23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/1

(1)

Flera ändringar bör göras av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG (3). Det direktivet bör av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Direktiv 2008/95/EG har harmoniserat centrala bestämmelser i materiell varumärkesrätt som vid tidpunkten för antagandet ansågs mest direkt påverka den inre marknadens funktion genom att hindra den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster i unionen.

(3)

Varumärkesskyddet i medlemsstaterna samexisterar med skydd som finns tillgängligt på unionsnivå genom EU-varumärken som är av enhetlig karaktär och som gäller i hela unionen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 (4). Samexistensen och balansen mellan varumärkessystem på nationell nivå och unionsnivå är i själva verket en hörnsten i unionens förhållningssätt när det gäller skydd av immateriella rättigheter.

(4)

Med anledning av kommissionens meddelande av den 16 juli 2008 om en europeisk strategi för industriell äganderätt har kommissionen genomfört en omfattande utvärdering av hur varumärkessystemet i Europa fungerar som helhet, både på unionsnivå och nationell nivå och med avseende på det inbördes förhållandet mellan dessa.

(5)

I sina slutsatser av den 25 maj 2010 om den framtida översynen av varumärkessystemet i Europeiska unionen uppmanade rådet kommissionen att lägga fram förslag till översyn av förordning (EG) nr 207/2009 och direktiv 2008/95/EG. Översynen av det direktivet bör omfatta åtgärder som gör det mer förenligt med förordning (EG) nr 207/2009, för att minska skillnaderna inom varumärkessystemet i Europa som helhet och behålla det nationella varumärkesskyddet som ett attraktivt alternativ för sökande. I detta sammanhang bör komplementariteten mellan EU:s varumärkessystem och de nationella varumärkessystemen säkerställas.

(6)

Kommissionen konstaterade i sitt meddelande av den 24 maj 2011 med titeln En inre marknad för immateriella rättigheter att man för att uppfylla ökade krav från berörda parter på snabbare och smidigare varumärkesregistreringsystem av högre kvalitet, som också är mer samstämmiga, användarvänliga, allmänt tillgängliga och bygger på den senaste tekniken, måste modernisera varumärkessystemet i unionen som helhet och anpassa det till internets tidsålder.

(7)

De samråd och den utvärdering som genomförts i samband med detta direktiv visar att det fortfarande, trots den tidigare partiella harmoniseringen av nationella lagar, finns områden där en ytterligare harmonisering kan få positiva konsekvenser för konkurrensen och tillväxten.

(8)

För att uppnå målet att främja och skapa en välfungerande inre marknad och göra det lättare att förvärva och skydda varumärken i unionen, till förmån för de europeiska företagens, särskilt de små och medelstora företagens, tillväxt och konkurrenskraft, är det nödvändigt att gå utöver den begränsade räckvidd för tillnärmning som uppnåddes genom direktiv 2008/95/EG och utvidga tillnärmningen till andra aspekter av den materiella rätt om varumärken som reglerar varumärken som skyddas av registrering enligt förordning (EG) nr 207/2009.

(9)

För att göra varumärkesregistreringar i hela unionen lättare att erhålla och administrera är det viktigt att tillnärma inte bara bestämmelser i materiell rätt utan också förfaranderegler. Därför bör viktiga förfaranderegler på området registrering av varumärken i medlemsstaterna och i EU:s varumärkessystem anpassas till varandra. Vad gäller förfarandena enligt nationell rätt är det tillräckligt att fastställa allmänna principer, medan det står medlemsstaterna fritt att fastställa mer specifika bestämmelser.

(10)

Det är av grundläggande betydelse att säkerställa att registrerade varumärken har samma rättsliga skydd i alla medlemsstater. I linje med det omfattande skydd som beviljas EU-varumärken som är kända i unionen bör ett omfattande skydd även beviljas på nationell nivå för alla registrerade varumärken som är kända i den berörda medlemsstaten.

(11)

Detta direktiv bör inte frånta medlemsstaterna deras rätt att fortsätta skydda sådana varumärken som förvärvats genom användning, utan bör behandla dem endast med avseende på deras förhållande till sådana varumärken som förvärvats genom registrering.

(12)

För att uppnå målen för denna tillnärmning av lagstiftning krävs att villkoren för erhållande och vidmakthållande av ett registrerat varumärke i princip är identiska i alla medlemsstater.

(13)

Det är därför nödvändigt att upprätta en förteckning med exempel på tecken som kan utgöra varumärken, under förutsättning att sådana tecken kan särskilja ett företags varor eller tjänster från ett annat företags. För att uppnå målen för registreringssystemet för varumärken, det vill säga att säkerställa rättssäkerhet och god förvaltning, är det också viktigt att tecknet kan återges på ett sätt som är klart, precist, fullständigt i sig självt, lättillgängligt, tydligt, beständigt och objektivt. Ett tecken bör få återges i valfri lämplig form med användning av allmänt tillgänglig teknik, och således inte nödvändigtvis grafiskt, så länge som återgivningen ger tillräckliga garantier i detta syfte.

(14)

Dessutom bör grunderna för att vägra registrering eller för ogiltighet avseende själva varumärket, t.ex. frånvaro av särskiljande egenskaper, eller avseende konflikter mellan varumärket och äldre rättigheter anges på ett uttömmande sätt, även om vissa av grunderna anges som valfria för medlemsstaterna som därför kan bibehålla eller införa dem i sina lagstiftningar.

(15)

För att säkerställa att skyddsnivån för geografiska beteckningar genom unionslagstiftning och nationell rätt tillämpas på ett enhetligt och uttömmande sätt vid granskningen av absoluta och relativa registreringshinder i hela unionen, bör detta direktiv omfatta samma bestämmelser om geografiska beteckningar som förordning (EG) nr 207/2009. Vidare är det lämpligt att säkerställa att tillämpningsområdet för absoluta hinder utvidgas till att även omfatta skyddade traditionella uttryck för vin och garanterade traditionella specialiteter.

(16)

Det skydd som följer av det registrerade varumärket, vars funktion framför allt är att garantera att varumärket anger ursprunget, bör vara absolut när det råder identitet mellan märket och det motsvarande tecknet och varorna eller tjänsterna. Skyddet bör också gälla vid likhet mellan märket och tecknet och varorna eller tjänsterna. Det är nödvändigt att tolka begreppet likhet mot bakgrund av risken för förväxling. Grundförutsättningen för skyddet bör vara att det finns en risk för förväxling och denna måste bedömas mot bakgrund av flera faktorer, särskilt i hur hög grad märket är känt på marknaden, den association som det använda eller registrerade märket framkallar, graden av likhet mellan märket och tecknet samt mellan de ifrågavarande varorna eller tjänsterna. Formerna för fastslående av risk för förväxling och framför allt bevisbördan bör regleras av nationella procedurregler som inte bör beröras av detta direktiv.

(17)

För att säkerställa rättssäkerhet och full överensstämmelse med prioritetsprincipen, enligt vilken ett äldre registrerat varumärke ges företräde framför yngre registrerade varumärken, är det nödvändigt att fastställa att säkerställandet av de rättigheter som är knutna till ett varumärke inte bör påverka innehavares rättigheter som förvärvats före ansöknings- eller prioritetsdagen för varumärket. Ett sådant synsätt är förenligt med artikel 16.1 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter av den 15 april 1994 (nedan kallat Trips-avtalet).

(18)

Det bör föreskrivas att ett intrång i ett varumärke kan fastställas bara om det har konstaterats att det varumärke eller tecken som är föremål för intrånget används i näringsverksamhet för att särskilja varor eller tjänster. Användning av tecknet för andra ändamål än för att särskilja varor eller tjänster bör omfattas av bestämmelser i nationell rätt.

(19)

Begreppet intrång i ett varumärke bör också innefatta användning av tecknet som ett firmanamn eller liknande beteckning, så länge som användningens syfte är att särskilja varor eller tjänster.

(20)

För att säkerställa rättssäkerhet och full överensstämmelse med specifik unionslagstiftning bör det föreskrivas att innehavaren av ett varumärke bör ha rätt att förbjuda tredje man att använda ett tecken i jämförande reklam, om sådan jämförande reklam strider mot Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG (5).

(21)

I syfte att stärka varumärkesskyddet och bekämpa varumärkesförfalskning effektivare och i linje med medlemsstaternas internationella skyldigheter inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO), särskilt artikel V i allmänna tull- och handelsavtalet om transiteringsfrihet och, vad gäller generiska läkemedel, den förklaring om Trips-avtalet och folkhälsa som antogs av WTO:s ministerkonferens i Doha den 14 november 2001, bör innehavaren av ett varumärke ha rätt att hindra tredje man från att i näringsverksamhet föra in varor i den medlemsstat där varumärket är registrerat utan att dessa har övergått till fri omsättning där, om dessa varor kommer från tredjeländer och utan tillstånd har försetts med ett varumärke som är identiskt eller väsentligen identiskt med det varumärke som registrerats för sådana varor.

(22)

Därför bör det vara tillåtet för innehavare av varumärken att förhindra införsel av intrångsgörande varor och hänförande av sådana till samtliga tullförfaranden, särskilt transitering, omlastning, lagring, frizoner, tillfällig förvaring, aktiv förädling eller tillfällig införsel, även då sådana varor inte är avsedda att släppas ut på marknaden i den berörda medlemsstaten. Tullmyndigheterna bör när de utför tullkontroller tillämpa de befogenheter och förfaranden som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 (6), inklusive när det sker på begäran av rättighetsinnehavare. I synnerhet bör tullmyndigheterna utföra de relevanta kontrollerna på grundval av riskanalyskriterier.

(23)

För att förena behovet av ett effektivt säkerställande av varumärkesrättigheter med behovet av att undvika hinder för det fria handelsflödet av legitima varor, bör varumärkesinnehavarens rätt upphöra om deklaranten eller innehavaren av varorna, under efterföljande förfaranden som inletts vid en domstol eller annan myndighet som har behörighet att i sak avgöra huruvida intrång har gjorts i det registrerade varumärket, kan bevisa att innehavaren av det registrerade varumärket inte har rätt att förbjuda att varorna släpps ut på marknaden i det land som är slutdestinationen för varorna.

(24)

Artikel 28 i förordning (EU) nr 608/2013 föreskriver att en rättighetsinnehavare ska vara ansvarsskyldig för skador gentemot varuinnehavaren, bl.a. om det senare konstateras att varorna i fråga inte gör intrång i en immateriell rättighet.

(25)

Det bör vidtas lämpliga åtgärder i syfte att sörja för en smidig transitering av generiska läkemedel. När det gäller internationella generiska namn (INN) som är globalt erkända generiska namn på verksamma ämnen i farmaceutiska preparat, är det mycket viktigt att beakta de befintliga begränsningarna av varumärkets rättsverkningar. Därför bör innehavaren av ett varumärke inte ha rätt att hindra tredje man från att föra in varor till en medlemsstat där varumärket är registrerat utan att de övergår till fri omsättning där, på grundval av likheter mellan det internationella generiska namnet på det verksamma ämnet i ett läkemedel och varumärket.

(26)

För att göra det möjligt för innehavare av registrerade varumärken att bekämpa varumärkesförfalskning effektivare bör de ha rätt att förbjuda anbringande på varor av ett intrångsgörande varumärke och vissa förberedande akter som utförs före ett sådant anbringande.

(27)

Den ensamrätt som ett varumärke ger bör inte ge innehavaren rätt att förbjuda tredje mans användning av tecken eller upplysningar som används korrekt och således i enlighet med god affärssed. För att skapa lika villkor för firmanamn och varumärken mot bakgrund av att firmanamn regelmässigt ges obegränsat skydd mot yngre varumärken bör sådan användning endast anses inbegripa användningen av tredje mans personnamn. Även användning i allmänhet av tecken eller upplysningar som är beskrivande eller som saknar särskiljningsförmåga bör tillåtas. Vidare bör innehavaren inte ha rätt att hindra korrekt och ärlig användning av varumärket för att identifiera eller hänvisa till varorna och tjänsterna som innehavarens varor och tjänster. Tredje mans användning av ett varumärke i syfte att uppmärksamma konsumenterna på återförsäljning av äkta varor som ursprungligen sålts av eller med tillstånd från innehavaren av varumärket i unionen bör anses vara korrekt så länge den samtidigt överensstämmer med god affärssed. Tredje mans användning av ett varumärke för konstnärliga ändamål bör anses vara korrekt så länge den samtidigt överensstämmer med god affärssed. Dessutom bör detta direktiv tillämpas på ett sätt som säkerställer full respekt för grundläggande fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten.

(28)

Det följer av principen om fri rörlighet för varor att innehavaren av ett varumärke inte bör ha rätt att förbjuda att tredje man använder det med avseende på varor som har satts i omlopp inom unionen med detta varumärke, antingen av innehavaren själv eller med dennes medgivande, om innehavaren inte har legitima skäl att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna.

(29)

Av hänsyn till rättssäkerheten, men utan att skada de intressen som innehavaren av ett äldre märke har, är det viktigt att föreskriva att denne inte längre får begära ogiltighetsförklaring eller motsätta sig användningen av ett varumärke som är yngre än hans eget varumärke och som han i vetskap därom har tillåtit användning av under en längre tid, om inte ansökan om registrering av det yngre varumärket gjorts i ond tro.

(30)

För att säkerställa rättssäkerhet och skydda lagligen förvärvade varumärkesrättigheter är det lämpligt och nödvändigt att föreskriva, utan att det påverkar principen att det yngre varumärket inte kan göras gällande gentemot det äldre varumärket, att innehavare av äldre varumärken inte bör ha rätt att få avslag eller ogiltighetsförklaring eller att motsätta sig användningen av ett yngre varumärke när det yngre varumärket förvärvades vid en tidpunkt då det äldre varumärket skulle ha kunnat förklaras ogiltigt eller återkallas, t.ex. därför att de ännu inte hade förvärvat särskiljningsförmåga genom användning, eller om det äldre varumärket inte kunde säkerställas gentemot det yngre varumärket eftersom de nödvändiga villkoren inte var tillämpliga, till exempel om det äldre varumärket ännu inte blivit känt.

(31)

Varumärken fyller sitt syfte att särskilja varor eller tjänster och ger konsumenterna möjlighet att träffa väl underbyggda val endast om de faktiskt används på marknaden. Ett krav på att ett varumärke faktiskt används är också nödvändigt för att minska det totala antalet registrerade och skyddade varumärken i unionen och därmed antalet tvister dem emellan. Det är därför av vikt att kräva att registrerade varumärken faktiskt används i samband med de varor eller tjänster för vilka de är registrerade eller, om de fem år efter den dag då frågan om registrering slutligen har avgjorts inte har använts för det syftet, kan återkallas.

(32)

Följaktligen bör ett registrerat varumärke endast skyddas i den utsträckning som det faktiskt används, och ett tidigare registrerat varumärke bör inte ge dess innehavare möjlighet att motsätta sig eller ogiltigförklara ett yngre varumärke om den innehavaren inte har använt sitt varumärke i praktiken. Dessutom bör medlemsstaterna föreskriva att ett varumärke inte med framgång kan åberopas i ett mål om intrång om det efter invändning från en part fastställs att varumärket kan återkallas eller, när talan väcks mot en nyare rätt, skulle ha kunnat återkallas vid den tidpunkt då den senare rättigheten förvärvades.

(33)

Det bör föreskrivas att om företräde för ett nationellt varumärke eller ett varumärke som blivit föremål för en internationell registrering med rättsverkan i medlemsstaten i fråga har sökts för ett EU-varumärke, och det varumärke som ligger till grund för ansökan omföreträde därefter inte har tillåtits att upphöra eller registreringen inte har förnyats, kan detta varumärkes giltighet fortfarande ifrågasättas. Sådana yrkanden bör begränsas till situationer där varumärket skulle ha kunnat förklaras ogiltigt eller återkallats när det ströks från registret.

(34)

För konsekvensens skull och för att underlätta det kommersiella utnyttjandet av varumärken i unionen, ska de regler som är tillämpliga på varumärken som förmögenhetsobjekt i lämplig utsträckning anpassas till dem som redan finns när det gäller EU-varumärken, och bör omfatta regler om överlåtelse och överföring, licenser, sakrätt och exekutiva åtgärder.

(35)

Kollektiva varumärken har visat sig vara ett användbart instrument för att främja varor eller tjänster med specifika gemensamma egenskaper. Det är därför lämpligt att nationella kollektiva varumärken omfattas av liknande regler som Europeiska unionens kollektivmärken.

(36)

För att förbättra och underlätta tillgången till varumärkesskydd och öka rättssäkerheten och den rättsliga förutsebarheten bör förfarandet för registrering av varumärken i medlemsstaterna vara effektivt och öppet och följa liknande regler som de som gäller för EU-varumärken.

(37)

För att säkerställa rättssäkerhet när det gäller omfattningen av varumärkesrättigheter och underlätta tillträdet till varumärkesskydd, bör beteckningen och klassificeringen av varor och tjänster som omfattas av en varumärkesansökan följa samma regler i samtliga medlemsstater och anpassas till de bestämmelser som gäller för EU-varumärken. Beteckningen av varor och tjänster bör vara tillräckligt klar och precis för att behöriga myndigheter och ekonomiska aktörer ska kunna avgöra hur omfattande varumärkesskydd som sökts enbart på grundval av ansökan. Användningen av allmänna begrepp bör tolkas som att de endast inkluderar varor och tjänster som klart omfattas av en terms bokstavliga innebörd. För tydlighetens och rättssäkerhetens skull bör medlemsstaternas centrala myndigheter för industriell äganderätt och Benelux byrå för immateriell äganderätt i samarbete med varandra sträva efter att sammanställa en förteckning som återspeglar deras respektive administrativa praxis med avseende på klassificeringen av varor och tjänster.

(38)

I syfte att säkerställa ett effektivt varumärkesskydd bör medlemsstaterna tillhandahålla ett effektivt administrativt invändningsförfarande som ger åtminstone innehavaren av äldre varumärkesrättigheter och varje person som enligt tillämplig rätt är berättigad att utöva de rättigheter som följer av en skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning rätt att invända mot registreringen av en varumärkesansökan. I syfte att erbjuda effektiva sätt att återkalla eller ogiltigförklara varumärken bör medlemsstaterna också införa ett administrativt förfarande om upphävande eller ogiltighetsförklaring inom en längre införlivandeperiod på sju år efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

(39)

Det är önskvärt att medlemsstaternas centrala myndigheter för industriell äganderätt och Benelux byrå för immateriell äganderätt samarbetar med varandra och med Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet på alla områden för registrering och förvaltning av varumärken för att främja enhetliga metoder och verktyg, t.ex. genom att skapa och uppdatera gemensamma eller sammankopplade databaser och portaler för samråd och sökändamål. Vidare bör medlemsstaterna se till att deras myndigheter samarbetar med varandra och med Europeiska unionens byrå för immateriella rättigheter på övriga områden inom deras verksamhet som är relevanta för skyddet av varumärken i unionen.

(40)

Detta direktiv bör inte utesluta att varumärken underkastas andra rättsliga bestämmelser än de varumärkesrättsliga bestämmelser som finns i medlemsstaterna, t.ex. bestämmelser om illojal konkurrens, skadeståndsansvar eller konsumentskydd.

(41)

Medlemsstaterna är bundna av Pariskonventionen för industriellt rättsskydd (nedan kallad Pariskonventionen) och Trips-avtalet. Det är nödvändigt att detta direktiv helt överensstämmer med bestämmelserna i den konventionen och det avtalet. De av medlemsstaternas skyldigheter som är en följd av konventionen och avtalet bör inte beröras av detta direktiv. Där så är lämpligt bör artikel 351 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tillämpas.

(42)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att främja och skapa en välfungerande inre marknad och underlätta registrering, hantering och skydd av varumärken i unionen till förmån för tillväxt och konkurrenskraft, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(43)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (7) reglerar medlemsstaternas behandling av personuppgifter i samband med detta direktiv.

(44)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (8) och avgav ett yttrande den 11 juli 2013.

(45)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till det tidigare direktivet. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det tidigare direktivet.

(46)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt direktiv 2008/95/EG vad gäller den tidsfrist för införlivande av rådets direktiv 89/104/EEG (9) med nationell rätt som anges i del B i bilaga I till direktiv 2008/95/EG.

a)

särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags, och

b)

återges i registret på ett sätt som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna och allmänheten att klart och tydligt avgöra föremålet för det skydd som beviljats innehavaren.

a)

Tecken som inte kan utgöra ett varumärke.

b)

Varumärken som saknar särskiljningsförmåga.

c)

Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för framställande eller utförande eller andra egenskaper.

d)

Varumärken som består av endast tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten.

e)

Tecken som endast består av

f)

Varumärken som strider mot allmän ordning eller mot allmän moral.

g)

Varumärken som är ägnade att vilseleda allmänheten t.ex. med avseende på varans eller tjänstens art, kvalitet eller geografiska ursprung.

h)

Varumärken som inte har godkänts av behöriga myndigheter och som ska vägras registrering eller ogiltigförklaras i enlighet med artikel 6 ter i Pariskonventionen.

i)

Varumärken som är undantagna från registrering i enlighet med unionslagstiftningen eller den berörda medlemsstatens nationella rätt eller internationella överenskommelser som unionen eller den berörda medlemsstaten är part i, som ger skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar.

j)

Varumärken som är undantagna från registrering i enlighet med unionslagstiftningen eller internationella överenskommelser som unionen är part i, som ger skydd för traditionella uttryck för vin.

k)

Varumärken som är undantagna från registrering i enlighet med unionslagstiftningen eller internationella överenskommelser som unionen är part i, som ger skydd för garanterade traditionella specialiteter.

l)

Varumärken vilka består av eller i sina väsentliga beståndsdelar återger en äldre växtsortsbenämning som registrerats i enlighet med unionslagstiftningen eller den berörda medlemsstatens nationella rätt eller internationella överenskommelser som unionen eller den berörda medlemsstaten är part i, som ger skydd för växtförädlarrätt och vilka avser växtsorter av samma art eller en närbesläktad art.

a)

Om användningen av varumärket kan förbjudas med stöd av andra lagbestämmelser än medlemsstatens eller unionens varumärkesrätt.

b)

Om varumärket innehåller ett tecken av högt symbolvärde, särskilt en religiös symbol.

c)

Om varumärket innehåller andra tecken, emblem eller vapen än de som nämns i artikel 6 ter i Pariskonventionen, och som är av allmänt intresse, under förutsättning att vederbörande myndigheter inte gett tillstånd till dess registrering i enlighet med medlemsstatens rätt.

a)

det är identiskt med ett äldre varumärke och de varor eller tjänster som varumärket har ansökts eller registrerats för är identiska med de varor eller tjänster för vilka det äldre varumärket är skyddat,

b)

det på grund av sin identitet eller likhet med det äldre varumärket och identiteten eller likheten mellan de varor eller tjänster som täcks av varumärkena föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem, inbegripet risken för att varumärket associeras med det äldre varumärket.

a)

följande kategorier av varumärken för vilka ansökan om registrering gjorts tidigare än ansökan om registrering av varumärket, med vederbörlig hänsyn tagen till de anspråk som kan göras på prioritet för dessa varumärken, nämligen

b)

EU-varumärken som i enlighet med förordning (EG) nr 207/2009 gör befogat anspråk på företräde gentemot ett varumärke i led a ii och iii, även om det senare varumärket inte har vidmakthållits eller tillåtits upphöra,

c)

ansökningar om varumärken som avses i leden a och b under förutsättning att de blir registrerade,

d)

varumärken som, vid tidpunkten för ansökan om registrering eller, i förekommande fall, vid tidpunkten för begäran om prioritet med avseende på ansökan om registrering av varumärket, är välkända i den berörda medlemsstaten, i den betydelse som ges ordet välkänt i artikel 6 bis i Pariskonventionen.

a)

det är identiskt med, eller liknar, ett äldre varumärke oavsett om de varor och tjänster för vilka det har sökts eller registrerats är identiska med, liknar eller inte liknar dem för vilka det äldre varumärket är registrerat, om det äldre varumärket är känt i den medlemsstat i vilken ansökan om registrering gäller eller i vilken varumärket är registrerat eller, om det är fråga om ett EU-varumärke, är känt i unionen och användningen av det yngre varumärket utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé,

b)

ett ombud eller en företrädare för innehavaren av varumärket ansöker om registrering av detta i sitt eget namn utan innehavarens tillstånd, om ombudet eller företrädaren inte kan visa fog för sitt handlande,

c)

och i den mån som, i enlighet med unionslagstiftning eller den berörda medlemsstatens rätt som ger skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar,

a)

rätten till ett oregistrerat varumärke eller till ett annat i förvärvsverksamhet använt tecken har förvärvats före tidpunkten för ansökan om registrering av det yngre märket eller före tidpunkten för den prioritet som åberopats till stöd för ansökan om registrering av det yngre märket och om det oregistrerade varumärket eller tecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användningen av det yngre varumärket,

b)

användningen av ett varumärke får förbjudas med stöd av en annan äldre rättighet än de rättigheter som avses i punkt 2 och led a i den här punkten och särskilt

c)

varumärket kan förväxlas med ett äldre varumärke som är skyddat utomlands, under förutsättning att sökanden vid tidpunkten för ansökan handlade i ond tro.

a)

Det äldre varumärket, som kan förklaras ogiltigt enligt artikel 4.1 b, c eller d, hade ännu inte förvärvat särskiljningsförmåga som avses i artikel 4.4.

b)

Ansökan om ogiltighetsförklaring baseras på artikel 5.1 b och det äldre varumärket hade ännu inte fått tillräcklig särskiljningsförmåga för att ligga till grund för ett konstaterande av att risk för förväxling i den mening som avses i artikel 5.1 b föreligger.

c)

Ansökan om ogiltighetsförklaring baseras på artikel 5.3 a och det äldre varumärket hade ännu inte blivit känt i den mening som avses i artikel 5.3 a.

a)

tecknet är identiskt med varumärket och används för varor eller tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat,

b)

tecknet är identiskt med eller liknar varumärket och används för varor eller tjänster som är identiska med eller liknar de varor eller tjänster för vilka varumärket är registrerat, om detta kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och varumärket,

c)

tecknet är identiskt med eller liknar varumärket oavsett om det används för varor och tjänster som är identiska med eller liknar eller inte liknar dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

a)

Att anbringa tecknet på varor eller deras förpackning.

b)

Att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under tecknet.

c)

Att importera eller exportera varor under tecknet.

d)

Att använda tecknet som firma- eller företagsnamn eller som del av ett firma- eller företagsnamn.

e)

Att använda tecknet på affärshandlingar och i reklam.

f)

Att använda tecknet i jämförande reklam på ett sätt som strider mot direktiv 2006/114/EG.

a)

Att anbringa ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket på förpackning, etiketter, lappar, säkerhets- eller äkthetsdetaljer eller säkerhets- eller äkthetsanordningar eller på andra underlag där märket kan anbringas.

b)

Att utbjuda till försäljning eller släppa ut på marknaden, eller lagra för dessa ändamål, eller importera eller exportera förpackning, etiketter, lappar, säkerhets- eller äkthetsdetaljer eller säkerhets- eller äkthetsanordningar eller andra underlag där märket anbringas.

a)

invända mot att hans ombud eller företrädare använder varumärket och/eller

b)

begära att varumärket överlåts till honom.

a)

tredje mans namn eller adress, om denne är en fysisk person,

b)

tecken eller upplysningar som saknar särskiljningsförmåga eller som avser varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska ursprung, tidpunkten för framställande eller utförande eller andra egenskaper,

c)

varumärket i syfte att identifiera eller hänvisa till varor eller tjänster som varumärkesinnehavarens varor eller tjänster, särskilt om användning av varumärket är nödvändig för att ange en varas eller tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdel.

a)

Användning av varumärket i en form som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar märkets särskiljningsförmåga så som det registrerats, oavsett om varumärket i den form det används också är registrerat i innehavarens namn.

b)

Anbringandet i medlemsstaten i fråga av varumärket på varor eller deras förpackning endast för exportändamål.

a)

som ett resultat av innehavarens verksamhet eller passivitet, har blivit en allmän beteckning i handeln för en vara eller tjänst för vilket det är registrerat,

b)

som ett resultat av innehavarens användning av varumärket eller den användning till vilken innehavaren gett sitt tillstånd med avseende på varorna eller tjänsterna för vilka det är registrerat, kan komma att vilseleda allmänheten, särskilt vad gäller varornas eller tjänsternas art, kvalitet eller geografiska ursprung.

a)

licensens giltighetstid,

b)

den av registreringen skyddade formen under vilket varumärket får användas,

c)

arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad,

d)

området inom vilket varumärket får användas, eller

e)

kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna eller tillhandahållna tjänsterna.

a)

Om innehavaren inte vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att märket används på sätt som inte är förenligt med de villkor för användning som anges i bestämmelserna om användning och de eventuella ändringar av dessa bestämmelser som har införts i registret.

b)

Om personer som har rätt att använda märket har använt det på ett sådant sätt att allmänheten skulle kunna vilseledas på det sätt som avses i artikel 31.2.

c)

Om en ändring i bestämmelserna om användning av märket har införts i registret i strid med artikel 33.2, om inte innehavaren av märket genom att ytterligare ändra bestämmelserna om användning uppfyller kraven i den artikeln.

a)

En begäran om registrering.

b)

Uppgifter som gör det möjligt att fastslå sökandens identitet.

c)

En förteckning över de varor eller tjänster för vilka registrering begärs.

d)

En återgivning av varumärket som uppfyller kraven i artikel 3 b.

a)

Varumärket borde inte ha registrerats eftersom det inte uppfyller de krav som föreskrivs i artikel 4.

b)

Varumärket borde inte ha registrerats eftersom det fanns en äldre rättighet i den mening som avses i artikel 5.1–5.3.

a)

Vid tillämpningen av punkterna 2 och 3 a, fysiska eller juridiska personer och sammanslutningar eller organ inrättats för att företräda tillverkare, producenter, tjänsteleverantörer, näringsidkare eller konsumenter, vilka sammanslutningar enligt tillämplig rätt har rätt att föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

b)

När det gäller punkt 3 b i denna artikel, innehavaren av ett äldre varumärke som avses i artikel 5.2 och 5.3 a och den person som enligt tillämplig rätt är berättigad att utöva de rättigheter som följer av en skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning som avses i artikel 5.3 c.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/27

(1)

Unionen har befogenhet att inom den gemensamma fiskeripolitiken anta bevarandeåtgärder för havets biologiska resurser och ingå avtal med tredjeländer och internationella organisationer.

(2)

Europeiska unionen är i enlighet med rådets beslut 98/392/EG (2) avtalsslutande part i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982. I den konventionen fastställs att samtliga medlemmar i det internationella samfundet ska samarbeta för att förvalta och bevara havets biologiska resurser.

(3)

Unionen är i enlighet med rådets beslut 98/414/EG (3) avtalsslutande part i avtalet om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd.

(4)

Den 1 december 2009 bemyndigade rådet Europeiska kommissionen att, på unionens vägnar, verka för en ändring av konventionen för bevarande av sydlig tonfisk (nedan kallad konventionen) för att unionen ska kunna bli en avtalsslutande part.

(5)

Även om förhandlingarna om ändringen av konventionen inte har slutförts, ändrade kommissionen för bevarande av sydlig tonfisk (CCSBT), vid sitt 20:e möte i oktober 2013, den resolution som reglerar inrättandet av en utvidgad kommission för bevarande av sydlig tonfisk (nedan kallad CCSBT:s utvidgade kommission) för att göra det möjligt för unionen att bli medlem i CCSBT:s utvidgade kommission genom ett avtal genom skriftväxling.

(6)

Den 20 april 2015 bemyndigade rådet undertecknandet och den provisoriska tillämpningen av avtalet genom skriftväxling mellan Europeiska unionen och kommissionen för bevarande av sydlig tonfisk (CCSBT) om unionens medlemskap i den utvidgade kommissionen för konventionen för bevarande av sydlig tonfisk (nedan kallat avtalet genom skriftväxling).

(7)

Eftersom fartyg som för EU-medlemsstaters flagg fiskar resurser i den sydliga tonfiskens utbredningsområde ligger det i unionens intresse att kunna delta effektivt i genomförandet av konventionen.

(8)

Medlemskapet i CCSBT:s utvidgade kommission kommer också att främja enhetlighet i unionens bevarandestrategi mellan de olika haven och stärka dess engagemang för ett långsiktigt bevarande och en hållbar användning av fiskeresurserna globalt.

(9)

Avtalet genom skriftväxling bör därför godkännas.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/29

(1)

Förordning (EU) nr 1380/2013 har som mål att gradvis eliminera utkast inom alla unionens fisken genom införande av en landningsskyldighet för fångster av arter som omfattas av fångstbegränsningar.

(2)

Genom artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 ges kommissionen befogenhet att genom delegerade akter anta utkastplaner för en period om högst tre år, på grundval av gemensamma rekommendationer som tagits fram av medlemsstaterna i samråd med de berörda rådgivande nämnderna.

(3)

Belgien, Irland, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Förenade kungariket har ett direkt fiskeriförvaltningsintresse i nordvästliga vatten. Dessa medlemsstater har lämnat in en gemensam rekommendation till kommissionen efter samråd med rådgivande nämnden för nordvästliga vatten. Vetenskapliga bidrag har erhållits från relevanta vetenskapliga organ och granskats av vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF). De åtgärder som ingår i den gemensamma rekommendationen är förenliga med bestämmelserna i artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 och därför bör de, i enlighet med artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1380/2013, ingå i denna förordning.

(4)

När det gäller nordvästliga vatten bör, enligt artikel 15.1 c i förordning (EU) nr 1380/2013, landningsskyldigheten gälla för de arter som definierar de fisken som omfattas av fångstbegränsningar senast från och med den 1 januari 2016. Enligt den gemensamma rekommendationen bör utkastplanen omfatta de fisken som är utmärkande för det mycket blandade fisket av torsk, kolja, vitling och gråsej, fisket av havskräfta (Nephrops), det blandade fisket av tunga och rödspätta samt kummelfisket från och med den 1 januari 2016.

(5)

I den gemensamma rekommendationen föreslogs att ett undantag från landningsskyldighet skulle tillämpas för havskräfta som fångats med burar, tinor, mjärdar eller fällor i Ices-sektion VIa och Ices-delområde VII, eftersom det finns vetenskapliga belägg för en hög överlevnadsgrad, med beaktande av egenskaperna hos redskapen, fiskemetoderna och ekosystemet. STECF drog slutsatsen att undantaget var motiverat. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(6)

Den gemensamma rekommendationen omfattar sju undantag av mindre betydelse från landningsskyldigheten för vissa fisken och upp till vissa nivåer. De belägg som lagts fram av medlemsstaterna granskades av STECF som allmänt sett fann att den gemensamma rekommendationen innehöll motiverade argument för att ytterligare förbättrad selektivitet är svårt att uppnå och/eller för oproportionerliga kostnader för hantering av oönskade fångster, i vissa fall understödda av en kvalitativ kostnadsbedömning. Mot bakgrund av ovanstående och i avsaknad av skiljaktig vetenskaplig information bör undantagen av mindre betydelse fastställas i enlighet med den procentsats som föreslås i den gemensamma rekommendationen och till nivåer som inte överskrider vad som är tillåtet enligt artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013.

(7)

Undantaget av mindre betydelse för tunga, upp till högst 3 % under perioden 2016–2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder grimgarn och nät för att fånga tunga i Ices-sektionerna VIId, VIIe, VIIf och VIIg, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att undantaget är väl definierat och därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(8)

Undantaget av mindre betydelse för vitling, upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bottentrålar med maskstorlek under 100 mm för att fånga vitling i Ices-sektionerna VIId och VIIe, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att tillräckliga belägg ges till stöd för undantaget, men att ytterligare information bör inhämtas för att bedöma volymen för undantaget av mindre betydelse. Därför kan detta undantag införas i förordningen endast med en bestämmelse om att uppmana de berörda medlemsstaterna att lämna ytterligare uppgifter till kommissionen så att STECF kan göra en fullständig bedömning av den nuvarande utkastnivån jämfört med volymen för det begärda undantaget av mindre betydelse.

(9)

Undantaget av mindre betydelse för vitling, upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bottentrålar med maskstorlek på minst 100 mm för att fånga vitling i Ices-sektionerna VIIb–VIIj, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att tillräckliga belägg ges till stöd för undantaget, men att ytterligare information bör inhämtas för att bedöma volymen för undantaget av mindre betydelse. STECF noterade vidare att ytterligare selektivitetsstudier pågick. Därför ingår detta undantag i förordningen med en bestämmelse om att uppmana de berörda medlemsstaterna att lämna ytterligare uppgifter till kommissionen så att STECF kan göra en fullständig bedömning av nuvarande utkastnivåer i de berörda fiskena.

(10)

Undantaget av mindre betydelse för vitling, upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bottentrålar med maskstorlek under 100 mm för att fånga vitling i Ices-sektionerna VII (utom VIIa, VIId och VIIe), grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF konstaterade att motiveringen för undantaget bara innehåller begränsad kvantifierad information om selektivitet. STECF drog slutsatsen att ytterligare information bör inhämtas för att utvärdera detta undantag av mindre betydelse. Därför kan detta undantag införas i förordningen endast med en bestämmelse om att uppmana de berörda medlemsstaterna att lämna ytterligare uppgifter till kommissionen så att STECF kan göra en bättre bedömning av informationen till stöd för detta undantag.

(11)

Undantaget av mindre betydelse för havskräfta, upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som är skyldiga att landa havskräfta i Ices-delområde VII, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att undantaget var motiverat. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(12)

Undantaget av mindre betydelse för havskräfta, upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som är skyldiga att landa havskräfta i Ices-sektion VIa, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet, och det finns styrkande kvantitativ information om oproportionerliga kostnader för hantering av oönskade fångster. STECF drog slutsatsen att undantaget var motiverat. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(13)

Undantaget av mindre betydelse för tunga, upp till högst 3 % under perioden 2016–2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder redskap med ökad selektivitet i Ices-sektionerna VIId, VIIe, VIIf och VIIg, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF noterade att undantagets syfte är att kompensera för användningen av ett mer selektivt redskap och att undantaget av mindre betydelse begärs för att täcka resterande utkast. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(14)

Eftersom åtgärderna i denna förordning direkt påverkar den ekonomiska verksamhet som är knuten till unionsfartygens planering av fiskeåret, bör denna förordning träda i kraft omedelbart efter det att den har offentliggjorts. Den bör tillämpas från och med den 1 januari 2016 för att vara förenlig med den tidsram som anges i artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013. I enlighet med artikel 15.6 i den förordningen bör den här förordningen gälla i högst tre år.

a)

För tunga (Solea solea), upp till högst 3 % åren 2016, 2017 och 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder grimgarn och nät för att fånga tunga i Ices-sektionerna VIId, VIIe, VIIf och VIIg.

b)

För vitling (Merlangius merlangus), upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bottentrålar med maskstorlek under 100 mm för att fånga vitling i Ices-sektionerna VIId och VIIe.

c)

För vitling (Merlangius merlangus), upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bottentrålar med maskstorlek på minst 100 mm för att fånga vitling i Ices-sektionerna VIIb–VIIj.

d)

För vitling (Merlangius merlangus), upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bottentrålar med maskstorlek under 100 mm för att fånga vitling i Ices-delområde VII, utom sektionerna VIIa, d och e.

e)

För havskräfta (Nephrops norvegicus), upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som är skyldiga att landa havskräfta i Ices-delområde VII.

f)

För havskräfta (Nephrops norvegicus), upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och upp till högst 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som är skyldiga att landa havskräfta i Ices-sektion VIa.

g)

För tunga (Solea solea), upp till högst 3 % åren 2016, 2017 och 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder redskap med ökad selektivitet (TBB-redskap med maskstorlek på 80–199 mm) i Ices-sektionerna VIId, VIIe, VIIf och VIIg.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/36

(1)

Förordning (EU) nr 1380/2013 har som mål att gradvis eliminera utkast inom alla unionens fisken genom införande av en landningsskyldighet för fångster av arter som omfattas av fångstbegränsningar.

(2)

Genom artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 ges kommissionen befogenhet att genom delegerade akter anta utkastplaner för en period om högst tre år, på grundval av gemensamma rekommendationer som tagits fram av medlemsstaterna i samråd med de berörda rådgivande nämnderna.

(3)

Belgien, Spanien, Frankrike, Nederländerna och Portugal har ett direkt fiskeriförvaltningsintresse i sydvästliga vatten. Dessa medlemsstater har lämnat in en gemensam rekommendation till kommissionen efter samråd med rådgivande nämnden för sydvästliga vatten. Vetenskapliga bidrag har erhållits från relevanta vetenskapliga organ och granskats av vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF). De åtgärder som ingår i den gemensamma rekommendationen är förenliga med artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 och därför bör de, i enlighet med artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1380/2013, inkluderas i denna förordning.

(4)

När det gäller sydvästliga vatten ska, enligt artikel 15.1 c i förordning (EU) nr 1380/2013, landningsskyldigheten gälla för arter som definierar fisket senast från och med den 1 januari 2016. I enlighet med den gemensamma rekommendationen bör utkastplanen täcka fisket efter tunga, sydkummel och havskräfta (endast inom de delar av beståndens utbredningsområden som anges som ”funktionella enheter”) i Ices-sektionerna VIIIa, b, d, e, havskräfta i Ices-sektionerna VIIIc och IXa (endast inom funktionella enheter), tunga och rödspätta i Ices-sektion IXa och kummel i Ices-sektionerna VIIIc och IXa.

(5)

I den gemensamma rekommendationen föreslogs ett undantag från landningsskyldigheten för havskräfta som fångas av trålare i Ices-delområdena VIII och IX, eftersom befintliga vetenskapliga belägg tyder på potentiellt höga överlevnadsgrader, med beaktande av egenskaperna hos de redskap som fångar denna art samt fiskemetoderna och ekosystemet. STECF drar i sin utvärdering slutsatsen att det behövs fler studier för att bekräfta de befintliga resultaten, och noterar att sådana studier pågår och planeras. Därför bör detta undantag ingå i förordningen för år 2016, med en bestämmelse om att de berörda medlemsstaterna ska lämna ytterligare uppgifter till kommissionen för att STECF ska kunna göra en fullständig bedömning av om undantaget är motiverat.

(6)

Den gemensamma rekommendationen omfattar tre undantag av mindre betydelse från landningsskyldigheten för vissa fisken och upp till vissa nivåer. De uppgifter som medlemsstaterna lämnat har granskats av STECF. STECF drar slutsatsen att den gemensamma rekommendationen innehöll motiverade argument om svårigheten att öka selektiviteten och om oproportionerliga kostnader för hantering av oönskade fångster. Mot bakgrund av ovanstående bör undantagen av mindre betydelse fastställas i enlighet med den procentsats som föreslås i den gemensamma rekommendationen och till nivåer som inte överskrider vad som är tillåtet enligt artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013.

(7)

Undantaget av mindre betydelse för tunga upp till högst 5 % av de totala årliga fångsterna av tunga som görs med fartyg som fiskar denna art i Ices-sektionerna VIIIa och VIIIb med bomtrålar och bottentrålar grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att den styrkande informationen är tillräcklig för att motivera det begärda undantaget. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(8)

Undantaget av mindre betydelse för tunga upp till högst 3 % av de totala årliga fångsterna av tunga som görs med fartyg som fiskar denna art i Ices-sektionerna VIIIa och VIIIb med grimgarn och nät grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att den styrkande informationen är tillräcklig för att motivera det begärda undantaget. Därför bör det berörda undantaget ingå i denna förordning.

(9)

Undantaget av mindre betydelse för kummel upp till högst 7 % åren 2016 och 2017 och 6 % år 2018 av de totala årliga fångsterna av kummel som görs med fartyg som fiskar denna art i Ices-delområdena VIII och IX med trålar grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ökad selektivitet. Den befintliga styrkande information som lagts fram visar att ökad selektivitet i det berörda fisket skulle leda till förluster av säljbar fisk vilket skulle göra fisket potentiellt olönsamt. STECF påpekade dock att informationen bör kompletteras med ytterligare selektivitetsstudier i det berörda fisket. Därför bör detta undantag ingå i förordningen, med en bestämmelse om att de berörda medlemsstaterna ska lämna ytterligare uppgifter till kommissionen för att STECF ska kunna göra en fullständig bedömning av om undantaget är motiverat.

(10)

Eftersom åtgärderna i denna förordning direkt påverkar den ekonomiska verksamhet som är knuten till unionsfartygens planering av fiskeåret, bör denna förordning träda i kraft omedelbart efter det att den har offentliggjorts. Den bör tillämpas från och med den 1 januari 2016 för att vara förenlig med den tidsram som anges i artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013. I enlighet med artikel 15.6 i den förordningen bör den här förordningen gälla i högst tre år.

a)

För tunga (Solea solea), upp till högst 5 % av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bomtrål (redskapskod: TBB) och bottentrålar (redskapskoder: OTB, OTT, PTB, TBN, TBS, TB, OT, PT och TX) och som fiskar denna art i Ices-sektionerna VIIIa och VIIIb.

b)

För tunga (Solea solea), upp till högst 3 % av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder grimgarn och nät (redskapskoder: GNS, GN, GND, GNC, GTN, GTR och GEN) och som fiskar denna art i Ices-sektionerna VIIIa och VIIIb.

c)

För kummel (Merluccius merluccius), upp till högst 7 % under 2016 och 2017 och 6 % under 2018 av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder trålar (redskapskoder: OTT, OTB, PTB, OT, PT, TBN, TBS, TX, SSC, SPR, TB, SDN, SX och SV) och som fiskar denna art i Ices-delområdena VIII och IX.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/42

(1)

Förordning (EU) nr 1380/2013 har som mål att gradvis eliminera utkast inom alla unionens fisken genom införande av en landningsskyldighet för fångster av arter som omfattas av fångstbegränsningar.

(2)

Genom artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013 ges kommissionen befogenhet att genom delegerade akter anta utkastplaner för en period om högst tre år, på grundval av gemensamma rekommendationer som tagits fram av medlemsstaterna i samråd med de berörda rådgivande nämnderna.

(3)

Belgien, Danmark, Frankrike, Förenade kungariket, Nederländerna, Sverige och Tyskland har ett direkt fiskeriförvaltningsintresse i Nordsjön. Dessa medlemsstater har lämnat in en gemensam rekommendation till kommissionen efter samråd med den rådgivande nämnden för Nordsjön och rådgivande nämnden för fjärrfiske. Vetenskapliga bidrag har erhållits från relevanta vetenskapliga organ och granskats av vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF). De åtgärder som ingår i den gemensamma rekommendationen är förenliga med artikel 18.3 i förordning (EU) nr 1380/2013.

(4)

Vid tillämpning av förordning (EU) nr 1380/2013 omfattar Nordsjön Ices-zonerna IIIa och IV. Eftersom vissa demersala bestånd som är relevanta för den föreslagna utkastplanen även förekommer i unionens vatten i Ices-sektion IIa rekommenderar medlemsstaterna att den sektionen omfattas av utkastplanen.

(5)

När det gäller Nordsjön ska, i enlighet med artikel 15.1 c i förordning (EU) nr 1380/2013, landningsskyldigheten gälla för de arter som definierar de fisken som omfattas av fångstbegränsningar senast från och med den 1 januari 2016 i blandfiske efter torsk, kolja, vitling och gråsej, i fiske efter havskräfta, i blandfiske efter tunga och rödspätta, i fiske efter kummel och i fiske efter nordhavsräka. I enlighet med artikel 15.5 i förordning (EU) nr 1380/2013 anges, i utkastplanen, de arter som måste landas från och med den 1 januari 2016. Dessa arter är gråsej, kolja, havskräfta, tunga, rödspätta, kummel och nordhavsräka. I utkastplanen fastställs också en skyldighet att landa bifångster av nordhavsräka.

(6)

I den gemensamma rekommendationen föreslogs att två undantag från landningsskyldigheten skulle gälla för havskräfta som fångas med burar, tinor och mjärdar respektive med vissa bottentrålar (OTB, TBN (3)) i Ices-sektion IIIa. På grundval av de vetenskapliga belägg som presenteras i den gemensamma rekommendationen och som granskats av STECF och med beaktande av redskapens, fiskemetodernas och ekosystemets egenskaper, anser kommissionen att undantagen bör tas med i denna förordning. Medlemsstaterna bör lämna ytterligare uppgifter så att STECF ytterligare kan bedöma överlevnadsgraden för havskräfta som fångas med de aktuella tråltyperna och så att kommissionen kan se över det relevanta undantaget efter 2016.

(7)

Den gemensamma rekommendationen innehåller fem undantag av mindre betydelse från landningsskyldigheten för vissa fisken och upp till vissa nivåer. De belägg som medlemsstaterna lagt fram granskades av STECF, som generellt slog fast att den gemensamma rekommendationen, i vissa fall understödd av en kvalitativ kostnadsbedömning, innehöll motiverade argument för att en ytterligare förbättring av selektiviteten är svår att uppnå och/eller innebär oproportionella kostnader i hantering av oönskade fångster. Eftersom det inte finns någon annan vetenskaplig information som motsäger denna slutsats, är det lämpligt att fastställa undantagen av mindre betydelse i enlighet med den procentsats som föreslås i den gemensamma rekommendationen, inom de gränser som anges i artikel 15.5 c i förordning (EU) nr 1380/2013.

(8)

Det undantag av mindre betydelse som i den gemensamma rekommendationen föreslås för kombinationen tunga och kolja, för upp till högst 2 % av de totala årliga fångsterna av havskräfta, tunga och kolja i fisket efter havskräfta med fartyg som använder bottentrålar med en artsorterande rist i Ices-sektion IIIa, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ytterligare ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att den styrkande informationen är tillräcklig för att motivera det begärda undantaget. Därför bör undantaget i fråga inbegripas i denna förordning.

(9)

Det undantag av mindre betydelse som i den gemensamma rekommendationen föreslås för tunga, för upp till högst 3 % av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder grimgarn och nät för att fånga tunga i Ices-sektion IIIa, Ices-delområde IV och unionens vatten i Ices-sektion IIa, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ytterligare ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att den styrkande informationen är tillräcklig för att motivera det begärda undantaget. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(10)

Det undantag av mindre betydelse som i den gemensamma rekommendationen föreslås för tunga mindre än 19 cm, för upp till högst 3,7 % av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bomtrålar med en maskstorlek på 80–90 mm i Ices-delområde IV söder om 55/56° N, grundar sig på att en ytterligare förbättring av selektiviteten är svår att uppnå och att det finns styrkande kvantitativ information om oproportionella kostnader för hanteringen av oönskade fångster. Kommissionen anser att det undantaget bör ingå i denna förordning. Medlemsstaterna bör lämna in ytterligare uppgifter om de berörda kostnaderna, i syfte att möjliggöra för kommissionen att göra en översyn av detta undantag efter 2016.

(11)

Det undantag av mindre betydelse som i den gemensamma rekommendationen föreslås för tunga, för upp till högst 7 % av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder bomtrålar med ökad selektivitet i Ices-delområde IV, grundar sig på att det är mycket svårt att uppnå ytterligare ökad selektivitet. STECF drog slutsatsen att den styrkande informationen är tillräcklig för att motivera det föreslagna undantaget. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(12)

Det undantag av mindre betydelse som i den gemensamma rekommendationen föreslås för havskräfta mindre än minsta referensstorlek för bevarande, för upp till högst 6 % av de totala årliga fångsterna av denna art som görs med fartyg som använder vissa bottentrålar i Ices-delområde IV och unionens vatten i Ices-sektion IIa, grundar sig på att det finns styrkande kvantitativ information om oproportionella kostnader för hanteringen av oönskade fångster. STECF drog slutsatsen att den styrkande informationen är tillräcklig för att motivera det föreslagna undantaget. Därför bör undantaget i fråga ingå i denna förordning.

(13)

Genom artikel 18a i förordning (EG) nr 850/98 ges kommissionen befogenhet att, med avseende på att anta utkastplaner och för arter som omfattas av landningsskyldigheten, fastställa en minsta referensstorlek för bevarande i syfte att säkerställa skydd av unga exemplar av marina organismer. Denna minsta referensstorlek för bevarande får, när så är lämpligt, avvika från de storlekar som fastställs i bilaga XII till den förordningen. För havskräfta anges för närvarande en minsta referensstorlek för bevarande på 130 mm i nämnda bilaga XII. Vetenskapliga belägg som granskats av STECF stöder fastställandet av en minsta referensstorleken för bevarande för havskräfta på 105 mm. I synnerhet drog STECF slutsatsen att den föreslagna minsta referensstorleken för bevarande ligger över den genomsnittliga storleken vid första könsmognad och att den risk som populationen utsätts för vid en minskning av minsta referensstorlek för bevarande i Ices-sektion IIIa är liten.

(14)

Utkastplanerna får också inbegripa tekniska åtgärder rörande fisken eller arter som omfattas av landningsskyldigheten. För att öka fiskeredskapens selektivitet och minska oönskade fångster i Skagerrak, är det lämpligt att föreskriva ett antal tekniska åtgärder, vilka unionen och Norge kom överens om under 2011 (4) och 2012 (5).

(15)

För att garantera lämplig kontroll bör det fastställas särskilda krav på att medlemsstaterna upprättar förteckningar över fartyg som omfattas av denna förordning.

(16)

Eftersom åtgärderna i denna förordning direkt påverkar den ekonomiska verksamhet som är knuten till unionsfartygens planering av fiskeåret, bör den träda i kraft omedelbart efter det att den har offentliggjorts. Den bör tillämpas från och med den 1 januari 2016 för att vara förenlig med den tidsram som anges i artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013. I enlighet med artikel 15.6 i den förordningen bör den här förordningen gälla i högst ett år.

a)

Fångster med burar, tinor och mjärdar (FPO).

b)

Fångster i Ices-sektion IIIa med bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 70 mm och utrustade med artsorterande rist med ett spaltavstånd på högst 35 mm.

c)

Fångster i Ices-sektion IIIa med bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 90 mm och utrustade med en övre panel med en maskstorlek på minst 270 mm (diagonalmaska) eller en maskstorlek på minst 140 mm (fyrkantsmaska).

a)

För kombinationen tunga och kolja, upp till högst 2 % av de totala årliga fångsterna av havskräfta, tunga och kolja inom fisket efter havskräfta med fartyg som använder bottentrålar (OTB, TBN) med en maskstorlek på minst 70 mm och utrustade med en artsorterande rist med ett spaltavstånd på högst 35 mm, i Ices-sektion IIIa.

b)

För tunga, upp till högst 3 % av de totala årliga fångsterna av denna art med fartyg som använder grimgarn och nät (GN, GNS, GND, GNC, GTN, GTR, GEN, GNF) i Ices-sektion IIIa, Ices-delområde IV och unionens vatten i Ices-sektion IIa.

c)

För tunga mindre än 19 cm, upp till högst 3,7 % av de totala årliga fångsterna av denna art med fartyg som använder bomtrålar (TBB) med en maskstorlek på 80–90 mm, i södra delen av Nordsjön (Ices-delområde IV söder om 55/56° N).

d)

För tunga under minsta referensstorlek för bevarande, upp till högst 7 % av de totala årliga fångsterna av denna art med fartyg som använder bomtrålar (TBB) med en maskstorlek på 80–119 mm och med en ökad maskstorlek i bomtrålens förlängning, i Ices-delområde IV.

e)

För havskräfta under minsta referensstorlek för bevarande, upp till högst 6 % av de totala årliga fångsterna av denna art med fartyg som använder bomtrålar (OTB, TBN, OTT, TB) med en maskstorlek på 80–99 mm i Ices-delområde IV och unionens vatten i Ices-sektion IIa.

a)

Total längd: 105 mm.

b)

Ryggsköldslängd: 32 mm.

a)

en panel bestående av fyrkantsmaska om minst 140 mm,

b)

en panel bestående av diagonalmaska om minst 270 mm placerad i en sektion med fyra paneler och monterad med tre 90 mm maskor till en 270 mm maska eller

c)

en sorteringsrist med högst 35 mm spaltavstånd.

—

minst 3 meter lång,

—

placerad högst 4 meter från bottenstroppen, och

—

ha samma bredd som trålens överpanel (dvs. vara fäst mellan sömmarna).

a)

Trålar med minst 70 mm fyrkantsmaska i struten som ska vara utrustad med en sorteringsrist med högst 35 mm spaltavstånd.

b)

Trålar med en minsta maskstorlek under 70 mm vid fiske efter pelagiska arter eller industriarter, förutsatt att fångsten innehåller mer än 80 % av en eller flera pelagiska arter eller industriarter.

c)

Trålar med en minsta maskstorlek på 35 mm i struten vid fiske efter nordhavsräka, förutsatt att trålen är utrustad med en sorteringsrist med högst 19 mm spaltsavstånd.

—

utformad med en övre panel som består av fyrkantsmaska med minst 120 mm maskstorlek,

—

minst 3 meter lång, och

—

minst lika bred som sorteringsristen.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/49

(1)

Genom kommissionens förordning (EG) nr 1126/2008 (2) antogs vissa internationella standarder och tolkningar som förelåg per den 15 oktober 2008.

(2)

Den 12 augusti 2014 offentliggjorde International Accounting Standards Board ändringar i internationell redovisningsstandard 27 (nedan kallad IAS 27), Separata finansiella rapporter, med titeln Kapitalandelsmetoden i separata finansiella rapporter. Syftet med ändringarna är att låta företag använda kapitalandelsmetoden, som den beskrivs i IAS 28, Innehav i intresseföretag och joint ventures, vid redovisningen av sina innehav i dotterföretag, joint ventures och intresseföretag i sina separata finansiella rapporter.

(3)

Ändringarna i IAS 27 innebär att det av konsekvensskäl även behöver göras ändringar i International Financial Reporting Standard 1 (nedan kallad IFRS 1) och IAS 28, så att de olika internationella redovisningsstandarderna förblir förenliga inbördes.

(4)

Ändringarna i IAS 27 innehåller vissa hänvisningar till IFRS 9 som för närvarande inte kan tillämpas eftersom IFRS 9 ännu inte har antagits av unionen. Därför bör varje hänvisning till IFRS 9 i bilagan till denna förordning läsas som en hänvisning till International Accounting Standard (IAS) 39 Finansiella instrument: Redovisning och värdering.

(5)

Efrag (European Financial Reporting Advisory Group) bekräftar att ändringarna i IAS 27 uppfyller de kriterier för antagande som anges i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1606/2002.

(6)

Förordning (EG) nr 1126/2008 bör därför ändras i enlighet med detta.

(7)

Åtgärderna i denna förordning överensstämmer med yttrandet från föreskrivande kommittén för redovisningsfrågor.

a)

IFRS 1, Första gången International Financial Reporting Standards tillämpas, ska ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

b)

IAS 27, Separata finansiella rapporter, ska ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

c)

IAS 28, Innehav i intresseföretag och joint ventures, ska ändras på det sätt som anges i bilagan till denna förordning.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/54

(1)

I genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 fastställs, i enlighet med resultatet av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, kriterierna för kommissionens fastställande av schablonvärden vid import från tredjeländer, för de produkter och de perioder som anges i del A i bilaga XVI till den förordningen.

(2)

Varje arbetsdag fastställs ett schablonimportvärde i enlighet med artikel 136.1 i genomförandeförordning (EU) nr 543/2011 med hänsyn till varierande dagliga uppgifter. Denna förordning bör därför träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/56

(1)

I artikel 464.3 och 464.4 i associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Moldavien, å andra sidan (1) (nedan kallat avtalet), föreskrivs att delar av avtalet ska tillämpas provisoriskt.

(2)

I artikel 3 i rådets beslut 2014/492/EU (2) anges vilka delar av avtalet som ska tillämpas provisoriskt.

(3)

I artikel 462 i avtalet föreskrivs att tillämpningen av avdelning V (Handel och handelsrelaterade frågor) i avtalet på de regioner i Republiken Moldavien över vilka Moldaviens regering inte utövar den faktiska kontrollen ska börja när Moldavien har säkerställt att avdelning V genomförs och verkställs fullt ut på hela dess territorium.

(4)

I artikel 462 i avtalet föreskrivs också att associeringsrådet ska anta ett beslut om när det har säkerställts att avdelning V i avtalet genomförs och verkställs fullt ut på hela Republiken Moldaviens territorium.

(5)

Republiken Moldavien har informerat Europeiska kommissionen om att den kommer att kunna säkerställa att avdelning V i avtalet genomförs och verkställs fullt ut på hela dess territorium från och med den 1 januari 2016.

(6)

Det är nödvändigt att övervaka och regelbundet se över tillämpningen av avdelning V i avtalet med avseende på Republiken Moldaviens hela territorium.

(7)

Det är därför lämpligt att fastställa unionens ståndpunkt i fråga om tillämpningen av avdelning V i avtalet på Republiken Moldaviens hela territorium.

23.12.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 336/59

(1)

I förordning (EU) nr 652/2014 fastställs bland annat bestämmelser om förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan och djurhälsan samt om kraven för inlämning och innehåll i de nationella programmen för utrotning, bekämpning och övervakning av djursjukdomar och zoonoser.

(2)

Enligt artikel 12.1 i förordning (EU) nr 652/2014 ska medlemsstaterna senast den 31 maj varje år förelägga kommissionen de nationella program som inleds påföljande år och för vilka de avser att ansöka om stöd.

(3)

Kommissionens beslut 2008/425/EG (2) föreskriver att medlemsstater som ansöker om finansiellt stöd från unionen för nationella program för utrotning, övervakning och bekämpning av vissa djursjukdomar ska lämna in en ansökan som innehåller minst den information som anges i bilagorna I–V till det beslutet.

(4)

Efter antagandet av förordning (EU) nr 652/2014 bör standardkraven för innehåll och inlämning av medlemsstaternas nationella program enligt artikel 9 i den förordningen ses över så att de uppfyller alla kraven i artikel 12 i den förordningen.

(5)

Dessutom bör standardkraven för innehåll och inlämning av medlemsstaternas nationella program enligt artikel 9 i förordning (EU) nr 652/2014 uppfylla de kriterier för nationella program för utrotning, bekämpning och övervakning som fastställs i kommissionens beslut 2008/341/EG (3).

(6)

För att vara förenliga med utvecklingen av unionslagstiftningen bör de elektroniska standardmallarna som tillhandahålls på kommissionens webbplats användas för vissa sjukdomar för att man lättare ska kunna göra nödvändiga ändringar eller ta med ytterligare uppgifter. Inom ramen för ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder kommer kommissionen att informera medlemsstaterna och diskutera alla nödvändiga ändringar i de elektroniska standardmallarna. De reviderade elektroniska standardmallarna kommer att skickas till medlemsstaterna senast i början av mars det aktuella året.

(7)

För andra sjukdomar som inte ingår i de elektroniska standardmallarna och för sjukdomar i vattenbruk anses användandet av icke-elektroniska standardmallar vara lämpligt för inlämning av nationella program, eftersom det låga antalet inlämningar under de senaste åren inte motiverar att särskilda elektroniska mallar utarbetas.

(8)

För tydlighetens skull bör därför beslut 2008/425/EG upphöra att gälla och ersättas med detta beslut.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.