18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/1

—

Regionkommittén välkomnar förslaget att utarbeta en marin strategi för Atlantområdet och en handlingsplan för strategin 2014–2020.

—

Vi vill betona att kommittén ger sitt stöd till en Atlantstrategi under förutsättning att kommissionen antar en bredare ansats, som fullt ut inkorporerar den territoriella dimensionen, utvecklar tydliga kopplingar mellan land och hav samt bidrar till att uppnå andra viktiga EU-politiska mål, och uppmanar därför kommissionen att ändra benämningen på strategin till "En integrerad strategi för Atlantområdet".

—

Regionkommittén noterar att projekten inom Atlanthandlingsplanen måste utnyttja befintliga finansieringskällor på EU-nivå (fonder inom och utanför den gemensamma strategiska ramen) och annan finansiering från nationell, regional och lokal nivå samt den privata sektorn.

—

ReK avvisar förslaget att avskaffa Atlantforumet när handlingsplanen har antagits och föreslår att forumet får finnas kvar fram till 2020, med uppgift att övervaka genomförandet, granska framstegen och verka för att strategins mål uppnås.

—

Kommittén föreslår att förvaltningsstrukturen måste maximera bidraget från de många aktörerna och potentiella aktörerna i Atlantstrategin, och efterlyser flernivåstyre i arbetet med att utforma, genomföra, utvärdera och se över handlingsplanen.

Föredragande

Paul O'DONOGHUE (IE–ALDE), ledamot av Kerry County Council och South West Regional Authority

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Utarbetande av en marin strategi för Atlantområdet

COM(2011) 782 final

1.

Regionkommittén välkomnar förslaget att utarbeta en marin strategi för Atlantområdet och en handlingsplan för strategin 2014–2020.

2.

Vi anser att Atlantområdet hittills har lidit brist på en enad strategisk vision om dess framtida utveckling och menar att detta förslag utgör en reell möjlighet att utforma denna strategiska vision, som måste fokusera på territoriell sammanhållning och välstånd.

3.

Vi stöder argumenten för en europeisk strategi, eftersom utmaningarna och möjligheterna inom Atlantområdet går utöver nationella gränser och kräver en mer samlad, integrerad ansats. Vi betonar dock att strategin också måste uppvisa ett reellt mervärde när det gäller resultat och genomförande.

4.

Vi inser skälen till att Europeiska kommissionen lägger fram detta förslag som en "havsområdesstrategi", inom ramen för den integrerade havspolitiken (och inte som en "makroregional strategi"). Vi vill dock betona att kommittén ger sitt stöd till en Atlantstrategi under förutsättning att kommissionen tillämpar en bredare ansats, som fullt ut inkorporerar den territoriella dimensionen, utvecklar tydliga kopplingar mellan land och hav samt bidrar till att uppnå andra viktiga EU-politiska mål.

5.

Vi uppmanar därför kommissionen att ändra benämningen på strategin till "En integrerad strategi för Atlantområdet" och anser att sådana strategier bör utarbetas även för andra europeiska havsområden på grundval av erfarenheterna från Atlantområdet (t.ex. Nordsjöområdet).

6.

Vi erinrar om de särskilda behoven i de yttersta randområdena i Atlantområdet och anser att strategin kan bidra till att göra EU:s politiska ramar mer effektiva och konsekventa i dessa regioner.

7.

Vi menar att Atlantstrategin och dess handlingsplan måste ha ett starkt fokus på arbetstillfällen, hållbar tillväxt och investeringar och samtidigt bidra till att förbättra den marina miljön.

8.

Vi anser att strategin, mot bakgrund av dess geografiska område, bör ha en pragmatisk ansats som gör att områdets gränser blir tillräckligt flexibla för att lösa olika problem, utan att man inför konstlade begränsningar, men menar att det geografiska området skulle kunna utsträckas norrut så att Island kan omfattas av strategin.

9.

Vi är bekymrade över att man vid utarbetandet av Atlantstrategin inte har beaktat de värdefulla lärdomarna från utformningen av befintliga makroregionala och andra transnationella strategier (1), särskilt när det gäller frågor som styrning, policyutveckling, kommunikation och ägarskap, målsättningar och utvärdering.

10.

Vi vill framhålla att det ligger ett tungt ansvar på Atlantforumet när det gäller att hantera de berörda aktörernas förväntningar, skapa en inkluderande process för handlingsplanens utarbetande och utforma en sammanhängande ram för programplanering och genomförande av prioriterade åtgärder och projekt.

11.

Regionkommittén tar inte avstånd från de utmaningar och möjligheter som kommissionen har identifierat, men anser att handlingsplanen måste fokusera på att uppnå påtagliga resultat och hantera utmaningar på områden där en partnerskapsbaserad ansats är mer effektiv.

12.

Vi understryker att handlingsplanens teman måste ligga mer i linje med Europa 2020-strategins och dess flaggskeppsinitiativs teman, men också stämma överens med den gemensamma strategiska ramens teman och med de föreslagna reformerna av fonderna inom den strategiska ramen.

13.

Vi stöder generellt de tematiska rubriker som identifierats av kommissionen för Atlantbågen (CPMR) (2) enligt följande: 1) tillgänglighet och transport i Atlantområdet, 2) ekonomi och sjöfartsindustrin, 3) klimat och miljö, 4) forskning och innovation och 5) områdenas attraktionskraft.

14.

Kommittén erinrar om den betydelse som fisket, skaldjursodlingen, vattenbruket samt bearbetningen och saluföringen av havsprodukter har i Atlantområdet och antalet arbetstillfällen som är beroende av dessa verksamheter. En tillväxt- och sysselsättningsstrategi i detta område måste ovillkorligen eftersträva en konsolidering och förstärkning av denna sektor.

15.

Vi anser att handlingsplanen måste beakta behovet av en planbaserad strategi för den marina miljön i Atlantområdet. Vi menar att detta kommer att kräva enighet om en samordning av den fysiska planeringen i kust- och havsområden och marina förvaltningsprocesser i hela området, samt bättre samordning av planeringsramarna för hav och land.

16.

Kustområdena i Atlantområdet är mycket attraktiva både för nya, fast boende invånare och för säsongsbesökare som främst attraheras av vattensport-, fritids- och turistaktiviteter. Det är viktigt att de berörda regionerna förbereder sig på att ta emot dessa befolkningsrörelser som kan medföra tryck på bl. a. marken, ekonomin och miljön i kustområdena.

17.

Vi betonar att strategin måste utnyttja lärdomarna från tidigare och pågående EU-finansierade projekt i Atlantområdet, inbegripet en bedömning av de hittills finansierade projekten och deras betydelse för handlingsplanen. Vi framhåller att detta kan få konsekvenser för vissa program, där det kan finnas behov av att utvidga projekten för att uppnå större och mer påtagliga resultat.

18.

Vi förespråkar att handlingsplanen ges en extern dimension i syfte att främja strategiska mål i samarbete med berörda aktörer runt Atlanten.

19.

Regionkommittén noterar att projekten inom Atlanthandlingsplanen måste utnyttja befintliga finansieringskällor på EU-nivå (fonder inom och utanför den gemensamma strategiska ramen) och annan finansiering från nationell, regional och lokal nivå samt den privata sektorn. Vi framhåller att detta leder till en rad frågor om exakt hur finansiellt stöd ska kunna utnyttjas för strategins genomförande, särskilt eftersom handlingsplanen utarbetas sida vid sida med programplaneringen för EU:s olika finansieringsprogram.

20.

Vi framhåller att handlingsplanen kan ge resultat endast om det finns en tydlig parallellitet mellan planen och tillgängliga medel. Vi vill betona att detta gör det än mer nödvändigt att strategin baseras på en mer integrerad territoriell ansats och att handlingsplanen i högre grad är direkt avpassad till Europa 2020-strategins mål och förenlig med de olika EU-fondernas bestämmelser.

21.

Regionkommittén föreslår att Atlantforumet inleder ett samarbete med berörda förvaltningsmyndigheter i de fem medlemsstaterna i syfte att se till att nationella partnerskapsavtal på ett adekvat sätt återspeglar prioriteringarna inom Atlantstrategin och att det föreligger tillräcklig komplementaritet mellan de operativa programmen och handlingsplanens åtgärder. Vi är dock oroade över att en strategi inom ramen för den integrerade havspolitiken ger begränsat handlingsutrymme för anpassning till de program som finansieras via den gemensamma strategiska ramen, med undantag för Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

22.

Vi påpekar att utarbetandet av handlingsplanen därför måste uppfylla principerna och målen för fonderna, särskilt dem inom den gemensamma strategiska ramen.

23.

Vi är inte förespråkare för en öronmärkning av resurser till Atlanthandlingsplanen inom varje operativt program, med tanke på den redan föreslagna strikta tematiska koncentration som förvaltningsmyndigheterna åläggs.

24.

Vi vill dock föreslå att Atlantforumet samarbetar med förvaltningsmyndigheterna under programplaneringen i syfte att kartlägga hur handlingsplanens åtgärder ska kunna finansieras, genom tydlig anpassning till de utvalda tematiska prioriteringarna i berörda program och specifika kriterier för urval av projekt.

25.

Vi framhåller den potential som en del inslag i förordningarna om den gemensamma strategiska ramen kan ha när det gäller stöd till och genomförande av centrala mål inom Atlantstrategin, särskilt principen om stöd från olika fonder . Vi menar också att man genom att skapa samstämmighet mellan strategin och vissa av de integrerade ansatserna i den gemensamma strategiska ramen (t.ex. den urbana dimensionen, integrerade territoriella investeringar och gemensamma handlingsplaner) skulle kunna skapa en hävstångseffekt som på basis av de lokala myndigheternas erfarenheter och expertis kan bidra till att uppnå de centrala Atlantmålen, om frågan hanteras riktigt.

26.

Vi anser vidare att årliga rapporter om genomförandet av de berörda programmen måste innehålla en bedömning av det bidrag som programmen inom den gemensamma strategiska ramen ger till Atlantstrategins mål och till genomförandet av handlingsplanen.

27.

Regionkommittén anser att de framtida programmen för territoriellt samarbete kommer att vara mycket viktiga för att förverkliga centrala aspekter av Atlantstrategin, och vi framhåller att fler än tio sådana program (gränsöverskridande, transnationella och mellanregionala) i nuläget genomförs inom det föreslagna strategiområdet.

28.

Vi ställer oss bakom en fortsättning av (det transnationella) programmet för Atlantområdet, med ökade ekonomiska anslag i syfte att uppfylla en del av Atlantstrategins ambitioner. Vi menar också att programmet för Atlantområdet är det instrument som är lämpligast för specifika inbjudningar att föreslå "strategiska initiativ" (flaggskeppsprojekt) inom ramen för Atlantstrategin samt för att finansiera genomförandeplattformen (se punkterna 40–41).

29.

Vi menar att Atlantforumet bör utnyttja Interactprogrammet i syfte att stödja åtgärder för att öka medvetenheten och i ett tidigt skede involvera förvaltningsmyndigheterna för existerande program för territoriellt samarbete i utarbetandet av handlingsplanen för Atlantområdet.

30.

Detta engagemang skulle utgöra ett bidrag

31.

Regionkommittén är bekymrad över den bristande överensstämmelsen med andra EU-program, vilket innebär att Atlantstrategins mål och dess behov när det gäller finansiering av handlingsplanen inte beaktas tillräckligt under programperioden 2014–2020.

32.

Som exempel vill vi framhålla de nya "integrerade projekten" inom programmet Life+ (2014–2020). Dessa projekt har längre löptid och omfattar större geografiska områden i syfte att genomföra miljö- och klimatpolitiken på ett bättre sätt, men inbegriper inte projekt i den marina miljön (3). Vi anser att detta innebär att man försitter möjligheten att nå resultat när det gäller centrala mål inom den integrerade havspolitiken och Atlantstrategin.

33.

Vi beklagar också att Atlantområdet har förbisetts vid kartläggningen av stomnäten i de transeuropeiska näten, och vi menar att man måste prioritera användningen av Fonden för ett sammanlänkat Europa för att ta itu med grundläggande frågor om tillgänglighet och perifert läge (inom transporter, energi och IKT) i Atlantområdet.

34.

Vi undrar hur Atlantforumet vill förbättra den målinriktade användningen av andra tillgängliga EU-fonder och öka användningen av resurser för att uppfylla strategins mål. Vi menar t.ex. att handlingsplanen måste främja forskningspartnerskap mellan olika delar av Atlantområdet i syfte att maximera stödet från Horisont 2020-programmet.

35.

Regionkommittén är bekymrad över att man inte lägger tonvikten på att attrahera finansiering från den privata sektorn och engagera denna sektor rent generellt för att uppnå strategins mål. Vi anser att detta utgör en utmaning som Atlantforumet måste ta tag i under samrådsprocessen och genom skräddarsydda kommunikationskampanjer.

36.

Vi påpekar att den rådande krisen i de offentliga budgetarna kräver att Atlantområdet lockar till sig internationella investeringar för att utnyttja de möjligheter som finns (inom sektorer som förnybar energi till havs, fisk och skaldjur, vattenbruk, havets resurser, sjöfart och utveckling av hamnar). Vi menar att marknadsföringen av Atlantområdet som ett område för investeringar och företagande måste utgöra ett centralt inslag i handlingsplanen.

37.

Vi föreslår att Atlantforumet också samarbetar med Europeiska kommissionen och Europeiska investeringsbanken för att bedöma möjligheterna att införa ett specifikt finansieringsinstrument i syfte att främja utformningen av "solida projekt" genom en kombination av anslag och lån, eget kapital och riskgarantiinstrument och utveckling av ett mer strömlinjeformat projektgenomförande.

38.

Regionkommittén betonar att strategin för Atlantområdet måste integreras helt i de politiska och administrativa strukturerna om den ska bli framgångsrik, och understryker att detta kräver följande:

39.

Kommittén föreslår att förvaltningsstrukturen måste maximera bidraget från de många aktörerna och potentiella aktörerna i Atlantstrategin, och efterlyser flernivåstyre i arbetet med att utforma, genomföra, utvärdera och se över handlingsplanen.

40.

Vi konstaterar dock att det krävs stort politiskt åtagande från medlemsstaternas sida, från högsta nivå, i kombination med nationella samordningsförfaranden på relevanta politikområden om inte Atlantstrategin ska misslyckas med att uppfylla förväntningarna och ge de förväntade resultaten. Handlingsplanen riskerar också att misslyckas om inte de lokala och regionala aktörerna är helt engagerade och tar ansvar för strategin.

41.

ReK avvisar förslaget att avskaffa Atlantforumet när handlingsplanen har antagits och föreslår att forumet får finnas kvar fram till 2020, med uppgift att övervaka genomförandet (genom en genomförandeplattform (se punkterna 27 och 41)), granska framstegen och verka för att strategins mål uppnås.

42.

Vi föreslår att följande styresmodell utvecklas för Atlantstrategin: a) Atlantforumet för politisk övervakning på EU-nivå, inklusive en genomförandeplattform som fungerar som kontaktpunkt för strategin, inleder åtgärder för kapacitetsuppbyggnad, tillhandahåller vägledning för projektutformning och främjar och förvaltar handlingsplanen. b) Nationella och regionala samordningscentrum som främjar samstämmighet i de politiska åtgärderna och uppmuntrar aktörer och potentiella initiativtagare till projekt att engagera sig i genomförandet av strategin för Atlantområdet.

43.

Regionkommittén vill understryka att Atlantområdet utgör ett komplext geografiskt område med mycket varierande särdrag, kulturer och synsätt. För att strategin ska lyckas måste mer göras för att bredda och fördjupa samarbetets omfång och art i hela Atlantområdet. Vi förväntar oss att Atlantstrategin kommer att a) tillhandahålla en gemensam referenspunkt som möjliggör detta, men anser att den b) också måste innehålla åtgärder för kapacitetsuppbyggnad för att främja ökad samarbetsvilja.

44.

Kommittén anser att Atlanthandlingsplanen när den antagits kommer att behöva en informations- och kommunikationsmodul för att öka synligheten, främja förståelse för målen, locka till bredare deltagande (särskilt från den privata sektorn) och med tiden förmedla strategins resultat.

45.

ReK vill peka på de potentiella fördelar som EGTS-förordningen kan ge som ett verktyg för att underlätta genomförandet av strategin.

46.

Vi föreslår att kommissionen inrättar en enhetsövergripande arbetsgrupp för Atlantstrategin för att skapa samstämmighet på alla relevanta politikområden och förenlighet mellan Atlantstrategins mål, EU-programmen och olika finansieringsäskanden. Vi föreslår också att denna arbetsgrupp, med tanke på strategins övergripande natur, ska ledas av generalsekretariatet.

47.

Regionkommittén betonar att man måste öka medvetenheten om att handlingsplanen bör antas snabbt, och föreslår tätare möten i Atlantforumet (lednings- och styrkommittéerna) för att fastställa milstolpar för processen och se till att åtgärder vidtas i rätt tid.

48.

Kommittén ser fram emot det utlovade samrådsdokumentet, som ska utgöra grunden för en mer omfattande och strukturerad process för mobilisering av och samråd med aktörerna senare under 2012, och uppmanar kommissionen att snabbt bredda och fördjupa engagemanget så att aktörerna, inbegripet de lokala och regionala nivåerna, känner att de har tillräckligt ägarskap vad gäller handlingsplanen och för att se till att processen verkligen går "nedifrån och upp" och att den är inriktad på medborgarna.

49.

Kommittén känner oro för att de föreslagna tematiska seminarierna, ett per medlemsstat, inte kommer att räcka för att engagera aktörerna och ge dem egenansvar för strategin. Vi föreslår att man anordnar ytterligare aktiviteter om Atlantstrategin i syfte att enas om en strategisk vision, diskutera styresaspekter och fastställa mål och mätbara framgångsindikatorer. Man bör också klargöra finansieringskonsekvenserna. Vi föreslår dessutom att kommissionen mobiliserar sina nationella representationer för att möjliggöra ett mer omfattande deltagande i processen för att genomföra handlingsplanen.

50.

Kommittén understryker att den föreslagna tidsplanen för antagandet av handlingsplanen måste påskyndas så att den överensstämmer med de relevanta finansieringsprogrammens prioriteringar 2014–2020.

51.

ReK rekommenderar att man vid utformningen av Atlantstrategin först och främst måste komma överens om en strategisk vision för Atlantområdet som kan utgöra referensram för Atlanthandlingsplanen 2014–2020. Vi föreslår dessutom att handlingsplanen måste innehålla följande:

52.

ReK begär att Atlantstrategin och förfarandet för att utarbeta handlingsplanen ska ingå i kommissionens föreslagna utvärdering av mervärdet av de makroregionala strategierna under 2013, i enlighet med Europeiska rådets begäran.

53.

Regionkommittén föreslår att handlingsplanen antas av Atlantforumet, och uppmanar det kommande irländska ordförandeskapet att verka för att Europeiska rådet uttalar sitt stöd för handlingsplanen under ordförandeskapet, med inriktning på resultat, en trovärdig process för övervakning och fortlöpande utvärdering samt en planerad halvtidsöversyn.

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/7

—

Alla nyckelaktörer, inklusive lokala och regionala myndigheter, som hanterar kompletterande pensionssystem för merparten av de offentligt anställda bör vara delaktiga i samrådsprocessen vid reformer av nationella pensionssystem.

—

Kommittén understryker att vissa aspekter av EU:s pensionspolitik och Europa 2020-strategin förstärker varandra. Om Europa 2020-strategins högre sysselsättning uppnås bidrar detta till socialförsäkringssystemens och pensionssystemens övergripande hållbarhet. Tillräckliga pensionsförmåner är i sin tur en avgörande förutsättning för att uppnå Europa 2020-strategins ambition att minska fattigdomen, eftersom äldre européer fortsatt är en samhällsekonomiskt utsatt grupp. Utöver en reform av pensionssystemen krävs det också en rad arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för att äldre personer även i framtiden ska ha en rimlig inkomst.

—

Mot bakgrund av en viss oro över insynen och över avgiftsnivån i samband med de olika formerna för privata pensionssystem skulle Regionkommittén välkomna en jämförande undersökning i syfte att tillämpa bästa praxis i hela EU.

Föredragande

Paul LINDQUIST (SE–PPE), kommunstyrelsens ordförande i Lidingö stad

Referensdokument

Vitbok – En agenda för tillräckliga, trygga och långsiktigt bärkraftiga pensioner

COM(2012) 55 final

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens ambition att ta itu med de allvarliga utmaningar som många medlemsstaters pensionssystem står inför.

2.

Att säkerställa hållbara och tillräckliga pensioner är av största betydelse inte bara för våra tillväxtutsikter, utan även för medborgarnas välfärd och välbefinnande.

3.

En grundläggande förutsättning för att pensionerna ska vara trygga och tillräckliga är att pensionssystemen är långsiktigt ekonomiskt hållbara.

4.

Kommittén betonar att allmänna pensioner även i fortsättningen kommer att ha en viktig roll för att säkra att varje pensionär ges en rimlig pension.

5.

Ett pensionssystem med adekvat livsinkomstbaserat intjänande bidrar till att garantera långsiktigt bärkraftiga pensioner.

6.

Kommittén vill poängtera att pensionssystemen har utvecklats över lång tid utifrån förhållandena i respektive medlemsland. Utformningen av de allmänna pensionssystemen är därför en angelägenhet för de enskilda medlemsstaterna.

7.

Alla nyckelaktörer, inklusive lokala och regionala myndigheter, som hanterar kompletterande pensionssystem för merparten av de offentligt anställda bör vara delaktiga i samrådsprocessen vid reformer av nationella pensionssystem.

8.

Det är i flera medlemsstater i stor utsträckning arbetsmarknadens parter som svarar för utformningen av tjänstepensionerna. I dessa fall är det naturligt att eventuella förändringar görs av parterna.

9.

Vitboken bygger på artikel 153 i EUF-fördraget. Det är medlemsstaterna som har det huvudsakliga ansvaret för att utforma sina pensionssystem. EU ska dock understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom socialt skydd. Vitboken innehåller inte några konkreta lagförslag, och bedöms därför inte medföra några problem för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Däremot vill kommittén poängtera att alla eventuellt kommande lagstiftningsförslag inom pensionsområdet nogsamt bör analyseras med avseende på subsidiaritetsprincipen.

10.

Kommittén understryker att vissa aspekter av EU:s pensionspolitik och Europa 2020-strategin förstärker varandra. Om Europa 2020-strategins högre sysselsättning uppnås bidrar detta till socialförsäkringssystemens och pensionssystemens övergripande hållbarhet. Tillräckliga pensionsförmåner är i sin tur en avgörande förutsättning för att uppnå Europa 2020-strategins ambition att minska fattigdomen, eftersom äldre européer fortsatt är en samhällsekonomiskt utsatt grupp (1). Utöver en reform av pensionssystemen krävs det också en rad arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för att äldre personer även i framtiden ska ha en rimlig inkomst.

11.

Kommittén stödjer kommissionens målsättning att pensionsåldern ska höjas i takt med att den förväntade livslängden ökar när så är lämpligt. Det kan bidra till att säkra den finansiella hållbarheten i våra pensionssystem. Detta kommer dock att kräva olika praktiska lösningar i olika medlemsstater.

12.

Flexibel pensionsålder kan innebära att olika individer väljer att lämna arbetslivet senare än vad som skulle vara möjligt med en fastlagd pensionsålder. Därmed möjliggörs ett längre arbetsliv utifrån olika individers förutsättningar.

13.

Kommittén vill betona vikten av att öka äldre arbetstagares (55–64 år) deltagande på arbetsmarknaden. Om man kunde uppnå en avsevärd ökning av sysselsättningsgraden (2) skulle det innebära stora fördelar avseende både ekonomisk tillväxt och förbättrad hållbarhet i pensionssystemen.

14.

Det finns ett stort utrymme för att öka sysselsättningen bland kvinnor, ungdomar och invandrare. Kommittén vill därför understryka vikten av att öka sysselsättningen i alla åldrar. Det är också viktigt att förbättra förutsättningarna för ett tidigare inträde på arbetsmarknaden för ungdomar och invandrare.

15.

Kommittén uppmanar medlemsstaterna och arbetsgivarna att vidta åtgärder som uppmuntrar och gör det lättare för äldre arbetstagare att stanna kvar på arbetsmarknaden.

16.

Kommittén skulle, i tillämpliga fall, välkomna en högre grad av utnyttjande av gradvis pensionering – en successiv övergång från heltidsarbete till heltidspension.

17.

Sannolikheten för en begränsad arbetsförmåga till följd av långvariga hälsoproblem eller funktionshinder ökar betydligt med åldern (3). Därför är det av stor vikt att det finns effektiva omställnings- och matchningsåtgärder som möjliggör karriär- och anställningsbyten under hela arbetslivet och att samhället stöder livslångt lärande liksom ett aktivt och hälsosamt åldrande.

18.

Offentliga myndigheter och arbetsmarknadens parter bör utveckla och genomföra ytterligare åtgärder för att främja och gynna fortsatt sysselsättning för äldre arbetstagare, för att minska och upphäva avståndet i tid mellan det faktiska utträdet från arbetsmarknaden och den lagstadgade pensionsåldern.

19.

Tjänstepensioner kan utgöra ett viktigt komplement till de allmänna pensionerna. EU bör därför uppmuntra spridning av goda exempel i syfte att utveckla tjänstepensionssystemen i medlemsstaterna och stärka sitt stöd till pensionssystem som vilar på flera pelare.

20.

Kommittén vill uppmana kommissionen och medlemsländerna att ägna större uppmärksamhet åt anställda i små och medelstora företag samt lågkvalificerade och atypiska arbetstagare eller arbetstagare som av strukturella skäl har osäkra anställningsvillkor, som ofta inte omfattas av tjänstepensionssystem i samma utsträckning som andra.

21.

Tjänstepensionssystem skiljer sig från privat pensionssparande. Det är stor skillnad mellan tjänstepensionsplaner och försäkringsprodukter i övrigt. Ytterligare regler om solvens kan resultera i ökade kostnader för tjänstepensionsplanerna utan att medföra förbättrade pensionsvillkor för de anställda.

22.

Kommitténs uppfattning är att allmänna pensioner, eventuellt i kombination med tjänstepensioner, ska vara tillräckliga för att ge medborgarna möjlighet att i rimlig omfattning upprätthålla sin levnadsstandard efter pensioneringen, men att privat sparande och den tredje pensionspelaren också bör uppmuntras.

23.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på möjligheten att uppmuntra till minskade hinder för ökat arbetskraftsdeltagande. Åldersrelaterade tjänstepensionspremier, såsom de förekommer i förmånsbestämda system, gör det relativt dyrt att anställa och behålla äldre arbetskraft.

24.

Tjänstepensionerna har många gånger krav på en viss anställningstid för att intjänandetiden ska få tillgodoräknas. Samtidigt byter många yngre arbetstagare arbetsgivare och ibland även land relativt ofta. Det är viktigt att dessa arbetstagare får tillgodoräkna sig den pension de har tjänat in.

25.

Regionkommittén är i grunden positiv till flytträtt av pensionsrättigheter och ser fram emot kommissionens förslag. Frågan är dock väldigt komplex. Man måste ta hänsyn till de stora variationerna mellan tjänstepensionssystemen i de enskilda medlemsstaterna. Framför allt får man inte minska arbetsgivarnas beredvillighet att finansiera tjänstepensioner. Dessutom behöver skatteeffekter, lagar om bodelning med mera beaktas.

26.

Mot bakgrund av en viss oro över insynen och över avgiftsnivån i samband med de olika formerna för privata pensionssystem skulle Regionkommittén välkomna en jämförande undersökning i syfte att tillämpa bästa praxis i hela EU.

27.

Regionkommittén vill ge kommissionen en eloge för att man har införlivat kommitténs rekommendation (4) om att ägna jämställdhetsaspekten större uppmärksamhet. Denna fråga är av särskild betydelse för de lokala och regionala myndigheterna, eftersom kvinnor är i majoritet på många områden inom den offentliga sektorn (5).

28.

För att minska könsskillnaderna och ge kvinnor bättre pension stödjer kommittén kommissionens rekommendation till medlemsländerna att införa samma pensionsålder för båda könen.

29.

De stora skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män i åldern 55–64 år medför att särskild hänsyn bör tas till jämställdhetsaspekten på ett längre yrkesliv och ett aktivt åldrande, exempelvis åtgärder som gör det lättare att kombinera arbete och familjeansvar.

30.

Kommittén vill påpeka att bristen på alternativa vårdmöjligheter innebär ytterligare påfrestningar för främst kvinnor i många medlemsländer, som ofta leder till förtida pension.

31.

En högre förvärvsfrekvens bland kvinnor kommer att ställa större krav på tillgång till barn- och äldreomsorg av hög kvalitet. Det är viktigt att de lokala och regionala myndigheterna har tillräckliga resurser för att klara det uppdraget.

32.

Kvinnor drabbas i vissa medlemsstater i högre grad än män av långvariga kroniska sjukdomar eller åkommor och rapporterar i högre grad nedsatt arbetsförmåga, medan det i andra medlemsstater oftast är män som drabbas. De lokala och regionala myndigheterna bör därför ta ett särskilt ansvar för att säkerställa en god arbetsmiljö för sin personal.

33.

Möjligheten att under exempelvis småbarnsåren arbeta deltid kan vara en viktig förutsättning för många, inte minst kvinnor, att vara kvar på arbetsmarknaden. Samtidigt är det viktigt att människor inte fastnar i oönskat deltidsarbete då detta har en negativ inverkan på framtida pensioner.

34.

För att inte lagstadgad föräldraledighet ska medföra förlust i pensionssammanhang skulle medlemsstaterna kunna uppmuntras att undersöka möjligheten att pensionsrättigheter ska tillgodoräknas även under sådan ledighet. Detta skulle även kunna gälla vid värnpliktstjänstgöring.

35.

Syftet med reformerna bör vara att skapa pensionssystem som i ett långsiktigt perspektiv utgör en garanti för stabilitet. Reformerna kommer bara att lyckas om de betraktas som rättvisa, vilket förutsätter att allmänheten har god kännedom om de verkliga problemen och alla möjliga lösningar på dem.

36.

Kommittén vill betona vikten av en samlad pensionsinformation som skulle underlätta för medborgarna att fatta beslut om pensionsplanering. Den fria rörligheten inom EU innebär dessutom att fler medborgare framöver kommer att tjäna in pension från olika länder under sitt yrkesliv, vilket ytterligare förstärker behovet av en samlad information.

37.

ReK uppmanar därför kommissionen att överväga att utveckla en gemensam internetbaserad plattform för samlad pensionsinformation.

38.

Kommittén betonar att tillräckliga pensionssystem är viktiga för medborgarnas välbefinnande och avgörande för att undvika en ekonomisk överbelastning av lokala och regionala myndigheter.

39.

Kommissionen uppmanas att se till att dess kommande åtgärder på detta område åtföljs av lämpliga konsekvensbedömningar som särskilt omfattar konsekvenserna för lokala och regionala myndigheter.

40.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att bedöma om det finns behov av samordning på detta område, inom ramen för den öppna samordningsmetoden, för att främja både den fria rörligheten och pensionssystemens hållbarhet.

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/11

—

EU:s strategi för Östersjöområdet utgör en bra grund för att testa hur man i praktiken kan stärka EU:s konkurrenskraft och en smart och hållbar tillväxt för alla med hjälp av en specifik strategi för en större geografisk makroregion.

—

De reviderade målen i EU:s strategi för Östersjöområdet – att rädda Östersjön, integrera Östersjöområdet och öka välståndet – har anpassats bättre till målen i Europa 2020-strategin.

—

Det behövs starkare kopplingar mellan forskning, innovation och aktörerna i näringslivet för att stärka den ekonomiska sammanhållningen och konkurrenskraften. Regionerna och universiteten bör samarbeta inom hela makroregionen för att göra Östersjöområdet till en modell för nätverk för smart specialisering.

—

Man bör fortfarande ta hänsyn till främjandet av initiativ som stöder hållbar utveckling. Fler åtgärder som ger ökad sysselsättning och ökat kunnande samt åtgärder som förstärker välståndet och deltagandet bör föras fram.

—

Även om EU:s strategi för Östersjöområdet är en intern EU-strategi är samarbetet med länder utanför EU, i synnerhet Ryssland, mycket viktigt för strategins framgång.

—

Den nordliga dimensionens strukturer bör utnyttjas maximalt för att gagna EU:s och Rysslands allt närmare samarbete i Östersjöregionen.

—

Kommunernas och regionernas bristande synlighet i genomförandet av strategin är oroande. Därför föreslår kommittén att det, såväl i strategin som i en reviderad handlingsplan, explicit anges att principen om flernivåstyre ska genomsyra genomförandet.

—

Grundläggande förutsättningar för att genomföra strategin i alla deltagande länder är att de politiska aktörerna visar ett klart engagemang och tar på sig en ledande roll.

—

De nationella strukturfondsprogrammens bidrag till genomförandet av EU:s strategi för Östersjöområdet måste förtydligas så att man beaktar skillnaderna mellan regionerna inom medlemsstaterna och deras utvecklingsbehov.

Föredragande

Pauliina HAIJANEN (FI–PPE), stadsfullmäktigeledamot i Letala

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om EU:s strategi för Östersjöområdet

COM(2012) 128 final

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande av den 23 mars 2012, och anser att de åtgärder som föreslås i meddelandet för att förbättra inriktningen av EU:s strategi för Östersjöområdet, anpassa politik och finansiering, klargöra olika aktörers ansvar och förbättra kommunikationen är ett steg i rätt riktning.

2.

ReK erinrar att EU:s strategi för Östersjöområdet strävar efter att förbättra politiksamordningen och sammanhållningen mellan regionerna i detta område för att lösa Östersjöområdets gemensamma problem och stärka områdets välfärd på ett hållbart sätt. Strategin behandlar sådana frågor som enskilda områden och medlemsstater inte ensamma kan lösa. En viktig aspekt är samarbete och samordning av åtgärderna mellan medlemsstaterna, regionerna och kommunerna i makroregionen, EU, samarbetsorganisationer i Östersjöområdet, finansieringsinstitut och icke-statliga organisationer.

3.

Kommittén påminner om att den i sitt yttrande om lokala och regionala myndigheters roll i arbetet med att uppnå målen i Europa 2020-strategin (CdR 72/2011 fin) har lyft fram Östersjöregionens potential att fungera som föregångare för resten av Europa.

4.

Kommittén betonar att EU:s strategi för Östersjöområdet som den första integrerade makroregionala strategin utgör en bra grund för att testa hur man i praktiken kan stärka EU:s konkurrenskraft och en smart och hållbar tillväxt för alla med hjälp av en specifik strategi för en större geografisk makroregion. Dessa erfarenheter måste aktivt tas upp i synnerhet i diskussionen om EU:s sammanhållningspolitik med tanke på den efterföljande programperioden.

5.

Regionkommittén erinrar om kommissionens ståndpunkt att man inte ska införa nya bestämmelser, inrätta nya institutioner eller bevilja extra medel för genomförandet av makroregionala strategier. Kommittén vill dock upprepa att det samtidigt finns "tre ja" som bör gälla: Man bör komma överens om tillämpning och kontroll av befintliga regler i makroregionen; man bör under EU-organens ansvar bygga upp en plattform, ett nätverk eller ett regionalt kluster bestående av lokala och regionala myndigheter och medlemsstater, där berörda parter involveras; och man bör samordna användningen av de finansiella EU-resurser som finns för att utveckla och genomföra makroregionala strategier.

6.

ReK välkomnar att målen i EU:s strategi för Östersjöområdet bättre har anpassats till målen i Europa 2020-strategin. De tre övergripande målen för strategin som presenteras i meddelandet, nämligen att rädda Östersjön, integrera Östersjöområdet och öka välståndet, stämmer väl överens med Europa 2020-strategins mål om en smart och hållbar tillväxt för alla. Med tanke på genomförandet av Europa 2020-strategin är det också ytterst viktigt att betona ett närmare regionalt samarbete inom innovation.

7.

Med tanke på genomförandet av Östersjöstrategin är det viktigt att Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ omsätts i praktiken. Man bör särskilt beakta flaggskeppsinitiativen "Den digitala agendan" och "Innovationsunionen", och i den uppdaterade handlingsplanen bättre fokusera på att främja målen för dessa i Östersjöområdet. EU:s strategi för Östersjöområdet och de samarbetsnätverk som finns i regionen är en utmärkt grund för att utveckla regionala forsknings- och innovationsstrategier för smart specialisering.

8.

Kommittén uppmuntrar såväl medlemsstaterna som aktörer på lokal och regional nivå att överväga hur det uppdaterade målet i EU:s Östersjöstrategi om ökad välfärd genom samarbete kan förverkligas i form av konkreta åtgärder. Ökad sysselsättning och ökat kunnande samt åtgärder som sammanhänger med välstånd och förstärkt deltagande bör framöver ges en framträdande plats i handlingsplanen. För närvarande innehåller handlingsplanen väldigt få referenser till flaggskeppsinitiativ på dessa teman inom ramen för Europa 2020-strategin.

9.

Vid genomförandet av Östersjöstrategin bör man införliva prioriteringen "tillväxt för alla – en ekonomi med hög sysselsättning och ekonomisk, social och territoriell sammanhållning" från Europa 2020-strategin, eftersom det fortfarande finns märkbara skillnader vad gäller välstånd och ekonomiska resultat mellan de olika Östersjöregionerna. Man bör fortfarande ta hänsyn till främjandet av åtgärder för att förbättra miljöns tillstånd samt flaggskeppsinitiativ som stöder hållbar utveckling.

10.

Kommittén betonar att det i framtiden är allt viktigare att ta hänsyn till synergin mellan olika finansieringsprogram för att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Med avseende på det framtida Horisont 2020-finansieringsprogrammet för forskning och innovation är det viktigt med ett nära och integrerat samarbete med sammanhållningspolitikens finansieringsinstrument som medlemsstaterna i Östersjöområdet använder, så att man framhäver den regionala dimensionen och uppmuntrar regionerna att öka sin forsknings- och innovationsverksamhet.

11.

ReK vill påpeka att EU:s strategi för Östersjöområdet har skapat nya möjligheter för den lokala och regionala nivån att stärka den regionala konkurrenskraften och innovationspotentialen samt främja smart specialisering på regional nivå. Regionerna och universiteten bör samarbeta inom hela makroregionen för att göra Östersjöområdet till en modell för nätverk för smart specialisering, i vilka man fokuserar på varje regions centrala frågor och verksamhet och där man kan uppnå spetskompetens och kritisk massa med hjälp av nätverk. I detta sammanhang är det viktigt att utveckla och stärka innovationssystemen Triple Helix och Quadruple Helix i samarbete med den akademiska världen, den offentliga sektorn, den privata sektorn och invånarna i Östersjöområdet.

12.

ReK föreslår att medlemsstaterna i Östersjöområdet uppmuntrar forskningscentren att fokusera på forskning som stöder smart specialisering i deras egen region och att dela sin sakkunskap i ett nätverkssamarbete för hela Östersjöområdet. Det är också viktigt att uppmuntra länder utanför EU som angränsar till Östersjöområdet att delta i forskningssamarbetet, bl.a. i fråga om miljö- och energifrågor i det gemensamma tillrinningsområdet.

13.

Kommittén vill betona att det behövs starkare kopplingar mellan forskning, innovation och aktörerna i näringslivet för att stärka den ekonomiska sammanhållningen och konkurrenskraften. Man bör säkra möjligheterna för näringslivet, företagen och universiteten att delta mer aktivt i arbetet med strategin.

14.

Regionkommittén föreslår att man ökar innovations- och klustersamarbetet mellan medlemsstater och tredjeländer och främjar samarbetet om marknadsföring i Östersjöområdet för att öka den externa investeringen och turismen i regionen. Dessa åtgärder och strategins starka miljödimension är ett effektivt sätt att komma närmare uppnåendet av målen i Europa 2020-strategin i Östersjöregionen.

15.

Mot bakgrund av ovanstående betonar kommittén att länderna i Östersjöområdet bör behandla dessa frågor i sina egna nationella reformprogram och att de lokala och regionala myndigheterna aktivt bör delta i detta förberedande arbete.

16.

Det centrala målet för EU:s Östersjöstrategi är att minska föroreningarna i Östersjön, som är Europas mest förorenade hav, och att förbättra dess tillstånd, och härvid verka för en hållbar social och ekonomisk utveckling i de regioner inom och utanför EU som gränsar till detta hav.

17.

ReK betonar att samarbetet med länder utanför EU, i synnerhet Ryssland, är mycket viktigt för strategins framgång, trots att det handlar om en intern EU-strategi.

18.

Kommittén vill påpeka att Ryssland år 2011 på federal nivå antog en strategi fram till år 2020 för Rysslands nordvästra federala distrikt, som gränsar mot Östersjöområdet (Strategy on social and economic development of the North-West Federal District until 2020). I den presenteras målen för ekonomin, infrastrukturen och logistiken i distriktet. Man hoppas att strategin kommer att främja ett närmare strategiskt samarbete mellan EU:s Östersjöområde och Ryssland, i synnerhet på områdena miljö, ekonomi, trafik, energi, turism och räddningstjänst.

19.

ReK betonar att den nordliga dimensionens strukturer bör utnyttjas maximalt för att gagna EU:s och Rysslands allt närmare samarbete i Östersjöregionen. Politiken för den nordliga dimensionen betraktar det nordliga området som en helhet och strävar efter att stärka samordningen av de olika samarbetsmetoderna i Östersjöområdet och Barentsregionen.

20.

Kommittén är nöjd över och stöder att man på lokal och regional nivå har vidtagit konkreta åtgärder för att utveckla samarbetet i synnerhet med staden S:t Petersburg och Leningradregionen. Ett bra exempel på en sådan verksamhet som riktar sig nedifrån och upp är den s.k. Åboprocessen, som är ett gemensamt initiativ mellan Åbo stad, landskapet Egentliga Finland, Hamburg och S:t Petersburg.

21.

Regionkommittén anser att det är bra att kommissionen i sitt meddelande beaktar de synpunkter som förs fram i Regionkommitténs yttrande om EU:s strategi för Östersjöområdet (CdR 255/2009 fin) om ett flexibelt men målinriktat genomförande av handlingsplanen och stöd till dess förvaltning, när den fastställer de viktigaste uppgifterna och ansvarsområdena för centrala parter (nationella kontaktpunkter, samordnare för prioriterade områden, ledare för övergripande åtgärder och ledare för flaggskeppsprojekt).

22.

Kommittén anser att kommissionens förslag att förtydliga och effektivisera strategins styrningsstruktur är ett steg i rätt riktning, men är oroad över kommunernas och regionernas bristande synlighet i genomförandet av strategin. Därför föreslår kommittén att det, såväl i strategin som i en reviderad handlingsplan, explicit anges att principen om flernivåstyre ska genomsyra genomförandet.

23.

Kommittén framhäver att makroregionala strategiers framgång runt om i Europa i hög grad är beroende av de lokala och regionala aktörernas engagemang och bidrag till uppnåendet av målen. Det är också viktigt att engagera den privata sektorn. Grundläggande förutsättningar för att genomföra strategin i alla deltagande länder är att de politiska aktörerna visar ett klart engagemang och tar på sig en ledande roll.

24.

ReK påpekar att det fortfarande är nödvändigt att i större omfattning engagera lokala och regionala aktörer i genomförandet av strategin för Östersjöområdet. Detta bör beaktas inte bara när strategins handlingsplan uppdateras, utan också när man fastställer de olika aktörernas roll. Som det är nu kommer en stor del av t.ex. samordnarna för prioriterade områden från sektorsbaserade ministerier eller andra organisationer inom statsförvaltningen. I synnerhet medlemsstaternas kontaktpunkter bör åläggas att regelbundet hålla kontakt med lokala och regionala myndigheter och organisationer.

25.

Trots att EU:s strategi för Östersjöområdet antogs först när nuvarande EU-programperiod redan hade börjat, har man via olika strukturfondsprogram kunnat genomföra många projekt som stöder strategin. De europeiska territoriella samarbetsprogram som genomförs i Östersjöområdet har varit ett centralt finansieringsinstrument i synnerhet för främjandet av åtgärder på lokal och regional nivå.

26.

ReK vill betona att det bara finns få finansieringsinstrument som lämpar sig för övernationella projekt och projekt med många aktörer. Ett problem när man använder olika finansieringskällor är att finansieringsbeslut för de olika partnerna fattas vid olika tidpunkter och att denna fördröjning gör genomförandet märkbart långsammare. Det finns inte nödvändigtvis någon samordning mellan finansieringsbesluten, och en del av partnerna blir utan stöd, vilket gör att man inte kan sätta igång projektet.

27.

Kommittén anser att det är viktigt att de förslag till förordningar som kommissionen lade fram i oktober 2011 ålägger medlemsstaterna att beakta en eventuell makroregional strategi i samband med att man utarbetar och genomför nya strukturfondsprogram, och betonar att i synnerhet det nya transnationella programmet för Östersjöområdet bör överensstämma med de prioriterade områdena i EU:s strategi för Östersjöområdet. Programplaneringen för följande period bör inledas redan i början av 2014, så att man kan undvika onödiga fördröjningar i det löpande projektarbetet.

28.

Kommittén påpekar att de nationella strukturfondsprogrammens bidrag till genomförandet av EU:s strategi för Östersjöområdet måste förtydligas så att man beaktar skillnaderna mellan regionerna inom medlemsstaterna och deras utvecklingsbehov. I synnerhet främjandet av regional smart specialisering i det nationella programarbetet erbjuder enorma möjligheter för att uppnå strategins mål. På samma sätt bör partnerskapsavtalet mellan medlemsstaten och kommissionen innehålla en hänvisning till EU:s strategi för Östersjöregionen.

29.

Regionkommittén anser att det är viktigt att kommissionen i sitt meddelande föreslår att säkra startkapitalet för att främja projektsamarbetet, eftersom detta bättre engagerar såväl lokala och regionala aktörer som företrädare för organisationer och det civila samhället.

30.

Kommittén betonar att det i framtiden är viktigt att inrikta finansiering direkt på genomförandeåtgärder för strategin och att göra det möjligt att kombinera olika finansieringsformer. Förutom offentlig finansiering ska användningen av tjänster från olika finansieringsinstitut och privat finansiering främjas och den privata finansieringens roll betonas. För projekt som finansieras via nationella strukturfondsprogram bör man utveckla metoder som säkrar att det ingår allt fler internationella samarbetsåtgärder i projekten.

31.

ReK stöder de indikatorer för att följa upp genomförandet av strategin som föreslås i kommissionens meddelande, men betonar att övervaknings- och utvärderingssystemet bör vara så enkelt som möjligt och bygga på indikatorer som kan ge en realistisk bild av de resultat som uppnåtts genom samarbete som bygger på strategin. Regionkommittén är redo att delta i diskussionerna om utformning och urval av indikatorer.

32.

Regionkommittén betonar att genomförandet av makroregionala strategier kräver ett öppet beslutsfattande, omfattande informationsutbyte och utveckling av gemensam praxis på alla nivåer. Man bör i synnerhet förbättra kommunikationen mellan medlemsstaterna i Östersjöområdet och internt inom länderna. Detta främjar ett bredare engagemang i genomförandet av strategins mål.

33.

ReK betonar att bättre information om strategin också förbättrar allmänhetens medvetenhet om EU:s verksamhet. Webbplatser om strategin och en offentlig hearing om uppdateringen av strategins handlingsplan är ett steg i rätt riktning.

34.

Kommittén föreslår att kommissionen systematiskt samlar och offentliggör information om finansieringsprogrammen så att man kan erbjuda finansiell rådgivning centralt på både nationell och lokal nivå. Problemet i dag är att projektdeltagare inte tillräckligt lätt får information. Kunskaper om lämpliga finansieringsinstrument bör spridas effektivare så att aktörerna inte har problem att välja ett instrument som passar deras behov.

35.

Regionkommittén påpekar att EU:s strategi för Östersjöområdet har gett medlemsstater, regioner och kommuner nya möjligheter att stärka den regionala konkurrenskraften och innovationen och främja smart specialisering på regional nivå. Strategin har också ökat de lokala och regionala aktörernas allmänna intresse för och engagemang i Östersjösamarbete, och den har stärkt och tillfört nya former av samarbete.

36.

Regionkommittén föreslår att kommittén fortsätter att aktivt övervaka genomförandet av strategin för Östersjöområdet på basis av den uppdaterade handlingsplan som offentliggörs i slutet av 2012, och framför sina synpunkter och slutsatser i den allmänna debatten om makroregionala strategier, särskilt med beaktande av genomförandet av EU:s nästa programperiod 2014–2020.

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/16

—

De lokala och regionala myndigheternas roll bör få ett rättmätigt erkännande, och de bör tilldelas tillräckliga resurser och adekvat kapacitet samt lämpliga förvaltningsinstrument, eftersom dessa myndigheter har en central funktion, antingen direkt i egenskap av partner i lokala projekt med inriktning på hållbar energi eller i samband med planering av ny infrastruktur, beviljande av tillstånd, investeringar, offentlig upphandling, produktion och kontroll över energiförbrukningen.

—

Regionkommittén upprepar att man bör prioritera integrering i distributionsnätet av förnybar energi producerad på lokal nivå via en rad olika decentraliserade resurser, exempelvis vindkraft, vattenkraft, jordvärme, solenergi och biomassa. På så sätt blir energitransport- och distributionsinfrastrukturen intelligentare (smart grids), vilket är en förutsättning för en effektiv konkurrens som medför reella fördelar för slutkonsumenterna.

—

För att kunna möta det ökade behovet av flexibilitet i energisystemet krävs lämpliga lagringsmetoder på alla spänningsnivåer, som (i likhet med pumpkraftverk) skapar möjlighet att lagra överskott som senare kan användas för elproduktion i stor skala. På detta område bör strategiska instrument för teknikforskning och teknikfrämjande utvecklas och utnyttjas.

—

Kommittén rekommenderar att man framhäver den roll som informations- och kommunikationstekniken (IKT) kan spela i syfte att främja utnyttjandet av innovationer, sprida information och lösningar beträffande energiförbrukning på strategiska områden, till exempel "smart cities", som omfattar strategier i fråga om hållbara transporter, intelligenta distributionsinfrastrukturer ("smart grids") och hållbar byggnation.

—

Regionkommittén understryker att det är bråttom att senast 2014 fullborda den inre energimarknaden, som kan bidra till att garantera en energiförsörjning till överkomliga priser, att senast 2015 häva medlemsstaternas energimässiga isolering och att genomföra en rättvis resursutjämning mellan regionerna och att stabilisera och förbättra ramvillkoren för den europeiska energisektorn så att merkostnaderna för energiomställningen kan begränsas.

Föredragande

Ugo CAPPELLACCI (IT–PPE), regionpresident i Sardinien

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Energifärdplan för 2050

COM(2011) 885 final

1.

Regionkommittén instämmer i behovet av att snarast utarbeta en långsiktig EU-strategi för energisektorn som på ett konkret sätt kan bidra till EU:s mål om minskade koldioxidutsläpp till 2050. Omställningen av energisystemet är en uppgift som vi måste lösa av hänsyn till kommande generationer, men den ger också EU en reell möjlighet till tillväxt, utveckling, nya arbetstillfällen, konkurrenskraft och en högre grad av energioberoende.

2.

Regionkommittén välkomnar Energifärdplan för 2050 men anser att den inte är tillräckligt detaljerad och färdig för att medlemsstaterna, de lokala och regionala myndigheterna och investerarna ska kunna använda den som vägledning för de val som de från och med nu måste göra för att skapa en ny energimodell för tiden efter 2020. Den innebär inte heller tillräcklig planeringssäkerhet. Kommittén framhåller samtidigt vikten av att den nu följs av beslut om konkreta åtgärder. Exempelvis skulle man kunna överväga att införa beslut om förbud mot nationella subventioner av fossila bränslen.

3.

ReK saknar en utvärdering i färdplanen av den nuvarande situationen med avseende på målen för detta årtionde, som fastställs i energistrategin 2020. Eftersom färdplanen har denna brist bör man först klargöra den nuvarande situationen innan man fastställer målen och den politiska ramen för 2030, som den sista av färdplanens slutsatser hänvisar till. Dessutom bör man definiera deletapper när det gäller omställningen av energisystemet för 2030 och 2040 i överensstämmelse med målen om att minska koldioxidutsläppen enligt "Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050" (1). En plan med olika deletapper skulle kunna innebära att man använder bränslen/energikällor som kan utgöra grundvalen för en gradvis omställning, samtidigt som energioberoendet och energitryggheten bevaras. På så sätt skulle det också bli lättare att nå konkreta resultat och övervaka och utvärdera genomförandet av åtgärderna.

4.

Den teknikneutrala strategi som föreslås i dokumentet är inte ändamålsenlig och bör omprövas för att på längre sikt prioritera strategier, teknik och bränslen som är pålitliga och som kan användas på ett hållbart och säkert sätt med hänsyn till våra nuvarande erfarenheter och kunskaper om förnybara energikällor och innovativa tekniker. Vidare kan en hållbar omställning av energisystemet inte genomföras utan hänsyn till den förändrade situationen när det gäller tillgång till resurser på grund av den pågående ekonomiska krisen och dess eventuella miljömässiga och sociala konsekvenser.

5.

Kommittén är övertygad om att det finns ett ömsesidigt beroende mellan miljö- och socialpolitiken, och att man följaktligen måste se till att alla på mellanlång och lång sikt har lika tillgång till säker och hållbar energi med minsta möjliga miljöpåverkan till överkomliga priser. Dessutom måste man säkerställa att alla har tillgång till de medel som behövs för att kunna kontrollera hushållens förbrukning samt till medel för lokal produktion av förnybar energi till överkomliga priser.

6.

Kommittén framhåller att de lokala och regionala myndigheterna bör involveras i utformningen av strategier på områden som exempelvis energi utan koldioxidutsläpp vad gäller energieffektivitet, kontroll över förbrukningen, energiproduktion och ny teknik samt översynen av färdplanen i linje med lokala och regionala myndigheters potential och behov, samt att dessa myndigheters viktiga roll backas upp av tillräckliga resurser, kompetens och förvaltningsinstrument.

7.

Den insats som behövs för omställningen av energisystemen och dess konsekvenser kommer att variera från region till region beroende på energisammansättningen och de tillgängliga resurserna i regionen. De eventuella ekonomiska, finansiella och administrativa kostnaderna för en EU-åtgärd på energiområdet bör bygga på en detaljerad konsekvensanalys som verkligen tar hänsyn till de specifika lokala och regionala förhållandena och med särskild hänsyn till sådana aspekter som energimässig isolering.

8.

Kommittén håller med om att omstruktureringen av energisystemen kräver en utbyggnad och/eller en modernisering av infrastrukturen, men framhåller att kostnaderna för denna omvandling kommer att vara ojämnt fördelade mellan EU:s olika regioner, vilket skulle kunna utgöra ett hot mot den sociala sammanhållningen.

9.

Kommittén rekommenderar att man utformar instrument för att utvärdera effekterna av omstruktureringen av energisystemen på lokal nivå, ur såväl ett ekonomiskt som socialt och miljömässigt perspektiv. Vi påminner om vikten av att förbättra kvaliteten och omfånget när det gäller de vanligaste makroekonomiska indikatorerna som används för att utvärdera resultaten av de politiska åtgärderna, genom att utöka dem med dels energifrågan sedd ur ett hållbarhetsperspektiv, dels en social och miljömässig dimension så att man kan mäta förändringar som rör social sammanhållning, tillgång till basvaror och tjänster till överkomliga priser, folkhälsa, fattigdom, bl.a. energifattigdom, naturresurser och livskvalitet rent generellt.

10.

Kommittén är övertygad om att man endast kan uppnå de globala målen i energisektorn om man tar initiativ på lokal nivå. Kommittén framhåller att lokala och regionala mål redan har använts på ett framgångsrikt sätt inom olika lokala och regionala myndigheter, som uttryck för flernivåstyre vid omvandlingen av energisystemet.

11.

När det gäller det nya energisystemet vill ReK framhålla vikten av samarbete och solidaritet över gränserna, och att det därför krävs samordning på EU-nivå. En samordnad insats på alla förvaltningsnivåer är nödvändig, vilket förutsätter ett nära samarbete med de lokala och regionala myndigheterna och kräver en tydlig definition av roller och interaktionsmekanismer.

12.

De lokala och regionala myndigheternas roll bör få ett rättmätigt erkännande, och de bör tilldelas tillräckliga resurser och adekvat kapacitet samt lämpliga förvaltningsinstrument, eftersom dessa myndigheter har en central funktion, antingen direkt i egenskap av partner i lokala projekt med inriktning på hållbar energi eller i samband med planering av ny infrastruktur, beviljande av tillstånd, investeringar, offentlig upphandling, produktion och kontroll över energiförbrukningen. Vidare kräver den sociala dialogen och arbetsmarknadsparternas deltagande, som enligt färdplanen är nödvändigt för att planera förändringarna, en väl inarbetad informationskapacitet och informationsförmedling från de lokala och regionala myndigheternas sida, som följaktligen inte bara bör få ett tydligt erkännande utan även ett effektivt stöd.

13.

ReK rekommenderar ett fortsatt stöd till de mycket positiva åtgärder och beteenden som redan finns på lokal nivå, genom att man utökar deltagande och engagemang i alla samarbetsformer t.ex. inom ramen för borgmästaravtalet eller andra interregionala, nationella eller internationella strukturer, som fungerar som drivkraft för förändringar, för att stimulera den lokala ekonomiska utvecklingen och skapa informations- och samarbetsnätverk.

14.

Regionkommittén instämmer i att man bör prioritera främjandet av energibesparingar för att minska efterfrågan på energi genom upplysning, utbildning och förändring av medborgarnas beteendemönster, men också genom att stödja utvecklingen av ny teknik som kan säkra en effektivare användning av resurserna och ökad ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, och genom att medlemsstaterna främjar energisystem baserade på energisjälvförsörjning för att uppnå en så rationell energianvändning som möjligt, ett decentraliserat energisystem och ett reellt deltagande från medborgarnas sida i samband med beslut om energiformer och energianvändning. Om den ekonomiska tillväxten kopplas bort från energiförbrukningen skulle en minskande energiförbrukning kunna betraktas som en indikator för utveckling och inte som en konjunkturnedgång, och den kan också gynna ekonomin.

15.

Kommittén understryker att man satsar på energieffektivitet som en av de viktigaste åtgärderna för att nå de mål om att minska koldioxidutsläppen som fastställts för perioden före 2050. Kommittén instämmer i att vi behöver mer långtgående energieffektivitetsåtgärder och en kostnadsoptimal politik. Vi anser i detta sammanhang också att det vore lämpligt att fastställa bindande normer på europeisk nivå. Det är samtidigt viktigt att fokusera på de aspekter som omedelbart skulle kunna bidra till betydande energibesparingar, exempelvis ökad energieffektivitet i byggnader och hållbarare transporter.

16.

I samband med att man fastställer och genomför de brådskande och nödvändiga insatserna för energiomställningen måste man se till att de enskilda åtgärderna är samstämmiga med tanke på hållbarheten. Man måste särskilt bedöma riskerna för att framsteg på ett område kan orsaka negativa konsekvenser på ett annat område.

17.

Kommittén är positiv till att skapa mervärde genom energibesparingar med hjälp av hållbara marknadsmekanismer i enlighet med "Handlingsplanen för energieffektivitet 2011" (2).

18.

Kommittén värdesätter att andelen förnybara energikällor ökar i alla scenarier för minskning av koldioxidutsläpp fram till 2030 och når en dominerande roll i förhållande till andra tekniker 2050. Det är emellertid beklagligt att inte något av scenarierna i färdplanen omfattar integrerade lösningar där det ingår förnybar energi och energieffektivitet i syfte att göra omställningen av energisystemet till ett scenario utan fossila bränslen mer hållbar och sträva mot en utfasning av fossila bränslen. Vi noterar att det i färdplanen fastställs att förnybara energikällor är av avgörande betydelse för värme- och kylsektorn, men vill samtidigt påpeka att det inte gjorts någon ingående analys av den viktiga roll som sektorn, med sin betydande inverkan på den totala energiförbrukningen, borde ha i) i strävan att utveckla ett europeiskt energisystem som inte är koldioxidbaserat före 2050, och därmed även ii) i utformningen av den aktuella och den framtida energipolitiken.

19.

ReK framhåller synpunkterna i yttrandet CdR 7/2011 av den 30 juni och 1 juli 2011 om "Prioriteringar för energiinfrastrukturen för 2020 och framåt" och det viktiga målet om främjande av energitransportnät och integrering i distributionsnätet av förnybar energi producerad på lokal nivå via en rad olika decentraliserade resurser, exempelvis vindkraft, vattenkraft, jordvärme, solenergi och biomassa. På så sätt blir energitransport- och distributionsinfrastrukturen intelligentare (smart grids), vilket är en förutsättning för en effektiv konkurrens som medför reella fördelar för slutkonsumenterna. För att kunna möta det ökade behovet av flexibilitet i energisystemet krävs lämpliga lagringsmetoder på alla spänningsnivåer, som (i likhet med pumpkraftverk) skapar möjlighet att lagra överskott som senare kan användas för elproduktion i stor skala. På detta område bör strategiska instrument för teknikforskning och teknikfrämjande utvecklas och utnyttjas.

20.

Kommittén instämmer i att det behövs mer diversifierade energikällor för att säkra energitryggheten. Vi framhåller vikten av tydliga riktlinjer för övergångsfasen, då de konventionella energikällorna (gas, kol, olja) i sina mest koldioxideffektiva och hållbara former, med särskild tonvikt på tekniken för avskiljning och lagring av koldioxid, kan användas som ett stöd under den etapp som ska utmynna i att energisystemets koldioxidutsläpp minskas, medan teknik, infrastruktur och beteendemönster utvecklas på det sätt som förändringen kräver.

21.

Kommittén är oroad över den betydelse som man fäster vid teknik som ännu inte är tillgänglig i kommersiell skala och rekommenderar att användandet av icke konventionella gaskällor, till exempel skiffergas, och av teknik vars riskfaktorer ännu inte är fullt utforskade eller kontrollerade och som kan få gränsöverskridande konsekvenser, på EU-nivå ska omfattas av studier och diskussioner om de möjliga miljömässiga och sociala konsekvenserna på kort och lång sikt och, i överensstämmelse med gällande lagstiftning, om det eventuella behovet av reglering, som i fallet skiffergas. Kommittén välkomnar därför kommissionens strävan att främja forskning av tekniker som kan bidra till minskade koldioxidutsläpp i energiomvandlingsprocesserna och föreslår att man låter livscykelanalyser ingå som viktiga utvärderingsinstrument vid beslutsfattandet.

22.

ReK är skeptisk till det orsakssamband som anges i energifärdplanen mellan minskade koldioxidutsläpp och kärnenergi och till antagandet att kärnkraften bidrar till lägre systemkostnader och elpriser, samtidigt som man konstaterar att "kostnaderna för säkerhet, avveckling av befintliga anläggningar och avfallshantering […] troligen [kommer] att öka". Kommittén förespråkar därför att man särskilt beaktar dels långsiktiga scenarier baserade på icke-konventionella förnybara energislag, dels det faktum att allmänhetens växande oro för kärnkraftens säkerhetsrisker kan leda till minskade privata investeringar i sektorn. Detta skulle göra det nödvändigt med offentliga bidrag i form av subventioner eller högre elpriser, vilket skulle drabba de mest utsatta samhällsgrupperna hårdast.

23.

Kommittén anser att fastställandet av en referensram för investeringar som löper till åtminstone 2030 kan göra färdplanen effektivare och skapa större säkerhet på marknaden både för privata och offentliga aktörer, framför allt när det gäller de nationella investeringsmål som också tar hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas handlingsplaner. Större säkerhet när det gäller investeringar kommer även att bidra till att 2020-målen uppfylls, särskilt i fråga om energieffektivitet och besparingar, där det hela tiden finns behov av större insatser. Det skulle också gynna referensramen om man på EU-nivå kartlade kompetensen inom sektorerna för energieffektivitet och förnybar energi som vägledning för investeringarna i syfte att öka dynamiken och stärka de europeiska ekonomiska aktörerna inom dessa sektorer.

24.

Det är särskilt viktigt att det klart fastställs vilka resurser som kommer att avsättas för att främja decentraliserade investeringar i hållbar energi (kontroll över förbrukningen och produktionen av förnybar energi) som kan bidra till ett effektivt utnyttjande av resurserna och till utveckling av en grön ekonomi och gröna arbetstillfällen på lokal och regional nivå. Vidare bör man införa ett nytt finansiellt instrument som förvaltas på subnationell nivå för att underlätta genomförandet av handlingsplanen för hållbar energi, samt stödja (ekonomiskt och lagstiftningsmässigt) små, lokala och regionala producenter av förnybar energi, bland annat de lokala och regionala myndigheterna, i syfte att underlätta integreringen i distributionsnätet.

25.

ReK rekommenderar att man förlänger och utökar programmet "Intelligent energi – Europa", som har fallit väl ut, och fastställer tydliga villkor för att beviljas en betydande del av de finansiella resurserna inom sammanhållningspolitiken. Det är viktigt att också avsätta medel från strukturfonderna för att underlätta lokalt samarbete om decentraliserad utveckling av teknik med låga koldioxidutsläpp och hög energieffektivitet. Det är också viktigt att framför allt Europeiska socialfonden avsätter medel för att bygga upp humankapital som kan planera, förvalta och ge tekniskt stöd i energifrågor när det gäller såväl lösningar som teknik och partnerskap i tillämpningsfasen.

26.

De lokala myndigheterna bör även i fortsättningen få ett förenklat tillträde till investeringar och finansiering från Europeiska investeringsbanken (EIB) för utveckling av hållbar energi. Man bör prioritera projekt som kombinerar energieffektivitet och förnybara energikällor för att uppnå en hållbar utveckling i området genom att förenkla förfarandena och underlätta tillgången till finansiering för mindre myndigheter.

27.

ReK betonar att det inte räcker med nationella åtgärder för att ge energiinfrastrukturen en effektiv finansiering, och föreslår därför ett mer omfattande finansiellt stöd till projekt inom energisektorn, särskilt för att främja användningen av lösningar som bygger på förnybar energi, även vad gäller uppvärmning och nedkylning av byggnader.

28.

ReK föreslår att man ska utarbeta en strategi för att stödja bildandet av regionala kluster och partnerskap samt samarbete mellan befintliga sådana som i några regioner redan har visat sig vara välfungerande instrument för utvecklingen av gröna energimarknader och energieffektivitet, mobilisering av investeringar och kompetensutveckling och nya arbetstillfällen.

29.

Kommittén instämmer i att ett starkt engagemang i innovation och forskning måste uppmuntras på EU-nivå. Vi är övertygade om att utvecklingen av effektivare och billigare innovativa tekniker kan bidra till att skapa större säkerhet inom sektorn och attrahera kapital, även genom en rationell resursfördelning inom det nya programmet "Horisont 2020".

30.

Regionkommittén framhåller med skärpa att det nya forskningsprogrammet Horisont 2020 bör överensstämma med energifärdplanen för 2050 vad gäller mål och prioriteringar.

31.

Regionkommittén anser att innovation och forskning som rör småskalig energiproduktion bör uppmuntras mer, t.ex. vad gäller vattenkraft från mindre vattendrag, vindkraft avsedd för enskilda eller ett fåtal hushåll, lokal solenergi och värmeproduktion från hetvattenkällor där sådana finns.

32.

Kommittén skulle välkomna större fokus på forskning och utveckling inom havsenergi (våg- och tidvattenenergi), som innebär en enorm potential för säker, trygg och hållbar energiförsörjning.

33.

ReK föreslår att man utformar reproducerbara mekanismer utifrån de bästa metoderna i olika regioner för att understödja skapandet av innovationskluster, regionala innovationsplattformar för energi eller andra former av offentlig-privata partnerskap mellan regionala myndigheter, universitet och näringslivet. Den här typen av partnerskap skulle kunna utgöra viktiga instrument för regional utveckling och utveckling av de lokala ekonomierna för att garantera ökad flexibilitet samt tillgängligare och lönsammare innovationer och teknik på lokal nivå.

34.

Enligt ReK:s bedömning kommer jord- och skogsbrukspolitiken att påverkas starkt av färdplanen, och följaktligen kommer det att vara nödvändigt att ge stöd till forskning som gör det möjligt att anpassa och utveckla dessa sektorer så att de blir mer hållbara.

35.

Vi rekommenderar att man framhäver den roll som informations- och kommunikationstekniken (IKT) kan spela i syfte att främja utnyttjandet av innovationer, sprida information och lösningar beträffande energiförbrukning på strategiska områden, till exempel "smart cities", som omfattar strategier i fråga om hållbara transporter, intelligenta distributionsinfrastrukturer ("smart grids") och hållbar byggnation.

36.

Kommittén föreslår att man framhåller betydelsen av forskning och utbildning av fackmän, och rekommenderar att medlemsstaterna fäster större vikt vid att utbilda energiexperter, som har bättre förutsättningar att tillgodogöra sig det innehåll i studieprogrammen som krävs för att säkerställa effektiv teknik i framtiden, tillämpa nya tekniker och genomföra strategiska planer.

37.

ReK understryker att det är bråttom att senast 2014 fullborda den inre energimarknaden, som kan bidra till att garantera en energiförsörjning till överkomliga priser, att senast 2015 häva medlemsstaternas energimässiga isolering och att genomföra en rättvis resursutjämning mellan regionerna och att stabilisera och förbättra ramvillkoren för den europeiska energisektorn så att merkostnaderna för energiomställningen kan begränsas.

38.

ReK rekommenderar vidareutveckling av systemet för handel med utsläppsrätter med en grundläggande förändring av förfarandet för gratis tilldelning av kvoter, som i sin nuvarande form underminerar regleringssyftet med systemet eftersom det håller nere priset på certifikaten på en alltför låg nivå. I det sammanhanget måste man beakta situationen för industrier som är verksamma på de internationella marknaderna och vars konkurrenskraft skulle kunna påverkas negativt av koldioxidläckage till tredjeländer.

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/21

—

Ur både ekonomisk och social synvinkel finns det ett akut behov av att främja anpassningen i kustregionerna, trots att vissa länder i euroområdet fortfarande är märkta av statsskuldskrisen, inte minst med tanke på att det blir ännu dyrare om man avstår från att agera. EU:s framtida anpassningsstrategi bör vara tillräckligt detaljerad för att omfatta de regionala skillnaderna.

—

Instrumentet för en integrerad förvaltning av kustområden (ICZM) har en avgörande betydelse när det gäller att underlätta integrationen av strategier i kustområdena, särskilt beträffande frågor som hittills inte varit reglerade, exempelvis erosion, anpassning till klimatförändringarna samt grön infrastruktur, och för att främja samarbetet mellan lokala aktörer på regional nivå, till exempel via initiativ som Sardinia Charter i Medelhavsområdet.

—

Utveckling av verktyg för att utvärdera såväl kostnader som fördelar med anpassningen skulle kunna sätta fart på de politiska processer på lokal och regional nivå som ligger till grund för planerings- och genomförandeåtgärder i det aktuella området och skapa förutsättningar för utarbetandet av mer kostnadseffektiva strategier.

—

Regionkommittén bör regelbundet konsulteras i samband med europeiska och internationella klimatförhandlingar och hoppas att (i) kommittén involveras i en EU-arbetsgrupp för klimatanpassning som fokuserar på regioner med permanenta handikapp – bland annat handikapp som orsakas av effekterna av klimatförändringarna – det vill säga kustregioner, öar, bergsregioner och de yttersta randområdena, samt (ii) att ReK beviljas status som observatör i anpassningskommittén.

Föredragande

Ugo CAPPELLACCI (IT–PPE), regionpresident i Sardinien

Referensdokument

Remiss från det cypriotiska ordförandeskapet

1.

Kommittén framhåller att de lokala och regionala myndigheterna bör få möjlighet att delta proaktivt i såväl planeringen som genomförandet av anpassningen till klimatförändringarna och vid bedömningen av olika anpassningsalternativ (adaptation assessment) (1)  (2). Kommittén framhåller (3) därför återigen de lokala och regionala myndigheternas avgörande roll när det gäller att hantera effekterna av klimatförändringarna och gläder sig åt att deras roll nu erkänns både på europeisk (4) och på global nivå (5). Vi anser att detta erkännande utan förbehåll ska införlivas med den framtida EU-strategin för anpassning.

2.

Kommittén erinrar om att klimatförändringarna och effekterna av dessa kommer att vara bland de svårare utmaningarna för de lokala och regionala myndigheterna i Europeiska unionen under kommande år. I det avseendet måste den främsta prioriteringen vara att vidta nödvändiga åtgärder för att i möjligaste mån försöka begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen (begränsning), samtidigt som man på olika nivåer måste förbereda sig inför de förändringar som är oundvikliga (anpassning).

3.

Kommittén instämmer i slutsatserna från Rio+20-konferensen, där det fastslås att anpassningen till klimatförändringarna är en angelägen och brådskande global prioritering, och att strategierna för att minska riskerna för naturkatastrofer och för anpassning till klimatförändringarna bör integreras och samordnas på ett bättre sätt (6). ReK betonar emellertid att hela ansvaret för denna globala prioritering faller på den lokala nivån, och att det följaktligen blir de lokala och regionala myndigheternas ansvar att hantera och förebygga katastrofer och miljöskador, liksom skadliga effekter på ekonomin, den sociala strukturen och den drabbade befolkningens kulturella identitet.

4.

En anpassning på lokal nivå får inte betraktas som en tillfällig åtgärd i samband med en enstaka påfrestning, utan som en gradvis, hållbar anpassning till olika kombinationer av utlösande faktorer. Kommittén stöder följaktligen kommissionens lagstiftningsförslag för perioden 2014–2020, där det fastslås att anpassningen till klimatförändringarna i linje med principerna om hållbar utveckling ska utgöra en mycket viktig del av partnerskapsavtalen och de operativa programmen för de fem fonderna inom den gemensamma strategiska ramen, och att den ska väga lika tungt som miljöskydd, effektiv resursanvändning, begränsning av klimatförändringar, motståndskraft mot katastrofer samt förebyggande och hantering av risker (7).

5.

Effekterna av klimatförändringarna varierar från plats till plats och över tid, och därför är gemensamma lösningar för klimatanpassning sällan effektiva. Kommittén anser därför att gemensamma strategier och "no-regrets"-åtgärder, som är gemensamma för flera medlemsstater, bör ingå i strategier baserade på bedömningar som genomförts på lokal och regional nivå och som är specifika för varje typ av åtgärd, skala (proportioner) och kostnader respektive nytta.

6.

Kommittén noterar de mycket höga kostnaderna till följd av effekterna av klimatförändringarna, samt att de regionala myndigheterna under perioden 1998–2015 kommer att ha stått för cirka en tredjedel av kostnaderna för skyddet av EU:s kuster (8). Vi framhåller (9) att finansieringen av anpassningen fortfarande är en avgörande faktor när det gäller genomförandet på lokal nivå.

7.

Kustregioner är mycket känsliga för klimatförändringar  (10), och dessa regioner är redan starkt belastade på grund av koncentrationen av ekonomisk verksamhet, infrastruktur och stadsområden. 12 % av EU:s kustregioner, dvs. områden inom en radie av en mil från kusten, ligger mindre än fem meter över havsytan och är följaktligen mycket känsliga för översvämningar, medan 20 % av kustregionerna har stora problem med erosion. De förlorar cirka 15 km2 mark per år (11). Erosion betraktas som den viktigaste orsaken till att vissa ekosystem i kustområdena gått förlorade under perioden 2000–2006 (65 % av den sammanlagda förlusten) (12). Enligt andra uppskattningar kan 35 % av EU:s våtmarker ha gått förlorade år 2100 jämfört med 1995 (13).

8.

Effekterna av klimatförändringarna varierar i hög grad mellan olika regioner. I Östersjön kan havsfaunan påverkas negativt av den förväntade högre vattentemperaturen, medan regionerna vid Nordsjön och Atlantkusten löper större risk att drabbas av översvämningar på grund av att medelvattennivån stiger. I Medelhavsområdet är den största risken erosion och brist på sötvatten, beroende på att saltvatten tränger in i grundvattenlagren och att det förekommer långa perioder med torka. Även vid Svarta havet är erosion ett problem medan randområdena generellt sett är sårbara för alla typer av miljöpåverkan, från översvämningar till torka och extrema väderfenomen som exempelvis cykloner (14). Miljökonsekvenserna varierar också beroende på hur känsligt området är och på de naturliga systemens återhämtningskapacitet, men även på de mänskliga systemens struktur vad gäller till exempel hälso- och sjukvårdssystemens organisation och mekanismerna för att minska (eller slå larm om) risker för naturkatastrofer som tsunamier.

9.

Kommittén vill framhålla problemets omfattning inom EU, med 447 kustregioner belägna i 22 medlemsstater och sex stora havsområden. 41 % av EU:s befolkning bor i dessa regioner, vilket även motsvarar 41 % av den förvärvsarbetande befolkningen inom EU (15). 35 % av BNP i de 22 länder som har kustregioner, vilket motsvarar 3,5 biljoner euro, genereras inom ett område som ligger högst 5 mil från kusten, och värdet av de ekonomiska tillgångar som ligger inom en radie av 500 meter från kusten uppskattas till cirka 500–1 000 miljarder euro (16). Detta visar kustregionernas betydelse för produktiviteten och deras ekonomiska och sociala värde för utvecklingen och sammanhållningen i områdena. Dessa värden måste utan tvekan bevaras och konsolideras i samband med anpassningen till klimatförändringarna.

10.

Kommittén är därför övertygad om att det ur både ekonomisk och social synvinkel finns ett akut behov av att främja anpassningen i kustregionerna, trots att vissa länder i euroområdet fortfarande är märkta av statsskuldskrisen, inte minst med tanke på att det blir ännu dyrare om man avstår från att agera. Nya studier (17) visar att det faktum att det sedan 1995 inte genomförts ytterligare skyddsåtgärder kommer att kosta EU i genomsnitt ytterligare 11,7 miljarder euro per år under perioden 2041–2070 och 17,4 miljarder euro per år under perioden 2071–2100. Antalet människor som utsätts för översvämningsrisker kan öka med cirka 40 000 respektive 80 000 under samma perioder. Å andra sidan uppskattas den årliga kostnaden för anpassningen till cirka en miljard euro för perioden 2041–2070 och 0,7 miljarder euro för perioden 2071–2100, vilket tydligt visar att fördelarna med en anpassning i hög grad överstiger priset man får betala om man avstår från att agera. Enligt samma studier krävs det en anpassning oberoende av klimatförändringarna, som en följd av den socioekonomiska utvecklingen i kustregionerna och det ökade värdet av de varor och investeringar som ska skyddas.

11.

ReK betonar även att kostnaderna för såväl skador som anpassning i hög grad varierar mellan medlemsstaterna i förhållande till deras BNP, och att i synnerhet öar drabbas av högre kostnader då de ska genomföra regionala åtgärder på grund av sina geografiska särdrag.

12.

I kustregionerna finns det viktiga livsmiljöer, och de bidrar därför till att bevara den biologiska mångfalden  (18), landskapet, känsliga ekosystem, som till exempel våtmarker, samt användningen av ekosystemtjänster. Detta är avgörande för kustregionernas attraktionskraft, ekonomiska hållbarhet och kulturella identitet. En betydande del av kust- (19) och havsområdena skyddas genom nätverket Natura 2000.

13.

Kommittén framhåller att anpassningen i kustregioner är både mycket komplex och tvärvetenskaplig. Kustregionerna utgör nämligen en länk mellan marksystem (städer, industrier, jordbruk, skogar och floder) och marina system (fiske, vattenbruk, verksamhet i hamnar, sjötransporter och turism). Förvaltningsansvaret för dessa regioner (exempelvis översvämningsrisker, dricksvattenförsörjning och markanvändning) är dessutom ofta fördelat på en rad olika styresnivåer (20).

14.

ReK välkomnar kommissionens avsikt att utarbeta en integrerad EU-strategi och gemensamma instrument för anpassningen. Kommittén är övertygad om att en EU-strategi för anpassning till nuvarande och framtida klimatförändringar kan tillföra ett mervärde till medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas åtgärder utan att det strider mot subsidiaritetsprincipen, inte minst på grund av att effekterna av klimatförändringarna inte är begränsade till ett enda land.

15.

Kommittén anser dock att EU:s framtida anpassningsstrategi bör vara tillräckligt detaljerad för att omfatta de regionala skillnaderna när det gäller (i) typ av miljöpåverkan, (ii) sårbarhetsnivå och långsiktiga effekter, (iii) ekonomiska villkor (exempelvis hotade varor och resurser), (iv) social struktur (till exempel befolkningstäthet och de mänskliga systemens kapacitet), (v) strukturella egenskaper (till exempel perifert läge eller handikapp som medför större sårbarhet för klimatförändringar, vilket är kännetecknande för kustområden och öar, liksom bergsområden (21) och de yttersta randområdena).

16.

Den framtida strategin bör omfatta anpassningsåtgärder som tillsammans med finansieringsinstrumenten är tillräckligt flexibla för att å ena sidan kunna anpassas till de regionala skillnaderna och å andra sidan till det faktum att anpassningen är en fortlöpande process. Dessa åtgärder bör också anpassas till åtgärder för att minska klimatförändringarna i syfte att undvika olämpliga former av anpassning som skulle kunna öka växthusgasutsläppen och sårbarheten.

17.

EU:s roll när det gäller anpassning av kustregionerna bör fokuseras på följande områden: (i) samordning och samarbete mellan olika myndighetsnivåer i de fall miljöpåverkan och åtgärder berör flera länder, (ii) utbildning, (iii) kunskapsskapande åtgärder för att täppa till luckor, som när det gäller kustområdena ofta medför en komplex dynamik och behov av tvärvetenskapliga strategier, (iv) spridning av kunskap, god praxis och framgångsrika exempel, (v) tekniskt och ekonomiskt stöd för utveckling och genomförande av integrerade regionala och lokala anpassningsstrategier, (vi) forskning om och utveckling av innovativ teknik för anpassning, (vii) utformning av och tekniskt och ekonomiskt stöd till program för gränsöverskridande samarbete om anpassning på makroregionnivå.

18.

Kommissionen bör spela en avgörande roll när det gäller att samordna och bedöma de många forsknings- och investeringsprojekt som medfinansieras med EU-medel, för att undvika överlappningar, optimera samverkanseffekterna och främja spridning och storskalig användning av de bästa lösningarna och verktygen. Kommissionen bör se till att de gemensamma åtgärderna samordnas mellan grannländer eller kustregioner och att forsknings- och investeringsprojekten genomförs gemensamt.

19.

Kommittén (22) framhåller ännu en gång att det är nödvändigt att sträva efter en större samstämmighet mellan EU:s politikområden, särskilt miljöpolitiken. Genomförandet av exempelvis habitatdirektivet (92/43/EEG) och fågeldirektivet (79/409/EEG) kan äventyras på grund av anpassningsåtgärder, särskilt på infrastrukturområdet. I detta sammanhang är det viktigt att utforma effektiva och genomblickbara lokala samrådsmekanismer i syfte att besluta om återhämtnings- och kompensationsåtgärder när det gäller områden av gemenskapsintresse som kan påverkas negativt eller skadas till följd av anpassningsåtgärderna.

20.

Instrumentet för en integrerad förvaltning av kustområden (ICZM) har en avgörande betydelse när det gäller att underlätta integrationen av strategier i kustområdena, särskilt beträffande frågor som hittills inte varit reglerade, exempelvis erosion, anpassning till klimatförändringarna samt grön infrastruktur, och för att främja samarbetet mellan lokala aktörer på regional nivå, till exempel via initiativ som Sardinia Charter i Medelhavsområdet (23). Vi välkomnar därför översynen av rekommendationerna från 2002, där man tar hänsyn till EU:s mest detaljerade politiska ram som utarbetats under de senaste åren för förvaltningen av havs- och kustområdena (24). Kommittén hoppas att denna översyn ska utgöra en anledning att i högre grad fokusera ICZM-instrumentet på anpassningsprocesserna.

21.

Regionkommittén ser positivt på att EU:s ekonomiska stöd kommer att öka väsentligt i nästa fleråriga budgetram 2014–2020. Ökningen blir minst 20 % av de sammanlagda utgifter som öronmärkts för klimatrelaterade åtgärder. Kommittén framhåller emellertid att det är nödvändigt att säkerställa en rättvis och realistisk fördelning när det gäller det finansiella ansvaret mellan de olika förvaltningsnivåerna med hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas nuvarande ekonomiska svårigheter. Man måste också respektera principerna om komplementaritet och additionalitet samt göra det lättare att finna alternativa resurser.

22.

ReK föreslår återigen (25) att en del av intäkterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter bör ställas till de lokala och regionala myndigheternas förfogande för genomförandet av anpassningsåtgärderna (och begränsande åtgärder). Vidare hoppas kommittén att kommissionen kommer att utarbeta rekommendationer för den privata sektorns medverkan (bland annat försäkringsbolagen) i samband med riskbedömning och riskspridning samt för att öka medvetenheten.

23.

Det är mycket viktigt att inte bedöma anpassningsprocessen enbart ur kostnadssynpunkt, utan även – och framför allt – som en positiv möjlighet och en fördel i förhållande till om man avstår från att agera. Kommittén framhåller (26) att processen bör betraktas som ett potentiellt instrument för att utveckla konkurrenskraftiga, gröna, regionala ekonomier. Vi vill emellertid understryka att den viktigaste förutsättningen är att det finns en lokal myndighet som är medveten om riskerna och effekterna när det gäller klimatförändringarna och som är behörig att vidta nödvändiga åtgärder samt i stånd att integrera strategier och åtgärder på lokal nivå och utnyttja tillgängliga medel.

24.

Vissa regioner arbetar visserligen aktivt med att bekämpa klimatförändringarna, men den bristande medvetenheten om problemets räckvidd utgör en generell risk. Av denna anledning är det viktigt att anordna informationskampanjer där man belyser orsakssambandet mellan klimatförändringarna och de problem som uppstår lokalt, exempelvis vattenbrist, kusterosion, värmeböljor, översvämningar och jordskred, samt ger information och visar på konkreta, framgångsrika exempel på användning av de instrument som finns tillgängliga för anpassningsåtgärder och begränsande åtgärder (27).

25.

Kommittén anser att det är av grundläggande betydelse att Europeiska socialfonden används för att på regional och lokal nivå skapa den kapacitet och den flexibilitet som är nödvändig för att hantera anpassningen till klimatförändringarna både i den offentliga och den privata sektorn. Man måste exempelvis stärka det lokala styret för att kunna införliva anpassningsstrategier med sektorspolitiken och främja utformningen av en lämplig regional lagstiftning. Samtidigt bör den privata sektorn anpassa sin sakkunskap när det gäller planering och anläggning till de nya behov som följer av de integrerade och tvärvetenskapliga politiska riktlinjerna (28).

26.

Kommissionen uppmanas att på grundval av erfarenheterna av individuella projekt förbättra och vidareutveckla följande: (i) kartläggningsinstrument för att möjliggöra tillgång till data och information på geografisk basis och i lämplig utsträckning stödja beslutsfattandet på lokal och regional nivå, (ii) en tydlig gemensam referensram i syfte att bedöma sårbarhet, konsekvenser och risker, samt (iii) riktlinjer för utformning av lokala anpassningsstrategier för kustregioner, som utarbetas med hänsyn tagen till nödvändiga tvärvetenskapliga aspekter och flernivåstyre i dessa områden.

27.

Det är särskilt viktigt att ta fram sårbarhetsindikatorer för kustregioner och, med utgångspunkt i dessa, verktyg för att analysera sårbarheten. Tillsammans med förutsägelser om tidsperspektivet för händelserna och uppgifter om anpassningsförmågan kan sådana indikatorer även göra det lättare att prioritera var resurserna ska sättas in lokalt och regionalt, vilket gör det möjligt att koncentrera dem till de platser där de bäst behövs.

28.

Kommittén välkomnar utvecklingen av informationsplattformar, exempelvis Climate-Adapt, men understryker att innehållet bör göras mer lättillgängligt för slutanvändarna i enlighet med principerna om ett gemensamt miljöinformationssystem (Seis) (29), exempelvis genom att informationen översätts till ett lämpligt antal språk. Vidare bör man överväga att inom plattformen inrätta en sektion som arbetar med finansiering av anpassningen på lokal och regional nivå, samt en databas över investeringar.

29.

Det är viktigt att i högre grad utnyttja forskningen. Forskningen bör i större omfattning anpassas till regionalpolitikens behov, till exempel genom utformning av anpassningsstrategier och åtgärder som är kostnadseffektiva eftersom de har utarbetats på grundval av specifika lokala och regionala behov. Samtidigt måste man underlätta inrättande av eller, där sådana redan finns, förstärkning av mekanismer för dialog och/eller partnerskap mellan forskning, politik och – i möjligaste mån – det civila samhället, exempelvis via gemensamt deltagande i EU-projekt.

30.

Kommittén upprepar (30) att samordning av de antagna politiska åtgärderna och forskning som syftar till att bedöma effekterna i närliggande eller gränsöverskridande regioner är av grundläggande betydelse för kustregionerna för att förhindra att problemet helt enkelt flyttas från en region till en annan. En deltagarorienterad strategi i samband med fastställandet av dessa åtgärder och medverkan av samtliga viktiga aktörer skulle underlätta genomförandet av åtgärder som är samstämmiga i territoriellt hänseende.

31.

Kostnaderna för anpassningen och bristande förmåga att förstå dess potentiella möjligheter och fördelar utgör ett enormt hinder för utarbetandet och – i ännu högre grad – genomförandet av lokala strategier. Kommittén betonar därför att utveckling av verktyg för att utvärdera såväl kostnader som fördelar med anpassningen skulle kunna sätta fart på de politiska processer på lokal och regional nivå som ligger till grund för planerings- och genomförandeåtgärder i det aktuella området och skapa förutsättningar för utarbetandet av mer kostnadseffektiva strategier.

32.

Kommittén är övertygad om att avsaknaden av finansiella resurser på lokal och regional nivå utgör ett hinder för att genomföra effektiva åtgärder, trots att det finns kapacitet, medvetenhet och adekvat vetenskaplig dokumentation. Vi anser därför att man måste fastställa former för direktfinansiering av åtgärder på lokal och regional nivå via partnerskapsmekanismer såsom Life+ och programmet Horisont 2020, marknadsinstrument, som exempelvis betalning för ekosystemtjänster eller intäkterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter, samt skatteincitament.

33.

Det är nödvändigt att motverka anpassningsåtgärdernas begränsade flexibilitet, till exempel genom att prioritera reversibla strategier bestående av "mjuka" snarare än "hårda" åtgärder (exempelvis ett effektivare varningssystem snarare än marginella storskaliga insatser) eller genom att främja utvecklingen av grön infrastruktur som, i likhet med återställandet av naturliga livsmiljöer, utgör grunden för en ekosystembaserad strategi för anpassningen.

34.

Kommittén påpekar att ICZM-instrumentet har blivit obligatoriskt för medlemsstaterna i Medelhavsområdet i och med att ICZM-protokollet till Barcelonakonventionen trädde i kraft i mars 2011. I protokollet omnämns särskilt användningen av en ekosystembaserad strategi för att säkerställa en hållbar utveckling i kustområdena (31). I övrigt konstaterar ReK att i EU:s strategi för biologisk mångfald (32) anses ekosystembaserade strategier för anpassning och begränsande åtgärder vara kostnadseffektiva alternativ till tekniska lösningar, och vi ser därför fram emot den framtida europeiska gröna infrastrukturstrategins bidrag till anpassningsprocessen i kustregionerna.

35.

Kommissionen uppmanas att i förväg samråda med företrädare för de lokala och regionala myndigheterna för att övertyga sig om att förslaget om en europeisk anpassningsstrategi överensstämmer med proportionalitetsprincipen, och att den lokala nivån betonas i tillräckligt hög grad och tillräckligt detaljerat, särskilt vad gäller de känsligaste områdena som kustområden, öar och bergsområden.

36.

Vi är övertygade om att Regionkommittén aktivt kan bidra till utvecklingen av informationsplattformar som exempelvis Climate-Adapt och Ourcoast, särskilt när det gäller att fokusera innehållet i dessa plattformar på lokala behov och särdrag, så att de lokala och regionala myndigheterna på så vis kan dra mer nytta av informationsspridningen.

37.

Vi framhåller återigen (33) att Regionkommittén regelbundet bör konsulteras i samband med europeiska och internationella klimatförhandlingar och hoppas att (i) kommittén involveras i en EU-arbetsgrupp för klimatanpassning som fokuserar på regioner med permanenta handikapp – bland annat handikapp som orsakas av effekterna av klimatförändringarna – det vill säga kustregioner, öar, bergsregioner och de yttersta randområdena, samt (ii) att ReK beviljas status som observatör i anpassningskommittén (34).

38.

Kommittén är övertygad om att det behövs en ökad solidaritet och samverkan mellan regionerna både på EU-nivå och på internationell nivå, så att det blir möjligt att utnyttja de lokala och regionala myndigheternas kunskaper om och erfarenheter av anpassningsprocessen. Vi välkomnar därför initiativ som till exempel Durban Adaptation Charter, där det fastställs gemensamma uppgifter för de lokala myndigheterna; Territorial Approach to Climate Change  (35), som uppmuntrar innovativa partnerskap samt initiativ som har som mål att inrätta ett nätverk för delning, samarbete och utbyte av miljövänlig teknik, som exempelvis Climate Technology Centre and Network  (36).

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/27

—

Bergsregionerna är mycket känsliga för klimatförändringar, och ReK anser att anpassningen till klimatförändringarna i dessa områden bör ingå i ett större projekt för att öka den individuella och kollektiva motståndskraften, som tar hänsyn också till alla kritiska miljömässiga, energirelaterade och sociala faktorer som oundvikligen är sammankopplade.

—

EU kommer att anta en anpassningsstrategi år 2013. ReK anser att det är ytterst viktigt att denna strategi har en lokal och regional dimension, såsom fastställs i artikel 174 i EUF-fördraget. Denna europeiska anpassningsstrategi bör innehålla ett kapitel om bergsregioner.

—

Eftersom bergsområdenas sårbarhet väntas öka under de närmaste årtiondena behövs mer vetenskaplig forskning och ett bra system för informationsutbyte. Det är viktigt att uttryckligen anslå medel för anpassning till klimatförändringarna i EU:s budget för 2014–2020. Det behövs strategier för att förbättra tillgången till och utbudet av tjänster av allmänt intresse i särskilt utsatta regioner.

—

Många bergsregioner har redan börjat utveckla anpassningsstrategier. Man måste snabbt samordna målen och studera resultaten. Man bör harmonisera miljöinitiativ som i dag är utspridda bland många organisationer, forskningsinstitut och förvaltningar i bergsområdena.

Föredragande

Föredragande: Luciano CAVERI (IT–ALDE), ledamot av regionfullmäktige i den autonoma regionen Valle d’Aosta

Referensdokument

Yttrande på eget initiativ

1.

Regionkommittén konstaterar att under de senaste åren har en riklig vetenskaplig litteratur och ett stort antal politiska dokument och vetenskapliga projekt inom EU visat att bergsregionerna är mycket känsliga för klimatförändringar, eftersom olika miljötyper samlas på ett begränsat område vad avser höjd, exponering och påverkan från atmosfäriska cirkulationsmönster. Också IPCC inkluderar bergsregioner i de regioner som har störst klimatrisk (hot spots). Dessutom konstateras det i kapitel 13 i Agenda 21 (Världstoppmötet i Rio 1992) – som är särskilt tillägnat bergsregioner – i punkt 4, att bergsregioner är de mest känsliga områdena för klimatförändringar, en aktuell fråga också under Rio+20-konferensen i juni 2012. Bergsregionerna är de områden där de flesta av Europas skogsområden ligger, och därför fungerar de som en kolsänka genom att de binder stora mängder koldioxid. De förbättrar dessutom luftkvaliteten genom att begränsa skadliga föroreningar. De tillhandahåller också värdefulla vattenresurser och landskap. Men bergsregionerna är mycket känsliga för klimatförändringar. Bergsregionerna är, tillsammans med kustregionerna, de områden som är viktigast för turismen på grund av klimatet, den biologiska mångfalden, landskapsrikedomen, vattenresurserna, de kulturella och byggnadsmässiga aspekterna, traditionerna och sedvanorna.

2.

Kommittén framhåller att klimatförändringarna förvisso påverkar alla delar av Europeiska unionen, och därmed världen, men att den konkreta inverkan på ett givet territorium och de nödvändiga förberedelserna och åtgärderna för att möta dessa effekter är beroende av flera olika faktorer. Åtgärder som vidtas för att svara mot klimatförändringarna måste därför vara väl avpassade efter de specifika förhållandena i de olika territorierna. De lokala och regionala myndigheter som representeras i ReK är därför centrala parter i utvecklingen och genomförandet av välfungerande lösningar.

3.

Kommittén erinrar om att klimatförändringarna och effekterna av dessa kommer att vara bland de svårare utmaningarna för de lokala och regionala myndigheterna i Europeiska unionen under kommande år. I det avseendet måste den främsta prioriteringen vara att vidta nödvändiga åtgärder för att i möjligaste mån försöka begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen (begränsning), samtidigt som man på olika nivåer måste förbereda sig inför de förändringar som är oundvikliga (anpassning).

4.

Bergsområden är lager för biologisk mångfald och hotas av de snabba miljöförändringarna: 43 % av alla Natura 2000-områden finns i bergsregioner och 118 av de 1 148 arter som finns uppräknade i bilagorna II och IV till livsmiljödirektivet är förknippade med bergsmiljöer (1).

5.

Klimatvariationer som inte är särskilt märkbara i slättlandsområden förstärks i bergsområden och fungerar som en tidig fingervisning om klimatförändringen i större skala. Bergsområdena kan därför användas som en utmärkt källa för observationer för den vetenskapliga forskningen och som ett provområde för utvecklingen och utvärderingen av anpassningspolitiken.

6.

Klimatförändringarna är redan ett faktum och ökar den hydrogeologiska risken (översvämningar, jordskred) och sårbarheten för såväl människor som infrastruktur. De minskar tillgången till vatten, i synnerhet sommartid (även i närliggande områden som inte är bergsområden), förändrar vattentillförseln till floder (i Alpregionen förväntas floderna allt oftare vara fulla på vintern och torra på sommaren), minskar glaciärerna och permafrosten (sedan 1850 har glaciärerna i Alperna förlorat ca två tredjedelar av sin volym, med ökad hastighet sedan 1985), förkortar snötäckets varaktighet i synnerhet på höjder under 1 500 meter, förändrar lavinförekomsten, hotar den biologiska mångfalden och växt- och djurarters migration, förändrar de ekonomiska förutsättningarna för turismsektorn såväl vinter som sommar, förändrar vattenkraftproduktionen, orsakar osäkerhet i jordbruket och skadar skogsbruket. Den alpina miljöns sårbarhet för denna snabba klimatförändring har gjort den till ett permanent missgynnat område. Den temperaturökning som konstaterats under de senaste 150 åren i Alperna (+ 1,5 °C) är dubbelt så stor som världsgenomsnittet på 0,7 °C (2). De alpina vattenresursernas sårbarhet undersöktes av Europeiska miljöbyrån 2009 (3).

7.

Kommittén framhåller att traditioner och kultur i bergsområdena grundar sig på medvetenheten om de miljömässiga begränsningarna och möjligheterna. Kopplingarna till de strikta fysiska begränsningarna i regionen har gjort det möjligt att med tiden ta fram förfinade kriterier för hållbarhet och rationellt utnyttjande av resurserna. Dessa grundläggande värderingar kan integreras i en modern vision med hjälp av ny teknik så att man skapar kunskaper och utvecklingsmodeller som är givande inte bara för bergsområdena utan också för avlägset belägna områden, och som i många fall kan bli allmängiltiga (såsom partnerskapsmodellen för städer och landsbygden, RURBAN – TCUM/EU, GD Regionalpolitik).

8.

Vi vill poängtera att klimatförändringen kommer att utmana vår anpassningskapacitet mer än någon annan svårighet som mänskligheten har stått inför tidigare, men den är bara en partiell indikator på en komplexare miljömässig och mänsklig kris, som också berör följande områden:

9.

Dessa problem kommer att ha olika ekonomiska och sociala konsekvenser i olika regioner, och därför beklagar kommittén att ett av de få projekt som undersöker klimatförändringarnas inverkan på den europeiska ekonomin, Peseta (2009), som genomförs av EU:s gemensamma forskningscentrum, inte tar hänsyn till bergsregioner.

10.

I vitboken om anpassning till klimatförändring (COM(2009) 147 final) framhåller kommissionen att klimateffekterna varierar från region till region och att alla anpassningsstrategier kräver samarbete på alla förvaltningsnivåer för att fungera. Anpassning är en långsiktig dynamisk process som kräver nära samarbete mellan politiska beslutsfattare, forskare, tekniker, företagare och lokala myndigheter.

11.

Våren 2012 inleddes ett offentligt samråd i samband med förberedelsen av den europeiska anpassningsstrategin planerad till 2013, och man inrättade forumet Climate-Adapt, som är ett verktyg för att samla god praxis och genomföra regional planering och stadsplanering, som också omfattar en avdelning för bergsområden.

12.

ReK anser att man bör främja integrationen av strategin för anpassningen till klimatförändringarna i ett större projekt för att öka den individuella och kollektiva motståndskraften, som tar hänsyn också till alla kritiska miljömässiga, energirelaterade och sociala faktorer som oundvikligen är sammankopplade.

13.

EU kommer att anta en anpassningsstrategi år 2013. ReK anser att det är ytterst viktigt att denna strategi har en lokal och regional dimension, såsom fastställs i artikel 174 i EUF-fördraget. Denna europeiska anpassningsstrategi bör innehålla ett kapitel om bergsregioner.

14.

Den europeiska anpassningsstrategin bör också innehålla ett särskilt kapitel om de yttersta randområdena, vars begränsningar och särdrag erkänns i artikel 349 i EUF-fördraget.

15.

Eftersom bergsområdenas sårbarhet väntas öka under de närmaste årtiondena behövs mer vetenskaplig forskning och ett bra system för informationsutbyte. Det är viktigt att uttryckligen anslå medel för anpassning till klimatförändringarna i EU:s budget för 2014–2020.

16.

Till följd av de nya kritiska faktorer som klimatförändringarna medfört behövs det strategier för att förbättra tillgången till och utbudet av tjänster av allmänt intresse i särskilt utsatta regioner.

17.

ReK understryker att begränsningen av klimatförändringarna och de resurser som den får måste prioriteras högre än anpassning. Om vi inte uppnår de omfattande globala reduceringar av växthusgasutsläppen som fastställts i FN:s ramkonvention om klimatförändringar kommer vi inte att kunna förhindra den framtida globala temperaturhöjningen, klimatförändringarna och de extrema väderförhållanden som kommer att påverka lokalsamhällena.

18.

Kommittén framhåller att man bör fastställa sammanlänkade åtgärder för att lösa de befintliga problemen och hanteringen av framtida problem inom sektorer där EU redan har en programplanering och mot bakgrund av behovet av att dessa val träffas inom ramen för den europeiska lokaldemokratin i enlighet med subsidiaritetsprincipen, t.ex. följande:

19.

Många bergsregioner har redan börjat utveckla anpassningsstrategier. Man bör snabbt samordna målen och studera resultaten. Det är viktigt att harmonisera miljöinitiativ som i dag är utspridda bland många organisationer, forskningsinstitut och förvaltningar i bergsområdena.

20.

Man bör övervaka resultaten genom att utarbeta indikatorer för att mäta effektiviteten i satsningar och prestanda, enhetliga databaser som kan konsulteras och ett energiregister.

21.

ReK framhåller avslutningsvis att orsakerna till och konsekvenserna av klimatförändringarna måste tas upp på alla nivåer, både i samhällen med olika geografiska förhållanden och på global nivå. Det är ofta framför allt de fattigaste samhällena i världen som först påverkas negativt av klimatförändringarna och de behöver särskilt stöd. Europeiska unionens och medlemsstaternas resurser bör fördelas till begränsning och anpassning i enlighet med de prioriteringar som fastställts i överenskomna strategier och internationella avtal, och användas på den nivå där de kommer att få störst effekt. Av denna anledning bör lokala och regionala myndigheter involveras i utformningen av åtgärderna för att begränsa och anpassa sig till klimatförändringarna så att man drar maximal nytta av deras sakkunskaper och erfarenheter och deras närhet till medborgarna.

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/31

—

Regionkommittén varnar för ett scenario som skulle leda till att överenskommelsen om den fleråriga budgetramen förskjuts till efter början av 2013.

—

Kommittén framhåller det faktum att en mycket stor del av de offentliga investeringarna i medlemsstaterna är beroende av strukturfonderna och påminner om de åtaganden som har ingåtts inom ramen för den tillväxt- och sysselsättningspakt som antogs vid Europeiska rådets möte den 28–29 juni 2012.

—

På basis av uppdateringen av kommissionens förslag av den 6 juli 2012 stöder vi Europaparlamentets begäran att nästa budget ska uppgå till 1,14 % av EU:s BNI (inbegripet Kroatiens anslutning).

—

Det är beklagligt att det stora flertalet av de ämnen som omfattas av rådets förhandlingspaket, inbegripet alla former av makroekonomisk villkorlighet, är ämnen som ska antas genom medbeslutandeförfarandet och inte genom godkännandeförfarandet.

—

Det är också beklagligt att metoden för fördelning av de nationella anslagen och stödtaken för sammanhållningspolitiken och landsbygdsutvecklingen ingår i rådets förhandlingspaket. Vi anser att det inte bara handlar om ett område som omfattas av medbeslutandeförfarandet utan även om ett område där en remiss till Regionkommittén är obligatorisk. ReK förbehåller sig möjligheten att väcka talan inför EU-domstolen, om kommissionen inte lägger fram ett lagstiftningsinitiativ som kommittén uppmanas uttala sig om.

—

Regionkommittén välkomnar rådets nuvarande förhandlingsmetod som leder till en gemensam behandling av utgifts- och inkomstposter i förhandlingspaketet och upprepar sitt stöd till de två nya kategorier av egna medel som kommissionen föreslår, dels de som bygger på mervärdesskatt, dels den nya skatten på finansiella transaktioner.

—

Vi stöder helt rådets förslag att låta sammanhållningspolitiken utgöra en underrubrik i stället för att ett särskilt utgiftstak fastställs och efterlyser ökade budgetanslag till sammanhållningspolitiken (på minst samma nivå som i budgetplanen för 2007–2013). ReK stöder förslaget om att skapa en ny kategori, så kallade "övergångsregioner".

—

Det är glädjande att rådet föreslår att föra in programmen Galileo, Iter och GMES under rubrik 1 i den fleråriga budgetramen. Kommittén anser att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter bör integreras i den fleråriga budgetramen.

Huvudföredragande

Mercedes BRESSO (IT–PSE), regionfullmäktigeledamot i Piemonte

Referensdokument

Ändrat förslag till rådets förordning om den fleråriga budgetramen för 2014–2020

COM(2012) 388 final

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En förenklingsplan för den fleråriga budgetramen 2014–2020

COM(2012) 42 final

1.

Regionkommittén noterar att Europeiska kommissionen den 6 juli 2012 offentliggjorde sitt ändrade förslag till rådets förordning om den fleråriga budgetramen för 2014–2020, där hänsyn tas till Kroatiens anslutning och beräkningarna på grundval av det senaste statistiska underlaget (2007–2009).

2.

Det är även glädjande att Europaparlamentet vid sin plenarsession den 13 juni 2012 antog en resolution om den fleråriga budgetramen och de egna medlen samt att man betonar att EU-budgeten faktiskt till 94 % är en investeringsbudget och att de administrativa utgifterna är extremt låga i proportion till budgeten. Det är viktigt att framhålla de multiplikatoreffekter och hävstångseffekter som är knutna till dessa investeringar via privat och offentlig medfinansiering på lokal, regional och nationell nivå, och även den avgörande roll som EU-budgeten spelar i egenskap av flerårig, stabil källa till offentliga medel till stöd för tillväxt och sysselsättning.

3.

Regionkommittén är mycket orolig över den nuvarande utvecklingen i förhandlingarna i rådet i fråga om det totala beloppet för den fleråriga budgetramen, innehållet i de politiska strategierna samt medlen. Denna utveckling skulle kunna äventyra möjligheterna att bibehålla fonderna för de tre regionkategorierna inom sammanhållningspolitiken. Kommittén hoppas därför på att man kan uppnå ett positivt resultat fram till det extra EU-toppmötet den 22–23 november 2012, vilket skulle kunna bryta blockeringen mellan de båda lagstiftande institutionerna så att man kan undvika en försening som kan skada EU och snarast genomföra Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla.

4.

Det finns en uppenbar inkonsekvens mellan de åtaganden som medlemsstaterna har ingått inom ramen för den tillväxt- och sysselsättningspakt som antogs vid Euroepiska rådets möte den 28–29 juni 2012 och några av de positioner som de intar i förhandlingarna.

5.

Den ekonomiska och sociala kris som har drabbat EU är mycket allvarlig och gör det särskilt angeläget att inleda programplaneringen under 2014, eftersom det annars inte kommer att vara möjligt att tillföra de EU-medel som behövs för att genomföra investeringar i medlemsstaterna, regionerna och städerna.

6.

ReK betonar att EU:s budget krymper i förhållande till de nationella budgetarna, samtidigt som de uppgifter och befogenheter som EU tilldelats genom Lissabonfördraget, särskilt när det gäller yttre åtgärder (artikel 27.3 i EU-fördraget), klimatförändringar (artikel 191 i FEUF), energi (artikel 194 i FEUF), idrott (artikel 165 i FEUF), rymdpolitik (artikel 189 i FEUF), turism (artikel 195 i FEUF), och civilskydd (artikel 196 i FEUF), har utvidgats.

7.

Kommittén framhåller att en mycket stor del av de offentliga investeringarna i medlemsstaterna är beroende av strukturfonderna, som i 13 medlemsstater utgör mer än 30 % och i 6 medlemsstater mer än 60 % av de offentliga investeringarna.

8.

Fördragen (artikel 312 i EUF-fördraget) innehåller specifika bestämmelser för den händelse den fleråriga budgetramen inte skulle antas innan de rättsliga grunderna för alla fleråriga utgiftsprogram i EU, undantaget den gemensamma jordbrukspolitikens (GJP) första pelare, upphör att gälla vid utgången av 2013. Kommittén understryker att budgetmyndighetens båda parter enligt dessa specifika bestämmelser i fördraget har en rättslig skyldighet att fortsätta förhandlingarna. Alternativen att antingen anta nya sektorsprogram utan en förordning om den fleråriga budgetramen eller att förlänga de befintliga programmens giltighetstid skulle dock medföra avsevärda komplikationer.

9.

Därför varnar Regionkommittén för det scenario som skulle leda till att överenskommelsen om den fleråriga budgetramen förskjuts till efter början av 2013, eftersom detta skulle göra det omöjligt att genomföra programplanering och tilldelning av medel från den gemensamma strategiska ramen efter 2014 och därför skulle få en negativ inverkan på den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i EU. Om överenskommelsen om den fleråriga budgetramen försköts till efter början av 2013 skulle detta även äventyra programperioden 2014–2020, såsom den hittills har planerats av kommissionen, Europaparlamentet och rådet, och man skulle bli tvungen att ompröva det alternativ som ReK först förordade, dvs. en programplaneringsperiod på 5+5 år efter en övergångsperiod på ett eller två år.

10.

Regionkommittén upprepar att EU måste förfoga över en trovärdig budget på åtminstone 1 % av EU:s BNI för att kunna uppnå EU:s främsta målsättningar i enlighet med Europa 2020-strategins mål och de lokala och regionala nivåernas behov. Vi erinrar om att rådet år 2000 satte taket för egna medel till 1,29 % av BNI för utgiftsåtaganden och till 1,23 % för betalningsbemyndiganden. Vi framhåller att gapet mellan taket för egna medel och taken inom den fleråriga budgetramen sedan dess oavbrutet har vidgats och ligger på 25 %. ReK noterar också att den fleråriga budgetramen endast fastställer utgiftstak samtidigt som EU:s budget alltid legat långt under dessa nivåer i termer av utgiftsåtaganden och betalningsåtaganden. På basis av uppdateringen av kommissionens förslag av den 6 juli 2012 stöder vi därför Europaparlamentets begäran att nästa budget ska uppgå till 1,14 % av EU:s BNI (inbegripet Kroatiens anslutning).

11.

Kommittén välkomnar att man i förhandlingspaketet från den 18 september 2012 har strukit förslaget att avsluta programmet för livsmedelsbistånd till de allra fattigaste. Vi beklagar emellertid oklarheten kring dess plats i budgeten och upprepar vår ståndpunkt att den bör finnas kvar under rubrik 2 i den fleråriga budgetramen.

12.

Vi välkomnar olika aspekter av det cypriotiska ordförandeskapets dokument om huvudfrågor (30 augusti 2012) men ifrågasätter de förslag som diskuteras i samband med sammanhållningspolitiken, särskilt stödberättigande, räckvidd och täckning när det gäller "skyddsnäten" för regioner och medlemsstater. Vi motsätter oss de oproportionerliga justeringarna för övergångsregioner och mer utvecklade regioner.

13.

Det är beklagligt att det stora flertalet av de ämnen som omfattas av rådets förhandlingspaket (av den 19 juni 2012) och särskilt punkterna 21–47 och 53–78, är ämnen som ska antas genom medbeslutandeförfarandet och inte genom godkännandeförfarandet. Europaparlamentet bör vara involverat som fullvärdig part i de pågående förhandlingarna.

14.

Det är också beklagligt att metoden för fördelning av de nationella anslagen och stödtaken för sammanhållningspolitiken och landsbygdsutvecklingen ingår i rådets förhandlingspaket (punkterna 30–45) men inte nämns i förslaget till förordning med gemensamma bestämmelser för de fem fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen. Kommittén är också förvånad över uppgiften i punkt 35 i förhandlingspaketet från den 18 september 2012 om att målen i Europa 2020-strategin i viss mån påverkar fördelningen av strukturfondsmedlen mellan medlemsstaterna. Följaktligen måste man reda ut om målen verkligen speglar regionernas utvecklingsbehov, men det väcker också mer djupgående frågor när det gäller styrning och metoder, särskilt som denna omfördelningsfunktion med säkerhet inte var planerad då målen fastställdes 2010.

15.

I enlighet med artikel 177 i EUF-fördraget handlar det inte bara om ett område som omfattas av medbeslutandeförfarandet utan även om ett område där en remiss till Regionkommittén är obligatorisk. För att tillvarata sina rättigheter i enlighet med artikel 263.3 i EUF-fördraget kommer därför Regionkommittén att göra ytterligare en bedömning av den rättsliga bakgrunden till frågan och förbehåller sig rätten att väcka talan inför EU-domstolen, om kommissionen inte lägger fram ett lagstiftningsinitiativ som kommittén uppmanas uttala sig om.

16.

Kommittén upprepar, mot bakgrund av de yttranden den sedan början av 2012 har antagit om kommissionens olika lagstiftningsförslag, följande:

17.

Beträffande de medel som är avsedda för målet europeiskt territoriellt samarbete upprepar kommittén sitt förslag att dessa medel ska fördelas med utgångspunkt i samarbetsprogram och inte per medlemsstat. Vi anser att punkt 40 i förhandlingspaketet från den 18 september 2012 bör revideras, eftersom förhandlingarna om anslagsfördelningen för delarna gränsöverskridande och transnationellt samarbete för närvarande innebär att det interregionala samarbetet kommer i tredje hand.

18.

ReK stöder förslaget om att i ökad utsträckning använda sig av lån snarare än företrädesvis icke återbetalningspliktiga bidrag i syfte att stimulera stödmottagarnas medverkan. Vidare bör det som betalas tillbaka av lånen åter ställas till förfogande i form av mekanismer för tillhandahållande av rörelsekapital.

19.

Regionkommittén upprepar sin önskan om en reform av det nuvarande systemet för egna medel i syfte att minska medlemsstaternas direkta bidrag till EU:s budget och samtidigt öka EU:s egna medel, vilka ska användas för att hantera framtida utmaningar (1). Reformen bör också syfta till att avveckla de nuvarande finansiella korrigeringarna och undantagen. Av denna anledning och för att uppnå insyn, balans och hållbarhet, bör den nya fleråriga budgetramen, i enlighet med vad Europaparlamentet har uttryckt, ovillkorligen bygga på en överenskommelse om nya egna medel.

20.

Regionkommittén välkomnar rådets nuvarande förhandlingsmetod som leder till en gemensam behandling av utgifts- och inkomstposter i förhandlingspaketet och upprepar sitt stöd till de två nya kategorier av egna medel som kommissionen föreslår, dels de som bygger på mervärdesskatt, dels den nya skatten på finansiella transaktioner.

21.

Kommittén uppmanar därför vissa medlemsstater att inte missgynna sina befolkningar, företag och lokala och regionala myndigheter genom att vägra att införa den nya skatten på finansiella transaktioner, eftersom en sådan vägran kommer att leda till ett fördjupat samarbete och ett EU med två hastigheter i budgetfrågor.

22.

En ny skatt på finansiella transaktioner inom ramen för ett fördjupat samarbete skulle juridiskt sett kunna bilda underlag för nya egna EU-medel, och de länder som deltar skulle kunna överföra en del av skatteintäkterna till EU-budgeten. Denna överföring bör dock i motsvarande grad minska den del av deras budgetbidrag som baseras på BNI utan att detta påverkar de bestämmelser som tillämpas för beräkningen av de nationella bidragen från länder som inte deltar.

23.

Kommittén upprepar sitt stöd för en förenkling av det mycket komplexa systemet för rabatter och korrigerande åtgärder och för ersättning av det nuvarande rabattsystemet med en allmän korrigeringsmekanism.

24.

Det är förvånande att den så kallade tekniska ändring som kommissionen har gjort i rådets förordning innehåller ett mycket grundläggande inslag, nämligen en utökning av den makroekonomiska villkorligheten från att gälla endast Sammanhållningsfonden till att gälla alla de fem fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen (se artikel 8 i den ändrade förordningen).

25.

Regionkommittén upprepar sitt starka motstånd mot alla former av makroekonomisk villkorlighet och anser inte att det är välbetänkt med en utökning till alla budgetrubriker, som vissa medlemsstater har bett om.

26.

Vi erinrar om att detta område omfattas av medbeslutandeförfarandet, där besluten ska fattas i enlighet med förordningen om gemensamma bestämmelser för de fem fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen.

27.

Vi stöder helt rådets förslag att låta sammanhållningspolitiken utgöra en underrubrik i stället för att ett särskilt utgiftstak fastställs, men Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) bör inte omfattas av denna underrubrik, på grund av dess annorlunda beskaffenhet. Det är beklagligt att man inte har gripit tillfället att samla alla EU-stöd för territoriell utveckling (dvs. de fem fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen) under en enda rubrik.

28.

Vi upprepar att det måste finnas flexibilitet inom varje rubrik och att det bör inrättas en flexibilitetsreserv dit budgetanslag eller marginaler som inte har utnyttjats under den första hälften av perioden kan överföras, i stället för att de återförs till medlemsstaterna. En sådan flexibilitetsreserv skulle kunna fungera som ett instrument för makroekonomiska och finansiella insatser, som i sin tur skulle kunna göra det möjligt att föregripa asymmetriska chocker i EU.

29.

Kommittén vill påminna om att det enligt det föreliggande förslaget ska ske en "utvärdering" av genomförandet av den fleråriga budgetramen 2016 och anser att det bör företas en fullständig översyn efter halva tiden, 2017 (där den föreslagna utvärderingen skulle ingå).

30.

Angående beloppen i de viktigaste underrubrikerna i den fleråriga budgetramen upprepar

Regionkommittén följande:

31.

Kommittén anser att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter bör finnas kvar och integreras i den fleråriga budgetramen, men liksom Europaparlamentet hävdar vi, med tanke på dess icke-programmerbara karaktär, att den bör föras in i budgeten utöver taket för den relevanta rubriken. Vi motsätter oss likaså en utvidgning av dess tillämpningsområde så att den också skulle omfatta kompensation för effekterna av bilaterala eller multilaterala handelsavtal om jordbruksverksamhet (punkt 95).

32.

Det är glädjande att rådet föreslår att föra in programmen Galileo, Iter och GMES under rubrik 1 i den fleråriga budgetramen (bilaga 1), vilket kommittén bad om i sitt yttrande om den nya fleråriga budgetramen efter 2013.

33.

De belopp som motsvarar de reservmekanismer som ska integreras i den fleråriga budgetramen måste också föras över.

34.

Frågan om en förbättring av utgiftskvaliteten, som både medlemsstaterna och Europaparlamentet förespråkar, får för närvarande inget tillfredsställande svar, eftersom den innebär nya kontroll- och revisionsförfaranden, komplexare förfaranden, alltför stor fokusering på resultat och kvantitativt utnyttjande, till nackdel för kvaliteten i strategierna, och till slut leder till en ökad centralisering som innebär en försämring för de lägre styresnivåerna i förhållande till de högre.

35.

Kommittén skulle gärna se att det meddelande om utgiftskvaliteten som kommissionen aviserat möjliggör en differentierad bokföring av offentliga investeringsutgifter under stabilitetspakten.

36.

Kommittén vänder sig mot kommissionens överdrivna användning av delegerade rättsakter, t.ex. de som föreslås för vägledande åtgärder i anslutning till den gemensamma strategiska ramen. Detta leder till att Regionkommittén utesluts från EU:s samråds- och beslutsprocess, trots att det kan röra sig om områden som är mycket viktiga för de lokala och regionala myndigheterna.

37.

Däremot håller kommittén helt och hållet med kommissionen om att förenklingen på EU-nivå inte kan nå full effekt om den inte åtföljs av parallella ansträngningar på nationell och subnationell nivå, även om det måste understrykas att den största insatsen måste göras på den nationella nivån.

38.

Den förenkling av programmen som föreslås inom den fleråriga budgetramen, särskilt minskningen av antalet finansieringsprogram och sammanslagningen av program och underprogram på en rad olika områden, är mycket välkommen.

39.

Regionkommittén förespråkar ökat deltagande för Europeiska investeringsbanken i genomförandet av projekt som finansieras via strukturfonderna.

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/37

—

Regionkommittén välkomnar kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett program för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (2014–2020), som innebär att man erkänner konkurrenskraft som en grundläggande faktor för att skapa varaktig ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning i EU.

—

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på de många befintliga initiativ som de lokala och regionala myndigheterna inlett i alla medlemsstater, t.ex. lokala småföretagscenter, mikrokrediter från lokala eller regionala myndigheter eller fri rådgivning från sakkunniga om att starta företag, vilket ofta är grundvalen för en framgångsrik etablering av ett mikroföretag.

—

Regionkommittén framhåller de unga företagarnas behov. Företagandet är för dem ofta den enda möjligheten till yrkesmässig utveckling. De är beredda att ta den risk som denna verksamhet medför och utvecklar den ofta på hela den inre marknaden. Detta gör att de kan konkurrera på de globala marknaderna.

—

Regionkommittén framhåller att global konkurrenskraft endast kan uppnås om man övervinner de hinder på den europeiska marknaden som hämmar de europeiska små och medelstora företagens förmåga att konkurrera med liknande företag från andra världsdelar. Man måste öka de små och medelstora företagens delaktighet i genomförandet av EU:s projekt och förbättra deras ställning i förhållande till de stora företag som ofta är huvudentreprenörer för dessa projekt. Vi understryker därför att det för de små och medelstora företagen är viktigt att gå samman i företagsnätverk.

Föredragande

Witold KROCHMAL (PL–EA), ledamot av kommunfullmäktige i Wołów

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett program för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (2014–2020)

COM(2011) 834 final

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett program för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (2014–2020), som innebär att man erkänner konkurrenskraft som en grundläggande faktor för att skapa varaktig ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning i EU.

2.

Regionkommittén anser att förslaget kompletterar kommissionens tidigare initiativ inom ramen för Europa 2020-strategin. Det vittnar om den roll som de små och medelstora företagen spelar i EU:s ekonomiska system, och kommissionen noterar de brister och den turbulens som finns i de små och medelstora företagens omgivning och som kan bromsa och till och med begränsa företagens möjligheter att utvecklas och öka sin konkurrenskraft.

3.

Kommittén understryker att ReK:s ståndpunkt stöds av undersökningen om småföretagarvänliga regioner och kommuner (1). I den deltog lokala och regionala myndigheter, och den utfördes av kommitténs övervakningsplattform för Europa 2020-strategin.

4.

Kommittén inser att framför allt medlemsstaterna och regionerna har ett ansvar att åtgärda bristerna på marknaden, men vi anser också att EU kan bidra på vissa områden genom att sprida god praxis, se till att den inre marknaden fungerar väl och förbättra företagsklimatet så att företagen – däribland de små och medelstora företagen – kan konkurrera hållbart på globalt nivå, vilket innebär att man strävar mot en resurseffektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

5.

Detta program gör det i stor utsträckning möjligt att öka förtroendet för det europeiska näringslivet på både de europeiska och de globala marknaderna. Ett större förtroende för marknaderna kommer att leda till ett ökat intresse för företagande, en mer expansiv politik hos de befintliga företagen, däribland de små och medelstora företagen, som är den främsta källan till ekonomisk tillväxt (58 % av omsättningen i EU) och sysselsättning (67 % av arbetstillfällena i den privata sektorn) och har genererat 85 % av de nya arbetstillfällena inom sektorn mellan 2002 och 2010.

6.

Programmet bör framhålla turismen som en särskild bransch med många små och medelstora företag i EU som sysselsätter ett mycket stort antal arbetstagare.

7.

Regionkommittén framhåller vikten av att man stöder företag och små och medelstora företag i olika utvecklingsstadier, från nystartade företag till etablerade företag och företag under omstrukturering, eftersom man kan anta att stödet leder till att företagen blir mer konkurrenskraftiga på EU:s marknad och på de externa marknaderna.

8.

En av de viktigaste förutsättningarna för att programmet ska lyckas är att man främjar och utvecklar företagarandan och företagaretiken i EU, och kommittén välkomnar därför möjligheten att på nationell, regional och lokal nivå delta i tävlingen om det europeiska företagarpriset European Enterprise Award och i andra projekt av samma slag.

9.

Vi vill peka på att utmärkelsen för europeiska entreprenörsregioner (EER) delas ut varje år till tre regioner som ett erkännande av det gynnsamma företagsklimat som dessa regioner skapar för små och medelstora företag.

10.

Arbetet med att främja företagande bör påbörjas redan i skolan, genom utveckling av positiva attityder till företagande och tilltro till den egna förmågan i detta avseende. Detta gör det möjligt för de studerande att fatta ett medvetet beslut om vilket arbete de vill ha när de ska träda in på arbetsmarknaden. För att eleven efter slutförd utbildning ska kunna inleda verksamhet som företagare på det område där han eller hon har förvärvat sina kvalifikationer och där det med stor sannolikhet finns efterfrågan på hans eller hennes tjänster borde man se till att utbildningen beaktar marknadens behov.

11.

Vi efterlyser en integrering av näringslivets trender och utvecklingstendenser i yrkesutbildningen, eftersom en fortlöpande utbildning av företagarna är nödvändig för konkurrenskraften.

12.

Regionkommittén framhåller de unga företagarnas behov. Företagandet är för dem ofta den enda möjligheten till yrkesmässig utveckling. De är beredda att ta den risk som denna verksamhet medför och utvecklar den ofta på hela den inre marknaden. Detta gör att de kan konkurrera på de globala marknaderna.

13.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på de många befintliga initiativ som de lokala och regionala myndigheterna inlett i alla medlemsstater, t.ex. lokala småföretagscenter, mikrokrediter från lokala eller regionala myndigheter eller fri rådgivning från sakkunniga om att starta företag, vilket ofta är grundvalen för en framgångsrik etablering av ett mikroföretag.

14.

Regionkommittén framhåller också kvinnliga företagare och andra specifika målgrupper, bl.a. invandrar- och utlandsföretagare, som har behov av ett särskilt initiativ för att de ska kunna bygga upp sina företags konkurrenskraft med tanke på EU:s nuvarande politik på detta område.

15.

Regionkommittén uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att genomföra programmet. Vi understryker särskilt behovet av att undanröja eller minska onödig byråkrati och hinder när det gäller tillgången till externa medel och vikten av att förenkla kraven på dokumentation i samband med upphandlingar och avstå från kravet på bankgarantier vid mindre uppdrag.

16.

Regionkommittén framhåller att global konkurrenskraft endast kan uppnås om man övervinner de hinder på den europeiska marknaden som hämmar de europeiska små och medelstora företagens förmåga att konkurrera med liknande företag från andra världsdelar. Man måste öka de små och medelstora företagens delaktighet i genomförandet av EU:s projekt och förbättra deras ställning i förhållande till de stora företag som ofta är huvudentreprenörer för dessa projekt. Vi understryker därför att det för de små och medelstora företagen är viktigt att gå samman i företagsnätverk.

17.

Regionkommittén påminner om att EU tillsammans med medlemsstaterna måste se till att den inre marknaden fungerar effektivt och förbättra företagsklimatet genom att undanröja eller minska de små och medelstora företagens svårigheter att få tillgång till finansiering, deras begränsade förmåga att expandera till marknader utanför ursprungslandet – både på den inre marknaden och utanför denna – och de överdrivna bördorna i form av skatter och administrativa förfaranden. Dessa villkor måste vara uppfyllda samtidigt som man måste se till att det finns tillgång till kunskap, ny innovativ teknik, samarbete med lokala yrkesskolor och akademiska miljöer, som i sina program bör beakta de små och medelstora företagen som en dynamisk kraft i den europeiska ekonomin.

18.

Programmet bör fästa större vikt vid att öka små och medelstora företags deltagande i EU:s åtgärder, projekt och program inom områdena forskning och innovation, bl.a. genom inrättande av offentlig-privata partnerskap. Genom ett ökat deltagande i forskningsprojekt ökar man kompetensen inom företagen och därmed också deras internationella konkurrenskraft.

I förslaget till forsknings- och innovationsprogrammet Horisont 2020 lyfter man särskilt fram behovet av att öka små och medelstora företags medverkan i forskningsprojekt. Genom ett ökat deltagande görs information och kunskap tillgänglig för små och medelstora företag som i vissa fall är världsledande.

19.

Regionkommittén påpekar att ett sådant tillvägagångssätt är en förutsättning för att företagen och de små och medelstora företagen ska kunna utvecklas på ett sätt där hänsyn tas till kraven på en ekonomi med låga koldioxidutsläpp som grundar sig på den senaste miljövänliga tekniken som gör det möjligt att uppnå målen i klimat- och energipolitiken.

20.

Regionkommittén välkomnar förslaget till budget för programmet (2,522 miljarder euro). Kommittén påpekar samtidigt att det belopp på 1,4 miljarder euro som avsätts för finansieringsinstrument till direkt stöd för företag och små och medelstora företag endast utgör 56 % av den sammanlagda budgeten för programmet. Om efterfrågan på finansieringsinstrument är större än vad man rimligtvis kunnat förvänta bör beslut om förändringar av den procentuella fördelningen fattas i den kommitté där alla länder som får stöd från programmet för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag är representerade i enlighet med artikel 16 i förslaget till förordning. Det är resten av budgeten, som är avsedd för åtgärder för att förbättra förutsättningarna för de små och medelstora företagen, som garanterar en effektiv användning av medlen för hela programmet under 2014–2020.

21.

Regionkommittén anser att det är lämpligt att 1,7 % av programmets budget avsätts för den administrativa hanteringen av programmet, eftersom dessa medel bör garantera en effektiv förvaltning av programmet och samtidigt inte innebär en alltför stor börda för budgeten.

22.

Åtgärder som finansieras via programmets budget får inte bli ett substitut för nationella, regionala eller lokala initiativ, utan bör stärka dessa åtgärder, göra dem mer effektiva och tillföra dem en EU-dimension genom effektiv samordning och genom att gränsöverskridande hinder för samarbetet mellan privata aktörer och offentliga myndigheter undanröjs. Detta samarbete bör främjas genom övergripande nätverksarbete, inte genom vertikal centralisering.

23.

Regionkommittén anser att det stöd som ges måste vara fullständigt motiverat av målen samt genom sin stimulans- och multiplikatoreffekt och genom utnyttjande av uppnådda resultat leda till positiva effekter i hela Europa.

24.

Regionkommittén framhåller att konkurrenskraften i hög grad beror på produktiviteten, innovationsförmågan och effektiviteten (som är en källa till ständigt ökade intäkter), på företagens förmåga att fullt ut utnyttja de möjligheter som exempelvis EU:s inre marknad erbjuder och på institutionella lösningar som skapar förutsättningar för hållbar tillväxt inom näringslivet. Projekt som stärker de faktorer som har störst inverkan på företagens och de små och medelstora företagens hållbara konkurrenskraft bör därför ges företräde.

25.

Om tredjeländer deltar i programmet till följd av överenskommelser och protokoll till associeringsavtal bör detta enligt Regionkommittén betraktas som ett tillfälle för företag som är verksamma i EU att utvidga sitt verksamhetsområde och som en möjlighet att skaffa sig erfarenheter av hur företag fungerar utanför EU:s marknad. Det bör också vara möjligt för andra tredjeländer att delta i programmet, men finansieringen bör då komma från andra program för samarbete mellan EU:s medlemsstater och länder utanför EU.

26.

Regionkommittén framhåller vikten av att utveckla företagarutbildningen, bl.a. genom fortbildning, och betonar att den bör utvecklas på ett sådant sätt att man framhåller företagens sociala ansvar och skapar färdigheter och attityder som stimulerar människor att anta utmaningarna på dagens globala marknad och samtidigt iaktta de traditionella affärsetiska principer som är typiska för den europeiska kulturen.

27.

Regionkommittén anser att åtgärderna för att främja företagande och skapa en positiv attityd till företagande också bör omfatta de företagare som väljer att bli egenföretagare och som påbörjar sitt yrkesliv, inklusive de kvinnor som tar på sig detta arbete och denna risk.

28.

Regionkommittén anser att åtgärderna för att förbättra de små och medelstora företagens tillgång till finansiering, däribland instrumentet för eget kapital och instrumentet för lånegarantier, bör fungera som ett komplement till de finansieringsinstrument som hittills har använts inom sammanhållningspolitiken. Det bör också finnas en möjlighet att koppla samman dem med andra öronmärkta medel från medlemsstaterna.

29.

Regionkommittén framhåller det positiva i möjligheten att ge gränsöverskridande krediter och lån som gör att de små och medelstora företagen kan utnyttja den inre marknadens enorma potential. Detta bör stärka konkurrenskraften och hållbarheten i de ekonomiska initiativen inom t.ex. turismen.

30.

Regionkommittén framhåller framför allt egetkapitalinstrumentet för tillväxt, som är inriktat på fonder som tillhandahåller riskkapital. Kommittén understryker att programförvaltarna på grundval av en lämplig riskbedömning bör bidra till att stödja ett så stort antal små och medelstora företag som möjligt, inklusive företag som har begränsade möjligheter att få stöd i normala bankförfaranden men som kan bidra till att stärka de små och medelstora företagens allmänna potential och kraftigt minska arbetslösheten.

31.

Kommittén är fortfarande skeptisk mot lånegarantiinstrumentets lånenivå och uppmanar kommissionen att ange vilka kriterier som användes för att fastställa denna nivå eftersom inga begränsningar fastställdes i ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. Vi vill påpeka att lån till nystartade företag, investeringar och överföringar ofta uppgår till mycket högre belopp än det fastställda gränsvärdet. Kommittén hyser farhågor om att detta skulle kunna leda till en situation där högre lån garanteras genom Horisont-programmet, trots att detta bara är avsett för innovationsprojekt.

32.

Vi efterlyser därför en återgång till det tidigare ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, som inte innehöll några gränsvärden.

33.

Enligt Regionkommittén är det viktigt att det förs enskilda förhandlingar med de institutioner som ansöker om lånefinansiering, både när det gäller storleken på lånen, som beror på storleken på den portföljrisk som det finns säkerhet för, och deras löptid.

34.

Regionkommittén anser att både de finansiella instrument som är inriktade på riskkapital och de medel som avsätts för att täcka små och medelstora företags låneportföljer fortlöpande måste övervakas mot bakgrund av förändringarna i risksituationen.

35.

Enligt Regionkommittén är det lämpligt att den indirekta programförvaltningen läggs över på Europeiska investeringsfonden och genomförandeorganen, samtidigt som kommissionen sköter den fortlöpande övervakningen av programmet. En sådan förvaltningsmetod gör det möjligt att utnyttja de positiva erfarenheter av instrument till stöd för små och medelstora företag som Europeiska investeringsfonden har skaffat sig under sin mer än tioåriga verksamhet.

36.

Regionkommittén anser också att man bör utnyttja de erfarenheter som Europeiska investeringsbanken och Enterprise Europe Network har på detta område. Enterprise Europe Network har erfarenheter av internationalisering av små och medelstora företag, också utanför EU.

37.

Regionkommittén anser att det för ett bra och effektivt genomförande av programmet krävs ett nära samarbete med de lokala och regionala myndigheterna och de myndigheter som förvaltar programmet. Detta underlättar utbyte av information på alla programområden.

38.

Regionkommittén anser att det är viktigt med erfarenheter av internationalisering av små och medelstora företag utanför EU och utbyte av information i sådana frågor. Detta ska hjälpa de små och medelstora företagen att minska transaktionskostnaderna i samband med gränsöverskridande verksamhet. Detta är ett område som bör utvecklas av sakkunniga vid EU-institutionerna i samarbete med nationella och regionala myndigheter.

39.

Kommittén framhåller också möjligheten att inrätta centrum för spridning av information om små och medelstora företag. Kommittén vill dock inte diktera hur dessa centrum ska se ut eller hur de ska fungera. Dessa frågor bör avgöras inom ramen för överenskommelser om multilateralt samarbete mellan stater och regioner.

40.

Regionkommittén föreslår att den direkta förvaltningen av programmet framför allt bör ske på regional nivå med stöd från och tillsyn av de nationella myndigheterna. På denna förvaltningsnivå bör man också bygga upp ett system för riskövervakning med koppling till de projekt som genomförs.

41.

Regionkommittén föreslår också att övervakningen av ett projekt också ska ingå i utvärderingen av dess genomförande mot bakgrund av de indikatorer för måluppfyllelse på medellång sikt som anges i bilaga I till förslaget. Övervakningen bör också omfatta uppgifter om genomförandet av de åtgärder inom ramen för programmet som har en koppling till klimatskydd och genomförandet av andra åtgärder inom EU:s politik.

42.

Regionkommittén framhåller att ovan nämnda åtgärder måste vara förenliga och i överensstämmelse med de kontrollåtgärder som vidtas av kommissionen, vars företrädare tillsammans med företrädare för revisionsrätten och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) kommer att genomföra revisioner, kontroller och inspektioner på plats.

43.

Regionkommittén anser att revisionsstrategierna bör syfta till en objektiv bedömning av programmets genomförande och inte bör vara någon börda för programmets stödmottagare. I kontrollsystemen bör hänsyn tas till projektens genomförandefaser så att de inte inverkar negativt på genomförandetempot eller medför alltför stora extrakostnader.

44.

Regionkommittén framhåller att de nationella regeringarna i många länder mot bakgrund av den rådande budgetsituationen griper efter de enklaste sätten att öka budgetintäkterna och därför höjer en rad avgifter, vilket ökar lönekostnaderna och i slutändan leder till att små och medelstora företag går under eller går över till den informella ekonomin. De små och medelstora företagen bör därför skyddas. Den politik som beskrivs ovan gör nämligen att vägen ut ur den ekonomiska krisen drar ut på tiden, och den kan i praktiken tillintetgöra programmets mervärde. De små och medelstora företagen är ett effektivt verktyg för att minska arbetslösheten.

45.

Regionkommittén anser att de administrativa bördorna för nystartade företag och de skattebördor som åläggs verksamheten kan göra det svårare för företagen och de små och medelstora företagen att förbättra sin konkurrenskraft i många EU-länder. ReK anser därför att den administrativa nettobördan bör reduceras med 25 % i all relevant EU-lagstiftning fram till 2020. Kommittén anser också att man bör överväga möjligheten att undanröja hinder i bredare bemärkelse för aktörer från sektorn för små och medelstora företag.

46.

Regionkommittén anser att programmet bör erbjuda ytterligare bonusar till de länder och regioner som har de mest småföretagarvänliga systemen, som gör det möjligt för dem att utvecklas, öka sin konkurrensförmåga och expandera till externa marknader, till stöd för sådan verksamhet. Arbetet för att främja positiva attityder är tänkt att uppmuntra lämpliga trender i olika länder och regioner.

47.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att satsa stort på att förbättra tillgången till information om marknadsutvecklingen i högtillväxtländerna, om reglerna för investeringar i dessa länder, det gällande rättssystemet och lokal affärssed.

48.

Regionkommittén anser att information om externa marknader måste finnas lättillgänglig för små och medelstora företag. Den får inte belasta dem ekonomiskt i alltför stor utsträckning och den måste vara precis och tillhandahållas snabbt. Utöver centrumen för spridning av information om små och medelstora företag bör EU:s diplomatiska företrädare i dessa delar av världen spela en stor roll.

49.

Regionkommittén framhåller att en utveckling av företagarandan bland EU:s medborgare förutsätter förändringar i skol- och utbildningssystemet. Detta är en långsiktig satsning och det finns därför en risk för att de mål som fastställs på lång och medellång sikt inte uppnås.

50.

Regionkommittén pekar på att det kan uppstå en överreglering av de små och medelstora företagens verksamhet på EU-nivå, nationell eller lokal nivå. Detta kan leda till onödiga komplikationer i själva verksamheten och när det handlar om att söka bistånd inom ramen för olika program. Detta påverkar de små och medelstora företagens konkurrenskraft negativt. Minskad byråkrati och minskade hinder för att inleda och bedriva ekonomisk verksamhet måste betraktas som en prioritering.

18.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 391/49

—

Regionkommittén anser att regelverket för upphandling borde fästa större avseende vid värde för pengarna vid upphandling. Det primära syftet för en upphandlande myndighet som gör en upphandling är att anskaffa en viss vara, tjänst eller byggentreprenad, och regelverket bör underlätta att resultatet av en upphandling faktiskt blir att både medborgare, köpare och säljare blir nöjda med affären. Enkla och begripliga regler underlättar säkert också gränsöverskridande handel mer än något annat.

—

Tyvärr är även vissa av de nya förslagen svårförståeliga och utomordentligt detaljerade. Dessutom har ett antal nya bestämmelser tillkommit. Vissa bestämmelser har också tillkommit för att underlätta upphandlingar, medan andra nyheter innebär ytterligare administrativa bördor för de upphandlande myndigheterna även om det krävs rättslig stabilitet för att kunna genomföra offentliga upphandlingar på ett smidigt sätt.

—

Att det går att göra enklare men ändå effektiva regler för upphandling visar inte minst WTO:s avtal om offentlig upphandling (GPA) som är enklare än motsvarande EU-regler. Kommissionen uppmanas att höja tröskelvärdena för upphandling avsevärt. Med tanke på hur oerhört liten del av den offentliga upphandlingen som är gränsöverskridande och med tanke på den administrativa börda som regelverket orsakar myndigheter och leverantörer, är det onödigt att ha tröskelvärdena på så låg nivå.

—

Förslaget strider mot medlemsstaternas rätt att organisera sin egen förvaltning och bryter mot subsidiaritetsprincipen. Det är viktigt att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna respekteras. En föreslagen EU-åtgärd ska vara både nödvändig för att uppnå målen och dessutom mer effektiv än om den utförs på nationell nivå.

Catarina SEGERSTEN LARSSON (SE–PPE), landstingsfullmäktigeledamot i Landstinget i Värmland

Yttrande om paketet om offentlig upphandling, inbegripet:

1.

Europeiska kommissionens grönbok om offentlig upphandling "En modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad" COM(2011) 15 final tog upp ett stort antal frågor rörande offentlig upphandling.

2.

Regionkommittén yttrade sig i maj 2011 över grönboken, och kommittén underströk bland annat i yttrandet att det är viktigt att små och medelstora företag kan vara med i offentliga upphandlingar, att nuvarande regler är alldeles för detaljerade och det ska finnas möjligheter att ta hänsyn till miljön, ställa sociala krav och göra innovationsupphandlingar. Vidare ville kommittén behålla indelningen i A- och B-tjänster, införa europeiska upphandlingspass, utöka tillämpningsområdet för förhandlat förfarande och förbättra ramavtalsbestämmelserna.

3.

Förslagen till nya upphandlingsdirektiv innehåller en hel del nya och detaljerade bestämmelser i förhållande till nuvarande direktiv. En del förslag syftar till att underlätta för små och medelstora företag. Vissa samarbeten mellan offentliga myndigheter undantas. Betoningen på miljö, sociala aspekter och innovationer ökas liksom elektronisk upphandling. En annan nyhet är att uppdelningen i A- och B-tjänster förslås upphöra medan man inför ett nytt system för upphandling av sociala tjänster. Även regler för tillsyn av offentlig upphandling föreslås liksom rådgivning.

4.

Regionkommittén pekade redan när de nuvarande upphandlingsdirektiven utarbetades på behovet av ett betydligt enklare regelverk. Nuvarande system genererar ett stort antal problem och rättsprocesser på grund av regelverkets komplexitet och otydlighet. Man kan också tolka det som ett misstroende mot upphandlande myndigheter. Vidare beklagar kommittén att det är den offentliga upphandlingen som står i fokus, inte resultatets allmänintresse.

5.

Regionkommittén anser att regelverket för upphandling borde fästa större avseende vid värde för pengarna vid upphandling. Det primära syftet för en upphandlande myndighet som gör en upphandling är att anskaffa en viss vara, tjänst eller byggentreprenad, och regelverket bör underlätta att resultatet av en upphandling faktiskt blir att både medborgare, köpare och säljare blir nöjda med affären. Enkla och begripliga regler underlättar säkert också gränsöverskridande handel mer än något annat.

6.

Tyvärr är även vissa av de nya förslagen svårförståeliga och utomordentligt detaljerade. Dessutom har ett antal nya bestämmelser tillkommit. Vissa bestämmelser har också tillkommit för att underlätta upphandlingar, medan andra nyheter innebär ytterligare administrativa bördor för de upphandlande myndigheterna även om det krävs rättslig stabilitet för att kunna genomföra offentliga upphandlingar på ett smidigt sätt.

7.

Enligt artikel 5.4 i EU-fördraget ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Den föreslagna detaljeringsnivån går emot intentionerna att förenkla upphandlingsreglerna och kommer att innebära oacceptabla administrativa bördor för upphandlande myndigheter och särskilt för mindre myndigheter på lokal och regional nivå.

8.

Ett sätt att få ett mer hanterligt regelverk hade varit att ha enklare och färre regler, samt att komplettera dessa med vägledningar med EU-domstolens praxis i de fall då detta anses lämpligt. Dessa kan kontinuerligt uppdateras utan att man behöver ändra i direktiven.

9.

Att det går att göra enklare men ändå effektiva regler för upphandling visar inte minst WTO:s avtal om offentlig upphandling (GPA) som är enklare än motsvarande EU-regler. Kommissionen uppmanas att höja tröskelvärdena för upphandling avsevärt. Med tanke på hur oerhört liten del av den offentliga upphandlingen som är gränsöverskridande och med tanke på den administrativa börda som regelverket orsakar myndigheter och leverantörer, är det onödigt att ha tröskelvärdena på så låg nivå. Det nyligen ingångna WTO-avtalet om offentlig upphandling (GPA) ersätter avtalet från 1994. Regionkommittén uppmanar redan nu kommissionen att åter öppna avtalet från december 2011 i syfte att omförhandla tröskelvärdena så att de höjs avsevärt.

10.

Det är utomordentligt viktigt att ha regler som underlättar för små och medelstora företag att kunna delta i offentliga upphandlingar och framhäver möjligheterna till underleverantörs-kontrakt. Även här underlättar ett enkelt regelverk, eftersom de inte har tillgång till upphandlingsjuridisk expertis eller andra experter. Företagen är experter på sina varor eller tjänster, inte på upphandlingsbestämmelserna. Det föreslås en del regler som ska underlätta för dessa företag, bl.a. vad gäller intygslämnande och införande av det europeiska upphandlingspasset, vilket är positivt. Däremot anser Regionkommittén inte att det ska vara obligatoriskt att dela upp upphandlingar och inte heller att motivera varför man inte gör så.

11.

Kontrakt som ingås med kontrollerade enheter eller i samarbete för gemensamt fullgörande av de medverkande upphandlande myndigheternas allmännyttiga uppgifter föreslås undantas från tillämpningen av reglerna förutsatt att villkoren i direktivet är uppfyllda. Den föreslagna regleringen av undantag för samarbete inom den egna koncernen och även för samarbete mellan upphandlande myndigheter är dock alltför snävt utformad. Den kommer inte att fungera i praktiken, och därmed kan direktivet komma att inkräkta på medlemsstaternas interna administrativa system.

12.

Regionkommittén föreslog i svaret på grönboken att förhandlat förfarande bör få ske på samma villkor som i försörjningssektorn, och kommittén håller fast vid denna uppfattning. Det finns ingen anledning att anta att myndigheterna inom den klassiska sektorn är mindre lämpade att förhandla än enheterna inom försörjningssektorn. De upphandlande myndigheterna upphandlar inte bara standardvaror, utan många komplicerade varor såsom IT-system och medicinteknisk utrustning, och för dessa upphandlingar är det förhandlade förfarandet lämpligt, liksom för olika sorters komplicerade tjänster.

13.

Små och medelstora företag skulle gynnas om möjligheten att använda det förhandlade förfarandet skulle utökas, eftersom detta ger större flexibilitet i processen. Ett vanligt problem för dessa företag är dessutom svårigheterna att göra kompletteringar och justeringar i anbud, här borde reglerna kunna vara lite mindre stelbenta.

14.

Ett särskilt bekymmer är upphandling av informations- och kommunikationsteknologi (IKT-system) där kompletterande kontrakt för t.ex. extra licenser och nya moduler inte alltid kan göras till föremål för offentlig upphandling utan stora olägenheter, både av teknisk natur och av kostnadsskäl.

15.

För upphandlande myndigheter på den lokala och regionala nivån föreslås ett något enklare system med förhandsmeddelande för konkurrensutsatt upphandling i enlighet med WTO-reglerna. Utnyttjas denna möjlighet behövs inget offentliggörande av separata meddelanden om upphandling innan de inleder ett upphandlingsförfarande. Detta är ett bra förslag som kan underlätta för både myndigheter och företag.

16.

Regionkommittén framförde i sitt grönbokssvar att ramavtalsbestämmelserna bör vara reglerade med regleringen i nuvarande försörjningsdirektiv som utgångspunkt i syfte att få flexiblare regler. Det är olyckligt att kommissionen i stället föreslår en ändring av skrivningen i försörjningsdirektivet så att detta ska regleras på samma detaljerade sätt som inom den klassiska sektorn. Det bör också uttryckligen framgå att när det gäller varor och tjänster som ska tillgodose individuella behov, såsom handikapphjälpmedel, ska avtalen kunna utformas så att det är den enskilda medborgaren som får välja leverantör bland dem som finns i ramavtalet.

17.

Regionkommittén anser att det är positivt med elektronisk upphandling och välkomnar kommissionens initiativ inom detta område. Elektronisk upphandling underlättar för både köpare och säljare. Den föreslagna tiden på två år innan det blir obligatoriskt att lämna och ta emot elektroniska anbud är alltför kort, framför allt för små företag. Det bör vara den upphandlande myndigheten som bestämmer detta; det är stor skillnad på mognaden inom detta område inom olika branscher och i olika medlemsstater, och det är den upphandlande myndigheten som har bäst överblick över detta. Det förefaller ologiskt att ha särskilda regler och en kortare tidsram för införandet av elektronisk upphandling för inköpscentraler, särskilt för inköpscentraler på lokal och regional nivå.

18.

Kommittén vill också understryka att det är absolut nödvändigt att kommissionen ser över CPV-koden eftersom den är svår att hitta i, tvetydig och i vissa delar ologisk. En väl fungerande CPV-kod underlättar elektronisk upphandling.

19.

Regionkommittén anser att nuvarande uppdelning i A- och B-tjänster absolut ska behållas och att de föreslagna artiklarna 74–76 om sociala tjänster och andra tjänster ska utgå. Dessa tjänster har mycket litet gränsöverskridande intresse. Den föreslagna modellen för sociala tjänster uppväger inte de nackdelar som avskaffandet av den särskilda lösningen för B-tjänster innebär. Det är inte bara sociala tjänster och sjukvårdstjänster som bör undantas, även t.ex. de juridiska tjänsterna har ett stort inslag av personligt förtroende och låter sig svårligen konkurrensutsättas på vanligt sätt. Även restaurangtjänster och yrkesutbildning har ofta en nära koppling till sociala tjänster, liksom städtjänster och liknande tjänster som utförs åt äldre och medborgare med olika funktionsnedsättningar.

20.

Kommittén anser att de offentliga myndigheterna kan lämna ett viktigt bidrag till uppnåendet av målen för Europa 2020-strategin genom att använda sin köpkraftspotential, särskilt när det gäller flaggskeppsinitiativ som berör Innovationsunionen och ett resurseffektivt Europa.

21.

Regionkommittén välkomnar att det i direktivförslagen läggs större vikt vid möjligheten att överväga en ökad tyngd för miljön och sociala krav, även om reglerna sannolikt inte blir så lätta att tillämpa. Ett exempel på detta är artikel 67 om livscykelkostnader. Det är viktigt att det är upp till den upphandlande myndigheten att bestämma om och i så fall vilka krav som ska ställas, eftersom varorna och tjänsterna är så olika till sin karaktär, samt behovet av att tillåta att politiska mål fastställs med utgångspunkt i politiska val på lokal och regional nivå. Det är stor skillnad på om man ska upphandla cement eller magnetröntgenkameror. ReK anser dock att det i alla händelser måste finnas en saklig koppling till syftet med upphandlingen så att tilldelningsbesluten blir transparenta och inte godtyckliga och så att lojal konkurrens mellan företagen säkerställs.

22.

Regionkommittén anser att det måste vara möjligt att upphandla både till lägsta pris och att välja det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet, och att detta borde vara den upphandlande myndighetens val. För ett stort antal standardprodukter såsom bensin är pris det enda realistiska att utvärdera, men detta gäller även för en del komplicerade produkter såsom vissa läkemedel där kvalitetskraven har testats redan vid myndighetsgodkännandet för försäljning. Upphandlingar till lägsta pris behöver inte alls innebära att man inte ställer kvalitetskrav. Vid sådana upphandlingar görs kvalitetskraven obligatoriska, och sedan antas det anbud som uppfyller ställda krav till lägsta pris. Lägsta prisupphandlingar gynnar också små företag eftersom de ofta har låga administrativa kostnader och kan offerera konkurrenskraftiga priser. Omvänt kan konkurrens utifrån sociala kriterier och miljökriterier utestänga små företag från marknaden. Det är förvirrande att det i förslaget talas om lägsta kostnad i stället för lägsta pris. Begreppet lägsta kostnad hör mer samman med ekonomiskt mest fördelaktiga anbud och begreppet indikerar att man kommer att ta andra hänsyn än priset. För tydlighetens skull bör skrivningen vara som i nuvarande direktiv.

23.

Kommissionen föreslår också nya bestämmelser som berör förhållanden till underentreprenörer och ändring av kontrakt under löptiden. Regionkommittén anser att detta även fortsättningsvis inte ska regleras i direktiven. Detta är frågor främst för den nationella kontraktsrätten. Däremot kan det vara lämpligt att beröra dessa frågor i tolkningsdokument.

24.

Kommissionen föreslår ett antal långtgående bestämmelser om nationella tillsynsorgan och upphandlingsstöd. Här kan man konstatera att detta inte diskuterades i grönboken. Enligt artikel 2 i Protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen ska kommissionen innan den föreslår en lagstiftningsakt hålla omfattande samråd. Vid dessa samråd ska i förekommande fall den lokala och regionala dimensionen av de planerade åtgärderna beaktas, förutom i mycket brådskande fall. Inrättande av nationella tillsynsmyndigheter är förvisso av stor betydelse för den lokala och regionala nivån, särskilt i medlemsstater där myndigheter under den centrala nivån har normgivningsmakt.

25.

Förslaget strider mot medlemsstaternas rätt att organisera sin egen förvaltning och bryter mot subsidiaritetsprincipen. Det är viktigt att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna respekteras. En föreslagen EU-åtgärd ska vara både nödvändig för att uppnå målen och dessutom mer effektiv än om den utförs på nationell nivå. Befintliga myndighetsstrukturer och rättsliga strukturer bör kunna hantera nya roller när det gäller tillsyn utan att man ska behöva inrätta nya separata kontrollorgan i varje medlemsstat. I detta fall finns inget som tyder på att det föreslagna systemet skulle vara mer effektivt än om varje medlemsstat ombesörjer detta i enlighet med det nationella systemet. Kommissionens föreslagna modell förefaller dessutom kombinera olika uppgifter på ett sätt som strider mot den traditionella åtskillnaden mellan de offentliga myndigheterna och domstolarna.

(c.1):

I samband med tjänster som innebär att någon låter sig företrädas av advokat inför domstol samt andra rättsliga tjänster finns ett starkt samband med gällande nationella rättssystem, vilket i regel utesluter gränsöverskridande förfrågningar. Dessutom kräver dessa tjänster ett särskilt förtroendeförhållande som inte kan utgöra föremål för ett upphandlingsförfarande.

(c.2):

När det gäller de offentliga myndigheternas skydds- och räddningstjänster får inte ekonomiska kriterier vara utslagsgivande.

(d)

Det undantag för ensamrätter som finns i nuvarande direktiv 2004/18/EG artikel 18 och 2004/17/EG artiklarna 24 och 25 bör finnas kvar, liksom bestämmelsen om undantag för transaktioner för att förse de upphandlande myndigheterna med pengar och kapital i nuvarande art 16 d. Det finns behov av dessa bestämmelser i medlemsstaterna.

(g):

EU-fördragen ger uttryckligen medlemsstaterna rätten att överlåta exklusiva rättigheter. Detta bör återspeglas i upphandlingsbestämmelserna.