20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/1

(1)

Tillsammans utgör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 (3) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 (4) en viktig byggsten i slutförandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa), där ingen åtskillnad ska göras mellan gränsöverskridande och nationella betalningar i euro. Huvudsyftet med förordning (EU) nr 260/2012 är övergången från nationella betalnings- och autogireringssystem till harmoniserade system för Sepa-betalningar och Sepa-autogireringar, bland annat genom att tillhandahålla unionsmedborgare ett enda internationellt bankkontonummer (Iban) som kan användas för alla Sepa-betalningar och Sepa-autogireringar i euro.

(2)

I förordning (EU) nr 260/2012 föreskrivs att övergången till Sepa ska ske senast den 1 februari 2014 för att ge betaltjänstleverantörer och användare av betaltjänster tillräckligt med tid för att anpassa sina rutiner till de tekniska krav som övergången till Sepa-betalningar och Sepa-autogireringar medför.

(3)

Sedan antagandet av förordning (EU) nr 260/2012 har kommissionen och Europeiska centralbanken noga övervakat hur övergången till Sepa fortskrider. Flera möten har hållits med medlemsstaterna, nationella myndigheter och marknadsaktörer. Europeiska centralbanken har regelbundet offentliggjort lägesrapporter om övergången till Sepa på grundval av uppgifter som samlats in av de nationella centralbankerna. De rapporterna visar att övergången i ett antal medlemsstater i euroområdet går planenligt med en aktuell migrationsgrad för Sepa-betalningar på närmare 100 %. Det stora flertalet betaltjänstleverantörer rapporterade att de redan är Sepa-kompatibla. I flera andra medlemsstater går emellertid övergången långsammare än förväntat. Detta gäller i synnerhet för Sepa-autogireringar.

(4)

Den 14 maj 2013 betonade Ekofinrådet i sina slutsatser åter vikten av övergången till Sepa. Det noterades att övergången till Sepa var långt ifrån slutförd och att omedelbara insatser skulle komma att krävas av alla marknadsaktörer för att slutföra övergången till Sepa i tid. En handlingsplan antogs i vilken näringsidkare, storföretag, små och medelstora företag och offentliga förvaltningar uppmanades att omedelbart vidta nödvändiga konkreta interna åtgärder för att anpassa sina rutiner och informera sina kunder om deras Iban-kontonummeruppgifter.

(5)

Trots de betydande ansträngningar som gjorts av Europeiska centralbanken, medlemsstaterna, deras nationella myndigheter och marknadsaktörer under de senaste månaderna visar den senaste migrationsstatistiken att den totala migrationsgraden i euroområdet till Sepa-betalningar endast ökade från 40 % i juni 2013 till cirka 64 % i november 2013, medan den totala migrationsgraden till Sepa-autogireringar bara uppgick till 26 %. Samtidigt som den nationella statistiken visar på goda framsteg i flera medlemsstater, släpar ett stort antal medlemsstater efter i förhållande till den förväntade migrationsgraden. Det är därför mycket osannolikt att alla marknadsaktörer kommer att vara Sepa-kompatibla senast den 1 februari 2014.

(6)

Från och med den 1 februari 2014 kommer banker och andra betaltjänstleverantörer bli tvungna att vägra hantera betalningar eller autogireringar som inte är Sepa-kompatibla till följd av sina rättsliga skyldigheter, även om de, vilket för närvarande redan är fallet, tekniskt skulle kunna bearbeta sådana betalningar genom att fortsätta att använda befintliga tidigare betalningssystem parallellt med Sepa-betalningar och Sepa-autogireringar. I brist på fullständig övergång till Sepa-betalningar och Sepa-autogireringar, kan förseningar av de betalningarna därför inte uteslutas. Alla betaltjänstanvändare och särskilt små och medelstora företag och konsumenter kan komma att påverkas.

(7)

Det är viktigt att undvika onödiga avbrott i betalningar på grund av att övergången till Sepa inte är helt slutförd fram till den 1 februari 2014. Betaltjänstleverantörerna bör därför tillåtas att, under en begränsad tidsperiod, fortsätta hanteringen av penningtransaktioner via sina befintliga system parallellt med sina Sepa-betalnings- och Sepa-autogireringssystem, såsom de nu gör. En övergångsperiod bör därför införas som gör det möjligt att fortsätta sådana parallella hanteringar av betalningar i olika format. Mot bakgrund av de aktuella övergångssiffrorna och den förväntade övergångstakten bedöms en enda ytterligare övergångsperiod på sex månader vara lämplig. Ett sådant undantag för gammal hävd för befintliga gamla system som inte är förenliga med Sepa bör beaktas som en undantagsåtgärd och bör därför bli så kortvarigt som möjligt eftersom snabb och heltäckande övergång är nödvändig för att i full utsträckning kunna dra nytta av fördelarna av en integrerad betalningsmarknad. Det är också viktigt att tidsmässigt begränsa kostnaderna för tillhandahållare av betaltjänster av en fortsatt användning av de befintliga äldre betalningssystemen parallellt med Sepa-systemet. Betaltjänstleverantörer som redan fullt ut har gått över till Sepa kan överväga att tillhandahålla betaltjänstanvändare som ännu inte har migrerat konverteringstjänster under denna övergångsperiod. Under övergångsperioden bör medlemsstaterna avstå från att utdöma sanktioner för betaltjänstleverantörer som hanterar betalningar som inte uppfyller Sepa-kraven och på användare av betaltjänster som ännu inte har migrerat.

(8)

Ett flertal större användare av autogiroinstrument har redan låtit förstå att de planerar att migrera strax före slutdatumet. Varje senareläggning av dessa migrationsprojekt skulle kunna leda till tillfällig belastning på inkommande betalningar och kassaflöden, och därmed på nivån på likvida medel i de berörda företagen. En sådan sen migration i stor skala skulle också kunna skapa vissa flaskhalsar, särskilt när det gäller banker och programvaruförsäljare som kan komma att drabbas av vissa kapacitetsbegränsningar. Den ytterligare infasningsperioden i det nya systemet skulle medge en mer gradvis strategi. Marknadsaktörer som ännu inte har börjat införa de nödvändiga anpassningarna för att efterleva Sepa-kraven uppmanas att göra detta så snart som möjligt. Marknadsaktörer som redan har börjat anpassa sina betalningsrutiner bör i vilket fall slutföra migrationen så fort som möjligt.

(9)

Mot bakgrund av det övergripande målet att åstadkomma en samordnad och integrerad migration är det lämpligt att övergångsperioden gäller för både Sepa-betalningar och Sepa-autogireringar. Olika övergångsperioder för Sepa-betalningar och Sepa-autogireringar skulle förvirra konsumenter, betaltjänstleverantörer, små och medelstora företag samt andra betaltjänstanvändare.

(10)

Av rättssäkerhetsskäl och för att undvika avbrott vid tillämpningen av förordning (EU) nr 260/2012 är det nödvändigt att denna förordning träder i kraft snarast möjligt och att den tillämpas med retroaktiv verkan från och med den 31 januari 2014.

(11)

Med tanke på frågans brådskande karaktär bör ett undantag från den åttaveckorsperiod som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, tillämpas.

(12)

Förordning (EU) nr 260/2012 bör därför ändras i enlighet med detta.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/4

(1)

Unionen är avtalsslutande part i den internationella konventionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (Iccat-konventionen) sedan 14 november 1997, till följd av antagandet av rådets beslut 86/238/EEG (2).

(2)

Iccat-konventionen tillhandahåller en ram för regionalt samarbete för bevarande och resursförvaltning av tonfisk och tonfiskliknande arter i Atlanten och i angränsande hav. Genom Iccat-konventionen inrättades en internationell kommission för bevarande av tonfisk i Atlanten (nedan kallad Iccat), som antar åtgärder för bevarande och förvaltning. Dessa åtgärder är bindande för de avtalsslutande parterna.

(3)

Iccat antog 1998 resolution 98–18 beträffande orapporterade och oreglerade fångster av tonfisk med hjälp av stora långrevsfartyg i det område som omfattas av konventionen. I den resolutionen fastställdes förfarandena för identifiering av länder vars fartyg fiskat tonfisk eller tonfiskliknande arter på ett sätt som gjorde att Iccats bevarande- och förvaltningsåtgärder blev mindre effektiva. Däri angavs också åtgärder som ska vidtas för att hindra fartyg från dessa länder att fortsätta med sådant fiske, om nödvändigt även icke-diskriminerande handelsbegränsande åtgärder.

(4)

Efter antagandet av resolution 98–18 har Iccat identifierat Bolivia, Ekvatorialguinea, Georgien, Kambodja och Sierra Leone som länder vars fartyg fiskar atlantisk storögd tonfisk (Thunnus obesus) på ett sätt som gör Iccats bevarande- och förvaltningsåtgärder mindre effektiva. Iccat har grundat sina slutsatser på uppgifter rörande fångster, handel och fartygens verksamhet.

(5)

Som en följd av detta rekommenderade Iccat de avtalsslutande parterna att vidta lämpliga åtgärder i överensstämmelse med bestämmelserna i resolution 98–18 för att förbjuda import av atlantisk storögd tonfisk och produkter av denna art i någon form från de länderna.

(6)

2004 förbjöds därför import av atlantisk storögd tonfisk med ursprung i Bolivia, Ekvatorialguinea, Georgien, Kambodja och Sierra Leone till unionen genom rådets förordning (EG) nr 827/2004 (3).

(7)

Vid sitt 14:e särskilda möte 2004 erkände Iccat de åtgärder som Ekvatorialguinea, Kambodja och Sierra Leone vidtagit för att åtgärda problemen samtidigt som den antog rekommendationer för att häva handelsbegränsande åtgärder mot dessa tre länder med avseende på atlantisk storögd tonfisk och produkter av denna art.

(8)

Därför har förordning (EG) nr 827/2004 ändrats genom rådets förordning (EG) nr 919/2005 (4) för att upphäva förbudet mot import av atlantisk storögd tonfisk och produkter av denna art till unionen från Kambodja, Ekvatorialguinea och Sierra Leone. Efter denna ändring förbjuder förordning (EG) nr 827/2004 endast sådan import från Bolivia och Georgien.

(9)

Vid sitt 22:a ordinarie årsmöte 2011 erkände Iccat de åtgärder som vidtagits av Bolivia och Georgien, och antog rekommendation 11–19 som häver det förbud mot import av atlantisk storögd tonfisk och produkter av denna art som fortfarande var i kraft för dessa länder.

(10)

Förordning (EG) nr 827/2004 bör därför upphävas.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/6

(1)

Unionen och medlemsstaterna har som mål att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som skadar unionens ekonomiska intressen, däribland smuggling och piratkopiering av cigaretter. För att utgifterna ska få ökad verkan på lång sikt och dubbelarbete undvikas bör nära och regelbunden samverkan och samordning, på unionsnivå och mellan medlemsstaternas myndigheter, säkerställas.

(2)

Verksamhet i syfte att tillhandahålla bättre information, specialiserad utbildning, bland annat studier i komparativ rätt och tekniskt och vetenskapligt stöd bidrar väsentligt till att skydda unionens ekonomiska intressen och att samtidigt nå en likvärdig skyddsnivå inom hela unionen.

(3)

Tidigare stöd för sådan verksamhet genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 804/2004/EG (3) (Hercule-programmet), som ändrades och förlängdes genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 878/2007/EG (4) (Herkules II-programmet), har gjort det möjligt att stärka unionens och medlemsstatens verksamheter mot bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som skadar unionens ekonomiska intressen.

(4)

I den utvärdering som kommissionen har gjort av Herkules II-programmet redogörs för insatserna inom ramen för programmet och de resultat som uppnåtts.

(5)

Kommissionen gjorde en konsekvensbedömning år 2011 för att utvärdera om programmet borde förlängas.

(6)

Ett nytt program (nedan kallat programmet) bör antas för att fortsätta och vidareutveckla unionens och medlemsstaternas verksamheter mot bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet som skadar unionens ekonomiska intressen, däribland insatser mot smuggling och piratkopiering av cigaretter, med samtidig hänsyn till de nya utmaningar som budgetåtstramningar medför.

(7)

Programmet bör genomföras med beaktande av de rekommendationer och åtgärder som anges i kommissionens meddelande av den 6 juni 2013 med titeln Upptrappning av kampen mot cigarettsmuggling och andra former av olaglig handel med tobaksprodukter – en omfattande EU-strategi.

(8)

Programmet bör genomföras i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (5). I enlighet med den förordningen är syftet med ett bidrag att ge finansiellt stöd till åtgärder vars syfte är att bidra till något av målen för unionens politik och inte att ha inköp av utrustning som enda syfte.

(9)

Programmet bör stå öppet för deltagande från anslutande stater, kandidatländer och potentiella kandidatländer som omfattas av en föranslutningsstrategi, partnerländer i den europeiska grannskapspolitiken som i tillräcklig grad anpassat relevant lagstiftning och förvaltningsmetoder till unionen, i enlighet med de allmänna principer och villkor för dessa staters och länders deltagande i unionsprogram som fastställs i respektive ramavtal, beslut av associeringsrådet eller liknande överenskommelser liksom länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) som deltar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

(10)

Kommissionen bör förelägga Europaparlamentet och rådet en oberoende utvärderingrapport efter halva tiden om programmets genomförande, och en slutlig utvärderingsrapport om hur programmålen uppfyllts. Kommissionen bör dessutom varje år informera Europaparlamentet och rådet om det årliga genomförandet av programmet, bland annat om resultaten av de finansierade åtgärderna, samt om hur dessa åtgärder överensstämmer med och kompletterar andra relevanta program och insatser på unionsnivå.

(11)

Förordningen är förenlig med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Programmet bör underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna och mellan kommissionen och medlemsstaterna i syfte att skydda unionens ekonomiska intressen med en mer effektiv resursanvändning än vad som varit möjligt på nationell nivå. Åtgärder på unionsnivå behövs och är motiverade eftersom de klart och tydligt hjälper medlemsstaterna att gemensamt skydda unionens allmänna budget och medlemsstaternas budgetar och främjar användning av unionens gemensamma strukturer för att öka samarbetet och informationsutbytet mellan de behöriga myndigheterna. Programmet bör dock inte inkräkta på medlemsstaternas ansvarsområden.

(12)

Programmet är avsett att löpa över en sjuårsperiod för att skapa överensstämmelse med den fleråriga budgetramens löptid som fastställs i rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 (6).

(13)

För att kunna tillhandahålla viss flexibilitet vid tilldelning av medel bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på ändring av den vägledande tilldelningen av de medlen. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(14)

Kommissionen bör anta årliga arbetsprogram med finansierade insatser, urvals- och tilldelningskriterier och vederbörligen motiverade undantagsfall, t.ex. sådana som gäller medlemsstater som befinner sig i ett riskabelt läge vad gäller unionens ekonomiska intressen, för vilka den maximala medfinansieringssatsen på 90 % av de stödberättigande kostnaderna är tillämplig. Kommissionen bör diskutera tillämpningen av denna förordning med medlemsstaterna inom ramen för den rådgivande samordningskommitté för förebyggande av bedrägerier som inrättades genom kommissionens beslut 94/140/EG (7).

(15)

Medlemsstaterna bör sträva efter att öka sina finansiella bidrag som tilldelas genom programmet och som lämnas enligt vad gäller medfinansiering.

(16)

Kommissionen bör vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de årliga arbetsprogrammen är förenliga med och kompletterar andra relevanta unionsfinansierade program, särskilt på tullområdet, så att den övergripande effekten av programmets insatser ökar och för att undvika att programmet överlappar andra program.

(17)

I denna förordning fastställs en finansieringsram för hela programmets löptid som ska utgöra det särskilda referensbeloppet, i den mening som avses i punkt 17 i det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning (8), för Europaparlamentet och rådet under det årliga budgetförfarandet.

(18)

Unionens ekonomiska intressen bör skyddas genom proportionerliga åtgärder under hela utgiftscykeln, inbegripet förebyggande, upptäckt och utredning av oegentligheter, krav på återbetalning av belopp som förlorats, betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt samt, i tillämpliga fall, administrativa och ekonomiska sanktioner.

(19)

Beslut nr 804/2004/EG bör upphävas. Övergångsbestämmelser bör antas för att göra det möjligt att avsluta finansiella åtaganden som rör insatser inom ramen för det beslutet och uppfylla den rapporteringsskyldighet som anges i det beslutet.

(20)

Det är lämpligt att säkerställa en smidig, oavbruten övergång mellan Herkules II-programmet och programmet och det är lämpligt att anpassa programmets löptid med förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013. Programmet bör därför tillämpas från och med den 1 januari 2014.

a)

Utveckla verksamheten i unionen och medlemsstaterna för att motverka bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som påverkar unionens ekonomiska intressen, däribland åtgärder mot smuggling och piratkopiering av cigaretter.

b)

Öka gränsöverskridande samarbete och samordning på unionsnivå, mellan medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och i synnerhet vad gäller att öka de gränsöverskridande insatsernas effektivitet och ändamålsenlighet.

c)

Effektivt förebygga bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som påverkar unionens ekonomiska intressen genom att tillhandahålla gemensam specialiserad utbildning för personal vid nationella och regionala förvaltningar samt andra aktörer.

a)

Antalet beslag, förverkanden och återkrav till följd av bedrägeriärenden som lösts tack vare gemensamma eller gränsöverskridande insatser.

b)

Mervärdet och effektiv användning av medfinansierad teknisk utrustning.

c)

Utbytet av information mellan medlemsstaterna om de resultat som uppnåtts med hjälp av den tekniska utrustningen.

d)

Antalet och typen av utbildningsverksamheter, inbegripet mängden specialutbildning.

a)

Förbättra det förebyggande arbetet och utredningarna av bedrägerier och annan olaglig verksamhet jämfört med nuvarande nivåer genom utökat gränsöverskridande och tvärvetenskapligt samarbete.

b)

Ge unionens ekonomiska intressen ett bättre skydd mot bedrägerier, underlätta utbytet av information, erfarenheter och bästa praxis, bland annat genom personalutbyten.

c)

Skärpa insatserna mot bedrägerier och annan olaglig verksamhet genom tekniskt och operativt stöd till nationella utredningar, i synnerhet till stöd för tullmyndigheter och brottsbekämpande myndigheter.

d)

Göra unionens ekonomiska intressen mindre sårbara än i dag för bedrägerier, korruption och andra olagliga verksamheter för att minska utvecklingen av en svart ekonomi på vissa nyckelområden såsom organiserade bedrägeribrott som cigarettsmuggling och piratkopiering.

e)

Främja utvecklingen av det rättsliga skyddet av unionens ekonomiska intressen mot bedrägerier genom att stimulera jämförande rättsanalyser.

a)

Alla nationella eller regionala myndigheter i ett deltagande land som avses i artikel 7.1 som främjar förstärkta insatser på unionsnivå för att skydda unionens ekonomiska intressen.

b)

Forsknings- och undervisningsinstitut och icke vinstdrivande organ som främjar förstärkta insatser på unionsnivå för att skydda unionens ekonomiska intressen, förutsatt att de sedan minst ett år tillbaka haft sitt säte och bedrivit verksamhet i ett deltagande land som avses i artikel 7.1.

a)

Anslutande stater, kandidatländer och potentiella kandidatländer som omfattas av en föranslutningsstrategi, i enlighet med de allmänna principer och villkor för dessa staters och länders deltagande i unionsprogram som fastställs i respektive ramavtal, beslut av associeringsrådet eller liknande överenskommelser.

b)

Partnerländer i den europeiska grannskapspolitiken som i tillräcklig grad anpassat relevant lagstiftning och förvaltningsmetoder till unionen. Dessa partnerländer får delta i programmet i enlighet med de bestämmelser som ska antas tillsammans med dessa länder efter det att ramavtalen om deras deltagande i unionens program har antagits.

c)

Länder i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) som deltar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i enlighet med villkoren i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

a)

Tekniskt stöd till medlemsstaternas behöriga myndigheter i form av ett eller flera av följande:

b)

Specialiserad och riktad utbildning och workshoppar för riskanalys samt, i förekommande fall, konferenser som syftar till ett eller flera av följande:

c)

Övriga åtgärder som inte omfattas av leden a eller b i den här artikeln i enlighet med det årliga arbetsprogram som nämns i artikel 11 och som är nödvändiga för att nå de allmänna, särskilda och operativa mål som avses i artiklarna 3, 4 respektive 5.

a)

bidrag,

b)

offentlig upphandling,

c)

ersättningen till de företrädare som avses i artikel 7.3 för kostnader som uppkommit vid deltagande i programverksamheten.

a)

Senast den 31 december 2017 en oberoende utvärderingrapport efter halva tiden om hur målen för samtliga insatser har uppnåtts, resultat och effekter, hur ändamålsenligt och effektivt resurserna använts och om mervärdet för unionen, innan beslut fattas om förlängning, ändring eller tillfälligt upphävande av insatserna; utvärderingrapporten efter halva tiden ska dessutom behandla möjligheterna till förenkling, programmets interna och externa samstämmighet, den fortsatta relevansen beträffande programmets alla mål, och insatsernas bidrag till unionens prioriteringar för smart och hållbar tillväxt för alla; den ska ta hänsyn till resultaten i den utvärdering av uppfyllandet av Herkules II-programmets mål.

b)

Senast den 31 december 2021 en slutlig utvärderingsrapport om hur programmets mål, däribland dess mervärde, har uppfyllts; vidare ska utvärderingen av programmets långsiktiga genomslag och av resultatens hållbarhet ligga till grund för ett beslut om eventuell förlängning, ändring eller tillfälligt upphävande av ett påföljande program.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/14

(1)

Rådets förordning (EEG) nr 1601/91 (3) och kommissionens förordning (EG) nr 122/94 (4) har skapat en fungerande reglering för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter (nedan kallade aromatiserade vinprodukter). Med tanke på den tekniska utvecklingen, marknadsutvecklingen och nya tendenser i efterfrågan är det dock nödvändigt att uppdatera reglerna om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, vissa aromatiserade vinprodukter, med beaktande av traditionella produktionsmetoder.

(2)

Det krävs ytterligare ändringar till följd av Lissabonsfördragets ikraftträdande för att anpassa de befogenheter som tilldelats kommissionen enligt förordning (EEG) nr 1601/91 till artiklarna 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Med tanke på dessa ändringars omfattning bör förordning (EEG) nr 1601/91 upphävas och ersättas med den här förordningen. Genom förordning (EG) nr 122/94 infördes sådana regler om aromämnen och tillsättning av alkohol som är tillämpliga på vissa aromatiserade vinprodukter; och för att öka tydligheten bör de reglerna införlivas i den här förordningen.

(3)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 (5) gäller för presentation och märkning av aromatiserade vinprodukter, om inte annat föreskrivs i den här förordningen.

(4)

Aromatiserade vinprodukter är viktiga för konsumenterna, producenterna och jordbrukssektorn i unionen. Syftet med bestämmelserna om aromatiserade vinprodukter bör vara att få ett konsumentskydd på hög nivå, att förhindra vilseledande förfaranden samt att uppnå en marknad som kännetecknas av öppenhet och sund konkurrens. Bestämmelserna kommer därigenom att trygga det goda rykte som unionens aromatiserade vinprodukter har fått på den inre marknaden och på världsmarknaden genom att också i fortsättningen ta hänsyn till traditionella framställningsmetoder och tillgodose det ökade behovet av konsumentskydd och konsumentinformation. Tekniska innovationer bör också beaktas för de produkter där de leder till högre kvalitet utan att det påverkar de berörda aromatiserade vinprodukternas traditionella karaktär.

(5)

Framställningen av aromatiserade vinprodukter erbjuder en viktig avsättningsmöjlighet för unionens jordbrukssektor, vilket också bör framhävas i regelverket.

(6)

För att tillgodose konsumenternas intressen bör denna förordning gälla för alla aromatiserade vinprodukter som släpps ut på marknaden i unionen, vare sig de framställts i medlemsstaterna eller i tredjeländer. För att bevara och förbättra det goda ryktet för unionens aromatiserade vinprodukter på världsmarknaden bör reglerna i denna förordning också tillämpas på aromatiserade vinprodukter som framställs i unionen men som är avsedda för export.

(7)

För att säkerställa tydlighet och insyn i unionsrätten om aromatiserade vinprodukter är det nödvändigt att klart definiera vilka produkter som omfattas av den rätten och vilka krav som ska gälla för produktion, beskrivning, presentation och märkning av aromatiserade vinprodukter samt, i synnerhet, försäljningsbeteckningar. Särskilda regler om frivilligt angivande av härkomst som kompletterar dem som fastställs i förordning (EU) nr 1169/2011 bör också fastställas. Fastställandet av sådana regler innebär att hela produktionskedjan är reglerad och att konsumenterna skyddas och får tillgång till vederbörlig information.

(8)

Definitionerna av aromatiserade vinprodukter bör också i fortsättningen ta hänsyn till traditionella kvalitetsmetoder men bör uppdateras och förbättras med tanke på den tekniska utvecklingen.

(9)

Aromatiserade vinprodukter bör framställas i enlighet med vissa regler och begränsningar som garanterar att konsumenternas förväntningar på kvalitet och produktionsmetoder uppfylls. För att följa de internationella standarderna på området bör produktionsmetoder fastställas, och kommissionen bör i samband med detta normalt sett beakta de standarder som rekommenderats och offentliggjorts av Internationella vinorganisationen (OIV).

(10)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1333/2008 (6) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1334/2008 (7) bör tillämpas på aromatiserade vinprodukter.

(11)

För att tillgodose konsumenternas förväntningar och stämma överens med traditionella kvalitetsmetoder bör den etanol som används vid framställning av aromatiserade vinprodukter uteslutande vara av jordbruksursprung. Detta kommer också att ge avsättningsmöjligheter för jordbrukets basprodukter.

(12)

Med tanke på betydelsen av och komplexiteten hos sektorn för aromatiserade vinprodukter är det lämpligt att fastställa särskilda regler om beskrivning och presentation av aromatiserade vinprodukter som kompletterar de bestämmelser om märkning som fastställs i förordning (EU) nr 1169/2011. De särskilda reglerna bör också förhindra missbruk av försäljningsbeteckningar för aromatiserade vinprodukter när det gäller produkter som inte uppfyller kraven i den här förordningen.

(13)

I avsikt att underlätta för konsumenterna bör det vara möjligt att komplettera försäljningsbeteckningen som föreskrivs i den här förordningen med den vedertagna beteckningen på produkten i den mening som avses i förordning (EU) nr 1169/2011.

(14)

Rådets förordning (EG) nr 834/2007 (8) tillämpas bland annat på bearbetade jordbruksprodukter avsedda som livsmedel, vilket också innefattar aromatiserade vinprodukter. Följaktligen får aromatiserade vinprodukter som uppfyller kraven i den förordningen och de rättsakter som antagits med stöd av den släppas ut på marknaden såsom ekologiska aromatiserade vinprodukter.

(15)

Med tillämpning av en kvalitetspolicy och för att möjliggöra en hög kvalitet på aromatiserade vinprodukter med en geografisk beteckning, bör medlemsstaterna ha möjlighet att införa regler som är strängare än dem i den här förordningen i fråga om produktion, beskrivning, presentation och märkning av aromatiserade vinprodukter med en geografisk beteckning som framställs på deras eget territorium, i den mån som sådana regler står i överensstämmelse med unionsrätten.

(16)

Med tanke på att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 (9), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 (10), och bestämmelserna om geografiska beteckningar i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (11) inte gäller aromatiserade vinprodukter bör särskilda regler fastställas för skydd av geografiska beteckningar för aromatiserade vinprodukter. Geografiska beteckningar bör användas för att visa att aromatiserade vinprodukter har sitt ursprung i ett visst land, eller en viss region eller plats i ett land, i de fall en viss kvalitet, ett visst anseende eller en viss annan egenskap hos den aromatiserade vinprodukten i huvudsak kan tillskrivas dess geografiska ursprung och sådana geografiska beteckningar bör registreras av kommissionen.

(17)

Det bör i den här förordningen fastställas ett förfarande för registrering, efterlevnad, ändring och eventuell avregistrering av tredjeländers och unionens geografiska beteckningar.

(18)

Medlemsstaternas myndigheter bör ha ansvaret för att den här förordningen följs och det bör säkerställas att kommissionen kan övervaka och kontrollera efterlevnaden.

(19)

I syfte att lägga till eller ändra icke-väsentliga delar av denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på fastställandet av produktionsprocesser för framställande av aromatiserade vinprodukter, kriterier för avgränsning av geografiska områden och regler, restriktioner och undantag i samband med produktion i sådana områden, villkor för när en produktspecifikation får innehålla ytterligare krav, fastställandet i vilka fall en enskild producent får ansöka om skydd av en geografisk beteckning och begränsningarna för vilken typ av sökande som får ansöka om sådant skydd, fastställandet av villkoren som ska uppfyllas vid en ansökan om skydd för en geografisk beteckning, kommissionens granskning, invändningsförfarandet, och förfaranden för ändring och avregistrering av geografiska beteckningar, fastställandet av villkoren för gränsöverskridande ansökningar, fastställandet av datumet för inlämning av en ansökan eller en begäran, datumet från och med vilken skyddet och ändring av skyddet ska gälla, fastställandet av villkoren i samband med ändringar av produktspecifikationerna, inbegripet villkoren för när en ändring ska anses vara en mindre ändring, och villkoren för ansökningar om, och godkännande av, ändringar som inte medför några ändringar av det sammanfattande dokumentet, begränsningarna för det skyddade namnet, vilken typ av uppgifter som ska lämnas vid utbytet av information mellan medlemsstaterna och kommissionen, hur meddelandena ska anmälas, reglerna om åtkomsträtt till uppgifter eller informationssystem som görs tillgängliga och tillvägagångssätten för offentliggörande av uppgifterna. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd, under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(20)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning i fråga om analysmetoder som ska användas för att bestämma sammansättningen av aromatiserade vinprodukter, beslut om att bevilja skydd av geografiska beteckningar och om att avslå ansökningar om sådant skydd, beslut om att dra in skyddet för geografiska beteckningar och för befintliga geografiska beteckningar, godkännande av ansökan om ändringar som innebär mindre ändringar av produktspecifikationerna, den information som produktspecifikationen ska innehålla för geografiska beteckningar, metoderna för offentliggörande av beslut om skydd eller avslag för geografiska beteckningar, regler i samband med inlämnandet av gränsöverskridande ansökningar, kontroller som medlemsstaterna ska utföra, förfarandet, även i fråga om vilka ansökningar som kan tas upp till prövning, för granskningen av ansökningar om skydd eller för godkännande av en ändring av en geografisk beteckning, och när det gäller förfarandet, även huruvida en ansökan kan tas upp till prövning, för begäran om invändningar, avregistrering eller omvandling, inlämnande av uppgifter om befintliga skyddade geografiska beteckningar, regler om de administrativa och fysiska kontroller som medlemsstaterna ska utföra och regler om tillhandahållande av de uppgifter som krävs för tillämpningen av bestämmelserna om utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna och kommissionen, regler om förfaranden för tillhandahållande av de uppgifter som ska underrättas om, innehåll, form, tidpunkt, frekvens och tidsfrister för anmälningarna och förfaranden för hur uppgifter och dokument ska överföras till eller göras tillgängliga för medlemsstaterna, behöriga myndigheter i tredjeländer, eller för allmänheten, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa genomförandebefogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (12).

(21)

Kommissionen bör genom genomförandeakter och, på grund av deras särdrag, utan att tillämpa förordning (EU) nr 182/2011 i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra det sammanfattande dokumentet, besluta om en ansökan om skydd av en geografisk beteckning ska avvisas med hänvisning till att den inte kan tas upp till prövning i sak samt fastställa och upprätthålla ett register över geografiska beteckningar som är skyddade enligt den här förordningen, inklusive förtecknande av befintliga geografiska beteckningar i det registret eller avlägsnande av dem från det.

(22)

Övergången från reglerna i förordning (EEG) nr 1601/91 till reglerna i den här förordningen kan orsaka problem som inte tas upp i den här förordningen. Med tanke på detta bör befogenhet att anta de övergångsåtgärder som krävs delegeras till kommissionen.

(23)

För att underlätta en smidig övergång från reglerna i förordning (EEG) nr 1601/91 till reglerna i den här förordningen bör tillräckligt med tid ges och lämpliga förfaranden tillåtas. Under alla förhållanden bör det vara tillåtet att saluföra befintliga lager efter det att den här förordningen börjat tillämpas, till dess att de lagren är uttömda.

(24)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen inrättande av regler om definition, beskrivning, presentation och märkning av aromatiserade vinprodukter och regler om skydd av geografiska beteckningar för aromatiserade vinprodukter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare på grund av åtgärdens omfattning och verkningar kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

Aromatiserade viner.

b)

Aromatiserade vinbaserade drycker.

c)

Aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter.

a)

som framställts från en eller flera av de vinprodukter som definieras i del IV punkt 5 i bilaga II och i punkterna 1 och 3–9 i del II i bilaga VII till förordning (EU) nr 1308/2013, utom Retsinavin,

b)

vars totala volym till minst 75 % utgörs av de vinprodukter som avses i led a,

c)

till vilken alkohol kan ha tillsatts,

d)

till vilken färgämnen kan ha tillsatts,

e)

till vilken druvmust, delvis jäst druvmust eller bägge kan ha tillsatts,

f)

som kan ha sötats,

g)

som har en faktisk alkoholhalt på minst 14,5 volymprocent och mindre än 22 volymprocent och en total alkoholhalt på minst 17,5 volymprocent.

a)

som erhållits från en eller flera av de vinprodukter som definieras i punkterna 1, 2 och 4–9 i del II i bilaga VII till förordning (EU) nr 1308/2013, med undantag för viner som framställts med tillsats av alkohol och för Retsinavin,

b)

vars totala volym till minst 50 % utgörs av de vinprodukter som avses i led a,

c)

till vilken alkohol inte har tillsatts, utom om annat anges i bilaga II,

d)

till vilken färgämnen kan ha tillsatts,

e)

till vilken druvmust, delvis jäst druvmust eller bägge kan ha tillsatts,

f)

som kan ha sötats,

g)

som har en faktisk alkoholhalt på minst 4,5 volymprocent och mindre än 14,5 volymprocent.

a)

som erhållits från en eller flera av de vinprodukter som definieras i punkterna 1, 2 och 4–11 i del II i bilaga VII till förordning (EU) nr 1308/2013, med undantag för viner som framställts med tillsats av alkohol och för Retsinavin,

b)

vars totala volym till minst 50 % utgörs av de vinprodukter som avses i led a,

c)

till vilken ingen alkohol har tillsatts,

d

till vilken färgämnen kan ha tillsatts,

e)

som kan ha sötats,

f)

som har en faktisk alkoholhalt på mer än 1,2 volymprocent och mindre än 10 volymprocent.

a)

Det namn som ska skyddas.

b)

Sökandens namn och adress.

c)

Den produktspecifikation som avses i punkt 2.

d)

Ett dokument som sammanfattar den produktspecifikation som avses i punkt 2.

a)

Det namn som ska skyddas.

b)

En beskrivning av produkten, särskilt dess viktigaste analytiska egenskaper samt uppgift om dess organoleptiska egenskaper.

c)

I förekommande fall de särskilda produktionsprocesser och specifikationer samt relevanta begränsningar som gäller vid framställning av produkten.

d)

Avgränsningen av det geografiska området i fråga.

e)

Uppgifter som bekräftar det samband som avses i artikel 2.3.

f)

Tillämpliga krav som fastställs i unionsrätten eller i nationell rätt eller, om medlemsstaterna så föreskriver, av en organisation som handlägger skyddade geografiska beteckningar, med beaktande av att dessa krav ska vara objektiva, icke diskriminerande och förenliga med unionsrätten.

g)

En angivelse av den huvudsakliga råvaran för framställning av den aromatiserade vinprodukten.

h)

Namn och adress för de myndigheter eller organ som kontrollerar efterlevnaden av bestämmelserna i produktspecifikationen samt deras särskilda uppgifter.

a)

offentliggöra det sammanfattande dokumentet och produktspecifikationen, åtminstone på internet, och

b)

till kommissionen översända en ansökan om skydd med följande uppgifter:

a)

de nuvarande förhållandena i unionen, särskilt i de områden där produkten konsumeras,

b)

den tillämpliga unionsrätten eller nationella rätten.

a)

Varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk av en skyddad beteckning

b)

Varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens eller tjänstens verkliga ursprung anges eller den skyddade beteckningen har översatts, transkriberats eller translittererats eller åtföljs av uttryck som ”stil”, ”typ”, ”metod”, ”sådan som tillverkas i”, ”imitation”, ”smak”, ”liknande” eller dylikt.

c)

Varje annan osann eller vilseledande uppgift om härkomst, ursprung, beskaffenhet eller väsentliga egenskaper hos produkten på dennas inre eller yttre förpackning, i reklammaterial eller handlingar som gäller den berörda vinprodukten, liksom förpackning av produkten i en behållare som är ägnad att inge en oriktig föreställning om produktens ursprung.

d)

Varje annan praxis som kan vilseleda konsumenterna om produktens verkliga ursprung.

a)

den eller de behöriga myndigheter som avses i artikel 22, eller

b)

ett eller flera kontrollorgan som ansvarar för kontrollen enligt artikel 2 andra stycket punkt 5 i förordning (EG) nr 882/2004 och som utför produktcertifieringar i enlighet med kraven i artikel 5 i den förordningen.

a)

en eller flera offentliga myndigheter som utsetts av tredjelandet, eller

b)

ett eller flera certifieringsorgan.

a)

Den tekniska dokumentation som föreskrivs i artikel 10.1.

b)

De nationella besluten om godkännande.

a)

kriterier för avgränsningen av det geografiska området, och

b)

regler, restriktioner och undantag rörande produktionen i det avgränsade geografiska området.

a)

fastställa i vilka fall en enskild producent får ansöka om skydd av en geografisk beteckning,

b)

fastställa begränsningarna för vilken typ av sökande som får ansöka om skydd av en geografisk beteckning,

c)

fastställa de villkor som ska uppfyllas vid en ansökan om skydd för en geografisk beteckning, kommissionens granskning, invändningsförfarandet och förfaranden för ändring eller avregistrering av geografiska beteckningar,

d)

fastställa villkor för gränsöverskridande ansökningar,

e)

fastställa datumet för inlämning av en ansökan eller en begäran,

f)

fastställa datumet från och med vilken skyddet ska gälla,

g)

fastställa de villkor enligt vilka en ändring ska anses vara en mindre ändring i den mening som avses i artikel 24.2,

h)

fastställa datumet då en ändring ska träda i kraft,

i)

fastställa villkoren för ansökningar om, och godkännande av, ändringar av produktspecifikationen för en geografisk beteckning som skyddas enligt denna förordning, när dessa ändringar inte medför några ändringar av det sammanfattande dokument som avses i artikel 10.1 d.

a)

den information som produktspecifikationen ska innehålla om det samband mellan det geografiska området och slutprodukten, vilket avses i artikel 2.3,

b)

metoderna för offentliggörande av beslut om skydd eller avslag, som avses i artikel 16,

c)

inlämnandet av gränsöverskridande ansökningar,

d)

de kontroller som medlemsstaterna ska genomföra, inbegripet tester.

a)

mallar för dokument och överföringsformat,

b)

tidsfrister,

c)

närmare uppgifter om de fakta, bevis och underlag som ska lämnas in som stöd för ansökan eller begäran.

a)

vilken typ av uppgifter som ska lämnas,

b)

hur meddelandena ska göras,

c)

regler om åtkomsträtt till de uppgifter eller informationssystem som görs tillgängliga,

d)

villkor och former för uppgifternas offentliggörande.

a)

regler om tillhandahållande av de uppgifter som krävs för tillämpningen av den här artikeln,

b)

förfaranden för hantering av de uppgifter som ska underrättas om samt regler om innehåll, form, tidpunkt, frekvens och tidsfrister för anmälningarna,

c)

förfaranden för hur uppgifter och dokument ska överföras till eller göras tillgängliga för medlemsstaterna, behöriga myndigheter i tredjeländer eller allmänheten.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/35

(1)

Genom rådets förordning (EG) nr 774/94 (2) tilldelas kommissionen befogenheter att genomföra vissa bestämmelser i den förordningen.

(2)

Till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande bör de befogenheter som tilldelas kommissionen genom förordning (EG) nr 774/94 anpassas till artiklarna 290 och 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)

(3)

I syfte att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av förordning (EG) nr 774/94 bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av förordningen, för det fall volymerna eller andra villkor för kvoterna skulle ändras, i synnerhet genom ett beslut från rådet om att ingå ett avtal med ett eller flera tredjeländer. Det är av särskild vikt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter, bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(4)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av förordning (EG) nr 774/94 när det gäller de regler som är nödvändiga för förvaltningen av de kvotordningar som avses i den förordningen, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (3).

(5)

Förordning (EG) nr 774/94 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Artiklarna 7 och 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 7

Kommissionen ska genom genomförandeakter anta nödvändiga regler för förvaltningen av de kvotordningar som avses i denna förordning samt vid behov anta

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8b.2.

Artikel 8

I syfte att efterleva internationella åtaganden och i fall då volymerna eller andra villkor för kvoterna enligt denna förordning ska anpassas av Europaparlamentet och rådet eller av rådet, särskilt genom ett rådsbeslut om ingående av ett avtal med ett eller flera tredjeländer, ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 8a med avseende på påföljande ändringar av denna förordning.”

(2)

Följande artiklar ska införas:

”Artikel 8a

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 8 ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med den 9 april 2014. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 8 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.   En delegerad akt som antas enligt artikel 8 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 8b

1.   Kommissionen ska biträdas av kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket, som inrättats genom artikel 229 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (4). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (5).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.   Om kommitténs yttrande ska inhämtas genom skriftligt förfarande, ska det förfarandet avslutas utan resultat, om inom tidsfristen för att avge yttrandet, kommitténs ordförande så beslutar eller åtminstone en fjärdedel av kommittéledamöterna så begär.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/38

(1)

Enligt artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 510/2011 (3) ska kommissionen, under förutsättning att det bekräftas att det är möjligt, genomföra en översyn av tillvägagångssätten för att uppnå målet på 147 g CO2/km till 2020, inklusive de formler som fastställs i bilaga I till den förordningen och de undantag som anges i artikel 11 i denna. Det är lämpligt att den här förordningen är så neutral som möjligt ur konkurrenshänseende och med tanke på social rättvisa och hållbarhet.

(2)

Med tanke på kopplingen mellan koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning kan ett fastställande av tillvägagångssätten för att minska koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon också bidra till att på ett kostnadseffektivt sätt minska bränsleförbrukningen och därmed sammanhängande kostnader för ägare av sådana fordon.

(3)

Det är lämpligt att klargöra att utsläppen, för att kontrollera efterlevnaden av målet på 147 g CO2/km, även fortsättningsvis bör mätas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 (4) och dess tillämpningsbestämmelser och med användning av innovativa tekniker.

(4)

Enligt den tekniska analys som genomfördes för konsekvensbedömningen finns den teknik som är nödvändig för att uppnå målet på 147 g CO2/km att tillgå, och minskningarna kan uppnås till lägre kostnad än vad som förutspåddes i de tekniska analyser som genomfördes innan förordning (EU) nr 510/2011 trädde i kraft. Dessutom har avståndet mellan målet på 147 g CO2/km och dagens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp från nya lätta nyttofordon minskat. Därmed har det bekräftats att det är möjligt att uppnå det målet till 2020.

(5)

För att ta hänsyn till den oproportionellt stora påfrestningen på de minsta tillverkarna om de skulle uppfylla specifika utsläppsmål definierade efter fordonets nytta, den betungande administrationen i fråga om undantagsförfarandet och de marginella vinsterna därav i form av minskade koldioxidutsläpp från fordon sålda av de tillverkarna, bör tillverkare som ansvarar för färre än 1 000 registreringar av nya lätta nyttofordon i unionen per år undantas från tillämpningsområdet för de specifika utsläppsmålen och från avgifterna för extra utsläpp.

(6)

Förfarandet för att bevilja undantag för tillverkare av små volymer bör förenklas så att det blir flexiblare i fråga om när en ansökan om undantag ska lämnas in av dessa tillverkare och när kommissionens ska bevilja ett sådant undantag.

(7)

För att fordonsindustrin ska kunna satsa på långsiktiga investeringar och innovation bör man ange prognoser för hur förordning (EU) nr 510/2011 bör ändras efter 2020. Dessa prognoser bör baseras på en bedömning av hur snabbt utsläppsminskningarna måste ske för att unionens långsiktiga klimatmål ska uppfyllas och konsekvenserna för utvecklingen av kostnadseffektiva tekniker för att minska koldioxidutsläppen från lätta nyttofordon. Kommissionen bör senast 2015 se över dessa aspekter och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om resultaten av översynen. Den rapporten bör, när det är lämpligt, inbegripa förslag till ändring av förordning (EU) nr 510/2011 i syfte att fastställa koldioxidutsläppsmål för nya lätta nyttofordon efter 2020, inklusive ett eventuellt fastställande av ett realistiskt och uppnåbart mål för 2025, på grundval av en övergripande konsekvensbedömning med beaktande av den fortsatta konkurrenskraften för industrin och industrier som är beroende av denna, samtidigt som man bevarar en tydlig inriktning för utsläppsminskningarna i enlighet med unionens långsiktiga klimatmål. När kommissionen utarbetar sådana förslag bör den se till att de är så neutrala som möjligt från konkurrenssynpunkt, samt socialt rättvisa och hållbara.

(8)

Växthusgasutsläppen till följd av energiproduktion, fordonstillverkning och hantering av uttjänta fordon står i dagsläget för en betydande del av vägtransporternas totala koldioxidutsläpp och kommer troligen att öka betydligt i framtiden. Politiska åtgärder bör därför vidtas för att vägleda tillverkarna mot optimala lösningar där man särskilt beaktar de växthusgasutsläpp som sker till följd av produktion av energi för fordon, såsom elektricitet och alternativa bränslen, och där man även ser till att dessa utsläpp som sker i tidigare led inte urholkar fördelarna med den förbättrade operativa energianvändning som förordning (EU) nr 510/2011 syftar till.

(9)

Enligt artikel 13.3 i förordning (EU) nr 510/2011 är kommissionen skyldig att offentliggöra en rapport om tillgången till uppgifter om markyta och nyttolast och deras användning som nyttoparametrar för att bestämma specifika koldioxidutsläppsmål uttryckta genom de formler som fastställs i bilaga I till förordning (EU) nr 510/2011. Även om dessa uppgifter är tillgängliga och deras potentiella användning har bedömts i konsekvensbedömningen, har det fastställts att det är mer kostnadseffektivt att behålla vikt i körklart skick som nyttoparameter för 2020 års mål för lätta nyttofordon.

(10)

Det är lämpligt att behålla tillvägagångssättet att ange målet baserat på ett linjärt förhållande mellan det lätta nyttofordonets nytta och dess mål för utsläppen av koldioxid som det uttrycks i formlerna som fastställs i bilaga I till förordning (EU) nr 510/2011, eftersom det innebär att man kan behålla mångfalden på marknaden för lätta nyttofordon och bibehålla tillverkarnas förmåga att tillgodose konsumenternas behov, och därigenom undvika omotiverad snedvridning av konkurrensen. Det är dock lämpligt att uppdatera det tillvägagångssättet mot bakgrund av senast tillgängliga uppgifter om registreringar av nya lätta nyttofordon.

(11)

I sin konsekvensbedömning har kommissionen bedömt tillgängligheten till uppgifter om markyta och användningen av markyta som nyttoparameter i de formler som fastställs i bilaga I till förordning (EU) nr 510/2011. Med den bedömningen som underlag har kommissionen dragit slutsatsen att nyttoparametern som ska användas i formeln för 2020 bör vara vikt.

(12)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 443/2009 (5) ska kommissionen genomföra en konsekvensbedömning för att se över provningsförfarandena så att de på ett adekvat sätt återspeglar bilars verkliga koldioxidutsläpp. Förordning (EU) nr 510/2011 utvidgar översynen av provningsförfarandena till att inkludera lätta nyttofordon. Det finns ett behov av att ändra den nu använda ”nya europeiska körcykeln” (NEDC-körcykeln) för att säkerställa överensstämmelse med faktiska körförhållanden och undvika att faktiska koldioxidutsläpp och faktisk bränslekonsumtion underskattas. Så snart det är genomförbart bör man enas om ett nytt, mer realistiskt och tillförlitligt provningförfarande. Arbetet i denna riktning fortskrider genom utvecklingen av ett världsomfattande harmoniserat provningsförfarande för lätta fordon (WLTP) inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa, men det har ännu inte färdigställts. För att säkerställa att specifika koldioxidutsläpp som anges för nya personbilar och nya lätta nyttofordon stämmer bättre överens med de utsläpp som faktiskt genereras under normala användningsförhållanden bör WLTP tillämpas snarast möjligt. Mot den bakgrunden fastställs i bilaga I till förordning (EU) nr 510/2011 utsläppsgränser för 2020 uppmätta i enlighet med förordning (EG) nr 715/2007 och bilaga XII till kommissionens förordning (EG) nr 692/2008 (6). När provningsförfarandena ändras, bör gränserna i bilaga I till förordning (EU) nr 510/2011 ändras så att man får jämförbara nivåer för tillverkare och fordonsklasser. Följaktligen bör kommissionen genomföra en grundlig korrelationsundersökning mellan NEDC-körcykeln och de nya WLTP-provningscyklarna för att säkerställa överensstämmelse med faktiska körförhållanden.

(13)

I syfte att säkerställa att de faktiska utsläppen återges på ett korrekt sätt och att uppmätta koldioxidvärden är fullt jämförbara bör kommissionen se till att de delar av provningsförfarandena som har en väsentlig inverkan på de uppmätta koldioxidutsläppen är strikt definierade, så att man kan förhindra att tillverkarna använder sig av flexibilitetsmöjligheterna under provningscykeln. Avvikelserna mellan koldioxidutsläppsvärdena för typgodkännande och utsläppen för fordon som saluförs bör åtgärdas, bland annat genom att man överväger ett förfarande för kontroll av överensstämmelse hos fordon i drift som ska garantera oberoende provning av ett representativt urval av fordon som saluförs samt metoder för att ta itu med fall där det påvisats en avsevärd skillnad mellan koldioxidutsläppen enligt undersökningen och koldioxidutsläppen enligt det ursprungliga typgodkännandet.

(14)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att fastställa tillvägagångssätten för att till 2020 uppnå målet att minska koldioxidutsläppen från nya lätta nyttofordon, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(15)

Förordning (EU) nr 510/2011 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

I artikel 1 ska punkt 2 ersättas med följande:

”2.   Från och med år 2020 föreskrivs i denna förordning ett mål för de genomsnittliga koldioxidutsläppen på 147 g CO2/km från nya lätta nyttofordon som registreras i unionen, uppmätt i enlighet med förordning (EG) nr 715/2007 och dess tillämpningsbestämmelser och med användning av innovativ teknik.”

2.

I artikel 2 ska följande punkt läggas till:

”4.   Artiklarna 4, 8.4 b, 8.4 c, 9, 10.1 a och 10.1 c ska inte gälla tillverkare som, tillsammans med alla sina anslutna företag, är ansvarig för färre än 1 000 registreringar av nya lätta nyttofordon i unionen under föregående kalenderår.”

3.

I artikel 11.3 ska sista meningen utgå.

4.

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

5.

Artikel 13 ska ändras på följande sätt:

6.

I artikel 14 ska följande punkt läggas till:

”2a.   Om den kommitté som avses i punkt 1 inte avger något yttrande ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.”

7.

I punkt 1 i bilaga I ska följande led läggas till:

”c)	Fr.o.m. 2020: där M = fordonets vikt i kilogram (kg) M0 = det värde som antas i enlighet med artikel 13.5 a = 0,096.”.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/42

(1)

Enligt kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (nedan kallad Europa 2020) bör invånarna i unionen ges förutsättningar att delta fullt ut i den inre marknaden, vilket kräver att man förstärker deras möjligheter och förtroende när det gäller att köpa varor och tjänster över gränserna, särskilt via internet.

(2)

Unionen bidrar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och till att sätta konsumenten i centrum på den inre marknaden genom att stödja och komplettera medlemsstaternas politik för att se till att medborgarna kan dra full nytta av fördelarna med den inre marknaden och att det vidtas konkreta åtgärder för att skydda deras säkerhet och rättsliga och ekonomiska intresse i samband med detta.

(3)

Det fleråriga konsumentprogrammet för åren 2014–2020 (nedan kallat programmet) bör bidra till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och fullt ut stödja Europa 2020:s ambitioner när det gäller tillväxt och konkurrenskraft, genom att beakta specifika farhågor som konstaterats i Europa 2020 som rör den digitala agendan för Europa och se till att digitaliseringen verkligen resulterar i att konsumenternas intressen tas bättre tillvara, hållbar tillväxt, genom en utveckling mot i högre grad hållbara konsumtionsmönster, social delaktighet, genom beaktande av utsatta konsumenters situation och de behov som uppstår när befolkningen blir allt äldre, och smart lagstiftning, bland annat genom övervakning av konsumentmarknaden i syfte att utarbeta smarta och målinriktade bestämmelser.

(4)

I kommissionens meddelande av den 22 maj 2012 med titeln En strategi för konsumentpolitiken i EU – Att öka förtroendet och tillväxten (nedan kallad strategin för konsumentpolitiken), fastställs en strategisk ram för unionens konsumentpolitik för de kommande åren, varigenom stöd ges till konsumenternas intressen inom all den politik som förs av unionen. Syftet med strategin för konsumentpolitiken är att skapa en strategi där de politiska åtgärderna på ett mer effektivt och verkningsfullt sätt kommer att stödja konsumenterna under hela deras liv genom tillhandahållande av säkra varor och tjänster, genom konsumentinformation och konsumentutbildning, genom stöd till organisationer som företräder konsumenterna, genom en förstärkning av konsumenternas rättigheter, tillgång till rättvisa och rättelse och genom att säkerställa att konsumentlagstiftningen efterlevs.

(5)

Den senaste konjunkturnedgången har synliggjort en rad brister och inkonsekvenser på den inre marknaden som har bidragit till att undergräva konsumenternas och medborgarnas förtroende. Samtidigt som det är viktigt att kännas vid de budgetbegränsningar inom vilka unionen bedriver sin verksamhet för närvarande, bör unionen icke desto mindre tillhandahålla de finansiella medel som krävs för att nå programmets mål och bör därför stödja Europa 2020.

(6)

Åtgärder för att undanröja de återstående omotiverade och oproportionella hindren för den inre marknadens funktion och stärka medborgarnas tillit till och förtroende för systemet, framför allt vid gränsöverskridande köp, är av avgörande betydelse när det gäller att fullborda den inre marknaden. Unionen bör sträva efter att skapa ändamålsenliga villkor som stärker konsumenterna genom att ge dem de verktyg, kunskaper och kompetenser som krävs för att de ska kunna fatta välavvägda och välgrundade beslut och genom att öka deras medvetenhet.

(7)

I denna förordning beaktas den ekonomiska, sociala och tekniska miljön och de nya utmaningar som följer av den. De åtgärder som finansieras genom programmet kommer att särskilt fokusera på frågor med anknytning till globalisering, digitalisering, de alltmer komplicerade beslut som konsumenter måste fatta, behovet av i högre grad hållbara konsumtionsmönster, en åldrande befolkning, social utestängning och utsatta konsumenter. Att konsumenternas intresse beaktas på unionens alla politikområden, i enlighet med artikel 12 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), är en viktig prioritering. Samordningen med unionens övriga politikområden och program är därför viktig för att konsumenternas intressen ska beaktas fullt ut inom andra politikområden. För att främja synergieffekter och undvika dubblering av arbetet bör unionens andra fonder och program tillhandahålla finansiering för integrering av konsumentfrågor på sina respektive områden.

(8)

Programmet bör säkerställa att alla konsumenter, särskilt utsatta konsumenter, åtnjuter en hög skyddsnivå i syfte att beakta deras specifika behov och stärka de medel som står till buds för dem, i enlighet med uppmaningen i Europaparlamentets resolution av den 22 maj 2012 om en strategi för att stärka sårbara konsumenters rättigheter (4). Programmet bör särskilt säkerställa att utsatta konsumenter har tillgång till information om varor och tjänster så att de ges lika möjlighet att fatta fria och välgrundade beslut, inte minst eftersom utsatta konsumenter kan ha svårt att få tillgång till och förstå konsumentinformation och därför riskerar att vilseledas.

(9)

Programmet bör framför allt ta hänsyn till barn, bland annat genom samarbete med intressenter för att säkerställa deras engagemang för ansvarsfull reklam som riktar sig till barn, särskilt vad gäller bekämpandet av vilseledande reklam på nätet.

(10)

Åtgärder bör fastställas i programmet, som utgör en unionsram för deras finansiering. I enlighet med artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (5) kommer den här förordningen att utgöra rättslig grund för programmets åtgärder och genomförande. Den här förordningen bygger vidare på de åtgärder som finansierats genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1926/2006/EG (6).

(11)

Det är viktigt att förbättra konsumentskyddet. För att detta allmänna mål ska kunna nås bör det fastställas specifika mål för säkerhet, konsumentinformation, konsumentutbildning och stöd till konsumentorganisationer på unionsnivå, rättigheter och rättelse samt tillsyn när det gäller konsumenträttigheterna. Värdet och effekten av de åtgärder som vidtas inom ramen för programmet bör regelbundet övervakas och utvärderas för att bidra till en smartare utformning av politiken i konsumenternas intresse. Indikatorer, vilkas värde dock bör ses i ett vidare sammanhang, bör tas fram för utvärdering av konsumentpolitiken och framför allt för att utvärdera exakt vilka effekter åtgärderna har.

(12)

Det är viktigt att öka konsumenternas förtroende. För att det målet ska kunna uppnås bör handlingsutrymmet stärkas, särskilt genom ett lämpligt ekonomiskt stöd till konsumentorganisationer på unionsnivå och europeiska konsumentcentrum, med hänsyn till deras viktiga roll när det gäller att ge konsumenterna information och bistånd med avseende på deras rättigheter, stödja konsumenterna vid konsumenttvister, särskilt i fråga om tillgång till lämpliga tvistlösningsmekanismer, och främja konsumenternas intresse av att den inre marknaden fungerar väl. Dessa organisationer och centrum bör kunna förbättra konsumentskyddet och öka konsumenternas förtroende genom åtgärder på plats och individanpassad hjälp, upplysning och utbildning.

(13)

Det bör fastställas vilka åtgärder som är bidragsberättigande och som kan vidtas för att uppnå målen.

(14)

Det bör fastställas vilka de potentiella bidragsmottagarna är.

(15)

Ett finansiellt referensbelopp för programmet i enlighet med punkt 17 i det interinstitutionella avtalet av den 2 december 2013 mellan Europarlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning (7) ingår i denna förordning, utan att Europaparlamentets och rådets budgetbefogenheter enligt EUF-fördraget härigenom påverkas.

(16)

Enligt principerna för sund ekonomisk förvaltning, öppenhet och flexibilitet vid programmets genomförande bör genomförandeorganet kunna få vara kvar, förutsatt att samtliga krav är uppfyllda enligt rådets förordning (EG) nr 58/2003 (8).

(17)

Unionens och medlemsstaternas utgifter när det gäller konsumenternas säkerhet, utbildning och rättigheter samt tillsynen bör samordnas bättre för att säkerställa komplementaritet, bättre effektivitet och synlighet samt för att förbättra budgetsynergieffekterna.

(18)

I avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet föreskrivs att unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och de stater inom Europeiska frihandelssammanslutningen som deltar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, å andra sidan, ska samarbeta kring konsumentskyddsfrågor. Även andra länder bör ges möjlighet att delta i programmet, särskilt unionens grannländer och länder som ansökt om medlemskap i unionen eller som är kandidater eller anslutande länder.

(19)

I samband med programmets genomförande och med tanke på produktionskedjans globalisering och marknadernas ökande ömsesidiga beroende bör samarbete med tredjeländer som inte deltar i programmet uppmuntras, med beaktande av relevanta avtal mellan de berörda länderna och unionen.

(20)

Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen med avseende på anpassningen av de indikatorer som fastställs i bilaga II för att beakta ändringar av lagstiftningsramen för konsumentskydd och med avseende på att ändra bilaga I genom att avlägsna vissa berörda åtgärder för att beakta resultaten i en utvärderingsrapport från kommissionen. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(21)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller antagandet av årliga arbetsprogram. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9). Eftersom det inte fastställs några kriterier för produkters säkerhet i programmet, utan syftet är att tillhandahålla ekonomiskt stöd för verktyg som behövs vid genomförandet av produktsäkerhetsåtgärder, och eftersom det rör sig om förhållandevis små belopp bör det rådgivande förfarandet tillämpas.

(22)

Under hela utgiftscykeln bör unionens ekonomiska intressen skyddas med hjälp av proportionella åtgärder som ska göra det möjligt att förebygga, spåra och utreda oriktigheter, att återkräva sådana medel som förlorats eller som utbetalats eller använts felaktigt och att vid behov fastställa administrativa och ekonomiska sanktioner, i enlighet med förordning (EU, Euratom) nr 966/2012.

(23)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av frågornas gränsöverskridande karaktär utan snarare, på grund av att unionens åtgärder kan vara mer effektiva, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(24)

Beslut nr 1926/2006/EG bör upphöra att gälla.

(25)

Det bör finnas en övergång mellan programmet för gemenskapsåtgärder på området konsumentpolitik (2007–2013), inrättat genom beslut nr 1926/2006/EG, och det här programmet, särskilt i fråga om kontinuiteten hos fleråriga åtgärder och utvärdering av framstegen inom det tidigare programmet och av vilka områden som behöver uppmärksammas mer. Dessutom bör programmet vara sjuårigt för att det ska löpa parallellt med den fleråriga budgetram som fastställs i rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 (10). Därför bör det här programmet tillämpas från och med den 1 januari 2014. Från och med den 1 januari 2021 bör anslagen för tekniskt och administrativt stöd, om det är nödvändigt, täcka utgifter för förvaltningen av åtgärder som inte har slutförts före utgången av 2020.

a)

Mål I – Säkerhet: Att befästa och förbättra produktsäkerheten genom effektiv marknadsövervakning i unionen.

Detta mål kommer att mätas framför allt genom verksamheten inom EU:s system för snabbt informationsutbyte om farliga produkter (Rapex) och dess ändamålsenlighet.

b)

Mål II – Konsumentinformation och konsumentutbildning samt stöd till konsumentorganisationer: Att förbättra konsumenternas utbildning, den information som tillhandahålls dem samt göra dem mer medvetna om sina rättigheter, ta fram ett faktaunderlag som kan användas inom konsumentpolitiken och stödja konsumentorganisationer, inbegripet med beaktande av utsatta konsumenters särskilda behov.

c)

Mål III – Rättigheter och rättelse: Att utveckla och stärka konsumenternas rättigheter, särskilt genom smart reglering och bättre möjligheter att få enkel, effektiv, snabb och billig rättelse, bland annat genom alternativ tvistlösning.

Detta mål kommer att mätas genom utnyttjandet av alternativ tvistlösning vid gränsöverskridande tvister och genom verksamheten inom ett unionsomfattande onlinesystem för tvistlösning samt genom den andel konsumenter som vidtar en åtgärd i samband med ett uppkommet problem.

d)

Mål IV – Tillsyn: Att arbeta för att konsumenternas rättigheter genomförs i praktiken, genom att stärka samarbetet mellan nationella tillsynsmyndigheter och erbjuda rådgivning till konsumenter.

Detta mål kommer att mätas framför allt genom informationsflödet och ändamålsenligheten av samarbetet inom nätverket för konsumentskyddssamarbete och verksamheten inom nätverket av europeiska konsumentcentrum samt konsumenternas kännedom om dessa.

Konsumentinformation av hög kvalitet och konsumentdeltagande är en sektorsövergripande prioritet och ska därför uttryckligen föreskrivas, där så är möjligt, i alla sektorsmål och åtgärder som finansieras genom programmet.

a)

Mål I – Säkerhet:

b)

Mål II – Konsumentinformation och konsumentutbildning samt stöd till konsumentorganisationer:

c)

Mål III – Rättigheter och rättelse:

d)

Mål IV – Tillsyn:

a)

De är icke-statliga, ideella organisationer som är oberoende av industri, handel och näringsliv eller andra motstridiga intressen och deras huvudsakliga mål och verksamhet består i att främja och skydda konsumenternas hälsa och säkerhet samt deras ekonomiska och rättsliga intressen i unionen.

b)

De har i uppdrag att företräda konsumenternas intressen på unionsnivå av sådana organisationer i minst hälften av medlemsstaterna som enligt nationella bestämmelser eller nationell praxis företräder konsumenter och är verksamma på regional eller nationell nivå.

a)

De är icke-statliga, ideella organisationer som är oberoende av industri, handel och näringsliv eller andra motstridiga intressen och deras huvudsakliga mål och verksamhet består i att främja och skydda konsumenternas hälsa och säkerhet samt deras ekonomiska och rättsliga intressen i unionen.

b)

De utför samtliga följande uppgifter: De fungerar som en formell mekanism genom vilken företrädare för konsumenter från såväl unionen som tredjeländer kan bidra till den politiska diskussionen och politikens innehåll, anordnar möten med tjänstemän och beslutsfattare i syfte att främja och försvara konsumenternas intressen hos offentliga myndigheter, kartlägger gemensamma problem och utmaningar för konsumenterna, lyfter fram konsumenternas synpunkter i unionens bilaterala relationer med tredjeländer, bidrar till utbytet och spridningen av sakkunskaper och fakta om konsumentfrågor både i unionen och i tredjeländer samt utarbetar gemensamma konsumentpolitiska rekommendationer.

a)

De är icke-statliga, ideella organisationer som är oberoende av industri, handel och näringsliv eller andra motstridiga intressen och deras huvudsakliga mål och verksamhet består i att främja och skydda konsumenternas intressen.

b)

De verkar i minst hälften av medlemsstaterna.

a)

De länder inom Europeiska frihandelssammanslutningen som deltar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, i enlighet med villkoren i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

b)

Tredjeländer, särskilt anslutande länder, kandidatländer och potentiella kandidater, samt länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, i enlighet med de villkor som fastställs i ramavtal, associeringsrådets beslut eller liknande avtal om de allmänna principerna för deras deltagande i unionens program.

a)

Bidrag enligt artikel 5.1 för administrationskostnader inom konsumentorganisationer på unionsnivå får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

b)

Bidrag enligt artikel 5.2 för administrationskostnader inom internationella organ som främjar sådana principer och politiska riktlinjer som bidrar till programmets mål får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

c)

Bidrag enligt artikel 5.3 för administrationskostnader inom organ på unionsnivå som har inrättats för samordning av tillsynsåtgärder när det gäller produktsäkerhet och som erkänns för detta syfte genom unionslagstiftning får inte överstiga 95 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

d)

Bidrag enligt artikel 5.4 till unionsomfattande organ för åtgärder i syfte att utarbeta uppförandekoder, bästa praxis, riktlinjer för jämförelser av pris, kvalitet och hållbarhet får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

e)

Bidrag för anordnande av ordförandeskapsevenemang om unionens konsumentpolitik till nationella myndigheter i den medlemsstat som innehar ordförandeskapet för andra rådskonstellationer än utrikes frågor eller till organ som utsetts av den medlemsstaten får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

f)

Bidrag enligt artikel 5.6 för åtgärder som vidtas av myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för konsumentfrågor och motsvarande myndigheter i tredjeländer som deltar enligt artikel 7 får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna, utom när det gäller åtgärder som har exceptionellt stort nyttovärde, varvid unionens bidrag till de bidragsberättigande kostnaderna kan uppgå till högst 70 %.

g)

Bidrag enligt artikel 5.7 för utbyte mellan tillsynstjänstemän från medlemsstaterna eller tredjeländer som deltar enligt artikel 7 får täcka resekostnader och traktamenten.

h)

Bidrag enligt artikel 5.8 för åtgärder som vidtas av organ som utsetts av en medlemsstat eller ett tredjeland som avses i artikel 7 får inte överstiga 70 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

i)

Bidrag enligt artikel 5.9 för åtgärder som vidtas av nationella organ som handlägger konsumentklagomål får inte överstiga 50 % av de bidragsberättigande kostnaderna.

a)

som tilldelas myndigheterna och anmäls till kommissionen enligt förordning (EG) nr 2006/2004, omfattar minst sex medlemsstater eller avser överträdelser som vållar eller riskerar att vålla skada i minst två medlemsstater,

b)

till de myndigheter som ansvarar för konsumentprodukters säkerhet, omfattar minst tio medlemsstater som deltar i det europeiska nätverk mellan de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för produktsäkerhet som avses i artikel 10 i direktiv 2001/95/EG eller bidrar till genomförandet av marknadsövervakning på området för konsumentprodukters säkerhet enligt bestämmelser i en unionsrättsakt.

a)

åtgärdernas genomförande, i enlighet med artikel 4 och bilaga I till denna förordning, och den vägledande fördelningen av finansiella medel,

b)

tidsplanen för planerade erbjudanden att lämna anbud och förslag.

a)

senast den 30 september 2017

b)

senast den 31 december 2017 om lämpligt lägga fram ett lagstiftningsförslag eller, om inte annat följer av punkt 3, anta en delegerad akt.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/57

(1)

Genom rådets förordning (EG) nr 2008/97 (2) ges kommissionen befogenhet att anta tillämpningsföreskrifter för de särskilda ordningarna för import av olivolja och andra jordbruksprodukter från Turkiet. Genom den förordningen ges kommissionen även befogenhet att anta anpassningar av den förordningen, om de närmare föreskrifterna i det relevanta associeringsavtalet skulle ändras.

(2)

Genom rådets förordning (EG) nr 779/98 (3) ges kommissionen befogenhet att anta särskilda tillämpningsföreskrifter för importordningen för produkter som är upptagna i bilaga I till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) med ursprung i Turkiet och som får importeras till unionen på de villkor som föreskrivs i beslut nr 1/98 av associeringsrådet EG–Turkiet (4).

(3)

Genom rådets förordning (EG) nr 1506/98 (5) ges kommissionen befogenhet att avsluta upphävandet enligt den förordningen så snart hindren för förmånsbehandlad export från unionen till Turkiet tas bort.

(4)

Som en följd av ikraftträdandet av Lissabonfördraget bör de befogenheter som getts till kommissionen enligt förordningarna (EG) nr 2008/97, (EG) nr 779/98 och (EG) nr 1506/98 anpassas till artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget.

(5)

För att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av förordning (EG) nr 2008/97, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget ges till kommissionen när det gäller ändringar av den förordningen som är nödvändiga om aktuella villkor för de särskilda ordningarna i associeringsavtalet ändras, framför allt när det gäller beloppen, eller om ett nytt avtal ingås. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(6)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av förordningarna (EG) nr 2008/97, (EG) nr 779/98 och (EG) nr 1506/98 bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (6).

(7)

Förordningarna (EG) nr 2008/97, (EG) nr 779/98 och (EG) nr 1506/98 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artiklarna 7 och 8 ska ersättas med följande:

”Artikel 7

Kommissionen ska, genom genomförandeakter, anta de regler som är nödvändiga för tillämpningen av de särskilda ordningarna för import som fastställs i denna förordning. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8b.2.

Artikel 8

För att respektera internationella åtaganden och i de fall rådet har beslutat att godkänna ändringarna av de aktuella villkoren för de särskilda ordningarna i associeringsavtalet eller att ingå ett nytt avtal, ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 8a med avseende på de därav följande ändringarna av denna förordning.”

2.

Följande artiklar ska införas:

”Artikel 8a

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen på de villkor som fastställs i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 8 ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med den 9 april 2014. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 8 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.   En delegerad akt som antas enligt artikel 8 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 8b

1.   Kommissionen ska biträdas av kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket, som inrättats genom artikel 229 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (7). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (8).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.   Om kommitténs yttrande ska inhämtas genom skriftligt förfarande, ska förfarandet avslutas utan resultat om ordföranden för kommittén inom tidsgränsen för avgivande av ett yttrande beslutar detta eller om åtminstone en fjärdedel av kommittéledamöterna begär det.

1.

Artikel 1 ska ersättas med följande:

”Artikel 1

Kommissionen ska, genom genomförandeakter, anta de regler som är nödvändiga för tillämpningen av importordningen för de produkter som är upptagna i bilaga I till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, med ursprung i Turkiet och som importeras till unionen på de villkor som föreskrivs i beslut nr 1/98 av associeringsrådet EG–Turkiet. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 2a.2.”

2.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 2a

1.   Kommissionen ska biträdas av kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket, som inrättats genom artikel 229 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (9). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.   Om kommitténs yttrande ska inhämtas genom skriftligt förfarande, ska förfarandet avslutas utan resultat om ordföranden för kommittén inom tidsgränsen för avgivande av ett yttrande beslutar detta eller om åtminstone en fjärdedel av kommittéledamöterna begär det.

1.

Artikel 3 ska ersättas med följande:

”Artikel 3

Kommissionen ska genom genomförandeakter avsluta upphävandet i artikel 2 så snart hindren för förmånsbehandlad export från unionen till Turkiet tagits bort. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 3a.2.”

2.

Följande artikel ska införas:

”Artikel 3a

1.   Kommissionen ska biträdas av kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket, som inrättats genom artikel 229 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 (11). Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (12).

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.   Om kommitténs yttrande ska inhämtas genom skriftligt förfarande, ska förfarandet avslutas utan resultat om ordföranden för kommittén inom tidsgränsen för avgivande av ett yttrande beslutar detta eller om åtminstone en fjärdedel av kommittéledamöterna begär det.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/61

(1)

Att skapa en övergripande bild av hur investeringarna i unionens energiinfrastruktur utvecklas är avgörande för utvecklingen av unionens energipolitik och för att kommissionen ska kunna utföra sina uppgifter på energiområdet. Tillgång till regelbundna, aktuella uppgifter och regelbunden, aktuell information bör ge kommissionen möjlighet att göra nödvändiga jämförelser och bedömningar och att föreslå de åtgärder som behövs på grundval av korrekta siffror och analyser, exempelvis avseende den framtida jämvikten mellan tillgång och efterfrågan på energi.

(2)

Under senare år har situationen på energiområdet inom och utanför unionen förändrats radikalt och investeringar i energiinfrastruktur är därför avgörande för att trygga unionens energiförsörjning, för att den inre marknaden ska fungera och för att den övergång till ett koldioxidsnålt energisystem som unionen har påbörjat ska kunna genomföras.

(3)

Den nya situationen på energiområdet kräver stora investeringar i alla typer av infrastruktur i alla energisektorer, men också utveckling av nya typer av infrastruktur och spridning av ny teknik på marknaden. Liberaliseringen av energisektorn och den fortsatta integreringen av den inre marknaden ger de ekonomiska aktörerna en mer framträdande roll när det gäller investeringar. Samtidigt kommer nya politiska krav, t.ex. mål i fråga om bränsleblandning, att förändra medlemsstaternas politik när det gäller att främja ny och/eller modernare energiinfrastruktur.

(4)

I detta sammanhang bör investeringarna i unionens energiinfrastruktur beaktas i högre grad, inte minst om man vill kunna förutse problem, främja bästa praxis och införa större öppenhet och insyn i fråga om den framtida utvecklingen av unionens energisystem.

(5)

Därför bör kommissionen, och särskilt dess observationsgrupp för energimarknaden, ha tillgång till korrekta uppgifter och korrekt information om investeringsprojekt, inbegripet projekt för avveckling, för de viktigaste delarna av unionens energisystem.

(6)

Uppgifter och information om den förväntade utvecklingen av produktions-, överförings- och lagringskapacitet och om projekt inom olika energisektorer är av intresse för unionen och av vikt för framtida investeringar. Det är därför nödvändigt att se till att kommissionen underrättas om investeringsprojekt där arbetet med uppförande eller avveckling redan har inletts eller för vilka ett slutgiltigt investeringsbeslut har tagits.

(7)

Enligt artiklarna 41 och 42 i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) är företag skyldiga att anmäla sina investeringsprojekt. Sådan information måste särskilt kompletteras med regelbunden rapportering om genomförandet av investeringsprojekt. Denna kompletterande rapportering påverkar inte tillämpningen av artiklarna 41–44 i Euratomfördraget. Man bör emellertid undvika att belasta företagen med dubbla bördor.

(8)

För att ge kommissionen en samstämmig bild av utvecklingen av unionens energisystem som helhet behövs harmoniserade rapporteringsregler för investeringsprojekt, grundade på uppdaterade kategorier för de officiella uppgifter och den information som medlemsstaterna ska översända.

(9)

I detta syfte bör medlemsstaterna till kommissionen anmäla uppgifter och information om investeringsprojekt avseende energiinfrastruktur som planeras eller håller på att genomföras på deras territorium och som rör produktion, lagring och transport av olja, naturgas, el, inklusive el producerad från förnybara energikällor, el från stenkol och brunkol och parallell generering av el och nyttiggjord värme, produktion av biodrivmedel och avskiljning, transport och lagring av koldioxid. Medlemsstaterna bör också till kommissionen anmäla uppgifter och information om investeringsprojekt som rör sammankopplingar för el och gas med tredjeländer. De berörda företagen bör vara skyldiga att anmäla sådana uppgifter och sådan information till den berörda medlemsstaten.

(10)

Med tanke på tidsaspekterna för investeringsprojekt inom energisektorn bör rapportering vartannat år vara tillräcklig.

(11)

I syfte att undvika oproportionella administrativa bördor och för att minimera kostnaderna för medlemsstaterna och företagen, i synnerhet små och medelstora företag, bör denna förordning ge möjlighet att undanta medlemsstater och företag från rapporteringsskyldigheten om jämförbar information redan har delgetts kommissionen enligt unionsrättsakter som är specifika för energisektorn och som syftar till att uppnå målen att skapa konkurrenskraftiga energimarknader i unionen och att göra unionens energisystem hållbart och att trygga energiförsörjningen i unionen. All överlappning i fråga om den rapporteringsskyldighet som anges i det tredje paketet om den inre marknaden för el och naturgas bör därför undvikas. För att minska rapporteringsbördan bör kommissionen stödja medlemsstaterna genom att klarlägga i vilka fall den anser att de uppgifter och den information som redan anmälts till den med stöd av andra rättsakter uppfyller kraven i denna förordning.

(12)

Kommissionen, och särskilt dess observationsgrupp för energimarknaden, bör kunna vidta alla lämpliga åtgärder för att behandla uppgifter och för att förenkla och säkra anmälan av uppgifter, och i synnerhet att använda integrerade it-redskap och it-förfaranden, vilket bör garantera att de uppgifter eller den information som anmäls till kommissionen förblir konfidentiella.

(13)

Skyddet av enskilda personer med avseende på medlemsstaternas behandling av personuppgifter regleras av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (3) och skyddet av enskilda personer med avseende på kommissionens behandling av personuppgifter regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (4). Denna förordning påverkar inte de bestämmelserna.

(14)

Medlemsstaterna, eller de enheter som de delegerat uppgiften till, och kommissionen ska behandla kommersiellt känsliga uppgifter och kommersiellt känslig information konfidentiellt. Därför bör medlemsstaterna eller de enheter som de delegerat uppgiften till, med undantag för uppgifter och information rörande gränsöverskridande överföringsprojekt, aggregera sådana uppgifter och sådan information på nationell nivå innan de överlämnas till kommissionen. Vid behov ska kommissionen aggregera uppgifterna i ytterligare steg så att inga detaljer om enskilda företag eller anläggningar avslöjas eller indirekt kan härledas.

(15)

Kommissionen, och i synnerhet dess observationsgrupp för energimarknaden, bör regelbundet tillhandahålla en sektorsövergripande analys av den strukturella utvecklingen av och framtidsutsikterna för unionens energisystem och i förekommande fall en mer detaljerad analys av vissa aspekter av detta energisystem. Denna analys bör särskilt bidra till att öka energitryggheten genom att identifiera eventuella luckor i infrastruktur och investeringar, i syfte att uppnå jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på energi. Analysen bör även utgöra ett bidrag till en diskussion om energiinfrastruktur på unionsnivå och bör därför vidarebefordras till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och göras tillgänglig för berörda parter.

(16)

Kommissionens sektorsövergripande analys, tillsammans med de uppgifter och den information som kommissionen offentliggör med stöd av denna förordning, kommer att bli till nytta för de små och medelstora företagens investeringsplanering.

(17)

Kommissionen kan bistås av experter från medlemsstaterna eller andra kvalificerade experter, i syfte att utveckla ett gemensamt sätt att se på potentiella infrastrukturluckor och därmed förknippade risker och främja öppenhet och insyn i fråga om framtida utveckling, något som är av särskilt intresse för nya aktörer på marknaden.

(18)

Denna förordning bör ersätta rådets förordning (EU, Euratom) nr 617/2010 (5), som ogiltigförklarades av Europeiska unionens domstol den 6 september 2012 (6) och som skulle ha fortsatt verkan till dess att en ny förordning har trätt i kraft. I och med att denna förordning träder i kraft bör domstolens ogiltigförklaring av förordning (EU, Euratom) nr 617/2010 få verkan. Ytterligare bör rådets förordning (EG) nr 736/96 (7), som upphävdes genom den ogiltigförklarade förordning (EU, Euratom) nr 617/2010, upphävas genom denna förordning.

(19)

Formen för och de tekniska bestämmelserna i anmälan till kommissionen av uppgifter och information om investeringsprojekt inom energiinfrastruktur fastställs i kommissionens förordning (EU, Euratom) nr 833/2010 (8). Förordning (EU, Euratom) nr 833/2010 bör fortsätta att vara tillämplig, till dess revidering, som kommer att följa på antagandet av denna förordning.

(20)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

i)

primära energikällor som olja, naturgas eller kol,

ii)

omvandlade energikällor såsom elektricitet,

iii)

förnybara energikällor, däribland vattenkraft, energi från biomassa och biogas, vindkraft, solenergi, tidvattenenergi, vågkraft och geotermisk energi, och

iv)

energiprodukter såsom raffinerade petroleumprodukter och biobränslen.

a)

Berörda medlemsstater, eller de enheter som uppgiften delegerats till, har redan anmält uppgifter eller information till kommissionen som motsvarar kraven i denna förordning och angett anmälningsdatumet och den specifika rättsakt som berörs, eller

b)

ett särskilt organ har fått i uppgift att utarbeta en flerårig investeringsplan för energiinfrastruktur på unionsnivå och sammanställer för detta ändamål uppgifter och information som motsvarar kraven i denna förordning. I detta fall och med avseende på tillämpningen av denna förordning ska det särskilda organet anmäla alla relevanta uppgifter och all relevant information till kommissionen.

a)

volymen för den planerade kapaciteten eller kapaciteten under uppförande,

b)

typ och väsentliga egenskaper avseende infrastruktur eller kapacitet på planeringsstadiet eller under uppförande, inklusive, i tillämpliga fall, platsen för projekt som avser överföring över gränserna,

c)

sannolikt år för idrifttagning,

d)

typ av energikälla,

e)

vilka anläggningar som kan sättas in vid energiförsörjningskriser, till exempel utrustning för omvänt flöde eller bränslebyte, och

f)

utrustning i system för avskiljning av koldioxid och ombyggnadsmekanismer för avskiljning och lagring av koldioxid.

a)

berörd infrastrukturs egenskaper och kapacitet, och

b)

sannolikt avvecklingsår.

a)

den totala volymen för den installerade produktions-, överförings- och lagringskapacitet som är tillgänglig vid ingången av det aktuella rapporteringsåret eller som varit ur drift längre än tre år, och

b)

relevant information om förseningar av och/eller hinder för genomförandet av ett investeringsprojekt, om medlemsstaterna, de enheter som uppgiften delegerats till eller det berörda särskilda organet förfogar över denna information.

a)

identifiering av potentiella framtida skillnader mellan efterfrågan och tillgång på energi som är av betydelse för unionens energipolitik, också för den inre energimarknadens funktion, med tyngdpunkten förlagd till var någonstans i infrastrukturen för produktion och överföring som fel och brister kan komma att uppträda i framtiden,

b)

identifiering av investeringshinder och främjande av bästa praxis för att komma till rätta med dem, och

c)

ökad insyn för marknadsaktörer och potentiella marknadsaktörer.

a)

en eventuell utvidgning av tillämpningsområdet till att omfatta

b)

huruvida gränsvärdena för anläggningar för förnybar energi bör sänkas eller inte.

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/69

(1)

Genom rådets förordning (EG) nr 2368/2002 (2) inrättas ett gemenskapssystem för certifiering samt import- och exportkontroll av rådiamanter i syfte att genomföra Kimberleyprocessens certifieringssystem.

(2)

Grönland omfattas inte av unionens territorium men ingår i förteckningen över utomeuropeiska länder och territorier i bilaga II till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Enligt artikel 198 i EUF-fördraget är syftet med de utomeuropeiska ländernas och territoriernas associering med unionen att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i de utomeuropeiska länderna och territorierna samt att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem och unionen som helhet.

(3)

I rådets beslut 2014/136/EU (3) fastställs regler och förfaranden som gör det möjligt för Grönland att genom sitt samarbete med unionen delta i Kimberleyprocessens certifieringssystem för rådiamanter. Detta samarbete skulle stärka de ekonomiska förbindelserna mellan unionen och Grönland inom diamantindustrin och göra det möjligt för Grönland att exportera rådiamanter som åtföljs av EU-certifikat som utfärdats inom ramen för certifieringssystemet, vilket skulle främja den ekonomiska utvecklingen på Grönland.

(4)

Förordning (EG) nr 2368/2002 bör ändras, så att beslut 2014/136/EU kan träda i kraft och Grönland kan delta i certifieringssystemet.

(5)

I enlighet därmed kommer det att bli förbjudet för Grönland att godta import eller export av rådiamanter till eller från en annan deltagande part än unionen utan giltigt certifikat. Genom de ändringar som den här förordningen innehåller kommer export av rådiamanter från Grönland till tredjeländer tillåtas så länge diamanterna åtföljs av ett EU-certifikat.

(6)

Utöver de gällande villkoren för certifiering, enligt vilka det krävs bevis för att rådiamanterna har importerats på laglig väg till unionen, bör ett alternativt villkor införas för diamanter som utvunnits på Grönland och som inte har exporterats tidigare, bland annat att bevis företes på att så är fallet.

(7)

Vidare bör de närmare bestämmelserna för överlämnande av rådiamanter till unionsmyndigheter för kontroll ändras, de särskilda reglerna för transitering utvidgas till att omfatta Grönland, Grönlands deltagande i kommittén för genomförandet av förordningen (EG) nr 2368/2002 möjliggöras samt bestämmelser införas om Grönlands representation inom ramen för Kimberleyprocessen och om samarbete med andra medlemsstater via kommissionen.

(8)

Förordning (EG) nr 2368/2002 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 1 ska ersättas med följande:

”Artikel 1

Genom denna förordning inrättas ett unionssystem för certifiering samt import- och exportkontroll av rådiamanter i syfte att genomföra Kimberleyprocessens certifieringssystem.

Vid tillämpningen av certifieringssystemet ska unionens territorium och Grönlands territorium betraktas som en enda enhet utan inre gränser.

Denna förordning ska varken påverka tillämpningen av eller ersätta gällande bestämmelser beträffande tullformaliteter och tullkontroll.”

2.

I artikel 3 ska inledningsfrasen ersättas med följande:

”Import av rådiamanter till gemenskapens (4) territorium eller Grönland ska vara förbjuden såvida inte följande villkor är uppfyllda:

3.

Artikel 4.1 ska ersättas med följande:

”1.   Förpackningar och tillhörande certifikat ska tillsammans utan dröjsmål överlämnas för kontroll till en gemenskapsmyndighet antingen i den medlemsstat till vilken de importeras eller i den medlemsstat som är slutmålet enligt åtföljande dokumentation. Förpackningar vars slutmål är Grönland ska överlämnas för kontroll till en av gemenskapsmyndigheterna, antingen i den medlemsstat till vilken de importeras eller i någon av de övriga medlemsstater där det finns en gemenskapsmyndighet.”

4.

Artikel 8.1 ska ersättas med följande:

”1.   Kommissionen ska samråda med de deltagande parterna om hur den exporterande deltagande partens behöriga myndighet som har validerat certifikatet rent praktiskt ska erhålla en bekräftelse på importen till gemenskapens territorium eller Grönland.”

5.

I artikel 11 ska inledningsfrasen ersättas med följande:

”Export av rådiamanter frångemenskapens territorium eller Grönland ska vara förbjuden såvida inte följande två villkor är uppfyllda:”

6.

Artikel 12.1 a ska ersättas med följande:

7.

Artikel 18 ska ersättas med följande:

”Artikel 18

Artiklarna 4, 11, 12 och 14 ska inte tillämpas på rådiamanter som införs till gemenskapens territorium eller Grönland endast för transitering till en deltagande part utanför dessa territorier, på villkor att varken den ursprungliga förpackning i vilken rådiamanterna transporteras eller det ursprungliga åtföljande certifikat som utfärdats av en deltagande parts behöriga myndighet har utsatts för åverkan vid införsel till eller utförsel från gemenskapens territorium eller Grönland och transiteringsskälet finns tydligt angivet på det åtföljande certifikatet.”

8.

Artikel 21 ska ersättas med följande:

”Artikel 21

1.   Unionen, inklusive Grönland, ska vara deltagande part i Kimberleyprocessens certifieringssystem.

2.   Kommissionen, som företräder unionen inklusive Grönland i Kimberleyprocessens certifieringssystem, ska ha som mål att se till att Kimberleyprocessens certifieringssystem genomförs på bästa möjliga sätt, särskilt genom samarbete med de deltagande parterna. I detta syfte ska kommissionen i synnerhet utbyta information med de deltagande parterna om den internationella handeln med rådiamanter och vid behov samarbeta i samband med övervakningsåtgärder och i lösningen av eventuella tvister.”

9.

Artikel 23 ska ersättas med följande:

”Artikel 23

Den kommitté som avses i artikel 22 får ta upp alla frågor som rör tillämpningen av denna förordning till granskning. Dessa frågor får tas upp antingen av ordföranden eller av en företrädare för en medlemsstat eller Grönland.”

20.3.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/72

(1)

Unionens direktiv som har antagits inom området för upphovsrätt och närstående rättigheter ger redan rättighetshavarna en hög skyddsnivå och därmed ett ramverk inom vilket innehåll som skyddas av dessa rättigheter kan utnyttjas. Dessa direktiv bidrar till att utveckla och bibehålla kreativiteten. På en inre marknad utan snedvridning av konkurrensen uppmuntrar skyddet för innovation och intellektuellt skapande även till investeringar i innovativa tjänster och produkter.

(2)

Spridning av innehåll som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter, däribland böcker, audiovisuella produkter och inspelad musik samt anknutna tjänster, förutsätter licensiering av rättigheter som tillhör olika innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter, såsom författare, utövande konstnärer, producenter och förläggare. En rättighetshavare kan normalt välja mellan individuell eller kollektiv förvaltning av sina rättigheter, såvida medlemsstaterna inte föreskriver något annat, i enlighet med unionsrätten och unionens och medlemsstaternas internationella åtaganden. Förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter inbegriper utfärdande av licenser till användare, revision av användare, granskning av hur rättigheterna används, säkerställande av upphovsrätt och närstående rättigheter, inkassering av intäkter från nyttjande av rättigheter och fördelning av utestående belopp till rättighetshavare. Kollektiva förvaltningsorganisationer gör det möjligt för rättighetshavare att få ersättning för nyttjanden för vilka de själva inte skulle vara i stånd att kontrollera eller säkerställa, inbegripet nyttjanden som sker på utländska marknader.