18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/1

1.1

EESK välkomnar och stöder de insatser som genomförts i den tredje femårsbedömningen och den stora användningen av intellektuella resurser på så hög nivå. Vi hoppas att de rekommendationer som tagits fram av olika expertgrupper, i synnerhet av den panel som ansvarat för den övergripande bedömningen (1), skall utgöra en fast referenspunkt för genomförandet av ramprogrammen i utformningen av den framtida politiken för forskning och innovation och, mer allmänt, en politik som skall göra Lissabonstrategin operativ.

1.2

EESK har vid upprepade tillfällen uttryckt sitt stöd för en avsevärd höjning av budgeten till EU:s FoTU-politik, och beklagar därför den föreslagna minskningen av beloppet eftersom detta står i strid mot den prioritering av utvecklingen som den globala konkurrensen och Lissabonstrategin kräver.

1.3

Kommittén understryker vikten av ett bredare engagemang från näringslivets sida i forskning och innovativ utveckling som ett led i arbetet med att uppfylla Barcelonamålet, och skulle gärna se en mer riktad satsning på att kommunicera med och involvera företag, organisationer och sammanslutningar av producenter, även i syfte att ta fram de strategiska temaområden där den europeiska forskningens höga kvalitet kan komma till sin rätt.

1.4

EESK efterlyser utveckling av lämpliga instrument för att stimulera privat finansiering av forskning och utveckling, från riskkapital till särskild EIB-finansiering och lån på goda villkor till forskning, för att främja övergången från forskningsresultat till konkreta företagsinitiativ.

1.5

Kommittén instämmer i panelens ståndpunkt att forskare måste erbjudas större självständighet och ansvar (förutsatt att etiska principer respekteras), att den vetenskapliga karriären måste få större uppmärksamhet att rörligheten bör ökas inte bara geografiskt utan också mellan forskningsområden och att Marie Curie-stipendierna bör integreras i de nationella och regionala programmen och även inriktas mer på ökad rörlighet mellan offentlig och privat forskning.

1.6

EESK anser att prioritet bör ges åt utarbetandet av en politik som syftar till att utveckla universitetsutbildningen på både det vetenskapliga och det ingenjörstekniska området, att öka andelen kvinnliga forskare, att göra den vetenskapliga karriären mer lockande och att få europeiska forskare som är verksamma utanför EU att flytta tillbaka. Det vore önskvärt om fler kurser inriktade på naturvetenskapliga och tekniska ämnen anordnades på gymnasienivå. Kommittén skulle också gärna se en politik som främjade naturvetenskaplig universitetsutbildning.

1.7

För ökad enkelhet önskar kommittén att det i samband med ansökningsomgångarna fastställs tydligt vilken typ av system, verksamhet och deltagarkategorier som avses, att det ges större flexibilitet och valfrihet för de sökande, och enkla handledningar till den administrativa och ekonomiska förvaltningen, särskilt för avtalen mellan deltagarna.

1.8

EESK föreslår en fortlöpande utvärdering av de tillvägagångssätt som används och av de formella kontroll- och utvärderingsförfarandena samt att man för väldefinierade utvecklingsprojekt inför kontroller av verksamhet och resultat vid givna tidpunkter som fastställts noggrant och i förväg i projektet, kopplade till utbetalningar och projektets fortsatta genomförande.

1.9

EESK föreslår att en särskild satsning görs på att få till stånd en rad indikatorer som gör det möjligt att mäta de verkliga resultaten i fråga om konkurrenskraft och utveckling. Med sådana resultatindikatorer för forskningen bör man mäta den finansierade verksamhetens effekter för den framtida vetenskapliga utvecklingen, EU:s totala utveckling och för att kunna fastställa prioriteringarna för den kommande verksamheten.

2.1

Den tredje femårsbedömningen av ramprogrammen för forskning (1999–2003) innehåller en omfattande analys vad avser omfång och innehållsligt djup (2). EESK delar i huvudsak den analys och de rekommendationer som lagts fram av expertpanelen och som kommissionen ställt sig bakom. Med tanke på den globala konkurrensen och de mål som fastställts i Lissabonstrategin och av Europeiska rådet i Barcelona vill EESK understryka det brådskande behovet av att diskutera de grundläggande prioriteringarna och målsättningarna för gemenskapens forskning, särskilt i syfte att uppnå ett bredare deltagande från de olika produktionssektorerna.

2.2

I vardagslag försiggår den teknisk-vetenskapliga utvecklingen och innovationen i allt större utsträckning också genom att olika forskningsområden stimulerar varandra i ett omfattande tvärvetenskapligt samspel mellan universitet, företag och världen utanför. Utvecklingen följer inte längre uteslutande en linjär modell där innovation leder till grundforskning (oftast på akademisk nivå), medan utveckling och tillämpning tillkommer industriell forskning, en modell som har använts för den vetenskapliga utvecklingen fram till de senaste åren (3). Grundläggande kännetecken för forskningsverksamheten är samarbete, ömsesidigt lärande, osäkerhet och risk.

2.3

Den interaktiva modellen gör det möjligt att förstå de regionala klustrens framgång: De utgör ett system som positivt påverkar företagens och universitetens beteende och som utgör ett lämpligt socialt och kulturellt sammanhang, en effektiv organisatorisk och institutionell ram, ett infrastrukturnätverk och ett adekvat regelsystem avpassat för den konkurrensmässiga utmaningen.

2.4.1

Europa står inför utmaningar av aldrig tidigare skådat slag när det gäller global konkurrens och tillväxtpotential. Europa visar sig här vara mindre effektivt inte bara än sina traditionella konkurrenter utan också i förhållande till de flesta tillväxtländer. I synnerhet Indien och Kina uppvisar mycket höga tillväxttal för FoU-utgifterna – i Kina närmare 20 % per år. Man beräknar att Kina år 2010 kommer att lägga lika stor andel av BNP på FoU som EU. Många europeiska företag investerar i Kina, inte bara för att kostnaderna där är lägre utan också för att där finns en gynnsam kombination av välutbildad personal och stora och dynamiska marknader för teknik och högteknologiska produkter (4). Eftersom forskning och innovation är nyckelfaktorer när det gäller att möta denna utmaning (5) måste Europa mobilisera adekvata ekonomiska resurser och hela sin intellektuella kapacitet för att främja vetenskap, teknik och innovation (6).

2.4.2

De senaste uppgifterna är emellertid oroväckande: Från 2001 ligger utgifterna för forskning i stort sett oförändrat på 1,9 % av BNP, och den årliga tillväxt på 0,7 % som registrerats för perioden 2000–2003 skulle om den extrapoleras innebära att man 2010 uppnår en andel av BNP på endast 2,2 %. Det finns dessutom skäl att påminna om att utgifterna för forskningsverksamheten i USA genom skillnaderna i BNP är mycket större i absoluta tal och att det därför är mycket lättare att uppnå den kritiska massan där. Skillnaderna i forskningsutgifter mellan Europa och dess huvudkonkurrenter beror i första hand på ett mindre bidrag från den privata sektorn (2002 bidrog denna sektor med 55,6 % till de totala utgifterna inom EU jämfört med 63,1 % i USA och 73,9 % i Japan). Mer oroväckande är att de privata forskningsinvesteringarna minskade under samma period och att de privata europeiska investeringarna tycktes söka sig till andra delar av världen, eftersom ramvillkoren var bättre där: Under perioden 1997–2002 ökade de europeiska företagen sina forskningsinvesteringar i USA med 54 % i reala termer, medan motsvarande flöde från USA till EU ökade med endast 38 % (7).

2.5.1

EESK delar den analys som har lett fram till de fyra grundläggande målen:

2.5.2

Den grundläggande utmaning som Europeiska rådet presenterade i Barcelona, dvs. att avsätta 3 % av BNP till forskning senast 2010 och att därvid öka den privata sektorns andel av forskningsfinansieringen till två tredjedelar, nödvändiggör en granskning av och en samordning mellan forskningspolitiken på gemenskapsnivå och på nationell nivå. Detta mål kan uppnås endast om Europa blir mer attraktivt för forskningsinvesteringar, om forskningssystemets effektivitet förbättras genom lämpliga ramvillkor, om de offentliga investeringarnas hävstångseffekt på den privata forskningen ökas, och om forskningspolitiken på gemenskapsnivå och på nationell nivå blir mer effektiv och sammanhängande (8).

2.5.3

Med utgångspunkt i de analyser som genomförts under utvärderingsprocessen och de ståndpunkter som många aktörer uttryckt anser EESK att det krävs kraftiga åtgärder med samordnade satsningar från kommissionen och medlemsstaterna när det gäller ramvillkoren, som inte är tillräckligt gynnsamma för forskningsverksamheten. Det gäller att finna olika sätt att direkt stimulera innovation och konkurrenskraft i systemet på europeisk nivå: Fragmenteringen och bristen på samordning mellan insatser gör det svårare att uppnå en kritisk massa och den fokusering som krävs. Det krävs ett helt annat åtagande i fråga om att jämföra och samordna forskningspolitiken på nationell nivå, men också utbildningspolitiken och politiken för utveckling av mänskliga resurser, det immaterialrättsliga skyddet, främjande av innovationer via skattesystemet, konstruktivt samarbete för att uppnå samverkanseffekter mellan universitet och företag osv.

2.6.1

EESK har vid upprepade tillfällen uttryckt sitt stöd för en avsevärd höjning av den europeiska forskningsbudgeten, och har med kraft stött kommissionens förslag att öka anslagen till det sjunde ramprogrammet samt på sikt ytterligare höja beloppet (9). Däremot ställer sig kommittén negativ till rådets planer på att kraftigt minska beloppet och sänka det till cirka 5 % av EU:s allmänna budget jämfört med 8 % enligt kommissionens förslag. Denna minskning står i strid mot den prioritering av utvecklingen som den globala konkurrensen och Lissabonstrategin kräver.

2.6.2

EESK har hela tiden stött inrättandet av ett europeiskt område för forskningsverksamhet (10) och har ställt sig bakom planerna på att inrätta ett europeiskt forskningsråd, som skulle kunna spela en central roll när det gäller att främja avancerad forskning via en frontlinjeforskning som bygger på en nerifrån och upp-process. EESK uttrycker sin tillfredsställelse över att dess rekommendationer har följts, framför allt när det gäller det europeiska forskningsrådets oberoende och sammansättningen av dess vetenskapliga kommitté. Vi vill påpeka att det även är viktigt att involvera vetenskapsmän som är framstående inom industriforskningen (11).

2.6.3

EESK håller med om att det behövs en stor uppsättning samordnade åtgärder för att integrera de nya medlemsstaterna på bästa möjliga sätt, men vi anser att det saknas instrument för detta. Den övergång som dessa länder har genomgått under utvärderingsperioden gör det svårt att fastställa vilka åtgärder som är bäst lämpade att skapa en ekonomi som bygger på en solid grund av kunskaps- och forskningsutveckling. Det angreppssätt som är inriktat på målet att stärka forskningen är särskilt betydelsefullt i dessa länder, men det bör också inriktas på att skapa specifika innovationer i syfte att kunna införa de utvecklingsdrivkrafter som behövs.

3.1.1

EESK stöder panelens rekommendationer och vill särskilt framhålla vikten av ett bredare deltagande och ett större engagemang från industrin, eftersom det är en förutsättning för att målsättningen från rådets möte i Barcelona skall kunna uppfyllas. Detta mål kan uppnås lättare om den ekonomiska världen bidrar mer aktivt till olika strategiska beslut och till kartläggningen av strategiska temaområden där europeisk högkvalitativ forskning bäst kan tas till vara.

3.1.2

För att säkerställa detta deltagande anser EESK att det finns behov av en mer riktad satsning på att kommunicera med och involvera företag, organisationer och sammanslutningar av producenter. Det skulle också göra det lättare för små och medelstora företag att delta och därmed höja deltagandenivån som för närvarande ligger på 13 %, vilket är otillfredsställande. Det sjunde ramprogrammet och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation bör inte uppfattas som alternativ utan som komplement till varandra som kan skapa samverkanseffekter.

3.1.3

För att undvika att det oavsiktligt skapas nya tillgänglighetshinder (i likhet med dem som sakkunniga konstaterade vid genomförandet av det sjätte ramprogrammet) anser EESK att varken de traditionella finansieringsinstrumenten (12) eller de nya instrument som planeras för det sjätte ramprogrammet bör ändras påtagligt. De bör i stället anpassas mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits så att de blir lättare att använda.

3.1.4

De integrerade projekten (Integrated Projects, IPs) och de särskilda målinriktade projekten (Specific Targeted Research Projects, STREPs), som främst riktar sig till små och medelstora företag, bör vidareutvecklas för att ytterligare förenkla dessa företags deltagande. Teknikplattformarna och de gemensamma teknikinitiativen (Joint Technology Initiatives) är utan tvekan instrument som kan främja denna målsättning. Spetskompetensnätverken (Network of Excellence), som uppskattas och i stor utsträckning används av universitet och offentliga forskningscentrum, bör utvecklas så att de ytterligare kan bidra till näringslivets deltagande och främja rörligheten bland forskare genom ett eftersträvat utökat utbyte mellan den privata och offentliga sektorn.

3.2.1

Förenklingen av förvaltningen och förfarandena är en fråga som återkommer i anslutning till varje nytt ramprogram. Många förbättringar har gjorts under åren, alltifrån de olika förenklingsdokumenten till den lilla samrådsgrupp (sounding board) som bildas av kommissionär Janez Potočnik och som består av företrädare för mindre forskningsinstitutioner, men de konkreta förslagen tycks inte har löst de svårigheter och problem som deltagarna stött på.

3.2.2

Mot bakgrund av de erfarenheter som de sakkunniga och de berörda parterna samlat in föreslår EESK att de svårigheter som deltagarna stött på inom ramen för det aktuella ramprogrammet systematiskt skall registreras och analyseras för att man skall kunna föreslå mekanismer som är bättre anpassade till den aktuella situationen. Detta skulle kunna underlätta fortlöpande utvärdering av effektiviteten av de använda förfarandena och de formella kontroll- och utvärderingsförfarandena.

3.2.3

Det vore lämpligt att för väldefinierade utvecklingsprojekt införa regelbunden kontroll av verksamhet och väntade resultat. Dessa kontroller borde vara en förutsättning för utbetalningar och ett projekts fortsatta genomförande, och bör ske på bestämda och på förhand fastställda tidpunkter i projektet.

3.2.4

När det gäller villkoren för deltagande och administrativ och finansiell förvaltning vore det användbart att ha tillgång till tydligt formulerade riktlinjer och en entydig tolkning av avtalen mellan deltagarna (Contractual Agreement), större flexibilitet och valfrihet för de sökande samt ansökningsomgångar där det tydligare fastställs vilken typ av system, verksamhet och deltagarkategorier som avses.

3.2.5

Det har visat sig att en relativt begränsad kärna av organisationer flera gånger har deltagit i ansökningsomgångar och program, ofta som huvudkontraktor. Detta är fallet i nära en femtedel av projekten (13). En sådan koncentration ger anledning till viss oro: Å ena sidan visar det hur svårt det är att delta, framför allt för dem som deltar i en ansökningsomgång för första gången. Å andra sidan hindrar det genomförandet av nya projekt med starkare betoning på radikal innovation och risktagande (vilket efterlyses i rekommendation 2).

3.3.1

Formerna för att stimulera privat FoTU-finansiering fortsätter att vara bristfälligt definierade, och de marknadsincitament som skulle vara lämpade för att skapa en god cirkel präglad av samverkanseffekter förefaller inte vara väldefinierade. Därför kan de heller inte komma till användning på kort sikt, vilket vore önskvärt. Skatteincitament, förstärkning av immaterialrätten och underlättande av riskkapitalanvändning tycks vara målsättningar snarare än operativa instrument.

3.3.2

Kommittén önskar särskilt att lämpliga instrument skall utvecklas för att stärka företagarandan bland de europeiska forskarna, och att instrument skall inrättas (från riskkapital till särskild EIB-finansiering och lån på goda villkor till forskning) för att främja övergången från forskningsresultat till konkreta företagsinitiativ.

3.3.3

Rekommendationen att se till att de små och medelstora högteknologiska företagen i högre grad deltar, vilket för övrigt fått ett brett stöd från EESK i flera tidigare yttranden, bör vid sidan av gemensamma tekniska initiativ, teknikplattformar och de möjligheter som programmet ”Idéer” ger även ta stöd av andra specifika instrument. EESK hoppas att detta blir en prioriterad målsättning som får särskild uppmärksamhet vid tillämpningen av den öppna samordningsmetoden.

3.3.4

För att stimulera forskning som är mer innovativ och inriktad på konkurrenskraftiga resultat anser EESK att man snarast möjligt måste ta itu med de kvarvarande problemen i fråga om immaterialrätt, i synnerhet inrättandet av ett gemenskapspatent, möjligheterna att ta patent på IT-uppfinningar och uppfinningar inom nya kunskapsområden samt fullständig tillämpning av direktivet om patent på biotekniska uppfinningar.

3.4.1

EESK anser att det är en central fråga att göra vetenskapliga och tekniska karriärer mer lockande genom att uppvärdera forskaryrket såväl socialt som ekonomiskt. Den ökande tendensen att komplettera forskarstudierna och bedriva forskningsverksamhet i andra länder, antingen det sker inom den akademiska sfären eller inte, är utan tvivel en rörlighet som utgör ett positivt inslag i utbildningen av forskare, eftersom utbytet av kunskaper och arbetsmetoder är en oersättlig och berikande källa. Detta blir emellertid problematiskt om rörligheten bara avser en riktning, om ursprungslandet inte erbjuder arbetsvillkor, karriärmöjligheter, en social ställning och en adekvat ekonomisk ersättning som får forskarna att återvända (14). Samtliga medlemsstater måste vara lockande för unga som påbörjar en forskarkarriär. Framför allt bör resurser från tillväxtländerna, bland annat Kina och Indien, lättar få tillträde till EU, exempelvis genom olika pilotprojekt för utbyten.

3.4.2

Programmen för mänskliga resurser och rörlighet tycks inte vara tillräckliga för att göra det kvalitetssprång som skulle kunna ”locka till sig och belöna de största begåvningarna”, vilket anges som det första av de grundläggande målen. Det finns inget tydligt perspektiv i riktning mot den ”europeiska forskarstatus” som borde utgöra hörnstenen i en sådan åtgärd.

3.4.3

Innovativ politik bör tillämpas för att lösa denna problematiska situation. Det krävs investeringar för att utveckla universitets- och högskoleutbildningen på både det vetenskapliga och det ingenjörstekniska området, vilket förutsätter att fler kurser inriktade på naturvetenskapliga ämnen anordnades på gymnasienivå och ett främjande av naturvetenskaplig universitetsutbildning. Samtidigt bör man minska andelen aktiva som har examen inom ett område men arbeten som inte motsvarar deras utbildning (tyvärr en vanligt förekommande situation i de nya medlemsstaterna liksom i Italien, Portugal och Österrike), öka andelen kvinnliga forskare (kvinnorna utgör lite mer än en tredjedel av det totala antalet forskare, trots att 63 % av dem som har en akademisk examen från en vetenskaplig eller ingenjörsteknisk utbildning är kvinnor) (15) och göra de vetenskapliga karriärerna mer lockande.

3.4.4

EESK anser att denna politik, som i första hand medlemsstaterna är ansvariga för, bör ges särskild uppmärksamhet inom ramen för den öppna samordningsmetoden. Denna metod skulle med fördel kunna tillämpas inom den högre utbildningen och forskningen i syfte att fastställa bästa praxis, lämpliga former för kvalitetsgranskning (peer review), samordnade åtgärder mellan medlemsstater och regioner samt prioriterade områden för gränsöverskridande forskning.

3.4.5

Andelen forskare i förhållande till den aktiva befolkningen är mycket mindre än i konkurrentländerna (5,4 % i EU mot 9 % i USA och 10,1 % i Japan; i de nya medlems-staterna och länderna i Sydeuropa är andelen mindre än 5 %), och åldern på dem som arbetar inom den vetenskapliga och tekniska sektorn börjar ge anledning till oro (35 % tillhör åldersgruppen 45–64 år, i vissa medlemsstater utgör de över 40 %, medan 31 % tillhör åldersgruppen 25–34 år) (16). En annan oroväckande faktor är uppskattningen att 150 000 europeiska forskare för närvarande är verksamma i USA, och att det för att uppfylla Barcelonamålet under det kommande decenniet krävs ytterligare 500 000–700 000 forskare (17).

3.4.6

Kommittén instämmer i panelens ståndpunkt att forskare måste erbjudas större självständighet och ansvar (förutsatt att etiska principer respekteras), att den vetenskapliga karriären måste få större uppmärksamhet, liksom möjligheten till ökad rörlighet inte bara geografiskt utan också mellan forskningsområden och att Marie Curie-stipendierna bör integreras i de nationella och regionala programmen och inriktas mer på ökad rörlighet mellan offentlig och privat forskning.

3.4.7

EESK har ställt sig bakom kommissionens satsning på att skapa en ”europeisk forskarstadga” (18), men anser att en större och mer samordnad insats borde göras av medlemsstaterna för att uppnå system för utbildning, karriär och lön (inklusive sociala avgiftssystem, pensions- och skattesystem) som är både effektivare och mer harmoniserade (19).

3.4.8

Att lösa problemet när det gäller tilliten till vetenskap och teknik och berättigandet av detta område i Europa – ett problem som EESK fäster stor vikt vid – är en av förutsättningarna för att legitimera forskarna och ge dem ett ekonomiskt erkännande. Om inte annat är det därför viktigt att omgående fastställa en aktiv och samordnad politik mellan kommissionen och medlemsstaterna och förse den med lämpliga instrument och resurser.

3.5.1

EESK noterar den anmärkningsvärda insats som kommissionen har gjort för att förbättra utvärderingsprocessen, och som har utmynnat i en rad dokument om utvärderingsarbetet. Det centrala problemet är emellertid utvärderingen i efterhand. Om den begränsas till en granskning av den formella överensstämmelsen med målen, finns det risk för att man förlorar det egentliga strategiska målet ur sikte, dvs. bedömningen av ramprogrammets strukturella konsekvenser för EU:s ekonomi och forskning som helhet, vilka prioriteringar som gäller och hur medlen skall fördelas i enlighet med dessa.

3.5.2

EESK föreslår att en särskild satsning görs för att få till stånd en rad indikatorer som skulle göra det möjligt att mäta de verkliga resultaten i fråga om konkurrenskraft och utveckling. Sådana resultatindikatorer för forskningen bör utformas så att det går att mäta effektiviteten i den finansierade verksamheten för EU:s totala utveckling och rikta in den kommande verksamheten efter de fastställda prioriteringarna. Kommittén är emellertid medveten om att ingen automatisk undersökning kan ersätta den nyanserade och situationsanpassade bedömning som experter på området kan göra.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/7

1.1

Direktivförslaget har följande syfte:

1.2

EESK stöder i stort kommissionens direktivförslag, men vill lämna följande rekommendationer:

1.2.1

Kommissionen bör överväga att fastställa en längre tidsfrist för genomförande av direktivet än vad som anges i den nuvarande artikel 20. Tidsfristen för fyrverkerier är endast 24 månader efter det att direktivet har offentliggjorts, medan tidsfristen för andra pyrotekniska artiklar är 5 år. Med tanke på den långa ledtiden för importörer av fyrverkerier från Kina och andra ursprungsländer, som av återförsäljare i Europa beräknas vara minst 3 år, rekommenderar EESK att samma tidsfrist bör gälla för fyrverkerier som för andra pyrotekniska artiklar, dvs. 5 år.

1.2.2

Kommittén påpekar att förfarandena för provning av fyrverkerier och för uppfyllande av CEN-specifikationerna lägger ett ansvar på importörer och återförsäljare. Vi rekommenderar därför att det i direktivet klargörs att importörer måste ange vilka normer som skall uppfyllas för CE-märkning när de gör sina beställningar hos tillverkare världen över. Ansvaret för provning och för CE-märkning bör fortfarande ligga hos tillverkaren, och importören bör ha ett kompletterande ansvar att se till att produkter med CE-märkning faktiskt uppfyller CEN-standarderna, i syfte att undvika att förfalskade produkter släpps ut på marknaden.

1.2.3

Kommittén anser att medlemsstaternas tullmyndigheter och andra myndigheter också bör medverka i kontrollen av att CE-märkta produkter faktiskt uppfyller normerna.

1.2.4

De olycksfallsuppgifter som medlemsstaterna översänder till Europeiska kommissionen är ofullständiga. Kommissionen är medveten om detta. Kommittén uppmanar alla medlemsstater att förbättra översynen av konsumentolyckor.

1.2.5

I artikel 14 anges förfaranden för snabb information om produkter som medför allvarliga risker. RAPEX-systemet skulle också kunna användas som en tillfällig åtgärd fram till dess att direktivet träder i kraft.

1.2.6

För pyrotekniska produkter som används i motorfordonsindustrin anges i artikel 12.1 att tillverkarna skall se till att produkterna ”är tydligt märkta på det officiella språket eller språken i det land där artikeln säljs till konsumenten”. Kommittén anser att hänvisningen till konsumenten är vilseledande, eftersom de flesta pyrotekniska artiklar monteras i motorfordon redan i tillverkningsskedet. Information om originalutrustning kan därför även fortsättningsvis ges på det språk som nu används, nämligen engelska. Tillverkarna av dessa produkter anser dock att skyldigheten att trycka informationen på alla officiella språk i de 25 länderna är problematisk, eftersom de inte har någon kontroll över vilka länder artiklarna kommer att användas i. Kommittén anser att tillverkarnas säkerhetsdatablad bör räcka eftersom informationen i dem i första hand utgörs av diagram och statistik.

1.2.7

Enligt artikel 8.4 i direktivförslaget åläggs medlemsstaterna en skyldighet att meddela kommissionen om de anser att produkter inte till fullo uppfyller de grundläggande säkerhetskrav som avses i artikel 4.1, som skall tjäna som rättslig grund. Kommittén rekommenderar emellertid att RAPEX-systemet under tiden används för att överföra uppgifter om olycksfall och risker till kommissionen, så att informationen kan spridas till övriga medlemsstater.

1.2.8

Kommittén har erfarit att det i vissa medlemsstater finns mikroföretag som tillverkar fyrverkerier för särskilda lokala tillfällen. Medlemsstaterna måste se till att även dessa företag uppfyller säkerhetskraven i direktivet.

1.2.9

Pyrotekniska anordningar för motorfordon bör omfattas av FN/ECE-regler i enlighet med 1958 års överenskommelse (WP 29, Genève) snarare än av standarder.

1.2.10

Kommittén anser att kommissionen, när det gäller pyrotekniska anordningar för motorfordon, bör kunna godta någon form av typgodkännande.

2.1

”Fyrverkerier” används vanligen för underhållningsbruk eller för att markera särskilda händelser, t.ex. religiösa högtider. De utgör ett kulturhistoriskt inslag i många EU-medlemsstater. I direktivet görs en skillnad mellan dessa och ”pyrotekniska artiklar”, som i direktivet omfattar explosiva anordningar som används för att utlösa krockkuddar och bältessträckare i motorfordon.

a)

Fyrverkerier

b)

Övriga pyrotekniska artiklar

2.3.1

Enligt artikel 7 förbjuds försäljning av

Andra pyrotekniska artiklar får inte försäljas till eller på annat sätt göras tillgängliga för andra än personer med specialistkunskaper.

2.4

Reglerna för att saluföra pyrotekniska artiklar varierar kraftigt mellan de nuvarande 25 medlemsstaterna. Detta gäller även olycksfallsstatistiken och hur denna statistik samlas in. För närvarande behandlas i medlemsstaternas statistik endast fyrverkerier och inte andra produkter, t.ex. de som används inom fordonsindustrin eller för sceneffekter och nödraketer.

2.5

Marknaden för fordonsartiklar är den större av de båda branscherna, med ett årligt värde på 5,5 miljarder euro (3,5 miljarder euro för krockkuddar och 2 miljarder euro för bältessträckare). (Exportvärdet 2004 var 233 438 297 euro och importvärdet 16 090 411 euro.)

2.6

Den överväldigande majoriteten av fyrverkerier på EU-marknaden importeras från Kina, och den huvudsakliga sysselsättningen i EU återfinns därför i små och medelstora företag. Konsumentmarknaden värderas till ca 700 miljoner euro per år och den ”professionella” marknaden till ungefär samma belopp. Kommissionen räknar i sin konsekvensanalys med att sysselsättningen ligger på ca 3 000 personer, huvudsakligen sysselsatta med inköp, lagring och distribution samt professionella fyrverkeriuppvisningar. Malta utgör ett undantag, eftersom det där förekommer att stort antal religiösa högtider med hemmagjorda fyrverkerier som inte säljs till konsumenter.

2.7

Olycksfallsnivån, som varierar med den nationella statistikens noggrannhet, går från 1,36 på en miljon invånare i Estland till 60,1 på en miljon i Storbritannien. Kommissionen extrapolerar från denna statistik och kommer fram till ett totalt antal fyrverkerirelaterade olycksfall på mellan 7 000 och 45 000 i en EU-befolkning på 455 miljoner.

2.8

Det föreligger uppenbarligen inte någon statistik när det gäller olycksfall relaterade till pyrotekniska anordningar i motorfordon som är avskild från den allmänna statistiken över trafikolyckor.

2.9.1

I dagsläget finns inte något krav på CE-märkning av fyrverkerier, även om en CEN-standard publicerades i maj 2003. I artiklarna 9 och 10 föreslås att fyrverkerier inte skall få släppas ut på marknaden om de inte uppfyller de förfarandekrav som anges i dessa artiklar.

2.9.2

Medlemsstaterna skall vara skyldiga att till kommissionen anmäla vilka organ de har utsett för att genomföra förfarandena.

2.9.3

Fyrverkerier tillåts endast om tillverkaren uppfyller de krav som gäller för bedömningsförfarandet.

2.10.1

Det finns inga enhetliga godkännandeförfaranden för utsläppande på marknaden av gasgeneratorer, moduler och säkerhetsanordningar för motorfordon.

2.11.1

Kommissionen gör bedömningen att harmoniseringen kommer att leda till avsevärda kostnadsminskningar både när det gäller fyrverkerier och pyrotekniska artiklar för motorfordon. För närvarande finns sannolikt så mycket som 50 000 olika typer av godkända fyrverkerier i användning i EU, och ett godkännande för en fyrverkeripjäs kan kosta mellan 500 euro och 3000 euro per fyrverkeripjäs per land. Kommissionen gör beräkningen att kostnaden för ett nytt system med ett förfarande för alla 25 medlemsstater kommer att vara lägre.

2.11.2

När det gäller motorfordonsprodukter kan kostnaden för godkännande av en krockkudde uppgå till 25 000 euro i ett land (Tyskland), och kommissionen hoppas att konkurrensen mellan provningsorganen kommer att få ner kostnaderna.

3.1

Kommittén välkomnar syftet med direktivet – fri rörlighet för pyrotekniska artiklar, en hög skyddsnivå för konsumenterna och grundläggande säkerhetskrav – men har ändå några invändningar, särskilt när det gäller fyrverkerier.

3.2

Med tanke på att den överväldigande majoriteten av dem tillverkas i Kina och att tillverkarna där mycket väl kan sakna de resurser som krävs för att uppfylla EU-normerna, vem skall då ha ansvaret för provningen: importören, tillverkarens ombud eller återförsäljaren?

3.3

Hur säker kan man vara på att CE-märkningen på en importerad fyrverkeripjäs är äkta och att den märkta pjäsen inte är en förfalskning?

3.4

Hur omfattande samarbete kan skapas mellan konsumentskyddsorgan i EU och myndigheterna i ursprungslandet?

3.5

EESK hyser viss skepsis mot statistiken i kommissionens konsekvensanalys, särskilt när det gäller den stora spännvidden för antalet olycksfall – mellan 7 000 och 45 000. Kommittén delar kommissionens åsikt att man måste ”… vara mycket försiktig vid alla försök att uppskatta en siffra för antalet olycksfall i hela EU”.

3.6

Samma invändning gäller den ekonomiska konsekvensanalysen och den när det gäller pyrotekniska artiklar för motorfordon ganska optimistiska tilltron till att ökad konkurrens mellan provningsorgan kommer att nedbringa kostnaderna för godkännande av sådana pyrotekniska artiklar.

3.7

EESK noterar att den sociala konsekvensanalysen är positiv eftersom syftet är att minska antalet fyrverkerirelaterade olycksfall, och att den är neutral när det gäller sysselsättningen i såväl fyrverkeribranschen som motorfordonssektorn.

3.8

I miljökonsekvensbedömningen riktas uppmärksamheten mot konsekvenserna av rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 (det s.k. Seveso II-direktivet), utvidgat genom Europaparlamentets och rådet direktiv 2003/105/EG av den 16 december 2003 till anläggningar där det finns pyrotekniska artiklar.

3.9

Trots sina invändningar välkomnar EESK dessa konsekvensanalyser.

4.1

Motorfordonssektorn har avsevärt mycket större ekonomisk betydelse än fyrverkeribranschen. Den står för en omfattande export och anställer fler människor. EESK välkomnar alla insatser som hjälper EU:s tillverkare att hävda sig i en bransch där konkurrensen från tredje land blir alltmer intensiv.

4.2

Kommittén hoppas att införandet av enhetliga normer för utsläppande på marknaden av säkra fyrverkerier kan leda till ett uppsving för tillverkare i EU, genom att på en marknad värd 1,4 miljarder euro (konsumentmarknaden 700 miljoner euro och den ”professionella” marknaden även den 700 miljoner euro) skapa stordriftsfördelar som i nuläget förhindras av att det finns alltför många nationella standarder som ofta är oförenliga sinsemellan.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/10

1.1

Förslaget är en följd av att den ledande tillverkaren av perfluoroktansulfonat (PFOS) tillkännagivit att man kommer att upphöra att tillverka och marknadsföra konsumentprodukter som är baserade på dessa ämnen. Beslutet baserades på tillverkarens bedömning av möjliga risker för folkhälsan och miljön. Därefter har riskerna kvantifierats och beslutet har bekräftats som korrekt för ifrågavarande slutanvändning. Den största risken har eliminerats och åtgärderna här syftar till att se till att problemet inte återkommer. För vissa användare behöver användning emellertid även fortsättningsvis vara tillåten fram till dess att alternativa material eller processer blir tillgängliga och/eller tills en fullständig konsekvensanalys genomförs.

1.2

EESK stöder förslaget, särskilt begränsningen av utsläppande på marknaden och användning av PFOS-relaterade substanser, undantagen för de angivna kvarvarande slutliga användningsområdena samt behovet av fortlöpande forskning.

1.3

EESK noterar att de slutliga användningsområden som omfattas av undantaget skiljer sig åt avsevärt när det gäller de mängder som används, sannolikheten för och omfattningen av den exponering som människor och miljö kan utsättas för samt den tidsrymd som krävs för att ta fram, utveckla och vinna acceptans för lämpliga och säkrare material eller processer. EESK anser därför att undantagen bör ses över av kommissionen från fall till fall efter samråd med Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker (SCHER). De faktorer som bör påverka denna granskning anges i de särskilda kommentarerna. Riskbedömning eller konsekvensanalys bör utföras vid lämplig tidpunkt i samband med det ökade behovet av kemiska riskbedömningar i enlighet med Reach. Det är av central betydelse att kommissionen bevarar tillräckliga interna resurser för att kunna uppfylla dessa krav snabbt och välinformerat.

1.4

EESK noterar att de åtgärder som beskrivs ovan som en följd av oväntade förändringar i de yttre omständigheterna står i strid med det normala förfarandet i samband med riskhantering, där åtgärder fastställs av behöriga myndigheter i medlemsstaterna efter riskbedömning avseende tidigare identifierade prioriterade ämnen. Detta tillvägagångssätt kommer troligtvis att användas allt oftare under Reach, vilket också är avsikten. Om resultatet när det gäller PFOS blir proportionerligt, acceptabelt och effektivt kan det fungera som modell för den framtida tillämpningen av Reach.

2.1

Kommissionen baserar sitt förslag på en riskbedömning gjord av OECD i november 2002 och en brittisk riskbedömningsrapport som färdigställdes i juli 2005. Dessa och andra studier, i första hand amerikanska, utarbetades som en följd av att 3M den 16 maj 2000 tillkännagav att företaget frivilligt skulle sluta använda PFOS-relaterade ämnen, som dittills huvudsakligen använts för att skydda material som textilier, mattor och papper mot fett, olja och vatten samt som ytbeläggning i allmänhet.

2.2

Kommissionen godtar SCHER:s yttrande av den 18 mars 2005 att uppgifter trots begränsningar i de testmetoder som finns tillgängliga för dessa ämnen hittills visat att PFOS är mycket persistent, mycket bioackumulerande och toxiskt och att åtgärder för att minska risken är motiverade för att förhindra att ämnena åter börjar användas i stor skala.

2.3

Kommissionen och SCHER är också överens om att det finns tillämpningar där PFOS används i mindre mängder och där effektivare ersättningsprodukter eller ersättningsprocesser ännu inte finns tillgängliga. Eftersom fortsatt användning av PFOS-relaterade produkter i dessa kvarvarande tillämpningar inte tycks innebära någon ytterligare risk för människors hälsa eller miljön bör undantag kunna ges från den generella begränsningen av utsläppande på marknaden och användning. De slutliga användningsområden som omfattas av undantaget fastställs och diskuteras i förslaget.

2.4

Ytterligare arbete krävs inom ramprogrammet för forskning (PERFORCE) om exponering, källor, vägar och fysikalisk-kemiska parametrar för dessa PFOS-relaterade ämnen.

2.5

Förslaget syftar till att garantera ett högt hälso- och miljöskydd. Inre marknaden för dessa produkter kommer att bibehållas. Kostnaderna för de berörda sektorerna bedöms som minimala. Omfattande samråd har ägt rum.

3.1

Fluorerade kemikalier utvecklades i slutet av 1940-talet och har använts i allt större mängder för att skapa inerta vätskor med låg ytspänning (lätta att sprida över stora ytor) eller fasta ytbeläggningar med särskilda egenskaper (vanligtvis för att förhindra vidhäftning). En undergrupp av dessa, de PFOS-relaterade produkterna, utvecklades av företag som 3M för att skydda en lång rad industriella produkter och konsumentprodukter mot fett, olja och vatten. År 2000 tillverkades cirka 4 500 ton per år för försäljning över hela världen i produkter som exempelvis 3M Scotchgard™ fläckskydd för mattor och textilier. När användningen av PFOS-relaterade ämnen upphörde började man i stället använda andra fluorerade kemikalier med liknande ytaktiva ämnen men med begränsade effekter på hälsa och miljö.

3.2

Som namnet perfluoroktansulfonat antyder handlar det om produkter där alla (”per”) väteatomer i en kedja bestående av åtta (”okta”) kolatomer har ersatts med fluoratomer (”fluor”) och en SO3-grupp (”sulfonat”) så att det bildas en stabil, negativt laddad enhet (anjon), som i sin tur kan bilda ett vattenlösligt kristallint salt med metaller som litium, natrium eller kalium, eller med andra positivt laddade grupper (katjoner) som NH4 + (ammonium). PFOS är inte ett enda ämne utan en beståndsdel (enhet) i ämnen som behandlas i olika EU-lagar om ämnen och preparat (beredningar). PFOS-relaterade ämnen tillverkas i en särskild kemisk process som kallas elektrokemisk fluorering.

3.3

Kombinationen av organiska (kolbaserat, oljelösligt) och oorganiska (metallsalt, vattenlösligt) egenskaper gör de PFOS-relaterade ämnena extremt effektiva som ytaktiva ämnen i en lång rad specialiserade tillämpningar. Ämnena motstår oxidering (de är inerta och brinner inte) och all annan miljömässig nedbrytning (de är stabila och därför långlivade). Eftersom de är lösliga i både olja och vatten är risken stor att de kan bioackumuleras. De kan vara toxiska för olika arter under olika exponeringsförhållanden. Deras ovanliga fysiska och kemiska egenskaper innebär, som SCHER noterat, att laboratoriernas testmetoder kan visa sig vara otillförlitliga när det gäller att avgöra vilka effekter de får på miljön som helhet.

3.4

Helt fluorerade polymerer med korta kedjor som har liknande ytaktiva egenskaper som PFOS-relaterade ämnen men som innebär mindre eller försumbara konsekvenser för människors hälsa och miljön kan tillverkas genom en process som kallas telomerisering. Dessa produkter (telomerer) behandlas inte i förslaget.

3.5

Enligt en uppskattning från OECD 2004 som senare citeras av SCHER användes år 2000 totalt cirka 500 ton PFOS-relaterade ämnen inom EU, varav 98 % för behandling av textilier och papper och som ytbeläggning. Utsläppen beräknades till 174 ton per år. 2004 hade den globala användningen sjunkit avsevärt. De årliga utsläppen inom EU beräknades uppgå till i värsta fall 10 ton varav 9 ton antogs komma från icke återvunnet avloppsvatten från metallplätering. Senare uppgifter från Tyskland visar att mycket av även detta kan återvinnas.

3.6

SCHER noterade också att det är först under senare år som analystekniken har blivit tillräckligt sofistikerad för att upptäcka och på ett tillförlitligt sätt fastställa halten av PFOS i miljöprover. Det är därför svårt att se vilka förändringar som beror på ovanstående minskningar. SCHER drog emellertid slutsatsen att utsläppen från de kvarvarande användningsområden som omfattas av undantag kommer att påverka koncentrationen av PFOS endast på lokal nivå. Globalt kommer halterna i miljön att påverkas endast obetydligt. SCHER påpekar särskilt att den totala miljörisken och risken för allmänheten var försumbara med fortsatt användning inom den fotografiska industrin, halvledarindustrin och flygindustrin. Användning i samband med plätering gav emellertid anledning till oro och borde begränsas.

3.7

Yrkesriskerna i de olika sektorerna måste emellertid bedömas separat. När det gäller den fotografiska industrin, halvledarindustrin och flygindustrin är det emellertid svårt att se att användningen av PFOS-relaterade ämnen skulle innebära några ytterligare yrkesrisker på arbetsplatserna med tanke på dessa näringsgrenars art och den höga skyddsnivå som redan råder. Användning i samband med förkromning gav emellertid åter anledning till oro. När det gäller brandsläckningsskum måste hälso- och miljöriskerna med de föreslagna alternativen bedömas innan ett slutligt beslut fattas. Man måste också komma överens om metoder för att göra sig av med befintliga lager och hantera avrinning från stora eldsvådor.

3.8

EESK stöder ovanstående och hyser tillförsikt för att nödvändiga åtgärder kommer att inkluderas i kommissionens arbetsplaner.

4.1

EESK stöder de två begränsningar ifråga om PFOS-relaterade ämnen som läggs fram i förslaget, dvs. 1) de får inte utsläppas på marknaden eller användas som ämne eller beståndsdel i beredningar i en koncentration lika med eller högre än 0,1 viktprocent, och 2) de får inte släppas ut på marknaden i produkter eller delar av dem i en koncentration som är lika med eller högre än 0,1 viktprocent.

4.2

EESK stöder också undantaget i punkt 3, nämligen att punkterna 1 och 2 inte skall tillämpas på de sex särskilda fall som fastställs i förslaget och som diskuteras nedan.

4.2.1

Fotolitografiska processer: Detta är generellt sett de processer som används för att mönstra kiselskivor (datorchips). Den nya utvecklingen inom halvledartillverkningen kräver specialiserade processvätskor som gör det möjligt att definiera mönstret med hög tillförlitlighet, densitet och enhetlighet. PFOS-relaterade ämnen har unika elektrokemiska och ytaktiva egenskaper och betraktas som en mycket viktig beståndsdel inom halvledarindustrin. Processvätskan, som inte finns kvar i slutprodukten, tas fram enligt mycket strikta specifikationer och efter noggrann testning för varje teknik i varje anläggning hos de olika tillverkarna. De används i renrum i tillverkningsmiljöer där all kontamination måste elimineras, och det föreligger därför ingen risk för exponering på arbetsplatsen. Enligt en utvärdering av volymen inom industrin 2002 låg de totala utsläppen på mindre än 45 kilo per år. Produktutveckling tar upp till tio år. Trots stora satsningar på FoU har inga alternativ kunna tas fram för dessa kvarvarande användningsområden. Det troligaste är att de PFOS-relaterade ämnena så småningom kommer att överges till förmån för något nytt sätt att tillverka datorchips som ännu inte är uppfunnet. Utan detta undantag skulle tillverkning inte kunna äga rum inom EU men skulle utan svårighet kunna fortsätta på andra platser. Med tanke på ovanstående och så länge inga nya orostecken finns rekommenderar EESK att ingen tidsgräns bör fastställas för detta undantag.

4.2.2

Ytbehandling inom den fotografiska industrin: PFOS-relaterade ämnen upphandlas i form av koncentrerade lösningar som späds till svag koncentration för att erhålla egenskaper som är av stor betydelse för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och för kontrollen av produktkvaliteten i specialiserade tillämpningar för fotografisk bildframställning. Bland sådana önskvärda egenskaper finns kontroll av elektrostatisk laddning, kontroll av friktion och vidhäftning, bortstötning av smuts och andra ytaktiva egenskaper som bidrar till bildframställning av hög kvalitet. Vissa produktionstekniker kräver att upp till 18 bildlager appliceras på en filmbas i snabb rörelse så att ett enhetligt lager som normalt sett är mindre än 0,11 mm tjockt skapas. De vätskor som används behöver inte vara fotoaktiva, men de måste vara sådana att påföljande lager sprids jämnt och häftar vid ordentligt. Det är mycket viktigt att vätskan är antistatisk eftersom detta minimerar risken för brand eller explosion och därmed påföljande skador på anställda eller utrustning. Användningen av PFOS-relaterade ämnen har minskat med minst 60 % under senare år genom användning av ersättningsprodukter i tillämpningar där så är möjligt och genom den generellt minskade användningen av film till förmån för digitala tekniker bland många konsumenter och i hälsorelaterade och industriella tillämpningar. De återstående användningsområdena orsakar utsläpp på mindre än 8 kilo per år i miljön. Troligtvis kommer den fortskridande övergången till digitala tekniker att innebära en fortsatt minskning av de mängder som krävs för filmtillverkning, även om det även fortsättningsvis kommer att finnas en efterfrågan på fotopapper, exempelvis för utskrift av digitala bilder. Trots stora forskningssatsningar har inga alternativ kunna tas fram för denna kvarvarande användning av PFOS-relaterade ämnen. Det kommer att krävas nya processer som ännu inte uppfunnits, och dessa kommer att ta minst tio år att utveckla, genomföra, prova och godkänna. Utan detta undantag skulle tillverkning inte kunna äga rum inom EU men skulle utan svårighet kunna fortsätta på andra platser. Med tanke på ovanstående och så länge inga nya orostecken finns, rekommenderar EESK att ingen tidsgräns bör fastställas för detta undantag.

4.2.3

Medel för att förhindra dimbildning vid förkromning: PFOS-relaterade ämnen i utspädd form skyddar hälsa och säkerhet för de arbetstagare som sysslar med förkromning som utsmyckning och skydd av metall- eller plastunderlag inom bilindustrin och andra konsumentstyrda industrier. De fungerar också som medel för att minska ytspänningen och som vätmedel, särskilt när det gäller plastetsning. Arbetsmiljön i samband med förkromning betraktas allmänt som svår och potentiellt farlig, i synnerhet när det gäller processer som är baserade på Cr(VI), ett ämne som man vet är cancerframkallande. Det är därför av största betydelse att förhindra dimbildning och ökad exponering. Situationen kan förbättras genom processer som är baserade på Cr(III), men sådana processer är ännu inte fullt tillgängliga. Endast PFOS-baserade ytaktiva ämnen har hittills bevisats vara stabila i båda dessa processer. År 2000 användes i Europa enligt SCHER cirka 10 ton. Uppskattningarna av hur stora utsläpp som sker årligen till miljön varierar avsevärt beroende på vilken process som används och beroende på graden av styrning avseende utsläpp, återvinning och förbränning av avfall. Enligt en tysk branschbedömning baserad på lokala goda metoder kan de totala utsläppen uppgå till så lite som 500 kilo per år, extrapolerat till Europanivå. Med sämre teknik och kontroll kan utsläppen bli högre. Eftersom förkromning är det kvarvarande användningsområde som använder störst mängd PFOS-relaterade ämnen och eftersom tekniken är under utveckling och vissa alternativ redan finns tillgängliga finns det skäl att fastställa en tidsgräns för det föreslagna undantaget och dessutom, vilket SCHER föreslagit, utan dröjsmål genomföra analyser av exponeringen på arbetsplatsen och långsiktiga bedömningar av miljörisken. Dessa bör genomföras i samarbete med branschen för att säkerställa att tillverkningen kan fortsätta inom EU. Det finns inga skäl att driva ut en väsentlig del av biltillverkningen, särskilt som det finns en uppenbar risk för att resten av produktionen så småningom skulle följa efter. Man bör inte heller i förtid ta bort PFOS-relaterade medel som förhindrar dimbildning om detta leder till ökade risker för arbetstagarnas hälsa. EESK rekommenderar att detta undantag skall tillämpas under en tidsperiod på endast fem år och därefter ses över av kommissionen och SCHER.

4.2.4

Hydrauloljor inom flygindustrin: Dessa vätskor används som tryckmedium för att styra roderytor och andra komponenter i flygplan i kommersiell, militär och allmän flygtrafik. De används och måste fungera dagligen enligt strängast möjliga normer för att upprätthålla säkerheten för flygplan och passagerare under extrema temperatur- och tryckförhållanden. Branschen är global, och produkter, komponenter och system är föremål för omfattande testning och certifiering av flygplanstillverkare och relevanta nationella och internationella organ. Normalt sett tar det upp till 20 år att få en ny produktformel godkänd. PFOS-relaterade ämnen används i små mängder (cirka 0,1 viktprocent) för att förebygga erosion i mekaniska delar, ventiler, rör och öppningar. Trots omfattande forskning finns inga ersättningsprodukter eller, hittills, några indikationer på möjliga alternativ. De används i slutna system under noggrant kontrollerade förhållanden. Det totala utsläppet till jord och vatten uppskattades av SCHER till mindre än 15 kilo per år. Med tanke på ovanstående och så länge inga nya orostecken finns rekommenderar EESK att ingen tidsgräns bör fastställas för detta undantag.

4.2.5

Brandsläckningsskum: Fluorerade ytaktiva ämnen har under många år använts i brandsläckningsskum avsett för speciella ändamål. PFOS-relaterade ämnen har i stor utsträckning ersatts i nya typer av brandsläckningsskum som tillverkats för att ersätta de lager som använts vid släckning av bränder eller för att bygga upp lager för nyutvecklade områden, flygplatser, raffinaderier och kemifabriker, fartyg och oljedepåer. Hälso- och miljökonsekvenserna av dessa ersättningsprodukter har ännu inte utvärderats till fullo. Allt brandsläckningsskum måste säljas med 15–20 års garanti, eftersom de i idealfallet aldrig kommer att användas. Det finns därför fortfarande avsevärda lager av brandsläckningsskum som innehåller PFOS, och det är en central fråga hur man gör sig av med dessa lager. De ytaktiva ämnena måste få det vattenbaserade skummet att snabbt spridas över ytor bestående av brinnande kolväten (och inte sjunka ner under dessa ytor) för att kunna strypa syretillförseln och förebygga återtändning. Både det ytaktiva ämnet och skummet måste vara stabila under extrema användningsförhållanden och båda måste vara motståndskraftiga mot oxidering. Normerna för brandsläckningsskum fastställs av nationella och internationella organ för olika brandscenarier. Det finns centrala lager av treprocentigt eller sexprocentigt koncentrat för distribution och utspädning på platsen för eldsvådan. Det kan krävas stora mängder vilket innebär att problemen med hanteringen av avrinningen efter eldsvådan kan vara avsevärda. Avrinningen är oundvikligen kontaminerad av de produkter som brunnit, av biprodukter från okontrollerad förbränning av kol vid låga temperaturer (polyaromatiska kolväten (PAH) och dioxiner) samt av skummets beståndsdelar. En eldsvåda som ägde rum nyligen i ett lager i Buncefield, Storbritannien, resulterade till exempel i 20 miljoner liter kontaminerat avfall. Förbränning vid hög temperatur är det enda säkra tillvägagångssättet, men det är ineffektivt och kostsamt om huvuddelen av restmaterialet är vatten. De årliga utsläppen i miljön är därför svåra att bestämma eftersom de beror på antalet eldsvådor, brandens omfattning och övriga omständigheter, och i synnerhet på i hur hög grad avrinningen kan begränsas genom fördämningar. SCHER har angett en årlig siffra för EU på mindre än 600 kilo och noterat att den kanske är i överkant. EESK instämmer i SCHER:s åsikt att de befintliga lagren av PFOS-baserat skumkoncentrat inte bör förbrännas förrän alternativen har utvärderats fullt ut. EESK rekommenderar därför att erforderliga konsekvens- och riskanalyser genomförs så snart som möjligt och att kvarvarande PFOS-baserat skum endast används där det är absolut nödvändigt och på platser där avrinningen kan kontrolleras genom fördämningar. Kommissionen bör arbeta tillsammans med branschen och med nationella behöriga myndigheter för att säkerställa att det finns lämpliga metoder för att ta hand om de stora mängder avfall som genereras. Med tanke på de många osäkra faktorerna anser EESK att det inte är möjligt att fastställa en tidsgräns för detta undantag men att det finns all anledning att lösa kvarvarande frågor så snabbt som möjligt.

4.2.6

Övriga kontrollerade slutna system: Detta är, eller bör vara, ett standardundantag för en majoritet av de ämnen som är föremål för begränsning av utsläppande på marknaden och användning inom EU. Under förutsättning att råvarorna kan levereras till detta system på ett säkert sätt och att produkterna och avfallet kan bortföras på ett säkert sätt får fortsatt tillverkning av intermediärer ske i system med mycket små utsläpp med minimal risk för folkhälsa och miljö. Översyn på arbetsplatsen av tillverkningsförhållandena bör ske i samband med rutinmässiga inspektioner med avseende på hälsa och säkerhet. Så länge inga nya orostecken finns rekommenderar EESK att ingen tidsgräns bör fastställas för detta undantag.

4.3

Kommissionen kommer även fortsättningsvis att ha en central roll när det gäller att säkerställa ett tillfredsställande resultat inom alla ovanstående branscher. Det kommer att krävas ett fortlöpande forskningsprogram både inom och utanför de berörda sektorerna för att utveckla ersättningsprodukter och ersättningsprocesser. De direktiv som påverkar dessa branscher bör ändras vid behov för att återspegla förändringar i rådande eller föreslagen allmän praxis.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/14

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens förslag, som medlemsstaterna och aktörerna inom denna sektor länge har väntat på. De föreskrivna målen förtjänar stöd och förslagen är till största delen lämpliga. Kommittén har dock formulerat en rad konkreta förslag som skall bidra till att målen rörande rättslig klarhet, tydlighet, förenkling och hälsoskydd uppfylls.

1.2

Kommittén anser att det tydligare bör framgå vilken myndighet som är behörig och ansvarig för den övergripande bedömningen när medicintekniska produkter kombineras med läkemedel som härrör från mänskligt blod eller mänskliga vävnader. Kommittén efterlyser även en tidsfrist för de behöriga myndigheternas bedömning och en handledning med den särskilda kompetensen och metoderna för denna bedömning.

1.3

Det bör bli obligatoriskt att lämna relevant information om registrering, kliniska uppgifter, intyg och övervakning, och den befintliga europeiska databasen bör därför stärkas. Kommittén anser även att man bör undersöka under vilka former icke-konfidentiell information kan cirkulera såväl mellan anmälda organ och behöriga myndigheter som mellan de berörda aktörerna.

1.4

När man genomför systemet för övervakning efter att produkterna släppts ut på marknaden bör man i högre utsträckning förklara hälsovårdsaktörernas roll och ansvar, och garantera att information om och resultat från övervakningsverksamheten sprids på lämpligt sätt.

1.5

Kommittén välkomnar förslagen om kliniska undersökningar rörande medicintekniska produkters säkerhet och prestanda. Vi föreslår vissa ändringar för att göra förslagen ännu tydligare, särskilt när det gäller tidpunkten för inledande av kliniska undersökningar när den etiska kommitté som berörs har gett sitt godkännande i enlighet med produkternas klassificering.

1.6

EESK godtar inte beslutet att inte ta upp frågan om ”återvinning”. Återanvändning av medicintekniska produkter som är utformade och producerade för engångsbruk innebär en fara för patientens hälsa. Därför bör det åtminstone införas en princip om att den instans som utför ett ingrepp i syfte att återanvända en medicinteknisk produkt skall lägga fram en rad uppgifter om ingreppet och garantera att kvaliteten och säkerheten är desamma som för den ursprungliga produkten samt informera användarna och patienterna om detta.

2.1

De erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av direktiv 90/385/EEG (1) om aktiva medicintekniska produkter för implantation och 93/42/EEG (2) om medicintekniska produkter är i stort sett positiva, även om bestämmelserna behöver ändras för att genomförandet skall förbättras. Det gäller både att förtydliga vissa bestämmelser och att ge initiativen i programmet en rättslig grund.

2.2

Enligt direktiv 93/42/EEG skall kommissionen senast fem år från och med dagen för genomförandet av direktivet överlämna en rapport till rådet om vissa aspekter av tillämpningen av direktivet. Den här granskningen utmynnade i en rapport om tillämpningen av direktiven om medicintekniska produkter, som publicerades i juni 2002. Rapportens slutsatser upprepades i kommissionens meddelande KOM(2003) 386 (3), som fick ett positivt välkomnades både i rådets slutsatser från december 2003 och av Europaparlamentet.

2.3

I meddelandet fastställs på vilka områden man främst bör genomföra förbättringar. Områdena är följande:

Kommissionen inledde 2003 ett samråd som främst genomfördes inom kommissionens expertgrupp om medicintekniska produkter och som följdes av ett öppet samråd på Internet (5).

2.4

Eftersom förslaget handlar om klarläggande av reglerna snarare än om ändringar i regelverket räknar man inte med några större ekonomiska konsekvenser eller effekter på miljön. Genom förslaget avser kommissionen att uppnå följande:

2.5

Förslagets rättsliga grund är artikel 95 i EG-fördraget (tidigare artikel 100a) som direktiv 93/42/EEG grundar sig på. För att kunna uppnå målet att undanröja tekniska handelshinder och klarlägga befintliga bestämmelser i direktiv 93/42/EEG och 90/385/EEG är det nödvändigt och berättigat att harmonisera medlemsstaternas lagar, förordningar och administrativa bestämmelser när det gäller vissa aspekter i samband med att medicintekniska produkter släpps ut på marknaden eller tas i bruk.

3.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens förslag, som medlemsstaterna och aktörerna inom denna sektor länge har väntat på. Målen förtjänar allt stöd, och de konkreta förslagen verkar lämpa sig för en harmonisering med tydligare och enklare bestämmelser men en komplex sektor som präglas av stor mångfald. Vi har dock några kommentarer.

3.2

Medicintekniska produkter är ett allt viktigare segment inom hälsovårdssektorn, med avsevärda effekter både på hälsa och de offentliga hälsovårdskostnaderna. Bestämmelserna i de ovannämnda direktiven rör över 10 000 typer av produkter, ett spektrum som spänner från enkla produkter (t.ex. gasbindor, sprutor och glasögon) till ytterst sofistikerade och komplexa instrument (t.ex. produkter för implantation som räddar liv och diagnostikutrustning för bilder).

3.3

Verksamheten inom denna sektor har en högteknologisk profil, eftersom medborgarna och hälsovårdsmyndigheterna efterfrågar alltmer sofistikerade och säkra produkter. Dess ekonomiska betydelse är också avsevärd. Den europeiska marknaden kommer på andra plats efter den amerikanska och har en omsättning på cirka 55 miljarder euro, omfattar fler än 8 000 företag och sysselsätter cirka 450 000 personer.

3.4

Det bör påpekas att ett stort och ökande antal produkter importeras till EU. Genom en tydligare och effektivare rättslig ram och ett öppnare samarbete mellan de behöriga myndigheterna kan man därför ge sektorn nytt liv och minimera risken för att marknadsandelar och jobb går förlorade.

3.5

Kommittén stöder kommissionens bedömning att de ekonomiska effekterna inte kommer att bli betydande på makroekonomisk nivå, men anser att de i kombination med ytterligare krav skulle de kunna medföra rejält ökade kostnader för vissa verksamheter och produkter.

3.6.1

Förslaget innehåller ändringar till de ovannämnda direktiven, och vissa förtydliganden rörande tillämpning av andra direktiv eller förordningar i fall där det inte tydligt framgår vilka bestämmelser som är tillämpliga (produkter som innehåller ett läkemedel (6), ämnen som härrör från blod från människa (7) eller vävnadstekniska produkter från människa (8)). Det klargörs också att medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (9) inte omfattas av direktivet om växtskyddsmedel (10), som följaktligen skall ändras.

3.6.2

Kommittén stöder principen att medicintekniska produkter som innehåller läkemedel eller ämnen som härrör från blod från människa eller en vävnadsteknisk produkt från människa med ”en verkan på kroppen utöver produktens verkan” skall omfattas av direktiven om medicintekniska produkter. EESK undrar dock varför man i denna artikel inte uttryckligen behandlar produkter tillverkade av vävnader från djur, något som nämns i vissa bilagor. Det finns dock en risk att definitionen ”en verkan på kroppen utöver produktens verkan” tolkas olika av olika medlemsstater och anmälda organ, varför detta begrepp bör få en mer exakt definition.

3.6.3

Det bör tydligt framgå vilken myndighet som är behörig och ansvarig för den övergripande bedömningen när medicintekniska produkter kombineras med läkemedel som härrör från mänskligt blod eller mänskliga vävnader. De anmälda organen kan i dessa fall involvera nationella myndigheter eller gemenskapsmyndigheter (t.ex. Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA)) som inte alltid har lämplig behörighet för bedömning av medicintekniska produkter som sådana och som arbetar enligt förfaranden för en annan typ av produkter, ofta med mycket långa tidsfrister.

3.6.3.1

Kommittén efterlyser tidsfrister för denna bedömning, eftersom detta är en innovationspräglad sektor där produkter snabbt bli föråldrade. Vi efterlyser också en förteckning över särskild behörighet och bedömningsmetoder för de olika myndigheterna, i samarbete med de myndigheter som är ansvariga för medicintekniska produkter. Mot bakgrund av tillverkarnas erfarenheter hoppas vi slutligen att de anmälda organen skall få tillgång till alla behöriga och erkända myndigheters sakkunskap, inte bara EMEA:s.

3.6.4

En stor del av de vävnadstekniska produkterna från människa kan räknas till medicintekniska produkter snarare än läkemedel, på grund av deras natur och funktionssätt samt tillverkningstekniken. För att undvika luckor i lagstiftningen anser kommittén att dessa produkter bör omfattas av föreliggande förslag, med undantag för de produkter vars verkan på eller i människokroppen främst är farmakologisk, metabolisk eller immunologisk.

3.6.5

Kommittén anser att man inte bör tillämpa två direktiv samtidigt – dvs. direktivet om medicintekniska produkter och direktivet om personlig skyddsutrustning – eftersom det ställs olika krav i dem trots den gemensamma målsättningen att skydda användaren. Det skulle kunna leda till praktiska problem, med en kostnadsökning som inte skulle rättfärdigas av de säkerhetsmässiga fördelarna.

3.6.6

Kommittén stöder det nya kommittéförfarande som lagts till i artikel 13 för att främja bindande och snabba beslut i frågor som uppstår på nationell nivå i samband med att en produkt felaktigt tolkas som en medicinsk produkt eller inte klassificeras alls. För att uppnå ett optimalt resultat bör man dock förbättra informationsflödet mellan de behöriga myndigheterna och garantera en effektiv hantering av uppgifter genom den europeiska databasen.

3.7.1

EESK anser att det behövs tydligare och mer omfattande anvisningar när det gäller insamling och sammanställning av information. Detsamma gäller för samordning och meddelanden om åtgärder för övervakning.

3.7.2

Kommittén bedömer att förslaget förbiser problemet med de anmälda organens förmåga att utföra de uppgifter som åläggs dem. Detta påpekas redan i meddelandet från 2003 (11). Nya rön när det gäller behandling och de allt mer komplexa och sofistikerade produkterna kräver sådant vetenskapligt och tekniskt kunnande som inte alltid kan garanteras på nationell nivå. Det skulle vara önskvärt om man skapade ett europeiskt system eller åtminstone en samordning för att garantera att några anmälda organ besitter specialkompetens med avseende på vissa typer av särskilt komplexa och sofistikerade produkter.

3.7.3

EESK inser att det är nödvändigt att alla tillverkare utanför EU utser en auktoriserad representant i ett EU-land som agerar för respektive tillverkares räkning och ansvarar inför myndigheterna för att uppfylla de krav som ingår i föreliggande direktiv. I texten finns dock vissa luckor och motsägelser som bör åtgärdas (jfr 4.3 nedan). EESK vill helst se ett system som är flexibelt och ger utrymme för en verklig valfrihet för företagen.

3.7.4

EESK instämmer i att all information om registrering, kliniska uppgifter, intyg och övervakning (och därmed allvarliga avvikande och oförutsedda händelser och effekter) skall sändas in till den europeiska databasen Eudamed. Dess verksamhet är redan i gång men har en begränsad omfattning. Det vore önskvärt att snarast möjligt omdefinieras uppdraget för denna databas, särskilt med avseende på tillhandahållande av icke-konfidentiell information till berörda aktörer, och förse den med lämpliga strukturer och resurser.

3.7.4.1

Man borde ge de direkt berörda aktörerna tillgång till adekvat icke-konfidentiell information, om än kortfattad sådan, samt till information om produkternas säkerhet och kvalitet och om övervakning efter att produkterna släppts ut på marknaden. Dessa uppgifter skulle även vara tillgängliga för hälsovårdsaktörernas organisationer för att säkerställa en mer genomtänkt och säkrare användning av medicintekniska produkter.

3.7.4.2

EESK skulle också önska att man tillsammans med berörda aktörer tog fram en vägledning som hjälper de ansvariga att utarbeta och tillhandahålla en sammanfattning av produktens egenskaper. Detta dokument och den information som insamlats och verifierats i samband med övervakningen borde ställas till de anmälda organens och de behöriga myndigheternas förfogande. Man bör dessutom undersöka lämpliga sätt att ge dessa ökad spridning.

3.7.5

Enligt förslaget kommer bruksanvisningen också att kunna tillhandahållas på annat sätt än som bipacksedel, vilket innebär att man tar hänsyn till aktörernas krav, också med tanke på det breda utbudet av olika slags medicintekniska produkter. Man skulle behöva studera möjligheten att använda elektroniska hjälpmedel (t.ex. cd-rom och Internet) närmare. Detta borde behandlas enligt ett enklare och mer flexibelt förfarande än för närvarande, så att beslutet inte kräver en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna.

3.7.6

EESK skulle önska att man i direktivet nämnde de vägledande tolkningsdokument som tillfälliga arbetsgrupper utarbetat och kommissionen publicerat (MedDev-dokument), och att man använde ett förenklat förfarande för att anta dem i syfte att minska tolkningsproblemen och främja ökad överensstämmelse med avseende på tillverkarnas och de anmälda organens agerande.

3.8.1

Tillverkarens roll i systemet för övervakning efter att produkterna släppts ut på marknaden förklaras tydligt i förslaget men hälsovårdsaktörernas roll och ansvar klargörs inte, och tillvägagångssättet för att sprida information om och resultat från övervakningsverksamheten verkar ännu inte tillfredsställande. Systemet har fortfarande i alltför hög utsträckning en nationell prägel medan det vore önskvärt med en europeisk dimension.

3.8.2

Kommittén välkomnar ändringarna i bilaga 10 om kliniska undersökningar rörande medicintekniska produkters säkerhet och prestanda. Vi föreslår att artikeln görs ännu tydligare, särskilt när det gäller tidpunkten för inledande av kliniska undersökningar när den etiska kommitté som berörs har gett sitt godkännande i enlighet med produkternas klassificering.

3.8.3

EESK godtar inte att man uteslutit frågan om ”återvinning” i förslagstexten. Att återanvända medicintekniska produkter som är avsedda för engångsbruk är en hantering som man redan slutat med i vissa medlemsstater, eftersom patientsäkerheten inte kan garanteras när dessa produkter inte genomgått alla de tillförlitlighets- och säkerhetstest som krävdes för att produkten fick användas för engångsbruk.

3.8.3.1

EESK anser att denna praxis, som ofta begagnas på vårdinrättningar i flera medlemsstater, skall slopas eftersom patienten utsätts för risker och det blir svårt att klargöra ansvarsfrågan. Sterilisering är inte någon garanti för absolut säkerhet, i och med att detta kan medföra förändringar av det använda materialets struktur.

3.8.3.2

Kommittén är medveten om att denna fråga faller under nationell behörighet men anser att ett gemenskapsingripande är nödvändigt, om inte annat på grund av att medborgarnas fria rörlighet och den numera erkända möjligheten att få vård i en annan medlemsstat kräver att verksamhetsutövningen sker enligt allmänt vedertagna regler. I ett övergångsskede skulle man åtminstone kunna införa principen att den inrättning som utför återvinningen presenterar uppgifter i enlighet med den medicintekniska produktens klassificering samt information om den behandling som utförts, i syfte att garantera att kvaliteten och säkerheten är desamma som för den ursprungliga produkten samt informera användarna och patienterna om detta.

3.8.4

EESK vill framhålla sitt fulla stöd för förslaget som förtydligar bedömningen av överensstämmelse och skyldigheten att presentera konstruktionsdokumentation för medicintekniska produkter i förhållande till den enskilda produktens klassificering och det tekniska eller terapeutiska nytänkande som den representerar. Kommittén är också införstådd med att det är nödvändigt för tillverkaren att på lämpligt sätt kontrollera tredje part som anlitas för konstruktion och tillverkning.

4.1.1

EESK anser inte att det är förenligt med principen om förenkling och rättssäkerhet att två direktiv samtidigt tillämpas för en och samma produkt, så som det nu föreslås för medicintekniska produkter och personlig skyddsutrustning. Kommittén vill därför att man i artikel 1.6 för in den ursprungliga texten i direktiv 93/42/EEG.

4.1.2

Rent allmänt önskar EESK att det om en medicinteknisk produkt kan omfattas av definitionen i andra direktiv (läkemedel, kosmetika osv.), vid behov, skall anges att behöriga organ och myndigheter som avgör vilket direktiv som är tillämpligt skall ta hänsyn till det huvudsakliga användningsområdet som produkten framställts för och det relevanta funktionssättet.

4.1.3

För att undvika all rättslig osäkerhet anser EESK att det är nödvändigt att ändra den aktuella formuleringen av punkt 7.4 i bilagan. Vad som särskilt behöver klargöras är att om en medicinteknisk produkt innehåller ett ämne som, när det används separat, kan betraktas som ett läkemedel skall man tillämpa de specifika avsnitt i läkemedelslagstiftningen som avser ämnets säkerhet och kvalitet och inte läkemedelslagstiftningen i sin helhet.

4.1.4

När det gäller sådana medicintekniska produkter som innehåller en vävnadsteknisk produkt från människa befarar EESK att texten i det nya stycket 4b inte löser alla tolkningssvårigheter och föreslår därför att definitionen av dessa produkter förtydligas i artikel 1 i överensstämmelse med gällande direktiv och särskilt med förordningen om innovativa behandlingsmetoder som just nu diskuteras (12).

4.2.1

EESK anser att såväl de olika behöriga myndigheterna och organen som tillverkare och auktoriserade representanter skall vara ålagda att sända in relevanta uppgifter, inklusive kliniska data och uppgifter om allvarliga och oförutsedda biverkningar till den europeiska databasen Eudamed. För att insamlingen av dessa uppgifter skall genomföras på ett smidigt sätt är det dock nödvändigt att omdefiniera databasens uppdrag och utarbeta en genomförandeplan som säkerställer att verksamheten fungerar effektivt och har adekvata strukturer och resurser.

4.2.2

För att åstadkomma en så fullständig insamling av data som möjligt och en ökad spridning av relevant icke-konfidentiell information anser EESK det vara nödvändigt att ändra förslaget på en rad punkter, däribland särskilt följande:

4.2.3

Kommittén önskar även att artikel 20.3 ändras för att stärka principen att sammanfattningar av icke-konfidentiell information bör bli tillgänglig för användarna, och att man härvid bör involvera såväl tillverkare och auktoriserade representanter som berörda organ och myndigheter.

4.3.1

EESK konstaterar att det inte finns någon entydig definition av den auktoriserade representanten för tillverkare som inte har något registrerat företag i gemenskapen. Medan det i skäl 14 talas om en enda representant för alla produktklasser hänvisar man i artiklarna 10a.3 och 14.2 till produkter utan att specificera om det gäller ”alla” eller bara vissa kategorier.

4.3.2

Med tanke på det breda spektrum av medicintekniska produkter som en tillverkare kan lansera på marknaden efterlyser kommittén större flexibilitet, genom att man utser en enda auktoriserad representant för varje typ av produkt och inte nödvändigtvis för hela produktutbudet (och genom att det i de olika språkversionerna görs klart att den rättsliga definitionen gäller fysiska och juridiska personer).

4.4.1

Bestämmelserna om information till de behöriga myndigheterna för att underlätta övervakningen och hanteringen av uppgifter om kliniska undersökningar bör införlivas i artikel 2.2, med förtydligandet att tillverkaren eller hans auktoriserade representant skall informera myndigheterna i alla medlemsstater där undersökningar genomförs ifall dessa undersökningar skjuts upp, avbryts eller avslutas, och därvid ge lämpliga förklaringar och motiveringar.

4.4.2

Kommittén välkomnar den nya versionen av artiklarna 15.2 och 15.3. Kommittén undrar dock om det inte vore lämpligt att ändra punkt 3, genom att förtydliga att de kliniska undersökningarna av produkter i klass I kan börja så snart den berörda etiska kommittén har yttrat sig positivt om planen för kliniska undersökningar.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/19

1.

Avsikten med förslaget är att kodifiera rådets direktiv 78/1035/EEG av den 19 december 1978 om befrielse från införselskatter på varor i småförsändelser av icke-kommersiell karaktär från tredjeländer. Det nya direktivet ersätter ett antal olika rättsakter som omfattas av kodifieringen. Förslaget följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

2.

EESK ger sitt fulla stöd till den genomgående kodifiering av gemenskapsbestämmelserna som vidtas på basis av ett beslut av den 1 april 1987, bekräftat i slutsatserna från toppmötet i Edinburgh. Därför ställer sig kommittén bakom förslaget till direktiv i linje med sina tidigare ståndpunkter avseende ett antal motsvarande initiativ.

3.

EESK påpekar i enlighet med avtalet av den 20 december 1994 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen att ingen ändring i sak kan göras i anslutning till kodifieringen. Kommissionen säkerställer att detta villkor uppfylls i förslagstexten.

4.

EESK:s rådgivande roll och kommitténs ansvar innebär att ändringarna måste granskas innan dokumentet godkänns. Granskningen har gjorts av föredraganden, som inte har funnit några skäl till kritik eller särskilda kommentarer.

5.

Kommittén ställer sig därför bakom detta förslag till kodifiering som faller inom processen för förenkling och förtydligande av gemenskapsrätten.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/20

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att det förslag till förordning om kollektivtrafik på järnväg och väg som kommissionen lagt fram innebär en förbättring jämfört med tidigare versioner i fråga om möjligheten till direkttilldelning.

1.2

För att uppnå den rättsliga säkerhet som såväl de reglerande myndigheterna som de företag som är verksamma inom sektorn eftersträvar, krävs det dock förtydliganden på vissa punkter:

1.3

I detta sammanhang vill kommittén uttryckligen framhålla att man ställer sig bakom strävan att uppnå avtalsskyldighet samt en jämvikt mellan möjligheterna till anbudsförfarande och direkttilldelning i syfte att främja nödvändig insyn och förbättra tjänsternas kvalitet inom ramen för ett konkurrenssystem.

1.4

Vi skulle gärna se att förordningen tillämpas på samtliga avtal om allmän trafik.

1.5

När det gäller jämvikten mellan anbudsförfaranden och direkttilldelning till interna företag ställer sig kommittén positiv till en geografisk begränsning av verksamheten för att undvika konkurrenssnedvridning. Detta bevarar myndigheternas valfrihet och säkerställer rättvisa bestämmelser inom ramen för en reglerad konkurrens.

1.6

Vid direkttilldelning till ett internt företag skulle vi gärna se att man upprätthåller en viss flexibilitet, dock inom tydliga och klart avgränsade ramar, eftersom det vid en sammanslagning av nätverken och en integrering av transporttjänsterna är viktigt att kollektivtrafiken kan utsträckas till angränsande eller närbelägna områden med andra behöriga myndigheter än de som godkände avtalet om allmän trafik.

1.7

De undantag som man föreskriver när det gäller mindre avtal och tjänsternas varaktighet är enligt vår uppfattning berättigade.

1.8

Vi ifrågasätter om det är lämpligt med en direkttilldelning av avtal om allmän trafik på järnvägstrafikområdet, antingen det gäller företag som tidigare varit verksamma på området eller nya företag, om det varken finns någon exakt inramning eller några regler som – liksom när det gäller de interna företagen – säkerställer en rättvis konkurrens, eftersom en sådan situation skapar rättsosäkerhet och konkurrenssnedvridning.

1.9

När det gäller kollektivtrafiken på järnväg anser vi att principen om insyn, lika behandling, kvalitet och effektivitet bäst kan säkerställas om man tillämpar samma regler som för lokala transporter på väg.

1.10

Enligt vår mening bör man när det gäller tjänsternas kvalitet och respekten för gällande arbetslagstiftning i medlemsstaterna återuppväcka den anda som präglade förslaget till förordning från 2002.

1.11

Med dessa förbehåll hoppas EESK att förordningen snabbt kommer att antas, eftersom den är viktig för rättssäkerheten inom sektorn.

2.1

Europeiska kommissionen har offentliggjort ett nytt förslag till förordning om krav på allmänna tjänster avseende kollektivtrafik på järnväg och väg. Det rör sig om en tredje version.

2.2

EESK välkomnar kommissionens arbete som ger möjlighet att återuppta den diskussion som tidigare fastnat i EU-institutionerna.

2.3

Förslaget syftar till att i ljuset av den senaste utvecklingen av rättspraxisen (domen Altmark-Trans) förena olika ståndpunkter som kommit till uttryck i tidigare diskussioner, och skall komma till rätta med farhågorna när det gäller beaktandet av subsidiaritetsprincipen och respekten för principen om de offentliga myndigheternas oberoende förvaltning.

2.4

Det skiljer sig kraftigt åt från föregående version och har bland annat förenklats. För att inte låta lagstiftningsförfarandet dra ut på tiden har Europaparlamentet dock beslutat att se förslaget som en revidering av den tidigare texten och behandla den vid en andra läsning. Förslaget befinner sig nu i ministerrådet, som just har påbörjat sin behandling och beslutat att granska dess koppling till det tredje järnvägspaketet, bland annat när det gäller öppnandet av den internationella trafiken och möjligheterna till cabotage (2).

2.5

Kommissionen anser att den aktuella lagstiftningsramen, som är från 1969, är föråldrad och att transporternas effektivitet och kvalitet bör förbättras så att de kan bibehålla eller öka sin andel av marknaden. Kommissionen vill ”reglera konkurrensen (även i regioner och städer) och därmed garantera att avtal om allmän trafik tilldelas och genomförs på ett sätt som medger insyn” (3). I sitt yttrande från 2001 om det tidigare förslaget till förordning ställde sig EESK positiv till ”att kommissionen har för avsikt att organisera marknaden för kollektivtrafik med utgångspunkt i kontrollerad konkurrens i stället för helt fri konkurrens” (4).

2.6

Kommittén noterade även med tillfredsställelse att ”lika möjligheter och konkurrens mellan alla slags företag, oavsett typ, nu kommer att uppnås genom rättslig insyn och insyn i bokföringen” (5).

2.7

Nu när förslaget till förordning skall diskuteras vid en andra läsning i Europaparlamentet, vill EESK åter framföra sina önskemål om insyn, lika möjligheter och en reglerad konkurrens när det gäller förfarandena avseende kollektivtrafik på järnväg och väg, med respekt för principen om neutralitet i artikel 295 i fördraget.

2.8

I detta sammanhang har den rättspraxis som den senaste tiden utvecklats av Europeiska gemenskapernas domstol, bland annat i målen Altmark-Trans och Stadt Halle, utgjort avgörande argument. När kommissionen utövar sin initiativrätt är man inte bunden till rättspraxisen, eftersom EU:s rättssystem främst grundas på den skrivna rätten och inte på domstolsbeslut. I praktiken tar förslaget upp principerna bakom de tre kriterier som framkom i målet Altmark-Trans i artikel 4. När det gäller det fjärde kriteriet återfinns vissa kriterier i bilagans punkt 7.

2.9

Det bör påpekas att det i målet Altmark-Trans fastställdes kriterier för att säkerställa att ersättningen i samband med kraven på allmänna tjänster ur rättslig synpunkt inte skall betraktas som statligt stöd. Förslaget till förordning har ett bredare tillämpningsområde och tar upp frågor som inte regleras i rättspraxisen, bland annat frågan om överensstämmelsen med konkurrensregler när det gäller ersättningar som ur rättslig synpunkt betraktas som statligt stöd samt beviljande av ensamrätt. År 1969 fanns det ingen transportmarknad, och därför var frågan om ensamrätt inte aktuell.

3.1

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ, men vill ta upp ett par rättsfrågor som förtjänar att diskuteras. Vi vill understryka hur viktigt det är att den nya förordningen verkligen säkerställer den rättssäkerhet som hela sektorn länge har hoppats skall komma till stånd, och att förordningen snabbt kan antas och därefter tillämpas.

3.2

Kommittén välkomnar Europeiska kommissionens insatser för att nå fram till en ny jämvikt när det gäller lokal trafik, som respekterar en oberoende förvaltning inom de offentliga myndigheterna och som samtliga berörda parter är tillfreds med.

3.3

Vi uppskattar att de lokala myndigheterna kan välja mellan anbudsförfarande eller att själva, direkt eller via ett internt företag, tillhandahålla transporttjänsterna, under förutsättning att de specifika kriterier som syftar till att undvika konkurrenssnedvridning respekteras.

3.4

Kommittén bekräftar sitt stöd för principen om en reglerad konkurrens – som man förordar framför en ren konkurrens – och som återfinns i det nya förslaget till förordning (artiklarna 3 och 5.3). Denna princip förefaller vara den bästa för att förena behoven av allmänna tjänster å ena sidan, och en harmoniserad och säkerställd ram med regler för tilldelning av kontrakt å andra sidan. Den förenar också behoven av allmänna tjänster och sektorns behov av entreprenörskap (oavsett företagens status).

3.5

Vi anser att ett konkurrenssystem som på samma gång innebär en allmän avtalsskyldighet och ett fritt val mellan anbudsförfarande och direkttilldelning säkerställer en effektivare kollektivtrafik av bättre kvalitet. Planeringsmyndigheterna bör i förväg tydligt fastställa kraven på allmänna tjänster och ringa in vilka områden som berörs samt fastslå reglerna för beräkning av ersättningar och fördelningen av kostnader och inkomster. Dessutom bör detta offentliggöras på förhand.

3.6

Transportföretagen kan på så vis få exakt information om ramarna och skyldigheterna när det gäller deras verksamhet.

3.7

Dessutom anges det att de behöriga myndigheterna en gång om året skall offentliggöra en detaljerad rapport om trafikplikter inom sitt behörighetsområde samt om de utvalda transportföretagen, ersättning för uppfyllande av trafikplikter och beviljad ensamrätt (artikel 7). Därigenom kan medborgarna få information om de exakta villkoren för bedrivande av kollektivtrafik och kommer att kunna jämföra kvaliteten och kostnaderna när det gäller de tjänster som de erbjuds. Det är dock viktigt att se till att den rapport som skall utarbetas inte ökar myndigheternas – eller indirekt även företagens –administrativa börda på ett orimligt sätt. En alltför stor byråkrati skadar i själva verket en god informationsförmedling.

4.1.1

Frågan om en lags företräde framför en annan har uppkommit eftersom det finns en dubbel uppsättning lagar som avser denna sektor.

4.1.2

Vid den första läsningen 2001 antog Europaparlamentet ett ändringsförslag där man ansåg att den framtida förordningen skulle ha företräde framför lagstiftningen avseende offentlig upphandling, i syfte att skapa en tydlig och konsekvent rättslig ram. Enligt den lösning som kommissionen föreslår skall lagstiftningens tillämpning baseras på det alternativ som valts av planeringsmyndigheten.

4.1.3

EESK anser att förordningens bestämmelser bör tillämpas på samtliga avtal om allmän trafik, med respekt för principerna om insyn och lika behandling. Denna lösning vore den enklaste och tydligaste, och den ifrågasätter inte de behöriga myndigheternas avtalsfrihet.

4.2.1

I motsats till de båda tidigare versionerna inbegriper förslaget för första gången en möjlighet till direkttilldelning av avtal om allmän trafik till ett internt företag utan föregående anbudsförfarande (artikel 5.2). Denna nyhet motsvarar ett önskemål som framkom i de tidigare diskussionerna om att bevara de lokala myndigheternas frihet när det gäller organisationen.

4.2.2

Denna möjlighet åtföljs av flera villkor:

4.2.3

Vid sin första läsning uttalade sig Europaparlamentet klart för att man vid sidan av anbudsförfaranden skulle bevara möjligheterna till en direkttilldelning till interna företag som kontrolleras av den behöriga myndigheten. Tongångarna har varit desamma vid diskussionerna i ministerrådet: En stor del av medlemsstaternas företrädare har ställt sig positiva till att de behöriga myndigheterna bevarar möjligheten att själva tillhandahålla de lokala tjänsterna, via egna företag, eller att de utlyser ett anbudsförfarande för tilldelningen av dessa tjänster.

4.2.4

Mot bakgrund av dessa samstämmiga önskemål har kommissionen försökt att uppnå en jämvikt mellan en reglerad konkurrens och möjligheten till direkttilldelning Detta tillvägagångssätt stöds av EESK, eftersom det bevarar de offentliga planeringsmyndigheternas administrativa oberoende och samtidigt tar hänsyn till de principer som EG-domstolen fastställt.

4.2.5

Det bör understrykas att kommissionen i definitionen av interna företag för in geografisk begränsning som kriterium (en formulering som stämmer överens med EG-fördraget), för att ta hänsyn till den princip om ömsesidig konkurrens som Europaparlamentet uttryckt önskemål om när det gäller lokala tjänster utförda av interna företag. Tillämpningen av detta kriterium väcker två frågor:

4.2.6

När det rör sig om tjänster som tillhandahålls direkt av planeringsmyndigheten eller ett internt företag, bör man uppmärksamma att de berörda tjänsterna eventuellt kan avse områden inom olika behöriga myndigheters territorium, exempelvis vid en sammanslagning av nätverken eller en integrering av transporttjänsterna samt när områdena gränsar till eller ligger nära det område som styrs av den behöriga myndighet som beviljade avtalet om allmän trafik. För att undvika att denna möjlighet blir ett sätt att kringgå principen om att inte snedvrida konkurrensen, måste man se till att de tjänster som tillhandahålls utanför planeringsmyndighetens behörighetsområde endast får utgöra en viss procentandel av värdet av huvudkontraktet.

4.2.7

Man bör även tillåta olika myndigheters interna företag att samarbeta, framför allt i fråga om forskning och utveckling. Annars blir de strukturellt sett mindre effektiva än eventuella konkurrenter som inte har samma begränsningar.

4.2.8

Ett förtydligande av dessa punkter blir nödvändigt såväl på det rättsliga planet som när det gäller den praktiska organisationen av tjänsterna. Man kan för närvarande konstatera att det, trots de kriterier som framkommit genom EG-domstolens rättspraxis (målet Stadt Halle av den 11 januari 2005) för att fastställa vad ett internt företag är, råder viss oklarhet. Bland annat tyder formuleringen ”skall bland annat följande faktorer bedömas” på att förteckningen över kriterier inte är uttömmande. Den senaste tidens rättspraxis (Parking Brixen-domen av den 13 oktober 2005) understryker emellertid att det är viktigt med ett kontrollkriterium i likhet med det som finns när det gäller egna tjänster.

4.2.9

Slutligen är det förvånande att strikt fastställda villkor allmänt tillämpas vid direkttilldelning till interna företag, medan det särskilda undantaget från förordningens principer avseende järnvägssektorn och direkttilldelning till företag inte omges av några villkor, utan att man på något vis förklarar detta i motiveringen.

4.3.1

Förutom tilldelningen till interna företag innehåller förslaget en möjlighet att ta in konkurrerande anbud. Principen avseende anbudsinfordringar innefattar tre undantag:

4.3.2

EESK anser att de båda första undantagen i princip är motiverade, även om det kan uppstå diskussioner om de kriterier som valts för att fastställa vad som menas med mindre avtal. Det tredje undantaget kan däremot ifrågasättas av flera orsaker: för det första på grund av sektorns omfattning (omsättningen uppgår till cirka 50 miljarder euro), för det andra på grund av att tilldelningsvillkoren är föga bindande till skillnad från dem som avser tilldelning till ett internt företag – även om det i artikel 7 fastställs att offentliggörande är nödvändigt, och för det tredje på grund av att järnvägen inte är en sektor som definitivt bör undantas från konkurrens, om man inte tillämpar bestämmelser motsvarande dem som anges i artikel 5.2 i förslaget till förordning.

4.3.3

Man kan undra om insyn, lika behandling samt kundernas och företagens intresse inte skulle säkerställas bättre genom en reglerad konkurrens och om det inte är så att den lösning som valts, förmodligen på grundval av en politisk kompromiss, skapar en viss obalans i texten om man ser till den rättsliga konsekvensen.

4.4.1

I artikel 6 i förslaget hänvisas till artikel 4, som delvis inspirerats av kriterierna från målet Altmark-Trans. All ersättning skall oavsett tilldelningssätt följa dessa bestämmelser. När det gäller avtal som har direkttilldelats skall ersättningarna dessutom följa de bestämmelser som anges i bilagan, där det fastställs att man för att fastställa ersättningsbeloppet bör jämföra situationen vid direkttilldelning med marknadsförhållandena om kravet inte hade uppfyllts.

4.4.2

I texten gör man alltså åtskillnad mellan två situationer:

4.4.3

Detta system skapar en viss juridisk komplexitet som kräver tydligare formuleringar för att säkerställa insynen och en god förvaltning gentemot kunder och skattebetalare.

4.5.1

Kommissionen framhåller att syftet med förslaget till förordning är att lösa problemet med krav på allmänna tjänster inom transportsektorn och ersättningen för dessa, och inte att behandla frågor som rör tjänstekvalitet, sociallagstiftning och konsumentskydd. Därför behandlas frågan om sociala rättigheter endast i förbigående i artikel 7.4. Det stämmer att detta i själva verket är ett område där medlemsstaterna har behörighet.

4.5.2

Det förslag som reviderades 2002 var dock mer exakt när det gäller definitionen av en adekvat nivå för kvaliteten på kollektivtrafiken, informationen till resenärerna och sociallagstiftningen (tidigare artiklarna 4.4a och 4.4b).

4.5.3

EESK beklagar att den nya formuleringen är alltför diskret när det gäller frågan om kvalitet och information till passagerarna samt de garantier som den nationella sociallagstiftningen ger. Vi anser att det är viktigt att kommissionen tar intryck av den anda som präglade förslaget från 2002 och kompletterar sitt förslag, samtidigt som man måste respektera subsidiaritetsprincipen och principen om de lokala myndigheternas förvaltningsfrihet. Utan att göra en uttömmande förteckning över kriterierna för säkerhet, kvalitet och information till passagerarna, vore det lämpligt att ange minimikraven på dessa områden.

4.6.1

Det råder viss oklarhet i artikel 8.6 som reglerar konkurrenssituationen under övergångsperiodens andra hälft, och ovissheten är total när det gäller den första hälften. Direkttilldelningar tas över huvud taget inte upp.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/26

1.1

Mer än 75 % av Europeiska unionens befolkning bor i städer. Stadstrafiken utgör därför en mycket viktig del av transportsektorn som helhet och får konsekvenser för luftkvaliteten (kolmonoxid, kolväten, kväveoxider, partiklar, ozonbildande ämnen) och därmed också den lokala nedsmutsningen, liksom klimatförändringen (koldioxidutsläpp).

1.2

Olika lagstiftningsåtgärder och forskningsinsatser har följt på varandra under de senaste åren inom ramen för både EU och det internationella samarbetet: förbättring av energieffektiviteten, reduktion av utsläpp av föroreningar samt minskat oljeberoende är de huvudmål som eftersträvats.

1.3

Tack vare de normer som gäller för utsläpp från fordon, de s.k. euro-normerna, har utsläppen av föroreningar från vägtrafiken minskat dramatiskt under de senaste 25 åren.

1.4

Tack vare modeller som Cafe (Clean Air for Europe, 2005) kan man förutse en ytterligare minskning av föroreningsnivån med 5 % fram till 2020.

1.5

Föreliggande direktiv syftar till att främja en hållbar stadsmiljö: I förslaget föreskrivs att man skapar en ”ren” fordonspark när det gäller tunga fordon, som både skall spara energi och åstadkomma mindre föroreningar.

1.6

I synnerhet åläggs offentliga organ att se till att 25 % av de vägtransportfordon med en totalvikt på över 3,5 ton som införskaffas under ett givet år är rena fordon. Kommissionens förslag ger också möjlighet till en successiv utvidgning av detta åtagande till andra fordonskategorier som införskaffas av offentliga organ.

1.7

Med de offentliga organens inledande investeringar skulle ett snabbt ikraftträdande främja en snabb utveckling och stor spridning av ren teknik.

1.8

Om direktivet antas skulle det för de många kommunala förvaltningar som nu är tvungna att begränsa fordonsanvändningen erbjudas en alternativ lösning för att uppnå positiva resultat med avseende på de miljömässiga, sociala och ekonomiska följderna.

1.9

Städer som Paris, Montpellier, Frankfurt, Helsingfors och andra som redan har investerat i en ren fordonspark (bussar eller sopbilar som går på naturgas) har uppnått goda resultat och fortsätter att införskaffa ytterligare fordon för att utvidga den disponibla fordonsparken.

1.10

Att påskynda åtgärderna genom att diversifiera insatserna och agera på olika plan för att minska den totala miljöpåverkan (euro-normer för kontrollen av utsläpp från fordon, åtgärder för bättre energieffektivitet och försörjningstrygghet samt en diversifiering av energikällor) måste ge sociala fördelar och leda till tekniska och ekonomiska framsteg.

1.11

EESK önskar därför att direktivet antas redan under 2006. Det skulle därmed fogas till de övriga åtgärder som Europeiska gemenskapen redan har vidtagit och till de åtgärder som är under utformning eller snart kommer att antas.

2.1

Den 21 december 2005 presenterade kommissionen föreliggande förslag till direktiv om främjande av rena vägtransportfordon (1) (rättslig grund: artikel 175.1 i EG-fördraget, medbeslutandeförfarandet).

2.2

Direktivets övergripande mål är följande:

2.3

I direktivet föreskrivs att offentliga organ måste anslå en del av sin årliga upphandling av tunga fordon (totalvikt på minst 3,5 ton) till fordon som uppfyller de skärpta kraven för miljövänligare fordon. Den minimiandel som fastställts är 25 % och avser ersättande av tunga fordon för att miljökriterier på ett smidigt sätt skall kunna införas i fordonsupphandlingen, och för att förbereda offentliga organ och branschen på att andra fordonskategorier i senare skeden kan komma att omfattas.

2.4

På lång sikt förväntas direktivet ge en allmän förbättring av den samlade vagnparkens miljöprestanda genom stordriftsfördelar, lägre kostnader och ökad användning av förbättrad miljövänlig fordonsteknik.

3.1

De tunga fordon som direktivet avser är fordon med en totalvikt på mer än 3,5 ton, exempelvis bussar och lastbilar (t.ex. sopbilar).

3.2

Med ”rena fordon” avses ”miljövänligare fordon” enligt den europeiska prestandanormen EEV (Enhanced Environmentally-Friendly Vehicle) (2) som fastställer strikta gränsvärden för koldioxidutsläpp och för skadliga utsläpp av kolmonoxid, kolväten, kväveoxider, partiklar och ozonbildande ämnen:

3.3

Medlemsstaterna har fortlöpande uppmuntrats att införa skattelättnader för fordon som uppfyller de striktaste utsläppskraven enligt normen Euro 4, som fortfarande gäller (3), för att främja marknadsintroduktion av rena och effektiva fordon.

3.4

De offentliga organ som direktivet riktar sig till är statliga, regionala eller lokala myndigheter, organ som lyder under offentlig rätt, offentliga företag och operatörer som är bundna av avtal med offentliga organ om tillhandahållande av transporttjänster.

3.5

Kravet på att vid de årliga upphandlingarna anslå en minsta andel till rena fordon gäller både köp och hyra av tunga fordon.

3.6

Att främja användningen av EEV-fordon ligger för övrigt i linje med kommissionens senaste förslag till direktiv om fordonsbeskattning (4). Skatten skulle enligt detta förslag delvis grundas på koldioxidutsläppen för att uppmuntra köp av renare och energieffektivare fordon, fordon som går på biobränslen, naturgas, gasol eller som har elektriska motorer eller hybridmotorer.

3.7

Ökad konsumtion av biobränslen fastställs som ett av målen för handlingsplanen för biomassa (5), som nyligen antogs av kommissionen, och stimuleras genom det därpå följande meddelandet om biobränslen (6).

3.8

Föreliggande förslag utgör alltså en del i en lång serie åtgärder som vidtas för att komma tillrätta med de ständigt ökande utsläppen av växthusgaser som får negativa följder för gemenskapens mål vad avser klimatförändringarna, ökad lokal förorening orsakad av avgasutsläpp från fordon med negativ inverkan på människors hälsa samt energieffektivitet och bränsleförbrukning som påverkar det alltjämt starka europeiska beroendet av olja.

3.9

I grönboken om trygg energiförsörjning (7) analyseras frågor kopplade till transportsektorns tillväxt, ökningen av energiförbrukningen, koldioxidutsläppen och oljeberoendet för att fastställa vilka åtgärder som kan påverka efterfrågan på alternativa tekniker och bränslen och stödja utvecklingen av en ny generation ”rena” fordon, i linje med vad som framförs i vitboken (8) om den gemensamma transportpolitiken fram till 2010.

3.10

I meddelandet om alternativa bränslen för vägtransport (9) och det därpå följande direktivet om främjande av biobränslen (10) fastställs diversifieringen av energikällor som ett effektivt system för att minska oljeberoendet, koldioxidutsläppen och de lokala föroreningarna.

3.11

I meddelandet om översynen av EU:s strategi för hållbar utveckling (11) behandlas frågor kopplade till klimatförändringen. I denna strategi föreslås uttryckligen att man utvecklar en marknad för renare fordon, inom ramen för ett trafikledningsprogram i stadsområdena, som syftar till att främja ekologiska innovationer. Här rekommenderas också uttryckligen användningen av ”rena” bussar.

3.12

I grönboken (12) om energieffektivitet föreslås konkreta åtgärder, bland annat användningen av offentlig upphandling för att utveckla en marknad för fordon som kännetecknas av mindre utsläpp och större energieffektivitet än konventionella fordon.

3.13

Produktion och användning av fordon som i högre grad respekterar gränsvärdena i fråga om luftföroreningar är en grundläggande faktor i arbetet med att uppnå de mål som uppställts i den europeiska lagstiftningen på området (13).

3.14

Inom ramen för den tematiska strategin för luftkvalitet (14), där kommissionen föreslår att gällande direktiv på området harmoniseras, understryks på nytt behovet av att rekommendera de offentliga myndigheterna ett genomförande som innebär att en minsta andel varje år går till rena och energieffektiva fordon.

3.15

Europaparlamentet har uttalat sitt stöd för en handlingsplan för gemenskapen för ökad energieffektivitet inom transportsektorn, och pekar på den särskilda vikten av program för offentlig upphandling för att hålla nere priserna på energieffektiv utrustning så att den kan konkurrera med konventionell teknik (15).

3.16

Europeiska rådet har gett impulser till åtgärder som syftar till att integrera miljöledningssystem och hållbar utveckling i transportpolitiken (16).

4.1

Om det föreliggande direktivförslaget antas skulle det innebära att en rad obligatoriska åtgärder införs avseende offentlig upphandling, åtgärder som syftar till att påskynda marknadsefterfrågan på så kallade rena fordon. Samtidigt främjas genom förslaget införandet av rena och energieffektiva fordon genom ett arbetssätt som är teknikneutralt, i linje med medlemsstaternas rekommendationer (17).

4.2

Upphandlingskrav för tunga fordon med en totalvikt på mer än 3,5 ton innebär, i förhållande till frivilliga avtal och andra typer av reglering, vissa fördelar när det gäller förhållandet kostnad–nytta, både ekonomiskt med avseende på den europeiska industrins konkurrenskraft och, framför allt, miljömässigt.

4.3

Att upphandlingskvoten fastställts till 25 % innebär att 10 % av hela marknaden berörs, en procentandel som gör det möjligt att påverka marknadsutvecklingen för rena fordon och skapa skalfördelar samtidigt som investeringskostnaderna förblir acceptabla.

4.4

Enligt bedömningar som gjorts är det cirka 52 000 fordon som berörs av detta förslag till direktiv, varav 17 000 bussar och 35 000 tunga fordon. Kravet på 25 % rena fordon skulle därför motsvara 13 000 EEV-fordon per år. Det exakta valet av vilka typer av fordon som skall ersättas (bussar, sopbilar) överlämnas åt de offentliga organen, som får största möjliga frihet att fastställa särskilda ersättningskvoter.

4.5

Att använda upphandling för att systematiskt införa rena fordon skulle främja bilindustrin och garantera en stabil, expanderande marknad för tunga fordon i Europa, och därmed öka konkurrensen och konkurrenskraften.

4.6

Paris, Montpellier, Frankfurt och ytterligare ett antal städer har redan fordonsparker med rena fordon som de avser att utvidga med tanke på de positiva resultat som erhållits på det miljömässiga och socioekonomiska planet.

4.7

Kravet på att en viss andel av den tunga fordonsparken skall utgöras av EEV-fordon är ytterligare ett instrument som de offentliga myndigheterna kan använda för att kunna uppfylla de krav som ställs i gemenskapens direktiv om luftkvaliteten.

4.8

Den ersättningskvot som presenteras i direktivförslaget skulle göra det möjligt att snabbt uppnå de första resultaten i fråga om förbättrad luftkvalitet (18), eftersom EEV-kraven innebär normer som skulle medföra en drastisk minskning av utsläppen av HC, NOx och partiklar.

4.9

Användningen av EEV-fordon skulle dessutom bidra till att minska bränsleförbrukningen och stimulera forskning för att uppnå bättre resultat med avseende på miljön. Att främja användning av alternativa bränslen och forska i teknik för behandling av utsläpp skulle också kraftigt stimulera bilindustrins tillväxt.

4.10

Med tanke på att de tunga fordon som berörs av direktivförslaget har en genomsnittlig livslängd på 15 år skulle de offentliga organen (under förutsättning att direktivet träder i kraft 2006) ha tid på sig fram till 2030 att avskriva investeringar, göra tekniska framsteg och förbättra prestandanormerna.

4.11

Ett snabbt och konsekvent arbete för att främja rena fordon skulle få positiva återverkningar också på den sociala nivån: luftkvaliteten i stadskärnorna skulle förbättras, sjukdomar i andningsorganen skulle bli mindre vanliga och mindre allvarliga, och detta skulle förbättra budgetläget i den offentliga sjukvården.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/29

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har vid upprepade tillfällen pekat på vilken stor betydelse den hållbara utvecklingen har för Europas framtid och den globala utvecklingen och ställer sig därför positiv till att en ”handlingsram” läggs fram, där kommissionen ägnar sig åt ämnet.

1.2

Det meddelande som kommissionen lagt fram är ett av fem dokument som bara under 2005 offentliggjorts kring frågan ”hållbar utveckling”. Även om kommittén gång på gång framhäver vikten av konkreta åtgärder vill vi kritisera denna stora mängd av olika dokument, som gör det nästan omöjligt för den normala, politiskt intresserade medborgaren att bibehålla överblicken.

1.3

Gränsdragningen mellan Lissabonstrategin och strategin för hållbar utveckling är vag. För att medborgarna skall förstå dessa strategier krävs det pedagogiska insatser och arbete för att göra strategierna samstämmiga. Konsekvensbedömningarna måste ses över som instrument så att man tar hänsyn till de sociala aspekterna och miljöaspekterna på samma sätt som den ekonomiska aspekten. Den forskning och innovation som förespråkas inom ramen för Lissabonstrategin bör uttryckligen stödja den hållbara utvecklingen.

1.4

EESK kan inte betrakta den handlingsram som lagts fram i meddelandet som en ny, reviderad strategi. Visserligen ges en korrekt analys av den nuvarande situationen, och man konstaterar också att det ”inte kan fortsätta på det här sättet”, men ändå fastnar man nästan i analysen. Till exempel beskriver man inte alls, eller i alldeles för ringa utsträckning, hur man konkret skulle kunna komma vidare.

1.5

Kommissionen hörsammar inte med detta dokument EESK:s rekommendation från april 2004 och infriar inte heller sitt eget löfte från juni 2005. Man nämner inga tydliga mål som man önskar uppnå inom ramen för hållbarhetsstrategin.

1.6

I en strategi beskrivs vanligtvis vägen till måluppfyllelse. Avsaknaden av mål måste med automatik leda till brister när man fastställer instrumenten. Detta är en stor svaghet i meddelandet. Om man inte riktigt vet vart man vill komma, kan man inte heller bestämma hur man skall ta sig dit.

1.7

De viktiga åtgärder som beskrivs i dokumentet är vaga och i högsta grad diffusa. Delvis handlar det om gamla krav och löften som diskuterats i mer än 30 år och som ännu inte genomförts. Man för dock inte någon debatt om vad det beror på att så gamla krav inte infriats och inte heller om huruvida dessa krav fortfarande är aktuella och framför allt tillräckliga.

1.8

På de ställen där extremt viktiga tillkännagivanden görs är kommissionens uttalanden dock inte bindande. Kommissionens tillkännagivande att den internationella handeln skall användas som ett instrument för hållbar utveckling kan inte annat än välkomnas. Men man måste ändå kunna förvänta sig av en ”handlingsram” att denna skall ge ett svar på hur detta skall uppnås.

1.9

Kommissionen bör klargöra de olika aktörernas roll och svara på frågan ”Vem skall göra vad?” med utgångspunkt i vilka behörigheter EU, medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och övriga berörda parter har.

1.10

EESK vill å sin sida förklara sin avsikt att bidra till debatten genom att gradvis utarbeta en databas som skall göra det möjligt att sprida bästa praxis, inventera de hinder som aktörerna på fältet står inför m.m., så att man stärker de sakkunskaper som kommissionen och berörda parter kan stödja sig på.

1.11

Meddelandet lämnar alltså fler frågor öppna än det besvarar, och det framkastar till och med nya frågor som samhället hittills förgäves väntat svar på.

1.12

Detta är något som EESK djupt beklagar. Detta meddelande för egentligen inte politiken för en hållbar utveckling framåt, utan visar snarare att man i nuläget verkar stå och trampa på samma ställe.

2.1

Den 13 december 2005, alltså direkt före Europeiska rådets budgettoppmöte i Bryssel, lade kommissionen fram meddelandet ”Översyn av strategin för en hållbar utveckling – Handlingsram” (1) för rådet och Europaparlamentet, dvs. det meddelande som är föremål för detta yttrande.

2.2

Den strategi för hållbar utveckling som skall ses över beslutades på toppmötet sommaren 2001 i Göteborg. EESK har vid flera tillfällen tagit ställning till strategin, också under den inledande fasen, senast bl.a. inom ramen för sina förberedande yttranden om ”Utvärdering av strategin för hållbar utveckling” från april 2004 (2) och ”Den hållbara utvecklingens roll i den kommande budgetplanen” från maj 2005 (3). I april 2005 genomförde EESK dessutom – tillsammans med kommissionen – ett mycket uppmärksammat forum för berörda aktörer, som kom att betraktas som ytterst konstruktivt, och i mars 2006 genomfördes inom ramen för utarbetandet av detta yttrande ytterligare en hearing. Resultaten av denna har naturligtvis beaktats.

2.3

Prodi-kommissionen hade också aviserat att den tänkte se över och anta strategin för en hållbar utveckling. Detta blev dock aldrig av. I samband med utarbetandet av dokumenten har det varje gång i stället uppstått avsevärda förseningar. Detta är kanske ett tecken på vilka svårigheter inte bara kommissionen utan även rådet har med att föra strategin för en hållbar utveckling framåt.

2.4

I februari 2005 lade Barroso-kommissionen sedan fram inte en reviderad strategi utan meddelandet ”2005 års översyn av EU:s strategi för hållbar utveckling, Inledande inventering och riktlinjer för framtiden” (4). Kommissionen talade i detta bland annat om ”skärpningen av de ohållbara tendenserna”, om att framstegen med att integreringen av miljöhänsyn i politiken inom olika sektorer ”ditintills hade varit blygsamma”, att ”fattigdom och social utslagning” var ”ett växande problem” och att ”i en värld med ett ökat inbördes beroende kan vi inte fortsätta att producera och konsumera på samma sätt som i dag”.

2.5

Kommissionens meddelande måste ses mot denna bakgrund. EESK kan visserligen tolka det som ytterligare ett steg i riktning mot en översyn av hållbarhetsstrategin, men inte som resultatet av en redan genomförd översyn. Enligt de senaste närmast informella upplysningarna vill man nu att rådet vid sitt möte i juni 2006 fattar beslut om en översyn av hållbarhetsstrategin från 2001 och att slutsatserna i samband med detta skall utgöra den gemensamma europeiska hållbarhetsstrategin fram till 2009. Så till vida konstaterar EESK för det första att kommissionen inte fullgjort sitt åtagande från 2001, att lägga fram en översyn av strategin i början av mandatperioden för varje ny kommission. Tvärtom ligger nu fem dokument (5) från 2005 på bordet, som i bästa fall kan användas som uppslag och material för en översyn men absolut inte som någon reviderad, ny strategi för de fyra kommande åren, en strategi som utgör ett svar på de aktuella utvecklingstendenserna, som nu liksom tidigare framstår som hotfulla.

2.6

Kommittén vill uttrycka sin förvåning över att kommissionen inte kommit med några mer ingående kommentarer till kommitténs senaste förberedande yttrande om ”Utvärdering av strategin för hållbar utveckling” (6), trots att man åtagit sig att göra detta. Många av de grundläggande frågor som kommittén ställde i detta yttrande väntar fortfarande på svar, och detta framgår också och bekräftas av bristen på mål, idéer och orientering i den ”handlingsram” som nu lagts fram.

2.7

Kommittén beklagar dessutom, liksom redan 2004, att det inte finns några tydliga anvisningar om hur man tänker avgränsa och positionera de båda stora strategier som ligger till grund för EU:s nuvarande åtgärder gentemot varandra, nämligen strategin för en hållbar utveckling och Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, enligt de mål som EU fastställt i artikel 2 i EU-fördraget (7). Av en undersökning av de nationella reformprogrammen för Lissabonstrategin framgår att medlemsstaterna inte ser den hållbara utvecklingen som en prioritering. Vi måste konstatera att detta är en avvikelse från de slutsatser som Europeiska rådet kom fram till i mars 2005, där man konstaterade att strategin för hållbar utveckling är EU:s viktigaste strategi.

2.8

EESK kommer i detta yttrande framför allt att undersöka om man tagit upp och använt sig av de uttalanden, frågor och rekommendationer som kommittén formulerade i ovan nämnda yttranden från april 2004 resp. maj 2005.

2.9

Kommittén kommer vidare att analysera om kommissionen uppfyller de mål som den själv formulerat.

3.1

I sitt meddelande beskriver kommissionen först, liksom i många andra tidigare dokument, den allmänna situationen. Två citat från det tredje stycket i meddelandet beskriver situationen mycket klart och tydligt: ”Europa har fått en bra start när det gäller att tillämpa dessa principer för en hållbar utveckling. .... Detta kan åstadkommas genom ett stärkt engagemang.”

3.2

Kommittén kan instämma i detta och i den allmänna analysen: På många områden har många föredömliga initiativ tagits både på EU-nivå och på nationell nivå eller av företag, icke-statliga organisationer och privatpersoner. Dessa initiativ är dock inte tillräckliga för att man skall kunna tala om ett trendbrott.

3.3

Rent konkret kan man hitta exempel på framgångar på nationell nivå (t.ex. de positiva konsekvenserna för miljön och sysselsättningen av det tyska programmet för energisanering av byggnader och för användning av förnybara energikällor), på sektorsnivå (t.ex. att man avstår från att använda klorfluorkolväten (HCFC) som är skadliga för klimatet i luftkonditioneringssystemen på bilar eller ”Handlingsplan för miljöteknik”) och på företagsnivå (t.ex. British Petroleum, som 1998 åtog sig att fram till 2010 minska utsläppen av växthusgaser med 10 % under 1990 års värde och som nådde sitt mål redan 2003 genom effektiv energianvändning; se också den skrivelse som undertecknats av de stora engelska och multinationella företagen till stöd för den brittiske premiärministerns arbete med att bekämpa klimatförändringarna (8)).

3.4

Exemplen visar att hållbar produktion och konsumtion inte bara är tekniskt möjligt utan också ekonomiskt, och bidrar till bevarandet och skapandet av arbetstillfällen. Detta måste framhävas tydligare än vad som hittills varit fallet.

3.5

Hållbar utveckling är ett annat och nytt integrerat socialt utvecklingskoncept: Den hållbara utvecklingens ekonomiska, sociala och ekologiska aspekter förstärker varandra och bidrar till bibehållandet av ”europeiska värden”. Den hållbara utvecklingen främjar därmed den samlade välfärden i samhället. I samband med detta ställer sig kommittén positiv till kommissionens och Eurostats gemensamma ansträngningar för att utveckla en ”välfärdsindikator”, som ur ett hållbarhetsperspektiv säger mer än BNP som mått. Det ”ekologiska fotavtryck”, som bland annat förespråkas av Europeiska miljöbyrån skulle kunna vara ett sådant. I en sådan indikator måste hänsyn tas inte bara till de externa miljökostnaderna utan även till vissa sociala kostnader.

3.6

Meningen med den hållbara utvecklingen är inte att kompensera brister som uppstår i utvecklingen i en sektor genom åtgärder i andra sektorer. Det var så politiken fungerade tidigare. I juni 2005 bekräftade Europeiska rådet denna tolkning av utvecklingskonceptet, och av flera kommissionsdokument framgår att ett sådant angreppssätt fungerar (9).

3.7

Till att börja med krävs det dock en bred debatt inom politik och samhälle om de värden som vi – delvis i motsats till andra regioner i världen – har i Europa, och som vi måste försvara, och om de mål som vi i Europa vill uppnå med den hållbara utvecklingen. Denna borde dessutom ha inletts för länge sedan. Endast om det råder klarhet kring vilka mål som skall uppnås och vilka (europeiska) värden som skall bevaras kan man börja debattera hur dessa mål (dvs. strategin) skall uppnås. EESK vill återigen framföra sina tvivel om huruvida den debatt som förts varit tillräcklig. Vi återupprepar vad vi konstaterade för två år sedan, att redan begreppet ”hållbarhet” är fullständigt obekant för en stor del av medborgarna. Och bland dem som redan hört det finns det många som inte vet vad det innebär. Det kan tänkas att detta är ett dåligt utgångsläge för politisk handling (situationen liknar den för ”Lissabonstrategin”!).

3.8

Kommittén är i samband med detta mycket väl medveten om att denna värde- och måldebatt inte är särskilt enkel mot bakgrund av de globala marknaderna. Om Europa spelar en framträdande roll i arbetet för att bevara levnadsvillkoren kan detta till exempel leda till att icke-hållbar produktion flyttas från Europa till andra delar av världen (vilket globalt sett inte är något framsteg) och att europeiska företags konkurrenskraft påverkas negativt. Men just eftersom man kan förutse en mängd problem måste den breda debatt som EESK gång på gång uppmanat till äntligen äga rum.

3.9

I meddelandet riktar kommissionen in sig på sex så kallade ”viktiga områden”, nämligen:

3.10

EESK anser – som vi gång på gång också betonat i våra tidigare yttranden – att denna inriktning är riktig, men vill erinra om att man i större utsträckning måste ta upp åtminstone de områden där EU har det fulla ansvaret – även finansiellt – t.ex. jordbruks- och regionalpolitiken. Det är påfallande att dessa områden knappast nämns i meddelandet. På sin höjd hänvisar man i bilaga 2 med en Internetlänk t.ex. till kommissionens förordning om gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen 2007–2013 (KOM(2005) 304 slutlig), utan att närmare gå in på innehållet i målen och åtgärderna för en hållbar utveckling.

3.10.1

I inledningen till meddelandet, i samband med beskrivningen av de ansträngningar som EU gjort hittills, hänvisar man exempelvis kort till reformen av jordbruks- och fiskeripolitiken och betonar att ”förstärkningen av landsbygdsutvecklingspolitiken” är ett uttryck för åtagandet att utarbeta en integrerad politik. EESK anser att detta uttalande är fullständigt obegripligt. En ”förstärkning” kan det nämligen överhuvud taget inte vara tal om. Budgetmedlen för landsbygdsutvecklingen kommer under den kommande budgetperioden 2007–2013 – i strid med kommissionens politiska löfte och EESK:s rekommendationer (10) – delvis att ligga avsevärt under det nuvarande medelsutnyttjandet och under den nivå som kommissionen planerat (11).

3.10.2

När det gäller fiskeripolitiken vill EESK bara nämna att man hittills inte ens lyckats se till att de överenskomna fångstkvoterna respekteras, vilket lett till att överfiskningen i haven kunnat fortsätta. Mot denna bakgrund kan man inte anse det räcka med en ren uppräkning av olika webbsidor med information om tidigare politik eller planerade eventuella meddelanden eller grönböcker från kommissionens sida, om man vill uppnå det nämnda ”operativa” målet ”maximal hållbar avkastning till 2015” (12).

3.11

I sitt meddelande från februari 2005 (KOM(2005) 37 slutlig) gjorde kommissionen en viktig och enligt EESK:s mening korrekt analys av den liksom tidigare ohållbara situationen och utvecklingstendenserna, och i del II (”Hur utmaningarna skall hanteras”) gjordes tillkännagivanden som EESK också krävt tidigare. Man betonade där att ”ekonomisk tillväxt, social integration och miljöskydd [måste gå] hand i hand i såväl Europa som i andra delar av världen”, att man ville ”sätta hållbar utveckling i centrum för utformningen av EU:s politik” och skrev om ”behovet av tydligare mål och tidsfrister som ett sätt att betona åtgärder på prioriterade områden och göra det möjligt att mäta framstegen. Även om tendenserna utgör långsiktiga problem som kommer att kräva långsiktiga lösningar kan man endast förvissa sig om att samhället går i rätt riktning genom att fastställa tydliga mellanliggande mål och att mäta framstegen. Att man fastställer långsiktiga mål får därför inte innebära att man skjuter upp åtgärderna.”

3.12

Också EESK kritiserade i sitt yttrande från april 2004 det faktum att hållbarhetsstrategin innehöll alltför få tydliga och därmed också verifierbara målsättningar. EESK påpekade också att detta inte alltid var fallet; att kommissionens meddelande, som slutligen legat till grund för hållbarhetsstrategin, faktiskt innehållit tydliga målsättningar (13).

3.12.1

EESK klargjorde redan då att man skulle förlora målet ur sikte om man saknade lämpliga målsättningar och om man inte formulerade delmål för en strategi. EESK ställde också frågan vad en ”strategi” egentligen är och påpekade: En strategi definieras som en noggrannare plan för det egna förfarandet i syfte att uppnå ett mål, där de faktorer som kan påverka det egna handlandet tas med i beräkningen redan från början. Hållbarhetsstrategin måste således

3.13

Den största bristen i kommissionens meddelande och den ”handlingsram” som beskrivs i detta är att man återigen inte beskriver några tydliga konkreta mål och inte heller vägarna dit, fastän kommissionen själv anser dessa nödvändiga. Dokumentet innehåller dock bara ytterst vaga ”åtgärder”. I bilaga 2 räknar man dessutom upp ett antal ”operativa mål” samt ”exempel på viktiga åtgärder: pågående och planerade”, som antingen framstår som godtyckliga, är ganska intetsägande eller i bästa fall skall ”undersökas” eller ”övervägas”.

3.14

Inte heller nämner man vem som sist och slutligen skall bära ansvaret för vad, och hur de olika politiska nivåerna måste kopplas till varandra för att bästa möjliga synergieffekter skall kunna uppnås ur de olika ansvarsområdena.

3.15

EESK har med stort intresse tagit del av kapitel 3.2 och avsnittet om den effektivaste sammansättningen av instrument. Det är helt korrekt att regeringar och andra offentliga organ förfogar över en rad olika redskap som de kan använda för att uppmuntra människor att vidta förändringar: lagstiftning, beskattning, upphandling, subventionering, investeringar, utgifter och information. Utmaningen består i att hitta den rätta sammansättningen… Den kanske bästa metoden för att åstadkomma förändring är att se till att marknaden sänder rätt signaler (”sätter rätt pris”), vilket utgör ett starkt incitament för människor att ändra sitt beteende och därmed forma marknaden i enlighet därmed. Detta kan åstadkommas antingen genom att man ser till att vi alla, både producenter och konsumenter, bär den fulla kostnaden för och tar de fulla konsekvenserna av vårt handlande i samband med dessa beslut. Detta innebär till exempel att den kostnad som ”förorenare” medför för andra i samhället byggs in i produkternas pris…

3.16

EESK ställer sig bakom detta synsätt, som sammanfaller med de krav som kommittén framställt i många yttranden under de senaste åren (15). EESK beklagar emellertid djupt att kommissionen nöjer sig med en analys och inte ger några hänvisningar om hur man skulle kunna internalisera dessa externa kostnader.

3.17

EESK uppmanade kommissionen redan i sin rapport från april 2004 att arbeta aktivt på detta område och upprätta en fortlöpande dialog med alla berörda kretsar. Alla berörda har nämligen inte enbart stort intresse av utan också rätt att få reda på hur man skall säkerställa internaliseringen av de externa kostnaderna (och när). EESK efterlyste också redan då ett klargörande av vilka konsekvenser internaliseringen av kostnaderna skulle få för ekonomins konkurrenskraft i allmänhet, t.ex. på transportområdet. Kommissionen hade konstaterat att mindre än hälften av de externa miljökostnaderna internaliseras i marknadspriserna, vilket innebär att en icke hållbar efterfrågan främjas (16).

3.18

EESK undrar var och när kommissionen har tänkt föra denna debatt till slut. Enligt kommitténs åsikt är strategin för hållbar utveckling precis rätt forum för detta. Vi beklagar att det sedan två år utlovade meddelandet om användning av marknadsbaserade instrument för miljöpolitik på den inre marknaden fortfarande låter vänta på sig.

3.19

EESK beklagar också den föga bindande karaktären i följande uttalande från kommissionen: ”Medlemsstaterna bör, i samarbete med kommissionen, utbyta erfarenheter och god praxis när det gäller att rikta om beskattningen från arbete till konsumtion eller förorening, utan att det påverkar skatteintäkterna, i syfte att uppfylla EU:s mål avseende ökad sysselsättning och förbättrat miljöskydd”. EESK uppmanar kommissionen att genast ta itu med detta område, att snarast möjligt undersöka denna fråga och att därefter vidarebefordra de resultat som framkommit, tillsammans med en utvärdering och konsekvensanalys, i form av ett meddelande till EU-institutionerna.

3.20

Inga klara mål formuleras och inga klara tidsfrister fastställs, vilket är ett avsteg från en gammal EU-dygd, och dessutom är frånvaron av en diskussion om möjliga instrument och deras konsekvenser ytterligare en stor brist i meddelandet. Man undviker naturligtvis på detta sätt möjliga konflikter, men EESK har vid flera tillfällen efterlyst just denna kritiska diskussion med alla deltagare i processen eftersom hållbarhetsperspektivet inte kan göra några avgörande framsteg utan en sådan diskussion.

3.21

Kommittén ser emellertid positivt på uttalandet att de nationella strategierna på ett bättre sätt skall samordnas med den europeiska. För detta krävs emellertid, som sagt, en verklig europeisk strategi, och inte bara ett dokument där man samlar ihop sedan länge kända ståndpunkter, avsiktsförklaringar och program som hittills inte har kunnat vända den negativa trenden i tillräcklig omfattning.

3.22

I kommissionsdokumentet konstateras att konsekvensanalyser har en central betydelse i arbetet med att förbättra det logiska sammanhanget mellan de olika initiativen och de enskilda faserna i dessa (utformning, genomförande osv.). Man måste emellertid se till att dessa analyser inte enbart utgår från de kostnader som orsakas. De måste också beakta andra ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar (17). Följaktligen bör man utarbeta ett kriterium i linje med bedömningen av konsekvenserna för konkurrenskraften för att kunna säkerställa att de båda sistnämnda dimensionerna beaktas.

3.22.1

Kommittén upprepar sin ståndpunkt att möjligheterna till finansiering av projekt inom ramen för olika program och budgetposter bör grunda sig på kriteriet om hållbar utveckling (18). Detta bör också beaktas i utvärderingen av effekten av dessa utgifter.

3.23

Förutom de oklara målsättningarna och den uteblivna diskussionen om instrumenten ser EESK ytterligare en svag punkt i dokumentet. Kommissionen ger nämligen inget svar på frågan om ansvarsfördelningen. Detta är ett känsligt ämne eftersom några av de planerade åtgärderna faller inom ramen för gemenskapens befogenheter (handelspolitik), medan andra snarare åligger medlemsstaterna (energi) eller kräver samordning på europeisk nivå (socialpolitik). För ett flertal av ansvarsområdena tillkommer också en annan dimension, nämligen den globala (se ovan).

3.24

EESK anser att ett av skälen till frånvaron av verkliga framsteg i fråga om hållbar utveckling är mångfalden av strategier, handlingsplaner osv., samt de ändringar av dessa som har skett genom åren beroende på ändrade politiska prioriteringar. I enlighet med de huvudprinciper för hållbar utveckling som presenterades av Europeiska rådet i juni 2005 (19) anser kommittén att det i fråga om åtgärder åligger kommissionen att tydligt fastställa vilken nivå befogenheterna ligger på. Denna nivå bör därefter åta sig att i förhållande till de andra deltagarna säkerställa långsiktig stabilitet och samordning med övriga åtgärder.

3.25

Mot bakgrund av de principer som fastställs i vitboken om EU:s styresskick och den vilja som uttrycks i vitboken om kommunikationspolitiken: ”Att överbrygga klyftan mellan EU och dess medborgare”, och som en följd av det rådgivande forumet den 20–21 mars 2006 om hållbar utveckling, anser kommittén att ett strukturerat och fortlöpande samråd med berörda parter är nödvändigt för att kunna omvandla mobiliseringen av aktörer ute på fältet till verkliga framsteg och förankra den hållbara utvecklingen i den konkreta verkligheten. Kommittén åtar sig också att upprätta en databas liknande den som kommittén redan förvaltar i fråga om inre marknaden (PRISM). Syftet med databasen skulle vara att inventera de hinder som aktörerna ute på fältet stöter på, att sprida goda metoder, informera om ansvarstagande organisationer och innovativa projekt, att konkretisera tillvägagångssättet nerifrån och upp samt att öka den sakkunskap som kommissionen stöder sig på i utarbetandet av förslag till direktiv, konsekvensanalyser och meddelanden.

3.26

Kommittén anser för övrigt att den annonserade reformen av Internationella valutafonden 2008 kommer att utgöra en möjlighet för de europeiska företrädarna att tala med en röst för att se till att begreppet hållbar utveckling blir ett av de kriterier som beaktas vid tilldelning av stöd.

3.27

EESK välkomnar kommissionens åtagande att granska processen för hållbar utveckling genom att vartannat år utarbeta en återkommande rapport om framstegen. Både Europeiska rådet och Europaparlamentet skall delta i detta arbete, liksom EESK och ReK, som skall utnyttja sin katalysatorroll i samhället.

3.28

I kommissionens senaste meddelande om den nya industripolitiken (20) annonseras inrättandet av en högnivågrupp för konkurrenskraft, energi och miljö, överläggningar om externa aspekter på konkurrenskraft och marknadstillträde (år 2006) samt ett initiativ rörande hanteringen av strukturella förändringar inom tillverkningsindustrin (slutet av 2005). Kommittén välkomnar inrättandet av högnivågruppen (februari 2006) och dess uppdrag (21), och är redo att vid behov bistå gruppen i dess arbete. Dessutom hoppas kommittén att de överläggningar som kommissionen kommer att inleda vid en senare tidpunkt kommer att ligga i linje med strävandena att säkerställa samverkanseffekter mellan EU-politiken på olika områden och nå fram till kompromisser med avseende på hållbarhetsmålet.

3.29

Kommittén är visserligen en övertygad förespråkare för målet att 3 % av BNP skall gå till FoU (varav 2/3 från den privata sektorn), men anser att dessa investeringar och den innovation som de leder till skall falla inom ramen för arbetet för hållbar utveckling. Kommissionen bör i största möjliga mån och med hjälp av Eurostat och dess nationella motsvarigheter regelbundet lägga fram en lägesrapport i syfte att samordna Lissabonstrategin med den övergripande strategin för hållbar utveckling. Vid behov bör kommissionen lägga fram rekommendationer i de integrerade riktlinjerna för att säkerställa enhetlighet och samverkanseffekter.

4.1.1

EESK noterar med förskräckelse att kommissionen i sitt meddelande nästan resignerat konstaterar att klimatförändringen inte längre kan förhindras och att det ”endast” handlar om att mildra konsekvenserna för de hårdast drabbade.

4.1.2

De ”viktiga åtgärder” som presenteras på detta område är inget annat än avsiktsförklaringar och vackra fraser om att sträva efter mer vittgående åtaganden och internationella överenskommelser. Bristen på klara målsättningar är desto mer oroväckande på detta politikområde eftersom man redan i dag kan förutse att det nuvarande målet om en reduktion av utsläppen av växthusgaser fram till 2012 inte kommer att kunna uppfyllas, trots det växande hotet och de allt allvarligare klimatrelaterade problemen, som inte längre kan bortförklaras och som får katastrofala mänskliga och ekonomiska följder.

4.1.3

EESK välkomnar ändå de ganska allmänt hållna uttalandena om att utnyttja EU:s egna möjligheter till effektivt resursutnyttjande och den tekniska utvecklingen på områdena förnybar energi och energiförbrukning. EESK står bakom kommissionens målsättningar i detta avseende, men rekommenderar rådet och kommissionen att snarast utarbeta klara och ambitiösa mål, att ta fram de instrument som krävs för att uppnå målen och att diskutera med alla berörda parter.

4.1.4

Det tycks för närvarande som om industrin står inför ett genombrott i fråga om koldioxidfria kolkraftverk. Inom ramen för en strategi för hållbar utveckling kan man förvänta sig att frågan tas upp om vilka politiska ramvillkor (och instrument) som bör fastställas för att främja denna teknik.

4.2.1

Även om kommittén välkomnar ståndpunkten att kampen mot fattigdom och socialt utanförskap i Europa inte bara handlar om låga inkomstnivåer anser vi också att de föreslagna åtgärderna inte på långt när är tillräckliga. I synnerhet bör kommissionen uppdatera Laeken-indikatorerna (22) avseende arbetsplatskvaliteten (23) och framhäva denna dimension starkare i riktlinjerna.

4.2.2

Kommissionen meddelar att samråd med arbetsmarknadsparterna kommer att ske när det gäller initiativ som har till syfte att göra det lättare att förena arbete och privatliv. Om arbetsmarknadsparterna anser att ytterligare åtgärder krävs men man ändå inte lyckas träffa en överenskommelse i enlighet med artikel 139 EG-fördraget, anser kommittén att kommissionen och den europeiska lagstiftaren skall överta ansvaret. Detta tillvägagångssätt bör också gälla för övriga planerade områden.

4.3.1

Också när det gäller frågan om naturresurserna framstår åtgärderna som föga bindande eller rent av inte trovärdiga. Kommissionen skriver följande: ”EU och dess medlemsstater bör säkerställa att det finns tillräckliga medel och tillräcklig förvaltningskapacitet för Natura 2000-nätet av skyddade områden och se till att frågor om biologisk mångfald i ökad utsträckning beaktas både i inrikes- och utrikespolitiken i syfte att hejda förlusten av biologisk mångfald.” Med tanke på de budgetbeslut som Europeiska rådet tog i december 2005 och som innebar nedskärningar för just denna sektor kommer naturligtvis allmänheten genast att inse hur stor klyftan är mellan ord och verklighet i EU:s politik.

4.3.2

Bland ”operativa mål” i bilaga 2 för området ”bättre förvaltning av naturresurser” upprepas redan bekanta och beslutade politiska beslut, till exempel det mål som offentliggjordes i vitboken (24) 1997 (!) om att senast 2010 uppnå en energimix med en andel på minst 12 % förnybar energi – ett mål som kommissionen själv inte anser kommer att kunna uppfyllas med de nuvarande åtgärderna, vilket framgår av meddelandet av den 26 maj 2004 (25). Inga nya åtgärder föreslås emellertid och ingen analys görs av orsakerna till det troliga misslyckandet.

4.3.3

Även här borde man enligt EESK:s mening ta fram ambitiösare och mer framtidsinriktade mål – t.ex. liknande dem som Sverige offentliggjorde i februari 2006 – för att ge strategin för hållbar utveckling mer kraft, uppmärksamhet och stöd än dessa vaga avsiktsförklaringar, som varken verkar nya eller aktuella. Sverige har som bekant åtagit sig att på lång sikt ersätta fossila bränslen och avveckla kärnkraften.

4.3.4

Dessutom skulle man på området energibesparing och energieffektivitet kunna formulera framtidsinriktade och innovationsfrämjande mål som skulle vara attraktiva i allmänhetens ögon, exempelvis att alla nybyggnadsprojekt inom EU skall vara så kallade ”nollenergihus” senast år 2020, dvs. byggnader som inte kräver någon ytterligare energitillförsel.

4.4.1

På transportområdet menar kommissionen att”den nuvarande utvecklingen är ohållbar”.

4.4.2

Kommissionen skriver därefter följande: ”Det är möjligt att uppnå de fördelar som en ökad mobilitet ger med mycket lägre ekonomisk, social och miljömässig inverkan. Detta kan ske genom en minskning av behovet av transporter (till exempel genom ändring av markanvändningen, främjande av distansarbete och videokonferenser), en bättre användning av infrastruktur och fordon, ändring av transportsätt, (till exempel från vägtransport till järnvägstransport), transport med cykel eller till fots vid kortare sträckor och utveckling av kollektivtrafiken, användning av renare fordon och utveckling av alternativ till olja (till exempel biobränslen och vätedrivna fordon)”. Denna åsikt har EESK gett uttryck för i sitt yttrande om ”Framtida transportinfrastruktur: planering och grannländerna – hållbar rörlighet och finansiering” (26). Kommissionen menar vidare att ”hållbarare transporter medför många och viktiga fördelar”.

4.4.3

EESK välkomnar i princip hänvisningar till lösningar som alla vinner på. Kommittén undrar emellertid hur det, trots alla dessa fördelar och möjligheter, kommer sig att kommissionen ständigt återkommer till de ofta beskrivna negativa tendenserna t.ex. i fråga om transporter och varför man räknar med en negativ trendutveckling.

4.4.4

Det måste finnas någon orsak till att människor och företag, trots de fördelar med hållbara transporter som kommissionen beskriver, ändå utnyttjar och i mycket hög grad föredrar icke hållbara transportslag. Dessa bevekelsegrunder analyseras inte, trots att riktiga motstrategier inte kan utvecklas utan en sådan analys.

4.4.5

Kommissionen redogör på transportområdet för tre viktiga åtgärder:

4.4.6

EESK ställer sig dock mycket tvivlande till att EU genom dessa åtgärder skulle kunna komma till rätta med de allt större trafikstockningsproblem som man bekymrar sig över i hållbarhetsstrategin (27) eller att de skulle åstadkomma tillräcklig trafikminskning. De krav och formuleringar som återfinns i åtgärderna ligger långt under vad som framförts i tidigare EU-dokument, t.ex. i ”Ett trafiknät för alla” eller vitboken om transportpolitiken (28).

4.4.7

När det gäller att förmedla hållbarhetsstrategin till den breda allmänheten vore det mycket attraktivare och mycket ambitiösare och mer målinriktat att fastställa mål som till exempel att inom EU senast år 2020 eller 2025 endast tillåta utsläppsfria fordon. Detta skulle i hög grad stimulera forskning och utveckling, påskynda tekniska innovationer och höja konkurrenskraften i den europeiska bilindustrin, vilket också skulle gynna Europas ekonomiska utveckling. Dessutom skulle denna teknikstrategi kunna bidra till att den ökande trafikutvecklingen i vissa av världens tillväxtekonomier inte leder till ekologisk och klimatmässig kollaps.

4.4.8

En sådan strategisk målsättning på transportområdet skulle, tillsammans med ett genomförande av EESK:s krav på hållbar trafikutveckling (29), vara värdig en europeisk strategi för hållbar utveckling, och den skulle dessutom kunna leda till att den vid flera tillfällen hyllade ”win-win”-effekten förverkligades.

4.5.1

Kommittén ställer sig kritisk till att kommissionen i meddelandet ”återanvänder” krav som EU har drivit i flera år men som inte har uppfyllts. Ett exempel på detta är åtgärderna under den sjätte punkten, ”Globala utmaningar när det gäller fattigdom och utveckling”: ”EU och dess medlemsstater bör öka sitt bistånd volymmässigt till 0,7 % av bruttonationalinkomsten (BNI) fram till 2015, med ett mellanliggande mål på 0,56 % fram till 2010, med individuella mål på 0,51 % för EU-15 respektive 0,17 % för EU-10”. EESK ifrågasätter inte alls det berättigade i detta krav (30). Kommittén vill endast påminna om att industrinationerna i FN:s generalförsamling redan den 24 oktober 1970 – alltså för mer än 35 år sedan – åtog sig att avsätta 0,7 % av sin BNI till utvecklingsbistånd (något som naturligtvis inte i sig löser alla problem). Ett ständigt upprepande av löften som inte hålls gör knappast politiken trovärdigare.

4.5.2

Kommittén välkomnar naturligtvis alla ansträngningar för att bekämpa fattigdomen i världen. Kommissionen kommer att öka sina insatser för att se till att den internationella handeln används som ett redskap för att uppnå en verklig, global hållbar utveckling. Detta är utan tvekan ett mycket viktigt, globalt sett kanske till och med avgörande initiativ. WTO-avtalet är ett handelsavtal som inte innehåller några hållbarhetskriterier, trots att den globala handeln har avgörande följder för hållbarhetsutvecklingen. Rådet och kommissionen bör därför ge detta viktiga uttalande en central plats, och samtidigt redogöra för hur man har tänkt sig att genomföra det.

4.5.3

Det är också viktigt att klargöra för allmänheten att detta inte enbart rör sig om en avsiktsförklaring. För EESK står det klart att man inte kan åstadkomma en hållbar förbättring av levnads- och arbetsvillkoren för människorna i utvecklingsländerna enbart med ekonomiskt stöd.

Kommittén vill dessutom påminna om att begreppet ”människovärdigt arbete” placeras i centrum när det gäller unionens yttre åtgärder i rådets slutsatser om globaliseringens sociala dimension (mars 2005). Kommittén kan inte acceptera att vissa länders komparativa fördelar grundar sig på bristande respekt för ILO-normer och miljöskyddsbestämmelser. Dessa bestämmelser är inte ett uttryck för dold protektionism från de rika ländernas sida utan handlar om respekt för människovärde, sociala framsteg och rättvisa. EU bör organisera en uppföljning av de framsteg som gjorts på dessa områden och utlösa handelssanktioner, om utvärderingen – som i största möjliga mån skall utföras tillsammans med de parter på arbetsmarknaden som erkänns av ILO i de berörda tredjeländerna (eller representativa och erkända organisationer som arbetar i dessa länder) – visar att situationen försämrats. Kommittén beklagar att kommissionen inte tar upp detta i meddelandet.

4.6

Rent allmänt uppmanar kommittén kommissionen och medlemsstaterna att göra klart för sina handelspartner att hållbar utveckling inte bör uppfattas som något som genererar extra kostnader, utan som en positiv faktor, både för de ekonomier som vill utvecklas till högre nivåer och för hela vår planet.

1)

Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om översyn av strategin för en hållbar utveckling – Handlingsram, KOM(2005) 658 slutlig av den 13 december 2005. (http://europa.eu.int/eur-lex/lex/LexUriServ/site/sv/com/2005/com2005_0389sv01.pdf)

2)

Eurostat-rapporten: ”Measuring progress towards a more sustainable Europe – Sustainable development indicators for the European Union – Data 1990–2005” (Detta dokument finns för närvarande endast att tillgå på engelska. Ungefärlig översättning: ”Mätning av framstegen på vägen mot ett mer hållbart Europa – indikatorer för den hållbara utvecklingen i EU – uppgifter för 1990–2005”) (13.12.2005).

3)

Europeiska rådet (16–17 juni 2005), ordförandeskapets slutsatser: Huvudprinciperna för en hållbar utveckling. (http://ue.eu.int/ueDocs/cms_Data/docs/pressData/sv/ec/85346.pdf)

4)

Meddelande från kommissionen till Rådet och Europaparlamentet – 2005 års översyn av EU:s strategi för hållbar utveckling: Inledande inventering och riktlinjer för framtiden, KOM(2005) 37 slutlig av den 9 februari 2005. (http://europa.eu.int/eur-lex/lex/LexUriServ/site/sv/com/2005/com2005_0037sv01.pdf)

5)

Tillägg till kommissionens arbetsdokument SEK(2005) 225 – framstegsrapport.

”The effects of environmental policy on European business and its competitiveness: a framework for analysis”, SEK(2004) 769, (”Miljöpolitikens effekter på europeiska företag och deras konkurrensförmåga: en analysram”)

”Commission staff working document on the links between employment policies and environment policies”, SEK(2005) 1530. (”Kommissionens arbetsdokument – samband mellan sysselsättnings- och miljöpolitiken.”).

”Employment and productivity and their contribution to economic growth” SEK(2004) 690 (”Sysselsättning och produktivitet och deras bidrag till den ekonomiska tillväxten”).

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/37

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är positiv till att kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om översvämningar, något kommittén efterlyste i sitt yttrande (1) om det tidigare meddelandet. Kommittén uppskattar i synnerhet att direktivet är i linje med de metoder och instrument som inrättades genom vattenramdirektivet. Eftersom planen för avrinningsområden inbegriper kartor med riskzoner för översvämning och riskhanteringsplaner, regleras all verksamhet som avser förvaltningen av inre vattenvägar och därmed sammanhängande kustområden.

1.2

Grunden för bestämmelsernas effektivitet är en preliminär bedömning av situationen i avrinningsområdena och kustområdena, för att man skall kunna göra en djupgående analys av den nuvarande situationen till följd av mänsklig verksamhet och klimatförändring i framför allt högriskområdena.

1.3

Det är också viktigt att betona åtgärder för att förebygga översvämningarnas skadliga effekter, och utveckla alla åtgärder som är inriktade på att informera och involvera allmänheten. Av denna anledning uppmanar vi kommissionen att särskilt se till att bestämmelserna i artikel 14 i vattenramdirektivet och förslaget till direktiv ingår i planerna för avrinningsområden.

1.4

Riskhanteringsplanerna och kartläggningen av översvämningsrisker enligt direktivförslaget måste utvidgas. Kategoriseringen av avrinningsområden med hög risk bör innefatta både prioriterade insatser, tillräcklig finansiering och kriterier för att minimera kostnaderna, samtidigt som fördelarna för befolkningen ökar. Resultatet bör bli en hållbar och integrerad utveckling i översvämningsområdena.

1.5

Slutligen bör det framhållas att man med hänsyn till gemenskapsåtgärderna för ämnesövergripande forskning och samordning bör förstärka all politik som påverkar europeiska vatten.

2.1

Direktiv 2000/60/EG (vattenramdirektivet) var bristfälligt på en punkt: Det saknades ett mål för att hantera översvämningsrisker genom förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder. Under det senaste årtiondet har det förekommit mer än 100 översvämningar inom EU, med ett stort antal döda och betydande ekonomiska förluster som följd. Kommissionen har lagt fram ett meddelande (2) med en analys av situationen, och ett förslag till samordnad åtgärd inom EU. Detta förslag till direktiv ingår i denna åtgärd.

2.2

Både i meddelandet och förslaget till direktiv betonas vikten av att alla vattenpolitiska insatser samordnas med annan gemenskapspolitik som rör förebyggande och minimering av översvämningar. Forskningspolitiken, med forskningsprojekt såsom FLOODsite, bidrar till att förbättra den integrerade riskanalysen och hanteringen av översvämningsrisker. Regionalpolitiken, som innebär utnyttjande av strukturfonderna och särskilt Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), och den gemensamma jordbrukspolitiken med dess mekanismer för frikoppling och tvärvillkor (3) bildar en helhet som möjliggör bättre resultat än en separat vattenåtgärd.

2.3

Direktivets syfte är att minska och hantera översvämningsrisker som utgör ett hot mot människors liv, hälsa och egendom samt mot naturen och miljön. Om detta förslag införlivas i vattenramdirektivet blir det möjligt att förenkla de organisatoriska och administrativa förfarandena, eftersom man använder sig av den kategorisering av avrinningsdistrikten som gjorts i vattenramdirektivet. Detta innebär att alla insatser för att undvika och minimera översvämningsrisker skall ske inom ramen för avrinningsområdesplanerna för varje flod, och de myndigheter som ansvarar för avrinningsområdena blir behöriga även i detta fall. Det är även viktigt att framhålla att effektiviteten ökar om tidsfristerna i det nya förslaget anpassas till tidsfristerna i vattenramdirektivet.

2.4

EESK vill uttrycka sitt stöd till förslaget till direktiv. Vi granskar noggrant innehållet i förslaget, särskilt som vi fått gehör för många av kommentarerna i vårt yttrande om meddelandet från 2004 (4). I detta sammanhang återstår bara att framhålla den funktion kommissionen bör ha. Dess roll när det gäller att uppfylla kraven i vattenramdirektivet och alla tillämpningsföreskrifter utgör en garanti för att medlemsstaterna skall tillämpa bestämmelserna på rätt sätt. Samtidigt får man inte glömma de eventuella positiva effekterna för de tredjeländer som delar avrinningsområden med EU.

3.1

Förslaget till direktiv är indelat i sju kapitel.

4.1

I och med att detta förslag till direktiv införlivas i vattenramdirektivets metoder anser kommittén att planerna för hantering av översvämningar bör ingå i planerna för avrinningsdistrikten, så att man kan garantera en tillräcklig planering för hela avrinningsdistriktet, förena effektiva insatser och åtgärder på olika nivåer (lokal, statlig, transnationell…) och få till stånd samordning mellan alla behöriga myndigheter.

4.2

Införlivandet av hanteringen av översvämningsrisker i vattendirektivet bidrar till definitionen av översvämning som ett naturligt och normalt fenomen i anslutning till flodernas och kustsystemens dynamik. Riskdefinitionen relateras till de negativa effekterna på människors hälsa, miljön och ekonomin och följaktligen skadorna på de vattenförekomster som omfattas av vattenramdirektivet.

4.3

Att det behövs en preliminärbedömning av översvämningsrisken var en av kommitténs viktigaste slutsatser (5). Därför anser kommittén att innehållet i artiklarna 4 och 5 i förslaget till direktiv kommer att underlätta planerna för hantering av översvämningar på ett vetenskapligt sätt. Följande krav förefaller särskilt viktiga:

4.4

Vi anser även att man bör framhålla indelningen av avrinningsdistrikt och kustområden i en riskkategori respektive en icke-riskkategori. Kommittén håller med om att riskhanteringens syfte är att minska sannolikheten för och effekterna av översvämningar. Därför är det nödvändigt att kategorisera eventuella insatser och åtgärder och fastställa kriterier för att välja lämpliga insatser i varje enskilt fall.

4.5

Kommittén föreslår kommissionen att låta följande principer och åtgärder för avrinningsområdesplanerna ingå i artikel 9 och bilaga A:

4.6

För att det civila samhället skall bli mer delaktigt i förebyggandet av översvämningar och begränsningen av deras effekter, är det viktigt att alla medlemsstater utvecklar ett system för information till och medverkan av allmänheten, i enlighet med artikel 14 i vattenramdirektivet. För detta ändamål bör deltagandemekanismerna omfatta både riskhanteringsplanerna och preliminärbedömningarna.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/40

1.1

EESK ställer sig bakom rådets beslut om gemenskapens räddningstjänstmekanism. Allmänt sett har man tagit hänsyn till de synpunkter som EESK framförde i sitt yttrande från november 2005 avseende kommissionens meddelande om att förbättra denna mekanism (1).

1.2

EESK vill framhålla att som metod för att förenkla gemenskapslagstiftningen gör omarbetningen det lättare för räddningstjänstmyndigheterna i medlemsstaterna att förstå och tillämpa lagstiftningen. Det gör dem bättre rustade såväl när det gäller naturkatastrofer som katastrofer orsakade av människor.

1.3

Mekanismen stärks genom att dess tillämpningsområde utvidgas, och framför allt tack vare utökade och bättre resurser, och därigenom blir det lättare att göra insatser både inom och utanför EU. Den samordning mellan räddningstjänstmekanismen och FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp som nämns är mycket viktig. Vi anser dock att den bör utvidgas till att omfatta Röda Korset och icke-statliga organisationer som är verksamma i de berörda områdena, och att det volontärarbete som spelar en viktig roll vid katastrofer bör samordnas inom ramen för mekanismen.

1.4

Tillräckliga budgetanslag är en viktig förutsättning för att mekanismen skall kunna fungera, och det är även viktigt att erkänna behovet av att förbättra informationen, tillhandahålla transporttjänster, avsätta anslag till utbildning av experter osv. EESK vill än en gång upprepa att detta är en mycket angelägen fråga. Vi anser att kommissionen bör få tillgång till dessa fonder och kunna kräva att medlemsstaterna respekterar sina skyldigheter så att hela räddningstjänsten kan uppfylla sitt uppdrag.

2.1

Gemenskapens räddningstjänstmekanism inrättades 1981 (2), och tillsammans med programmet för gemenskapsåtgärder till förmån för räddningstjänsten (3) har det under hela denna period syftat till att stödja och underlätta mobilisering och samordning av räddningstjänstbistånd vid större olyckor inom eller utanför EU. Den erfarenhet som vunnits under åren har tydliggjort att mekanismen behöver förbättras, framför allt mot bakgrund av rådets och Europaparlamentets utvärderingar av insatserna vid de stora katastrofer som inträffat inom och utanför EU.

2.2

För att göra mekanismen effektivare lade kommissionen fram ett meddelande (4) där man föreslog en rad förbättringar som fokuserade på följande:

2.3

EESK har utarbetat ett yttrande (5) om nämnda meddelande. I yttrandet välkomnades förslagen till förbättringar, men kommittén menade att ett par åtgärder kunde ändras mot bakgrund av vunnen erfarenhet, framför allt till följd av de senaste insatserna i samband med katastroferna i Asien. I sitt yttrande lade EESK fram följande förslag för kommissionen i syfte att förbättra mekanismen:

3.1

Rådets beslut, som i en enda text sammanför ett beslut av den 23 oktober 2001 och tidigare nämnda meddelande, är i linje med kommissionens program för förenkling av lagstiftningen. Omarbetningstekniken förenklar genomförandet för både mekanismen och räddningstjänstmyndigheterna i medlemsstaterna. Dessutom har innehållet förbättrats betydligt med avseende på hur gemenskapens räddningstjänstmekanism skall fungera och vilka resurser som skall göra det möjligt för den att fungera.

3.2

EESK uppskattar detta initiativ som syftar till att klargöra rollen för det gemenskapsorgan som skall samordna katastrofinsatser inom och utanför EU. I synnerhet ser vi positivt på att dess tillämpningsområde har utvidgats till att omfatta katastrofer orsakade av människor, terroristhandlingar och föroreningar av havet till följd av olyckor.

3.3

Vad vi anser är än viktigare, är att man i enlighet med EESK:s förslag i yttrandet från 2005 har inbegripit vissa förbättringar av mekanismen. Exempelvis bör uppmärksammas att man i artikel 2 nämner tillgång till militärresurser och militärkapacitet, något som ofta är av grundläggande betydelse för snabba och effektiva insatser. Man har även tagit med ett annat av EESK:s förslag: arrangemang för transport, logistik och annat stöd på gemenskapsnivå.

3.4

Vi vill än en gång framhålla att vi stöder de insatsmoduler som skall tillhandahållas av medlemsstaterna och samordnas inom mekanismen. De skall stå i ständig kontakt med övervaknings- och informationscentrumet, så att det via ett förvarningssystem kan bli möjligt att ingripa med lämpliga medel, inbegripet ytterligare transportmedel.

3.5

En ändring som inte nämns i meddelandet har gjorts när det gäller insatser utanför EU. Den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i Europeiska unionens råd skall upprätta kontakt med det drabbade landet. Övervaknings- och informationscentrumet kommer dock att förfoga över informationen, och kommissionen kommer att utse den operativa samordningsgruppen, som i sin tur kommer att samordna insatserna med FN. EESK anser att gemenskapens räddningstjänstmekanism bör involvera företrädare för EU på högsta nivå, och framför önskemål om att EU:s höge utrikespolitiske representant skall delta. Det system som slutligen föreslås förefaller inte fullständigt operationellt.

3.6

Det är viktigt att uppmärksamma den nya artikel 10. I denna fastställs hur den nya gemenskapsmekanismen kan komplettera medlemsstaternas räddningstjänstbistånd med transporter och genom mobilisering av moduler och insatsstyrkor som kan hjälpa till på plats.

3.7

Avslutningsvis fastställs i artikel 13 kommissionens behörighet att se till att alla de åtgärder som omfattas av beslutet genomförs, framför allt när det gäller tillgången till resurser för insatser, övervaknings- och informationscentrumet, expertgrupper och utbildningsprogram för experter samt andra former av kompletterande bistånd. EESK välkomnar att man tar upp behovet av tillgång till nödvändiga resurser, men vi anser att dessa bör kvantifieras så att det blir möjligt att agera inom vart och ett av de specifika befogenhetsområdena.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/42

—

med följande inslag:

—

som har följande mål:

—

som innefattar bland annat följande rekommendationer:

—

Man bör fastställa bästa praxis för att främja social integrering och skydda psykiskt sjukas rättigheter, som bör ingå bland uppgifterna för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.

—

Den explosiva ökningen av massefterfrågan, från psykiatri till psykisk hälsa.

—

Det oåterkalleliga inträdet på scenen av patienter och deras företrädare, som påverkar all politik.

—

Obalansen mellan sjukhus och uppsökande verksamhet, samt flexibilitetsproblemen i hela vårdapparaten, från akutvård till kuratorsverksamhet.

2.1

De psykiska besvären utgör en av de tio viktigaste orsakerna till invaliditet i världen, och får därför förödande socioekonomiska konsekvenser för enskilda, familjer och regeringar.

2.2

Personer som är drabbade av psykiska besvär blir ofta diskriminerade eller utestängda, och de utsätts för omfattande kränkningar av sina grundläggande rättigheter.

2.3

Det föreligger ett samband mellan psykiska hälsoproblem och fattigdom: Den senare ökar risken för psykisk ohälsa och minskar möjligheterna att få tillgång till grundläggande psykvård. Länderna måste därför ge de psykiska hälsoproblemen en viktig plats inom hälsovården.

2.4

Den psykiska hälsan är ofta inte prioriterad inom hälsovården, bland annat för att den kapacitet som krävs för att bygga upp en komplett och effektiv psykvård inte finns i alla länder.

2.5

Gemenskapens instrument för psykisk hälsa är en del av det program som inrättades av Europeiska unionen för att främja den psykiska hälsan under perioden 2003–2008. Den rättsliga grunden är artikel 152 i fördraget. Det bör dock påpekas att insatserna härvidlag måste beakta medlemsstaternas ansvar för organisationen av hälsovårdstjänster och utbudet av sjukvård.

2.6

Den grönbok som kommissionen har antagit syftar till att av följande orsaker och inom ramen för den europeiska handlingsplanen inleda en omfattande debatt om förbättrad hantering av psykisk sjukdom och främjande av psykiskt välbefinnande på EU-nivå:

2.7

Som uppföljning av Världshälsoorganisationens (WHO) europeiska ministerkonferens om psykisk hälsa som hölls i januari 2005 publicerade Europeiska kommissionen, som i samarbete med WHO var medorganisatör av konferensen, i oktober 2005 en grönbok med titeln ”Förbättring av befolkningens psykiska hälsa. Mot en strategi för psykisk hälsa i Europeiska unionen”. Den bygger på bestämmelserna i fördragets artikel 152 om folkhälsa. Kommissionen lanserade också ett samråd på europeisk nivå om den psykiska hälsan.

2.8

Det klart angivna målet är att förbättra den europeiska befolkningens psykiska hälsa med hjälp av en strategi som går utöver hälsoområdet och mer generellt syftar till att ”återgå” till ett långsiktigt välstånd samt ökad solidaritet, social rättvisa och livskvalitet.

2.9

Grönboken bör väcka debatt, och den utgör underlag för ett samråd under 2006 med de offentliga myndigheterna, yrkesutövare och patientorganisationer. Samrådet syftar till att inom gemenskapens ansvarsområde i slutet av 2006 komma fram till olika förslag till en strategi för psykisk hälsa i Europeiska unionen.

3.1.1

Det finns skäl att anta att 27 % av vuxna européer under ett givet år har någon form av psykiska besvär. Av dessa är 6,3 % somatoforma, 6,1 % depressioner och 6,1 % fobier.

3.1.2

Antalet självmord i EU-länderna är större än antalet döda i trafikolyckor eller i hiv/aids.

3.1.3

Detta får en mängd konsekvenser för samhället, och i rapporten föreslås en ekonomisk utvärdering av produktivitetsförlusten samt av kostnaderna för det sociala systemet, utbildningssystemet och rättsväsendet.

3.1.4

Det finns betydande skillnader mellan (och även inom) medlemsstaterna.

3.2.1

Europeiska unionens nuvarande folkhälsoprogram har flera mål:

3.2.2

En gemenskapsstrategi för psykisk hälsa skulle kunna ha följande mål:

3.2.3

Möjliga gemenskapsinitiativ är bland annat rådsrekommendationer om minskning av depression och självmordsbeteende, på basis av ett pilotprojekt med skapandet av ett regionalt informationsnätverk mellan hälso- och sjukvårdssektorn, patienterna, deras anhöriga och deras personliga ombud, vilket har lett till en minskning av självmordsförsöken med 25 % bland ungdomar.

3.2.4

I samband med sitt arbete för ökad social integrering av psykiskt sjuka uppmanar Europeiska kommissionen medlemsstaterna att påskynda avinstitutionaliseringen. Under senare år har kommissionen finansierat en studie som har bekräftat att om psykiatriska institutioner ersätts med samhällsbaserade vårdalternativ, skulle patienternas livskvalitet öka. I juni 2005 publicerades en anbudsinfordran för en studie i syfte att analysera och presentera hur de nuvarande ekonomiska resurserna bäst kan användas. Studien skall också tillhandahålla statistik om avinstitutionaliseringen.

3.2.5

Följande gemenskapsinitiativ är också möjliga i detta sammanhang:

3.2.6

Europeiska unionen vill förbättra kunskaperna om den psykiska hälsan genom stöd till olika forskningsprogram och genom att främja kontakterna mellan politikerna och forskningsvärlden.

4.1.1

De senaste åren har karakteriserats av ett antal företeelser: en explosiv ökning av massefterfrågan, ett paradigmskifte från psykiatri till psykisk hälsa och ett oåterkalleligt inträde på scenen av patienter och deras familjers företrädare. Var och en av dessa aspekter har lett till ändrade lagar och regler, i olika takt i skilda länder, beroende på i vilken utsträckning de har beaktats på politiska och administrativa nivåer.

4.1.2

Massefterfrågan, som har medfört att alla tillgängliga tjänster har nått sin mättnadspunkt, är kopplad till den komplicerade samverkan mellan samhällets förändrade syn på psykisk sjukdom och psykiatri, vilka har blivit mer allmänt accepterade, eller åtminstone mindre stigmatiserade, vilket också gäller utbudet. Denna förändring har kunnat iakttas i alla utvecklade länder över samma period och framträder inom epidemiologin enligt följande: Under ett år har 15–20 % av befolkningen diagnostiserbara psykiska besvär, 12–15 % – lika mycket som hjärt- och kärlsjukdomar och två gånger så mycket som cancer – leder till invaliditet, och 30 % av alla levnadsår som går förlorade till följd av förtidig död eller invaliditet (källa: WHO, 2004). Denna belastning kommer också till synes i den expanderande hälsoplaneringen, där psykiatrin under åren har fått allt fler uppdrag.

4.1.3

Kombinationen av ökad efterfrågan och förändrade synsätt har lett till en större efterfrågan på öppenvårdsinsatser, vilket upphäver den klassiska tudelningen mellan sjukdom och hälsa och tydligare framhäver en kontinuitet mellan olika kliniska tillstånd, inklusive psykisk ohälsa. Det är nu omöjligt att avskilja psykisk ohälsa från den samhälleliga kontext i vilken den uppstår, och det blir nödvändigt att inbegripa den psykiska ohälsans sociala effekter i olika behovsbedömningar. En av psykiatrins huvuduppgifter är nu att skilja mellan psykiatriska och icke-psykiatriska fall, och att fastställa vilka som kräver psykiatrisk behandling, dock utan att reducera dem till endast denna aspekt utan i stället låta andra aktörer dela bördan eller bistå dem så att de kan återta sin roll som de viktigaste aktörerna för stöd eller terapi. Dessa dialektiska och ibland konfliktfyllda spänningar mellan kliniska, etiska och organisationella frågor är ett vittnesbörd om paradigmskiftet från psykiatri till psykisk hälsa, som ger upphov till en ny och ibland motsägelsefull terminologi, även i officiella dokument. I den internationella litteraturen görs dock en klar distinktion mellan psykiatri och psykisk hälsa.

4.1.4

Den sista aspekten, men inte den minsta, är patienternas och deras familjerepresentanters växande makt. Detta är ett vittnesbörd om en omfattande förändring, både i Frankrike och i världen som helhet, som inte begränsas till psykiatri och som har intensifierats på grund av olika sjukdomar (t.ex. hiv/aids), vilka har omvandlat relationen mellan läkare och patienter. Det mest anmärkningsvärda exemplet på denna förändring är framväxten av en lagstiftning om patienters rättigheter, och omnämnandet av patienter och deras familjer i administrativa dokument om organiseringen av den psykiatriska vården och om metoder för att bemöta olika behov, samt hur de skall omsättas i praktiken.

4.1.5

Företrädare för samhället och för potentiella patienter har också intagit en mer aktiv roll. Samspelet mellan politik, kommunalpolitik och psykisk hälsa blir allt tydligare. De folkvalda blir alltmer engagerade i konsekvenserna av psykiatrins utveckling, som i allt mindre utsträckning kan ske utan dem.

4.1.6

Denna utveckling har inneburit att obalansen mellan sjukhus och uppsökande verksamhet, samt flexibilitetsproblemen i hela vårdapparaten, från akutvård till kuratorsinsatser, blivit ytterst allvarlig. Den har också understrukit de frekventa misslyckandena när det gäller avinstitutionaliseringen, och psykiatrins ofullständiga integration i sjukvården generellt. Eftersom gränserna mellan de medicinska och sociala områdena och mellan yrkesutövandet och utbildningen är porösa, är den initiala yrkesutbildningen och fortbildningen när det gäller nya funktioner en av nycklarna till en framtida lösning. Vid sidan av dessa djupgående förändringar har nya problem uppstått, bland annat när det gäller psykiskt sjuka interner, äldre med neurodegenerativa sjukdomar som yttrar sig i psykiska handikapp samt särskilt utsatta befolkningsgrupper.

4.1.7

I de flesta utvecklade länder har en mängd faktorer – andra världskrigets slut, den ökande medvetenheten om koncentrationslägren och de mänskliga rättigheterna, en kritisk inställning till den psykiatriska vården så som den utövades vid denna tid, utvecklingen av psykofarmaka, framväxten av konsumentorganisationer och nya budgetrestriktioner – lett till att psykiatrin kastats in i en omvandlingsprocess som i den internationella litteraturen benämns ”avinstitutionalisering”. Detta betyder att organisationen av omsorgs- och vårdtjänster i mindre utsträckning innebär sjukhusvistelse och att patienterna i stället i högre grad vårdas i sin normala miljö.

4.1.8

Man har emellertid stött på ett antal hinder när avinstitutionaliseringen har inneburit avhospitalisering: en tendens i samhället och inom psykiatrin att sätta en stor mängd psykiskt sjuka i fängelse eller att överföra dem dit, sårbara eller marginaliserade patienter har lämnats åt sitt öde när vården har avbrutits eller avslutats, och utan bostad eller socialhjälp har de blivit bostadslösa, och det så kallade svängdörrssyndromet, som innebär att en del patienter kommer in i en ond cirkel och tas in på sjukhus, skrivs ut och därefter tas in på nytt. Med tiden och till följd av upprepade budgetnedskärningar har en kombination av dessa företeelser och massefterfrågan lett till att den psykiatriska akutvården och sjukhusen har nått mättnadspunkten och slutligen medfört att man har satt in tillfälliga sjukhusbäddar på heltid, något som förmodligen hade kunnat undvikas. Allvarliga incidenter med angrepp av eller på psykiskt sjuka människor har bidragit till denna tendens. Den allmänna opinionen har kunnat påverka politikerna, som har förmåtts att antingen införa åtgärder för att öka den allmänna säkerheten eller tvärtom utformat hälsovårdsstrategier för psykiskt sjuka.

4.3.1

EESK stöder kommissionens förslag avseende utvecklingsperspektiv för en integrerad europeisk strategi för psykisk hälsa. Vi anser att diskussionen om hur denna strategi skall tas fram, drivas och utvecklas måste föras utifrån kunskapssamhällets villkor. Detta innebär bland annat att det europeiska samhällslivet måste uppnå följande:

4.3.2

Följaktligen förutsätter de omfattande behoven ett ambitiöst program, och en gemensam strategi måste formuleras på basis av ett antal principer som delas av alla. Det förtjänar att understrykas att mindre omfattande hälsoproblem blir föremål för en mobilisering i full skala. Läget i fråga om psykisk hälsa verkar för övrigt skilja sig från land till land i Europa, och det dröjsmål med satsningarna som riskerar att förvärras i de länder som ansluter sig till gemenskapen först på längre sikt innebär en inteckning i framtiden.

Vissa av villkoren torde kunna fastställas redan i dag.

4.3.3

Till att börja med förutsätter en gemensam strategi att det finns en samsyn om termer och begrepp som ”psykisk ohälsa” eller ”psykisk insufficiens”.

4.3.4

Om den psykiska hälsan erkänns som in prioritet i nivå med behoven blir det ett betydande framsteg mot att föreskriva de åtgärdsresurser som krävs.

4.3.5

På ett annat plan behöver denna ståndpunkt underbyggas av en lägesanalys avseende både behovsfrågan och de motåtgärder som genomförs för närvarande.

4.3.6

I fråga om de åtgärder som behöver göras måste grönbokens förslag anses värda att stödja. De som går ut på att främja psykisk hälsa lägger tyngdpunkten på barn och ungdomar, den aktiva befolkningen och de äldre.

4.4.1

Den psykiska hälsovården inriktas på människans ohälsa i hennes sociala krets och livssituation i ett givet samhälle. Den innefattar ett antal angreppssätt:

4.4.2

Med hänsyn till detta bör tyngdpunkten läggas på förebyggande insatser inom de tre områdena primär-, sekundär- och tertiärvård, anpassade till respektive område. Man behöver utveckla åtgärder för att främja psykisk hälsa och information till allmänheten, för att övergå till och bibehålla sunda levnadsvanor och för att skapa en miljö som gynnar självförverkligande. Samma sak gäller det förebyggande arbete som syftar till att minska förekomsten av psykiska besvär genom att angripa riskfaktorer och sjukdomsframkallande situationer som exempelvis följande:

4.4.3

Det är självklart att det är en prioritet att tillgodose barns och ungdomars behov. Efterfrågan på vård kommer inte bara eller inte uteslutande från familjernas sida. Den emanerar från utbildningsinrättningar, rättsväsendet, socialtjänsten, polisen eller lokala instanser, med utgångspunkt i alltmer extrema situationer för allt yngre barn och för familjer med mångfasetterade problem. Det är familjerna och barnen som drabbas mer än andra av samhällsutvecklingen.

4.4.4

En konsekvent upplagd och samordnad organisation bör erbjuda en hel korg av samstämda och strukturerade tjänster i anslutning till tre moduler eller basprogram:

4.4.5

Varje enskild modul bör utöver öppenvård på mottagningarna kunna erbjuda intensivare institutionsvård under åldersadekvata former för akuta tillstånd och långtidsvård. ”Kontaktpsykiatrin”, som svarar för att modulerna reagerar flexibelt, skall medverka till att upptäcka problem i ett tidigt skede, till att förebygga kriser och till att erbjuda uppsökande stöd till familjerna och de samarbetande instanserna.

4.4.6

Som komplement till dessa basmoduler skulle det finnas specialprogram inriktade på riskgrupper eller risksituationer som gör det rimligt att driva förebyggande åtgärder inom både primär- och sekundärvård: tidigt insatta satsningar på svårare utvecklingsstörningar, vissa sjukdomstillstånd i tidiga åldrar, alltför unga föräldrar som inte klarar sin uppgift, isolerade unga mödrar, familjer med ett spektrum av problem, ungdomars missbruksproblem osv. Speciellt bör man ägna större uppmärksamhet åt de samhälls-, utbildnings- och rättsinstanser (förebyggande vård, fångvårdsanstalter) som tar emot allvarliga sociala fall som uppvisar anslutande psykiska besvär eller riskerar att utveckla sådana på grund av extrema eller alltmer komplexa livssituationer.

4.5.1

Att förbättra villkoren i arbetslivet och under arbetslöshet bör prioriteras högre på grund av deras inflytande på den psykiska hälsan. På temat arbete i relation till psykisk hälsa kommer man in på det värde som läggs på arbetet och dess kostnad på personplanet, arbetslöshetens och arbetsoförmågans effekter.

4.5.2

De satsningar som måste göras i samband med socialt utanförskap är lika betydelsefulla på området för psykisk hälsa.

4.5.3

Slutligen kräver befolkningens höjda åldersstruktur välavvägda satsningar. 20 % av de äldre upplever det som WHO kallar för ett åldrande med kvalitet, vilket innebär att 80 % inte har det (sjukdomar, förlorad självständighet). Psykiska sjukdomar avtar inte med stigande ålder, det är snarare så att motsatsen gäller. De demenssjukdomar som inte förekommer (1 %) vid 60 års ålder blir frekventa efter 85 (30 %). Dessa har beteendestörningar i 70 % av fallen.

4.6.1

De psykiska hälsofrågorna kommer in i bilden i behandlingen av asylsökande, dels vid själva mottagandet, dels med avseende på boendet och levnadsvillkoren och slutligen i samband med den personliga dimensionen, som innefattar individens bakgrund och psykiska tillstånd. Gravt traumatiska upplevelser, ofta präglade av extrem grymhet, som är avsiktligt framkallade och kollektivt understödda, vittnar om att det förekommit organiserade övergrepp. Inom denna population förvärras ofta de posttraumatiska problemen av sorg över en lång rad förluster och mycket smärtsamma upplevelser i exilen.

4.7.1

Samma problematik på psykhälsans område följer av att många av dem är frihetsberövade och inte har tillgång till några nämnvärda vårdinsatser.

4.7.2

Det gäller att sätta in kontinuerliga program för att förebygga depressioner, självmord och missbruksbeteenden.

4.7.3

Beträffande den förändrade regim som fördes fram i anslutning till avinstitutionaliseringen kan man konstatera att en ny period inleddes i slutet av 1990-talet som präglas av en avslutad nedgång inom slutenvården, av upplösta illusioner om att avskaffa institutionsvården samt av insikten att det krävs en organisation som kombinerar solitt stöd i närsamhället med heltidsintagningar på anstalt. En alltför stor proportion slutenvård är ett hinder för att anslå resurser till och utveckla det utbud och sortiment av tjänster i närsamhället som patienterna och deras anhöriga behöver. Omvänt gäller att öppenvården inte nödvändigtvis är att föredra om den inte kontinuerligt stöds av en slutenvård som är tillgänglig utan väntetider för korta intagningar av patienter med akuta problem som inte kan behandlas under några andra former. Slutligen skall det sägas att minskad intagning inom slutenvården inte kan åstadkommas om öppenvården saknar resurser för att förebygga slutenvård om den kan undvikas; för att ta emot och stödja patienter som varit intagna under lång tid och skall skrivas ut efter adekvata förberedelser; för att följa upp patienter som inte är intagna på en institution och bibehålla deras position i närsamhället på rimliga villkor och med respekt för deras behov; samt för att variera mellan öppen- och slutenvård för de patienter som behöver denna modell.

4.7.4

Beslutet att behandla en psykiskt sjuk människa med intagning på en institution eller med öppenvårdsinsatser är starkt påverkat av vårdkulturen och personalens utbildningsmodell, personens grad av isolering, allmänna sociokulturella faktorer som toleransnivån i samhället och riskfaktorerna i det specifika geografiska området. Dessa ökar utnyttjandet av sådana tjänster och tillgången till alternativa lösningar. Det går alltså inte att kategoriskt rekommendera vissa indikationer på behovet av vårdplatser på heltid för patienter med akuta symptom utan att ta hänsyn till lokala förhållanden.

4.7.5

Den faktor som är viktigast för behandlingen är för övrigt själva uppläggningen, det vill säga vilka tjänster som kan erbjudas, för vilka behov, med vilka kända resultat, och inte bara var de levereras.

4.7.6

De fördelar som slutenvården brukar tillskrivas är tillgång till utbildad personal, patientmottagning i en innesluten och anpassad miljö samt arbete under tillräckligt säkra förhållanden. Dessa fördelar reduceras eller uteblir om en brist på vårdplatser medför att det uppstår en koncentration av intagna patienter med mycket allvarliga symptom som inte är samarbetsvilliga, vilket kan leda till oacceptabla, oroliga eller farliga arbetsförhållanden.

4.7.7

En lång rad internationella och franska studier visar att uppemot 40 % av de psykiskt sjuka med akuta symptom som uppsöker eller skickas till slutenvård kan tas om hand under alternativa vårdformer förutsatt att de är villiga att samarbeta eller att de kan övertalas till detta med stöd av anhöriga eller det sociala stödnätverket (akut- och krisinsatser). Allteftersom de olika modellerna blir effektivare finns det en tendens att koncentrera de mest ”oundvikliga” fallen till sjukhusvården: de som kräver akuta åtgärder inom både psykiatri och allmänsjukvård; de som företer en blandning av allvarliga, akuta symptom; de som återfallit i kända psykiatriska sjukdomar; de som är våldsamma och självmordskandidater som inte är mottagliga för argument osv.; ofta i form av tvångsintagning. Det är givet att detta får konsekvenser på organisations- och arbetsledningsnivå.

4.7.8

Med hänsyn till dessa konstateranden rekommenderar studierna att man inte skall underskrida ett tröskelvärde på 0,5 vårdplatser per 1 000 vuxna invånare för patienter i akutfasen. Det är en siffra att ta fasta på om man som vi rekommenderar 80–85 % beläggning som målsättning. Denna miniminivå förutsätter förstås att de alternativ som kommer före och efter i vårdkedjan är tillräckligt utrustade och effektiva, och siffran inkluderar inte vårdplatser för akutsjuka inom rättspsykiatrin eller slutenpsykiatrin eller vårdplatser för ungdomar och äldre. Att alltför snabbt gå mot denna miniminivå utan att alla villkor är uppfyllda för den öppenvård som skall träda in i stället kommer bara att leda till att man skapar fler, extremt kostsamma psykiatriska eller medicinska vårdplatser.

4.8.1

Tröskelvärdet för antalet platser inom slutenvården kan variera från land till land, men minimistandarden på miljön kan fastställas med större säkerhet. Allt boende skall vara ändamålsenligt. Om vården bedrivs i äldre lokaler måste den ändå eftersträva moderna värden med avseende på värdighet och respekt för de intagna. För att patienten skall tillfriskna är det direkt avgörande att miljön är adekvat. Miljöriskerna måste fastställas och åtgärdas med hänsyn till de boendes särskilda behov.

4.8.2

De boende skall ha tillgång till ett brett spektrum av terapier som kompletterar och bidrar till deras vård och behandling. All personal inom den psykiatriska vården bidrar till denna miljö genom att ha tillräcklig utbildning, genom att vara kunniga och genom att ha en mänsklig attityd.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/48

1.1

Den danska versionen av flexicurity har visat sig vara ett exempel på hur man på ett socialt balanserat sätt kan uppnå ekonomisk tillväxt, hög sysselsättning och hållbara offentliga finanser. Denna utveckling ligger i linje med Lissabonprocessen, som syftar till att skapa hållbar tillväxt, hög sysselsättning och garantier för social välfärd.

1.2

Den danska av flexicuritymodellen, som bygger på tanken att en rörlig arbetsmarknad skapas genom sociala trygghetsskapande komponenter och en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik, bidrar av allt att döma till landets konkurrenskraft. Flexicuritysystemet i kombination med andra förhållanden i det danska samhället har gett den danska arbetsmarknaden styrka och flexibilitet som gör det danska samhället väl rustat att möta framtida utmaningar. Hög sysselsättning, höga arbetslöshetsunderstöd och optimism gör att både arbetsgivare och arbetstagare finner sig i den osäkerhet och de nackdelar som systemet medför, på grund av de fördelar som det innebär för respektive grupp.

1.3

För att kunna förstå vad som menas med flexicurity måste man först och främst inse att flexibilitet och trygghet inte nödvändigtvis är varandras motsatser. Arbetsgivarsidan kan ha intresse av stabila och trygga arbetsrelationer och motiverade arbetstagare, och på motsvarande sätt kan arbetstagarsidan ha intresse av flexibilitet när det gäller arbetstid, arbetsorganisationer och lönesystem.

1.4

I förhållande till globaliseringen och den internationella utlokaliseringen av arbetstillfällen ger flexicurity befolkningen en hög grad av ekonomisk och social trygghet genom paradigmskiftet från anställningstrygghet till sysselsättningstrygghet och nya personliga möjligheter med begränsad risk för förändringsbenägna. Den enskilde individen kan visserligen riskera att mista sitt arbete, men det sociala trygghetssystemet skapar garantier för att den arbetslöse på kort sikt har en grundläggande levnadsstandard. På längre sikt ökar aktiva insatser på arbetsmarknaden i kombination med den höga sysselsättningsgraden dessutom sannolikheten för att den drabbade skall få ett nytt arbete.

1.5

För den enskilde arbetstagaren innebär den danska versionen av flexicurity att arbetssituationen kan präglas av stor osäkerhet och att man kan mista sitt arbete flera gånger under arbetslivet. Trots det gör den inbyggda säkerheten i flexicurity-filosofin, som å ena sidan innebär höga arbetslöshetsunderstöd genom offentlig finansiering och allmänna skatteintäkter och å andra sidan sysselsättningsmöjligheter, att danskarna i allmänhet känner sig säkra och nöjda, (se bilaga 2).

1.6

Om man ser på den danska versionen av flexicurity i ett europeiskt perspektiv är det naturligtvis inte möjligt att kopiera systemet från ett land till ett annat på grund av skillnader i kultur, struktur och ekonomiska förhållanden. Som politisk strategi kan ett antal specifika komponenter övervägas i förhållande till andra medlemsländer. Det gäller främst i de länder där det sociala kapitalet, dvs. summan av normer, nätverk och tillit mellan individer och mellan organisationer, har utvecklats i samma riktning som det danska med samarbetstraditioner mellan regering och arbetsmarknadens parter, och där medborgarna är förändringsbenägna. Geografisk flexibilitet kan emellertid medföra allvarliga problem för familjer, partnerförhållanden och för barns skolgång och utbildning, särskilt i stora länder och i länder med federal struktur.

1.7

Flexicuritybegreppet bygger i stort på idén om att en kombination av flexibilitet och trygghet för arbetstagarna kan säkerställa både trygghet och konkurrenskraft. Den danska flexicuritymodellen skapar trygghet genom höga ersättningsnivåer till arbetslösa (och inkomstersättning i samband med andra förändringar i den enskilde individens yrkesliv) och flexibilitet genom liberala regler för uppsägning, exempelvis korta uppsägningstider. En kombination av social trygghet, stor rörlighet på arbetsmarknaden och en aktiv arbetsmarknadspolitik skapar garantier för att människor i praktiken är tillgängliga på arbetsmarknaden och genom utbildning och fortbildning anpassar sig till nya arbeten. Den danska arbetsmarknadspolitiken innehåller således både incitament och sanktioner, till exempel i form av krav på ett aktivt deltagande, där kvalitativa erbjudanden om kompetensutveckling dock har dominerat. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken är en förutsättning för att arbetsmarknadsmarknaden skall fungera effektivt och med höga arbetslöshetsunderstöd.

1.8

Den danska flexicuritymodellen kan emellertid inte ses skilt från ramarna för välfärdsstaten och ett starkt föreningssystem. Det sätt på vilket den danska arbetsmarknaden fungerar är beroende av en rad andra faktorer i samhället. Det gäller exempelvis den centrala ställning som arbetsmarknadens parter har i det politiska beslutsfattandet och genomförandet av arbetsmarknads- och utbildningspolitiken, det omfattande offentlig finansierade välfärdssystemet, befolkningens kompetensnivå och den makroekonomiska policymixen som genomförts under det senaste årtiondet.

1.9

I utvecklingen av den danska flexicuritymodellen har arbetsmarknadsparterna haft en central placering både i beslutsprocesserna och i genomförandet av bland annat utbildningspolitiken och strukturreformer på arbetsmarknaden. Inom en rad områden är utvecklingen baserad på avtal mellan arbetsmarknadens parter. Det gäller exempelvis införandet av privata, arbetsmarknadsrelaterade pensioner. Arbetsmarknadsparternas roll är ett resultat av den historiska utvecklingen och parternas höga organisationsgrad. På grund av arbetsmarknadsparternas inflytande har man ofta kunnat finna kreativa lösningar med bred förankring. Ett starkt inflytande från arbetsmarknadens parter och andra grupperingar inom det civila samhället kräver dock att de är flexibla, samarbetsvilliga och beredda att betrakta verkligheten från nya och breda perspektiv. Ett aktivt deltagande och stort inflytande från arbetsmarknadsparternas sida kan således vara avgörande för samhället och dess möjligheter att konkurrera och anpassa sig. I dessa processer är också stöd, medverkan och kritiska synpunkter från andra organisationer i det civila samhället, t.ex. sociala organisationer, informations- och utbildningsorgan etc. av stor betydelse.

1.10

En förutsättning för att de höga ersättningsnivåerna skall fungera är att befolkningens kompetensnivå generellt är hög; annars kommer det att finnas en stor grupp som har en inkomst som är lägre än arbetslöshetsunderstödet. Hög kompetensnivå och en vilja att omskola sig – även bland dem med lägst formell utbildning – är en viktig orsak till den danska flexicuritymodellens framgång.

1.11

Under andra halvan av 1990-talet, när Danmark genomförde genomgripande strukturella reformer, gick åtstramningar på arbetsmarknaden hand i hand med en expansiv ekonomisk politik som ledde till ökad tillväxt och sysselsättning. Utöver den inkomsttrygghet som den höga ersättningsnivån ger försöker Danmark garantera sina medborgare sysselsättningstrygghet. Man kan aldrig vara säker på att få behålla sitt arbete, men sannolikheten att man skall få ett nytt är stor tack vare de offentliga hjälpinsatserna. Strukturella reformer som företas i optimistisk och sysselsättningsfrämjande anda är dessutom lättare att genomföra och förankra. Den danska flexicuritymodellen grundar sig således på en makroekonomisk policymix som främjar tillväxt och sysselsättning.

1.12

Den danska versionen av flexicurity är under ständig diskussion och förändring. Det finns både för- och nackdelar med systemet, och även om flexibilitet, trygghet och aktiv arbetsmarknadspolitik hänger samman, diskuteras ständigt hur den rätta jämvikten mellan dessa komponenter skall kunna uppnås.

1.12.1

De höga skatteintäkterna är en förutsättning för det danska flexicurity-systemet och andra faktorer som har betydelse för en välfungerande arbetsmarknad. De offentliga utgifterna till arbetsmarknadspolitiken uppgick således till 4,4 % av BNP (år 2003), vilket är högst i Europa (1). Det höga skattetrycket på omkring 49 % av BNP accepteras å ena sidan av den danska befolkningen, men å andra sidan diskuteras skatterna ständigt och sannolikt kommer beskattningen av arbete att sänkas i framtiden. En orsak till det höga skattetrycket är just den höga sysselsättningsgraden, som i sig på ett positivt sätt bidrar till de offentliga finanserna. Genom att öka sysselsättningen kan man öka skatteintäkterna ytterligare.

1.13

Betydelsen av ”flexicurity efter danskt mönster” ligger för EU i den beredvillighet som detta försök har skapat till en proaktiv anpassning till nya förhållanden genom ett välavvägt ekonomiskt paradigmskifte som är resultatet av ingående förhandlingar mellan berörda parter där full hänsyn har tagits till de grundläggande värdena i den europeiska sociala modellen.

2.1

Danmark har stabil tillväxt och kontroll över sina offentliga finanser. Åren 2000–2005 uppgick den genomsnittliga tillväxten till 1,7 %, den genomsnittliga sysselsättningsgraden till 77,5 % och det genomsnittliga överskottet i statskassan till 1,4 % av BNP. Den sammanlagda statsskulden uppgick till 42,7 % av BNP år 2004 och överskottet i statskassan till 2,8 % av BNP. Överskottet i de offentliga finanserna förklaras bland annat av den rekordhöga sysselsättningen som ger stora skatteintäkter via inkomstskatterna.

2.2

Omsättningen på den danska arbetsmarknaden är mycket hög, eftersom mer än 10 % av alla arbetstillfällen försvinner på ett år och ungefär lika många skapas. Omkring 30 % av de anställda byter arbete varje år och förvärvsarbetande i Danmark har, efter Storbritannien, det näst lägsta genomsnittliga antalet tjänsteår inom en och samma arbetsplats i EU. Detta skall ses mot bakgrund av både gällande bestämmelser och den danska företagsstrukturen med många små och medelstora företag.

2.3

Resultatet av den policymix av makroekonomiska incitament och de strukturreformer som Danmark har genomdrivit bland annat på arbetsmarknaden, kan illustreras med hjälp av Phillipskurvan, som visar sambandet mellan arbetslöshet och löneökningstakten. Kurvan för Danmark återges i bilaga 1. Sedan 1993 har man lyckats minska arbetslösheten väsentligt utan att det har lett till ökad inflation. Phillipskurvan har förblivit nära nog vågrät under denna period. Arbetsmarknads- och utbildningsinsatserna motverkar de anpassningssvårigheter och hinder som annars kan leda till löne- och prisökningar.

2.4

Danmark placeras alltid högt i undersökningar om hur attraktiva länder är att investera i. I Economic Intelligens Units undersökning från mars 2005 låg Danmark på första plats. I bilaga 2 återges Danmarks placering i förhållande till övriga EU-länder utifrån en rad olika parametrar.

3.1

Begreppet ”flexicurity” har blivit mycket populärt under senare år, men betydelsen är ofta oklar och begreppet tolkas på olika sätt i olika länder.

3.2

I arbetsmarknadshänseende beskrivs den danska modellen som den gyllene triangeln mellan anställningsbestämmelser (som leder till hög numerisk flexibilitet), ett generöst ersättningssystem (som ger social trygghet) och aktiva deltagar- och utbildningsinsatser (som både motiverar arbetslösa att söka arbete och ökar kompetensen hos arbetslösa, så att de på nytt kan träda in på den öppna arbetsmarknaden).

3.2.1

Det danska flexicuritysystemet bidrar till att de arbetstillfällen som skapas är av hög kvalitet och uppfyller krav som kan ställas på ett anständigt arbete. Högt arbetslöshetsunderstöd resulterar i hög reservinkomst, vilket gör det möjligt för danskarna att leva av den lön de uppbär. Därmed kan man på den formella arbetsmarknaden endast urskilja svaga tendenser till ”arbetande fattiga”, även bland danskar av annat etniskt ursprung.

3.3

Den gyllene triangeln illustreras nedan. Det danska systemet med ersättningar och en aktiv arbetsmarknadspolitik genomgås kortfattat i bilaga 3.

Huvuddragen i det danska flexicurity-systemet.

3.4

Flexibiliteten på den danska arbetsmarknaden har emellertid flera dimensioner och har inte enbart uppnåtts genom liberala regler för uppsägning, utan även genom flexibla arbetstider som gör det möjligt att i enlighet med gällande avtal beräkna arbetstiden över ett år och under kortare perioder införa arbetsdelning. Genom att i högre grad fastställa slutlönen på företagsnivå, säkerställs dessutom en viss grad av löneflexibilitet inom kollektivavtalen. Flexibiliteten är också ett resultat av arbetskraftens breda kompetens, som säkerställer att arbetstagare är självständiga, öppna för förändring och medvetna om sitt ansvar och därmed lätt kan anpassa sig till förändringar i produktionskedjan eller till ett nytt arbete.

3.5

Tryggheten på den danska arbetsmarknaden ligger inte uteslutande i den relativt högra ersättningsnivån, utan även i att den höga sysselsättningsgraden och omsättningen på arbetsmarknaden skapar en viss sysselsättningstrygghet. Sysselsättningstryggheten kompletteras dessutom av ett brett spektrum av fortbildnings- och vidareutbildningsinsatser som de offentliga myndigheterna och arbetsmarknadens parter ansvarar för och administrerar. Det danska samhället ger dessutom familjer en viss trygghet i form av attraktiva föräldraledighets- och barnpassningsmöjligheter, så att de kan kombinera familje- och yrkesliv.

3.6

För att kunna förstå vad som menas med flexicurity måste man först och främst inse att flexibilitet och trygghet inte nödvändigtvis är varandras motsatser. Traditionellt har arbetsgivarsidans önskemål om större flexibilitet varit oförenligt med arbetstagarsidans önskemål om trygghet i arbetet och hög ekonomisk ersättning vid arbetslöshet och sjukdom.

3.7

Flexicurity-begreppet bryter mot detta tankesätt. Arbetsgivarsidan kan ha intresse av stabila och trygga arbetsrelationer och motiverade arbetstagare, och på motsvarande sätt kan arbetstagarsidan ha intresse av flexibilitet när det gäller arbetstid, arbetsorganisation och lönesystem. Moderna former av arbetsmarknader kan följaktligen skapa ett nytt samspel mellan flexibilitet och trygghet.

3.8

På arbetsmarknaden innebär det danska flexicuritysystemet att dynamiken i en liberal marknadsekonomi kombineras med den sociala tryggheten i en skandinavisk välfärdsstat genom tillhandahållande av allmänna tjänster och inkomstutjämning. Utifrån ett brett perspektiv är detta ett av resultaten av den politiska målsättningen att ge människor möjligheter i arbetslivet och omfördela resurserna via den offentliga budgeten och verksamheten. Det skapar sammanhållning i samhället genom påtagliga inkomstutjämningar och åtgärder för att avvärja starka sociala spänningar, samtidigt som det ger arbetstagarna trygghet att anpassa sig i sin yrkesroll och hantera flexibiliteten.

4.1

Arbetsmarknadsparterna har traditionellt haft en central ställning i beslut om och administration av arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Arbetsmarknadsparternas inflytande har bidragit till att skapa kreativa och välavvägda lösningar på marknads- och innovationsproblem och till att rusta landet för att möta de anpassnings- och utvecklingsbehov som globaliseringen medför, eftersom de har möjlighet att bedöma behov och garantera justeringar. Genom en tät dialog mellan aktörerna utvecklas dessutom gradvis socialt kapital i form av större tillit, ansvar och ömsesidig förståelse.

4.2

Den nuvarande situationen har historiska rötter som går mer än 100 år tillbaka i tiden. Den speciella danska regleringsmodellen för arbetsmarknaden går tillbaka till det så kallade ”Septemberforlig” (septemberavtalet) från 1899, som ingicks mellan de nyligen etablerade landsorganisationerna LO (arbetstagarsidan) och DA (arbetsgivarsidan), och som blev världens första ramavtal. Septemberavtalet har sedan dess utgjort ramen för avtal och för samspelet mellan parterna på arbetsmarknaden.

4.2.1

Arbetsgivarsidan accepterade fackföreningarnas huvudorganisation som förhandlingspart, och samtidigt accepterade arbetstagarsidan att arbetsgivarna hade rätt att anställa och avskeda arbetskraft. Därmed erkändes uppsägningsrätten. Denna grundregel har bidragit till den liberala synen på uppsägningsbestämmelser i Danmark. Ett viktigt led i septemberavtalen var också goda förbindelser mellan parterna under avtalsperioden. Frivillig arbetsmarknadsreglering, parternas egna konfliktlösningsmetod, var det sätt man löste konflikter på fram till 2003. Det var först när EU inte ville godkänna den suveräna rätten att genomföra direktivavtalsvägen som kompletterande lagstiftning infördes i Danmark. Bilaga 4 innehåller mer information om den historiska utvecklingen av arbetsmarknadsparternas roll och införandet av den danska modellen.

4.3

Efter många år av hög inflation, men mycket fluktuerande reallöneökningar, erkände arbetsmarknadens parter från 1987–1988 och framåt att man i avtalen även bör beakta överordnade samhällsekonomiska aspekter. Naturligtvis skiljer sig arbetsgivares, arbetstagares och regeringens åsikter åt i Danmark, men det finns också en grundläggande dialog- och konsensuskultur som bör ses som en del av det sociala kapitalet. Öppna hierarkiska strukturer på alla nivåer i samhället bidrar till att upprätthålla denna konsensusstruktur.

4.4

På det politiska planet har Danmark sedan 1960-talet utvecklat ett omfattande offentligt system för yrkesinriktad fort- och vidareutbildning för både förvärvsarbetande och arbetslösa. Det har bidragit till att främja hela arbetsstyrkans förmåga till anpassning. Dessutom har arbetsmarknadernas parter under hela 1900-talet intagit en central plats i de offentliga besluts- och genomförandestrukturerna. I motsats till de flesta andra europeiska länder har denna roll stärkts efter 1993/1994.

4.5

Innehållsmässigt lades arbetsmarknadspolitiken om från ett regelstyrt perspektiv till ett behovsorienterat perspektiv med individuellt anpassade insatser. Arbetsmarknadens parter blev centrala aktörer tillsammans med kommunerna i 14 regionala arbetsmarknadsråd som både fick behörighet och offentliga medel för att prioritera arbetslöshetsinsatser och regional arbetsmarknadspolitik.

4.6

Arbetsmarknadens parter har därmed under många år byggt upp en stark kollektiv medvetenhet om samhällets ansvar, och de offentliga parterna har lärt sig att använda sina resurser och sitt inflytande. Arbetsmarknadens parter har unik kännedom och kunskap om arbetsmarknaden och kan därför snabbt reagera på olika behov. De bidrar med gratis resurser till den offentliga sektorn genom att samarbeta med näringslivet, de finner kreativa lösningar på gemensamma problem genom diskussioner och samråd, och organisationerna är avgörande för att politiska riktlinjer skall kunna antas, genomföras och inte minst accepteras. De offentliga myndigheterna är således beroende av arbetsmarknadsparternas medverkan i flexicuritysystemet.

5.1

För att helt och hållet kunna förstå det danska flexicuritysystemet måste man betrakta det samhällsperspektiv som systemet ingår i. Både den ekonomiska politiken och den offentliga sektorn påverkar arbetsmarknaden, och tillsammans utgör komponenterna det man kallar ”den danska modellen”. Detta samspel illustreras i figuren i bilaga 7.

5.2

Under den sista hälften av 1980-talet och första hälften av 1990-talet präglades den danska ekonomin av ekonomisk lågkonjunktur. Åren 1987–1993 uppgick den genomsnittliga tillväxten till 0,8 % per år och arbetslösheten steg från 5 % år 1987 till 9,6 % år 1993. Krisen var bland annat ett resultat av de ekonomiska åtstramningar som gjorts till följd av stora offentliga underskott åren dessförinnan.

5.3

Från 1993 stärktes den aktiva arbetsmarknadspolitiken och samtidigt fick ekonomin också medvind i form av låg ränta och expansiv ekonomisk politik. I början av tillväxtperioden från mitten av 1990-talet hade Danmark så stora underskott i de offentliga finanserna att landet skulle ha överträtt bestämmelserna i tillväxt- och stabilitetspakten om denna hade funnits då. Dessutom ändrades reglerna för finansiering av fast egendom (längre avbetalningsperiod på lån och möjlighet till omkonvertering) så att medborgarna fick mer pengar att röra sig med. Den höga tillväxten, den sjunkande arbetslösheten och den spirande optimismen betydde att befolkningen lättare kunde godta strängare bestämmelser på arbetsmarknaden.

5.4

De extra offentliga utgifterna användes bland annat till en massiv insats för att förbättra barntillsynsåtgärder, så att kvinnor med små barn skulle kunna delta på arbetsmarknaden.

5.5

Den ökade inriktningen på arbetsmarknadspolitiken innebar också en ökad insats inom utbildning och vidareutbildning. Staten anslog stora medel så att både förvärvsarbetande och arbetslösa skulle kunna fortbilda sig. Tillskotten utbetalades dels i form av betalning av utbildning, dels som ersättning för löneförluster. Samtidigt ökade man på alla nivåer antalet utbildningsplatser för unga.

5.6

Generellt kan sägas att det danska systemet med höga arbetslöshetsunderstöd, och därmed hög reservinkomst, förutsätter kompetent och produktiv arbetskraft. Ett land med många lågutbildade som inte kan matcha den lönenivå som de höga ersättningsnivåerna kräver skulle drabbas av hög arbetslöshet.

5.7

Den ekonomiska strategi som med framgång infördes i mitten av 1990-talet var en investeringsstrategi som byggde på att offensiva reformer och investeringar i utbildning och offentliga tjänster skapar tillväxt. En positiv tilltro till framtiden och stark inkomsttrygghet främjar konsumtionslusten och säkerställer stor inhemsk efterfrågan.

5.8

Den nuvarande ekonomiska strategin är en reaktion på den ekonomiska lågkonjunktur som Danmark befann sig i från år 1987 då regeringen vidtog åtgärder för att minska det stora underskottet i de offentliga finanserna och betalningsbalansen genom besparingar och nedskärningar. Nedskärningsstrategin löste visserligen balansproblemen, men resulterade i låg tillväxt och växande arbetslöshet. Den nuvarande strategin säkerställer av allt att döma tillväxt och sysselsättning samtidigt som balansen i de offentliga finanserna och betalningsbalansen också säkerställs. Det är ett resultat som inte har uppnåtts i Danmark sedan före oljekrisen under 1970-talet.

6.1

Även om den danska flexicuritymodellen under senare år har lett till goda resultat finns det naturligtvis utmaningar som bör diskuteras.

6.2

Globaliseringen och den tekniska utvecklingen sätter viss press på den danska arbetsmarknaden. Det är i synnerhet de lågutbildade som sätts under press i form av konkurrens från tredje land med lägre lönenivåer och automatiserad tillverkning.

6.2.1

Hittills har Danmark klarat pressen genom att antalet lågutbildade på arbetsmarknaden har minskat i och med att de äldre som lämnar arbetsmarknaden i större utsträckning är lågutbildade än de unga som inträder på arbetsmarknaden. För närvarande finns emellertid många unga som inte har någon yrkesutbildning, vilket på längre sikt kan underminera det danska flexicuritysystemet. Om utbudet av kvalificerad arbetskraft inte någorlunda anpassas till efterfrågan kommer de offentliga utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och andra ersättningar att bli alltför höga.

6.2.2

I Danmark förekommer det att företag lägger ner eller flyttar en del av produktionen till länder med lägre lönenivå. Detta är en stor utmaning i synnerhet för avsides belägna regioner som påverkas starkt av varje nedlagt företag. Den danska arbetsmarknaden, som strukturellt domineras av små och medelstora företag, betraktas som en dynamisk enhet, så i stället för att försöka hålla fast vid befintliga arbetstillfällen försöker politiker i samarbete med arbetsmarknadens parter att skapa nya, mer konkurrenskraftiga arbetstillfällen.

6.3

Den stora omsättningen på arbetsmarknaden innebär att arbetsgivarna inte är särskilt benägna att betala för de anställdas utbildning, eftersom de inte vet hur länge personalen kommer att stanna. Problemet gäller i synnerhet lågutbildad arbetskraft, eftersom arbetsgivarna ofta gör mer för att utbilda och hålla kvar eftertraktad specialiserad arbetskraft och eftersom lågutbildade inte alltid är motiverade att vidareutbilda sig. Av den anledningen, och eftersom kompetent arbetskraft är en förutsättning för att det danska flexicuritysystemet skall fungera, har man etablerat ett omfattande statligt subventionerat system med obligatoriska bidrag från arbetsgivarna för utbildning och vidareutbildning till lågutbildad och utbildad arbetskraft. Dessutom är breda kompetensutvecklingsåtgärder önskvärda utifrån ett politiskt perspektiv.

6.4

Många invandrare har svårt att få fotfäste på den danska arbetsmarknaden, vilket också begränsar möjligheterna till integration. Problemen på arbetsmarknaden förklaras bland annat med att invandrargrupper och deras efterkommande inte har den kompetens som motsvarar den höga arbetslöshetsunderstöds- och lönenivån i Danmark. Utbildningsnivån hos invandrare är således lägre än hos etniska danskar, de förvärvsarbetar i mindre utsträckning och har i genomsnitt högre arbetslöshet än resten av befolkningen. Problemen kan vara både språkliga, sociala och utbildningsmässiga.

6.4.1

En del av förklaringen ligger kanske också i kulturskillnader och invanda mönster. Av erfarenhet vet man att arbetslösheten inom dessa grupper varierar mer än inom andra grupper. När arbetslösheten minskar väljer arbetsgivare att i större utsträckning anställa personer av annan etnisk bakgrund. Genom enbart hög sysselsättning och låg arbetslöshet får invandrare och deras efterkommande följaktligen bättre tillgång till sysselsättning, även om hela integrationsproblemet naturligtvis inte kan lösas på det sättet. Den demografiska utvecklingen innebär att danska arbetsplatser sannolikt kommer att vara mer tillgängliga för invandrare under kommande år.

6.5

Välfärdsmodellen i Danmark grundar sig på hög sysselsättning bland kvinnor, dels för att dessa ansvarar för en stor del av tjänsteförsörjningen, dels för att de säkerställer stora skatteintäkter för staten. Det innebär att kvinnor är mer ekonomiskt oberoende, samtidigt som de ställs inför utmaningen att kombinera familj och arbetsliv. I jämförelse med många europeiska länder har Danmark kommit långt på detta område. Mycket kvarstår dock att göra, exempelvis när det gäller att säkerställa lika karriärmöjligheter för män och kvinnor.

6.6

Det danska systemet är dyrt för staten, eftersom det är staten som till stor del täcker kostnaderna för arbetslöshetsunderstödet. Utgifterna för passiv arbetsmarknadspolitik uppgick således till 2,7 % av BNP (år 2003), vilket är högst i EU. I framtiden kommer finansieringen av det danska välfärdssamhället att komma under press från flera håll. Om man skall kunna upprätthålla finansieringen av välfärdsstaten utan skattehöjningar krävs att befolkningen i aktiv ålder uppnår en högre sysselsättningsgrad.

6.6.1

Skattetrycket i Danmark är bland de högsta i EU – omkring 49 % av BNP jämfört med genomsnittet på omkring 40 % i EU. Det är främst konsumtionsbeskattningen som är hög. Skatten på arbete däremot ligger inte högst. Inkomstskatten är hög och utpräglat progressiv samtidigt som arbetsgivarna i stort sett inte åläggs några sociala kostnader. Beskattningsstrukturen i Danmark beskrivs närmare i bilaga 5. I och med globaliseringen kan en del skatteintäkter sättas under press i framtiden.

6.6.2

Den demografiska utvecklingen innebär att antalet äldre stiger och antalet förvärvsarbetande sjunker. Orsakerna till detta är små ungdomskullar, stora efterkrigsgenerationer och ökande livslängd. I debatten om möjliga reformer av välfärdssamhället spelar arbetsmarknadspolitiken, och då även arbetslöshetsunderstödet, en roll. Det danska pensionssystemet är dock i viss utsträckning redan anpassat till dessa förändringar, (se bilaga 6). Det kan bli brist på arbetskraft, och eftersom kvinnor redan förvärvsarbetar i stor utsträckning måste man komma på andra sätt att öka sysselsättningen. Det kan man exempelvis göra genom att höja pensionsåldern eller öka invandringen av specialiserad arbetskraft.

6.7

Ungefär en fjärdedel av befolkningen i förvärvsaktiv ålder är utan arbete och erhåller en eller annan form av offentliga bidrag (arbetslöshet, aktiveringsinsatser, förtidspension etc.). Ungefär hälften av dessa har permanent dragit sig tillbaka på grund av utslitning, arbetslöshet eller av andra skäl, medan den andra hälften enbart tillfälligt är utan arbete. Offentliga bidrag till dessa människor utgör en av välfärdssamhällets grundpelare, men dessa utgifter utgör en utmaning för framtidens finansiering av välfärdssamhället. Den andel av befolkningen som förtidspensioneras måste reduceras för att finansieringen av välfärdssystemet skall kunna garanteras på lång sikt.

6.8

En allt större del av arbetsmarknadspolitiken anpassas successivt till EU:s bestämmelser och villkor. I Danmark är det tradition att arbetsmarknadsvillkor avtalas mellan arbetsmarknadens parter och inte fastställs i lagstiftning. Om EU-bestämmelserna blir alltför detaljerade riskerar man att medborgarnas inställning till förändringar försämras och att utvecklingen går i en annan riktning än vad arbetsmarknadsparterna önskar. Med EU:s öppna samordningsmetod kommer man sannolikt att kunna kombinera danska traditioner och samordning med EU:s sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/54

2.1

Redan i de första och andra gemenskapsdirektiven från den 11 april 1967 ställde gemenskapen upp målet att eliminera de skattemässiga gränserna mellan medlemsstaterna. För att realisera denna vision krävs det en enhetlig plats för beskattningen. Den ursprungslandsprincip som eftersträvas skulle leda till att alla beskattningsbara verksamheter som utförs av ett företag i den stat där det har sitt säte och som bedrivs inom gemenskapen skall beskattas där. Exempelvis skulle en vara som levereras från Frankrike till en annan medlemsstat belastas med fransk mervärdesskatt till fransk skattesats enligt denna princip. Samma sak skulle gälla för tjänster som ”exporteras” från Frankrike.

2.2

För att undvika snedvridning av konkurrensen skulle ursprungslandsprincipen emellertid ha krävt likriktade momssatser i de enskilda staterna. Men framför allt skulle det ha behövts ett internt clearingsystem, för mervärdesskatten utgör en betydande del av skatteintäkterna för medlemsstaterna och för EU:s finansiering.

2.3

Av dessa skäl bör EU fatta beslut om att frångå ursprungslandsprincipen, åtminstone under en längre övergångsperiod.

2.4

Men från kommissionens sida har man tagit till åtgärder för att förstärka det ekonomiska utbytet mellan de enskilda EU-medlemsstaterna, för att riva byråkratiska hinder och för att reducera och om möjligt helt undvika sådan snedvridning av konkurrensen som uppstår på grund av olika skattesatser. Det är särskilt rådet som tidigare bidragit till att bibehålla skillnaderna. EESK stöder även fortsättningsvis kommissionen i all dess strävan att underlätta inre marknadens funktion.

4.3.1

Det gäller att göra strikt åtskillnad mellan fallet då en tjänst tillhandahålls av (skattepliktiga) företag till företag (1) eller av ett företag till en aktör som inte är ett (skattepliktigt) (2) företag. I föreliggande förslag görs en strikt distinktion i hur de båda fallen behandlas.

4.3.2

För tillhandahållande av tjänster som görs till beskattningsbara personer bör den allmänna regeln beträffande platsen för tillhandahållandet grunda sig på den plats där kunden är etablerad, inte den plats där tillhandahållaren är etablerad.

4.3.3

Med hänsyn till detta föreslås i kommissionsdokumentet att den plats där tillhandahållaren är etablerad skall kvarstå som allmän regel. Man fattade detta beslut på grund av att beskattning av tjänster åt icke skattskyldiga i andra EU-medlemsstater leder till att det tillhandahållande företaget får en oproportionerligt stor administrativ belastning, exempelvis genom momsregistrering i dessa medlemsstater.

4.3.4

I avsaknad av ett system som medger att skatt tas ut i konsumtionsmedlemsstaten utan att det därigenom skapas onödiga administrativa svårigheter är det därför orealistiskt att beskatta allt tillhandahållande av tjänster till slutkunder på platsen för konsumtionen.

4.3.5

Det krävs emellertid några avsteg från denna grundregel.

—

En punkt 6 skall införas med föreskriften att tjänster som utförs mellan etableringsställen inte betraktas som tillhandahållande av tjänster enligt detta direktiv.

—

Punkt 2 är ny och reglerar platsen för tillhandahållandet av restaurang- och cateringtjänster till beskattningsbara personer ombord på fartyg, flygplan eller tåg. Transportens avgångsort skall räknas som plats för tillhandahållandet.

—

Enligt kompletteringen av punkt 3 avses med långtidsuthyrning eller långtidsleasing en i avtalsform träffad överenskommelse enligt vilken materiell lös egendom utan avbrott får innehas eller brukas under en period överstigande trettio dagar. Genom denna regel bör tvistefrågor kunna förebyggas (t.ex. uthyrning av en personbil till en skattskyldig person för omedelbart bruk).

—

Genom ändringen av punkt 1c skall distansundervisning uteslutas från regleringsområdet med hänvisning till artikel 9g, punkt 1d, och i stället bli föremål för en särregel.

—

Under punkt 1d tar man nu upp restaurang- och cateringtjänster, så att de beskattas på den plats där de faktiskt utförs.

—

Under punkt 2 förlägger man tillhandahållande av restaurang- och cateringtjänster under personbefordran ombord på fartyg, flygplan och tåg – fiktivt – till avgångsorten. Här har hänsyn tagits till en uppmaning som framförts under samrådsförfarandet.

—

Platsen för långtidsuthyrning eller långtidsleasing (över 30 dagar) av transportmedel till icke-beskattningsbara personer skall vara orten där kunden är etablerad, är bosatt eller stadigvarande vistas.

—

Kortfristig uthyrning (t.ex. hyra av en personbil under några få dagar) hänförs till platsen där transportmedlet ställs till förfogande. Även denna regel välkomnades av de flesta som deltog i samrådet.

—

Denna artikel har omarbetats helt. De tjänster som behandlas under artikel 9g, punkt 1, tillhandahålls där kunden är etablerad, är bosatt eller stadigvarande vistas.

Under samrådsförfarandet betraktades denna regel som mycket negativ av de flesta, med utgångspunkt i att det krävs oproportionerligt mycket administration för att uppfylla momsförpliktelserna. Av detta skäl noterades det att en ”one-stop shop”-mekanism är en förutsättning för denna regel.

—

EESK efterlyser en tydligare definition av vilka tjänster som skall falla under denna artikel.

—

Genom denna ändring klargörs det att platsen för en förmedlares tillhandahållande av tjänster är den där den huvudsakliga transaktionen utförs i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 9a–9g och artikel 9i.

—

Här har ändringar gjorts som följer av strykningarna under artikel 9g, vilket redan har nämnts.

—

Regelverket om tjänster inom e-handel, telekommunikation och etermedier som tillhandahålls av en tjänsteproducent med etablering utanför EU skall även i framtiden gälla vid fastställande av platsen för tillhandahållandet. Det avgörande blir alltså även fortsättningsvis den medlemsstat där den icke-skattepliktiga kunden är etablerad eller den där tjänsten faktiskt utnyttjats.

—

Avsikten med den planerade ändringen av denna artikeltext är att den sammanställning som varje skattskyldig som är registrerad för mervärdesskatt skall lämna in skall utökas med vissa transaktioner avseende tjänster. Här handlar det om särskilda tjänster åt kunder med momsregistreringsnummer, om de transaktioner som tas upp under punkt 5 och om de skattskyldiga kunder som tillhandahållits tjänster enligt villkoren under artikel 9.1.

6.1.1

Den planerade utvidgningen av ”reverse-charge”-förfarandet på företagsnivå, alltså utbyte av tjänster mellan skattskyldiga, är något som välkomnas av kommittén.

6.1.2

En förutsättning är emellertid att reverse-charge kan genomföras av de berörda personerna utan problem i varje affärsrelation. Detta skulle kunna vara problematiskt om den tillhandahållande företagaren kan överlåta bedömningen av transaktionen eller den momspliktiga aktiviteten, platsen för tillhandahållandet, skatteplikten och skattesatsen eller en eventuell skattebefrielse till tjänstemottagaren, utan att denne skulle ha möjlighet att kontrollera dessa uppgifter på ett tillförlitligt sätt.

6.1.3

Företagen bör slippa nya, alltför omfattande deklarations- och registreringsplikter. Det är ett absolut krav att alla företagare inom EU skall kunna få tillförlitliga besked om den företagare/skattskyldige i en annan EU-stat som tillhandahåller en tjänst är förpliktad att tillämpa reverse-charge-förfarandet för den transaktion som skall genomföras. Om det tillhandahållande företaget åläggs ett ansvar som går längre ifall förfarandet för omvänd betalningsskyldighet – i ett senare skede – fallerar, skulle hela systemet vara skadligt och leda till att det inte skulle accepteras av de kretsar som berörs av det.

6.2.1

Om en företagare/skattskyldig tillhandahåller tjänster åt icke-skattskyldiga personer kan utnyttjande av reverse-charge per definition inte komma i fråga. Det skulle betyda att en företagare i en annan EU-stat skulle behöva momsregistrera sig i den stat där tjänsten tillhandahålls – om det är där den skall beskattas – och uppfylla de skyldigheter som gäller där för mervärdesskatt. Det behövs obyråkratiska regler för att minimera denna administration, som också är ett hinder för ekonomisk verksamhet inom gemenskapen.

6.2.2

Registreringsplikt medför ett avsevärt merarbete och ansenliga kostnader och leder i tveksamma fall till att den skattskyldiga företagaren avstår från att tillhandahålla tjänsten. Därmed skulle man inte åstadkomma någon öppning av inre marknaden och rättvis konkurrens mellan företagen i samtliga medlemsstater. De EU-företagare som inte är etablerade i samma stat skulle tvärtom handikappas i hög grad i relation till inhemska tjänsteleverantörer. Det kan inte ligga i linje med en reducering av handelshinder. Av dessa skäl skulle en utvidgning av beskattningen på konsumtionsorten bara bli acceptabel för icke-skattskyldiga om det föreslagna systemet med ”one-stop shop” fungerar snabbt och utan problem. Bara i så fall skulle företagarna ha incitament att tillhandahålla skattepliktiga tjänster i (eventuellt) 25 EU-medlemsstater utan möjlighet till reverse-charge. Annars skulle det finnas en risk att den motsatta effekten uppstår, nämligen att små och medelstora företag trängs ut från EU:s inre marknad.

7.1

Samma sak gäller för förenklingen av mervärdesskatteplikterna inom ramen för förfarandet för återbäring av inbetald moms. De välkända problemen med momsåterbäring medför framför allt för småföretagen att företagaren måste ta ställning till om det ”lönar” sig att lämna in ansökan till de utländska skattemyndigheterna eller om det inte är mer lönsamt att helt avstå från de uppkomna ersättningsanspråken. Det skulle emellertid strida mot en princip som ligger till grund för 6:e momsdirektivet, nämligen avdragsrätten för erlagd mervärdesskatt.

Kommittén anser att man måste satsa mycket mer på att uppbörden av mervärdesskatt skall bli fullständig och rättvis.

7.2

Därför gäller det att se till att de förslag som kommissionen utvecklat i samband med införandet av ett ”one-stop shop”-system faktiskt genomförs och följs upp.

18.8.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/58