Europeiska unionens sekundärrätt

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

VILKET SYFTE HAR ARTIKLARNA 288, 289, 290 OCH 291 I EUF-FÖRDRAGET?

Europeiska unionens (EU:s) sekundärrätt är den lagstiftning som bygger på EU-fördragen. Därigenom skiljer den sig från EU:s primärrätt som huvudsakligen består av fördragen, däribland Romfördraget (se sammanfattning), som har utvecklats till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) (se sammanfattning), fördraget om Europeiska unionen (se sammanfattning) som grundas på Maastrichtfördraget (se sammanfattning), och Euratomfördraget (se sammanfattning). Inom primärrätten fastställs fördelningen av befogenheter och ansvarsområden mellan EU och medlemsstaterna (EU-länderna). Primärrätten utgör det rättsliga sammanhang inom vilket EU-institutionerna utformar och genomför politik.

De olika typerna av EU-rättsakter sågs över genom Lissabonfördraget (se sammanfattning). Det finns nu fem typer av rättsakter som EU-institutionerna kan använda sig av.

I artikel 288 beskrivs de fem typer av rättsakter som EU-institutionerna kan anta.
I artikel 289 görs åtskillnad mellan lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter och mellan det ordinarie lagstiftningsförfarandet och det särskilda lagstiftningsförfarandet.
Genom artikel 290 får Europeiska kommissionen befogenhet att anta en ny kategori rättsakter: delegerade akter.
Genom artikel 291 får kommissionen och i särskilda fall rådet (Europeiska unionens råd) befogenhet att anta genomförandeakter.

VIKTIGA PUNKTER

Olika typer av EU-rättsakter

Enligt artikel 288 i EUF-fördraget får EU-institutionerna anta följande fem typer av rättsakter:

Förordningar, direktiv och beslut är bindande rättsakter. Om de antas genom lagstiftningsförfarandet i enlighet med artikel 289 anses de vara lagstiftningsakter. Ett beslut kan rikta sig till en eller flera mottagare (EU-länder, fysiska personer eller juridiska personer). Det finns också beslut utan någon specifik mottagare, särskilt på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Rekommendationer och yttranden är icke-lagstiftningsakter och är inte bindande.

Det finns också rättsakter som inte räknas upp i artikel 288 i EUF-fördraget.

Vissa rättsakter grundar sig på tidigare fördrag. Detta gäller till exempel på området för straffrättsliga frågor, frihet, rättvisa och säkerhet, där de så kallade rambesluten fortfarande gäller. Rambeslut antogs innan Lissabonfördraget trädde i kraft, när särskilda bestämmelser gällde för polissamarbete och straffrättsligt samarbete.
Atypiska akter omfattar interinstitutionella avtal om exempelvis budgetdisciplin (se sammanfattning) och arbetsordningar, exempelvis Europaparlamentets arbetsordning (se sammanfattning) och kommissionens arbetsordning (se sammanfattning). Dessa är rättsligt bindande. Till atypiska akter räknas också resolutioner och slutsatser, som inte är avsedda att ha rättslig verkan. De atypiska akterna omnämns i andra artiklar i EU-fördragen eller har uppstått genom EU-institutionernas praxis.

Sekundärrättens rättsliga status

Det står EU-institutionerna fritt att välja den typ av rättsakt som de anser passar bäst för att genomföra sin politik.
EU-institutionerna får bara vidta åtgärder på de områden där EU har tilldelats befogenhet genom fördragen. Varje rättsakt måste därför innehålla en hänvisning till den rättsliga grund som motsvarar det område som rättsakten gäller.
Enligt artikel 296 i EUF-fördraget måste rättsakterna dessutom innehålla hänvisningar till de instrument som ger befogenhet att anta dem (i beaktandeled som inleds med orden ”med beaktande av”) och motiveras med skäl.
Rättsakter ska antingen offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning eller meddelas den eller dem som de riktar sig till, i enlighet med reglerna i artikel 297 i EUF-fördraget. Rättsakter som offentliggörs träder i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet, om inte annat anges i själva rättsakten. Rättsakter som riktar sig till specifika mottagare får verkan när de delges mottagaren eller mottagarna.
I många fall kan en rättsakts lagenlighet bestridas vid Europeiska unionens domstol genom talan om ogiltigförklaring (enligt artikel 263 i EUF-fördraget). Detta gäller dock inte rekommendationer och yttranden.

Delegerade akter

Artikel 290 i EUF-fördraget gör det möjligt för EU:s lagstiftare (i allmänhet Europaparlamentet och rådet) att delegera befogenhet till kommissionen att anta icke-lagstiftningsakter med allmän räckvidd som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Lagstiftaren kan således koncentrera sig på politikens inriktning och mål utan att gå in i alltför detaljerade och ofta mycket tekniska diskussioner.
Delegeringen av befogenhet att anta delegerade akter omfattas emellertid av strikta begränsningar. I själva verket kan endast kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter. Dessutom kan de viktigaste delarna av ett område inte omfattas av en delegering av befogenhet. Vidare måste mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet definieras i rättsakterna. Slutligen måste lagstiftaren uttryckligen ange i rättsakten under vilka förutsättningar delegeringen får utövas. I detta avseende kan parlamentet och rådet också ge rätt att återkalla delegeringen eller uttrycka invändningar mot den delegerade akten.
Delegerade akter används i stor omfattning på många områden, till exempel den inre marknaden, jordbruk, miljö, konsumentskydd, transport och området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Genomförandeakter

Ansvaret för att genomföra rättsligt bindande EU-rättsakter ligger främst hos EU-länderna. För vissa bindande EU-rättsakter krävs dock enhetliga villkor för genomförandet. I dessa fall ges kommissionen befogenhet att anta genomförandeakter (se artikel 291 i EUF-fördraget). I särskilda motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 i fördraget om Europeiska unionen får även rådet anta genomförandeakter.
Förordning (EU) nr 182/2011 innehåller regler och allmänna principer för hur EU-länderna ska kontrollera kommissionens utövande av genomförandebefogenheter (se sammanfattning). Denna kontroll utförs med hjälp av så kallade kommittéförfaranden. Detta innebär att kommissionen biträds av kommittéer som består av företrädare för EU-länderna med en företrädare för kommissionen som ordförande. Varje utkast till genomförandeakt överlämnas till kommittén av dess ordförande.

BAKGRUND

Mer information finns här:

EU-lagstiftning (Europa).

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Sjätte delen – Institutionella och finansiella bestämmelser – Avdelning I – Institutionella bestämmelser – Kapitel 2 – Unionens rättsakter, förfarande för antagande och andra bestämmelser – Avsnitt 1: Unionens rättsakter – Artikel 288 (f.d. artikel 249 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 171).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning samt om nya egna medel, inbegripet en färdplan för införandet av nya egna medel – Interinstitutionellt avtal av den 16 december 2020 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning samt om nya egna medel, inbegripet en färdplan för införandet av nya egna medel (EUT L 433I, 22.12.2020, s. 28).

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

Europeiska rådets beslut 2009/882/EU av den 1 december 2009 om antagande av Europeiska rådets arbetsordning (EUT L 315, 2.12.2009, s. 51).

Senast ändrat 02.12.2021