9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/1

(1)

Genom beslut 2005/781/EG (1) godkände rådet ingåendet av avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Förbundsrepubliken Brasilien (2) (nedan kallat avtalet).

(2)

I enlighet med artikel XII i avtalet träder det i kraft den dag då båda parterna skriftligen har meddelat varandra att deras respektive interna förfaranden som är nödvändiga för dess ikraftträdande har slutförts. Avtalet ingås för en inledande period på fem år och kan därefter genom överenskommelse mellan parterna förlängas efter utvärdering under det näst sista året i varje period.

(3)

Genom beslut 2012/646/EU (3) godkände rådet att avtalet skulle förlängas med ytterligare fem år.

(4)

I skriftväxlingen mellan parterna av den 14 november 2016 och den 5 januari 2017 bekräftade de sin vilja att förlänga avtalet med ytterligare fem år.

(5)

Förlängningen av avtalet bör godkännas på unionens vägnar.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/3

(1)

Det bör finnas bestämmelser som fastställer en metod för värdering som syftar till att avgöra om det föreligger någon skillnad mellan den faktiska behandlingen av aktieägare och borgenärer för vilka en eller flera resolutionsåtgärder vidtagits, och de belopp som dessa aktieägare eller borgenärer skulle ha fått om institutet eller enheten som avses i artikel 1.1 b, c eller d i direktiv 2014/59/EU (enhet) hade omfattats av normala insolvensförfaranden vid den tidpunkt då beslutet att försätta den enheten i resolution antagits i enlighet med artikel 82 i direktiv 2014/59/EU.

(2)

Eventuella skillnader i behandling som gör att vissa aktieägares och borgenärers förluster blir större vid ett resolutionsförfarande, bör leda till att dessa aktieägare och borgenärer får rätt till ersättning från finansieringsarrangemangen för resolutionen, i enlighet med artikel 101.1 e i direktiv 2014/59/EU.

(3)

Efterhandsvärderingen ska utföras av en oberoende person som uppfyller villkoren i artikel 38 i kommissionens delegerade förordning 2016/1075 (2) (värderingsman), snarast möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna har vidtagits, även om slutförandet av denna eller dessa kan ta viss tid. Värderingen bör grundas på tillgänglig information som är relevant för den tidpunkt då beslutet om att försätta den berörda enheten i resolution antogs, för att på ett lämpligt sätt återspegla de särskilda omständigheter, såsom svåra marknadsförhållanden, som rådde vid tidpunkten för resolutionsbeslutet. Information som erhålls efter tidpunkten för resolutionsbeslutet bör endast användas om det rimligen kan antas att informationen var känd vid den tidpunkten.

(4)

För att säkerställa en genomgripande och trovärdig värdering bör värderingsmannen få tillgång till all lämplig rättslig dokumentation, inbegripet en lista över alla fordringar och villkorade fordringar på enheten, rankade efter prioritetsordning under normala insolvensförfaranden. Värderingsmannen bör ha möjlighet att inrätta arrangemang för att få tillgång till specialistrådgivning eller expertis om omständigheterna så kräver.

(5)

För att fastställa den behandling som aktieägare och borgenärer skulle ha fått om enheten hade inlett normala insolvensförfaranden bör värderingsmannen fastställa de förväntade tidpunkterna för och beloppet av de nettokassaflöden som varje aktieägare och borgenär skulle ha erhållit från insolvensförfarandena, utan att statligt stöd räknas med, och diskonterat enligt relevanta diskonteringsräntor. Vid fastställandet av sådana estimeringar kan värderingsmannen också hänvisa till nyligen förvärvade erfarenheter från insolvenssituationer för liknande kreditinstitut, om sådan information är tillgänglig och relevant.

(6)

Den faktiska behandling som aktieägare och borgenärer som berörs av en resolution får bör fastställas med beaktande av om dessa aktieägare eller borgenärer har fått ersättning i form av aktier, skuldinstrument eller kontanter till följd av antagandet av resolutionsåtgärden.

(7)

Denna förordning baseras på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Europeiska bankmyndigheten (EBA) har överlämnat till kommissionen.

(8)

EBA har genomfört ett öppet offentligt samråd om de förslag till tekniska tillsynsstandarder som denna förordning grundar sig på, gjort en kostnads-nyttoanalys och begärt ett yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (3).

a)

Den behandling som de aktieägare och borgenärer som berörs av en vidtagen resolutionsåtgärd, eller det berörda insättningsgarantisystemet, skulle ha fått om enheten hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionsbeslutet, utan att hänsyn tas till eventuellt extraordinärt offentligt finansiellt stöd.

b)

Värdet av fordringarna som varit föremål för skuldomläggning genom tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget eller andra resolutionsbefogenheter eller resolutionsverktyg, eller av andra intäkter som aktieägarna och borgenärerna erhållit vid tidpunkten eller tidpunkterna för den faktiska behandlingen, diskonterat tillbaka till tidpunkten för resolutionsbeslutet om detta bedöms nödvändigt för att möjliggöra en rättvis jämförelse av den behandling som avses i led a.

c)

Huruvida resultatet av den behandling som avses i led a är högre än resultatet av det värde som avses i led b för varje borgenär i enlighet med prioriteringsnivåerna i normala insolvensförfaranden, som fastställs i enlighet med artikel 2.

a)

Tillämplig insolvenslagstiftning och insolvenspraxis i den berörda jurisdiktionen som kan påverka faktorer såsom förväntad avyttringsperiod eller återvinningsgrad.

b)

Rimligen förutsebara kostnader som en förvaltare eller insolvensförvaltare skulle haft för förvaltning, transaktioner, drift, avyttring och andra utgifter, samt finansieringskostnader.

c)

Information om insolvensärenden i nära förfluten tid avseende liknande enheter, om sådan finns och är relevant.

a)

observerade priser på aktiva marknader där liknande tillgångar handlas,

b)

observerade priser vid normala insolvensförfaranden eller andra osäkra transaktioner som avser tillgångar av liknande art och med liknande villkor,

c)

observerade priser i transaktioner som innefattar försäljning av verksamhet eller överföring till ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet i ett resolutionssammanhang som avser liknande enheter,

d)

sannolikheten att en tillgång genererar nettolikviditetsinflöden under normala insolvensförfaranden,

e)

förväntade marknadsförhållanden inom en given avyttringsperiod, inbegripet marknadsdjup och marknadens förmåga att omsätta de ifrågavarande volymerna inom den perioden, och

f)

att längden på en given avyttringsperiod ska återspegla effekterna av tillämplig insolvenslagstiftning, inbegripet den förväntade längden på likvidationsförfarandet eller de berörda tillgångarnas egenskaper.

a)

En sammanfattning av värderingen, inbegripet en presentation av värderingens avgränsningar och källor till osäkerhet.

b)

En förklaring av de centrala metoder som används och de antaganden som gjorts samt hur känslig värderingen är för dessa val.

c)

Om så är möjligt, en förklaring till varför värderingen skiljer sig från andra relevanta värderingar, inbegripet sådana resolutionsvärderingar som gjorts i enlighet med kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/345 eller andra regleringsmässiga- eller redovisningsmässiga värderingar.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/8

(1)

I ett resolutionsscenario är det viktigt att skilja mellan, å ena sidan, en första värdering för att bedöma om villkoren för nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument eller villkoren för resolution har uppfyllts, och, å andra sidan, den senare värdering som ligger till grund för beslutet att tillämpa ett eller flera resolutionsverktyg. I samband med den ursprungliga värderingen är det lämpligt att se till att man i bedömningen av huruvida villkoren för resolution eller för nedskrivning av kapitalinstrument är uppfyllda gör en rättvis och realistisk värdering av enhetens tillgångar och skulder. I samband med den senare värdering som ligger till grund för beslutet om resolutionsåtgärder är det viktigt att se till att värderingen av enhetens tillgångar och skulder, som ligger till grund för valet av resolutionsåtgärd och omfattningen av eventuella nedskrivningar eller konverteringar av kapitalinstrument vid den tidpunkt då enheten inte längre är bärkraftig, grundar sig på rättvisa, väl avvägda och realistiska antaganden.

(2)

För att säkerställa att denna värdering är rättvis, väl avvägd och realistisk är det viktigt att den inbegriper en uppskattning av effekterna av händelser före en eventuell resolutionsåtgärd eller innan utövandet av befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument vid tidpunkten då enheten inte längre är bärkraftig, liksom av olika åtgärder som vidtagits av resolutionsmyndigheten.

(3)

Värderaren bör ha tillgång till relevanta informationskällor och sakkunskap, såsom institutets interna dokumentation, system och modeller. Förmågan hos interna resurser och system att bidra till resolutionsvärderingar bör bedömas av resolutionsmyndigheten som ett led i bedömningen av möjligheten till resolution enligt artikel 15 i direktiv 2014/59/EU. Värderaren bör även tillåtas att träffa överenskommelser om specialistrådgivning eller expertis. Tillgång till specialistrådgivning eller expertis kan till exempel vara relevant för att uppskatta skillnaden i behandling enligt artikel 36.8 i direktiv 2014/59/EU. Resolutionsmyndigheten bör därför vara säker på att värderaren har tillgång antingen till en förteckning över alla fordringar, däribland villkorade fordringar på enheten klassificerade enligt deras rättigheter och prioritet under normala insolvensförfaranden, eller till lämplig juridisk sakkunskap för att upprätta en sådan förteckning.

(4)

Huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera kan fastställas antingen av den behöriga myndigheten eller av resolutionsmyndigheten i enlighet med villkoren i artikel 32.1 a i direktiv 2014/59/EU. För att fastställa huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera bör den behöriga myndigheten ta hänsyn till den värdering som föreskrivs i kapitel II i denna förordning, om en sådan redan finns tillgänglig, och till de riktlinjer som utfärdats av Europeiska bankmyndigheten (EBA) i enlighet med artikel 32.6 i direktiv 2014/59/EU i syfte att främja konvergens i metoderna för att fastställa detta resolutionsvillkor.

(5)

Värderingar som ska fungera som underlag för den behöriga myndighetens eller resolutionsmyndighetens fastställande av om villkoren för resolution eller för nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument är uppfyllda bör överensstämma med tillämpliga redovisningsstandarder och tillsynsregler. Värderaren bör emellertid ha möjlighet att avvika från de antaganden som gjorts av enhetens ledning och som ligger till grund för dess finansiella rapporter, i den utsträckning dessa avvikelser är förenliga med tillämpliga redovisningsstandarder och tillsynsregler. Vid avvikelser från dessa antaganden bör värderingen grunda sig på bästa tillgängliga information och vara förenlig med befintliga riktlinjer för tillsyn eller andra allmänt erkända tolkningskällor för redovisningsstandarder, för att ge en rättvis och realistisk bild av enhetens finansiella ställning.

(6)

Det bör finnas regler som säkerställer att värderingar vars syfte är att fungera som underlag för valet och utformningen av resolutionsåtgärder eller omfattningen av en nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument vid tidpunkten då enheten inte längre är bärkraftig är rättvisa, väl avvägda och realistiska, för att säkerställa att alla förluster redovisats fullt ut vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används eller befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utövas. Vilken värderingsgrund som är mest lämplig (hållvärdet eller avyttringsvärdet) beror på de specifika resolutionsåtgärder som övervägs av resolutionsmyndigheten.

(7)

I värderingar som ska fungera som underlag för valet och utformningen av resolutionsåtgärder eller för omfattningen av nedskrivningen och konverteringen av kapitalinstrument vid tidpunkten då enheten inte längre är bärkraftig är det lämpligen det ekonomiska, och inte det bokförda, värdet som ska bedömas. I dessa värderingar bör hänsyn tas till nuvärdet av kassaflöden som enheten rimligen kan förvänta sig, även om detta kräver avsteg från redovisningsregler eller regler om värdering för tillsynsändamål.

(8)

Värderingar vars syfte är att fungera som underlag för valet och utformningen av resolutionsåtgärder bör ta hänsyn till att kassaflöden kan uppstå om tillgångar behålls, men samtidigt beakta de potentiella effekterna av resolutionen på framtida kassaflöden och rättvisa, väl avvägda och realistiska antaganden vad gäller andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. För att fastställa aktievärdet efter konvertering bör värderaren dessutom kunna ta hänsyn till rimliga förväntningar om franchisevärde.

(9)

Om enheten inte kan behålla tillgångarna eller om avyttring anses vara nödvändigt eller lämpligt för att uppnå resolutionsmålen bör värderingen ta hänsyn till att dessa kassaflöden kan uppstå genom avyttring av tillgångar, skulder eller affärsområden, sett över en fastställd avyttringsperiod.

(10)

Avyttringsvärdet bör i allmänhet anses motsvara det observerbara marknadspriset för en viss tillgång eller grupp av tillgångar och kan innefatta en rabatt som är lämplig sett till mängden tillgångar som överförs. Värderaren bör dock ha möjlighet att i lämpliga fall, med beaktande av de åtgärder som vidtas enligt resolutionsordningen, tillämpa en nedsättning av det observerbara marknadspriset vid fastställandet av avyttringsvärdet för att ta hänsyn till eventuell rabatt vid en påskyndad avyttring. Om det inte finns en likvid marknad för tillgångarna bör avyttringsvärdet fastställas med hänvisning till observerbara priser på marknader för handel med liknande tillgångar eller med hjälp av beräkningsmodeller som använder observerbara marknadsparametrar och tar lämplig hänsyn till rabatter för likviditetsbrist. Om verksamhetsförsäljnings- eller broinstitutsverktyget övervägs får hänsyn tas till rimliga förväntningar om franchisevärde vid fastställandet av avyttringsvärdet.

(11)

För att i enlighet med artikel 36.8 i direktiv 2014/59/EU säkerställa överensstämmelse mellan uppskattningen av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats få om institutet eller enheten hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden, och värderingen efter resolution i enlighet med artikel 74 i detta direktiv, är det viktigt att värderaren i tillämpliga fall använder de kriterier som fastställts för den värderingen.

(12)

En preliminär värdering enligt artikel 36.9 i direktiv 2014/59/EU som ligger till grund för beslut om vidtagande av lämplig resolutionsåtgärd bör omfatta en buffert som syftar till att täcka ytterligare förluster. Bufferten bör baseras på en rättvis, väl avvägd och realistisk bedömning av dessa ytterligare förluster. Besluten och de antaganden som ligger till grund för beräkningen av bufferten bör förklaras och motiveras på tillfredsställande sätt i värderingsrapporten.

(13)

När det gäller den värdering som avses i artikel 36.15 a och c i direktiv 2014/59/EU bör värderaren förklara och motivera huvudantaganden, osäkerhetsfaktorer och värderingens känslighet för dessa huvudantaganden och osäkerhetsfaktorer. Betydande skillnader mellan de antaganden som används vid värderingen och de som ligger till grund för redovisnings- eller tillsynsinformation bör, om de är kända av värderaren, inkluderas i värderingsrapporten. I denna rapport bör värderaren även redovisa eventuell ytterligare information som enligt värderaren kan vara till hjälp för resolutionsmyndigheten.

(14)

De kriterier som fastställs i denna förordning bör enbart gälla de värderingar som anges i artikel 36 i direktiv 2014/59/EU. De bör inte ersätta eller ändra redovisningsprinciper och redovisningsstandarder eller tillsynsregelverk som gäller för enheter i andra sammanhang än resolution. Det bör dock vara möjligt att använda de uppgifter som framkommit vid värderingen för att identifiera enhetens potentiellt felaktiga tillämpning av redovisningsstandarder eller av tillsynsregelverket, eller för att fastställa förändringar i enhetens redovisningsprinciper eller i de antaganden och bedömningar som styr värderingen av tillgångar och skulder. Dessa omständigheter bör till exempel beaktas vid upprättandet av den uppdaterade balansräkningen i enlighet med artikel 36.6 i direktiv 2014/59/EU. För detta ändamål bör värderaren på ett tillfredsställande sätt förklara skillnaderna mellan den nuvarande och den uppdaterade balansräkningen.

(15)

Denna förordning baseras på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som EBA har överlämnat till kommissionen.

(16)

EBA har genomfört öppna offentliga samråd om det förslag till tillsynsstandarder som denna förordning grundar sig på, gjort en analys av de möjliga kostnaderna och fördelarna samt begärt ett rådgivande yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (2).

a)

Värdet på fordringar i varje klass enligt tillämplig insolvensrätt och, när så är relevant och genomförbart, i enlighet med fordringsägarnas avtalsenliga rättigheter.

b)

De inkomster varje klass skulle få om enheten hade avvecklats under normala insolvensförfaranden.

Vid beräkningen av uppskattningar enligt första stycket leden a och b får värderaren, i lämpliga fall, tillämpa de kriterier som anges i artikel 4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/344.

a)

Den referensdag som fastställs av värderaren så nära som möjligt före den dag resolutionsmyndigheten förväntas fatta ett beslut om att försätta enheten i resolution eller utöva sin befogenhet att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument.

b)

Om en definitiv värdering i efterhand enligt artikel 36.10 i direktiv 2014/59/EU genomförs, resolutionstidpunkten.

c)

När det gäller skulder som härrör från derivatkontrakt, den tidpunkt som fastställs i enlighet med artikel 8 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1401 (4).

a)

Uppdaterade finansiella rapporter och lagstadgad rapportering som utarbetats av enheten så nära värderingsdagen som möjligt.

b)

En redogörelse för de viktigaste metoder, antaganden och bedömningar som enheten använt för att utarbeta finansiella rapporter och lagstadgad rapportering.

c)

Uppgifter i enhetens dokumentation.

d)

Relevanta marknadsuppgifter.

e)

Slutsatser som dragits av värderaren efter diskussioner med ledningen och revisorer.

f)

När sådana finns, tillsynsbedömningar av enhetens finansiella ställning, inklusive information som samlats in enligt artikel 27.1 h i direktiv 2014/59/EU.

g)

Branschomfattande bedömningar av tillgångarnas kvalitet, om det är relevant för enhetens tillgångar, samt stresstester.

h)

Värderingar av jämförbara aktörer, justerade på lämpligt sätt för att ta hänsyn till enhetens särskilda omständigheter.

i)

Historiska uppgifter, justerade på lämpligt sätt för att eliminera faktorer som inte längre är relevanta och ta hänsyn till andra faktorer som inte påverkat de historiska uppgifterna.

j)

Trendanalyser, på lämpligt sätt justerade för att ta hänsyn till enhetens särskilda omständigheter.

a)

Med undantag för vad som anges i artikel 36.9 i direktiv 2014/59/EU, den information som avses i artikel 36.6 a–c i det direktivet.

b)

Med undantag för vad som anges i artikel 36.9 i direktiv 2014/59/EU, den information som avses i artikel 36.8 i direktiv 2014/59/EU.

c)

Värderingen av skulder som härrör från derivatinstrument som gjorts i enlighet med kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1401.

d)

En sammanfattning av värderingen, inbegripet en redogörelse för bästa punktskattning, värdeintervall och källor till osäkerhet i värderingen.

e)

En redogörelse för de viktigaste metoder och antaganden som använts av värderaren vid utförandet av värderingen, hur känslig värderingen är för valet av metoder och antaganden samt, där så är möjligt, en redogörelse för hur dessa metoder och antaganden skiljer sig från de som använts för andra relevanta värderingar, inklusive eventuella preliminära resolutionsvärderingar.

f)

All ytterligare information som enligt värderaren skulle vara till hjälp för resolutionsmyndigheten eller behörig myndighet vid tillämpningen av artikel 36.1–36.11 i direktiv 2014/59/EU.

a)

Lån eller låneportföljer, de förväntade kassaflöden som beror på en motparts förmåga, vilja eller incitament att fullgöra sina skyldigheter, om dessa förväntningar styrs av antaganden om betalningsförsummelser, sannolikhet för fallissemang, förlust vid fallissemang eller instrumentegenskaper, särskilt om det bekräftas av förlustmönstret för en låneportfölj.

b)

Övertagna pantsatta tillgångar, vars kassaflöden påverkas både av tillgångens verkliga värde vid den tidpunkt då enheten övertog säkerheten eller utnyttjade panträtten och av den förväntade utvecklingen av detta värde därefter.

c)

Instrument som värderas till verkligt värde där beräkningen av detta verkliga värde i enlighet med redovisnings- eller tillsynskrav om marknadsvärdering eller modellvärdering inte längre är tillämplig eller giltig med hänsyn till omständigheterna.

d)

Goodwill och immateriella tillgångar, där nedskrivningsprövningen kan bero på en subjektiv bedömning, inbegripet rimliga förväntningar på kassaflöden, diskonteringsräntor och avgränsningen för kassagenererande enheter.

e)

Rättstvister och regleringsåtgärder, förväntade kassaflöden för vilka osäkerhet i olika hög grad kan råda i fråga om belopp och tidsangivelser.

f)

Poster som innefattar pensionstillgångar och pensionsskulder samt uppskjutna skatter.

a)

De ekonomiska och branschrelaterade omständigheter som inverkar på enheten, inklusive relevant utveckling på marknaden.

b)

Enhetens affärsmodell och förändringar i dess strategi.

c)

Enhetens urvalskriterier för tillgångar, inklusive strategier för lånegarantier.

d)

Förhållanden och praxis som sannolikt leder till betalningsstörningar.

e)

Omständigheter som påverkar de parametrar som används för att fastställa riskvägda tillgångar för beräkning av minimikapitalkrav.

f)

Effekten av enhetens finansiella struktur på dess kapacitet att behålla tillgångar under den förväntade innehavsperioden och dess förmåga att generera förutsägbara kassaflöden.

g)

Allmänna eller enhetsspecifika likviditets- eller finansieringsproblem.

a)

Ändringar i antaganden eller förväntningar jämfört med dem som gällde på värderingsdagen, i överensstämmelse med historiska trender på lång sikt och en rimlig tidsrymd som överensstämmer med den planerade innehavsperioden för tillgångar eller för enhetens återhämtning.

b)

Ytterligare eller alternativa underlag eller metoder för värdering som anses lämpliga av värderaren och som överensstämmer med denna förordning, bland annat i samband med bedömningen av aktievärdet efter konvertering.

a)

Avyttringsvärden och avyttringsperioder som har observerats i liknande transaktioner, justerade på lämpligt sätt för att ta hänsyn till skillnader i affärsmodell och finansiell struktur mellan parterna i dessa transaktioner.

b)

Fördelar eller nackdelar med en viss transaktion som är specifika för de berörda parterna eller för en undergrupp av marknadsaktörer.

c)

Särskilda egenskaper hos en tillgång eller affärsverksamhet som endast är relevanta för en potentiell köpare, eller för en undergrupp av marknadsaktörer.

d)

De sannolika effekterna av den förväntade försäljningen på enhetens franchisevärde.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/18

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser samt de skäl och förfaranden som gäller för sådana godkännanden.

(2)

En ansökan om godkännande av ett preparat av Lactobacillus buchneri (NRRL B-50733) har lämnats in i enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1831/2003. Till ansökan bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i förordning (EG) nr 1831/2003.

(3)

Denna ansökan gäller godkännande av ett preparat av Lactobacillus buchneri (NRRL B-50733) som fodertillsats i kategorin ”tekniska tillsatser” för alla djurarter.

(4)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterade i sitt yttrande av den 4 juli 2017 (2) att preparatet av Lactobacillus buchneri (NRRL B-50733) under de föreslagna användningsvillkoren inte inverkar negativt på djurs och människors hälsa eller på miljön. Myndigheten drog också slutsatsen att preparatet kan förbättra produktionen av ensilage av lättensilerat, relativt svårensilerat och svårensilerat fodermaterial. Myndigheten anser inte att det behövs några särskilda krav på övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen i foder som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats genom förordning (EG) nr 1831/2003.

(5)

Bedömningen av preparatet av Lactobacillus buchneri (NRRL B-50733) visar att villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003 är uppfyllda. Preparatet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/21

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser samt de skäl och förfaranden som gäller för sådana godkännanden. Enligt artikel 10 i den förordningen ska fodertillsatser som godkänts i enlighet med rådets direktiv 70/524/EEG (2) utvärderas på nytt.

(2)

Preparatet av Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1079 godkändes utan tidsbegränsning som fodertillsats för smågrisar genom kommissionens förordning (EG) nr 1847/2003 (3) och för suggor genom kommissionens förordning (EG) nr 2036/2005 (4). Tillsatsen infördes därefter i registret över fodertillsatser som en befintlig produkt i enlighet med artikel 10.1 i förordning (EG) nr 1831/2003.

(3)

En ansökan om en ny utvärdering av preparatet av Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1079 som fodertillsats för suggor och smågrisar har lämnats in i enlighet med artikel 10.2 i förordning (EG) nr 1831/2003 jämförd med artikel 7 i samma förordning. Sökanden begärde att denna tillsats skulle införas i kategorin ”zootekniska tillsatser”. Till ansökan bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i förordning (EG) nr 1831/2003.

(4)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterade i sina yttranden av den 20 april 2016 och den 4 juli 2017 (5) att preparatet av Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1079 under föreslagna användningsvillkor inte inverkar negativt på djurs och människors hälsa eller på miljön. Den konstaterade också att tillsatsen är effektiv för suggor genom att den gynnar diande smågrisar och avvanda smågrisar då den avsevärt förbättrar förhållandet mellan foderintag och viktökning. Myndigheten anser inte att det behövs några särskilda krav på övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen i foder som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats genom förordning (EG) nr 1831/2003.

(5)

Bedömningen av preparatet av Saccharomyces cerevisiae CNCM I-1079 visar att villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003 är uppfyllda. Preparatet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(6)

Förordningarna (EG) nr 1847/2003 och (EG) nr 2036/2005 bör därför ändras i enlighet med detta.

(7)

Eftersom det inte finns några säkerhetsskäl som kräver en omedelbar tillämpning av de ändrade villkoren för godkännande, bör en övergångsperiod medges så att de berörda parterna kan anpassa sig till de nya krav som följer av godkännandet.

(8)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

1.

Artikel 2 ska utgå.

2.

Bilaga II ska utgå.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/24

(1)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 978/2012 (2) beviljade unionen Kambodja allmänna tullförmåner. Det allmänna preferenssystemet började tillämpas den 1 januari 2014.

(2)

I förordning (EU) nr 952/2013 fastställs möjligheten att, under vissa klart definierade omständigheter och för vissa varor, bevilja undantag från reglerna om förmånsberättigande ursprung för förmånsländer inom det allmänna preferenssystemet. Enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 (3) kan regional kumulation bara tillämpas inom samma regionala grupp på länder som vid tidpunkten för exporten till unionen är förmånsländer inom det allmänna preferenssystemet.

(3)

Den 13 oktober 2016 inkom Kambodja med en begäran om en treårig förlängning av ett undantag som beviljats genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 822/2014 (4). Det undantaget innebar att Kambodja, för fastställandet av ursprunget för cyklar enligt HS-nummer 8712 som importeras till unionen från Kambodja, fick betrakta delar med ursprung i Malaysia som material med ursprung i Kambodja inom ramen för regional kumulation enligt det allmänna preferenssystemet, trots att Malaysia inte var ett förmånsland inom det allmänna preferenssystemet.

(4)

I sin begäran framhöll Kambodja att landets cykelindustri gjort stora ansträngningar för att i ökande utsträckning efterleva unionens ursprungsregler för de minst utvecklade länderna (enligt bilaga 22–03 till delegerade förordning (EU) 2015/2446), enligt vilka högst 70 % av de material som används i tillverkningen av produkten får importeras från andra länder för att produkten ska anses ha ursprung i det minst utvecklade landet. Kambodja konstaterade dock att det behövs mer tid för att industrin fullt ut ska kunna efterleva unionens ursprungsregler för de minst utvecklade länderna.

(5)

Genom en skrivelse av den 17 februari 2017 begärde kommissionen att Kambodja skulle lämna ytterligare information. Den 15 juni 2017 svarade Kambodja på denna begäran, varpå landets ansökan ansågs vara fullständig.

(6)

I sitt svar visade Kambodja att insatser gjorts för att göra cykelindustrin mer oberoende genom investeringar för att inrätta ytterligare produktionslinjer (t.ex. för ramar, lackering, svetsning eller fälgar). Kambodja uppgav också att tillverkarna uppmuntrats att köpa cykeltillbehör och förpackningsmaterial från lokala leverantörer i syfte att öka det mervärde som skapas i Kambodja. Kambodja har nu därmed sin egen strategi för att locka investerare att upprätta industrikluster i särskilda ekonomiska zoner för att stödja cykelindustrin.

(7)

Kambodja understryker att det är viktigt med ytterligare tid för att upprätthålla dynamiken i den kambodjanska cykelindustrin och för att nya projekt ska kunna få effekt, särskilt när det gäller främjande av investeringar i andra medlemsstater i Asean, som kommer att bidra till att tillgodose den kambodjanska cykelindustrins behov när det gäller kvalitet och pris på cykeldelar.

(8)

Det framgår av denna ytterligare information att Kambodjas cykelindustri nu åtnjuter en tillfredsställande grad av oberoende, och de siffror som presenteras i rapporten visar att en kontinuerlig efterlevnad av de ursprungsregler som medger användning av upp till 70 % icke-ursprungsmaterial nu är inom räckhåll. Med tanke på denna förbättring är det inte nödvändigt att förlänga detta undantag under lång tid eller att låta ett stort antal enheter som importeras till unionen omfattas av undantaget. Eftersom undantaget för 2016 avsåg 150 000 enheter kommer 100 000 enheter att vara tillräckligt för att stödja Kambodja när det gäller att göra landets industri helt oberoende.

(9)

Såsom Kambodja förklarade i sin begäran är dock ett fullständigt utnyttjande av undantaget beroende av säsongsrytmen, som innebär att perioden för beställning av delar (oktober–december) skiljer sig från perioden för import av dessa delar från andra länder (från maj det påföljande året till mars det tredje året). Det verkar därför vara nödvändigt att fastställa en tillräckligt lång tidsperiod för att undantaget ska vara till nytta. Av samma skäl bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

(10)

För att tillämpningen av undantaget ska kunna övervakas effektivt måste det krävas att Kambodjas myndigheter regelbundet lämnar uppgifter till kommissionen om ursprungscertifikat formulär A som har utfärdats inom ramen för undantaget.

(11)

Undantaget bör gälla för alla produkter enligt HS-nummer 8712 som använder delar enligt HS-nummer 8714 med ursprung i Malaysia.

(12)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från tullkodexkommittén.

—

”Derogation – Commission Implementing Regulation (EU) 2018/348”.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/28

(1)

I bilaga I till förordning (EG) nr 881/2002 förtecknas de personer, grupper och enheter som omfattas av frysning av penningmedel och ekonomiska resurser i enlighet med den förordningen.

(2)

Den 6 mars 2018 beslutade FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté att lägga till tre poster i sin förteckning över personer, grupper och enheter som bör omfattas av frysningen av penningmedel och ekonomiska resurser. Bilaga I till förordning (EG) nr 881/2002 bör därför ändras i enlighet med detta.

(3)

För att de åtgärder som föreskrivs i den här förordningen ska vara verkningsfulla bör den träda i kraft omedelbart.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/30

(1)

I direktiv 2001/18/EG fastställs krav på miljöriskbedömning av genetiskt modifierade organismer.

(2)

Den 4 december 2008 antog rådet slutsatser om genetiskt modifierade organismer där man underströk behovet av att uppdatera och ytterligare utveckla miljöriskbedömningen av genetiskt modifierade organismer, särskilt bedömningen av den långsiktiga påverkan av miljön.

(3)

På begäran av kommissionen antog Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) i oktober 2010 ett vetenskapligt yttrande om vägledning för miljöriskbedömning av genetiskt modifierade växter (2) (nedan kallat vägledningen) som är en översyn av den tidigare vägledningen. Övriga vägledningar som Efsa och Europeiska läkemedelsmyndigheten utfärdat är av betydelse för miljöriskbedömningen av andra genetiskt modifierade organismer än växter.

(4)

I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/412 (3) föreskrivs att kommissionen senast den 3 april 2017 ska uppdatera bilagorna till direktiv 2001/18/EG vad gäller miljöriskbedömningen för att införa och utgå ifrån vägledningen som inte är rättsligt bindande.

(5)

I syfte att göra anpassningar till den tekniska utvecklingen och ta hänsyn till de erfarenheter som gjorts med miljöriskbedömning av genetiskt modifierade växter bör väsentliga delar av vägledningen införas i direktiv 2001/18/EG. I samband med detta bör principen om att miljöriskbedömning bör göras från fall till fall respekteras.

(6)

Vägledningen utarbetades främst för anmälningar om utsläppande på marknaden (nedan kallade anmälningar enligt del C) av genetiskt modifierade växter, medan bilaga II till direktiv 2001/18/EG tillämpas på både anmälningar enligt del C och anmälningar om annat ändamål än utsläppande på marknaden (nedan kallade anmälningar enligt del B). Vissa krav som är en följd av att vägledningen införs i bilaga II bör därför endast tillämpas på anmälningar enligt del C, eftersom de skulle vara irrelevanta eller oproportionerliga i anmälningar enligt del B som främst gäller experimentella utsättningar.

(7)

I del C i bilaga II till direktiv 2001/18/EG beskrivs metodiken för miljöriskbedömningen. Den bör uppdateras så att framför allt den terminologi som används för att beskriva de sex stegen i bedömningen införs.

(8)

Del D i bilaga II till direktiv 2001/18/EG är tillämplig på slutsatserna i miljöriskbedömningen och består av två separata delar, andra genetiskt modifierade organismer än högre växter (avsnitt D.1) och genetiskt modifierade högre växter (avsnitt D.2). Enligt vägledningen ska sju specifika riskområden behandlas i miljöriskbedömningen av genetiskt modifierade växter innan några slutsatser kan dras. Strukturen och innehållet i avsnitt D.2 i bilaga II bör därför uppdateras så att de motsvarar dessa riskområden.

(9)

När miljöriskbedömningen avser en genetiskt modifierad växt som är herbicidtolerant bör dess tillämpningsområde överensstämma med direktiv 2001/18/EG. Miljöriskbedömningen av användningen av ett växtskyddsmedel, inklusive användning på en genetiskt modifierad växt, omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009 (4) och kommer att göras på medlemsstatsnivå för att ta hänsyn till särskilda jordbruksförhållanden.

(10)

I bilaga III B till direktiv 2001/18/EG förtecknas obligatoriska uppgifter i anmälningar om utsättning av genetiskt modifierade högre växter, och de gäller för både anmälningar enligt del C och enligt del B. Bilagans struktur, innehåll och detaljnivå bör ändras så att den överensstämmer med vägledningen. Eftersom de flesta ändringarna till följd av vägledningen gäller miljöriskbedömning av anmälningar enligt del C och i syfte att förtydliga och förenkla för anmälarna och de behöriga myndigheterna, bör strukturen i bilaga III B ändras så att kraven för anmälningar enligt del C åtskiljs från kraven för anmälningar enligt del B.

(11)

De flesta ansökningar om godkännande av utsläppande på marknaden av genetiskt modifierade växter lämnas in i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 (5). För enkelhetens skull bör därför ordningsföljden för de obligatoriska uppgifterna för anmälningar enligt del C i bilaga III B till direktiv 2001/18/EG i möjligaste mån anpassas till ordningsföljden i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 503/2013 (6).

(12)

I bilaga IV till direktiv 2001/18/EG fastställs ytterligare uppgifter som enbart krävs för anmälningar enligt del C. Kraven i den bilagan för spårningsmetoder bör uppdateras mot bakgrund av den tekniska utvecklingen, särskilt vad gäller anmälarens inlämning av referensmaterial.

(13)

De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv är förenliga med yttrandet från den kommitté som föreskrivs i artikel 30 i direktiv 2001/18/EG.

9.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/46

(1)

Genom genomförandeförordning (EU) 2017/1795 (2) införde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål (även kallade varmvalsade platta produkter) med ursprung i Brasilien, Iran, Ryssland och Ukraina och avslutade undersökningen av import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Serbien (nedan kallad den slutgiltiga förordningen).

(2)

Under den undersökning som ledde fram till införandet av denna tull, erbjöd fem exporterande tillverkare från Brasilien, Iran, Ryssland och Ukraina prisåtaganden. Eftersom dessa erbjudanden lämnades efter ett ytterligare slutligt utlämnande av uppgifter som kom sent under undersökningen, kunde kommissionen inte analysera huruvida dessa prisåtaganden var godtagbara, inom tidsfristen för antagande av förordningen om slutgiltig tull. Eftersom kommissionen ansåg att det rörde sig om ett undantagsfall åtog den sig att slutföra analysen av dessa fem erbjudanden i ett senare skede. Efter slutförandet av undersökningen och offentliggörandet av förordningen om slutgiltig tull erbjöd en sjätte exporterande tillverkare ett prisåtagande.

(3)

Den 18 december 2017 underrättade kommissionen alla berörda parter om den bedömning av erbjudandena om åtagande som låg till grund för dess avsikt att avslå alla erbjudanden om åtagande (nedan kallad kommissionens bedömning). På grundval av denna underrättelse lämnade berörda parter skriftliga inlagor med synpunkter på bedömningen och, i vissa fall, ytterligare ändringar av sina erbjudanden. De berörda parter som så begärde blev också hörda.

(4)

Den 3 januari 2018 mottog kommissionen en begäran från Ukrainas regering om samråd i enlighet med artikel 50 b i associeringsavtalet EU–Ukraina (3). Samråden hölls den 26 januari 2018. Skriftliga inlagor lämnades den 31 januari 2018.

(5)

Tillräckligheten och genomförbarheten av alla erbjudanden bedömdes mot bakgrund av den tillämpliga rättsliga ramen, däribland associeringsavtalet mellan EU och Ukraina när det gäller den ukrainska exporterande tillverkaren.

(6)

Den exporterande tillverkaren erbjöd ett minimiimportpris per ton för en viss exportvolym till unionen och ett annat – högre – minimiimportpris för en volym över denna. Den exporterande tillverkaren erbjöd också en mekanism för prisanpassning.

(7)

Detta erbjudande som grundar sig på ett genomsnittligt minimiimportpris är otillräckligt, eftersom det inte kommer att undanröja de skadevållande effekterna av dumpningen för alla produkttyper, vilket gäller särskilt för de dyraste. Såsom konstateras i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull ansåg kommissionen att en åtgärd i form av ett företagsspecifikt fast belopp per ton mer exakt återspeglar den skada som vållats av den exporterande tillverkare som konstaterades bedriva dumpning, än ett minimiimportpris. Denna åtgärd säkerställer också att, i motsats till ett minimiimportpris, tullen helt undanröjer skadan, vilket ger omedelbart skydd för unionsindustrin. Dessutom omfattar erbjudandet transaktioner mellan närstående enheter. Själva arten av sådana förbindelser innebär många möjligheter för korsvis kompensation. Alla andra transaktioner, lån eller bidrag mellan två närstående enheter skulle kunna användas för att kompensera för minimiimportpriset. Kommissionen kan inte övervaka dessa transaktioner och det saknas lämpliga riktmärken som skulle göra det möjligt att kontrollera om de är äkta eller om det rör sig om kompensationsarrangemang.

(8)

Dessutom skulle ett godtagande av erbjudandet inte vara praktiskt möjligt. Den exporterande tillverkaren har närstående företag i flera medlemsstater, varav vissa som ytterligare bearbetar den berörda produkten. Den exporterande tillverkaren säljer också andra produkter till kunder i unionen och dess närstående importör säljer likadana produkter från andra källor. Det är alltså inte möjligt för kommissionen att effektivt övervaka dessa verksamheter samt genomförandet av två olika minimiimportpriser som är olika beroende på exportvolym.

(9)

Som svar på kommissionens bedömning hävdade den exporterande tillverkaren att det minimiimportpris som föreslogs i erbjudandet undanröjer dumpningens skadevållande effekt, eftersom samma minimiimportpris hade föreslagits av kommissionen vid ett tillfälle under undersökningen. Den exporterande tillverkaren påpekade att minimiimportpriset grundar sig på viktade genomsnittliga importpriser för alla produkttyper. Minimiimportpriset skulle därför inte skada unionstillverkarna, eftersom produkttyper med lägre priser skulle placeras på högre prisnivåer än de borde, och därmed kompensera produkttyper med högre priser. Om detta resonemang tillämpades på produkttypsammansättningen av dess export under undersökningsperioden skulle minimiimportpriset, enligt den exporterande tillverkaren, vara tillräckligt för att undanröja dumpningens skadevållande effekt. Vidare hävdade den exporterande tillverkaren att minimiimportpriset inte borde anpassas med anledning av försäljning via ett närstående företag, bland annat beroende på det sätt enligt vilket dess exportpris fastställts i förordningen om slutgiltig tull. Den exporterande tillverkaren hävdade därefter att korsvis kompensation är omöjlig av ett antal orsaker, särskilt därför att korsvis kompensation skulle synas i årsrapporterna för den exporterande tillverkaren och dess närstående företag. Den exporterande tillverkaren ändrade också sitt erbjudande om åtagande. I det nya erbjudandet åtog sig den exporterande tillverkaren att upphöra med återförsäljning av varmvalsade platta produkter via sitt närstående företag i unionen och att rapportera försäljning av andra produkter till unionen.

(10)

När det gäller kommentaren att det föreslagna minimiimportpriset undanröjer dumpningens skadevållande effekt, eftersom det är identiskt med det som föreslagits av kommissionen vid ett tillfälle under undersökningen, noterade kommissionen att den lösningen till slut avslogs. Detta avslag motiverades bland annat i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull, vilka sammanfattas i skäl 7. Kommentaren om att minimiimportpriset grundade sig på viktade genomsnittliga importpriser påverkade inte slutsatsen att minimiimportpriset inte undanröjer dumpningens skadevållande effekt för de dyraste produkttyperna. Kommissionen lyckades inte hitta några uppgifter som stöder påståendet att dumpningens skadevållande effekt skulle ha undanröjts av minimiimportpriset på grund av exportens produkttypsammansättning under undersökningsperioden. Den sökande lämnade heller inte in några sådana uppgifter. Även om kommissionen hade uppgifter till stöd för detta påstående fann den att inget förhindrar produkttypsammansättningen från att förskjutas mot produkttyper med högre pris. Själva tillämpningen av minimiimportpriset skulle tvärtom kunna främja en sådan förskjutning. När det gäller kommentaren att minimiimportpriset inte borde anpassas med anledning av försäljning via ett närstående företag skulle kommissionen kunna instämma i att denna anpassning inte är berättigad, med hänsyn till omständigheterna i fallet under undersökningsperioden, och särskilt det sätt på vilket exportpriset för den exporterande tillverkaren fastställdes i förordningen om slutgiltig tull. Det finns dock ingen garanti för att omständigheterna inte förändras, särskilt eftersom företagen är varandra närstående. Slutligen, när det gäller ändringen av erbjudandet och risken för korsvis kompensation, noterade kommissionen att, medan åtagandet att inte återförsälja den berörda produkten skulle begränsa vissa av riskerna för korsvis kompensation, återstår huvudfrågan, nämligen att minimiimportpriset tillämpas på transaktioner mellan närstående företag. Ett sådant samröre mellan två enheter erbjuder många möjligheter till korsvis kompensation som inte effektivt kan övervakas av kommissionen. Inte alla av dessa skulle visas i årsrapporterna och för dem som skulle visas skulle kommissionen sakna lämpliga riktmärken för att kunna bedöma huruvida dessa är av kompenserande slag. Ett åtagande som omfattar försäljning genom närstående företag kan godtas endast om den berörda produkten till slut säljs vidare till en oberoende kund och om minimiimportpriset, med lämpliga anpassningar, kan tillämpas på dessa transaktioner. Detta är omöjligt om den berörda produkten omvandlas till en annan produkt.

(11)

Den exporterande tillverkaren erbjöd ett minimiimportpris per ton för all sin export.

(12)

Detta erbjudande som grundar sig på ett genomsnittligt minimiimportpris är otillräckligt, eftersom det inte kommer att undanröja de skadevållande effekterna av dumpningen för alla produkttyper, vilket gäller särskilt för de dyraste. Såsom konstateras i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull ansåg kommissionen att en åtgärd i form av ett företagsspecifikt fast belopp per ton mer exakt återspeglar den skada som vållats av den exporterande tillverkare som konstaterades bedriva dumpning, än ett minimiimportpris. Det säkerställer också att, i motsats till ett enda minimiimportpris, tullen helt undanröjer skadan, vilket ger omedelbart skydd för unionsindustrin. Erbjudandet är också otillräckligt eftersom den exporterande tillverkaren inte föreslog en anpassningsmekanism fastän priserna på varmvalsade platta produkter tenderar att variera betydligt över tiden.

(13)

Dessutom skulle ett godtagande av erbjudandet inte vara praktiskt möjligt. Till följd av den av exporterande tillverkarens globala struktur och försäljningsverksamhet kunde det föreslagna prisåtagandet inte övervakas effektivt, eftersom det erbjuder flera möjligheter för korsvis priskompensation. Den exporterande tillverkaren har ett antal närstående företag i flera medlemsstater och länder utanför unionen. Dessutom säljer den exporterande tillverkaren också andra produkter till unionen. Det är alltså inte möjligt för kommissionen att övervaka sådan verksamhet på ett effektivt sätt.

(14)

Den exporterande tillverkaren erbjöd ett minimiimportpris per ton för all sin export, anpassat för försäljning via dess handlare i unionen.

(15)

Detta erbjudande som grundar sig på ett genomsnittligt minimiimportpris är otillräckligt, eftersom det inte kommer att undanröja de skadevållande effekterna av dumpningen för alla produkttyper, vilket gäller särskilt för de dyraste. Såsom konstateras i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull ansåg kommissionen att en åtgärd i form av ett företagsspecifikt fast belopp per ton mer exakt återspeglar den skada som vållats av den exporterande tillverkare som konstaterades bedriva dumpning, än ett minimiimportpris. Denna åtgärd säkerställer också att, i motsats till ett minimiimportpris, tullen helt undanröjer den skadevållande dumpningen, vilket ger omedelbart skydd för unionsindustrin. Erbjudandet är också otillräckligt eftersom den exporterande tillverkaren inte föreslog en anpassningsmekanism fastän priserna på varmvalsade platta produkter tenderar att variera betydligt över tiden.

(16)

Dessutom skulle ett godtagande av erbjudandet inte vara praktiskt möjligt. På grund av att den exporterande tillverkaren säljer andra produkter till unionen, skulle det prisåtagande som erbjuds vara omöjligt att övervaka effektivt, eftersom det erbjuder möjligheter för korsvis priskompensation. Det är alltså inte möjligt för kommissionen att övervaka sådan verksamhet på ett effektivt sätt.

(17)

Som svar på kommissionens bedömning hävdade den exporterande tillverkaren att kommissionen inte uttalade sig om det faktum att dess erbjudande återspeglade kommissionens förslag under ett skede av undersökningen. Den exporterande tillverkaren begärde en förklaring till varför ett erbjudande som återspeglade det förslaget inte är lämpligt. Den exporterande tillverkaren hävdade att det minimiimportpris som den föreslog är högre än det som kommissionen föreslog under undersökningen, och därför att det minimiimportpris som föreslås i åtagandet per definition undanröjer den skada som vållas unionsindustrin. Den exporterande tillverkaren hävdade vidare att det inte är någon skillnad mellan ett minimiimportpris och en specifik tull per ton när det gäller undanröjande av dumpningens skadevållande effekt för den dyraste produkten, och att detta argument därför är irrelevant. Den exporterande tillverkaren hävdade att det faktum att den säljer andra produkter till unionen inte automatiskt skapar en risk för korsvis kompensation. Slutligen hävdade den exporterande tillverkaren att åtagandefakturorna skulle undanröja varje risk för kringgående eller korsvis kompensation på precis samma sätt som den giltiga handelsfaktura som föreslås i det slutgiltiga meddelandet om uppgifter skulle göra.

(18)

Kommissionen konstaterade att dess bedömning inte bara innehöll ett yttrande om likheterna mellan erbjudandet om åtagande och ett alternativ som övervägdes under ett skede av undersökningen. I skäl 15 hänvisar den till och sammanfattar den del av förordningen om slutgiltig tull som förklarar varför det alternativet avslogs. Samma resonemang är tillämpligt på den exporterande tillverkarens kommentar som jämför åtagandefakturor med en av de lösningar som övervägdes under undersökningen och som slutligen avslogs av kommissionen. Det faktum att det minimiimportpris som föreslogs av den exporterade tillverkaren är högre än det som övervägdes av kommissionen vid en tidpunkt under undersökningen, betyder inte att det per definition undanröjer dumpningens skadevållande verkan. Skillnaden är liten och den påverkade inte argumentet att ett genomsnittligt minimiimportpris är otillräckligt, eftersom det inte kommer att undanröja de skadevållande effekterna av dumpningen för alla produkttyper, särskilt för de dyraste. Kommentaren att minimiimportpriset och en specifik tull är lika ineffektiva i detta avseende är också missriktad. Till skillnad från ett minimiimportpris tvingar en specifik tull importörer att betala mer för en dyrare produkttyp, eftersom marknadspriset för en produkttyp är en del av priset de betalar, medan den andra delen är tull. Detta gäller inte för ett minimiimportpris som är detsamma för alla produkttyper. Slutligen kan försäljning av andra produkter till unionen visst användas för korsvis kompensation, men endast om de säljs till samma kunder som de varmvalsade platta produkterna. Kommissionen noterade dock att korsvis kompensation och risken för korsvis kompensation är två olika begrepp. Kommissionen vet till exempel att den exporterande tillverkaren säljer andra produkter till unionen, men har inga uppgifter om den exporterande tillverkarens kunder för dessa produkter. Det bör noteras att den exporterande tillverkaren inte förnekade försäljning av andra produkter till de kunder som köper varmvalsade platta produkter, och åtog sig heller inte att inte göra det i framtiden. Även om denna situation inte bevisar förekomsten av korsvis kompensation, utgör den klart en risk för korsvis kompensation som kommissionen inte kan övervaka.

(19)

Den exporterande tillverkaren erbjöd två minimiimportpriser per ton, ett för plåtar och ett för ringar eller rullar. Den exporterande tillverkaren erbjöd också en prisanpassningsmekanism och åtog sig i sitt ändrade erbjudande att sälja den berörda produkten endast direkt till oberoende kunder i unionen, och att inte sälja andra produkter till sina kunder som köper varmvalsade platta produkter i unionen.

(20)

Den exporterande tillverkarens erbjudande lämnades efter slutförandet av undersökningen och bör därför avslås. Medan åtaganden, i enlighet med artikel 8.2 i grundförordningen, i undantagsfall får erbjudas efter den period under vilken uppgifter kan lämnas enligt artikel 20.5 i grundförordningen, bör ett sådant erbjudande ske i rimlig tid innan undersökningen avslutas.

(21)

Även om erbjudandet lämnades i tid är det erbjudande som grundar sig på två genomsnittliga minimiimportpris otillräckligt, eftersom det inte kommer att undanröja de skadevållande effekterna av dumpningen för alla produkttyper, vilket gäller särskilt för de dyraste. Såsom konstateras i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull ansåg kommissionen att en åtgärd i form av ett företagsspecifikt fast belopp per ton mer exakt återspeglar den skada som vållats av den exporterande tillverkare som konstaterades bedriva dumpning, än ett minimiimportpris. Denna åtgärd säkerställer också att, i motsats till ett minimiimportpris, tullen helt undanröjer den skadevållande dumpningen, vilket ger omedelbart skydd för unionsindustrin.

(22)

Dessutom skulle ett godtagande av erbjudandet inte vara praktiskt möjligt. Till följd av den av exporterande tillverkarens globala struktur och försäljningsverksamhet skulle det föreslagna prisåtagandet inte kunna övervakas effektivt, eftersom det erbjuder flera möjligheter för korsvis priskompensation. Den exporterande tillverkaren har ett antal närstående företag och säljer även andra stålprodukter till unionen. Det är alltså inte möjligt för kommissionen att övervaka sådan verksamhet på ett effektivt sätt.

(23)

Som svar på kommissionens bedömning invände den exporterande tillverkaren mot bedömningen ovan och betonade vikten av sina ytterligare åtaganden att endast använda en försäljningskanal och inte sälja andra produkter till de kunder som köper varmvalsade platta produkter.

(24)

När det gäller de ytterligare åtagandena noterade kommissionen att, med tanke på den exporterande tillverkarens globala struktur och dess kunders globala struktur, det är omöjligt att övervaka alla tillgängliga möjligheter för korsvis kompensation. Om till exempel de företag som omfattas av åtagandet inte säljer andra produkter till en kund som köper varmvalsade platta stålprodukter i unionen, finns det inga hinder för deras närstående företag inom eller utanför unionen att ingå potentiella transaktioner för korsvis kompensation med dessa kunder eller med deras närstående företag. Medan den exporterande tillverkaren invände mot bedömningen av tillräckligheten i sitt erbjudande, lade den inte fram några ytterligare argument mot den slutsats som kommissionen dragit.

(25)

Den exporterande tillverkaren erbjöd först olika minimiimportpriser per ton, beroende på produkttyp. Sedan ändrade tillverkaren sitt erbjudande och föreslog ett minimiimportpris per ton för alla produkttyper med en anpassningsmekanism som baseras på de genomsnittliga priserna för varmvalsade platta produkter. Den exporterande tillverkaren föreslog även ett årligt kvantitativt tak och förband sig att endast sälja till sitt närstående företag i unionen och endast för vidare bearbetning.

(26)

Detta erbjudande som grundar sig på ett genomsnittligt minimiimportpris är otillräckligt, eftersom det inte kommer att undanröja de skadevållande effekterna av dumpningen för alla produkttyper, vilket gäller särskilt för de dyraste. Såsom konstateras i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull ansåg kommissionen att en åtgärd i form av ett företagsspecifikt fast belopp per ton mer exakt återspeglar den skada som vållats av den exporterande tillverkare som konstaterades bedriva dumpning, än ett minimiimportpris. Denna åtgärd säkerställer också att, i motsats till ett minimiimportpris, tullen helt undanröjer den skadevållande dumpningen, vilket ger omedelbart skydd för unionsindustrin. Dessutom omfattar erbjudandet transaktioner mellan närstående enheter. Själva arten av sådana förbindelser innebär många möjligheter för korsvis kompensation. Alla andra transaktioner, lån eller bidrag mellan två närstående enheter skulle kunna användas för att kompensera för minimiimportpriset. Kommissionen kan inte övervaka dessa transaktioner och det saknas lämpliga riktmärken som skulle göra det möjligt att kontrollera om de är äkta eller om det rör sig om kompensationsarrangemang.

(27)

Dessutom skulle ett godtagande av erbjudandet inte vara praktiskt möjligt. Till följd av den av exporterande tillverkarens globala struktur och försäljningsverksamhet skulle det föreslagna prisåtagandet inte kunna övervakas effektivt, eftersom det erbjuder flera möjligheter för korsvis priskompensation. Dessutom tillverkar och säljer närstående företag i unionen också den likadana produkten. Det är alltså inte möjligt för kommissionen att övervaka sådan verksamhet på ett effektivt sätt.

(28)

Som svar på kommissionens bedömning hävdade den exporterande tillverkaren att kommissionen förbisåg de två huvudinslagen i dess erbjudande, nämligen det kvantitativa taket och slutanvändaråtagandet (dvs. endast vidare bearbetning). Enligt den exporterande tillverkaren säkerställer dessa två åtaganden att export till dumpade priser skulle upphöra, eftersom den berörda produkten inte skulle exporteras till unionens fria marknad. Den exporterande tillverkaren hävdade därefter att kommissionen i förordningen om slutgiltig tull inte fastställde skada på den företagsinterna marknaden. Trots dessa argument ändrade den exporterande tillverkaren, i en anda av fullständigt samarbete, sitt erbjudande och föreslog tjugotvå minimiimportpriser på grundval av produkttyperna. När det gäller risken för korsvis kompensation hävdade den exporterande tillverkaren att, eftersom det inte kommer att ske någon försäljning på den fria marknaden, är det faktiskt irrelevant till vilket minimipris som den berörda produkten säljs inom gruppen. Eftersom ett sådant minimipris är irrelevant är risken för korsvis kompensation likaledes irrelevant. Vidare hävdade den exporterande tillverkaren att transaktioner inom gruppen är föremål för gruppens internprissättning och kan alltså inte användas för korsvis kompensation.

(29)

Den exporterande tillverkaren sålde inte varmvalsade platta stålprodukter till sina närstående företag i unionen under undersökningsperioden. I motsats till vad den exporterande tillverkaren antydde undantogs gruppintern försäljning av varmvalsade platta produkter för vidare bearbetning inte från slutsatsen om skadevållande dumpning i förordningen om slutgiltig tull. Denna försäljning omfattas för närvarande av den tillämpliga tullen och denna slutsats kan inte återkallas genom ett åtagande. Detta argument avvisades mot bakgrund av att den exporterande tillverkarens argument att gruppintern korsvis kompensation är omöjlig beror på det inkorrekta antagandet att gruppintern försäljning för bearbetning inte orsakar skadevållande dumpning. Gruppens interna prissättning är dessutom gruppens egna internbeslut och som sådant är detta ingen tillräcklig garanti mot korsvis kompensation. Även om så vore fallet skulle korsvis kompensation inom gruppen kunna utföras med andra medel än försäljning av varor. Ett åtagande som omfattar försäljning genom närstående företag kan godtas endast om den berörda produkten till slut säljs vidare till en oberoende kund och om minimiimportpriset, med lämpliga anpassningar, kan tillämpas på dessa transaktioner. Detta är omöjligt om den berörda produkten omvandlas till en annan produkt. Erbjudandet om tjugotvå minimiimportpriser på grundval av grupper av produkttyper kunde inte godtas, eftersom det skulle vara omöjligt för tullen att effektivt övervaka dem.

(30)

Den exporterande tillverkaren föreslog två scenarier i sitt ursprungliga erbjudande. Det första scenariot bygger på ett minimiimportpris per ton (det genomsnittliga priset under undersökningsperioden plus tull justerat för att ta hänsyn till prisökningen på råmaterial efter undersökningsperioden) och med möjlighet att sälja under det minimiimportpriset med användning av tullsatsen. Det andra scenariot bygger på ett lägre minimiimportpris per ton (utan justering för prisökningen på råmaterial efter undersökningsperioden) och utan möjlighet att sälja under det minimiimportpriset. Den exporterande tillverkaren ändrade senare sitt erbjudande genom tillägg av ett årligt kvantitativt tak för försäljning inom ramen för åtagandet.

(31)

Kommissionen godtar inte möjligheten att fritt välja klausuler där den exporterande tillverkaren tillåts sälja inom ett åtagande och parallellt under minimiimportpriset inom ramen för tullen. Därmed är det andra scenariot det enda möjliga. Godtagande av en sådan klausul skulle möjliggöra en mekanism för korsvis kompensation där transaktioner på minimiimportprisnivå uppvägs av transaktioner till priser under minimiimportpriset.

(32)

Enligt artikel 50 i associeringsavtalet mellan EU och Ukraina ska åtaganden prioriteras, under förutsättning att kommissionen erhåller ett genomförbart erbjudande som är tillräckligt och vars godtagande inte anses praktiskt omöjligt. I detta fall, av de skäl som förklaras nedan, mottog kommissionen inte något genomförbart erbjudande om åtagande och därför kan ett åtagande inte prioriteras.

(33)

Enligt kommissionens bedömning finns det flera skäl till varför erbjudandet är otillräckligt. Det grundar sig på ett genomsnittligt minimiimportpris och kommer därför inte att undanröja de skadevållande effekterna av dumpningen för alla produkttyper, vilket gäller särskilt för de dyraste. Såsom konstateras i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull ansåg kommissionen att en åtgärd i form av ett företagsspecifikt fast belopp per ton mer exakt återspeglar den skada som vållats av den exporterande tillverkare som konstaterades bedriva dumpning, än ett minimiimportpris. Denna åtgärd säkerställer också att, i motsats till ett minimiimportpris, tullen helt undanröjer den skadevållande dumpningen, vilket ger omedelbart skydd för unionsindustrin. Den exporterande tillverkaren föreslog inte någon justering med hänsyn till den försäljning som skett via dess närstående företag. Även om priserna för varmvalsade platta produkter tenderar att variera betydligt över tiden föreslog den exporterande tillverkaren inte någon anpassningsmekanism. Dessutom omfattas endast två av de tre produktionsanläggningar som exporterade den berörda produkten till unionen under åtagandets undersökningsperiod. Den exporterande tillverkaren föreslog slutligen att dess försäljning till närstående företag i unionen skulle omfattas av villkoren i åtagandet. Själva arten av sådana förbindelser innebär många möjligheter för korsvis kompensation. Alla andra transaktioner, lån eller bidrag mellan två närstående enheter skulle kunna användas för att kompensera för minimiimportpriset. Kommissionen kan inte övervaka dessa transaktioner och det saknas lämpliga riktmärken som skulle göra det möjligt att kontrollera om de är äkta eller om det rör sig om kompensationsarrangemang.

(34)

Dessutom skulle ett godtagande av erbjudandet inte vara praktiskt möjligt. Till följd av den av exporterande tillverkarens globala struktur och försäljningsverksamhet skulle det föreslagna prisåtagandet inte kunna övervakas effektivt, eftersom det erbjuder flera möjligheter för korsvis priskompensation. Den exporterande tillverkaren har flera närstående företag i olika medlemsstater och utanför unionen, varav vissa tillverkar och säljer den likadana produkten. Den exporterande tillverkaren säljer till unionen via ett eller flera av dessa företag. Det är alltså inte möjligt för kommissionen att övervaka sådan verksamhet på ett effektivt sätt.

(35)

Som svar på kommissionens bedömning lämnade den exporterande tillverkaren en tredje version av sitt erbjudande om åtagande. I den nya versionen av erbjudandet föreslog den exporterande tillverkaren fyra olika minimiimportpriser och åtog sig att inte sälja under dessa priser. Enligt den exporterande tillverkaren gjordes denna ändring trots att kommissionen ansåg att ett enda minimiimportpris var godtagbart för alla produkttyper i ett skede av den undersökning som ledde till införandet av tullen. Den exporterande tillverkaren åtog sig dessutom att inkludera den tredje produktionsanläggningen i erbjudandet om åtagande, att inte sälja den berörda produkten genom sina närstående företag i unionen, att tillhandahålla närmare uppgifter om sin försäljning i unionen av andra produkter till unionskunder som köper varmvalsade platta produkter, och att inte utanför unionen sälja den berörda produkten och övriga produkter till sina unionskunder som köper varmvalsade platta produkter. Slutligen föreslog den exporterande tillverkaren ett lägre årligt kvantitativt tak. Den exporterande tillverkaren erbjöd sig att ovanför det taket sälja under den tillämpliga antidumpningstullen.

(36)

Utöver dessa åtaganden föreslog Ukrainas regering under samråden att den skulle förse kommissionen med exportstatistik för den berörda produkten och att inrätta en expertgrupp för att underlätta utbyte av statistik och annan information.

(37)

Den 5 februari 2018 ändrade den exporterande tillverkaren igen sitt erbjudande om åtagande. Den exporterande tillverkaren hävdade att hela försäljningen är föremål för gruppens strikta prissättning och förebygger korsvis kompensation. Den exporterande tillverkaren hävdade dessutom att gruppens prissättning noggrant granskas i skattemyndigheternas regelbundna kontroller, både i unionen och i Schweiz. Trots detta åtog sig den exporterande tillverkaren att inte sälja varmvalsade platta produkter som tillverkats i unionen och andra produkter som tillverkats av gruppen till de kunder som köper varmvalsade platta produkter och som köper den berörda produkten. Detta skulle gälla alla dess kunder utom en, som skulle köpa varmvalsade platta produkter från Ukraina, unionen och övriga produkter som tillverkas av gruppen.

(38)

Vad gäller kommentaren att kommissionen ansåg ett enda minimiimportpris som godtagbart för alla produkttyper i ett skede av undersökningen, noterade kommissionen att den lösningen till slut avvisades. Detta avslag motiverades bland annat i skälen 632 och 655 i förordningen om slutgiltig tull, vilka sammanfattas i skäl 33.

(39)

Erbjudandet är otillräckligt av flera orsaker. Av de fyra grupper av minimiimportpriser som föreslogs omfattade en knappt någon försäljning, en annan innehåller en prisvariant och betydande prisvarianter i de två återstående grupperna. Minimiimportpriserna, som grundar sig på de genomsnittliga priserna i varje grupp, kommer därför inte att undanröja dumpningens skadevållande effekterna för alla produkttyper, särskilt inte för de dyraste i varje grupp. Nivån för de fyra minimiimportpriserna fastställdes dessutom på ett helt godtyckligt sätt. Kommissionen mottog inga uppgifter som motiverade skillnaden mellan minimiimportpriserna. Slutligen, trots att priserna för varmvalsade platta produkter tenderar att variera betydligt över tiden föreslog den exporterande tillverkaren inte någon anpassningsmekanism.

(40)

Ett godtagande av erbjudandet om åtagande förblir praktiskt omöjligt. Den exporterande tillverkaren åtog sig att inte sälja några produkter till sina unionskunders enheter baserade utanför unionen. Detta åtagande omfattar dock endast de tre tillverkningsföretagen och utelämnar dussintals närstående företag, inbegripet den schweiziske handlaren. Även om alla dessa företag omfattades av åtagandet skulle ett sådant åtagande vara omöjligt att övervaka, med tanke på storleken på den exporterande tillverkarens grupp och kundbas. Den exporterande tillverkaren föreslog också att rapportera sin försäljning av andra produkter till de kunder som köper varmvalsade platta produkter i unionen. Kommissionen skulle dock sakna lämpliga riktmärken för att bedöma huruvida dessa transaktioner är av kompenserande natur. Medan den exporterande tillverkaren åtog sig att inte sälja genom sina närstående företag i unionen, säljer dessa företag den likadana produkten på unionsmarknaden. Medan dessa transaktioner kan röra samma kunder och alltså kan användas för kompensation, är de helt och hållet utanför åtagandets räckvidd.

(41)

Den ändring av åtagandet som föreslogs den 5 februari 2018 (dvs. att endast sälja den berörda produkten till alla kunder som köper varmvalsade platta produkter i unionen, utom en) undanröjer inte det problem rörande den uteslutna kund som nämns ovan. För övriga kunder, med tanke på storleken på den exporterande tillverkarens grupp, vore det omöjligt att övervaka huruvida något av den exporterande tillverkarens närstående företag säljer andra produkter till unionskunder som köper varmvalsade platta produkter eller till deras närstående företag. Den exporterande tillverkarens internprissättning och den kund som den avser att sälja till utgör inte en tillräcklig garanti mot korsvis kompensation. Den exporterande tillverkaren kunde inte heller förklara hur skattemyndigheternas kontroller i unionen och i Schweiz skulle upptäcka korsvis kompenserande priser. Att gå med på att sälja en produkt till ett lägre pris än vad som annars skulle begäras är inte nödvändigtvis ett brott mot skattelagstiftningen. Det ingår i vanliga prisförhandlingar.

(42)

Slutligen kan försäljning över det årliga taket enligt den tillämpliga antidumpningstullen inte godtas, eftersom den kan användas för kompensation. Detta är i princip en variant på de ”välja-och-vraka”-paragrafer som beskrivs i skäl 31, som uppskjuts i tiden. Genom att sänka taket långt under de historiska årliga exportvolymerna ökar detta nya erbjudande därmed risken för korsvis kompensation.

(43)

Trots den preferens för åtaganden som uttrycks i artikel 50 i associeringsavtalet EU–Ukraina kan erbjudandet inte godtas, eftersom det är otillräckligt. Även om det hade varit tillräckligt skulle dess godtagande fortfarande vara praktiskt omöjligt av de skäl som nämns ovan. Ingen av de synpunkter som förtecknas ovan skulle ha fått tillräcklig behandling genom det utbyte av statistik och den expertgrupp som föreslogs av Ukrainas regering under samrådet.

(44)

Av de skäl som anges ovan kan kommissionen inte godta något av dessa erbjudanden om åtaganden.

(45)

De berörda parterna har underrättats om skälen till detta beslut och gavs tillfälle att lämna synpunkter och bli hörda. Ukrainas regering erbjöds också samråd i enlighet med artikel 50 b i associeringsavtalet mellan EU och Ukraina. Samråd ägde rum med de ukrainska myndigheterna den 26 januari 2018, och Ukrainas regering ingav skriftliga synpunkter den 31 januari 2018. Ett antal höranden hölls dessutom med de berörda exporterande tillverkarna och med Eurofer, som företräder unionsindustrin. Alla synpunkter som mottogs under detta förfarande behandlades ovan. Varken synpunkterna från de berörda parterna eller samråden med Ukrainas regering ledde till en annan slutsats än den att erbjudandena om åtagande avvisades.