Sysselsättning

INLEDNING

Från början skulle inte regeringskonferensen 1996 behandla den Europeiska gemenskapens politik och befogenheter. Den besvikelse som orsakades av frånvaron av en hänvisning till sysselsättningen i Fördraget om upprättande av Europeiska unionen (1992) och det initiativ för att bekämpa arbetslösheten som togs vid Europeiska rådet i Essen (9 till 10 december 1994), ledde dock till att medlemsstaterna placerade frågan bland prioriteringarna för regeringskonferensen med uppdrag att revidera Maastrichtfördraget, detta för att behandla en av de frågor som medborgarna fäste störst vikt vid.

Efter svåra förhandlingar på grund av den stora olikheten i nationell politik när det gäller sysselsättningen, utkristalliserades till slut en konsensus kring företräde för nationell politik och en vägran att starta stora utgiftsprogram. Det nya kapitlet ägnat åt sysselsättningen i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen är frukten av dessa förhandlingar.

Ett nytt mål för Europeiska unionen

Främjandet av sysselsättningen tar plats bland målen för Europeiska unionen och blir en fråga av gemensamt intresse för medlemsstaterna (artikel 2 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen). Det nya målet syftar till en "hög nivå i fråga om sysselsättning", utan att försvaga Europeiska unionens konkurrenskraft (artikel B i Fördraget om Europeiska unionen - omnumrerad som artikel 2 i och med Amsterdamfördragets ikraftträdande).

För att uppnå detta mål ges unionen en ny befogenhet, vilken kompletterar medlemsstaternas befogenheter, och som syftar till att "utveckla en samordnad sysselsättningsstrategi". Nyckelelementet i denna strategi utgörs av gemensamma riktlinjer, som definieras utifrån den modell som antogs vid Europeiska rådet i Essen.

Den nya avdelningen VIII (artiklarna 125 till 130) i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen anger målen och verktygen för att uppnå dem. Dessutom förutskickar det skapandet av en sysselsättningskommitté.

Det uttryckliga omnämnandet av sysselsättningen i fördraget institutionaliserar de initiativ som tagits av medlemsstaterna vid olika Europeiska råd, liksom de som antogs av kommissionen för två år sedan. Vid sidan av bestämmelserna om den ekonomiska och monetära unionen balanserar den de makroekonomiska bestämmelserna genom att lägga till åtgärder som motsvarar gemenskapsmedborgarnas förväntningar när det gäller kampen mot arbetslösheten. En av de viktigaste punkterna i den här nya avdelningen består i att man skall beakta återverkningarna på sysselsättningen vid genomförandet av all gemenskapspolitik och varje gemenskapsåtgärd.

Ett förtida genomförande

Vid Europeiska rådet i Amsterdam 16 till 17 juni 1997 beslutade medlemsstaterna att i förtid tillämpa de nya bestämmelserna om sysselsättningen från Amsterdamfördraget. Den 1 oktober 1997 föreslog Europeiska kommissionen riktlinjer för den sysselsättningspolitik som medlemsstaterna skall föra 1998.

TILLBAKABLICK

Vid regeringskonferensen om Ekonomiska och monetära unionen (1992) ägde en debatt rum om lämpligheten att inbegripa sysselsättningen som ett av de konvergenskriterier som medlemsstaterna måste uppfylla för att godkännas för deltagande i den gemensamma valutan. Idén avvisades av de flesta regeringar som önskade behålla sina befogenheter på sysselsättningsområdet. Under de nationella debatter som föregick ratificeringen av Fördraget om Europeiska unionen bedömdes dock frånvaron av varje hänvisning till sysselsättningen i det nya fördraget hårt av den allmänna opinionen. Europeiska unionen framstod som ointresserad av problemen med arbetslöshet och sysselsättning, där genomförandet av den framtida ekonomiska och monetära unionen ofta innebar svåra avvägningar i sociala frågor för medlemsstaterna, som var skyldiga att minska sina budgetunderskott.

Inledningen i Essen

År 1994 definierade Europeiska rådet i Essen (9 till 10 december) för första gången på gemenskapsnivå riktlinjer för åtgärder på kort och medellång sikt rörande sysselsättningen. Rådet bekräftade att kampen mot arbetslösheten var ett prioriterat mål för Europeiska unionen och drog slutsatserna att arbetslöshetens orsaker till stor del var strukturella och poängterade den viktiga roll som en ansvarsfull dialog mellan arbetsmarknadens parter och den politiska världen spelade för att man skulle kunna lösa problemet.

Europeiska rådet definierade även följande fem prioriterade axlar för medlemsstaternas sysselsättningspolitik:

Stimulans av yrkesutbildningsinvesteringar, så att arbetstagare kan anpassa sig till den tekniska utvecklingen hela livet.
Ökning av arbetsintensiteten under tillväxtperioder (särskilt genom en mer flexibel organisation av arbetet, en lönepolitik som stimulerar sysselsättningsskapande investeringar och initiativ på regional och lokal nivå).
Sänkning av de indirekta lönekostnaderna för att stimulera anställning, särskilt av mindre kvalificerad arbetskraft.
En effektivare arbetsmarknadspolitik genom en bättre definition av intäktsstöd samt en regelbunden utvärdering av effektiviteten i de arbetsmarknadspolitiska instrumenten.
En förstärkning av åtgärder till grupper som är särskilt drabbade av arbetslöshet, särskilt långtidsarbetslöshet (unga som lämnar utbildningssystemet utan examen, äldre arbetstagare och kvinnor).

Dessa rekommendationer har omsatts i medlemsstaterna till fleråriga program. Varje år utarbetar kommissionen en rapport om utvecklingen av sysselsättning och den politik som förs av medlemsstaterna och utvärderar detta utifrån de uppställda prioriteringarna.

Förtroendepakten

I juni 1996 lanserade Europeiska kommissionen en sysselsättningspakt för Europa med syfte att mobilisera alla berörda aktörer på gemenskaps-, nationell och lokal nivå för att uppvärdera den spridningseffekt som åtgärder på gemenskapsnivå kunde ha och att bygga in kampen mot arbetslösheten i visionen om ett samhälle på medellång och lång sikt. Europeiska rådet i Dublin (13-14 december 1996) reagerade positivt på detta initiativ till förmån för ett engagemang hos alla ekonomiska och sociala aktörer och krävde ett snabbt genomförande av alla förslag till regionala sysselsättningspakter (80 av dessa pakter hade undertecknats i juni 1997).

Vidare har Europeiska unionen lett många åtgärder till förmån för sysselsättningen tack vare strukturfonderna och Europeiska socialfonden. Genom att skriva in sysselsättningen som en gemenskapspolitik och på dagordningen för alla Europeiska råd, möjliggör Amsterdamfördraget utvecklingen av gemenskapsinitiativ på sysselsättningsområdet samt utarbetandet av en sammanhållen politik på gemenskapsnivå.

EN NY GEMENSKAPSPOLITIK

Denna nya avdelning VIII inför en samordnad strategi för sysselsättningen för att stimulera en kvalificerad arbetskraft som har förmåga att anpassa sig samt arbetsmarknader som klarar att reagera snabbt på ekonomiska förändringar.

Gemensamma riktlinjer

I första hand antar Europeiska rådet slutsatser om sysselsättningssituationen inom hela gemenskapen på grundval av den årliga rapport som utarbetas av Europeiska unionens råd och av kommissionen.

Varje år gör dessa slutsatser det möjligt för kommissionen att föreslå riktlinjer för sysselsättningspolitiken som överensstämmer med de stora ekonomiska riktlinjerna som beslutats inom ramen för Ekonomiska och monetära unionen (artikel 99, f.d. artikel 103). Efter hörande av Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Sysselsättningskommittén antar rådet dessa riktlinjer med kvalificerad majoritet. Åtgärden bygger på modellen för konvergensförfarandet i den ekonomiska politiken nationellt. De gemensamma riktlinjerna förutser inte en harmonisering av de nationella bestämmelserna, men de har däremot ett direkt inflytande på medlemsstaternas politik.

Medlemsstaterna skall ta hänsyn till dessa gemensamma mål i sin sysselsättningspolitik. Rådet granskar därefter de årliga rapporter som inkommer från medlemsstaterna på området och om rådet anser att så krävs kan det rikta en rekommendation - på förslag av kommissionen - till en medlemsstat. Rekommendationen antas därefter av rådet med kvalificerad majoritet.

Detta verktyg har likheter med det som ställts upp för den ekonomiska politiken. När det gäller sysselsättningspolitiken finns det dock ingen sanktion för de medlemsstater som inte respekterar rådets rekommendationer. För övrigt säger inte fördraget att dessa rekommendationer kan offentliggöras.

Slutligen, och tvärtemot bestämmelserna för Ekonomiska och monetära unionen bestämmer inte avsnitt VIII något makroekonomiskt mål som skall uppnås, såsom konvergenskriterierna i ekonomiska avseenden. Vissa medlemsstater önskade i själva verket inte att tvingande mål skrevs in i fördraget - införandet av en samordnad strategi var redan det ett viktigt steg.

Stimulansåtgärder

Rådet kan definiera stimulansåtgärder med kvalificerad majoritet tillsammans med Europaparlamentet i enlighet med medbeslutandeförfarandet.

Åtgärderna skall syfta till att "främja samarbete mellan medlemsstaterna och stödja deras insatser på sysselsättningsområdet genom initiativ som syftar till att utveckla utbyte av information och beprövade erfarenheter, tillhandahålla jämförande analys och rådgivning, främja nyskapande tillvägagångssätt och utvärdera erfarenheter, särskilt med hjälp av pilotprojekt". De "får inte omfatta harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar". Den samordnade sysselsättningsstrategin bör dock ha ett direkt inflytande på dessa.

Två uttalanden preciserar detaljerna kring följande stimulansåtgärder:

Åtgärderna skall ange motiven för deras antagande, varaktigheten (högst fem år) samt det maximala finansieringsbeloppet.
Deras finansiering är begränsad eftersom den skall göras under rubrik 3 i budgetplanen, vilket står för cirka 6 % av gemenskapsbudgeten.

SYSSELSÄTTNINGSKOMMITTÉN

Kommittén för sysselsättning och arbetsmarknaden existerar sedan 1996. Den har tilldelats begränsade befogenheter. Genom den nya artikel 130 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen kan rådet inrätta en sysselsättningskommitté, enligt samma modell som den monetära kommittén som skapas av Ekonomiska och monetära unionen.

Denna rådgivande kommitté skall främja en samordning av medlemsstaternas sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik. Den övervakar sysselsättningssituationen och sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna och gemenskapen samt utformar på begäran av rådet eller kommissionen eller på eget initiativ yttranden och medverkar förberedelserna av rådets arbete.

Liksom den tidigare sysselsättnings- och arbetsmarknadskommittén består den av två representanter för varje medlemsstat och kommissionen. Den skall samråda med arbetsmarknadens parter.

See also