EU:s asylpolitik: Vilket EU-land som ansvarar för att pröva ansökningar

I förordning (EU) nr 604/2013 (Dublin III-förordningen), som ersätter rådets förordning (EG) nr 343/2003 (Dublin II-förordningen), om kriterier och mekanismer för att avgöra vilket EU-land som har ansvaret för att pröva en asylansökan.

RÄTTSAKT

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat.

SAMMANFATTNING

I förordning (EU) nr 604/2013 (Dublin III-förordningen), som ersätter rådets förordning (EG) nr 343/2003 (Dublin II-förordningen), om kriterier och mekanismer för att avgöra vilket EU-land som har ansvaret för att pröva en asylansökan.

VILKET SYFTE HAR FÖRORDNINGEN?

I Dublin III-förordningen fastställs vilket EU-land som ansvarar för att pröva en asylansökan. Genom förordningen ges sökande bättre skydd fram till att deras status har fastställts. Dessutom inrättas ett nytt system för att i ett tidigare läge kunna upptäcka problem i nationella asyl- eller mottagningssystem och kunna ta itu med grundorsaken till dem, innan de utvecklar sig till riktiga kriser.

VIKTIGA PUNKTER

Princip och kriterier för att bestämma vilket land som är ansvarigt

Till dessa hör (i fallande ordning):

• Familjeskäl.
• Nyligen utfärdat, giltigt visum eller uppehållstillstånd i ett EU-land.
• Om den sökande har passerat EU:s gränser med eller utan tillstånd.

Fler garantier för sökande

Förordningen innehåller fler skyddsgarantier för sökande, t.ex.

• rätt till information,
• personliga intervjuer,
• mer skydd för underåriga och särskild prioritering av barnets bästa under hela processen,
• ökat skydd för sökandes barn, familjemedlemmar, släktingar, samt personer i beroendeställning,
• möjlighet till kostnadsfri rättslig hjälp, efter begäran,
• rätt att överklaga ett beslut om överföring till ett annat EU-land, vilket inkluderar möjligheten att ansöka om suspensiv verkan.

I ett nytt förslag från 2014 fastställs regler för att bestämma vem som ansvarar för att pröva ansökningar från ensamkommande barn.

Förvar

Som allmän princip får inte sökande hållas i förvar endast på grund av att de söker asyl. Dock möjliggör förordningen förvar av sökande om det finns risk för avvikande (t.ex. om de överförs till ett annat EU-land).

En mekanism för tidig varning, beredskap och krishantering

Dublin III-förordningen gör systemet mer effektivt genom att en mekanism för tidig varning, beredskap och krishantering införs. Mekanismen har utformats för att

• ta itu med funktionsfel i nationella asylsystem,
• hjälpa EU-länderna att hantera ett stort antal personer vid sina gränser som ansöker om internationellt skydd.

VILKEN PERIOD GÄLLER FÖRORDNINGEN FÖR?

Den nya förordningen, som började gälla den 1 januari 2014, ersatte rådets förordning (EG) nr 343/2003 (upphävd).

BAKGRUND

EU har arbetat för att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem (Ceas). Sedan 2011 har flera nya texter antagits i syfte att förbättra funktionssättet för Ceas.

Efter utbrottet av covid-19 och införandet av åtgärder för att hantera krisens följdverkningar antog Europeiska kommissionen följande: Meddelande från kommissionen Covid-19: Vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 20.12.2011, s. 9-26).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 29.6.2013, s. 60-95).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 29.6.2013, s. 96-116).

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 29.6.2013, s. 1-30).

Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 5.9.2003, s. 3-23).

Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 39, 8.2.2014, s. 1-43).

Senast ändrat 25.05.2020