade områden och enklaver inbegripna. Transportnäten intecknar 80 % av budgeten för de transeuropeiska näten. Målet är att skapa ett effektivt och hållbart system som tar hänsyn till miljön: avlastning av vägnätet genom skapandet av TGV-järnvägar och utbyggnad av leder för sjöfarten samt utveckling av kollektivtrafik och cykelbanor i städerna.Genom distansarbete eller distansutbildning kan telekommunikationsnäten bidra till att överbrygga geografiska svårigheter.Inom energiområdet (gas, elektricitet) påverkas landskapet av markanvändning och konsumtionsbeteendets utveckling.
• Miljöpolitiken:I Amsterdamfördraget får miljöpolitiken en större tyngd genom att miljökraven integreras i all politik. Miljökonsekvensutredningar är nödvändiga inför alla projekt som innebär stora investeringar.Miljöpolitikens inverkan på landskapet berör bl.a. avgränsning av områden (nätverket Natura 2000) med skydd för flora och fauna, minskning av bruket av skadliga ämnen (nitrater) i jordbruket, rättsreglering av avfallshanteringen, begränsning av luft- och ljudföroreningar och främjande av förnybar energi (vindkraft).
• Forskning och teknisk utveckling (FoTU):EU-politiken inom området forskning och teknisk utveckling stöder samarbete mellan företag, forskningscentra och universitet. Inga regionala kriterier används vid valet av projekt. Med riktad marknadsföring baserad på regionernas särskilda tillgångar kan mindre välmående landsdelar ändå dra till sig investeringar inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration.Det fleråriga ramprogrammet stöder forskning om regional utvecklingsplanering inom teman som "morgondagens stad och kulturarvet", "hållbart jordbruk, fiske och skogsbruk" eller "hållbar förvaltning av vatten och vattenkvalitet").

Europeiska investeringsbanken (EIB) verkar utanför EU:s budget och spelar en viktig roll när det gäller strukturinsatser inom EU. Vid sidan av sin motiverande effekt används lånen särskilt till projekt i missgynnade regioner. I anslutning till utvidgningen visar sig detta finansieringsinstrument särskilt lämpligt för finansiering av långtidsprojekt som investeringar i infrastruktur.

Utan aktiv samordning finns det en risk för att insatser inom EU:s olika politikområden oavsiktligt förvärrar de regionala skillnaderna i utveckling; eftersom de svarar emot olika sektoriella behov utan hänsyn till den fysiska planeringen, kan effekterna ibland ta ut varandra. Medlemsländerna och kommissionen uppfattar alltså ESDP som ett instrument som bidrar till att förbättra samordningen av EU:s politik inom olika områden. I det sammanhanget är det viktigt att kommissionens olika förvaltningar förstärker sitt samarbete för att försäkra sig om en konsekvent hållning i den fysiska planeringen och utvärdering av effekterna på landskapet av den verksamhet som de har ansvar för.

POLITISKA MÅL OCH VALMÖJLIGHETER FÖR DET EUROPEISKA LANDSKAPET

Med alla aktörer som påverkar den regionala utvecklingsplaneringen som målgrupp på alla europeiska nivåer, nationell, regional och lokal, har ESDP följande politiska syften och verksamhetsval: A) att införa ett flerkärnigt och balanserat stadssystem, B) främjande av integrerade transport- och kommunikationssystem som gynnar jämlik tillgång till infrastruktur och kunskap inom hela EU:s territorium, C) utveckling och bevarande av natur- och kulturarv.

A) Flerkärnig regional utvecklingsplanering och en ny relation stad-landsbygd

För närvarande är Europas kärnområde - som avgränsas av storstäderna London, Paris, Milano, München och Hamburg - det enda dynamiska området som är integrerat i världsekonomin. I EU är de nuvarande territoriella tendenserna fortsatt koncentration av högpresterande verksamheter till detta kärnområde och därutöver till några storstäder (Barcelona och Öresundsregionen).

Inför utvidgningen med en ökande integration av nationella ekonomier i den inre marknaden och i världsekonomin skulle den rekommenderade flerkärniga modellen göra det möjligt att undvika en överdriven koncentration av befolkning och ekonomisk, politisk och finansiell makt till en enda dynamisk zon. Utvecklingen av en relativt decentraliserad urban struktur skull ta vara på potentialen hos alla europeiska regioner och därigenom minska de regionala skillnaderna.

Snarare än att som i det förgångna ensidigt favorisera det enkla anslutandet av periferin till centrum med ny infrastruktur föreslås i modellen för flerkärnig regional utvecklingsplanering:

• att många zoner skapas som är integrerade i världsekonomin,
• stöd för ett balanserat system av storstadsregioner och samverkande städer,
• främjande av urbana utvecklingsstrategier inom medlemsländerna innefattande också de närbelägna landsbygdsområdena,
• förstärkning av tematiskt samarbete (transporter, kontakter mellan universitet och forskningscentra, förvaltning av kulturarvet, integration av inflyttande) inom de transnationella nätverken och nätverken i gränsbygderna i Nord- och Östeuropa och i Medelhavsområdet.

För att ge möjlighet till hållbar utveckling bör de integrerade utvecklingsstrategierna för städer och urbana regioner ta itu med flera stora utmaningar:

• förstärka den strategiska rollen för de storstadsregioner och ankomststäder som ger tillträde till EU:s territorium (stora hamnar, interkontinentala flygplatser, internationella mäss- och utställningsstäder, internationellt ryktbara kulturcentra), med särskild uppmärksamhet riktad mot de perifera regionerna,
• bemästra den urbana expansionen med stöd av begreppet "kompaktstäder" (städer med små avstånd), särskilt i kustregionerna,
• förbättra den ekonomiska basen med stöd av landskapets särskilda potential och genom att införa innovativ verksamhet som är diversifierad och kan bidra till att skapa arbetstillfällen,
• främja en blandning av funktioner och socialgrupper, särskilt i storstäderna, för att bekämpa social utslagning av delar av befolkningen, sanera och återupprätta stadsdelar och industrizoner i kris,
• hushålla på ett intelligent sätt med resurser som vatten, mark, energi och avfall, bevara naturen och kulturarvet, utsträcka naturområdena,
• förbättra tillgången till effektiva och icke nedsmutsande transportmedel för de berörda områdena.

Att bo och producera på landet står inte i sig i motsättning till vare sig en konkurrenskraftig ekonomisk utveckling eller ökad sysselsättning. Landsbygdsområdena som är varandra mycket olika har klarat av eller kommit igång med omstrukturering för att komma till rätta med sina strukturella svagheter och inrikta sig på sin interna utveckling. För att komma till rätta med problem som en gles och resurssvag befolkning och en huvudsaklig användning av marken för jordbruk bör landsbygdsområdena diversifiera sina verksamheter och bygga sina strategier på sina särdrag och sina egna behov. Återupptäckten av ett multifunktionellt jordbruk inriktat på kvalitetsproduktion (livsmedelssäkerhet, lokal produktion, grön turism, tillvaratagande av arv och landskap, bruk av förnybar energi), utveckling av verksamhet kopplad till ny informationsteknologi och erfarenhetsutbyte omkring vissa nyckelteman kommer att på nytt göra det möjligt för landsorten att på bästa sätt utnyttja sin utvecklingspotential.

Funderingarna kring ett nytt partnerskap stad-landsbygd skulle ha som mål att främja en helhetssyn på regionnivå och att i samverkan försöka lösa problem som enskilt blir oöverkomliga. I detta partnerskap skulle det vara möjligt att utforma helt egna utvecklingsval. Det skulle kunna sätta i stånd och säkra en basnivå av service och allmänna transporter och även effektivt förbättra planering av markanvändningen. Det skulle också främja erfarenhetsutbyte genom nätverk som knyter samman lokala myndigheter med företag i staden och på landsbygden.

B) Likvärdig tillgång till infrastruktur och kunskap

Om de nu inte ensamma kan göra att målen om ekonomisk och social sammanhållning uppnås är infrastruktur för transporter och telekommunikationer ändå mycket viktiga verktyg. De möjliggör faktisk kommunikation mellan olika områden och särskilt mellan centrum och periferi, mellan urbana centralorter och deras omgivningar.

Framtida utbyggnad av de transeuropeiska näten bör utformas enligt konceptet flerkärnig utveckling. Det bör ges prioritet åt kommunikationer till områden som ska integreras i världsekonomin när de en gång har avgränsats, att ge stor uppmärksamhet åt regioner med geografiska handikapp och även åt sekundära interna förbindelser i regionerna. Dessutom bör alla regioner få nyttan av rimlig tillgång till internationella kommunikationsnav (hamnar och flygplatser).

Den ständiga ökningen av person- och godstrafik hotar i allt högre grad miljön och effektiviteten i transportsystemen. Genom en anpassad politik för regional utvecklingsplanering (allmänna kommunikationer i städerna, utbytbara system, sambruk av infrastruktur), bör trycket på miljön från den ökande rörligheten, från trafikstockningarna och från markbrist kunna mötas med en helhetsansats.

Tillgång till kunskap och infrastruktur är av yttersta vikt i ett samhälle baserat på kunskap. Arbetsmarknaderna och företagen gör det nödvändigt med dynamiska system för förnyelse, effektiv tekniköverföring och högpresterande utbildnings- och fortbildningsinstitutioner. Men tillgång till kunskap och innovationspotential är skevt fördelade i EU och koncentrerade till de områden där den ekonomiska dynamiken är som störst. En höjning av utbildningsnivån hos befolkningen i de regioner som befinner sig i svårigheter, särskilt genom teknikspridning (bastjänster, lämplig taxepolitik, utbildning och motivationshöjning) skulle bidra till att bekämpa de observerade obalanserna.

C) Varsam hushållning med naturen och kulturarvet

Den regionala utvecklingsplaneringen är i stånd att spela rollen som motor när det gäller att upprätthålla och hållbart använda den biologiska mångfalden på regional och lokal nivå. Även om strikta skyddsåtgärder ibland är berättigade är det oftast klokare att inbegripa förvaltningen av hotade naturområden i strategier för fysisk planering över större arealer. Respekterade och riktigt värderade utgör naturen och kulturen i själva verket en icke föraktlig ekonomisk faktor i den regionala utvecklingen.

Rikedomen i Europas kulturlandskap och kulturarv uttrycker dess identitet och har universell betydelse. Kreativa grepp krävs för att vända eventuella tendenser till flykt och degradering och för att lämna över detta arv till framtida generationer i bästa skick. Sådana grepp nås via utformandet av helhetsstrategier för att bevara och återställa landskap och arv genom höjande av medvetenheten hos allmänheten om vad politiken för fysisk planering kan åstadkomma för att försvara arvet till framtida generationer.

I EU bygger naturresursernas framtida utveckling också på att helhetsstrategier utarbetas som kan säkra hållbar hushållning med miljöfaktorer (luft, vatten, mark) och även riktade åtgärder mot speciella områden:

• Enligt åtagandena i Kyotoprotokollet måste utsläppen av CO2 minska om kampen mot växthuseffekten ska ha någon framgång, bl.a. genom att boende som kräver mindre energi främjas genom att mindre trafik skapas och framför allt genom tillgång till förnybar energi.
• Vattnet är en avgörande resurs. Under det att tillgången till vatten tas för självklar i Europa, kommer det i framtiden att bli allt svårare att säkra en likvärdig kvalitativ och kvantitativ försörjningsnivå på grund av överexploatering och nedsmutsning. Politisk samverkan för att förvalta vattenresurserna (ytvatten, grundvatten och havsvatten) förefaller från och med nu oundgänglig. Preventiva åtgärder, bättre användning av marken, krishantering (översvämningar, torka) ökat medvetande och samarbete över gränserna är några av de huvudsakliga komponenterna i sådan samverkan.
• Skapandet av nätverket Natura 2000 av skyddade zoner är ett mycket relevant grepp, när det gäller hållbar utveckling. Andra känsliga områden (bergstrakter, våtmarker, öar) uppvisar stor biologisk variation som genom en lämplig helhetsstrategi skulle erbjuda utvecklingsperspektiv. Ett samlat grepp om kustzonerna (Integrated Coastal Zone Management, ICZM) borde kunna svara på många brännande frågor som de sammanlagt omkring 9000 mil långa kusterna står inför.

ESDP:s TILLÄMPNING

Fastän ESDP inte är ett tvingande dokument önskar medlemsländerna att det ska ge resultat på lång sikt. Det önskade samarbetet mellan aktörerna som deltar i den fysiska planeringen skulle göra det möjligt att undvika att insatser motverkar eller neutraliserar varandra.

Medlemsländerna har bidragit med ett antal rekommendationer:

• På EG-nivå a) rekommenderas det att kommissionen systematiskt och periodiskt utvärderar inverkan på landskapet från EG:s olika politikområden.b) för att få samsyn och samverkan i åtgärderna förordas samarbete i internationella organ (Europarådet, OECD),c) åtgärder som främjar insamling och utbyte av information, inbegripet: urval av jämförbara indikatorer (geografiskt läge, ekonomisk makt, social och rumslig integration, natur- och kulturtillgångar), studier av de viktigaste tendenserna inom markanvändningen i Europa (demografi, lokalisering av verksamhet och globaliseringen av ekonomin, teknologisk utveckling, utvidgning och förbindelser med tredjeländer), utbyte av nyskapande rön när det gäller landskapsplanering.d) Ett nätverk av observationsorgan för planering av det europeiska landskapet (European Spatial Planning Observatory Network, ESPON) (DE, EN, FR) bör skapas med det snaraste. Medlemsländernas specialiserade institut skulle bidra till det politiska samarbetet genom att utföra gemensamma studier över den regionala utvecklingen.
• Transnationellt samarbete:Inom ramen för EU-initiativet Interreg III har det föreslagits att medlemsländerna och kommissionen ska fullfölja det gränsöverskridande samarbetet kring projekt om regional utveckling. För att nå ett sådant mål är det viktigt att se till att ha lämpliga mötesplatser för samarbete och rådslag, att uppmuntra gemensamma administrativa organ trots juridiska hinder, att förstärka medverkan från lokala och regionala myndigheter, att stödja samarbete med icke-medlemsländer genom att använda existerande instrument, särskilt inför utvidgningen (Interreg III, Phare, Tacis, Meda, Cards).
• I medlemsländerna:Det föreslås att de 15 först och främst integrerar den europeiska dimensionen av fysisk planering i sin nationella politik och informerar allmänheten om den regionala utvecklingsplaneringen.
• Gränsöverskridande och interregionalt samarbete:Det föreslås att medlemsländerna och regionala och lokala myndigheter genomför gränsöverskridande projekt. Här är några relevanta exempel: utarbetande av planer för hushållning med och användning av mark, en bättre koppling mellan regionala transportsystem och nationella och internationella knutpunkter, genomförande av hållbara utvecklingsstrategier i landsbygdsmiljön och program för att uppvärdera natur- och kulturarvet, skapandet av nätverk av städer på temat urban utveckling.

UTVIDGNINGEN AV EU OCH EU:s POLITIK FÖR REGIONAL UTVECKLING

Utvidgningen är en sannskyldig utmaning för EU och kommer att ha socioekonomiska effekter utan motstycke. Med den kommande utvidgningen med 10 kandidatländer i Central- och Östeuropa och Cypern och Malta kommer EU:s yta och befolkning att öka med ungefär en tredjedel och BNP med bara 5 %.

Utvidgningen kommer att leda till att referenssfären för ESDP utvecklas inom olika områden:

• Befolkningen:Eftersom de baltiska länderna, Slovenien och Cypern alla har mindre än 4 miljoner invånare kommer de enda stora länderna att vara Polen och Rumänien när det gäller befolkning och yta. Kandidatländerna har högre urbaniseringsgrad än medlemsländerna. Eftersom 60 % av invånarna i kandidatländerna bor i gränsregioner kommer gränssamarbetet att visa sig vara det främsta sättet att skapa europeisk integration.
• Ekonomin:Den ekonomiska levnadsnivån (i 1995 års siffror) i kandidatländerna är överallt lägre än i medlemsländerna och varierar mycket från land till land. Det rikaste kandidatlandet, Slovenien når upp till samma nivå som Grekland, som är det fattigaste medlemslandet, medan de baltiska staterna, Bulgarien och Rumänien är mindre välmående. Inom kandidatländerna är huvudstäderna och gränsregionerna de mest dynamiska. När det gäller regionala skillnader är kandidatländerna alltså jämförbara med sammanhållningsländerna och de regionala skillnaderna riskerar att förvärras.Det råder starka regionala skillnader och sysselsättningsutvecklingen kännetecknas av stark omstrukturering - som fortfarande pågår - inom industrin och jordbruket.
• Kommunikationerna:Inom kommunikationerna har spektakulära förändringar ägt rum i kandidatländerna: den geografiska orienteringen har ändrats från öster till väster, transportsätten från järnväg till landsväg och ägande och drift från den offentliga sektorn till den privata.Trots bristen på resurser är en balanserad och hållbar utveckling av kommunikationerna liksom modernisering av infrastrukturen den stora kommande utmaningen.
• Miljön:Miljösituationen är vacklande. Större delen av kandidatländerna har kulturlandskap och sammanhängande ekosystem som är relativt intakta. Men stora föroreningar av luft och vatten koncentreras till de mest industrialiserade regionerna.

I länderna i Öst- och Centraleuropa ses fortfarande den ekonomiska övergångsprocessen som en uppgift av nationell betydelse. Regionalpolitik och markhushållning lider fortfarande av en brist på tradition som tar sig uttryck i brist på medel och struktur och allmän frånvaro av en självständig regionnivå i den administrativa territoriella indelningen. Polen, Slovenien och Ungern är de länder som är de mest avancerade när det gäller reformer i riktning mot en regionalpolitik som motsvarar EU-modellen (regional strategi, programplanering, partnerskap, genomförande, uppföljning och utvärdering). Se de kompletterande riktlinjerna för de framtida medlemsländerna (esdeenfr) och deras förberedelse för genomförandet av regionalpolitiken under 2004-2006 (esdeenfr).

Utvidgningen kräver reformer av den aktuella regional- och jordbrukspolitiken. Kommissionen har i det här avseendet lagt fram förslag inom ramen för Agenda 2000 (esdeenfr) och en debatt om regionalpolitikens framtid efter 2006 har också dragits i gång. De tidigare utvidgningarna har dock lärt oss läxan att när antalet mindre välbeställda länder ökar inom EU minskar i gengäld manöverutrymmet inom regionalpolitiken. Vilka blir då de framtida prioriteringarna inom sammanhållningspolitiken? I avvaktan på utvidgningen är fördjupade studier av dess inverkan på planfrågorna nödvändiga. Det är bl.a. viktigt att så snart som möjligt involvera kandidatländerna och deras lokala och regionala myndigheter i förvaltningen av EU:s fonder. För det ändamålet stöder finansieringsinstrumenten inom regionalpolitiken (Interreg III) och utrikespolitiken (Phareprogrammet, Tacis, Meda, Cards) utbildning av tjänstemän på nationell och lägre nivå i kandidatländerna och skapande av tematiska nätverk inom de transnationella samarbetsområdena.

För ytterligare information om ESDP, se ESDP:s sidor (DE, EN, FR) på webbplatsen Inforegio som tillhör Generaldirektoratet för regionalpolitik.

Senast ändrat den 05.01.2004