Lettland

1) HÄNVISNINGAR

Kommissionens yttrande [KOM(97)2005 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]Kommissionens rapport [KOM(1998) 704 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]Kommissionens rapport [KOM(1999) 506 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]Kommissionens rapport [KOM(2000) 706 slutlig - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]Kommissionens rapport [KOM(2001) 700 slutlig - SEK(2001)1749 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]Kommissionens rapport [KOM(2002) 700 slutlig - SEK(2002)1405 - Ej offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning]Kommissionens rapport [KOM(2003) 675 slutlig - SEK(2003)1203 - Ej offentliggjord i Europeiska unionens officiella tidning]Fördrag om anslutning till Europeiska unionen [Europeiska unionens officiella tidning, L 236 av den 23.09.2003]

2) SAMMANFATTNING

I sitt yttrande från juli 1997 förutsåg kommissionen inte några större hinder för Lettlands gradvisa anpassning till gemenskapens regelverk på medellång sikt, under förutsättning att landet ökade sina ansträngningar. Den ansåg bl.a. att följande frågor var särskild stor vikt under föranslutningsperioden: anpassningen av monopolen (inbegripet på import- och exportområdet), nättillgången, energipriserna, den obligatoriska uppbyggnaden oljereserver, energieffektiviteten och miljönormerna. Kommissionen förutsåg inga större svårigheter när det gällde Lettlands respekt för Euratoms bestämmelser, men Lettland uppmanades att så snabbt som möjligt ansluta sig till vissa internationella kärnenergiordningar.

I rapporten från november 1998 noterades rimliga framsteg beträffande Lettlands lagstiftningsstruktur. Liksom i föregående yttrande noterades det att det behövdes ytterligare arbete med att förbereda den inre energimarknaden, bl.a. en anpassning av monopolen, prissättning på energi, nättillgång, uppbyggnad av oljereserver och energieffektivitet på miljöområdet.

Under 1999 konstaterade kommissionen att det skett ytterligare framsteg sedan den föregående reguljära rapporten. Större uppmärksamhet behövde ägnas åt att förbereda den lettiska energimarknaden (elektricitets- och gasdirektiven), särskilt på följande områden: anpassning av monopol, nättillgång, energipriser, beredskap för krissituationer, uppbyggnaden av obligatoriska oljereserver, omstruktureringsprogram och förbättring av energieffektiviteten. Den lagstiftning som nyligen genomförts utgjorde en stabil grund för ytterligare ansträngningar. Inga större svårigheter förutsågs när det gällde uppfyllandet av Euratoms bestämmelser.

I sin rapport från november 2000 ansåg kommissionen att Lettland sedan den föregående reguljära rapporten hade fortsatt processen med att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk. Lettland hade antagit lagstiftning inom energisektorn, bl.a. när det gällde elektricitet, olja och energieffektivitet. Inga betydelsefulla förändringar av förvaltningsstrukturerna hade genomförts under det gångna året. Lettland behövde emellertid öka sina ansträngningar på vissa områden av gemenskapens regelverk, t.ex. oljereserverna och den inre energimarknaden.

I sin rapport från november 2001 ansåg kommissionen att Lettland hade gjort en del framsteg men att mycket arbete fortfarande återstod, särskilt när det gällde att genomföra den inre marknaden och öka oljereserverna. Ett antal nya förvaltningsorgan hade inrättats. Som ett led i det arbete som gjorts sedan den föregående rapporten hade Lettland vidtagit åtgärder för att gradvis öppna den inre elmarknaden, och regeringen hade godkänt en nationell strategi för energieffektivitet.

I rapporten från oktober 2002 konstaterades att det skett en anpassning till gemenskapens regelverk på energiområdet och att framsteg hade gjorts, särskilt när det gällde säkerheten i livsmedelsförsörjningen och skapandet av den inre energimarknaden. Åtgärder hade vidtagits för att förbättra den offentliga förvaltningens förmåga och förstärka den rättsliga grunden för den verksamhet som bedrivs av kommissionen för allmännyttiga tjänster och den nationella energiinspektionen fungerar.

I sin rapport från 2003 underströks att Lettland fullgjort huvuddelen av sina åtaganden och i stort uppfyller de krav som fastställts i förhandlingarna när det gäller energiförsörjningstrygghet, energieffektivitet och förnybar energi, liksom när det gäller kärnkraft och kärnsäkerhet.

Anslutningsfördraget undertecknades den 16 april 2003 och anslutningen ägde rum den 1 maj 2004.

GEMENSKAPENS REGELVERK

Regelverkets grundläggande bestämmelser på energiområdet består av bestämmelser i fördraget och sekundärrätten, som närmare bestämt rör konkurrens och statliga stöd, den inre marknaden för energi - framför allt direktiven om el, prisinsyn, transitering av gas och el, kolväten, beviljande av licenser, akuta interventionsåtgärder och framför allt skyldigheter att hålla beredskapslager (esdeenfr) - kärnenergi, energieffektivitet och regler om miljöskydd.

EG:s regelverk på området kärnenergi består i dag av en samling bestämmelser och politiska åtgärder samt internationella avtal. De avser för närvarande hälso- och säkerhetsproblem (framför allt strålningsskydd), säkerhet vid kärnkraftverk, hantering av radioaktivt avfall, investeringar, främjande av forskning, inrättande av en gemensam marknad för kärnenergi, energiförsörjning, säkerhetskontroller och internationella förbindelser

I vitboken (Förberedelse av de associerade staterna i Central- och Östeuropa för integrering med den inre marknaden i unionen) betonar man i den del som ägnas åt energi nödvändigheten av att till fullo tillämpa de viktigaste direktiven om den inre marknaden och därmed förbundna bestämmelser i EG:s konkurrensrätt. När det gäller kärnenergi tar man i vitboken upp problem med energiförsörjning, säkerhetskontroll och omplacering av kärnavfall.

UTVÄRDERING

I september 1997 antog Lettlands regering ett nationellt energiprogram för tiden fram till 2020 samt strategier för el- och fjärrvärmesektorerna. Energilagen trädde i kraft i oktober 1998. Syftet med den är att öka konkurrensen inom sektorn och i den fastställs även sådana frågor som sättande av priser och taxor, tillgång för tredje man, krisplanering samt bevarande och skydd av miljön. I mars 1999 ändrades lagstiftningen om leverans och användning av el, gas och fjärrvärme. I november 1999 fastställde myndigheterna en övergripande strategi för energisektorn som bl.a. omfattade sådana områden som elektricitet och fjärrvärme och gav möjlighet till diversifiering av energikällor.

När det gäller säkerheten i energiförsörjningen, och då särskilt oljereserverna, är den lettiska lagstiftningen och reserverna själva ännu inte förenliga med gemenskapens regelverk. I februari 2000 antog regeringen ett strategidokument om upprättandet av oljereserver och ansåg då att den skulle behöva en period av 10-25 år för att bygga upp de oljereserver motsvarande 90 dagars konsumtion som krävs enligt gemenskapens regelverk. Strategidokumentet reviderades och i augusti 2001 antog regeringen ett programdokument med en detaljerad plan och finansiella åtaganden för att bygga upp de reserver som krävs. Den privata sektorn förväntas delta. En rättsakt för att uppfylla EG:s lagstiftning om oljereserver har antagits. När det gäller hantering av oljekriser har det gjorts framsteg i och med att Lettland under 2002 antog genomförandebestämmelser med begränsningar av energikonsumtionen.

När det gäller konkurrens och den inre marknaden för energi måste Lettland ägna detta område särskild uppmärksamhet. I november 2002 godkände ekonomiministern programmet för omstrukturering av Latvenergo, det statliga energiproduktionsbolaget, och tidsplanen för förberedandet av viktigare beslut. Denna process måste föras framåt, eftersom den nuvarande situationen försvårar den inre marknaden. När det gäller el- och gasmarknaderna har Lettland gjort framsteg när det gäller att öppna upp elmarknaden, och en arbetsgrupp undersöker frågor i samband med den inre marknaden för gas. Många frågor återstår dock att lösa innan en inre marknad för energi kan upprättas, exempelvis program för omstrukturering och privatisering, ett öppnande av marknaden samt arrangemang för nättillgång. Den fullständiga anpassningen till de två direktiven om upprättandet av en inre marknad för elektricitet och gas har långt ifrån slutförts. Ett strategidokument om energipolitik inom elsektorn antogs 2002, i syfte att göra elförsörjningen tillförlitlig och kvalitativ samt skapa konkurrens på elmarknaden.

De prissnedvridningar som återstår på gas- och elmarknaderna måste undanröjas snarast möjligt och de nyligen antagna direktiven på gasområdet måste införlivas.

Lettland undertecknade Kyotoprotokollet 1998 och ratificerade energistadgans protokoll om energieffektivitet och relaterade miljöaspekter i oktober 1998. I mars 1999 antogs lagen om skydd för konsumenters rättigheter, inbegripet bestämmelser om märkning. När det gäller energieffektivitet har det emellertid endast skett en delvis anpassning till gemenskapens regelverk. I november 2000 godkände regeringen den nationella strategin för energieffektivitet, och i januari 2001 antogs ett paket med rättsliga instrument för att genomföra strategin. Under 2002 antogs lagstiftning för att främja användningen av förnybara energikällor och inhemsk produktion av fjärrvärme och elektricitet i kombinerade fjärrvärme- och elkraftsanläggningar.

Den institutionella struktur som behövs för förvaltning av och tillsyn över sektorn har inrättats, men i rapporten från 2000 konstaterades det att denna måste stärkas ytterligare och göras mer oberoende. Den nya tillsynsmyndigheten, kommissionen för reglering av allmännyttiga tjänster, inledde sin verksamhet i september 2001. Den ersätter det gamla rådet för energireglering, och det nya systemet har som mål att skilja utarbetandet och uppföljningen av de energipolitiska strategierna från regleringsfunktionerna. De befintliga administrativa strukturerna måste dock stärkas.

När det gäller kärnsäkerhet stängdes Lettlands enda kärnforskningsrektor i Salaspils i juni 1998 och den håller för närvarande på att avvecklas. I juli 2001 inrättade Lettland ett strålskyddscentrum med ansvar för övervakning och kontroll på områdena strålningsskydd och kärnsäkerhet. Lettland blev medlem av organisationen för kärnenergileverantörer 1997. I juni 2001 antog Europeiska unionens råd en rapport om kärnsäkerhet inom ramen för utvidgningen. I rapporten rekommenderas samtliga kandidatländer att fullfölja sina nationella program för säker hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall samt kärnreaktorssäkerhet. När det gäller garantier rörande nukleära ämnen har Lettland ingått ett avtal om fullständiga garantier med internationella atomenergiorganet IAEA samt ett tilläggsprotokoll. Inom ramen för detta har Lettland fortsatt att göra framsteg när det gäller att hitta lösningar för att hantera använt bränsle från forskningsreaktorn och radioaktivt avfall. Under 2003 gav Lettland kompletterande upplysningar om de framsteg som nyligen gjorts på olika områden med anknytning till kärnsäkerhet, bland annat när det gäller lagstiftning, centrum för strålskydd, byrån för förvaltning av radioaktivt avfall (RAPA), den administrativa förmågan och den nya strategin med avseende på radioaktivt avfall samt strategin för avveckling av reaktorn i Salaspils.

Senast ändrat den 26.01.2004