Den europeiska sysselsättningsstrategins tillkomst: Luxemburgprocessen (november 1977)

Efter det att den nya rubriken "Sysselsättning" hade införts i Fördraget om Europeiska unionen (EU) 1997 lanserade stats- och regeringscheferna den europeiska sysselsättningsstrategin under EU:s toppmöte om sysselsättning i Luxemburg. Avsikten var att samordna medlemsstaternas politik på sysselsättningens område. Den europeiska sysselsättningsstrategin inrättar en multilateral övervakning som stimulerar medlemsstaterna till att genomföra en effektivare politik på detta område. Den syftar särskilt till att förbättra människors anställningsbarhet, företagaranda, anpassningsförmåga och jämlikhet i fråga om möjligheter på den europeiska arbetsmarknaden.

Samarbetet i fråga om sysselsättning före 1997

Full sysselsättning har alltid varit ett av gemenskapens mål och var redan inskrivet som sådant i Romfördraget. Alltsedan dess har Europeiska socialfonden (ESF) använts som ett medel att främja sysselsättningen och arbetstagarnas rörlighet.

Före 1997 hade medlemsstaternas samarbete dock framför allt formen av traditionellt samarbete mellan regeringar och medlemsstater och skedde oftast inom ramen för internationella organisationer som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) (EN) (FR) och Internationella arbetsorganisationen (ILO) (ES) (EN) (FR), som är multilaterala europeiska och internationella forum för samarbete framför allt kring arbetsmarknadsfrågor.

Till följd av 1990-talets strukturella problem och makroekonomiska svårigheter blev det nödvändigt att göra något på EU-nivå. Jaqcues Delors vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, som kom ut 1993, innebar det första steget mot ett verkligt samarbete på EU-nivå. Med utgångspunkt i vitboken definierade rådet vid sitt möte i Essen fem så kallade nyckelmål som skulle stå i blickpunkten för medlemsstaternas arbete. Dessa nyckelmål var följande: Utveckla humankapitalet genom yrkesutbildning; stödja produktiva investeringar genom en återhållsam lönepolitik; förbättra effektiviteten hos arbetsmarknadens institutioner; finna nya sysselsättningsmöjligheter med hjälp av lokala initiativ; förbättra möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden för vissa målgrupper, t.ex. ungdomar, långtidsarbetslösa och kvinnor. Dessa mål, som är kärnan i den så kallade Essenstrategin (es de en), har dock varit svåra att uppnå utan ett starkt engagemang från medlemsstaternas sida.

Amsterdamfördraget från 1997 innehåller ett nytt kapitel om sysselsättning, som - utan att inkräkta på medlemsstaternas befogenheter på arbetsmarknadspolitikens område - förstärker gemenskapsdimensionen så att samtliga medlemsstater involveras, och som konkret innebär att en samordnad sysselsättningsstrategi (es de en) införs. Att främja en kvalificerad arbetskraft och en arbetsmarknad som mer flexibelt kan svara på förändringar i ekonomin blir därigenom en gemensam angelägenhet. I fördraget läggs även den juridiska grunden för inrättande av en sysselsättningskommitté (es de en). Dessutom införs beslutsfattande med kvalificerad majoritet i sysselsättningsfrågor så att det blir lättare att få till stånd beslut på området.

Införandet av den europeiska sysselsättningsstrategin 1997

Sysselsättningstoppmötet i Luxemburg (DE) (EN) (FR) i november 1997 föregrep Amsterdamfördragets ikraftträdande på sysselsättningsområdet i och med att den europeiska sysselsättningsstrategin infördes vid detta toppmöte. Målet för strategin är en kännbar minskning av arbetslösheten i EU inom en femårsperiod. Bl.a. införs nu en multilateral övervakningsram som innebär att en gemensam sysselsättningsrapport ska utarbetas årligen, att nationella handlingsplaner (PAN) (DE) (EN) (FR), som ska bygga på gemensamma sysselsättningsriktlinjer, ska utarbetas av medlemsstaterna och att ministerrådet ska ge särskilda råd i sysselsättningsfrågan till olika medlemsstater (se sysselsättningsstrategins redskap).

Samordningen av de nationella politiska insatserna på sysselsättningsområdet handlar framför allt om att engagera medlemsstaterna i ett antal gemensamma mål och syften som kan sammanfattas i fyra huvudmål, nämligen anställningsbarhet, företagaranda, anpassningsförmåga och lika möjligheter.

• Anställningsbarhet: kampen mot långtidsarbetslösheten och arbetslösheten bland ungdomar, modernisering av utbildningssystemen, aktiv uppföljning av de arbetslösa så att de erbjuds alternativ inom utbildning eller sysselsättning (inom 6 månader när det gäller unga arbetslösa och inom 12 månader när det gäller långtidsarbetslösa), minskning av tidig skolavgång med 50 % och införande av ramavtal mellan arbetsgivare och arbetsmarknadsparter om att företagen överallt i Europa öppnas för utbildning och praktik.
• Företagaranda: klara och fasta regler för hur företag ska grundas och styras, förenkling av de administrativa rutinerna för små och medelstora företag. I målen ingår rejält sänkta kostnader för att anställa en ytterligare arbetstagare och att det ska bli lättare att gå över till att arbeta som egenföretagare, bl.a. när det gäller själva företagsetableringen. Riskkapitalmarknaderna ska utvecklas för att underlätta finansieringen av små och medelstora företag och skattebördan för sysselsättning ska minskas fram till år 2000.
• Anpassningsförmåga: Modernisering av arbetsorganisationen och förbättring av flexibiliteten på detta område, kontrakt som kan anpassas till olika typer av arbete, stöd till utbildning i företagen genom att skattehinder för detta elimineras och mobilisering av statligt stöd för att höja den arbetsföra befolkningens kompetens. Det gäller också att få fram långsiktiga arbetstillfällen och se till att arbetsmarknaden fungerar effektivt.
• Lika möjligheter: Kampen för jämställdhet och ökad sysselsättning bland kvinnor genom utformning av en politik för att tillåta tillfälliga avbrott i yrkesverksamheten och förbättra möjligheterna att ta ut föräldraledighet och att arbeta deltid, samtidigt som barnomsorg av god kvalitet garanteras. Enligt sysselsättningsstrategin ska medlemsstaterna även göra det lättare att återgå till arbetslivet, särskilt för kvinnor.

Genom den europeiska sysselsättningsstrategin införs en ny arbetsmetod, den öppna samordningsmetoden. Denna metod skapar en balans mellan gemenskapens och medlemsstaternas ansvar (subsidiaritetsprincipen), upprättar kvantifierade gemensamma mål på gemenskapsnivå och inrättar en övervakning på gemenskapsnivå genom att man utbyter erfarenheter med varandra. Den öppna samordningsmetoden underlättar den politiska diskussionen på olika nivåer och tar ett samlat grepp om uppgiften - de insatser som görs på sysselsättningsområdet bör stå i samklang med insatserna på angränsande områden, t.ex. socialpolitiken, utbildningen, skattepolitiken, företagspolitiken och den regionala utvecklingen.

Det mål som ställdes upp vid rådets möte i Lissabon i mars 2000 var att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, som inom tio år kan åstadkomma hållbar ekonomisk tillväxt och samtidigt en kvantitativ och kvalitativ förbättring av arbetet och bättre social sammanhållning. Den europeiska sysselsättningsstrategin har en viktig plats i denna övergripande strategi. Vid Europeiska rådets möte i Barcelona i mars 2002 efterlystes en förstärkning av den Europeiska sysselsättningsstrategin i det utvidgade EU.

Ytterligare information finns på webbplatserna för sysselsättningstoppmötet i Luxemburg (DE) (EN) (FR) och för generaldirektoratet för sysselsättning, sociala frågor och lika möjligheter (DE) (EN) (FR) när det gäller den europeiska sysselsättningsstrategin, dessutom på Lissabonstrategins webbplats (DE) (EN) (FR).

Senast ändrat den 15.03.2005