7.10.2017

Europeiska unionens officiella tidning

L 259/2

KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2017/1798

av den 2 juni 2017

om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 609/2013 vad gäller särskilda sammansättnings- och informationskrav för komplett kostersättning för viktkontroll

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 609/2013 av den 12 juni 2013 om livsmedel avsedda för spädbarn och småbarn, livsmedel för speciella medicinska ändamål och komplett kostersättning för viktkontroll och om upphävande av rådets direktiv 92/52/EEG, kommissionens direktiv 96/8/EG, 1999/21/EG, 2006/125/EG och 2006/141/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/39/EG och kommissionens förordningar (EG) nr 41/2009 och (EG) nr 953/2009 (1), särskilt artikel 11.1 a, c och d, och

av följande skäl:

(1)	I kommissionens direktiv 96/8/EG (2) fastställs harmoniserade bestämmelser om livsmedel avsedda att användas i energibegränsade dieter för viktminskning och dess tillämpningsområde omfattar produkter som i förordning (EU) nr 609/2013 definieras som komplett kostersättning för viktkontroll.

(2)

Genom förordning (EU) nr 609/2013 upphävs direktiv 96/8/EG och fastställs allmänna sammansättnings- och informationskrav för olika kategorier livsmedel, inklusive produkter som definieras som komplett kostersättning för viktkontroll. För att kommissionen ska kunna fullgöra sin skyldighet att anta särskilda sammansättnings- och informationskrav för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll, är det lämpligt att utgå från bestämmelserna i direktiv 96/8/EG eftersom dessa bestämmelser på ett tillfredsställande sätt har säkerställt både fri rörlighet för livsmedel som presenteras som komplett kostersättning för viktkontroll och en hög skyddsnivå för människors hälsa.

(3)

Komplett kostersättning för viktkontroll är en komplex produkt som är speciellt utformad för vuxna med övervikt eller fetma som har för avsikt att gå ner i vikt. Den huvudsakliga sammansättningen av produkter för komplett kostersättning för viktkontroll ska vara sådan att den i enlighet med allmänt vedertagna vetenskapliga data uppfyller det dagliga näringsbehovet hos friska vuxna personer med övervikt eller fetma, inom ramen för energibegränsade dieter för viktminskning.

(4)

För att garantera att produkter för komplett kostersättning för viktkontroll är säkra och lämpliga bör det fastställas detaljerade krav vad gäller deras sammansättning, inklusive krav på energivärde och på mängden makro- och mikronäringsämnen. Dessa krav bör grundas på de senaste vetenskapliga rönen i denna fråga från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) (3).

(5)

För att garantera innovation och produktutveckling ska det vara tillåtet att på frivillig väg tillsätta andra ingredienser till produkter för komplett kostersättning för viktkontroll, med särskild fokus på kostfiber, än dem som omfattas av särskilda krav i den här förordningen. Alla ingredienser som används vid framställningen av produkter för komplett kostersättning för viktkontroll bör vara lämpliga för friska vuxna med övervikt eller fetma och vid behov ska det finnas belägg för detta i relevanta studier. Det åligger livsmedelsföretagarna att visa belägg för denna lämplighet och det är de nationella behöriga myndigheternas ansvar att, från fall till fall, avgöra om så är fallet.

(6)

Produkter för komplett kostersättning för viktkontroll måste uppfylla kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 (4). Med hänsyn till den speciella beskaffenheten hos produkter för komplett kostersättning för viktkontroll bör tillägg och undantag från dessa allmänna bestämmelser fastställas efter behov.

(7)

Det är viktigt att näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll deklareras för att säkerställa att de används på ett lämpligt sätt av friska vuxna med övervikt eller fetma och av hälso- och sjukvårdspersonal som kan ge råd rörande produkternas lämplighet i vissa fall. För att tillhandahålla mer fullständig information bör näringsdeklarationen därför innehålla fler uppgifter än dem som krävs enligt förordning (EU) nr 1169/2011. Dessutom bör det vara obligatoriskt att deklarera näringsdeklarationen för alla produkter för komplett kostersättning för viktkontroll, oavsett storleken på förpackningen eller behållaren, och därför bör undantaget i punkt 18 i bilaga V till förordning (EU) nr 1169/2011 inte tillämpas.

(8)

För att ge korrekt information och för att underlätta produktjämförelser bör näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll uttryckas per portion och/eller per konsumtionsenhet samt per total dagsranson. Dessutom bör informationen avse den konsumtionsfärdiga produkten efter tillredning i enlighet med tillverkarens anvisningar.

(9)

I artikel 30.2 i förordning (EU) nr 1169/2011 förtecknas ett begränsat antal näringsämnen som frivilligt kan inkluderas i näringsdeklarationer för livsmedel. I bilagan till förordning (EU) nr 609/2013 förtecknas ett antal ämnen som får tillsättas i produkter för komplett kostersättning för viktkontroll, varav några inte omfattas av artikel 30.2 i förordning (EU) nr 1169/2011. För att rättslaget ska vara tydligt bör det uttryckligen fastställas att näringsdeklarationer för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll får innehålla sådana ämnen. Dessutom kan konsumenter och hälso- och sjukvårdspersonal i vissa fall ha nytta av mer detaljerade uppgifter om kolhydrat- och fettinnehållet i produkten. Livsmedelsföretagare bör därför tillåtas att på frivillig basis lämna sådana uppgifter.

(10)

Friska vuxna med övervikt eller fetma kan ha andra näringsbehov än befolkningen i allmänhet. Dessutom är komplett kostersättning för viktkontroll ett livsmedel som helt ersätter den dagliga kosten. Mot denna bakgrund skulle konsumenterna vilseledas om information om energivärde och mängden näringsämnen i produkter för komplett kostersättning för viktkontroll skulle uttryckas som procentandel av det dagliga referensintag som anges för befolkningen i allmänhet i förordning (EU) nr 1169/2011, och detta bör därför inte tillåtas.

(11)	Uppgifter om att produkter för komplett kostersättning för viktkontroll har ett ”mycket lågt” eller ”lågt” kaloriinnehåll kan ge användbar information till konsumenterna. Det är därför lämpligt att fastställa bestämmelser om sådana frivilliga uppgifter.

(12)

Näringspåståenden och hälsopåståenden är säljfrämjande verktyg som livsmedelsföretagarna på frivillig basis använder i kommersiella meddelanden, i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 (5). Med tanke på den särskilda roll produkter för komplett kostersättning för viktkontroll har i kosten för de personer som konsumerar dem, bör näringspåståenden och hälsopåståenden inte vara tillåtna för dessa produkter. Med hänsyn till att information om förekomsten av kostfiber i produkter för komplett kostersättning för viktkontroll kan vara till nytta för konsumenterna, bör dock näringspåståenden rörande tillsatt kostfiber tillåtas på vissa villkor.

(13)

I direktiv 96/8/EG krävs att kostfiber tillsätts i produkter för komplett kostersättning för viktkontroll. I avsaknade av vetenskapliga belägg kunde myndigheten inte fastställa en lägsta halt av kostfiber i sitt senaste yttrande. Mot denna bakgrund är det lämpligt att bibehålla den minsta mängd kostfiber som krävs enligt direktiv 96/8/EG om det tillsätts i produkter för komplett kostersättning för viktkontroll.

(14)

Enligt artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (6) ska medlemsstaterna införa livsmedelslagstiftning samt övervaka och kontrollera att livsmedels- och foderföretagarna uppfyller kraven på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. För att underlätta effektiv offentlig kontroll av komplett kostersättning för viktkontroll bör livsmedelsföretagare som släpper ut sådana produkter på marknaden till de nationella behöriga myndigheterna lämna in den etikett som används och all relevant information som de behöriga myndigheterna anser nödvändig för att kontrollera att kraven i denna förordning är uppfyllda, om inte medlemsstaterna har ett annat effektivt kontrollsystem.

(15)	För att livsmedelsföretagarna ska kunna anpassa sig till de nya kraven som kan innebära tekniska anpassningar av tillverkningsprocessen för den berörda produkten, bör den här förordningen börja tillämpas fem år efter ikraftträdandet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs följande särskilda krav rörande produkter för komplett kostersättning för viktkontroll:

a)	Sammansättningskrav.

b)	Krav avseende märkning, presentation och reklam.

c)	Anmälningskrav för utsläppande av produkten på marknaden.

Artikel 2

Utsläppande på marknaden

1. Produktnamnet vid försäljning av livsmedel som omfattas av artikel 2.2 h i förordning (EU) nr 609/2013 ska vara ”komplett kostersättning för viktkontroll”.

2. Produkter för komplett kostersättning för viktkontroll får endast släppas ut på marknaden om de uppfyller kraven i denna förordning.

Artikel 3

Sammansättningskrav

1. Produkter för komplett kostersättning för viktkontroll ska uppfylla de sammansättningskrav som anges i bilaga I med beaktande av specifikationerna i bilaga II.

2. De sammansättningskrav som anges i bilaga I ska tillämpas på livsmedel som saluförs som konsumtionsfärdiga eller som konsumtionsfärdiga efter tillredning enligt tillverkarens anvisningar.

3. Produkter för komplett kostersättning för viktkontroll får innehålla andra ingredienser än de ämnen som förtecknas i bilaga I endast om deras lämplighet har fastställts genom allmänt vedertagna vetenskapliga data.

Artikel 4

Särskilda krav avseende livsmedelsinformation

1. Utöver de obligatoriska uppgifter som anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 1169/2011 ska följande ytterligare uppgifter vara obligatoriska för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll:

a)	En uppgift om att produkten är avsedd endast för friska vuxna med övervikt eller fetma som har för avsikt att gå ned i vikt.

b)	En uppgift om att produkten inte bör användas av gravida eller ammande kvinnor, ungdomar eller personer som har en medicinsk åkomma utan rådgivning från hälso- eller sjukvårdspersonal.

c)	En uppgift om vikten av att upprätthålla ett tillräckligt dagligt vätskeintag.

d)	En uppgift om att produkten tillhandahåller tillräcklig daglig mängd av alla essentiella näringsämnen om den används i enlighet med bruksanvisningen.

e)	En uppgift om att friska vuxna med övervikt eller fetma inte bör använda produkten längre än åtta veckor eller upprepade gånger under kortare perioder än så utan rådgivning från hälso- eller sjukvårdspersonal.

f)	Anvisningar för lämplig tillredning där så behövs och en uppgift om vikten av att följa dessa anvisningar.

g)	Om en produkt som används enligt tillverkarens anvisningar tillhandahåller ett dagligt intag på mer än 20 g polyoler per dag, en uppgift om att livsmedlet kan ha en laxerande effekt.

h)	Om kostfiber inte tillsatts till produkten, en uppgift om att man bör rådfråga hälso- eller sjukvårdspersonal rörande möjligheten att komplettera produkten med kostfiber.

2. När de obligatoriska uppgifter som förtecknas i punkt 1 förekommer på förpackningen eller den etikett som är fäst vid denna, ska de anges på ett sådant sätt att kraven i artikel 13.2 och 13.3 i förordning (EU) nr 1169/2011 uppfylls.

3. I märkningen och presentationen av samt reklamen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll får det inte göras någon hänvisning till hur snabb eller hur stor viktminskning som kan uppnås som en följd av produktens användning.

Artikel 5

Särskilda krav avseende näringsdeklarationer

1. Utöver de uppgifter som avses i artikel 30.1 i förordning (EU) nr 1169/2011 ska den obligatoriska näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll innehålla uppgifter om mängden av varje mineralämne och varje vitamin som förtecknas i bilaga I till den här förordningen och som ingår i produkten.

Den obligatoriska näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll ska också innehålla uppgifter om mängden kolin och eventuellt tillsatt kostfiber.

2. Utöver de uppgifter som avses i artikel 30.2 a–e i förordning (EU) nr 1169/2011 får den obligatoriska näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll även innehålla uppgifter om följande:

a)	Mängden fett och kolhydrater.

b)	Mängden av varje ämne som förtecknas i bilagan till förordning (EU) nr 609/2013, när denna uppgift inte omfattas av punkt 1 i denna artikel.

c)	Mängden av eventuella ämnen som tillsatts produkten i enlighet med artikel 3.3.

3. Genom undantag från artikel 30.3 i förordning (EU) nr 1169/2011 får uppgifterna i den obligatoriska näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll inte upprepas i märkningen.

4. Näringsdeklarationen ska vara obligatorisk för alla produkter för komplett kostersättning för viktkontroll, oavsett storleken på förpackningens eller behållarens största yta.

5. Alla näringsämnen som inkluderas i näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll ska uppfylla kraven i artiklarna 31–35 i förordning (EU) nr 1169/2011.

6. Genom undantag från artiklarna 31.3, 32.2 och 33.1 i förordning (EU) nr 1169/2011 ska energivärdet och mängden näringsämnen i produkter för komplett kostersättning för viktkontroll uttryckas per total dagsranson samt per portion och/eller per konsumtionsenhet av det konsumtionsfärdiga livsmedlet efter tillredning i enlighet med tillverkarens anvisningar. När så är lämpligt får informationen dessutom anges för 100 g eller 100 ml av livsmedlet i den form det säljs.

7. Genom undantag från artikel 32.3 och 32.4 i förordning (EU) nr 1169/2011 får energivärdet och mängden av näringsämnen i produkter för komplett kostersättning för viktkontroll inte uttryckas i procent av referensintaget i bilaga XIII till den förordningen.

8. De uppgifter som ingår i näringsdeklarationen för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll och som inte förtecknas i bilaga XV till förordning (EU) nr 1169/2011 ska anges efter den mest relevanta posten, som de hör till eller är beståndsdelar av, i den bilagan.

Uppgifter som inte förtecknas i bilaga XV till förordning (EU) nr 1169/2011 och som inte hör till eller är beståndsdelar av någon av posterna i den bilagan ska anges i näringsdeklarationen efter den sista posten i den bilagan.

Uppgiften om mängden natrium ska stå tillsammans med övriga mineraler och kan upprepas vid uppgiften om saltinnehåll på följande sätt ”Salt: X g (varav natrium: Y mg)”.

9. Uppgiften ”mycket lågt energiinnehåll” får användas för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll förutsatt att energiinnehållet är lägre än 3 360 kJ/dag (800 kcal/dag).

10. Uppgiften ”lågt energiinnehåll” får användas för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll förutsatt att energiinnehållet är mellan 3 360 kJ/dag (800 kcal/dag) och 5 040 kJ/dag (1 200 kcal/dag).

Artikel 6

Näringspåståenden och hälsopåståenden

1. Näringspåståenden och hälsopåståenden får inte göras om produkter för komplett kostersättning för viktkontroll.

2. Genom undantag från punkt 1 får näringspåståendet ”tillsatt fiber” användas för produkter för komplett kostersättning för viktkontroll, under förutsättning att innehållet av kostfiber är minst 10 g.

Artikel 7

Anmälan

När livsmedelsföretagare släpper ut produkter för komplett kostersättning för viktkontroll på marknaden ska de anmäla detta till den behöriga myndigheten i de medlemsstater där produkten i fråga saluförs genom att skicka in den etikett som används för produkten, tillsammans med eventuell annan information som myndigheten rimligen kan begära för att fastställa huruvida produkten uppfyller kraven i denna förordning, såvida inte en medlemsstat beviljar livsmedelsföretagaren undantag från den skyldigheten i enlighet med ett nationellt system som garanterar en effektiv offentlig kontroll av produkten i fråga.

Artikel 8

Hänvisningar till direktiv 96/8/EG

Hänvisningar till direktiv 96/8/EG i andra rättsakter ska anses som hänvisningar till den här förordningen.

Artikel 9

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 27 October 2022.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 2 juni 2017.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande

(1) EUT L 181, 29.6.2013, s. 35.

(2) Kommissionens direktiv 96/8/EG av den 26 februari 1996 om livsmedel avsedda att användas i energibegränsade dieter för viktminskning (EGT L 55, 6.3.1996, s. 22).

(3) Panelen för dietprodukter, nutrition och allergier, ”Scientific Opinion on the essential composition of total diet replacement for weight control”, EFSA Journal, vol. 13(2015):1, artikelnr 3957 samt ”Scientific Opinion on the Dietary Reference Values for choline”, EFSA Journal,vol. 14(2016):8, artikelnr 4484.

(4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, 22.11.2011, s. 18).

(5) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (EUT L 404, 30.12.2006, s. 9).

(6) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 1.2.2002, s. 1).

BILAGA I

Sammansättningskrav enligt artikel 3

1. ENERGI

En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll ska tillhandahålla minst 2 510 kJ (600 kcal) och högst 5 020 kJ (1 200 kcal) energi per total dagsranson.

2. PROTEIN

2.1 En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll ska innehålla minst 75 g och högst 105 g protein per total dagsranson.

2.2 Vid tillämpningen av punkt 2.1 ska ”protein” förstås som protein vars proteinpoäng justerat för proteinets digererbarhet (PDCAAS) är 1,0 i jämförelse med det referensprotein som anges i bilaga II.

2.3 Det är endast tillåtet att tillsätta aminosyror för att förbättra näringsvärdet hos det protein som ingår i en komplett kostersättning för viktkontroll, och endast i den utsträckning som krävs för detta ändamål.

3. KOLIN

En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll ska innehålla minst 400 mg kolin per total dagsranson.

4. FETTER

4.1 Linolsyra

En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll ska innehålla minst 11 g linolsyra per total dagsranson.

4.2 Alfa-linolensyra

En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll ska innehålla minst 1,4 g alfa-linolensyra per total dagsranson.

5. KOLHYDRATER

En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll ska innehålla minst 30 g kolhydrater per total dagsranson.

6. VITAMINER OCH MINERALÄMNEN

En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll ska tillhandahålla minst de mängder vitaminer och mineraler som anges i tabell 1 per total dagsranson.

En produkt för komplett kostersättning för viktkontroll får inte innehålla mer än 250 mg magnesium per total dagsranson.

Tabell 1

Vitamin A	(μg RE (1))	700
Vitamin D	(μg)	10
Vitamin E (2)	(mg)	10
Vitamin C	(mg)	110
Vitamin K	(μg)	70
Tiamin	(mg)	0,8
Riboflavin	(mg)	1,6
Niacin	(mg-NE (3))	17
Vitamin B6	(mg)	1,6
Folat	(μg-DFE (4))	330
Vitamin B12	(μg)	3
Biotin	(μg)	40
Pantotensyra	(mg)	5
Kalcium	(mg)	950
Fosfor	(mg)	730
Kalium	(g)	3,1
Järn	(mg)	9
Zink	(mg)	9,4
Koppar	(mg)	1,1
Jod	(μg)	150
Molybden	(μg)	65
Selen	(μg)	70
Natrium	(mg)	575
Magnesium	(mg)	150
Mangan	(mg)	3
Klorid	(mg)	830

(1) Retinolekvivalenter

(2) Vitamin E-aktiviteten i RRR α-tokoferol

(3) Niacinekvivalenter

(4) Kostfolatekvivalenter (DFE): 1 μg DFE = 1 μg kostfolat = 0,6 μg folsyra från komplett kostersättning för viktkontroll

BILAGA II

Översikt över aminosyrabehov (1)

	g/100 g protein
Cystin + metionin	2,2
Histidin	1,5
Isoleucin	3,0
Leucin	5,9
Lysin	4,5
Fenylalanin + tyrosin	3,8
Treonin	2,3
Tryptofan	0,6
Valin	3,9

(1) Världshälsoorganisationen (WHO)/Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO)/Förenta nationernas universitet (UNU), 2007. ”Protein and amino acid requirements in human nutrition”, Rapport från ett gemensamt samråd med experter från WHO, FAO, och UNU, (WHO Technical Report Series, nr 935, 284 s.).

7.10.2017

Europeiska unionens officiella tidning

L 259/11

KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2017/1799

av den 12 juni 2017

om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 vad gäller undantaget från kraven på transparens före och efter handel för vissa tredjeländers centralbanker när de bedriver sin penningpolitik, valutapolitik och politik för finansiell stabilitet

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (1), särskilt artikel 1.9, och

av följande skäl:

(1)	Transaktioner där medlemmar av Europeiska centralbankssystemet (ECBS) är motparter undantas i enlighet med artikel 1.6 i förordning (EU) nr 600/2014 från kraven på transparens om transaktionerna sker inom ramen för deras penningpolitik, valutapolitik och politik för finansiell stabilitet.

(2)

Ett sådant undantag från förordning (EU) nr 600/2014 får i enlighet med artikel 1.9 i den förordningen och förutsatt att de uppfyller relevanta krav beviljas tredjeländers centralbanker och Banken för internationell betalningsutjämning (BIS), som för tillämpning av detta undantag ska betraktas som likvärdig med ett tredjelands centralbank med stöd av artikel 1.9 i förordning (EU) nr 600/2014. Kommissionen har för detta ändamål upprättat och överlämnat en rapport till Europaparlamentet och rådet med en bedömning av hur tredjeländers centralbanker behandlas internationellt. I rapporten analyseras hur centralbanker, inbegripet medlemmar av ECBS, behandlas inom tredjeländers rättsliga ram och vilken inverkan EU:s regulatoriska krav på offentliggörande potentiellt kan ha på transaktioner som genomförs av tredjeländers centralbanker. Analysen i rapporten utmynnar i slutsatsen att det är nödvändigt att undanta ett antal tredjeländers centralbanker från kraven på transparens i förordning (EU) nr 600/2014 och att undantaget således bör utvidgas till att även omfatta dessa tredjeländers centralbanker.

(3)

Förteckningen i denna förordning över centralbanker i tredjeländer som omfattas av undantaget bör när det bedöms vara nödvändigt ses över, bland annat för att i förekommande fall utvidga undantaget till andra centralbanker i tredjeländer som ännu inte har tagits upp i förteckningen eller för att stryka sådana offentliga organ från förteckningen.

(4)	De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Europeiska värdepapperskommitténs expertgrupp.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Undantag för tredjeländers centralbanker

(artikel 1.9 i förordning (EU) nr 600/2014)

Artikel 1.6 och 1.7 i förordning (EU) nr 600/2014 ska tillämpas på Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) och de centralbanker i tredjeländer som förtecknas i bilagan till denna förordning.

Artikel 2

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 12 juni 2017.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande

(1) EUT L 173, 12.6.2014, s. 84.

BILAGA

Australien:

—	Reserve Bank of Australia.

Brasilien:

—	Banco Central do Brasil.

Kanada:

—	Bank of Kanada/Banque du Kanada.

Hongkong SAR:

—	Hongkong Monetary Authority.

Indien:

—	Reserve Bank of India.

Japan:

—	Bank of Japan.

Mexiko:

—	Banco de México.

Republiken Korea:

—	Bank of Korea.

Singapore:

—	Monetary Authority of Singapore.

10.

Schweiz:

—	Schweizerische Nationalbank/Banque Nationale Suisse/Banca Nazionale Svizzera/ Banca Naziunala Svizra.

11.

Turkiet:

—	Central Bank of the Republic of Turkey/Türkiye Cumhuriyet Merkez Bankası.

12.

Förenta staterna:

—	Federal Reserve System.

13.	Banken för internationell betalningsutjämning.

7.10.2017

Europeiska unionens officiella tidning

L 259/14

KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2017/1800

av den 29 juni 2017

om ändring av delegerad förordning (EU) nr 151/2013 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (1), särskilt artikel 81.5, och

av följande skäl:

(1)

Tillämpningen av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 151/2013 (2) har visat att avsaknaden av särskilda standarder för dataåtkomst och aggregering och jämförelse av uppgifter leder till strukturella brister. Avsaknaden av standardiserade uppgifter, enhetlig funktionalitet och ett standardiserat meddelandeformat har försvårat den direkta och omedelbara tillgången till uppgifter och därför hindrat de enheter som avses i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 att effektivt bedöma systemrisken och därmed fullgöra sina respektive uppdrag.

(2)

För att undanröja dessa hinder är det nödvändigt att ändra delegerad förordning (EU) nr 151/2013 genom att närmare ange de operativa standarder som krävs för att aggregera och jämföra uppgifter mellan transaktionsregister, så att de enheter som avses i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 kan få tillgång till den information som de behöver för att fullgöra sina respektive uppdrag.

(3)

För att uppgifter ska kunna jämföras och aggregeras på ett effektivt sätt mellan transaktionsregister bör xml-mallar och xml-meddelanden som har utvecklats enligt ISO 20022-metoden användas för dataåtkomst och för kommunikationen mellan de enheter som avses i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 och transaktionsregistren. Detta bör inte utesluta att transaktionsregister och relevanta enheter sinsemellan kommer överens om att använda ett annat filformat för dataåtkomst eller kommunikation utöver xml.

(4)

Mallar i filformatet xml bör användas för att ge relevanta enheter tillgång till uppgifter på ett sätt som underlättar aggregering, medan xml-meddelanden bör användas för att effektivisera datautbytet mellan transaktionsregister och relevanta enheter. Delegerad förordning (EU) nr 151/2013 utesluter inte att mallar i andra filformat används utöver xml, t.ex. kommaseparerade värden (csv) eller textfiler (txt), förutsatt att de gör det möjligt för de relevanta enheterna att fullgöra sina uppdrag. Transaktionsregister bör därför få fortsätta att använda sådana filformat utöver, men aldrig i stället för, xml-mallarna. Mallar i filformatet xml och xml-meddelanden baserade på ISO 20022-metoden bör som ett minimum användas för alla utdatarapporter och utbyten av utdata för att säkerställa att uppgifter kan jämföras och aggregeras mellan transaktionsregister.

(5)

De enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 kan enligt artikel 28 i förordning (EU) nr 1095/2010 (3) delegera uppgifter och ansvar till Esma, bland annat avseende tillgången till uppgifter som rapporteras till transaktionsregister. Användningen av en sådan delegering bör på intet sätt påverka transaktionsregistrens skyldighet att ge de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 direkt och omedelbar tillgång till dessa uppgifter.

(6)

För att säkerställa konfidentialitet bör varje typ av datautbyte mellan transaktionsregister och relevanta enheter ske genom en säker maskin-till-maskin-lösning och i enlighet med datakrypteringsprotokoll. För att uppnå gemensamma minimistandarder bör filöverföringsprotokollet SFTP användas mellan transaktionsregister och de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012. Detta bör inte utesluta att transaktionsregister och relevanta enheter sinsemellan kommer överens om att upprätta en säker maskin-till-maskin-lösning via en annan, separat kanal utöver SFTP. Transaktionsregister bör därför få fortsätta att använda andra säkra maskin-till-maskin-lösningar utöver, men aldrig i stället för, SFTP.

(7)	Aktuella uppgifter om transaktionsstatus för öppna derivatkontrakt är av grundläggande betydelse för att övervaka den finansiella stabiliteten och systemrisker. Relevanta enheter bör därför ha tillgång till sådana uppgifter.

(8)

Det är av grundläggande betydelse att direkt och omedelbar tillgång till särskilda dataset underlättas genom att det fastställs ett antal kombinerbara särskilda uppgiftsförfrågningar som rör information om parterna i en transaktion, ekonomiska villkor, klassificering och identifiering av derivatkontrakt, tidsrymd för genomförande, rapportering och löptid samt affärs- och livscykelhändelser.

(9)

De tidsfrister inom vilka transaktionsregistren lämnar uppgifter till relevanta myndigheter bör harmoniseras för att förbättra den direkta och omedelbara tillgången till transaktionsregisters uppgifter och göra det möjligt för relevanta enheter och transaktionsregister att förbättra planeringen av sina interna dataprocesser.

(10)	Delegerad förordning (EU) nr 151/2013 bör därför ändras för att närmare fastställa och förbättra den operativa ramen för att få tillgång till, aggregera och jämföra uppgifter mellan transaktionsregister.

(11)	Tillämpningstidpunkten för bestämmelserna i denna delegerade förordning bör senareläggas för att underlätta transaktionsregistrens anpassning av systemen till specifikationerna i denna delegerade förordning.

(12)	Denna förordning grundas på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten har lagt fram för kommissionen.

(13)

Esma har i enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 1095/2010 genomfört öppna offentliga samråd om det förslag till tekniska tillsynsstandarder som denna förordning grundar sig på och gjort en kostnads-nyttoanalys. Genom de offentliga samråden fick Esma in synpunkter från relevanta myndigheter och medlemmarna i Europeiska centralbankssystemet (ECBS), vilka framfördes av ECB. Esma begärde även in ett yttrande från den intressentgrupp för värdepapper och marknader som inrättades i enlighet med artikel 37 i förordning (EU) nr 1095/2010.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Ändringar av kommissionens delegerade förordning (EU) nr 151/2013

1. Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

(a)

Punkt 1 ska ersättas med följande:

”1. Transaktionsregister ska ge de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 direkt och omedelbar tillgång till uppgifter om derivatkontrakt i enlighet med artiklarna 2 och 3 i denna förordning, även när delegering enligt artikel 28 i förordning (EU) nr 1095/2010 föreligger.

Vid tillämpning av första stycket ska transaktionsregister använda filformatet xml och en mall upprättad enligt ISO 20022-metoden. Transaktionsregister får därutöver, i överenskommelse med den berörda enheten, ge tillgång till uppgifter om derivatkontrakt i ett annat ömsesidigt överenskommet filformat.”

(b)	Punkt 2 ska utgå.

2. I artikel 5 ska följande punkter 3–9 läggas till:

”3. Transaktionsregister ska inrätta och underhålla de tekniska arrangemang som krävs för att de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 ska kunna ansluta sig via ett säkert maskin-till-maskin-gränssnitt för att göra uppgiftsförfrågningar och ta emot uppgifter.

Vid tillämpning av första stycket ska transaktionsregister använda filöverföringsprotokollet SFTP. Transaktionsregister ska för kommunikationen via detta gränssnitt använda standardiserade xml-meddelanden upprättade enligt ISO 20022-metoden. Transaktionsregister får därutöver, i överenskommelse med den berörda enheten, upprätta en anslutning genom att använda ett annat ömsesidigt överenskommet filöverföringsprotokoll.

2.4. Transaktionsregister ska i enlighet med artiklarna 2 och 3 i denna förordning ge de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 tillgång till följande information:

(a)	Alla rapporter om derivatkontrakt.

(b)	Aktuella uppgifter om transaktionsstatus för derivatkontrakt som ännu inte har förfallit eller varit föremål för en rapport med åtgärdstyp ”E”, ”C”, ”P” eller ”Z”, vilka anges i fält 93 i tabell 2 i bilagan till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1247/2012. (*1)

5. Transaktionsregister ska inrätta och upprätthålla de tekniska arrangemang som krävs för att de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 ska kunna göra fördefinierade återkommande uppgiftsförfrågningar som rör den information om derivatkontrakt som fastställs i punkt 4 och som de behöver för att fullgöra sina uppdrag.

2.6. Transaktionsregister ska på begäran ge de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 tillgång till uppgifter om derivatkontrakt i varje kombination av följande fält, vilka anges i bilaga till genomförandeförordning (EU) nr 1247/2012:

(a)	Rapporteringstillfälle.

(b)	Den rapporterande motpartens ID.

(c)	Den andra motpartens typ av ID.

(d)	Den rapporterande motpartens bransch.

(e)	Rapporterande motparts typ.

(f)	Mäklar-ID.

(g)	Rapporterande enhets ID

(h)	Förmånstagares ID

(i)	Tillgångsklass.

(j)	Produktklassificering.

(k)	Produktidentifiering.

(l)	Identifiering av det underliggande.

(m)	Handelsplats.

(n)	Genomförandetillfälle.

(o)	Förfallodag.

(p)	Slutdatum.

(q)	Central motpart.

(r)	Åtgärdstyp.

2.7. Transaktionsregister ska inrätta och underhålla den tekniska kapacitet som krävs för att ge direkt och omedelbar tillgång till de uppgifter om derivatkontrakt som de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 behöver för att fullgöra sina uppdrag. Tillgång ska ges enligt följande:

(a)

Om en enhet som är förtecknad i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 begär att få tillgång till uppgifter om utestående derivatkontrakt eller om derivatkontrakt som antingen har förfallit eller för vilka rapporter med åtgärdstyperna ”E”, ”C”, ”Z” eller ”P” i fält 93 i tabell 2 i bilagan till genomförandeförordning (EU) nr 1247/2012 har upprättats högst ett år före den dag då uppgiftsförfrågan inkom, ska transaktionsregister tillmötesgå denna förfrågan senast kl. 12.00 koordinerad universell tid (UTC) den första kalenderdagen efter den dag då den inkom.

(b)

Om en enhet som är förtecknad i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 begär att få tillgång till uppgifter om derivatkontrakt som antingen har förfallit eller för vilka rapporter med åtgärdstyperna ”E”, ”C”, ”Z” eller ”P” i fält 93 i tabell 2 i bilagan till genomförandeförordning (EU) nr 1247/2012 har upprättats mer än ett år före den dag då uppgiftsförfrågan inkom, ska transaktionsregister tillmötesgå denna förfrågan senast tre arbetsdagar efter det att den inkom.

(c)	Om en uppgiftsförfrågan från en enhet som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 gäller derivatkontrakt som omfattas av både a och b ska transaktionsregistret lämna uppgifter om dessa derivatkontrakt senast tre arbetsdagar efter det att uppgiftsförfrågan inkom.

8. Transaktionsregister ska bekräfta att de tagit emot en uppgiftsförfrågan som lämnas av de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 och kontrollera att den är korrekt och fullständig. De ska informera enheterna om resultatet av denna kontroll senast 60 minuter efter det att förfrågan inkom.

9. Transaktionsregister ska använda elektroniska signaturer och datakrypteringsprotokoll för att säkerställa konfidentialitet, integritet och skydd för de uppgifter som görs tillgängliga för de enheter som förtecknas i artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012.

Artikel 2

Ikraftträdande och tillämpning

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 november 2017.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 29 juni 2017.

På kommissionens vägnar

Jean-Claude JUNCKER

Ordförande

(1) EUT L 201, 27.7.2012, s. 1.

(2) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 151/2013 av den 19 december 2012 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister med avseende på tekniska tillsynsstandarder om vilka uppgifter som transaktionsregister ska offentliggöra och göra tillgängliga, samt operativa standarder för aggregering, jämförelse och tillgång till uppgifterna (EUT L 52, 23.2.2013, s. 33).

(3) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).

7.10.2017

Europeiska unionens officiella tidning

L 259/21

KOMMISSIONENS REKOMMENDATION (EU) 2017/1803

av den 3 oktober 2017

om förbättrade lagliga vägar för personer i behov av internationellt skydd

[delgivet med nr C(2017) 6504]

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och

av följande skäl:

(1)

Vidarebosättning är ett viktigt verktyg för att erbjuda skydd åt tvångsförflyttade personer och det visar tydligt på global solidaritet med tredjeländer i syfte att hjälpa dem att hantera ett stort antal personer som flyr undan krig eller förföljelse. Genom vidarebosättning ersätts farliga och irreguljära migrationsflöden till unionen med säkra och lagliga vägar vilket hjälper till att rädda liv, bidrar till att minska den irreguljära migrationen och hantera migrationstrycket och motverkar budskapen från nätverken för människosmuggling. Vidarebosättning är därför också ett viktigt inslag i EU:s övergripande asyl- och migrationspolitik.

(2)

I september 2015 tvingade krisen i Medelhavsområdet EU:s institutioner att omedelbart erkänna att det förelåg en nödsituation på grund av exceptionellt höga migrationsflöden i regionen och efterlysa antagande av kort- och långsiktiga åtgärder, alltifrån att hantera migrationsströmmar från länder utanför EU till att säkerställa en effektiv kontroll av våra yttre gränser och stärka EU:s återvändandepolitik samtidigt som det gemensamma europeiska asylsystemet (Ceas) reformeras och de säkra och lagliga vägarna till EU förbättras.

(3)

Som en del av de omedelbara åtgärderna och i syfte att ta itu med migrationskrisen på ett övergripande sätt och visa solidaritet med de tredjeländer som drabbats hårdast av den globala flyktingkrisen rekommenderade kommissionen den 8 juni 2015 ett EU-omfattande system för vidarebosättning av 20 000 personer i behov av internationellt skydd under en tvåårsperiod (1). Den 20 juli 2015 enades medlemsstaterna tillsammans med de Dublinassocierade staterna om en plan om vidarebosättning av 22 504 personer i behov av internationellt skydd från Mellanöstern, Afrikas horn och Nordafrika (2).

(4)

För att störa nätverken för människosmuggling och ge migranterna alternativ till att riskera sina liv beslutade EU och Turkiet den 18 mars 2016 att bryta mönstret med okontrollerade migrantflöden som medfört en humanitär kris och enades om ett antal åtgärder, bland annat vidarebosättning av syrier i behov av internationellt skydd i medlemsstaterna.

(5)

Efter uttalandet från EU och Turkiet ändrade rådet rådets beslut (EU) 2015/1601 (3) för att göra det möjligt för medlemsstaterna att uppfylla sina omplaceringsskyldigheter avseende 54 000 sökande genom vidarebosättning, inresetillstånd av humanitära skäl eller andra former av laglig inresa för syrier i behov av internationellt skydd från Turkiet enligt deras nationella och multilaterala system.

(6)

I New York-deklarationen om flyktingar och migranter av den 19 september 2016 som antagits av Förenta nationernas samtliga 193 medlemsstater efterlystes en mer rättvis fördelning av bördan och ansvaret för att ta emot och stödja flyktingar i världen. Förenta nationernas medlemsstater uttryckte sin avsikt att utöka antalet och de olika typerna av lagliga vägar för flyktingar som ska tas emot eller vidarebosättas i tredjeländer (4).

(7)	Den 20 september 2017 hade fler än 23 000 människor vidarebosatts enligt det system som man enats om den 20 juli 2015 och enligt uttalandet från EU och Turkiet. Medlemsstaterna har vidarebosatt ytterligare personer i behov av internationellt skydd genom sina egna nationella system.

(8)

Bara under 2016 vidarebosatte medlemsstaterna 14 205 flyktingar; en betydande ökning jämfört med 8 155 vidarebosatta personer under 2015, 6 550 under 2014 och mellan 4 000 och 5 000 per år under perioden 2010–2013. Denna ökning visar på mervärdet och potentialen hos ett samarbete och en samordning på EU-nivå vad gäller vidarebosättning. Den visar också att en lämplig finansiering av vidarebosättningen genom EU:s budget är viktig eftersom 293,3 miljoner euro har anslagits för perioden 2014–2017.

(9)

De medlemsstater som ännu inte genomfört de utlovade åtagandena enligt de nuvarande systemen bör göra detta utan dröjsmål. Eventuella åtaganden som återstår efter utgången av de båda systemen bör föras över till nästa omgång med utfästelser om vidarebosättning och läggas till medlemsstaternas nya åtaganden.

(10)

EU måste gå över från tillfälliga system för vidarebosättning och humanitärt mottagande till en stabil ram för vidarebosättning inom EU. I detta syfte lade kommissionen fram ett förslag om unionens vidarebosättningsprogram (5) för att tillhandahålla säkra och lagliga vägar till internationellt skydd för dem som behöver det, vilket är en del av översynen av EU:s asylsystem. För en mer effektiv, rättvis och stabil EU-politik för asyl och migration är det viktigt att förslaget antas snabbt.

(11)

För att säkerställa en fortsatt vidarebosättning till dess att det finns ett EU-vidarebosättningsprogram uppmanade kommissionen vid det åttonde forumet för vidarebosättning och omplacering den 4 juli 2017 medlemsstaterna att lämna in ambitiösa åtaganden om vidarebosättning, som bygger på de överenskomna prioriteringarna för denna period och också överensstämmer med prognosen över de globala behoven år 2018 från Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR).

(12)

Syftet med denna rekommendation är att se till att insatserna för vidarebosättning kan fortsätta under perioden mellan utgången av EU:s nuvarande vidarebosättningssystem och till dess att unionens vidarebosättningsprogram blir operativt samt följa upp den omgång med utfästelser som inleddes den 4 juli 2017 mot bakgrund av de ytterligare behov som anges i UNHCR:s prognos över de globala vidarebosättningsbehoven år 2018.

(13)

Rekommendationen syftar till att stödja medlemsstaternas fortsatta arbete med att tillhandahålla och främja lagliga och säkra vägar för människor i behov av internationellt skydd. Medlemsstaternas åtgärder i linje med denna rekommendation kommer att visa solidaritet med de tredjeländer dit ett stort antal personer i behov av internationellt skydd har fördrivits samt bidra till internationella insatser för vidarebosättning och till en bättre global förvaltning av migrationssituationen. Målen för denna rekommendation överensstämmer därför med förslaget till unionens vidarebosättningsprogram.

(14)

Urvalet av prioriterade regioner grundas på behovet av att fortsätta genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet av den 18 mars 2016, bland annat med hjälp av det framtida frivilliga humanitära mottagandesystemet, fortsätta vidarebosättningen från Jordanien och Libanon och följa upp uttalandet i handlingsplanen om åtgärder för att stödja Italien, minska trycket längs den centrala medelhavsrutten och öka solidariteten (6) för att vidarebosätta från de centrala afrikanska länder som ligger längs med och leder till migrationsvägen i centrala Medelhavsområdet, t.ex. Libyen, Niger, Tchad, Egypten, Etiopien och Sudan.

(15)

Den 20 september hade den omgång med utfästelser som inleddes den 4 juli 2017 resulterat i cirka 14 000 utfästelser från medlemsstaterna. Det behövs ett starkare engagemang från alla medlemsstater som bidrar till en gemensam insats för att rädda liv och erbjuda trovärdiga alternativ till irreguljära förflyttningar.

(16)

De globala behoven av vidarebosättning ligger på 1,2 miljoner personer och UNHCR har upprepade gånger uppmanat alla länder att gradvis utöka sina vidarebosättningsprogram i enlighet med de avsikter som uttrycks i New York-deklarationen om flyktingar. Mot denna bakgrund och på grundval av de framsteg som har gjorts sedan 2015 bör unionen erbjuda minst 50 000 platser för vidarebosättning för att senast den 31 oktober 2019 ta emot personer i behov av internationellt skydd från tredjeländer.

(17)

För att stödja medlemsstaterna med att genomföra detta mål bör 500 miljoner euro ställas till förfogande från unionens budget. Med förbehåll för villkoren i Asyl-, migrations- och integrationsfonden (Amif) kan medlemsstaterna få ett schablonbelopp på 10 000 euro för varje vidarebosatt person från prioriterade regioner.

(18)

UNHCR planerar en tillfällig mekanism för nödevakuering av de mest utsatta migrantgrupperna från Libyen. EU bör, tillsammans med övriga globala aktörer, bidra till denna mekanism så att den får verklig effekt genom att de mest utsatta personerna som är i behov av internationellt skydd och som nu är i Libyen får tillgång till vidarebosättningsmöjligheter. Den irreguljära migrationen slutar inte förrän det finns ett verkligt alternativ till de farliga resorna. När medlemsstaterna överväger sina åtaganden om vidarebosättning bör de därför också ta hänsyn till och stödja detta initiativ från UNHCR.

(19)

I ett gemensamt uttalande om att hantera utmaningen med migration och asyl av den 28 augusti 2017 erkände företrädare för Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien och vice ordföranden/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik tillsammans med företrädare för Niger och Tchad, och ordföranden för presidentrådet i Libyen, behovet av att organisera vidarebosättning av särskilt utsatta människor i behov av internationellt skydd när den migration som drivs av människosmugglare minskar.

(20)

Minst 50 000 vidarebosättningsplatser som ska erbjudas av unionen till de prioriterade regionerna kommer att bidra till globala solidaritetsinitiativ genom att stärka de lagliga vägarna, inbegripet UNHCR:s senaste globala uppmaning om 40 000 platser för vidarebosättning från länderna längs den centrala Medelhavsrutten under 2018.

(21)	För att se till att genomförandet övervakas bör medlemsstaterna månatligen rapportera till kommissionen om personer som vidarebosatts på deras territorium i enlighet med deras utfästelser och ange från vilket land personerna har vidarebosatts.

(22)	Kommissionen bör senast den 31 oktober 2018 se över framstegen med att genomföra denna rekommendation. På grundval av denna översyn, och med hänsyn till den allmänna migrationssituationen i EU och globalt, kan medlemsstaterna komma att uppmanas att ytterligare se över sina utfästelser.

(23)	Denna rekommendation bör rikta sig till medlemsstaterna. De associerade staterna uppmanas att bidra till EU:s gemensamma insatser för vidarebosättning.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

ÖKADE ÅTAGANDEN OM VIDAREBOSÄTTNING

Med utgångspunkt i erfarenheterna från genomförandet av EU:s aktuella vidarebosättningssystem och för att överbrygga övergången mellan dessa system och unionens vidarebosättningsprogram bör medlemsstaterna erbjuda minst 50 000 platser för vidarebosättning för att senast den 31 oktober 2019 ta emot personer i behov av internationellt skydd från tredjeländer.

De medlemsstater som ännu inte har gjort åtaganden inom den omgång med utfästelser om vidarebosättning som inleddes av kommissionen den 4 juli 2017 bör göra detta senast den 31 oktober 2017, och de medlemsstater som redan gjort det bör överväga att öka sina åtaganden för att uppnå målet.

Medlemsstaterna bör inrikta sina utfästelser på följande:

Säkerställa en fortsatt vidarebosättning från Turkiet av syrier och tredjelandsmedborgare och statslösa personer som fördrivits till följd av konflikten i Syrien i syfte att stödja genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet av den 18 mars 2016, inbegripet med hjälp av det framtida frivilliga humanitära mottagandesystemet.

b)	Säkerställa en fortsatt vidarebosättning från Libanon och Jordanien.

c)	Bidra till att stabilisera situationen i centrala Medelhavsområdet genom vidarebosättning av personer i behov av skydd från Libyen, Niger, Tchad, Egypten, Etiopien och Sudan, bland annat genom att stödja UNHCR:s tillfälliga mekanism för nödevakuering av de mest utsatta migrantgrupperna från Libyen.

Medlemsstaterna uppmanas att genomföra vidarebosättning för att uppfylla sina åtaganden så snart som möjligt, i nära samarbete med UNHCR och med stöd från Easo när så är lämpligt.

ÖVERVAKNING

Medlemsstaterna bör månatligen till kommissionen meddela det antal personer som har vidarebosatts på deras territorium för att uppfylla deras utfästelser och ange från vilket land personerna har vidarebosatts.

EKONOMISKT STÖD

Medlemsstaterna bör fullt ut utnyttja det ekonomiska stöd på 500 miljoner euro som görs tillgängligt genom Asyl-, migrations- och integrationsfonden för att uppfylla de åtaganden om vidarebosättning som avses i denna rekommendation.

ÖVERSYN

Kommissionen kommer att se över denna rekommendation senast den 31 oktober 2018. Efter kommissionens översyn av genomförandet av denna rekommendation, och med hänsyn till den allmänna migrationssituationen i EU och globalt, kan medlemsstaterna komma att uppmanas att ytterligare uppdatera sina utfästelser när så är lämpligt.

ADRESSATER

Denna rekommendation riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdad i Bryssel den 3 oktober 2017.

På kommissionens vägnar

Dimitris AVRAMOPOULOS

Ledamot av kommissionen

(1) Kommissionens rekommendation av den 8 juni 2015 om ett europeiskt vidarebosättningsprogram – C(2015) 3560 final.

(2) Beslut av företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet den 20 juli 2015.

(3) Rådets beslut (EU) 2016/1754 av den 29 september 2016 om ändring av beslut (EU) 2015/1601 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (EUT L 268, 1.10.2016, s. 82).

(4) New York-deklarationen om flyktingar och migranter finns på http://www.unhcr.org/new-york-declaration-for-refugees-and-migrants.html.

(5) COM(2016) 468 final.

(6) SEC(2017) 339.

7.10.2017

Europeiska unionens officiella tidning

L 259/25

KOMMISSIONENS REKOMMENDATION (EU) 2017/1804

av den 3 oktober 2017

om genomförandet av bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna avseende tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna i Schengenområdet

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och

av följande skäl:

(1)

Inom ett område utan inre gränskontroll får beslut om att tillfälligt återinföra inre gränskontroll endast fattas under exceptionella omständigheter för att hantera situationer som allvarligt påverkar den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i det området, i delar av det eller i en eller flera medlemsstater. På grund av den inverkan som ett sådant återinförande kan få på alla personer och varor som har rätt till fri rörlighet inom området utan inre gränskontroll får eventuella tillfälliga återinföranden bara göras som en sista utväg och under stränga villkor vad gäller omfattningen och varaktigheten.

(2)

I de gällande bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna föreskrivs möjligheten att snabbt återinföra tillfällig inre gränskontroll när ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten kräver att omedelbara åtgärder vidtas i en medlemsstat, under en period på högst två månader (artikel 28). Enligt kodexen får gränskontroll även återinföras vid allvarliga hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i förutsägbara fall, under en period på högst sex månader (artikel 25). En kombinerad tillämpning av artiklarna 28 och 25 i kodexen om Schengengränserna gör det möjligt att ha inre gränskontroll under en sammanlagd period på upp till åtta månader. Ett nytt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten ger dessutom upphov till en ny tillämpning av reglerna (och därmed en ny beräkning av hur länge kontrollerna får genomföras).

(3)

I artikel 29 i kodexen om Schengengränserna föreskrivs ett exceptionellt förfarande som tillåter återinförda kontroller vid de inre gränserna under en period på upp till två år, om det övergripande funktionssättet för området utan inre gränskontroll är utsatt för risk till följd av ihållande allvarliga brister avseende kontrollen av de yttre gränserna vilka upptäcks vid en Schengenutvärdering. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 (1) kan det här förfarandet även användas om en medlemsstat inte vidtar nödvändiga åtgärder efter en sårbarhetsanalys eller inte samarbetar med byrån när en situation vid de yttre gränserna kräver brådskande åtgärder.

(4)

I de allra flesta fall har de gällande tidsfristerna varit tillräckliga, men på sistone har det visat sig att vissa allvarliga hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten, såsom terroristhot eller betydande okontrollerade sekundära förflyttningar inom unionen, kan kvarstå mycket längre än de ovan nämnda perioderna.

(5)

Kommissionen har antagit ett förslag till ändring av de relevanta bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna för att beakta sådana ihållande hot i framtiden. Enligt förslaget ändras de tidsfrister som anges i artikel 25 i kodexen om Schengengränserna i förutsägbara fall, och det bekräftar därigenom att ett förlängt återinförande av gränskontroller vid de inre gränserna utöver de nuvarande tidsfristerna kan vara motiverat under en period på högst två år. Dessutom gör förslaget det också möjligt att hålla kvar gränskontrollerna vid de inre gränserna ännu längre om det särskilda hotet mot den inre säkerheten eller den allmänna ordningen kvarstår även efter denna tidsfrist.

(6)

Dessa nya tidsfrister åtföljs av ytterligare förfarandekrav som medlemsstaterna ska uppfylla innan de återinför eller förlänger varaktigheten för kontrollerna vid de inre gränserna. I synnerhet måste medlemsstaterna styrka sina anmälningar med en riskbedömning som visar att det planerade återinförandet av inre gränskontroll eller den planerade förlängningen av återinförandet är en sista utväg och som förklarar hur inre gränskontroll skulle bidra till att hantera det identifierade hotet. Dessutom är kommissionen nu skyldig att utfärda ett yttrande när inre gränskontroll tillämpas längre än sex månader. Bestämmelserna om ”samrådsförfarandet” efter kommissionens yttrande anpassas också för att återspegla den europeiska gräns- och kustbevakningens och Europols nya roller och för att se till att resultaten av dessa samråd vederbörligen beaktas, i synnerhet när det gäller de angränsande medlemsstaternas deltagande. Alla dessa ändringar syftar till att garantera att återinförandet av inre gränskontroll används endast när och så länge som det är nödvändigt och motiverat.

(7)

De föreslagna ändringarna av kodexen om Schengengränserna bygger på de nuvarande bestämmelserna. I väntan på antagande av de ovan beskrivna ändringarna av kodexen om Schengengränserna är det av största vikt att alla medlemsstater som avser att tillfälligt återinföra gränskontroll vid de inre gränserna följer alla krav i de nuvarande bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna, som redan nu kräver att medlemsstater som har för avsikt att använda denna åtgärd först överväger alternativ till gränskontroller och samarbetar med de angränsande medlemsstaterna.

(8)

Enligt artikel 26 i kodexen om Schengengränserna bör den berörda medlemsstaten, innan den beslutar att tillfälligt återinföra gränskontroller vid de inre gränserna eller att förlänga ett sådant återinförande, bedöma i vilken utsträckning en sådan åtgärd på ett adekvat sätt kan avhjälpa hotet mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten samt om åtgärden står i proportion till hotet, bland annat med beaktande av den sannolika effekten av en sådan åtgärd på fri rörlighet för personer inom området utan inre gränskontroll. Riktade kontroller som grundar sig på ständigt uppdaterade riskanalyser och underrättelser skulle därför bidra till att optimera nyttan av kontrollerna och begränsa deras negativa effekter på den fria rörligheten.

(9)

De medlemsstater som berörs av de återinförda kontrollerna vid de berörda gränsavsnitten bör tillåtas att regelbundet ge sina synpunkter på deras nödvändighet, i syfte att organisera ömsesidigt samarbete mellan samtliga berörda medlemsstater och att regelbundet kontrollera att åtgärderna står i proportion till de händelser som gav upphov till återinförandet av gränskontroll och hotet mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Den medlemsstat som har beslutat att återinföra sådana kontroller bör beakta dessa åsikter vid bedömning och översyn av kontrollernas nödvändighet, med målet att hela tiden anpassa dem till omständigheterna.

(10)

Enligt artikel 27.1 e i kodexen om Schengengränserna bör den medlemsstat som återinför inre gränskontroll eller förlänger ett sådant återinförande bland annat lämna uppgifter om de åtgärder som ska vidtas av övriga medlemsstater i samband med de planerade gränskontrollerna. Enligt artikel 27.5 i kodexen om Schengengränserna kan dessutom gemensamma möten hållas mellan den medlemsstat som planerar att återinföra gränskontroll vid inre gränser, övriga medlemsstater, särskilt de som påverkas direkt av sådana åtgärder, och kommissionen i syfte att, om så är lämpligt, organisera ömsesidigt samarbete mellan medlemsstaterna. Sådana kontakter med de angränsande medlemsstaterna bör användas för att begränsa inverkan på den fria rörligheten.

(11)

Eftersom det tillfälliga återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna endast får användas under exceptionella omständigheter och som en sista utväg bör medlemsstaterna först undersöka om de inte skulle kunna använda alternativa åtgärder till gränskontroll för att på ett effektivt sätt avhjälpa det identifierade hotet, och endast som en sista utväg besluta att återinföra gränskontroller vid de berörda inre gränserna när sådana mindre restriktiva åtgärder för gränsöverskridande trafik inte i tillräcklig utsträckning avhjälper de identifierade hoten. De berörda medlemsstaterna bör meddela resultatet av denna bedömning och orsakerna till att de valt gränskontroller i det meddelande som avses i artikel 27.1 i kodexen om Schengengränserna.

(12)	I detta sammanhang bör medlemsstaterna göra alla nödvändiga ansträngningar för att vidareutveckla och fullt ut genomföra kommissionens rekommendation av den 12 maj 2017 (C(2017) 3349 final) om proportionella poliskontroller och polissamarbete i Schengenområdet.

(13)	Denna rekommendation bör genomföras med fullständig respekt för de grundläggande rättigheterna.

(14)	Denna rekommendation bör riktas till alla Schengenstater som är bundna av avdelning III i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 (2).

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

BEGRÄNSAD EFFEKT PÅ DEN FRIA RÖRLIGHETEN

För att hitta rätt balans mellan behovet av att skydda den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i medlemsstaterna och fördelarna med området utan kontroller vid de inre gränserna bör de medlemsstater som har för avsikt att tillfälligt återinföra inre gränskontroll noggrant beakta och regelbundet utvärdera följande aspekter, när de i enlighet med artikel 26 i kodexen om Schengengränserna bedömer behovet och proportionaliteten av det tillfälliga återinförandet av kontroller vid de inre gränserna enligt artiklarna 25 och 28 i kodexen om Schengengränserna:

a)	Den sannolika effekten av ett sådant återinförande på den fria rörligheten för personer inom området utan inre gränskontroll.

b)	Den sannolika effekten av ett sådant återinförande på den inre marknaden.

I detta syfte bör de medlemsstater som har för avsikt att tillfälligt återinföra inre gränskontroll i det meddelande som avses i artikel 27.1 i kodexen om Schengengränserna informera om resultatet av deras bedömning av effekterna av det planerade återinförandet av gränskontroller vid de inre gränserna eller den planerade förlängningen av ett sådant återinförande på den fria rörligheten och den inre marknaden.

De medlemsstater som har för avsikt att tillfälligt återinföra inre gränskontroll bör avstå från alla åtgärder som inte motiveras av ett konstaterat allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. De bör exempelvis begränsa de gränsavsnitt där inre gränskontroll tillfälligt återinförs till vad som är absolut nödvändigt för att komma till rätta med de hot som konstaterats.

DELAT ANSVAR OCH SAMARBETE

Mot bakgrund av detta mål att begränsa effekten på den fria rörligheten bör de medlemsstater som har för avsikt att tillfälligt återinföra inre gränskontroll göra följande:

a)	I god tid på förhand samråda med de medlemsstater som påverkas av det planerade återinförandet.

b)	Upprätthålla ett nära och kontinuerligt samarbete som möjliggör en fortlöpande översyn och anpassning av kontrollerna för att återspegla de föränderliga behoven och inverkan på fältet.

c)	Vara beredda att bistå varandra med avseende på ett effektivt genomförande av gränskontrollerna, när det behövs och är motiverat.

ANVÄNDNING AV ALTERNATIVA ÅTGÄRDER

För att se till att det tillfälliga återinförandet av gränskontroller vid de inre gränserna är en sista utväg som används endast när det konstaterade allvarliga hotet mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten inte kan hanteras på ett tillfredsställande sätt på annat sätt bör medlemsstaterna fullt ut genomföra kommissionens rekommendation av den 12 maj 2017 (C(2017) 3349 final) om proportionella poliskontroller och polissamarbete i Schengenområdet.

Utfärdad i Bryssel den 3 oktober 2017.

På kommissionens vägnar

Dimitris AVRAMOPOULOS

Ledamot av kommissionen

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 av den 14 september 2016 om en europeisk gräns- och kustbevakning och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007, rådets förordning (EG) nr 2007/2004 och rådets beslut 2005/267/EG (EUT L 251, 16.9.2016, s. 1).

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 23.3.2016, s. 1).

7.10.2017

Europeiska unionens officiella tidning

L 259/28

KOMMISSIONENS REKOMMENDATION (EU) 2017/1805

av den 3 oktober 2017

om professionalisering av den offentliga upphandlingen

Skapa en struktur för professionalisering av den offentliga upphandlingen

(Text av betydelse för EES)

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 292, och

av följande skäl:

(1)

Offentlig upphandling är ett instrument för att uppnå smart och hållbar tillväxt för alla. Detta instrument skulle kunna få betydande ekonomisk påverkan (1) genom att bidra till kommissionens agenda för tillväxt, sysselsättning och gränsöverskridande handel. Effektiv, ändamålsenlig och konkurrenskraftig offentlig upphandling är både en prövosten för en välfungerande inre marknad och en viktig kanal för europeiska investeringar (2).

(2)

De direktiv om offentlig upphandling som antogs 2014 (3) ger medlemsstaterna en uppsättning verktyg som hjälper dem att använda offentlig upphandling på ett effektivare och mer strategiskt sätt. Den offentliga upphandlingen står inför nya utmaningar, eftersom den i allt högre grad förväntas visa att den ger bästa valuta för de offentliga medlen inom ständigt snävare budgetramar, utnyttja de möjligheter som digitaliseringen och marknadsutvecklingen medför, bidra strategiskt till övergripande politiska mål och samhällsrelaterade värden som innovation, social delaktighet samt ekonomisk och miljömässig hållbarhet, maximera tillgängligheten och visa ansvarsskyldighet när det gäller att minimera ineffektivitet, avfall, oriktigheter, bedrägerier och korruption, samt bygga upp ansvarsfulla leveranskedjor.

(3)

Det är nödvändigt att säkerställa att upphandlingsreglerna tillämpas effektivt på alla nivåer, så att denna viktiga hävstång för europeiska investeringar utnyttjas optimalt, såsom anges i investeringsplanen för Europa (4), och så att den starkare inre marknad som kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker efterlyste i sitt tal om tillståndet i unionen 2017 uppnås. Effektivitet är också ett av de förbättringsområden inom offentlig upphandling som framhålls i den europeiska planeringsterminen.

(4)

Det måste därför säkerställas att offentliga medel används på effektivast möjliga sätt, och offentliga upphandlare behöver ha förutsättningar att upphandla enligt högsta yrkesmässiga standard. Om professionalismen bland verksamma inom offentlig upphandling förbättras och ges stöd kan det bidra till att gynna den offentliga upphandlingens påverkan på hela ekonomin (5).

(5)

Målet med professionalisering av den offentliga upphandlingen ska uppfattas i bred bemärkelse för att avspegla den övergripande förbättringen av hela spektrumet av yrkesmässiga kunskaper, färdigheter och erfarenheter hos de personer som utför eller deltar i uppgifter i samband med upphandling (6). Det omfattar även de verktyg, det stöd och den institutionella politiska struktur som de behöver för att kunna utföra arbetet effektivt och åstadkomma resultat (7). En effektiv politik för professionalisering bör därför bygga på en övergripande strategi och tre kompletterande mål:

Utveckla en lämplig politisk struktur för professionalisering: Alla politiska åtgärder för professionalisering bör kunna räkna med politiskt stöd på hög nivå för att få verkligt genomslag. Detta innebär att man behöver göra en tydlig tilldelning av ansvar och uppgifter till institutioner på central politisk nivå, stödja insatser på lokal, regional och sektoriell nivå, säkerställa kontinuitet över politiska cykler och vid behov använda institutionella strukturer som främjar specialisering, kunskapsaggregering och kunskapsutbyte.

II.

Personalresurser – förbättra utbildning och karriärplanering för verksamma inom upphandling: Verksamma inom offentlig upphandling, dvs. personer som deltar i upphandling av varor, tjänster och entreprenadarbeten samt revisorer och tjänstemän med ansvar för att granska den offentliga upphandlingen, måste ha rätt kvalifikationer, utbildning, kunskaper och erfarenhet för sin ansvarsnivå. Detta innebär att se till att personalen är erfaren, kompetent och motiverad, erbjuda den utbildning och fortbildning som behövs samt ta fram en karriärstruktur och incitament för att göra arbete inom offentlig upphandling lockande och motivera offentliganställda att uppnå strategiska resultat.

III.

System – tillhandahålla verktyg och metoder som stöder professionell upphandling: Verksamma inom offentlig upphandling måste ges rätt verktyg och stöd för att de ska kunna handla effektivt och få bästa valuta för pengarna vid varje köp. Detta innebär att man behöver säkerställa tillgång till verktyg och förfaranden för smart upphandling, bland annat verktyg för elektronisk upphandling, riktlinjer, handböcker, mallar och samarbetsverktyg, med tillhörande utbildning, stöd och expertis, kunskapsaggregering och utbyte av god praxis.

(6)

Denna rekommendation (8) uppmuntrar till utveckling och genomförande av politiska åtgärder för professionalisering i medlemsstaterna genom att tillhandahålla referensramar som kan tas i beaktande (9). Det är önskvärt att detta initiativ hjälper medlemsstaterna att utforma politiken för professionalisering för att förbättra den offentliga upphandlingens profil, inflytande, påverkan och rykte när det gäller att uppnå offentliga mål.

(7)

Denna rekommendation riktar sig till medlemsstaterna och till deras offentliga förvaltningar på främst nationell nivå. Medlemsstaterna bör dock, inom sitt centraliserade eller decentraliserade upphandlingssystem, uppmuntra och stödja upphandlande myndigheter eller enheter ytterligare i genomförandet av initiativ för professionalisering. Därför bör medlemsstaterna göra både organ som ansvarar för offentlig upphandling på alla nivåer och organ som ansvarar för utbildning av revisorer och tjänstemän med ansvar för granskning av den offentliga upphandlingen uppmärksamma på denna rekommendation.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

I. UTFORMA POLITIKEN FÖR PROFESSIONALISERING AV DEN OFFENTLIGA UPPHANDLINGEN

Medlemsstaterna bör utveckla och genomföra långsiktiga strategier för professionalisering av den offentliga upphandlingen, som är anpassade efter deras behov, resurser och administrativa struktur, och som antingen är fristående eller ingår i en mer omfattande politik för professionalisering av den offentliga förvaltningen. Målet är att locka till sig, utveckla och behålla kompetens, fokusera på prestationer och strategiska resultat och utnyttja tillgängliga verktyg och tekniker optimalt. Dessa strategier bör

a)	rikta sig till alla berörda deltagare i upphandlingar och utvecklas genom ett inkluderande förfarande på nationell, regional och lokal nivå,

b)	tillämpas tillsammans med andra politiska åtgärder i hela den offentliga sektorn, och

c)	beakta utvecklingen i andra medlemsstater och på internationell nivå.

Medlemsstaterna bör även uppmuntra och stödja upphandlande myndigheter eller enheter i genomförandet av nationella strategier för professionalisering och utforma initiativ för professionalisering samt lämpliga institutionella strukturer och samarbete för en mer samordnad, effektiv och strategisk upphandling som bland annat bygger på

a)	ökat samarbete mellan berörda tjänster och mellan upphandlande myndigheter eller enheter, och

b)	expertisen hos och stöd från utbildningsinstitutioner, inköpscentraler och upphandlingsinriktade yrkesorganisationer.

II. PERSONALRESURSER – FÖRBÄTTRA UTBILDNING OCH KARRIÄRPLANERING

Medlemsstaterna bör identifiera och definiera de grundläggande kunskaper och färdigheter som alla verksamma inom offentlig upphandling bör få utbildning i och besitta, med beaktande av upphandlingsprojektens tvärvetenskapliga karaktär, både särskilda upphandlingstjänstemän och relaterade funktioner och domare och revisorer, genom exempelvis

a)	ramar för kunskaper och färdigheter som stöder rekryterings- och karriärplaneringsförfaranden och utformning av utbildningsplaner, och

b)	en gemensam kompetensram för offentlig upphandling på EU-nivå.

Medlemsstaterna bör ta fram lämpliga utbildningsprogram – både för grundutbildning och för livslångt lärande – som bygger på data och behovsbedömningar samt på eventuella tillgängliga kompetensramar, genom att exempelvis

a)	utveckla och/eller stödja utarbetande av ett grundutbildningsutbud på högskole- och doktorandnivå samt annan yrkesutbildning på grundnivå,

b)	tillhandahålla och/eller stödja ett brett, riktat och tillgängligt utbildningsutbud för livslångt lärande,

c)	öka utbildningsutbudet genom innovativa och interaktiva lösningar eller verktyg för e-lärande samt spridningsprogram, och

d)	dra nytta av fördelarna med akademiskt samarbete och forskning för att ta fram ett välunderbyggt teoretiskt underlag för upphandlingslösningar.

Medlemsstaterna bör även utveckla och stödja upphandlande myndigheters eller enheters användning av solida system för personalförvaltning, karriärplanering och motivation som är specifika för funktioner inom upphandling, i syfte att locka till sig och behålla kvalificerad upphandlingspersonal och få den att tillhandahålla bättre kvalitet och använda mer strategiska upphandlingsmetoder, såsom

a)	system för erkännande och/eller certifiering, där upphandlingsfunktioner identifieras och belönas på tillbörligt sätt,

b)	karriärstrukturer, institutionella incitament och politiskt stöd för att nå strategiska resultat, och

c)	utmärkelser för att främja god praxis på områden som innovation, miljövänlig och socialt ansvarstagande offentlig upphandling eller korruptionsbekämpning.

III. SYSTEM – TILLHANDAHÅLLA VERKTYG OCH METODER

Medlemsstaterna bör uppmuntra och stödja utvecklingen och användningen av tillgängliga it-verktyg som kan förenkla och förbättra upphandlingssystemens funktion, genom att exempelvis

a)	skapa gemensamma webbportaler för att möjliggöra informationsåtkomst,

b)	utveckla it-verktyg med tillhörande utbildning (t.ex. för stordriftsfördelar, energieffektivitet och lagarbete) eller stödja motsvarande marknadsdrivna lösningar, och

främja ett strategiskt tillvägagångssätt för digitalisering genom standardisering, delning och återanvändning av samt kompatibilitet mellan produkter och tjänster, särskilt genom användning av befintliga it-lösningar på EU-nivå (10), samt bidra till att utveckla instrument som en onlinekatalog med IKT-standarder för upphandling (11).

Medlemsstaterna bör stödja och främja integritet på individ- och institutionsnivå som en inneboende del i ett yrkesmässigt uppträdande, genom att tillhandahålla verktyg för att säkerställa efterlevnad, öppenhet och vägledning om förebyggande av oriktigheter, genom att exempelvis

a)	fastställa etiska regler samt integritetsstadgar,

b)	använda data om oriktigheter (12) som återkoppling för att ta fram utbildningar och vägledning samt gynna självsanering, och

c)	utarbeta särskild vägledning för förebyggande och upptäckt av bedrägerier och korruption, inbegripet genom kanaler för visselblåsning.

Medlemsstaterna bör tillhandahålla vägledning som syftar till att å ena sidan skapa rättslig säkerhet kring EU-lagstiftning och nationell lagstiftning eller krav som härrör från EU:s internationella förpliktelser, och å den andra underlätta och främja strategiskt tänkande, affärsmässiga bedömningar och intelligenta/välgrundade beslut, såsom

a)	riktat vägledningsmaterial, metodhandböcker och samlingar med goda rutiner och vanliga fel, som är aktuella, användarvänliga, lättillgängliga och baserade på yrkesverksammas erfarenhet, och

b)	standardiserade mallar och verktyg för olika förfaranden, som kriterier för miljövänlig offentlig upphandling.

Medlemsstaterna bör främja utbyte av god praxis och stödja yrkesutövarna i syfte att säkerställa professionella upphandlingsförfaranden, samarbete och kunskapsöverföring, genom att exempelvis

a)	tillhandahålla tekniskt stöd genom telefonjourer, helpdeskar och/eller e-posttjänster,

b)	anordna seminarier och workshoppar för att informera om den senaste rättsliga utvecklingen, politiska prioriteringar och god praxis, och

c)	främja utbyte mellan yrkesutövare genom onlineforum och yrkesinriktade sociala nätverk.

IV. UPPFÖLJNING AV DENNA REKOMMENDATION – RAPPORTERING OCH ÖVERVAKNING

10.

Det rekommenderas att medlemsstaterna underrättar kommissionen om åtgärder som har vidtagits som svar på denna rekommendation när de översänder sina rapporter i enlighet med artikel 83 i direktiv 2014/24/EU, artikel 45 i direktiv 2014/23/EU och artikel 99 i direktiv 2014/25/EU.

Utfärdad i Strasbourg den 3 oktober 2017.

På kommissionens vägnar

Elżbieta BIEŃKOWSKA

Ledamot av kommissionen

(1) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Att förbättra den inre marknaden – bättre möjligheter för individer och företag (COM(2015) 550).

(2) Nästan hälften av sammanhållningsmedlen kanaliseras genom offentlig upphandling. Under perioden 2014–2020 kommer EU att investera 325 miljarder euro – nästan en tredjedel av EU:s samlade budget – i de europeiska regionerna genom de europeiska struktur- och investeringsfonderna, som syftar till att främja ekonomisk tillväxt, skapa arbetstillfällen, främja konkurrenskraften och minska skillnader i utvecklingen.

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 65) (”det klassiska direktivet”), Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 28.3.2014, s. 1) (”koncessionsdirektivet”) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 243) (”försörjningsdirektivet”), särskilt artiklarna 83.4, 45.4 respektive 99.4.

(4) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska investeringsbanken: En investeringsplan för Europa (COM(2014) 903).

(5) I det arbetsdokument från kommissionens avdelningar (SWD(2015) 202) som åtföljde meddelandet om strategin för den inre marknaden uppskattades den potentiella ekonomiska vinsten med att lösa problem relaterade till professionalisering till över 80 miljarder euro.

(6) Detta omfattar allt arbete som utförs av upphandlingsansvariga som medverkar i något skede av upphandlingen – från identifiering av behov till förvaltning av avtal – oavsett om de arbetar i centrala eller decentraliserade förvaltningar eller institutioner, om de har befattningar som specifikt definieras som upphandlingsrelaterade eller om de bara ansvarar för vissa uppgifter i samband med upphandling.

(7) Behovet av att utbilda upphandlingspersonal som har förmåga att hela tiden se till att man får valuta för pengarna understryks också i OECD:s rekommendation om offentlig upphandling från 2015: http://www.oecd.org/gov/ethics/OECD-Recommendation-on-Public-Procurement.pdf

(8) Kommissionen har inte för avsikt att föreskriva en viss modell utan uppmanar medlemsstaterna och berörda förvaltningar att ta itu med relevanta frågor. Det är tydligt att alla befinner sig i olika faser av förloppet. Trots det kräver nya direktiv att medlemsstaterna säkerställer a) att information och vägledning om tolkningen och tillämpningen av EU:s lagstiftning om offentlig upphandling finns att tillgå kostnadsfritt som hjälp för upphandlande myndigheter och ekonomisk aktörer, särskilt små och medelstora företag, och b) att upphandlande myndigheter har tillgång till stöd i planeringen och genomförandet av upphandlingsförfaranden.

(9) Rekommendationen kommer att åtföljas av en samling med god praxis från medlemsstaterna.

(10) Exempelvis den gemensamma digitala ingången och byggstenar i infrastrukturen för digitala tjänster inom Fonden för ett sammanlänkat Europa (e-identitet, e-signatur, e-tillhandahållande, e-fakturering).

(11) https://joinup.ec.europa.eu/community/european_catalogue/

(12) Under respekterande av dataskyddslagstiftningen och den grundläggande rätten till skydd av personuppgifter.

		ISSN 1977-0820
Europeiska unionens officiella tidning		L 259

Svensk utgåva	Lagstiftning	60 årgången 7 oktober 2017

Innehållsförteckning		II Icke-lagstiftningsakter	Sida
		INTERNATIONELLA AVTAL
	*	Meddelande om provisorisk tillämpning av avtalet om politisk dialog och samarbete mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Kuba, å andra sidan	1
		FÖRORDNINGAR
	*	Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1798 av den 2 juni 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 609/2013 vad gäller särskilda sammansättnings- och informationskrav för komplett kostersättning för viktkontroll ( 1 )	2
	*	Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1799 av den 12 juni 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 vad gäller undantaget från kraven på transparens före och efter handel för vissa tredjeländers centralbanker när de bedriver sin penningpolitik, valutapolitik och politik för finansiell stabilitet ( 1 )	11
	*	Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1800 av den 29 juni 2017 om ändring av delegerad förordning (EU) nr 151/2013 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 ( 1 )	14
	*	Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/1801 av den 13 juli 2017 om rättelse av vissa språkversioner av delegerad förordning (EU) 2016/2250 om upprättande av en utkastplan för vissa demersala fisken i Nordsjön och i unionens vatten i Ices-sektion IIa	18
		BESLUT
	*	Beslut (Gusp) 2017/1802 av kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik av den 28 september 2017 om utnämning av uppdragschefen för Europeiska unionens polisuppdrag för de palestinska territorierna (Eupol Copps) (Eupol Copps/1/2017)	20
		REKOMMENDATIONER
	*	Kommissionens rekommendation (EU) 2017/1803 av den 3 oktober 2017 om förbättrade lagliga vägar för personer i behov av internationellt skydd [delgivet med nr C(2017) 6504]	21
	*	Kommissionens rekommendation (EU) 2017/1804 av den 3 oktober 2017 om genomförandet av bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna avseende tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna i Schengenområdet	25
	*	Kommissionens rekommendation (EU) 2017/1805 av den 3 oktober 2017 om professionalisering av den offentliga upphandlingen – Skapa en struktur för professionalisering av den offentliga upphandlingen ( 1 )	28