Europeiska unionens domstols senaste offentliggöranden i Europeiska unionens officiella tidning

(2019/C 182/01)

Senaste offentliggörandet

EUT C 172, 20.5.2019

Senaste listan över offentliggöranden

EUT C 164, 13.5.2019

EUT C 155, 6.5.2019

EUT C 148, 29.4.2019

EUT C 139, 15.4.2019

EUT C 131, 8.4.2019

EUT C 122, 1.4.2019

Dessa texter är tillgängliga på

EUR-Lex: http://eur-lex.europa.eu

Begäran om förhandsavgörande framställd av Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (Österrike) den 22 augusti 209 — DP, Finanzamt Linz

(Mål C-545/18)

(2019/C 182/02)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Landesverwaltungsgericht Oberösterreich

Parter i det nationella målet

Klagande: DP, Finanzamt Linz

Motparter: Bezirkshauptmannschaft Braunau am Inn, Bezirkshauptmannschaft Linz-Land

Ytterligare deltagare i rättegången: Finanzamt Braunau-Ried-Schärding, EO

Domstolen (åttonde avdelningen) har i beslut av den 4 april 2019 funnit att det är uppenbart att den begäran om förhandsavgörande som framställts av Landesverwaltungsgericht Oberösterreich genom beslut av den 16 augusti 2018 inte kan tas upp till prövning.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Bundesarbeitsgericht (Tyskland) den 14 november 2018 — WN mot Land Niedersachsen

(Mål C-710/18)

(2019/C 182/03)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bundesarbeitsgericht

Parter i det nationella målet

Klagande: WN

Motpart: Land Niedersachsen

Tolkningsfråga

Ska artikel 45.2 FEUF och artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 (1) om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen tolkas så, att de utgör hinder mot en sådan bestämmelse som 16 § stycke 2 i kollektivavtalet för den offentliga sektorn i delstaterna (TV-L), enligt vilken relevant arbetslivserfarenhet som förvärvats hos den hittillsvarande arbetsgivaren, i samband med återanställning, privilegieras vid placeringen i grader i ett avtalsmässigt lönesystem, genom att denna arbetslivserfarenhet enligt 16 § stycke 2 andra meningen TV-L tillgodoräknas fullt ut, medan relevant arbetslivserfarenhet som förvärvats hos andra arbetsgivare endast tillgodoräknas med högst tre år enligt 16 § stycke 2 tredje meningen TV-L, om en sådan särbehandling föreskrivs i unionsrätten genom klausul 4 punkt 4 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP?

---

(1)  EUT L 141, 2011, s. 1.

Överklagande ingett den 17 december 2018 av Pracsis SPRL av det beslut som tribunalen (andra avdelningen) meddelade den 3 oktober 2018 i mål T-33/18, Pracsis och Conceptexpo Project mot kommissionen och Eacea

(Mål C-794/18 P)

(2019/C 182/04)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Pracsis SPRL, Conceptexpo Project (ombud: J.-N. Louis, avocat)

Övriga parter i målet: Europeiska kommissionen, Genomförandeorganet för utbildning, audiovisuella medier och kultur (Eacea)

Domstolen (sjunde avdelningen) har genom beslut av den 11 april 2019 ogillat överklagandet, eftersom det är uppenbart att det delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundat.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Arbeitsgerichts Hamburg (Tyskland) den 20 december 2018 — IX mot WABE e.V.

(Mål C-804/18)

(2019/C 182/05)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Arbeitsgericht Hamburg

Parter i det nationella målet

Klagande: IX

Motpart: WABE e.V.

Tolkningsfrågor

1.

Utgör en ensidig instruktion från arbetsgivaren som förbjuder arbetstagare att bära alla slags synliga symboler för politiska, filosofiska eller religiösa övertygelser direkt diskriminering på grund av religion i den mening som avses i artikel 2.1 och 2.2 a i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling av arbetstagare (1) som på grund av religiösa påbud om att kroppen ska täckas följer vissa klädregler?

2.

Utgör en ensidig instruktion från arbetsgivaren som förbjuder arbetstagare att bära alla slags synliga symboler för politiska, filosofiska eller religiösa övertygelser indirekt diskriminering på grund av religion och/eller kön i den mening som avses i artikel 2.1 och 2.2 b i rådets direktiv 2000/78/EG av en kvinnlig arbetstagare som på grund av sin muslimska tro bär en huvudduk? I synnerhet: a) Kan indirekt diskriminering på grund av religion och/eller kön enligt direktiv 2000/78/EG motiveras på grundval av arbetsgivarens subjektiva önskan att upprätthålla neutralitet avseende politiska, filosofiska och religiösa övertygelser, om arbetsgivaren därigenom vill uppfylla sina kunders subjektiva önskan i det avseendet? b) Utgör direktiv 2000/78/EG och/eller den grundläggande rättigheten till näringsfrihet enligt artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna mot bakgrund av artikel 8.1 i direktiv 2000/78/EG hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken — i syfte att skydda religionsfriheten som är en grundläggande rättighet — ett förbud mot religiösa klädesplagg inte får motiveras på grundval av att det abstrakt är ägnat att utgöra en fara för arbetsgivarens neutralitet, utan endast på grundval av en tillräckligt konkret fara, i synnerhet en konkret fara för en ekonomisk nackdel för arbetsgivaren eller en berörd tredje man?

---

(1)  EGT L 303, 2000, s. 16.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Italien) den 17 januari 2019 — Telecom Italia SpA mot Ministero dello Sviluppo Economico, Ministero dell’Economia e delle Finanze

(Mål C-34/19)

(2019/C 182/06)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio

Parter i det nationella målet

Klagande: Telecom Italia SpA

Motparter: Ministero dello Sviluppo Economico, Ministero dell’Economia e delle Finanze

Tolkningsfrågor

1)	Kan artikel 22.3 i direktiv 97/13/EG (1) tolkas så, att skyldigheten att betala en avgift eller motprestation — som baseras på omsättningen — som motsvarar den som utkrävdes i enlighet med de bestämmelser som gällde innan direktivet trädde i kraft kan vidmakthållas även för året 1998?

2)

Utgör direktiv 97/13/EG, mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 18 september 2003 i de förenade målen C-292/01 och C-293/01 och dom av den 21 februari 2008 i mål C-296/06, hinder för en nationell lagakraftvunnen dom som bygger på en felaktig tolkning och/eller en förvanskning av direktivet, vilket innebär att en domstol som vid en senare tidpunkt ska meddela dom i en tvist som grundar sig på samma materiella rättsförhållande, men som skiljer sig från den tidigare tvisten på grund av att betalningen har accessorisk karaktär jämfört med vad som är fallet med det krav som var föremål för den tvist som gav upphov till nämnda dom, kan låta bli att tillämpa den domen?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) den 21 januari 2019 — CV mot Iccrea Banca SpA Istituto Centrale del Credito Cooperativo

(Mål C-37/19)

(2019/C 182/07)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Corte suprema di cassazione

Parter i det nationella målet

Klagande: CV

Motpart: Iccrea Banca SpA Istituto Centrale del Credito Cooperativo

Tolkningsfråga

Ska artikel 7.2 i direktiv 2003/88 (1) och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, även betraktade var för sig, tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser eller rättspraxis enligt vilka en arbetstagare i det fall anställningen upphör inte har rätt till ekonomisk ersättning för icke uttagen semester (och för ett rättsinstitut såsom de så kallade avskaffade helgdagarna, vilka till karaktär och funktion kan jämställas med årlig semester), i ett sammanhang där arbetstagaren före anställningens upphörande inte har kunnat göra gällande sin rätt på grund av arbetsgivarens rättsstridiga agerande (uppsägning som en nationell domstol genom en lagakraftvunnen dom har förklarat rättsstridig, och härav följande beslut om återupptagande av anställningen med retroaktiv verkan), med avseende enbart på tiden från datumet för arbetsgivarens rättsstridiga agerande till det datum då anställningen har återupptagits?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 5 februari 2019 — Rieco SpA mot Comune di Lanciano, Ecolan SpA

(Mål C-89/19)

(2019/C 182/08)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande: Rieco SpA

Motparter: Comune di Lanciano, Ecolan SpA

Tolkningsfrågor

1)

Utgör unionsrätten (i synnerhet principen om myndigheters självstyre och principen om att de olika metoderna för tilldelning och förvaltning av tjänster av allmänt intresse i stort sett är likvärdiga) hinder för en nationell bestämmelse (såsom den i artikel 192.2 i Codice dei contratti pubblici, decreto legislativo n. 50 del 2016 (lagen om offentlig upphandling, lagstiftningsdekret nr 50/2016)), enligt vilken intern tilldelning av kontrakt ska ses som en underordnad och exceptionell form av tilldelning i förhållande till tilldelning efter offentlig upphandling: i) då interna kontrakt endast är tillåtna när det kan påvisas att det föreligger ett marknadsmisslyckande på den relevanta marknaden och ii) då den myndighet som har för avsikt att tilldela ett kontrakt internt är skyldig att motivera detta särskilt med angivande av fördelarna för allmännyttan med denna form av tilldelning?

2)

Utgör unionsrätten (och i synnerhet artikel 12.3 i direktiv 2014/24/EU (1) ifråga om intern tilldelning när flera myndigheter gemensamt utövar kontroll motsvarande den kontroll de utövar över sina egna förvaltningar) hinder för en nationell bestämmelse (såsom den i artikel 4.1 i Testo Unico delle società partecipate — decreto legislativo n. 175 del 2016 (konsoliderad lag om statliga företag ‒ lagstiftningsdekret nr 175/2016)), enligt vilken en myndighet inte får förvärva andelar i ett organ som flera andra myndigheter äger tillsammans (i vart fall inte i en utsträckning som är tillräcklig för att kunna utöva kontroll eller uppnå vetorätt) när myndigheten har för avsikt att i framtiden förvärva gemensam kontroll och därmed möjlighet att göra direkttilldelningar till detta organ som flera myndigheter äger tillsammans?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 5 februari 2019 — Rieco SpA mot Comune di Ortona, Ecolan SpA

(Mål C-90/19)

(2019/C 182/09)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande: Rieco SpA

Motparter: Comune di Ortona, Ecolan SpA

Tolkningsfrågor

1)

Utgör unionsrätten (i synnerhet principen om myndigheters självstyre och principen om att de olika metoderna för tilldelning och förvaltning av tjänster av allmänt intresse i stort sett är likvärdiga) hinder för en nationell bestämmelse (såsom den i artikel 192.2 i Codice dei contratti pubblici, decreto legislativo n. 50 del 2016 (lagen om offentlig upphandling, lagstiftningsdekret nr 50/2016)), enligt vilken intern tilldelning av kontrakt ska ses som en underordnad och exceptionell form av tilldelning i förhållande till tilldelning efter offentlig upphandling: i) då interna kontrakt endast är tillåtna när det kan påvisas att det föreligger ett marknadsmisslyckande på den relevanta marknaden och ii) då den myndighet som har för avsikt att tilldela ett kontrakt internt är skyldig att motivera detta särskilt med angivande av fördelarna för allmännyttan med denna form av tilldelning?

2)

Utgör unionsrätten (och i synnerhet artikel 12.3 i direktiv 2014/24/EU (1) ifråga om intern tilldelning när flera myndigheter gemensamt utövar kontroll motsvarande den kontroll de utövar över sina egna förvaltningar) hinder för en nationell bestämmelse (såsom den i artikel 4.1 i Testo Unico delle società partecipate — decreto legislativo n. 175 del 2016 (konsoliderad lag om statliga företag ‒ lagstiftningsdekret nr 175/2016)), enligt vilken en myndighet inte får förvärva andelar i ett organ som flera andra myndigheter äger tillsammans (i vart fall inte i en utsträckning som är tillräcklig för att kunna utöva kontroll eller uppnå vetorätt) när myndigheten har för avsikt att i framtiden förvärva gemensam kontroll och därmed möjlighet att göra direkttilldelningar till detta organ som flera myndigheter äger tillsammans?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien)den 5 februari 2019 — Rieco SpA mot Comune di San Vito Chietino, Ecolan SpA

(Mål C-91/19)

(2019/C 182/10)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande: Rieco SpA

Motparter: Comune di San Vito Chietino, Ecolan SpA

Tolkningsfrågor

1)

Utgör unionsrätten (i synnerhet principen om myndigheters självstyre och principen om att de olika metoderna för tilldelning och förvaltning av tjänster av allmänt intresse i stort sett är likvärdiga) hinder för en nationell bestämmelse (såsom den i artikel 192.2 i Codice dei contratti pubblici, decreto legislativo n. 50 del 2016 (lagen om offentlig upphandling, lagstiftningsdekret nr 50/2016)), enligt vilken intern tilldelning av kontrakt ska ses som en underordnad och exceptionell form av tilldelning i förhållande till tilldelning efter offentlig upphandling: i) då interna kontrakt endast är tillåtna när det kan påvisas att det föreligger ett marknadsmisslyckande på den relevanta marknaden och ii) då den myndighet som har för avsikt att tilldela ett kontrakt internt är skyldig att motivera detta särskilt med angivande av fördelarna för allmännyttan med denna form av tilldelning?

2)

Utgör unionsrätten (och i synnerhet artikel 12.3 i direktiv 2014/24/EU (1) ifråga om intern tilldelning när flera myndigheter gemensamt utövar kontroll motsvarande den kontroll de utövar över sina egna förvaltningar) hinder för en nationell bestämmelse (såsom den i artikel 4.1 i Testo Unico delle società partecipate — decreto legislativo n. 175 del 2016 (konsoliderad lag om statliga företag ‒ lagstiftningsdekret nr 175/2016)), enligt vilken en myndighet inte får förvärva andelar i ett organ som flera andra myndigheter äger tillsammans (i vart fall inte i en utsträckning som är tillräcklig för att kunna utöva kontroll eller uppnå vetorätt) när myndigheten har för avsikt att i framtiden förvärva gemensam kontroll och därmed möjlighet att göra direkttilldelningar till detta organ som flera myndigheter äger tillsammans?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 5 februari 2019 — Burgo Group SpA mot Gestore dei Servizi Energetici SpA — GSE

(Mål C-92/19)

(2019/C 182/11)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande: Burgo Group SpA

Motpart: Gestore dei Servizi Energetici SpA — GSE

Tolkningsfrågor

1)

Ska direktiv 2004/8/EG (1) (i synnerhet artikel 12 däri) tolkas så, att det utgör hinder för att tolka artiklarna 3 och 6 i lagstiftningsdekret nr 20/2007 på så sätt att de förmåner som avses i lagstiftningsdekret nr 79/1999 (särskilt de som avses i artikel 11 och de som avses i beslut nr 42/02 från Autorità per l’energia elettrica e il gas (den italienska gas- och elmyndigheten) av den 19 mars 2002, om genomförande av den förstnämnda bestämmelsen) också omfattar kraftvärmeverk som inte är högeffektiva, även efter den 31 december 2010?

2)

Ska artikel 107 FEUF tolkas så, att den utgör hinder för att tolka artiklarna 3 och 6 i lagstiftningsdekret nr 20/2007 på det sätt som anges i fråga a, i den mån dessa bestämmelser, enligt denna tolkning, skulle kunna betraktas som statligt stöd och därmed anses vara oförenliga med principen om fri konkurrens?

3)

Kan en nationell bestämmelse ‒ enligt en möjlig tolkning av italiensk lag till följd av artikel 25.11 c.1 i lagstiftningsdekret nr 28 av den 3 mars 2011, om upphävande av nämnda bestämmelse i artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 79/1999 med verkan från och med den 1 januari 2016, eller nu snarare från den 19 juli 2014 (enligt artikel 10.15 i lagstiftningsdekret nr 102 av den 4 juli 2014) — enligt vilken stödordningar för kraftvärmeanläggningar som inte är högeffektiva är fortsatt tillämpliga fram till den 31 december 2015, anses vara förenlig med de unionsrättsliga principerna om likabehandling och icke-diskriminering, mot bakgrund av vad anges under frågorna a och b och med hänsyn till vad klaganden uttryckligen har anfört?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EG (EUT L 52, 2004, s. 50).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) den 6 februari 2019 — San Domenico Vetraria SpA mot Agenzia delle Entrate

(Mål C-94/19)

(2019/C 182/12)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Corte suprema di cassazione

Parter i det nationella målet

Klagande: San Domenico Vetraria SpA

Motpart: Agenzia delle Entrate

Tolkningsfråga

Ska artiklarna 2 och 6 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 samt principen om skatteneutralitet tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken mervärdesskatt inte påförs på utlåning eller utstationering av personal från ett moderbolag till ett dotterbolag mot ersättning enbart av därtill relaterade kostnader?

Begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) den 6 februari 2019 — Agenzia delle Dogane mot Silcompa SpA

(Mål C-95/19)

(2019/C 182/13)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Corte suprema di cassazione

Parter i det nationella målet

Klagande: Agenzia delle Dogane

Motpart: Silcompa SpA

Tolkningsfråga

Ska artikel 12.3 i rådets direktiv 76/308/EEG (1) om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2001/44/EG (2), jämförda med artikel 20 i rådets direktiv nr 92/12/EEG (3) om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor, tolkas så, att kriteriet avseende den plats (där varan rent faktiskt har övergått till fri konsumtion) där överträdelsen eller oegentligheten faktiskt har begåtts, kan prövas, och i så fall inom vilka gränser, i samband med en talan mot indrivningsåtgärderna, när, såsom i det nationella målet, såväl den sökande staten som den anmodade staten, oberoende av varandra, har riktat samma krav grundat på samma exporttransaktioner mot den skattskyldiga, samtidigt som tvister pågår i den anmodade medlemsstaten angående den nationella fordran indrivningen för den andra statens räkning, eftersom en sådan bedömning kan vara till hinder för begäran om bistånd och därmed även samtliga verkställighetsåtgärder?

---

(1)  Rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt (EGT L 73, 1976, s. 18).

(2)  Rådets direktiv 2001/44/EG av den 15 juni 2001 om ändring av direktiv 76/308/EEG om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt och vissa punktskatter (EGT L 175, 2001, s. 17).

(3)  Rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57),

Begäran om förhandsavgörande framställd av Finanzgericht Düsseldorf (Tyskland) den 8 februari 2019 — Pfeifer & Langen GmbH & Co. KG mot Hauptzollamt Köln

(Mål C-97/19)

(2019/C 182/14)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Finanzgericht Düsseldorf

Parter i det nationella målet

Klagande: Pfeifer & Langen GmbH & Co. KG

Motpart: Hauptzollamt Köln

Tolkningsfråga

Ska artikel 78.3 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen tolkas så, att en tulldeklaration i en sådan situation som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen ska kontrolleras och justeras på ett sådant sätt att uppgifterna om deklaranten ersätts med namnet på den person som har tilldelats en importlicens för den importerade varan när den person som har angetts som deklarant i tulldeklarationen är ombud för denna person och har lämnat in en fullmakt från innehavaren av importlicensen till tullkontoret?

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 11 februari 2019 — Raggio di Sole Società Cooperativa Onlus mot Comune di Cisternino, Consorzio per L’Inclusione Sociale dell’Ats Fasano — Ostuni — Cisternino

(Mål C-109/19)

(2019/C 182/15)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande: Raggio di Sole Società Cooperativa Onlus

Motpart: Comune di Cisternino, Consorzio per L’Inclusione Sociale dell’Ats Fasano — Ostuni — Cisternino

Tolkningsfråga

Utgör unionslagstiftningen, och särskilt principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet, fri rörlighet, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, hinder för en nationell lagstiftning, såsom artiklarna 83, punkt 9, 95, punkt 10 och 97 punkt 5 i den italienska lagen om offentlig upphandling, enligt vilken en anbudsgivares underlåtenhet att nämna arbetskraftskostnaderna och kostnader för arbetstagarnas säkerhet i ett anbudsförfarande leder till uteslutning från anbudsförfarandet utan att anbudsgivaren vid en senare tidpunkt kan utnyttja förfarandet för ”soccorso istruttorio” (ett förfarande där anbudsgivaren ges möjlighet att rätta felaktigheter i anbudet sedan det lämnats) när en sådan skyldighet följer av tillräckligt klara och tydliga bestämmelser i lag och oberoende av att meddelandet om upphandling inte uttryckligen hänvisar till denna lagstadgade skyldighet att lämna dessa uppgifter.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 11 februari 2019 — Raggio di Sole Società Cooperativa Onlus mot Comune di Ostuni, Consorzio per L’Inclusione Sociale dell’Ats Fasano — Ostuni — Cisternino

(Mål C-110/19)

(2019/C 182/16)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande: Raggio di Sole Società Cooperativa Onlus

Motparter: Comune di Ostuni, Consorzio per L’Inclusione Sociale dell’Ats Fasano — Ostuni — Cisternino

Tolkningsfråga

Utgör unionslagstiftningen, och särskilt principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet, fri rörlighet, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, hinder för en nationell lagstiftning, såsom artiklarna 83, punkt 9, 95, punkt 10 och 97 punkt 5 i den italienska lagen om offentlig upphandling, enligt vilken en anbudsgivares underlåtenhet att nämna arbetskraftskostnaderna och kostnader för arbetstagarnas säkerhet i ett anbudsförfarande leder till uteslutning från anbudsförfarandet utan att anbudsgivaren vid en senare tidpunkt kan utnyttja förfarandet för ”soccorso istruttorio” (ett förfarande där anbudsgivaren ges möjlighet att rätta felaktigheter i anbudet sedan det lämnats) när en sådan skyldighet följer av tillräckligt klara och tydliga bestämmelser i lag och oberoende av att meddelandet om upphandling inte uttryckligen hänvisar till denna lagstadgade skyldighet att lämna dessa uppgifter.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 11 februari 2019 — Industria Italiana Autobus SpA mot Comune di Palermo

(Mål C-111/19)

(2019/C 182/17)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Consiglio di Stato

Parter i det nationella målet

Klagande: Industria Italiana Autobus SpA

Motpart: Comune di Palermo

Tolkningsfråga

Utgör unionslagstiftningen, och särskilt principerna om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhet, fri rörlighet, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, hinder för en nationell lagstiftning, såsom artiklarna 83, punkt 9, 95, punkt 10 och 97 punkt 5 i den italienska lagen om offentlig upphandling, enligt vilken en anbudsgivares underlåtenhet att nämna arbetskraftskostnaderna och kostnader för arbetstagarnas säkerhet i ett anbudsförfarande leder till uteslutning från anbudsförfarandet utan att anbudsgivaren vid en senare tidpunkt kan utnyttja förfarandet för ”soccorso istruttorio” (ett förfarande där anbudsgivaren ges möjlighet att rätta felaktigheter i anbudet sedan det lämnats) när en sådan skyldighet följer av tillräckligt klara och tydliga bestämmelser i lag och oberoende av att meddelandet om upphandling inte uttryckligen hänvisar till denna lagstadgade skyldighet att lämna dessa uppgifter.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) den 18 februari 2019 — Azienda Sanitaria Provinciale di Catania mot Assessorato della Salute della Regione Siciliana

(Mål C-128/19)

(2019/C 182/18)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Corte suprema di cassazione

Parter i det nationella målet

Klagande: Azienda Sanitaria Provinciale di Catania

Motpart: Assessorato della Salute della Regione Siciliana

Tolkningsfrågor

1)

Mot bakgrund av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget — nu artiklarna 107 och 108 FEUF — samt ”gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn” i Europeiska kommissionens meddelande 2000/C 28/02 som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 1 februari 2000, ska bestämmelsen i artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr [19] — där följande anges (”I syfte att uppnå de mål som uppställts i artikel 1 i regionallag nr 12/1989, i enlighet med artikel 134 i regionallag nr 32 av den 23 december 2000, har en utgift på 20 000 000 euro godkänts motsvarande den ersättning som AUSL (Azienda Unità Sanitaria Locale, regional myndighet för hälsovård och djurhälsa) på Sicilien är skyldig att utbetala till ägarna till de djur som slaktats på grund av att de smittats av infektionssjukdomar under åren 2000–2006, samt den ersättning som under samma tidsperiod utgått till de veterinärer som är fria yrkesutövare och som anlitats för saneringsarbetet. För de syften som avses i detta stycke har, för budgetåret 2005, utgifter på 10 000 000 euro godkänts (budgetenhet (UPB), 10.3.1.3.2, kapitel 417702). Vad beträffar efterföljande budgetår vidtas åtgärder enligt artikel 3.2 i) i regionallag nr 10 av den 27 april 1999 med efterföljande ändringar och tillägg”) — anses utgöra ett statligt stöd som genom att det gynnar vissa företag eller viss verksamhet snedvrider eller riskerar att snedvrida konkurrensen?

2)

Även om bestämmelsen i artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr [19], där följande anges (”I syfte att uppnå de mål som uppställts i artikel 1 i regionallag nr 12/1989, i enlighet med artikel 134 i regionallag nr 32 av den 23 december 2000, har en utgift på 20 000 000 euro godkänts motsvarande den ersättning som AUSL (Azienda Unità Sanitaria Locale, regional myndighet för hälsovård och djurhälsa) på Sicilien är skyldig att utbetala till ägarna till de djur som slaktats på grund av att de smittats av infektionssjukdomar under åren 2000–2006, samt den ersättning som under samma tidsperiod utgått till de veterinärer som är fria yrkesutövare och som anlitats för saneringsarbetet. För de syften som avses i detta stycke har, för budgetåret 2005, utgifter på 10 000 000 euro godkänts (budgetenhet (UPB) 10.3.1.3.2, kapitel 417702). Vad beträffar efterföljande budgetår vidtas åtgärder enligt artikel 3.2 i) i regionallag nr 10 av den 27 april 1999 med efterföljande ändringar och tillägg”) i princip kan anses utgöra statligt stöd som genom att det gynnar vissa företag eller viss verksamhet snedvrider eller riskerar att snedvrida konkurrensen, kan den bestämmelsen emellertid vara förenlig med artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget — nu artiklarna 107 och 108 FEUF — med beaktande av de skäl som låg till grund för Europeiska kommissionens beslut C(2002)4786 av den 6 december 2002 att mot bakgrund av ”gemenskapens riktlinjer [Orig. s. 10] för statligt stöd till jordbrukssektorn” i Europeiska kommissionens meddelande 2000/C 28/02 som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 1 februari 2000, slå fast att bestämmelser med motsvarande innehåll i artikel 11 i Siciliens regionallag 40/1997 och artikel 7 i regionallag 22/1999 är förenliga med artiklarna 87 och 88 EG?

Begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione (Italien) den 19 februari 2019 — Presidenza del Consiglio dei Ministri mot BV

(Mål C-129/19)

(2019/C 182/19)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Corte suprema di cassazione

Parter i det nationella målet

Klagande: Presidenza del Consiglio dei Ministri

Motpart: BV

Tolkningsfrågor

[Med beaktande av de faktiska omständigheter som föreligger i det nationella målet, närmare bestämt en skadeståndstalan som en i Italien stadigvarande bosatt italiensk medborgare har väckt mot staten i dess egenskap av lagstiftare på grund av uteblivet och/eller felaktigt och/eller ofullständigt uppfyllande av skyldigheterna enligt rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004”om ersättning till brottsoffer” (1), och i synnerhet skyldigheten enligt artikel 12.2 att senast den 1 juli 2005 (vilket är fastställt i artikel 18.1) införa en allmän ordning som kan garantera en lämplig och rättvis ersättning till offren för alla uppsåtliga våldsbrott (däribland sexuellt våldsbrott som klaganden har blivit utsatt för), i de fall dessa inte kan få fullt skadestånd för de lidna skadorna av gärningsmännen] hänskjuts följande tolkningsfrågor till Europeiska Unionens domstol för förhandsavgörande:

1)

Har medlemsstaten — med anledning av det försenade (och/eller ofullständiga) införlivandet av rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004”om ersättning till brottsoffer” i den nationella rättsordningen, som inte är self-executing, när det gäller att införa en i direktivet föreskriven ordning för ersättning till offer för våldsbrott, som ger upphov till, gentemot personer i gränsöverskridande situationer, det vill säga den personkrets som uteslutande omfattas av direktivet, skadeståndsansvar för medlemsstaten i enlighet med de principer som följer av EU-domstolens praxis (bland annat [dom av den 9 november 1995, C-479/93,] Francovich, och [dom av den 5 mars 1996, C-49/93,] Brasserie du Pecheur och Factortame III) — enligt [unions]rätten ett motsvarande ansvar gentemot personer i rent inhemska situationer (det vill säga personer som är bosatta i den berörda medlemsstaten), vilka inte skulle ha varit direkta mottagare av de förmåner som följer av genomförandet av direktivet, men som — för att undvika ett åsidosättande av likhetsprincipen och förbudet mot diskriminering inom ramen för [unions]rätten — om direktivet hade införlivats i rätt tid och fullständigt borde eller kunde ha kommit i åtnjutande av förmånerna genom utvidgning av direktivets ändamålsenliga verkan (det vill säga ovannämnda ersättningsordning)? Om föregående fråga besvaras jakande:

2)

Kan den ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott (i synnerhet sexuella våldsbrott enligt artikel 609-bis i codice penale (strafflagen)), som har fastställts genom inrikesministerns beslut av den 31 augusti 2017 (som har utfärdats med stöd av artikel 11.3 i legge 7 luglio 2016, n. 122, Disposizioni per l’adempimento degli obblighi derivanti dall’appartenenza dell’Italia all’Unione europea — Legge europea 2015-2016 (lag nr 122 av den 7 juli 2016, bestämmelser om fullgörande av de förpliktelser som åvilar Italien till följd av dess medlemskap i Europeiska unionen — unionslagen för åren 2015–2016)) i ändrad lydelse (genom artikel 6 i lag nr 167 av den 20 november 2017 och artikel 1.593–596 i lag nr 145 av den 30 december 2018) till ett belopp om 4 800 euro, betraktas som ”rättvis och lämplig brottsofferersättning” i överensstämmelse med artikel 12.2 i direktiv 2004/80?

---

(1)  Rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer (EUT L 261, 2004, s. 15).

Överklagande ingett den 15 februari 2019 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 13 december 2018 i mål T-743/16, CX mot kommissionen

(Mål C-131/19 P)

(2019/C 182/20)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: G. Berscheid, T. S. Bohr, C. Ehrbar)

Övrig part i målet: CX

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—	upphäva tribunalens dom av den 13 december 2018 i mål T-746/16 RENV, CX/kommissionen, såvitt avser ogiltigförklaringen av beslutet om disciplinåtgärden avsättning från tjänsten,

—	återförvisa målet till tribunalen för att den ska pröva de andra grunderna för talan,

—	låta frågan om rättegångskostnader anstå.

Grunder och huvudargument

Första grunden: Åsidosättande av artiklarna 4 och 22 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna genom en felaktig tolkning av omfattningen av rätten till personlig inställelse.

Argumenten till stöd för den första grunden är uppdelad i flera delar.

I den första delen gör kommissionen gällande att tribunalen genom sin dom åsidosatte tillämpliga rättsliga kriterier för att bedöma i vilken mån tjänstemannen var oförmögen att inställa sig, motiveringsskyldigheten samt bevisprövningsreglerna.

I den andra delen påstår kommissionen att tribunalen i domen gjorde sig skyldig till en felaktig tillämpning av begreppet ”en rad samstämmiga indicier” för att fastställa att tjänstemannen var oförmögen att inställa sig vid utfrågningarna, och gjorde en ofullständig prövning av relevanta bevisuppgifter.

I en tredje del anför kommissionen att tribunalen missuppfattade två av bevisuppgifterna i domen.

Andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 4 och 22 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna genom en felaktig tolkning av omfattningen av rätten att yttra sig skriftligt eller via ett ombud.

Argumenten till stöd för den andra grunden är uppdelade i två delar.

Den första delen avser åsidosättande av tillämpliga rättsliga kriterier för att bedöma i vilken mån tjänstemannen var oförmögen att inkomma med sina synpunkter skriftligen, åsidosättande av bevisbördereglerna vad gäller tjänstemannens oförmåga att försvara sig vid utfrågningarna samt en felaktig tillämpning av begreppet ”en rad samstämmiga indicier”.

Den andra delen avser motstridig motivering rörande tjänstemannens oförmåga att försvara sig.

Tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten vad gäller konsekvenserna av åsidosättandet av rätten att yttra sig.

Tribunalen har inte redovisat skälen till varför handläggningsfelen rörande rätten att yttra sig medför att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunal Supremo (Spanien) den 20 februari 2019 — Atresmedia Corporación de Medios de Comunicación S.A. mot Asociación de Gestión de Derechos Intelectuales (AGEDI) och Artistas e Intérpretes o Ejecutantes, Sociedad de Gestión de España (AIE)

(Mål C-147/19)

(2019/C 182/21)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Tribunal Supremo

Parter i det nationella målet

Klagande: Atresmedia Corporación de Medios de Comunicación S.A.

Motparter: Asociación de Gestión de Derechos Intelectuales (AGEDI) och Artistas e Intérpretes o Ejecutantes, Sociedad de Gestión de España (AIE)

Tolkningsfrågor

1.	Innefattar begreppet ”kopia av ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte” i artikel 8.2 i direktiven 92/100 (1) och 2006/115 (2) ett mångfaldigande av ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte i en audiovisuell upptagning av ett audiovisuellt verk?

2.

Om svaret på föregående fråga är ja, är ett tv-företag som för någon typ av överföring till allmänheten utnyttjar en audiovisuell upptagning av ett filmverk eller annat audiovisuellt verk i vilket ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte har mångfaldigats, skyldig att betala en skälig engångsersättning i den mening som avses i artikel 8.2 i de direktiven?

---

(1)  Rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området (EGT L 346, 1992, s. 61).

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28).

Överklagande ingett den 19 februari 2019 av BTB Holding Investments SA och Duferco Participations Holding SA av den dom som tribunalen (första avdelningen) meddelade den 11 december 2018 i mål T-100/17, BTB Holding Investments SA och Duferco Participations Holding SA mot kommissionen

(Mål C-148/19 P)

(2019/C 182/22)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: BTB Holding Investments SA, Duferco Participations Holding SA (ombud: J.-F. Bellis, R. Luff, M. Favart, Q. Declève, avocats)

Övriga parter i målet: Europeiska kommissionen, Foreign Strategic Investments Holding (FSIH)

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

—	upphäva den dom som tribunalen meddelade den 11 december 2018 i målet BTB Holding Investments och Duferco Participations Holding/kommissionen (T-100/17),

—	återförvisa målet till tribunalen, och

—	förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna för förevarande förfarande och de kostnader som uppkomit för klagandena vid tribunalen.

Grunder och huvudargument

Klagandena gör genom sitt överklagande av domen T-100/17 gällande att tribunalen i den överklagade domen åsidosatte rätten till en rättvis rättegång, eftersom den däri antog följande: ”för att det ska kunna fastställas att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig [komplicerad ekonomisk] bedömning av omständigheterna som kan motivera att det angripna beslutet ogiltigförklaras, krävs det att den bevisning som sökanden har inkommit med räcker för att visa att bedömningen av omständigheterna i det aktuella beslutet inte framstår som sannolik.” Klagandena gör närmare bestämt gällande att tribunalen åsidosatte principen om bevisbördan och principen om parternas likställdhet i processen.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Amtsgericht Köln (Tyskland) den 22 februari 2019 — FZ mot DER Touristik GmbH

(Mål C-153/19)

(2019/C 182/23)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Amtsgericht Köln

Parter i det nationella målet

Klagande: FZ

Motpart: DER Touristik GmbH

Tolkningsfråga

Ska ett anspråk om prissänkning på en resa, som en passagerare gör gällande mot en researrangör på grundval av ett reseavtal, till följd av brister i samband med flygningen, närmare bestämt en försenad flygning, förstås som en ytterligare kompensation i den mening som avses i artikel 12 i förordningen (1), och kan kompensation som betalats ut på grund av den försenade flygningen med analog tillämpning av artikel 7 i förordningen, räknas av från sådana anspråk i enlighet med artikel 12 i förordningen?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Landessozialgericht Nordrhein-Westfalen (Tyskland) den 25 februari 2019 — Jobcenter Krefeld — Widerspruchsstelle mot JD

(Mål C-181/19)

(2019/C 182/24)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Landessozialgericht Nordrhein-Westfalen

Parter i det nationella målet

Klagande: Jobcenter Krefeld — Widerspruchsstelle

Motpart: JD

Tolkningsfrågor

1)

Är det förenligt med likabehandlingsprincipen enligt artikel 18 FEUF i förening med artiklarna 10 och 7 i förordning (EU) nr 492/2011 (1) att utesluta unionsmedborgare som har uppehållsrätt enligt artikel 10 i förordning (EU) nr 492/2011 från socialt bistånd enligt artikel 24.2 i direktiv 2004/38 (2). a) Utgör socialt bistånd enligt artikel 24.2 i direktiv 2004/38 en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning (EU) nr 492/2011? b) Är rambestämmelsen i artikel 24.2 i direktiv 2004/38 tillämplig på likabehandlingsprincipen enligt artikel 18 FEUF i förening med artiklarna 7 och 10 i förordning (EU) nr 492/2011?

2)

Är det förenligt med likabehandlingsprincipen enligt artikel 18 FEUF i förening med artikel 4 i förordning (EG) nr 883/2004 (3) att utesluta unionsmedborgare från särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner enligt artikel 3.3, artikel 70.2 i förordning (EG) nr 883/2004, om de uppfyller villkoren för uppehållsrätt enligt artikel 10 i förordning (EU) nr 492/2011 och är delaktiga i ett socialförsäkringssystem eller familjeförmånssystem i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning (EG) nr 883/2004?

---

(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EGT L 141, 2011, s. 1).

(2)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1).

Begäran om förhandsavgörande framställd av Bundesverwaltungsgericht (Tyskland) den 26 februari 2019 — der Spenner GmbH & Co. KG mot Förbundsrepubliken Tyskland

(Mål C-189/19)

(2019/C 182/25)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Bundesverwaltungsgericht

Parter i det nationella målet

Klagande: der Spenner GmbH & Co. KG

Motpart: Förbundsrepubliken Tyskland (Umweltbundesamt, Deutsche Emissionshandelsstelle)

Tolkningsfrågor

1)

Förutsätter artikel 9.9 i kommissionens beslut av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (1) (2011/278/EU), att den betydande kapacitetsökningen i en befintlig anläggning har genomförts under referensperioden som fastställts av medlemsstaten enligt artikel 9.1 i nämnda beslut?

2)

Ska artikel 9.9 första stycket jämförd med artikel 9.1 i beslut 2011/278/EU, vid betydande kapacitetsökningar, tolkas så att det vid fastställandet av den historiska verksamhetsnivån under referensperioden 1 januari 2009–31 december 2010 är nödvändigt att eliminera tillagd kapacitet från beräkningen av den historiska verksamhetsnivån, (även) om den betydande kapacitetsökningen genomfördes under referensperioden 1 januari 2005–31 december 2008?

3)

a) Om fråga 1 ska besvaras jakande: Ska artikel 9.1 i beslut 2011/278/EU tolkas så, att den behöriga myndigheten i medlemsstaten själv ska fastställa om referensperioden januari 2005–31 december 2008 eller referensperioden 1 januari 2009–31 december 2010 ska tillämpas, eller får medlemsstaten ge verksamhetsutövaren rätt att välja referensperiod? b) Om medlemsstaten får ge verksamhetsutövaren rätt att välja referensperiod: Ska medlemsstaten tillämpa referensperioden som i det aktuella fallet medför en högre historisk verksamhetsnivå, även om verksamhetsutövaren enligt nationell rätt har rätt att fritt välja referensperiod och bestämmer sig för att välja en referensperiod med lägre historisk verksamhetsnivå?

4)

Ska kommissionens beslut (EU) 2017/126 av den 24 januari 2017 om ändring av beslut 2013/448/EU vad gäller fastställande av en enhetlig, sektorsövergripande korrigeringsfaktor i enlighet med artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (2) tolkas så, att den sektorsövergripande korrigeringsfaktorn för utsläppsrätter som tilldelats innan den 1 mars 2017 ska tillämpas enligt den ursprungliga lydelsen av artikel 4 i och bilaga II till beslut 2013/448/EU för åren 2013–2020 och, om ytterligare utsläppsrätter har tilldelats efter den 28 februari 2017 genom domstolsbeslut, ska tillämpas på hela den ytterligare tilldelningen för åren 2013–2020 eller endast för den ytterligare tilldelningen för åren 2018–2020?

---

(1)  EUT L 19, 2017, s. 93.

(2)  EUT L 19, 2017, s. 93..

Begäran om förhandsavgörande framställd av Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Ungern) den 6 mars 2019 — TN mot Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal

(Mål C-210/19)

(2019/C 182/26)

Rättegångsspråk: ungerska

Hänskjutande domstol

Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság

Parter i det nationella målet

Klagande: TN

Svarande: Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal

Tolkningsfrågor

1.

Ska artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/3[2]/EU (1) (nedan kallat förfarandedirektivet), mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tolkas så, att en medlemsstat får garantera ett effektivt domstolsskydd även för det fall domstolarna i denna stat inte kan ändra beslut i asylförfaranden, utan endast kan upphäva dem och förordna att ärendet ska handläggas på nytt av den administrativa myndigheten [?]

2.

Ska artikel 47 i stadgan och artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/3[2]/EU (nedan kallat förfarandedirektivet), ånyo mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen, tolkas så, att en nationell lagstiftning är förenlig med [dessa bestämmelser] när det i denna lagstiftning föreskrivs en tvingande och enhetlig frist om totalt 60 dagar för domstolsförfaranden i asylärenden, oberoende av den berördes individuella situation och utan möjlighet att beakta vare sig de särskilda omständigheterna i målet eller möjliga bevissvårigheter [?]

---

(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60)

Begäran om förhandsavgörande framställd av Cour de cassation (Frankrike) den 12 mars 2019 — XR mot Conseil de l’ordre des avocats au barreau de Paris, Bâtonnier de l’ordre des avocats au barreau de Paris, Procureur général près la cour d'appel de Paris

(Mål C-218/19)

(2019/C 182/27)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Cour de cassation

Parter i det nationella målet

Klagande: XR

Motpart: Conseil de l’ordre des avocats au barreau de Paris, Bâtonnier de l’ordre des avocats au barreau de Paris, Procureur général près la cour d'appel de Paris

Tolkningsfrågor/Giltighetsfrågor

1

Utgör principen att det genom fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen (numera, efter ändringar, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) infördes en särskild rättsordning som införlivades i medlemsstaternas rättssystem och som är bindande för deras domstolar hinder mot en nationell lagstiftning, enligt vilken beviljandet av en dispens från de krav på utbildning och intyg som i princip föreskrivs för att få tillträde till advokatyrket är avhängigt av kravet att den som ansöker om dispens har tillräckliga kunskaper i nationell rätt av franskt ursprung, vilket således utesluter att liknande kunskaper i enbart unionsrätt beaktas?

2

Utgör artiklarna 45 och 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt hinder mot en nationell lagstiftning i vilken möjligheten till dispens från de krav på utbildning och intyg som i princip föreskrivs för att få tillträde till advokatyrket förbehålls vissa anställda inom den offentliga sektorn i samma medlemsstat som i denna egenskap har utövat juridisk verksamhet i Frankrike vid en förvaltning eller myndighet eller en internationell organisation, och som utesluter möjligheten till sådan dispens för anställda eller före detta anställda vid unionens institutioner som i denna egenskap har utövat juridisk verksamhet, inom ett eller flera områden som omfattas av unionsrätten, vid Europeiska kommissionen?

Begäran om förhandsavgörande framställd av Augstākā tiesa (Senāts) (Lettland) den 20 mars 2019 — A mot Veselības ministrija

(Mål C-243/19)

(2019/C 182/28)

Rättegångsspråk: lettiska

Hänskjutande domstol

Augstākā tiesa (Senāts)

Parter i det nationella målet

Klagande: A

Motpart: Veselības ministrija

Tolkningsfrågor

1)

Ska artikel 20.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (1) av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, jämförd med artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas så, att en medlemsstat får vägra att utfärda ett sådant tillstånd som avses i artikel 20.1 i nämnda förordning, när det i bosättningsmedlemsstaten går att erhålla en sjukhusbehandling vars medicinska effektivitet inte ifrågasätts men den behandlingsmetod som används inte överensstämmer med den berörda personens religiösa övertygelse?

2)

Ska artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 8.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU (2) av den 9 mars 2011om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, jämförda med artikel 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, tolkas så att en medlemsstat får vägra att utfärda ett sådant tillstånd som avses i artikel 8.1 i nämnda direktiv, när det i den berörda personens försäkringsmedlemsstat går att erhålla en sjukhusbehandling vars medicinska effektivitet inte ifrågasätts men den behandlingsmetod som används inte överensstämmer med personens religiösa övertygelse?

---

(1)  EUT L 166, 2004, s. 1.

(2)  EUT L 88, 2011, s. 45.

Begäran om förhandsavgörande framställd av Handelsgericht Wien (Österrike) den 21 mars 2019 — GB mot Decker KFZ-Handels u. -Reparatur GmbH och Volkswagen AG

(Mål C-244/19)

(2019/C 182/29)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Handelsgericht Wien

Parter i det nationella målet

Sökande: GB

Svarande: Decker KFZ-Handels u. -Reparatur GmbH, Volkswagen AG

Tolkningsfrågor

1)

Ska artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon (1) tolkas så att det inte är tillåtet att installera en anordning på ett fordon i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning (EG) nr 715/2007 vilken gör att avgasåterföringsventilen — det vill säga en komponent som kan påverka utsläppen — är konstruerad så att avgasåterföringstakten, det vill säga andelen av avgaser som återförs, regleras så att ventilen endast garanterar ett läge med låga utsläpp mellan 15 och 33 grader Celsius och endast under 1 000 meters höjd över havet, men att avgasåterföringen utanför detta temperaturintervall, över loppet av 10 grader Celsius, och från 1 000 meter över havet över loppet 250 meter över havet, linjärt minskas till 0, vilket således leder till en höjning av NOx-utsläppen över gränsvärdena som föreskrivs i förordning (EG) nr 715/2007?

2)	Spelar det någon roll för bedömningen av fråga 1 huruvida fordonsansordningen som omnämns i fråga 1 är nödvändig för att skydda motorn från skada?

3)	Spelar det vidare någon roll för bedömningen av fråga 2 huruvida komponenten i motorn som är avsedd att skyddas från skada är avgasåterföringsventilen?

4)

Spelar det någon roll för bedömningen av fråga 1 huruvida fordonsanordningen som omnämns i fråga 1 installerades redan då fordonet tillverkades eller om regleringen av avgasåterföringsventilen som beskrivs i fråga 1 är att anse som en sådan reparation som avses i artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier som ska göras på fordonet?

5)

Ska artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier tolkas på så sätt att, när ett köpeavtal om ett fordon ingås, så ska ett fordon som överensstämmer med tillämplig (unionsrättslig) lagstiftning överlämnas, och att installation i ett fordon av en omkopplingslogik — det vill säga en reglering som gör att fordonet när det tas i bruk befinner sig i ett läge 1 och när programvaran registrerar att det är en testsituation, det vill säga drift av fordonet inom ramen för den nya europeiska körcykeln (NEDC), så är fordonet kvar i läge 1 (NEDC), men om programvaran däremot registrerar att fordonet befinner utanför toleranserna för NEDC (avvikelser från hastighetsprofilen på +/- 2 km/h eller +/- 1 s), så slår fordonet över i läge 0 (körläge), där avgasåterföringsventilen regleras så att gränsvärdena enligt förordning (EG) nr 715/2007 inte längre kan uppfyllas, varvid denna reglering aktiveras inom så kort tid att fordonet i princip uteslutande körs i läge 0 — inte är att anse som en ringa brist på avtalsenlighet?

---

(1)  EUT L 171, 2007, s. 1

Begäran om förhandsavgörande framställd av Conseil d'État (Belgien) den 25 mars 2019 — B. O. L. mot État belge

(Mål C-250/19)

(2019/C 182/30)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Conseil d'État

Parter i det nationella målet

Klagande: B. O. L.

Motpart: État belge

Tolkningsfrågor

1)

För att garantera unionsrättens effektivitet och för att inte göra det omöjligt att utöva sin rätt till familjeåterförening, vilket enligt klaganden tillförsäkras henne enligt artikel 4 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening, (1) ska nämnd bestämmelse tolkas så, att referenspersonens barn kan ges rätt till familjeåterförening när barnet uppnår myndighetsålder under pågående rättsligt förfarande angående det beslut som nekade barnet denna rättighet och som fattades medan barnet fortfarande var minderårigt?

2)

Ska artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 18 i direktiv 2003/86/EG tolkas så, att de utgör hinder för att avvisa en talan om ogiltigförklaring gällande ett beslut att neka rätt till familjeåterförening för ett underårigt barn med hänvisning till att barnet under det rättsliga förfarandets gång uppnått myndighetsålder, eftersom denne skulle fråntas möjligheten att få överklagandet mot beslutet prövat och det skulle strida mot dennes rätt till ett effektivt rättsmedel?

---

(1)  EGT L 251, 2003, s. 12.

Överklagande ingett den 25 mars 2019 av Comprojecto-Projetos e Construções, Lda m.fl. av det beslut som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 14 februari 2019 i mål T-768/17, Comprojecto-Projetos e Construções, Lda m.fl. mot Europeiska centralbanken (ECB)

(Mål C-251/19 P)

(2019/C 182/31)

Rättegångsspråk: portugisiska

Parter

Klagande: Comprojecto-Projetos e Construções, Lda, Paulo Eduardo Matos Gomes de Azevedo, Julião Maria Gomes de Azevedo och Isabel Maria Matos Gomes de Azevedo (ombud: M. Ribeiro, advogado)

Övrig part i målet: Europeiska centralbanken

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

—	förklara att talan kan tas upp till prövning och återförvisa målet till tribunalen för prövning i sak, och

—	med stöd av artikel 61 i stadgan, upphäva beslutet och återförvisa målet till tribunalen, varvid klagandena yrkar ersättning för rättegångskostnaderna med ett belopp som senare kommer att anges i enlighet med artikel 138 i domstolens rättegångsregler.

Överklagande ingett den 31 mars 2019 av Ethniko Kentro Erevnas kai Technologikis Anaptyxis (EKETA) av den dom som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 22 januari 2019 i mål T-166/17, EKETA mot kommissionen

(Mål C-273/19 P)

(2019/C 182/32)

Rättegångsspråk: grekiska

Parter

Klagande: Ethniko Kentro Erevnas kai Technologikis Anaptyxis (EKETA) (ombud: Vasileios Christianos och Dimitrios Karagkounis Vasileios, dikigoroi)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

1.	upphäva tribunalens dom av den 22 januari 2019 i mål T-166/17 (1) såvitt avser punkterna 2 och 3 i domslutet samt de skäl som hänför sig till dessa punkter,

2.	återförvisa målet till tribunalen för en förnyad prövning, och

3.	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Genom förevarande överklagande ifrågasätter klaganden varken punkt 1 i domslutet eller skälen 142‒143, 145, 171, 173, 187‒189 och 191‒193 i den överklagade domen.

Klaganden gör gällande att punkterna 2 och 3 i domslutet i den överklagade domen och de skäl som hänför sig till dessa punkter ska upphävas på följande grunder:

—

Första grunden: Tribunalen har varken grundat sig på de rättsregler eller beaktat all den bevisning som EKETA lagt fram. Tribunalen har vidare missuppfattat de faktiska omständigheter som framgår av denna bevisning, gjort en felaktig tillämpning av bevisbördereglerna samt underlåtit att fullgöra sin motiveringsskyldighet (punkt 5 och följande punkter i ansökan).

—	Andra grunden: Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att göra en felaktig bedömning av risken för en eventuell intressekonflikt (punkt 78 och följande punkter i ansökan).

—	Tredje grunden: Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom sin felaktiga tolkning av kommissionens skyldighet att genomföra sin revisionsverksamhet i enlighet med internationella revisionsstandarder (punkt 94 och följande punkter i ansökan).

—	Fjärde grunden: Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom sin tolkning av proportionalitetsprincipen, som den åsidosatte (punkt 103 och följande punkter i ansökan).

---

(1)  ECLI:EU:T:2019:26.

Överklagande ingett den 31 mars 2019 av Ethniko Kentro Erevnas kai Technologikis Anaptyxis (EKETA) av den dom som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 22 januari 2019 i mål T-198/17, EKETA mot Europeiska kommissionen

(Mål C-274/19 P)

(2019/C 182/33)

Rättegångsspråk: grekiska

Parter

Klagande: Ethniko Kentro Erevnas kai Technologikis Anaptyxis (EKETA) (ombud: Vasileios Christianos, Dimitrios Karagounis, dikigori)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

1.	Upphäva tribunalens dom av den 22 januari 2019 i mål T-198/17 (1),

2.	återförvisa målet till tribunalen för ny prövning,

3.	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Klaganden gör gällande att den överklagade domen ska upphävas på följande grunder:

—

Den första grunden för överklagande: Tribunalen har inte följt gällande rätt och har underlåtit att pröva samtliga argument och all bevisning som förebringats av EKETA. Tribunalen har vidare gjort en felaktig bedömning av de omständigheter som följer av nämnda bevisning, den har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning såvitt avser fördelningen av bevisbördan och har åsidosatt sin skyldighet att motivera sina beslut.

—	Den andra grunden för överklagande: Tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den gjorde en felaktig tolkning av förekomsten av en intressekonflikt.

—	Den tredje grunden för överklagande: Tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av proportionalitetsprincipen, som den har åsidosatt.

---

(1)  ECLI:EU:T:2019:27.

Överklagande ingett den 2 april 2019 av Genomförandeorganet för Europeiska forskningsrådet (Ercea) av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 17 januari 2019 i mål T-348/16, OP, Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis mot Ercea

(Mål C-280/19 P)

(2019/C 182/34)

Rättegångsspråk: grekiska

Parter

Klagande: Genomförandeorganet för Europeiska forskningsrådet (Ercea) (ombud: Francesca Sgritta och Miguel Pesquera Alonso, biträdda av Evangelos Kourakis, dikigoros)

Övrig part i målet: Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis (APS)

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—

pröva överklagandet i sak och upphäva den överklagade domen såvitt tribunalen i denna slog fast: 1) att beloppet 184 157,00 euro för personalkostnader ska ingå i de stödberättigande utgifterna och 2) att indirekta kostnader kopplade till ovannämnda personalkostnader är stödberättigande, med ett belopp på 36 831,40 euro,

—	göra en ny sakprövning av målet såvitt avser beslutet T-348/16 OP (1) och ogilla APS talan i målet T-348/16 såvitt avser de yrkade beloppen 184 157,00 euro och 36 831,40 euro,

—	förplikta APS att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Ercea såväl i förevarande förfarande som i förfarandet vid tribunalen.

Grunder och huvudargument

Ercea har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande:

1.

Enligt den första grunden är tribunalens dom behäftad med följande fel: i. Tribunalen åsidosatte unionsrättsliga bestämmelser i allmänhetens intresse, i synnerhet reglerna avseende sjunde ramprogrammet för forskning, den lagstiftning som reglerar detta program (till exempel förordning (EG) nr 1906/2006) och budgetförordningen (nedan kallade förordningarna)). ii. Tribunalen åsidosatte tolkningsregler genom att göra en felaktig och otillåten tolkning av bidragsavtal nr 211166 (nedan kallat bidragsavtalet), som vidare är oförenlig med förordningarna och därmed rättsstridig. iii. I andra hand gör klaganden gällande att tribunalen förvrängt den exakta betydelsen av de relevanta klausulerna i bidragsavtalet och följaktligen missuppfattat den åberopade bevisningen. iv. Tribunalen kunde inte motivera vare sig 1) varför tillsyn inte krävdes vad gällde distansarbete eller 2) varför alla typer av distansarbete per definition uppfyllde kraven på tillsyn, utan att det krävdes ytterligare åtgärder (förutsatt att tillsyn krävdes även för distansarbete).

2.

Den andra grunden för överklagandet avser omständigheten att tribunalen — även om den korrekt fastställde villkoren för att förslaget skulle vara stödberättigande — fann att det aktuella förslaget var stödberättigande trots att endast ett av villkoren (närmare bestämt villkoret om faktisk arbetstid) var uppfyllt eftersom (enligt tribunalens bedömning) detta inte bestreds av Ercea. Tribunalen åsidosatte därför följande: i. förordningarna ii. rättsreglerna om avtal iii. kravet på tillräcklig motivering av domar, om det antas att tribunalen inte har underlåtit att pröva de andra villkoren (och att den gjorde det avsiktligt) iv. under alla förhållanden — och med beaktande av att tribunalen inte underlåtit att pröva de andra villkoren och faktiskt har prövat dem implicit — bevisbördereglerna.

3.

Den tredje grunden för överklagandet avser omständigheten att tribunalen fann att distansarbete var tillåtet enligt uppdragsavtalet mellan APS och de forskare som hade tillstånd till distansarbete innebar följande fel: i. Tribunalen åsidosatte reglerna för tolkning av avtal genom att göra en uppenbart felaktig och otillåten tolkning uppdragsavtalen. ii. Tribunalen missuppfattade bevisningen på denna punkt. iii. Tribunalens meddelade en dom med otillräcklig och motstridig motivering vad gällde viktiga punkter i målet.

4.

Den fjärde grunden avser följande fel som tribunalen påstås ha begått: i. Tribunalen underlät att pröva APS vanliga praxis vad gäller distansarbete och använde föremålet för prövningen (det vill säga det aktuella uppdragsavtalet) som en utgångspunkt för bedömningen. Följaktligen var tribunalens motivering otillräcklig eftersom den var uppenbart ogrundad. ii. I andra hand gör klaganden gällande att tribunalen åsidosatte bevisprövningsreglerna och reglerna om motiverade domar, eftersom tribunalen inte alls prövade vilken APS vanliga praxis var avseende distansarbete för deras anställda och inte har lämnat några detaljerade uppgifter härvidlag.

---

(1)  EU:T:2019:14.

Tribunalens dom av den 4 april 2019 — Rodriguez Prieto mot kommissionen

(Mål T-61/18)( (1))

(Personalmål - Tjänstemän - ”Eurostat-affären” - Det nationella straffrättsliga förfarandet - Har ej inletts - Begäran om bistånd - Visselblåsare - Oskyldighetspresumtion - Skadeståndstalan och talan om ogiltigförklaring)

(2019/C 182/35)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Amador Rodriguez Prieto (Steinsel, Luxemburg) (ombud: advokaterna S. Orlandi, T. Martin och R. Garcia-Valdecasas y Fernandez)

Svarande: Europeiska kommissionen (ombud: B. Mongin och R. Striani)

Saken

Talan enligt artikel 263 FEUF avseende i första hand ersättning för den ekonomiska och ideella skada sökanden anser sig ha lidit, och i andra hand ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 28 mars 2017 om att avslå sökandens begäran om bistånd.

Domslut

1)	Yrkandena om skadestånd ogillas.

2)	Kommissionens beslut av den 28 mars 2017 om att avslå Amador Rodriguez Prietos begäran om bistånd.

3)	Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Amador Rodriguez Prietos rättegångskostnader.

---

(1)  EUT C 134, 16.4.2018.

Tribunalens dom av den 4 april 2019 — ABB mot EUIPO (FLEXLOADER)

(Mål T-373/18) (1)

(EU-varumärke - Ansökan om registrering som EU-varumärke av ordkännetecknet FLEXLOADER - Absoluta registreringshinder - Särskiljningsförmåga saknas - Särskiljningsförmåga - Artikel 7.1 b och 7.1 c i förordning (EU) nr 2017/1001 - Neologism - Sambandet är inte tillräckligt direkt och konkret avseende vissa varor som avses i registreringsansökan)

(2019/C 182/36)

Rättegångsspråk: tyska

Rättegångsdeltagare

Klagande: ABB AB (Västerås, Sverige) (ombud: advokaterna M. Hartmann och S. Fröhlich)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (ombud: D. Hanf och W. Schramek)

Saken

Överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s första överklagandenämnd den 29 mars 2018 (ärende R 93/2018-1) om en ansökan om registrering av ordkännetecknet FLEXLOADER som EU-varumärke.

Domslut

1)

Det beslut som meddelades av första överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 29 mars 2018 (ärende R 93/2018-1) ogiltigförklaras i den del registrering av ordkännetecknet FLEXLOADER avslogs för — ”mekaniska verktyg för anbringande av fuktande, bindande, oljande, smörjande eller färgande medel” som omfattas av klass 7 i Niceöverenskommelsen av den 15 juni 1957 om klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering, och — ”apparater för elektronisk upptagning och bearbetning av rymddata, mikroprocessorer, elektriska in- och ut-enheter, cd-skivor, disketter, magnetband och halvledar-chips för lagring av tekniska data” som omfattas av klass 9 i Niceöverenskommelsen.

2)	Överklagandet ogillas i övriga delar.

---

(1)  EUT C 268, 30.7.2018.

Överklagande ingett den 22 februari 2019 — Hemp Foods Australia mot EUIPO — Cabrejos (Sativa)

(Mål T-128/19)

(2019/C 182/37)

Överklagandet är avfattat på: engelska

Parter

Klagande: Hemp Foods Australia Pty Ltd (Sydney, Australien) (ombud: M. Holah och P. Brownlow, Solicitors)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: César Raúl Dávila Cabrejos (Lima, Peru)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Varumärkessökande: Klaganden

Omtvistat varumärke: Internationell registrering som designerar Europeiska unionen av varumärket Sativa — Internationell registrering som designerar Europeiska unionen nr 1 259 974

Förfarande vid EUIPO: Invändningsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av andra överklagandenämnden vid EUIPO den 16 november 2018 i ärende R 1041/2018-2

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grund

—	Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning nr 2017/1001.

Överklagande ingett den 22 mars 2019 — Cognac Ferrand mot EUIPO (formen på en flätning på en flaska)

(Mål T-172/19)

(2019/C 182/38)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Cognac Ferrand (Paris, Frankrike) (ombud: advokaten D. Régnier)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Omtvistat varumärke: Ansökan om registrering av tredimensionellt EU-varumärke (formen på en flätning på en flaska) — Registreringsansökan nr 17 387 564

Överklagat beslut: Beslut meddelat av andra överklagandenämnden vid EUIPO den 7 januari i ärende R 1640/2018-2

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet.

Grund

—	Åsidosättande av artikel 7.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Talan väckt den 20 mars 2019 — Kalai mot rådet

(Mål T-178/19)

(2019/C 182/39)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Nader Kalai (Halifax, Kanada) (ombud: advokaten G. Karouni)

Svarande: Europeiska unionens råd

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara följande rättsakter såvitt de avser sökanden: — rådets genomförandebeslut (Gusp) 2019/87 av den 21 januari 2019 om genomförande av beslut 2013/255/Gusp om restriktiva åtgärder mot Syrien, — rådets genomförandeförordning (EU) 2019/85 av den 21 januari 2019 om genomförande av förordning (EU) nr 36/2012 om restriktiva åtgärder mot Syrien;

—	förplikta rådet att betala 2 000 000 euro som ersättning för den skada som sökanden åsamkats;

—

förplikta rådet att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader, varvid sökanden förbehåller sig rätten att under rättegången justera detta enligt artikel 134 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilken tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fem grunder.

1.

Första grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång. Sökanden gör — med hänvisning till artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt till EU-domstolens rättspraxis — gällande att sökanden borde ha beretts tillfälle att yttra sig innan rådet vidtog restriktiva åtgärder mot sökanden, vilket innebär att dennes rätt till försvar har åsidosatts.

2.

Andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 andra stycket FEUF. Sökanden gör gällande att rådet endast angett vaga och allmänna skäl utan att specifikt och konkret ange varför rådet, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, anser att sökanden ska bli föremål för de aktuella restriktiva åtgärderna. Det har inte åberopats någon konkret och objektiv omständighet gentemot sökanden som skulle kunna utgöra grund för de aktuella åtgärderna.

3.	Tredje grunden: Uppenbart felaktig bedömning. I sin motivering till stöd för de restriktiva åtgärderna har rådet angett skäl som uppenbarligen inte vinner stöd i de faktiska omständigheterna. Det kan således inte anses att det finns några tungt vägande skäl för de åberopade omständigheterna.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen i samband med att de grundläggande rättigheterna kränkts. Sökanden anser nämligen att den omtvistade åtgärden är ogiltig i det att den är oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade syftet och att den utgör en oproportionerlig kränkning av näringsfriheten (artikel 16 i stadgan) och rätten till egendom (artikel 17 i stadgan). Åtgärden är oproportionerlig av den anledningen att den avser all ekonomisk verksamhet av betydelse, utan angivande av något annat kriterium.

5.

Femte grunden: Åsidosättande av rätten till egendom. Sökanden gör — med hänvisning till artiklarna 17 och 52 i stadgan — gällande att frysning av tillgångar obestridligen utgör en inskränkning i rätten att förfoga över sin egendom. Den i målet aktuella frysningen av tillgångar tillhörande sökandens verksamhet utgör nödvändigtvis en kränkning som är oproportionerlig i förhållande till det av rådet eftersträvade syftet.

Talan väckt den 29 mars 2019 — Jalkh mot parlamentet

(Mål T-183/19)

(2019/C 182/40)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Jean-François Jalkh (Gretz-Armainvilliers, Frankrike) (ombud: advokaten F. Wagner)

Svarande: Europaparlamentet

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara Europaparlamentets beslut av den 31 januari 2019 om ändring av dess interna föreskrifter och

—	förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökanden fem grunder.

1.

Första grunden avseende åsidosättande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att den omtvistade ändringen leder till en diskriminering grundad på språk som inte tar hänsyn till den språkliga variationen och medför att franska parlamentsledamöter tvingas att inte tala sitt modersmål.

2.	Andra grunden, avseende åsidosättande av artikel 14 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, genom att de nya interna föreskrifterna leder till en diskriminering av sökanden, som är franskspråkig tolk.

3.	Tredje grunden, avseende åsidosättande av fördraget om Europeiska unionen, genom att ändringen av parlamentets interna föreskrifter leder till en diskriminering till nackdel för det franska språket och därigenom motverkar den kulturella och språkliga diversiteten inom institutionen.

4.	Fjärde grunden, avseende åsidosättande av artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som säkerställer upprätthållandet av flerspråkighet och därmed användningen av det franska språket.

5.	Femte grunden, avseende åsidosättande av rådets förordning nr i av den 15 april 1958 om vilka språk som ska användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385).

Överklagande ingett den 4 april 2019 — Knaus Tabbert mot EUIPO — Carado (CaraTour)

(Mål T-202/19)

(2019/C 182/41)

Överklagandet är avfattat på tyska

Rättegångsdeltagare

Klagande: Knaus Tabbert GmbH (Jandelsbrunn, Tyskland) (ombud: advokaten N. Maenz)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

Motpart vid överklagandenämnden: Carado GmbH (Leutkirch im Allgäu, Tyskland)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Varumärkessökande: Klaganden

Omtvistat varumärke: EU-ordmärket ”CaraTour”— Registreringsansökan nr 15 366 313

Förfarande vid EUIPO: Invändningsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av femte överklagandenämnden vid EUIPO den 14 januari 2019 i ärende R 506/2018-5

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—	avslå, i dess helhet, den invändning som framställdes av Carado GmbH den 27 juli 2016, på grundval av EU-varumärke nr 4 935 334 och det tyska varumärket nr 30 611 776 (invändningsförfarande nr B 2 742 784), och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grund

—	Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Överklagande ingett den 4 april 2019 — Knaus Tabbert mot EUIPO — Carado (CaraTwo)

(Mål T-203/19)

(2019/C 182/42)

Överklagandet är avfattat på tyska

Rättegångsdeltagare

Klagande: Knaus Tabbert GmbH (Jandelsbrunn, Tyskland) (ombud: advokaten N. Maenz)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

Motpart vid överklagandenämnden: Carado GmbH (Leutkirch im Allgäu, Tyskland)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Varumärkessökande: Klaganden

Omtvistat varumärke: EU-ordmärket ”CaraTwo”— Registreringsansökan nr 15 170 145

Förfarande vid EUIPO: Invändningsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av femte överklagandenämnden vid EUIPO den 14 januari 2019 i ärende R 851/2018-5

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—	avslå, i dess helhet, den invändning som framställdes av Carado GmbH den 27 juli 2016, på grundval av EU-varumärke nr 4 935 334 och det tyska varumärket nr 30 611 776 (invändningsförfarande nr B 2 742 768), och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grund

—	Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Överklagande ingett den 5 april 2019 — Armani mot EUIPO — Invicta Watch Company of America (GLYCINE)

(Mål T-209/19)

(2019/C 182/43)

Överklagandet är avfattat på engelska

Parter

Klagande: Giorgio Armani SpA (Milano, Italien) (ombud: J. Rether och M. Kinkeldey, advokater)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: Invicta Watch Company of America, Inc. (Hollywood, Florida, Förenta staterna)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Varumärkessökande: Motparten vid överklagandenämnden

Omtvistat varumärke: Ansökan om EU-figurmärke i färgerna svart och vitt — Registreringsansökan nr 15 910 301

Förfarande vid EUIPO: Invändningsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av fjärde överklagandenämnden vid EUIPO den 4 februari 2019 i ärende R 578/2018-4

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grund

—	Åsidosättande av artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Överklagande ingett den 8 april 2019 — Apple mot EUIPO (Styluses)

(Mål T-212/19)

(2019/C 182/44)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Apple Inc. (Cupertino, California, Förenta staterna) (ombud: advokaterna H. Hartwig och A. von Mühlendahl)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Formgivning: Registreringsansökan nr 3 012 707 -0004

Överklagat beslut: Beslut meddelat av tredje överklagandenämnden vid EUIPO den 7 januari 2019 i ärende R 2533/2017-3

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet klagandens kostander vid överklagandenämnden.

Grunder

—	Åsidosättande av 11.2 i kommissionens förordning nr 2245/2002 jämte artikel 5 i rådets förordning (EC) nr 6/2002.

—	Åsidosättande av artikel 12.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2245/2002 jämte artikel 5 i rådets förordning (EC) nr 6/2002.

Överklagande ingett den 8 april 2019 — Fleximed/EUIPO — docPrice (Fleximed)

(Mål T-214/19)

(2019/C 182/45)

Överklagandet är avfattat på tyska

Parter

Klagande: Fleximed AG (Triesen, Liechtenstein) (ombud: advokaten M. Gail)

Motpart: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)

Motpart vid överklagandenämnden: docPrice GmbH (Koblenz, Tyskland)

Uppgifter om förfarandet vid EUIPO

Innehavare av det omtvistade varumärket: Klaganden

Omtvistat varumärke: EU-ordmärket ”Fleximed”— EU-varumärke nr 12025771

Förfarande vid EUIPO: Ogiltighetsförfarande

Överklagat beslut: Beslut meddelat av fjärde överklagandenämnden vid EUIPO den 6 februari 2019 i ärende R 1121/2018-4

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—	förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

Grund

—	Åsidosättande av artikel 60.1 a jämförd med artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.